Slump eller verldsstyrelse?
Kommentar
Kommentar
Topelius bygger här ut en kort dagboksanteckning daterad den 30 juni 1836.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
2 A. Petter Alexander Ahla (1809–1856), namnet framgår i dagboken 1836.
3 en [...] kardus af omkring två skålpund [...] krut ett paket av kraftigt (eller grovt) omslagspapper med ett knappt kilo krut.
3 poleradt engelskt krut krutkorn som behandlats i polertrumma och därmed blivit jämna och glatta; SAOB har detta belägg av Topelius.
4 resans intryck lifvade hans fåordiga språklåda intrycken under resan gjorde honom pratsam.
13 trettio famnar drygt femtio meter; en svensk famn motsvarar drygt 1,8 m.
Slump eller verldsstyrelse?
[158][159]1 Läsare, har du varit aderton år, blomstrande ung i hopp och kärlek, med en lång, ljus framtid framför dig i alla lyckans och ärelystnadens tjusande drömmar? Har du då tänkt dig denna glada framtid i ett ögonblick tillintetgjord och dig sjelf söndersliten i blödande trasor genom en oväntad, plötslig, våldsam död, en död utan ära och utan ändamål, en död för intet? Nej, du har ej tänkt dig något så upprörande; du har förjagat denna tanke, om den uppstått, som något så onaturligt och otroligt, att icke ens nattens elakaste dröm har vågat skrämma dig med en sådan spöksyn.
2 Sommaren 1836 hade universitetets vårtermin blifvit förlängd genom promotionen till midsommar, och vid samma tid kom en elittrupp af kgl. svenska theaterns artister att gästa Helsingfors med den beundrade Emelie Högqvist i spetsen. Min hemresa till Österbotten blef häraf ett par veckor fördröjd och skedde nu i slutet af Juni. Jag uppgjorde ressällskap med A., en redbar och skicklig jurist, sex år äldre än jag och som nu afslutat sina studier. Han var en trygg och fåordig flegmatiker, jägare, stark rökare och hade egen kärra, som var en afundad fördel vid studenternes resor. När jag kom med min kappsäck, stod hästen förspänd.
3 A. skulle flytta från Helsingfors och medförde alla sina tillhörigheter. I sista ögonblicket fann han en glömd kardus af omkring två skålpund poleradt engelskt krut, värderadt af jägare för sin ovanliga styrka. Hvar skulle han lägga denna raritet? Han hade två stora tobakspungar af sämsk, den ena vid hans högra sida|160| fylld, den andra vid venstra sidan tom. Han nedstoppade krutkardusen i den tomma tobakspungen till venster, och vi uppstego i kärran. A., som äldre och erfarnare satt till höger och körde; jag till venster, och krutkardusen emellan oss, där vi sutto trångt packade i den smala kärran. Märk denna situation!
4 Resan började behagligt och utan äfventyr. A. var en treflig reskamrat, han hade sett och upplefvat mer än jag; resans intryck lifvade hans fåordiga språklåda. Så hände sig, att vi en söndagseftermiddag klockan fem den 30 Juni 1836 åkte i sakta traf på Kangasala ås, rökande våra pipor. Det var en varm, herrlig sommardag; alla fjärdar skeno, alla sund glimmade, alla uddar och öar speglade sig i silfver, Roine till venster och Vesijärvi till höger målade blått och guld mellan strändernas skuggor. Hänförd utropade jag: – Se Neapel och sedan dö! Se Kangasala och sedan lefva!
5 – Nå, för sämre kunde man också dö! – inföll min reskamrat.
6 I detsamma kände jag ett lätt os af någonting svedt. – Här är eld någonstädes, – sade jag.
7 Vi undersökte flyktigt våra kläder, i händelse glöd fallit ur piporna. Intet upptäcktes, men brandlukten fortfor.
8 Vi höllo stilla. Jag hoppade ur kärran och upptäckte nu till min häpnad, att en lätt rök uppsteg från A:s venstra sida. – Krutet! – utropade jag.
9 Ja, det var tobakspungen med krutkardusen, som fattat eld. Förklaringen var enkel. Vid sidan af pungen fanns en ficka för elddon. A. hade, såsom då brukades före tändstickornas tid, flintat eld för att tända sin pipa och icke märkt, att en gnista qvarblifvit i fnösket. Nu var hela denna sida af pungen i glöd.
10 – Se på den! – sade A., tog pungen i handen och begynte spotta på den.
11 – Kasta den för sju tusan! – ropade jag och sprang åt sidan.
12 – Nå, nå, – sade A. och fortfor att spotta, till dess glöden var släckt. Härefter kastade han pungen i diket.
13 Men nu ändtligen blef han rädd, och detta så grundligt, att vi först åkte trettio famnar från det farliga|161| stället och sedan väntade i tjugu minuter att möjligen se pungen med dess innehåll explodera. När detta uteblef och vi ansågo oss ha väntat tillräckligt, grep A. en lång björkstake, som låg vid vägen, närmade sig försigtigt det farliga föremålet och vände det med staken ett par gånger rundt.original: ruudt. Ingen explosion!
14 Nu vågade vi upptaga pungen och funno den genombränd, men släckt, på den sida där elddonen varit förvarade. Denne man med sitt orubbliga finska lugn hade godtgjort sitt oförlåtliga lättsinne att förvara elddon vid sidan af krut med sitt lika otroliga, nästan stupida mod att släcka en brinnande vulkan, som han höll i sin hand!
15 Resan gick vidare utan äfventyr. Vid ankomsten till mitt hem företogo vi oss att närmare undersöka den kardus, i hvilken krutet förvarades. Där voro tre omslag af vanligt groft papper. Det yttersta omslaget var på venstra sidan svartbrändt och till hälften förkoladt. Det andra omslaget var brunbrändt, och på det innersta tredje omslaget utvisade en ljusgul brandfläck, att glöden sannolikt behöft endast få sekunder för att nå krutet.
16 Hvilka dyrbara sekunder för tre menniskolif! Hade ej de kommit emellan, skulle, med detta starka, tätt mellan oss sammanpackade sprängämne, kärra, häst, resande och skjutspojken bakpå kärran slungats i oigenkänliga spillror kring branten af Kangasala ås. Några älskade ögon skulle ha gråtit, några enskilda förhållanden gestaltat sig annorlunda; tidningarna skulle ha haft en ny olyckshändelse att omtala och möjligen några barnsagor blifvit oskrifna, men snart skulle allt ha återtagit sin vanliga gång. Vågorna hade slagit tillsamman öfver några förgångna lif, såsom de oupphörligt sluka så många andra, och oceanens yta hade lika obegränsad utbredt sig mot det ändlösa fjerran.
17 Och likväl, var detta en slump, hvar var då verldsstyrelsen? Voro än dessa förspilda lif huru betydelselösa som helst för sin tid, sitt folk och menskligheten, hvem garanterar, att icke en af deras efterkommande, om också i tjugonde led, varit behöflig för verldsutvecklingen? Och låt vara, att icke ens denna möjlighet förelåg, hvem säger, att icke dessa förgångna sjelfva behöft en vidare uppfostran af jordelifvet, för att nå sin|162| utvecklings mått och verka den lifsgerning, som var dem förelagd? Intet enda lif försvinner spårlöst för sig eller sin omgifning. Sjelfva det dödfödda eller strax efter födelsen slocknade barnet qvarlemnar ett spår i föräldrarnas lif.
18 Det finns ingen slump, det finns blott en oändelig kedja af tilldragelser, hvilka, en hvar med sina orsaker och sina följder, sammanhänga, utbreda sig i tiden och alla ordnas efter en förutbestämd plan. Det, som vi kalla slump, är endast vår egen oförmåga att upptäcka sambandet mellan det, som varit, som är och som härefter skall följa. Alla dessa oöfverskådliga länkar bilda sammanlagda historien och lifvet. Hvad är där stort, hvad är där litet? Böj dig, förmätna menniskoande, med din blick för i dag, det glömda bakom dig och framför dig det okända, böj dig för den makt, som omfattar allt och leder allt till bestämda ändamål!