1 Ordentlighet är en mycket berömlig dygd i alla förhållanden, men jag fruktar, att dess hemvist sällan är att söka på en författares skrifbord. Jag vädjar, såsom bevis till mycket höga föredömen, och om man hos en viss stor skald, hvilken vi andre knappt räcka till midjan, vanligen fann ett välstädadt bord i det bekanta arbetsrummet med räfskinnen vid dörren, så vittnar det lika bekanta historiska faktum, att han skrifvit odödliga sånger på afviga sidan af brefkuverter och läkare-recepter, snarare om någon god tomtes ordnande hand i hans frånvaro, än om den affärsmessiga punktlighet, som alltid lägger ett blankt pappersblad just der det skall vara bredvid pennan och bläckhornet. Med sådana exempel i öppen dag lärer det vara öfverflödigt att närmare skildra beskaffenheten af det bord, vid hvilket jag nu är nog dristig att utkasta dessa rader i verldens vindar, och jag besparar Läsaren så mycket hellre en så onödig skildring, då han ju hos Emile Zola och andre nutidens mästare kan finna all önskvärd omständlighet i beskrifningen af de detaljer, som här kunna komma i fråga, från och med ullgarnspenntorkaren ända till den perlsydda, af årens damm något oblidt medfarna skriftygsmattan.
|4|
2 Emellertid är denna – hur skall jag uttrycka mig? – medfödda brist på ordningssinne en oskyldig orsak till att Läsaren nu belamras med en nog besvärlig bråte af papper och tryck, som han sannolikt undkommit, om han haft att göra med en verklig affärsman. Jag är skyldig honom en förklaring och skall göra den kort.
3 Under en följd af år – jag törs icke säga huru många – har jag, stundom med glad förvåning, stundom med en berättigad misstanke, funnit hvar morgon mitt arbetsbord såsom förvandladt: anarkin har efterträdts af en ordnad stat. Ogenomträngliga staplar af böcker, tidningar, bref och papper af alla slag hafva dels försvunnit, dels upplagts i mönstergiltiga fack. Jag har dragit en suck af lättnad, men ack, äfven ofta af en förtviflan, som endast den kan föreställa sig, hvilken, efter att länge hafva sökt ett qvitto, slutligen finner en obetald räkning, eller till sitt raseri upptäcker en dammtrasa, der dagen förut ett poem till månen väntat på efterverldens beundran.
4 Läsaren gissar utan svårighet, att äfven här någon god, men stundom alltför välment tomte bedrifvit sitt älskvärda ofog, och Läsaren gissar rätt. Hvart så många pretiösa alster af andras och egen tillverkning efterhand dragit sig undan allt menskligt förnuft, blef länge en hemlighet och skulle, till Läsarens båtnad, vara det än i dag, om icke skickelsen, mäktigare än alla tomtars knep, vid flyttningen hit ut bragt i ljuset ett stort, gammalt, brunmåladt och jernbeslaget skrin, som i tiden hedrats med det dyrbara förtroendet att vara min mors farmors kassakista, när hon i Gustaf III:s dagar reste till Lappo marknad: vare det sagdt den rättskaffens gamla frun till heder och ingen skam. Efter att långt före detta hafva blifvit tömdt på sitt fordom dyrbara innehåll af speciedalrar och bankosedlar, hade skrinet fått sin anspråkslösa plats på en vind och der ansetts lämpligt att inrymma sådant pappersskräp,|5| som tomten fann hinderligt, men af någon outredd instinkt icke fördristade sig att så alldeles genast begagna till omslag för ost, eller att steka sill uti: ett öde, som ofelbart skulle blifvit dess lott, om icke allt blifvit upp- och nedvändt i huset. Tomten fick nu så fullt upp att göra, han hade nu omkring sig ett sådant kaos att städa, damma och putsa, att han glömde sin drakgömma, skrinet upptäcktes, undersöktes, och en stormig afton på senhösten begynte dess revidering. Denna tog tid, den sträckte sig ut öfver många mörka, snöiga vinterqvällar, och resultatet blef, att tomten skulle straffas med offentliggörandet af hans undansnillade gods.
5 Då likväl en sådan hotelse med skäl kunde anses mera förskräckande för Läsaren, än för den brottslige tomten, skyndar jag tillägga, att revisorerne förfarit med billigtundseende för en ärad allmänhets lugn och tålamod. Af skrinets innehåll har verkligen större delen icke undgått sitt förtjenta öde att göra en närmare bekantskap med ost och sill; det är en ringare bottensats, som ansetts kunna tjena missdådaren till en exemplarisk bestraffning. Jag vågar endast bifoga den ödmjuka önskan, att alla städande tomtar häraf måtte inhemta en helsosam varning samt att Läsaren icke måtte vara den, som får plikta för andras felsteg.
6 De händelser och skildringar, hvilka nu, till tomtens häpnad, blifvit så oförväntadt framdragna i ljuset, röra sig nästan uteslutande kring vårt land och dess förhållanden. Jag har kallat dem »Vinterqvällar» vid tanken på den förtroliga aftonbrasa, der så mången i denna kulna årstid gerna väljer en bok eller ett samtalsämne, som gifva anledning att kritisera landsmän, utforska familjehemligheter och begrunda hvarför det eller det i förflutna dagar timat just så och icke annorlunda. Mig återstår blott en önskan, att i denna, än sommarglada, än snötunga nordiska luft, der gestalterna|6| framträda, måtte derjemte finnas ett allmännare element af mensklig realitet, nog tillräckligt och nog skönjbart, för att icke författaren må beskyllas att måla skuggor i vintertöcken.
Förordkonsekvensändrat/normaliserat
Till den benägne Läsaren.
1 Ordentlighet är en mycket berömlig dygd i alla förhållanden, men jag fruktar, att dess hemvist sällan är att söka på en författares skrifbord. Jag vädjar, såsom bevis till mycket höga föredömen, och om man hos en viss stor skald, hvilken vi andre knappt räcka till midjan, vanligen fann ett välstädadt bord i det bekanta arbetsrummet med räfskinnen vid dörren, så vittnar det lika bekanta historiska faktum, att han skrifvit odödliga sånger på afviga sidan af brefkuverter och läkare-recepter, snarare om någon god tomtes ordnande hand i hans frånvaro, än om den affärsmessiga punktlighet, som alltid lägger ett blankt pappersblad just der det skall vara bredvid pennan och bläckhornet. Med sådana exempel i öppen dag lärer det vara öfverflödigt att närmare skildra beskaffenheten af det bord, vid hvilket jag nu är nog dristig att utkasta dessa rader i verldens vindar, och jag besparar Läsaren så mycket hellre en så onödig skildring, då han ju hos Emile Zola och andre nutidens mästare kan finna all önskvärd omständlighet i beskrifningen af de detaljer, som här kunna komma i fråga, från och med ullgarnspenntorkaren ända till den perlsydda, af årens damm något oblidt medfarna skriftygsmattan.
|4|2 Emellertid är denna – hur skall jag uttrycka mig? – medfödda brist på ordningssinne en oskyldig orsak till att Läsaren nu belamras med en nog besvärlig bråte af papper och tryck, som han sannolikt undkommit, om han haft att göra med en verklig affärsman. Jag är skyldig honom en förklaring och skall göra den kort.
3 Under en följd af år – jag törs icke säga huru många – har jag, stundom med glad förvåning, stundom med en berättigad misstanke, funnit hvar morgon mitt arbetsbord såsom förvandladt: anarkin har efterträdts af en ordnad stat. Ogenomträngliga staplar af böcker, tidningar, bref och papper af alla slag hafva dels försvunnit, dels upplagts i mönstergiltiga fack. Jag har dragit en suck af lättnad, men ack, äfven ofta af en förtviflan, som endast den kan föreställa sig, hvilken, efter att länge hafva sökt ett qvitto, slutligen finner en obetald räkning, eller till sitt raseri upptäcker en dammtrasa, der dagen förut ett poem till månen väntat på efterverldens beundran.
4 Läsaren gissar utan svårighet, att äfven här någon god, men stundom alltför välment tomte bedrifvit sitt älskvärda ofog, och Läsaren gissar rätt. Hvart så många pretiösa alster af andras och egen tillverkning efterhand dragit sig undan allt menskligt förnuft, blef länge en hemlighet och skulle, till Läsarens båtnad, vara det än i dag, om icke skickelsen, mäktigare än alla tomtars knep, vid flyttningen hit ut bragt i ljuset ett stort, gammalt, brunmåladt och jernbeslaget skrin, som i tiden hedrats med det dyrbara förtroendet att vara min mors farmors kassakista, när hon i Gustaf III:s dagar reste till Lappo marknad: vare det sagdt den rättskaffens gamla frun till heder och ingen skam. Efter att långt före detta hafva blifvit tömdt på sitt fordom dyrbara innehåll af speciedalrar och bankosedlar, hade skrinet fått sin anspråkslösa plats på en vind och der ansetts lämpligt att inrymma sådant pappersskräp,|5| som tomten fann hinderligt, men af någon outredd instinkt icke fördristade sig att så alldeles genast begagna till omslag för ost, eller att steka sill uti: ett öde, som ofelbart skulle blifvit dess lott, om icke allt blifvit upp- och nedvändt i huset. Tomten fick nu så fullt upp att göra, han hade nu omkring sig ett sådant kaos att städa, damma och putsa, att han glömde sin drakgömma, skrinet upptäcktes, undersöktes, och en stormig afton på senhösten begynte dess revidering. Denna tog tid, den sträckte sig ut öfver många mörka, snöiga vinterqvällar, och resultatet blef, att tomten skulle straffas med offentliggörandet af hans undansnillade gods.
5 Då likväl en sådan hotelse med skäl kunde anses mera förskräckande för Läsaren, än för den brottslige tomten, skyndar jag tillägga, att revisorerne förfarit med
billigt
undseende
för en ärad allmänhets lugn och tålamod. Af skrinets innehåll har verkligen större delen icke undgått sitt förtjenta öde att göra en närmare bekantskap med ost och sill; det är en ringare bottensats, som ansetts kunna tjena missdådaren till en exemplarisk bestraffning. Jag vågar endast bifoga den ödmjuka önskan, att alla städande tomtar häraf måtte inhemta en helsosam varning samt att Läsaren icke måtte vara den, som får plikta för andras felsteg.
6 De händelser och skildringar, hvilka nu, till tomtens häpnad, blifvit så oförväntadt framdragna i ljuset, röra sig nästan uteslutande kring vårt land och dess förhållanden. Jag har kallat dem »Vinterqvällar» vid tanken på den förtroliga aftonbrasa, der så mången i denna kulna årstid gerna väljer en bok eller ett samtalsämne, som gifva anledning att kritisera landsmän, utforska familjehemligheter och begrunda hvarför det eller det i förflutna dagar timat just så och icke annorlunda. Mig återstår blott en önskan, att i denna, än sommarglada, än snötunga nordiska luft, der gestalterna|6| framträda, måtte derjemte finnas ett allmännare element af mensklig realitet, nog tillräckligt och nog skönjbart, för att icke författaren må beskyllas att måla skuggor i vintertöcken.
7 Björkudden i Januari 1880.
8 Z. T.