[138]

Sjunde Berättelsen.

Lindanserskan.

1 Öfverste Hemming, som utdragit lotten n:o 7, blef nu i sin tur befordrad till talman på akterdäcket.

2 – Jag förmodar, – sade han, – att damerna i vår lilla Decamerone vore föga intresserade af de jagthistorier eller skizzer från fältlifvet, med hvilka en gammal krigare ständigt är laddad, och då jag smickrar mig med hoppet att möjligen kunna rädda min systers pirat, hvars öde ännu är oafgjordt, utbeder jag mig sällskapets benägna tillåtelse att få uppvakta med en verklig kärlekshistoria, hvilken rörande egenskap jag näppeligen kan tillerkänna kanslirådet doktor Rabes pikanta berättelse om vattenmärket vid Willinge. Min sägen gäller en löjtnant, alldeles som docenten Dimmas, men en löjtnant från vår tid; och derest troheten består i en lycklig förening mellan två älskande, hoppas jag, att den här skall befinnas ovedersäglig. Om jag ej misstager mig, räknar kärlekens tabulaspråk: latin 1 + 1 = 1, och i Willinge klippor kan jag med bästa vilja ej addera summan till mindre, än + 2, för att ej säga + 4. Räknar jag orätt, herr doktor?

3 – Facit är riktigt, – svarade doktor Rabe.

4 – Jag återkommer således till 1 + 1 = 1 och beder till en början få presentera den första enheten. Han var en ung man af landets äldsta familjer, så framt man i vårt demokratiska land ännu får tala om anor; jag vill helt kort kalla honom Stanislas och hans mor friherrinnan madame Elisabet. Enka efter en general med betydlig förmögenhet och bosatt på sitt landtgods i nejden af Wiborg, hade hon blott denne ende son, hvilken tillika var sista ättlingen af sitt namn och på hvilken hon således|139| slösade sina ömmaste omsorger. Bestämd till krigare, som alla hans förfäder, hade Stanislas tidigt blifvit sänd till finska kadettkåren och der lika mycket utmärkt sig genom flit och goda kunskaper, som genom sitt tysta, tillbakadragna och grubblande lynne. Han var allt annat, än en kadett af den vanliga muntra typen, som älskar friheten och förbannar trumman; deltog sällan och nödtvungen i kamraternas upptåg, var ytterligt blyg i sällskap och tycktes, utom sina böcker, icke finna nöje i annat, än fysikaliska experimenter. Dessa roade honom och upptogo hans få lediga stunder. Han fann behag i mekaniken; ingen kunde bättre än han lösa ett mekaniskt problem eller beräkna tyngdpunkten vid de gymnastiska öfningarne. I gymnastik var han ock en af de bäste, stark och vig, men utan det solsken af ungdomsfröjd, som gifver ett så friskt behag åt dessa manliga idrotter. Lång, vacker och välvext, tycktes han enkom skapad till en gardeslöjtnant i främsta ledet; han saknade icke naturligt behag och framför allt icke mod, men lynnet var nu en gång tungsint och fåordigt. Jag misstänker, att han från barndomen blifvit lillgammal i hemmet, utan jemnåriga, utan lekar och ständigt förmanad af en annars utmärkt, men något moraliserande, något reflekterande mor, som troligen heller aldrig i tiden lekt med dockor.

5 När Stanislas uppnått specialklasserna, utmärkte han sig framför alla sina kamrater vid de topografiska mätningar och afvägningar, hvari kadetterna öfvades under den vackra årstiden. Hans mor, hans chef och han sjelf voro ense derom, att han, efter afslutade studier, borde ingå vid staben; men en olycklig händelse stängde för honom denna bana, der han sannolikt skulle ha gjort en lysande carrièrespråk: franska. Ehuru Stanislas bland kamraterne betraktades som enstöring, hvilken icke knutit förtrogen vänskap med någon, fanns likväl en, till hvilken han kände sig dragen genom en af dessa besynnerliga motsägelser, hvilka icke äro sällsynta hos unga personer af hans excentriska lynne. Kårens och klassens värsta vildhjerna var nemligen Sebastian H., en pojke i stånd till allt dumt och, jag medgifver det, nästan i samma grad till allt klokt, som ligger inom kadetternas synkrets. Denne unge herre ertappades en måndagsmorgon vid fyratiden i ett mindre välkändt utvärdshus, förande ordet vid en punschbricka|140| och en raffellåda med den framgång, att han blef utstruken från kadettkåren. Fyra vid samma celebra tillfälle närvarande kamrater näpstes med arrest och svarta kulor för uppförande; bland dem – hvem skulle trott det? – äfven unge baron Stanislas.

6 När alltså den blifvande fänriken admitterades från kåren med de vackraste kulor för flit och framsteg, men icke lika vackra för uppförande, befanns banan vid staben och ingeniörkåren stängd, och Stanislas placerades, som mången annan, vid en tarflig skarpskyttebataljon långt inne i Ryssland. Han bar sitt öde med resignation; han skulle tjena sig upp till kaptensgraden och derefter blifva jordbrukare, men dolde icke sin motvilja för den opåräknade fronttjenst, som blifvit hans lott.

7 Händelsen fogade, att jag tjenade som äldre kapten vid samma bataljon, och då jag haft äran göra madame Elisabets bekantskap i Wiborg, var det naturligt, att hon anförtrodde sin fänrik i mitt beskydd. – Min bäste kapten, – sade hon till mig, – jag räknar på er erfarenhet och er vänskap, de torde båda behöfvas. Stanislas är 18 år; ni vet hvad denna ålder innebär, men ni vet kanske icke, att han i allt, utom sina kunskaper, är ett fullkomligt barn. Misstag er icke om hans lynne, han känner sig icke sjelf; ingen annan än jag känner honom. Under detta stilla vatten gå starka strömdrag. Den tid skall komma, när han behöfver mycken godhet och kanske ännu mer stränghet. Han skall omgifvas af faror, och jag kan icke stå vid hans sida. Han skall en gång förälska sig, – hvilken yngling gör icke det? – och om han icke då gör ett värdigt val, är han förlorad.

8 Jag frågade, om madame Elisabet haft anledning till en sådan fruktan. Hon berättade mig, att en farbror till Stanislas skjutit sig af förtviflan öfver en olycklig kärlek och att hans far, hennes man, i hela sitt lif ångrat en dylik, osäll förbindelse i unga år. Från denna tid, – tillade hon, – fruktade och afskydde min man alla qvinnor, med undantag blott af sin hustru, och denna hans fruktan har gått i arf till hans son. Förgäfves har jag sökt införa Stanislas i aktningsvärda och bildade unga fruntimmers sällskap, som inverkar så välgörande på en ung man. Han tager ständigt till flykten, och se der orsaken till min fruktan. Stanislas skall icke kunna mot|141|stå dåliga bekantskaper, emedan han fruktar de goda. Lofva mig att beskydda honom för dessa faror, och om det behöfves, drag vexel på min förmögenhet.

9 Det var en mors skarpa blick, som jag sedan ofta erinrat mig. Tre år bodde Stanislas och jag tillsamman i en rysk guvernementsstad. Jag fann honom mycket olik dessa unga krigare af börd och förmögenhet, hvilka taga lifvet lätt och sätta sin ära i att under tio år upplefva tjugu. Han var skygg och tillbakadragen, ihärdig och envis, läste mycket, experimenterade med fysik och skötte sin tjenst motvilligt, men punktligt. Efterhand lyckades jag vinna, om icke hans förtroende, så likväl hans vänskap, och upptäckte hos honom älskvärda egenskaper. Sällan har jag funnit en så pligttrogen, så rättänkande, så högsint och sjelfuppoffrande ung man; men han hade sina egenheter och bland dem denna fruktan för qvinnor, som ingifvit hans mor så öfverdrifna farhågor. För att gå hennes önskan till möte, införde jag med halft våld min qvinnohatare i chefens familj, der han mottogs långt ifrån kallsinnigt af de unga damerna. Han såg bra ut, han var ett fördelaktigt parti: hvar skulle icke han vara välkommen, der det fanns ogifta döttrar med tvetydig hemgift? Allt strandade mot hans otämjeliga blyghet. Efter några förtviflade försök att uppträda som kavaljer, tog min Stanislas till flykten, för att aldrig mer visa sig i bataljonschefens hus.

10 Jag riskerade icke flera försök. När min unge vän efter de tre årens förlopp avancerat till underlöjtnant, kommenderades vår bataljon till Finland, der man väntade Engelsmännen, och förlades i en liten stad vid vestkusten. Tiden förflöt temligen enformigt under fåfäng väntan på fiendens anfall. Med något skulle vi roa oss under de stunder tjensten lemnade lediga och redo då vanligen ut, på rekognoscering hette det, men i verkligheten med en hemlig förhoppning att i de närbelägna skogarna lyckas knäppa en tjäder, en rapphöna eller en hare. Bravo följde oss ... jag befarar att detta ädla föremål för en jägares stolthet icke är kändt af mina ärade åhörare ...

11 – Mycket väl, vi känna det der; lemna Bravo i sitt värde! – skyndade fröken Hemming att infalla.

12 – Nå väl, jag skall således endast tillägga, att Bravo var den flinkaste fågelhund, som någonsin appor|142|terat snäppor från Besarabiens sumpmarker. Det var en mulen eftermiddag i September, när Stanislas och jag redo på en smal gångstig vid sidan af den brusande elf, som flöt förbi staden. På något afstånd varseblefvo vi en hög bro, der allmänna landsvägen ledde öfver en fors. Utsigten var pittoresk; vi höllo några minuter stilla. Två gossar sysslade under bron med något slags fiske; förmodligen gällde det nejonögonen, som vid denna årstid söka sig uppför forsarna. Medan vi betraktade dem, hördes ett rullande dån, två tunga resvagnar körde fram öfver bron, och gossarne tittade upp. I samma ögonblick syntes ett rödt föremål sväfva ned från den betydliga höjden af bron, störta i forsen och der försvinna.

13 – Hvad var detta? – utropade vi båda på en gång. Afståndet var för stort för att kunna urskilja föremålet, men sannolikt var det ett knyte eller en shavl, som tappats från någon af vagnarne.

14 Vi skulle icke vidare ha bekymrat oss om denna obetydliga tilldragelse, derest vi icke sett de båda gossarne med märkbar brådska klättra öfver stenarne till stranden på samma sida af elfven, der vi befunno oss. Vi redo närmare och frågade hvarför de hade så brådt.

15 – En menniska! En menniska! – skreko de. – Någon har fallit från bron i forsen.

16 Floden flöt åt vår sida. Vi tyckte oss upptäcka något rödt, som i det starka strömdraget än flöt på ytan, än åter begrofs under hvirflarne. – Bravo! ropade jag. – Apporte!språk: franska

17 Det kloka djuret var i blinken vid stranden, hoppade vädrande från sten till sten och störtade sig slutligen modigt i den brusande strömmen.

18 Vi stego af, öfverlemnade hästarne i gossarnes vård och skyndade, äfven vi, till stranden. Bravo bestod en hård strid mot den af höstregnet uppsvällda, öfvermäktiga floden. Än rycktes han bort af strömhvirfveln, än fick han åter fotfäste vid en sten och stadnade slutligen vid en liten, i elfven utbygd laxpata på motsatta stranden, der han bemödade sig att fasthålla ett flytande föremål. Det tycktes vara för tungt för hans krafter; vi sprungo närmare och sågo honom hålla ett rödt tygstycke mellan tänderna.

|143|

19 En båt var vår första tanke, men någon båt sågs ej till. I ett nu såg jag Stanislas afkasta uniformsrock och stöflar. Nästa ögonblick hade han sprungit i strömmen.

20 Han hade mod, den grubblaren; stark var han ock, men floden var starkare. Bravo hade kunnat våga äfventyret, van som han var att apportera sjöfågel, men för Stanislas var det halsbrytande. Huru han kom öfver i denna rasande ström och mellan dessa slippriga, med hal, grön mossa beklädda stenar, är mig en gåta, men öfver kom han. Jag såg honom fatta den röda flik, som Bravo fasthöll. Efter fliken följde en arm, efter armen en mensklig gestalt ... Jag sprang långs stranden och fann ändtligen, på gossarnes anvisning, ett lugnvatten nedanför forsen samt en vid en trädstam fastbunden båt.

21 Öfverkommen till andra stranden, såg jag min qvinnohatare sittande på en klippa och hållande i sina armar en ung flicka, insvept i en kappa af eldröd twill. Hon blödde ur ett sår i hufvudet och var utan tecken till lif; hennes blåhvita kinder syntes vid sidan af twillen ännu hvitare. Stackars gosse, han betraktade henne så förvånad, som om han alldeles icke begripit huru en sådan varelse kunde finnas på jordens yta. Någon tanke derpå, att flickan drunknat, att en drunknad möjligen kan återkallas till lifvet och att vid sådana tillfällen hvarje minut är dyrbar, föll honom icke in.

22 Jag hade knappt hunnit börja med de första, vid detta slags olyckshändelser brukliga räddningsmedlen, förrän några besynnerliga gestalter banade sig väg till oss öfver åkrar, diken och gärdesgårdar. I spetsen visade sig en lång, svartmuskig karl, hälften röfvare, hälften gentleman, klädd i en grå blus af hamptyg, dragen öfver en urblekt, luggsliten röd sammetsrock. Efter honom följde en vanskaplig, grinande pygmé, snedmundt, qvickögd och utstyrd i ett slags röd narrkåpa med bjellror; efter denne två karlar och två gossar, alla i fantasikostymer, och slutligen en fet duenna, ledande vid handen en gråtande flicka om 10 eller 11 år, äfven hon klädd i röd twill. Till dessa främlingar från resvagnarna sällade sig snart några andra nyfikna, hvaribland en bokhållare från staden, utvandrad i den affärsmässiga afsigten att genskjuta|144| och för sin principals räkning bemäktiga sig några på vägen väntade planklass.

23 Den långe svartmuskige karlen kastade sig öfver den drunknade och framstammade i en ton midtemellan förtviflan och raseri: – Ein Arztspråk: tyska! Ein Arztspråk: tyska!

24 – Hvad säger han? – frågade en rask bondqvinna, som dammig och svettig kom från en närbelägen ria.

25 – Han säger det vore godt att gnida henne med hartz, – tolkade bokhållaren, som förstod tyska språket, emedan han gjort en sommarresa till Lübeck.

26 – Hartz? – genmälde qvinnan föraktligt, sköt undan de kringstående, lyftade flickan på sina armar och bar henne till rian. Den långe karlen gjorde ett obeslutsamt försök att hindra henne.

27 – Was ist dasspråk: tyska? – genmälde bokhållaren, samlande hela sin tyska lärdom. – Das Penttula Lisu versteht sich auf dasspråk: tyska.

28 – Hol’ dich der Pestspråk: tyska! – röt främlingen. – Meine Tochter, denk’ ich, wird doch erwachenspråk: tyska.

29 – Han håller en prest, – upprepade tolken, vädjande till åhörarne, om icke detta var rent oförnuft. – Han påstår, att doktorn skall dänga henne ur vaken.

30 Penttula Lisu var så väl känd på orten för sina underkurer med folk och fänad, att äfven jag förnummit ryktet om hennes skicklighet. Med någon svårighet lyckades jag förmå främlingen att öfverlemna flickan i denna kloka vård. Vårt förtroende blef på ett lysande sätt belönadt, ty en stund derefter återfördes flickan lefvande till den väntande fadren.

31 – Hvad kostar? – frågade karlen, snäsigt framdragande en smutsig skinnpung ur lädergördeln kring lifvet.

32 Penttula Lisu lade flatan af högra handen på flatan af den venstra, blåste på händerna och strök ett tag. – Låt bli att slå barnet, – sade hon.

33 – Har han slagit henne? – frågade jag.

34 – Om icke det står präntadt på flickstackarns skuldror, vill jag icke läsa i bok mer, – sade Penttula Lisu.

35 Jag betraktade flickan. Hon såg ut att vara knappt mer än 15 år, vacker, mörkögd, mörkhårig, men af ett ytterst förskrämdt och lidande utseende. Såret i hennes hufvud blödde ännu genom linnebindeln; hon tycktes föga|145| glädja sig åt att hafva blifvit återkallad till lifvet och var så svag, att hon måste bäras till vagnen.

36 – Huru var det möjligt, att er dotter kunde falla ur vagnen och falla öfver brons ledstänger? – frågade jag på tyska den främmande karlen.

37 Han räckte mig ett stort rödt visitkort, der man på ryska och tyska språken läste namnet Barthold, kallad Europas Herkules, förste hofkonstnär hos jag mins icke hvilken Durchlauchtspråk: tyska. Har haft äran förevisa sina aldrig förut sedda eller öfverträffade konstproduktioner för Deras Majestäter – en lång, majestätisk rad af nästan alla regerande furstar, padischa i Konstantinopel icke undantagen. – Stadnar här endast en kort tid och anbefaller sig etcetera, etcetera ... Jag kände det der och ville påminna mig någonstädes i Ryssland hafva sett karlen äta glödande jern.

38 – Er dotter hoppade således med afsigt i strömmen? – återtog jag, när han icke besvarade den första frågan.

39 – Hoppade? – upprepade Herkules med indignation. – För hvem anser ni mig? Paschalustaspråk: ryska, min dotter dansar på lina. Makalös, ers nåd, den första i sin konst i Europa och i Amerika. Ni skall snart få tillfälle att beundra hennes talent. Tusen rubel mot hundra, ers excellens, att ni aldrig sett något dylikt! När vi kommo till bron, sade jag till Lieschen: se der, mitt kära barn, ett underskönt tillfälle att redan före vår ankomst väcka allmän förvåning! Det är vårt Geschäftspråk: tyska, herr general, att väcka förvåning. Du ser dessa ledstänger, sade jag; följ din konstnärsnatur, dansa öfver dem med denna beundransvärda grace, som är dig medfödd! Ja, hvem var villig, om icke min Lieschen? Du vet, min far, sade hon, att jag alltid gerna lyder dina befallningar. Du är alltid så god mot mig, sade hon ...

40 – Är det också er godhet, som inpräglat märken på det olyckliga barnets skuldror? – frågade jag.

41 – Hon lydde min uppmaning, – fortfor mannen, utan att låtsa höra den senare anmärkningen, – och då förstår herr baron ... solen, vinden, strömmen ... äfven den största artist kan göra ett felsteg. Lieschen snafvade ...

42 Jag vände Europas Herkules ryggen. Fältlifvet och mina resor ha fört mig i närheten af alla slags konstma|146|kare. Jag har känt sådane, hvilka, med undantag af den blå dunst, som följer med yrket, varit de hederligaste och aktningsvärdaste menniskor. Sällan har jag anträffat en bottenärligare och godmodigare man, än Tyrolaren Charles Rappo, hvars specialitet var att kasta kanonkulor som fjäderbollar. Icke utan vänskap kan jag erinra mig jonglören Medua Samme, en Hindu från Madras, som uppfyllde salongen med ett regn af guldkulor, – en den frommaste, älskvärdaste gubbe, hvilken ännu kunde gråta som ett barn, när han omtalade sitt fädernesland, dit han icke vågade återvända af fruktan för en fientlig kast. Jag har äfven känt konstberidare, lindansare och professorer i den naturliga magin, hvilka i hela sitt uppträdande varit gentlemän, älskat sitt yrke som sport och åtnjutit ett välförtjent anseende. Det kan således icke falla mig in att framställa herr Barthold såsom en typ för yrket; dertill stod han för långt under dess gentlemän. Men han tycktes mig vara ett rätt mönstergiltigt exemplar af desse snikne, hårdhjertade menniskohandlare, hvilka sjelfve blifvit i barndomen sålde och köpte, derefter dresserats med pisken och hungern samt slutligen för egen vinning fortsatt samma uppfostran med sina offer.

43 Det är sorgligt, men lärorikt att studera dessa förkomna, förvildade varelser utan hem och utan fädernesland, med deras starka passioner, deras rotlösa, regellösa, ur hakarne fallna lif, deras ofta förtviflade kamp för brödet och deras lika ofta måttlösa begär att njuta den korta lyckan, när hon ler emot dem. Deras kropp har genom lång öfning uppnått en nästan otrolig styrka och vighet, men en vilde i skogen har mera begrepp, än de, om rätt och orätt, om dygd och sjelfförsakelse, heder och samvete. I dem finnes en hel verld af oförsonade motsägelser: ytterligheter af kärlek och hat, vinningslystnad och slöseri, slughet och okunnighet, brinnande ärelystnad åt ett håll och åt ett annat fullständig likgiltighet för föraktet. Deras erfarenhet är lika vidsträckt, deras blick lika skärpt i konsten att locka åskådare och vinna penningar, som den är inskränkt och slö för allt, som ligger utom detta ständiga mål för deras ansträngningar. Ofta brutne i förtid, tyckas de hafva förlorat ända till hoppet om framtiden, likasom de förlorat känslan för lugn och familjelycka. Deras lott är den afviga sidan af skådespelarens, jag vore|147| frestad att säga af hvarje konstnärs tillvaro: samma lif i stundens intryck, samma beroende af en stundom lättrogen, stundom blaserad, alltid tyrannisk publik, den de söka att fängsla och öfverlista, men utan den äkta konstnärens kamp för idealet, utan hans ingifvelse, utan hans sedliga mål att i en skön form förverkliga ett ädelt innehåll.

44 Upptagen af dessa tankar, red jag tillbaka till staden vid sidan af Stanislas. Han var denna afton tystare och fåordigare, än vanligt; han hade förblifvit en mera förvånad, än deltagande åskådare af den drunknades räddning, och när jag skämtande anmärkte, att han nu för första gången hållit en ung qvinna i sina armar, svarade han förströdd, att det varit honom alldeles likgiltigt, om han i hennes ställe uppdragit ur strömmen en vandrande tiggare.

45 Europas Herkules fick den äran att uppträda i stadens rådhus. Följande dag sågs sällskapets factotum, den lille vanskaplige pygmén i sin narrkåpa, kringbära stora affischer med kluddiga träsnitt, föreställande indianer dansande på lina och menskliga figurer hoppande genom tunnband. Första afdelningen inbjöd den höga adeln och den högt ärade publiken på aldrig förut sedda herkuliska kraftyttringar; den andra på egyptiska och indiska underverk, »trollfjärilen eller de flygande kulorna» m. m., samt slutligen ett non plus ultraspråk: latin, en lefvande persisk pyramid, från hvars spets demoisellespråk: franska Gouvernina Barthold skulle kasta slängkyssar åt publiken. Tredje afdelningen lofvade på ett värdigt sätt afsluta dagens märkvärdigheter. Herr Barthold ville uppmana någon af de ärade åskådarne att låta hugga hufvudet af sig, hvarefter detta afhuggna hufvud skulle framvisas på ett fat, men sedan åter, medelst de gamla egyptiers magiska medicin, oskadadt vidfogas sin rättmätiga kropp. Skulle, mot förmodan, ingen af åskådarne vara hugad att underkasta sig denna intressanta operation, lofvade herr Barthold att halshugga sin son Alexander och derefter, på ofvanbeskrifvet sätt, återhopfoga hans person i fullgiltigt skick. Entrée så och så mycket. Barn betala hälften. Inga hundar få medföras.

46 Den lilla staden var nog oskyldig att med oförställd undran, blandad med häpnad, begapa denna oförskämda afisch, lösklippa träsnitten och söka utforska deras bety|148|delse. Tviflare saknades icke, men äfven desse ville af nyfikenhet vara med, och när qvällen kom, hade herr Barthold utsåldt hus. Bland den höga adeln, hvaraf staden räknade högst få exemplar, befann sig äfven, i brist på bättre nöjen, ortens här förlagda officerskår.

47 Ett uselt positiv uppstämde en kattmessa, som hölls till godo med berömvärdt tålamod. Första och andra afdelningen utfördes till allmän belåtenhet. Herr Barthold lyftade, hängande med hufvudet nedåt, ofantliga pundsvigter; Alexander tvättade sina fötter i smält tenn, hans bror Napoleon gjorde kullerbyttor i luften, pajazzo utdelade, till allmän förlustelse, kindpustar åt ridknekten, och ingen märkte de fina snärtarne af herr Bartholds ridspö på Gouverninas bara skuldror, när hon ett ögonblick darrade vid uppklättrandet på den persiska pyramiden. Hon var ett näpet litet barn, hon tog publiken med storm. Herr Bartholds gelikar underlåta aldrig att fiska publik med vackra små barn. Dessa metkrokar nappa; hvem kan motstå en täck och oskyldig varelses smålöje? Ack, få veta, att dessa smålöjen och dessa slängkyssar äro inlärda med tårar af smärta och darrande hjertan. Han vet det, Han, hvilken så hotande varnat dem, som »förarga en af dessa små; – dem vore bättre, att en qvarnsten bundes om deras hals och de sänktes i hafvets djup».

48 Allt gick emellertid lyckligt, och med rysning afbidades den blodiga tredje afdelningen. Herr Barthold framträdde med grym uppsyn, uppvikna ärmar och en väldig bödelsbila i högra handen, frågande om någon bland åskådarne vore hugad att låta afhugga sitt hufvud, i den temligen ovissa förhoppningen att sedan få det ordentligt tillbaka.

49 Allmän tystnad. Mot förmodan tycktes ingen af åskådarne vara hugad, kanhända af fruktan att vid reparationen befinna sig af misstag vänd med ansigtet bak i nacken. Redan hade herr Barthold, med rätta förvånad öfver en sådan klenmodighet, vändt sig till son Alexander, för att på honom utföra experimentet, när en bland åskådarne verkligen trädde fram och erbjöd sig att blifva det utsedda offret. Denna gång blef jag nästan lika förvånad, som herr Barthold sjelf, ty det dumdristiga offret var ingen annan, än min Stanislas.

|149|

50 Herr Barthold betraktade ynglingen med en sannskyldig tigerblick. – Betänk er väl! – hviskade han. – Det kan misslyckas!

51 – Jag har betänkt mig, – var svaret.

52 – Men operationen är smärtsam ...

53 – Gör ingenting. Försök!

54 Ett sådant mod hade herr Barthold icke beräknat. Han vinkade åt delinqventen att följa sig bakom fondridån, der halshuggningen skulle försiggå. Dödstystnad herskade bland åskådarne, och fruntimren begynte må illa.

55 Scenen förblef tom i tio minuter, efter hvilkas förlopp Stanislas, åtföljd af konstmakaren, åter visade sig lifslefvande och med hufvudet på dess lagliga plats. Jag erfor sedan, att herr Barthold, efter fåfänga försök att skrämma sitt envisa offer, slutligen hopsnört hans händer med ett skärande rep, under förevändning att tillbinda pulsådrorna. På denna oförskämdhet hade Stanislas svarat med en klingande örfil af de lösgjorda händerna, men långt ifrån att illa upptaga denna protest, hade konstmakaren fallit till bönboken och besvurit protestanten att icke förstöra hans rykte. Dertill hade Stanislas bifallit med det uttryckliga vilkor, att manövern skulle inför publiken förklaras för taskspeleri.

56 – Mina herrar och damer, – förklarade herr Barthold på sin af tyska och ryska sammanblandade rotvälska, – då den högtärade kapten ej velat underkasta sig ...

57 Stanislas fixerade honom.

58 – Då han – fortfor den nödställde bödeln, – ej velat underkasta sig en operation, som är blott ett oskyldigt skämt ...

59 Ny hotfull blick af motståndaren.

60 – Det vill säga, en operation, som i verkligheten är endast en synvilla ...

61 – Säg: en rå och dum synvilla! – sufflerade löjtnanten.

62 – Nåväl, en rå och dum synvilla, som den högtärade kapten behagar uttrycka sig; så anhåller jag, att i hans ställe få halshugga min son Alexander, som är mera van vid dessa utomordentliga konststycken ...

63 – Säg: mera van vid ett så oförskämdt bedrägeri! – inföll än en gång den obeveklige sufflören.

|150|

64 – Jag inte förstå den språk, – återtog herr Barthold med illa doldt raseri. – Den högtärade kapten behagar säga den oförskämda bedrägerin ...

65 Publiken brast ut i en munterhet, som förtog all påräknad effekt af det nu följande grymma experimentet. Herr Barthold grep sin son Alexander vid håret och drog honom bakom ridån. Man hörde bilans tunga fall, ett qväfdt jemmerrop, ett plaskande ljud ... man såg den blodbestänkta bödeln i vild triumf rusa fram öfver scenen, bärande i handen ett afhugget hufvud – af vax, med ett rått köttstycke fästadt vid halsen. Derpå uppdrogs fondridån, man såg ett öfvertäckt bord, på bordet ett stort tennfat och på fatet Alexanders verkliga hufvud med stirrande ögon, som likväl olyckligtvis råkade blinka. Anblicken var så kannibalisk man kunde begära, men tyvärr voro åskådarne förberedde, och när Alexander snart derpå framträdde, bugande och leende, med hufvudet på dess rätta ställe, mottogs han med stampningar och hyssningar, värdiga en mera erfaren publik, än den lilla småstadens.

66 Herr Bartholds i början så lofvande aktier sjönko betydligt genom detta fiasko. Van vid lyckans skiften, lät han emellertid icke afskräcka sig af den första motgången och uppbjöd sin länge öfvade konst att fånga publiken med det ena otroliga underverket efter det andra. Han och hans sällskap uttömde sitt rika förråd af styltor, trampoliner, kullerbyttor, pundsvigter och fjärilar, han utkastade hela högar af blommor ur en tom hatt, han lät guldfiskar simma och lefvande dufvor utflyga ur en shavl, som han nyss trampat på, – allt förgäfves. En mera blaserad publik skulle kanske funnit honom skicklig – ty det var han verkligen i den högre taskspelarekonsten, – och skänkt honom sin beundran i form af sedlar och silfvermynt; men desse okonstlade småstadsbor förstodo icke det fina. De hade, med en ganska berättigad afsky, fått nog af halshuggningen och begynte allt sparsammare infinna sig i rådhussalen. Sjelfva den lilla Gouvernina hade förlorat sin dragningskraft, och den enda räddningsplankan, som återstod, var obrukbar. Felicia Barthold, sällskapets stöd och publikens förtjuserska, befann sig ännu lidande efter sitt vådliga fall mot forsens stenar och var urståndsatt att uppträda.

|151|

67 Jag observerade denna tid min unge vän Stanislas, utan att oroa honom med frågor, dem han tycktes föga hugad att vilja besvara. Inom honom föregick något, som jag icke förstod. Jag fann honom, som vanligt, stirrande i sina böcker, men utan att vända bladen eller skänka någon uppmärksamhet åt dessa mekaniska problemer, hvilka förut så lifligt intresserat honom. Att han undvek sällskaper, var icke något ovanligt; mera förvånade mig, att han, som härtills täflat med en kronometer i punktlighet, två eller tre gånger försummat sin timme vid exercisen. Deremot besökte han regelbundet herr Bartholds föreställningar; han, som så nyss demaskerat ett plumpt bedrägeri; han, som i Petersburg och annorstädes sett de utmärktaste artister i denna genre. Min närmaste tanke skulle ha varit Felicia Barthold, som syntes mig väl kunna förvrida en ung mans hufvud, utan att afhugga det; men denna lilla trollpacka, i fall hon motsvarade fadrens beskrifning, hade förblifvit osynlig; Stanislas hade icke sett henne sedan uppträdet vid forsen. Hvad gick åt honom?

68 En morgon tidigt, medan jag drack mitt thé, anmälde betjenten ett besök af herr Barthold. Jag tillhörde »den höga adeln», om hvars gunst han särskildt var angelägen. Han hade gjort några försök att förnya vår bekantskap från forsen, men blifvit afvisad på ett sätt, som icke uppmuntrade att fortsätta försöken. När han inträdde, lät jag honom stå vid dörren och frågade hvad han ville.

69 – Herr baron, – sade han, – har varit så nådig och hedrat mina föreställningar med sin höga närvaro.

70 – Ja, jag har sett er som slagtare och hoppas att icke mera se något så afskyvärdt. För öfrigt är jag ingen baron; kalla mig kapten!

71 – Som herr kapten befaller. Unge baron Stanislas har den lyckan att stå under ert beskydd?

72 – Han tjenar vid mitt kompani.

73 – Och är förmodligen icke hemma?

74 – Han har ridit ut. Hvad är ert ärende?

75 – Ers excellens ... jag ber om förlåtelse, herr kapten ... är i den lyckliga ålder, när man ännu är ung, men lemnat bakom sig ungdomens dårskaper. Baron Stanislas är icke så lycklig; han befinner sig midt i elden.

76 – Hvad angår er baron Stanislas? Hvad har ni att säga honom?

|152|

77 – Honom? Ingenting. Man kan icke tala förnuft med ett krutmagasin. Hans höge beskyddare skall bättre förstå en far, som vill göra allt för att rädda sitt barn.

78 – Förklara er! – fortfor jag, plötsligt fruktande att finna nyckeln till en gåta.

79 Europas Herkules sände mig en spionerande blick, för att utforska huru långt han möjligen kunde gå, tog obedd en stol, satte sig, höjde på axlarne och genmälde i hviskande ton: – Han är galen i Lieschen!

80 Jag svarade: – Dumheter! – Men han måtte ha upptäckt, att nyheten gjorde effekt, ty han drog sin stol närmare och fortfor:

81 – Har ni någonsin sett en ung man rädda en vacker flickas lif, utan att på fläcken förälska sig i henne?

82 Jag önskade att anmärkningen varit mindre riktig, men beherskade mig och genmälde kallt, att han denna gång bortkastat sitt taskspeleri. Stanislas hade icke sett flickan, sedan hon sprang i strömmen.

83 – Snafvade, herr kapten! Ni känner kanske min Pervoj, min lille clown, min pajazzo. Ni mins också, att baron Stanislas befann sig inom fondridån den qvällen, när han icke lät halshugga sig. Herr kapten, om jag varit tjugu år yngre, skulle jag icke rådt honom att skada mitt rykte så, som han gjorde den qvällen. Men jag har lärt mig att tåla mycket af den höga adeln; jag har lärt mig att vara ädelmodig, om man behandlar mig generöst. Kort sagdt, Lieschen var närvarande den qvällen bakom ridån; jag tvang henne dertill, jag trodde, att hon endast ställde sig sjuk. Det kära barnet, hon är en qvinna, herr kapten; man får icke tro alla tillgjorda svimningar. Hon var således der, men kunde ej uppträda. Pervoj såg henne kyssa er väns hand bakom min rygg.

84 – Och en sådan naturlig handling af tacksamhet anser ni för någonting annat?

85 Axelryckning. – En kyss på handen kan stundom säga mer, än tio på läpparna.

86 – Bah! Det är inga bevis; det är antingen inbillning, eller spekulation.

87 – Nå, hvad säger ni derom, att de två gånger stämt möte i trädgården vid vår bostad, medan vi andra voro i rådhuset på repetition klockan 10 på förmiddagen?

|153|

88 Jag erinrade mig, att Stanislas två gånger försummat exercisen vid denna tid. Så snabba framsteg af en qvinnohatare förekommo mig fast otroliga.

89 – Och hvad är meningen med detta förtroende? – frågade jag kort.

90 Europas Herkules räknade ej bland sina dygder en öfverflödig grannlagenhet. Han sköt sin stol än närmare, sökte än en gång utforska hvad jag möjligen kunde fördraga och genmälde med låg röst: – Han skall få henne!

91 – Hvad vill det säga, min herre?

92 – Jag säger, att jag vill förlåta honom den skada han gjort mig, och jag värderar den icke för högt till tretusen rubel. Förstå mig rätt, jag är en praktisk man. Jag säger till mig sjelf: det är bättre, att jag gör två unga menniskor lyckliga, än att jag gör mig sjelf, stackars far, olycklig. Ni vet huru sådant aflöper. En vacker morgon skall jag finna min fågel utflugen ur buren, och hvar ni, herr kapten, då skall finna er löjtnant, det torde ni vara så nådig att sjelf utgrunda. Alltså: Jag vänder mig icke till den unge mannen, som skulle vara döf för alla praktiska skäl; jag vänder mig till er, hans vän och beskyddare, som kan uppgöra saken med lugn och arrangera allt till det bästa. Betänk, att antingen han rymmer bort med min dotter eller jag reser bort med henne, skall han ofelbart begå någon dårskap, som kostar honom hans carrièrespråk: franska. Det vore skada: den unge mannen skall i annat fall sluta som general. När så är, och när jag hört sägas, att han är ende arftagaren till en betydlig förmögenhet ...

93 – Jag förstår. En affär?

94 – Som ni behagar. Man hör omtalas mera besynnerliga affärer, än denna. Tyske teaterdirektören S. afstod sin hustru åt general B. för 20 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. Svenske aktören P. var nog anspråkslös att sälja sin för hälften af denna summa åt en köpman af första gillet, och det är sannolikt, att herrarne S. och P. gjorde den bästa affären. Nej, var så nådig och afbryt mig icke! För hvem tager ni mig? Tror ni, att jag för något pris skulle sälja min hustru eller mina barn? Jag är make och far, jag tänker blott på de minas lycka. Och om jag för er unge väns lycka begär ett måttligt skadestånd, hvad ondt är väl deri? Lieschen är icke blott mitt barn, hon är min lärjunge, min stolthet, mitt yrkes stöd och hela Europas förklarade gunstling, hvar|154| helst hon uppträder. Ah, herr kapten, ni har icke sett henne, men ni skall få se henne, hon skall uppträda i nästa vecka. Ni skall då inse, att om jag begär 30 000konsekvensändrat/normaliserat rubel i skadestånd, så är detta icke mer, än hon kontant inbringar mig under ett eller två år.

95 Aldrig i mitt lif har jag känt en sådan frestelse att kasta en karl på dörren, om han ock varit tio gånger Europas Herkules. Men mitt löfte till den mor, hvilken varit nog skarpsynt att förutse just det, som nu inträffat, band mina händer. Jag beslöt att undersöka och öfverväga, innan jag handlade.

96 – Alltså, – svarade jag, – fordrar ni 30 000konsekvensändrat/normaliserat rubel för ert samtycke att låta er dotter ingå ett lysande giftermål långt öfver hennes börd och lefnadsyrke? Vet ni, min herre, att detta är hvad man kallar oförskämdt?

97 Herr Bartholds drag förvredos till ett grin öfver min enfald. – Man kan blifva ense på flera sätt, – förklarade han. – Jag kan afstå min dotter för alltid eller för viss tid ... två år ... ett år. Medgif, att om jag afstår henne för 20 000konsekvensändrat/normaliserat på två år eller 15 000konsekvensändrat/normaliserat på ett år, är det jag, som förlorar derpå. Kan jag väl annat? Hon rymmer ifrån mig.

98 Muskelryckningen i min arm blef hardt när oemotståndlig, men jag anmärkte endast föraktligt: – Låt henne rymma!

99 Den infame karlen blef icke svarslös. – Godt, – sade han. – Detta kan ske på två sätt. Antingen rymmer hon till honom, i hvilket fall jag reklamerar henne, och edra lagar lära icke betrakta sådant som skämt. Eller rymma de båda ur landet, och adjö, epålett!

100 – Det gifves ett tredje fall. Han afstår från flickan. Hon är för dyr.

101 – Det går an att försöka; jag tviflar derpå. Men för hans skull ... jag önskar icke hans olycka ... 12 000konsekvensändrat/normaliserat rubel ...

102 – Hut, herre! Är ni en slafhandlare?

103 – Nå, 10 000konsekvensändrat/normaliserat ... det är mitt sista ord.

104 Jag grep karlen i axlarne och sköt honom ut genom dörren. I stället att använda sin herkuliska styrka till motvärn, lät han behandla sig som en smidig affärsman. Ännu i dörren hörde jag honom mumla något om 8 000konsekvensändrat/normaliserat, och troligt är, att han skulle gått ned till hälften af detta belopp.|155| Detta slags affärer drifvas i många europeiska länder, men herr Barthold hade fulländat sin uppfostran i Ryssland. I alla länder finns något ruttet. Hvar säljes icke hedern? Hvar köpes icke den så kallade lyckan? Men i vårt land, der man ännu är nog enfaldig att tro på en mans heder och en qvinnas dygd, har man ej kommit nog långt att köpslå om sådant utan fraser och midt i ansigtet. Jag var ej gammal nog att hafva lärt mig förakta menniskorna och hoppas till Gud att aldrig blifva det, men denna afgrund af uselhet upprörde mig och kom mig att blygas. Jag kastade mig på min soffa och öfverlade hvad jag nu borde göra för att hålla mitt löfte till madame Elisabet.

105 Min första tanke var, att konstmakarens roflystnad upptäckt ett byte och öfverdref faran. Men jag måste erkänna hans falkblick. Om Stanislas en gång förälskade sig, hade hans mor rätt, han vore i stånd till hvilken dårskap som helst. Huru komma till visshet om detta om? Att fråga honom, det hade varit att fråga tallen, om han älskade videbusken. Jag tog mig hans mors rätt och gick till hans rum, medan han ännu var ute.

106 Han hade från barndomen vants vid en nästan småaktig ordning. Möbler, böcker, papper, kläder, allt skulle vara på sin bestämda plats och icke annorstädes. Jag upptäckte nu, att möblerna befunnos i oordning, böcker och papper kringströdda, jagtväskan liggande på sängen och hårborsten på skrifbordet. Ett litet hopviket papper med orden Zehn Uhrspråk: tyska, skrifna med blyerts, låg mellan bladen af en bok. Ett af honom sjelf med geometriska figurer och algebra fulltecknadt pappersark låg öfverst på en bundt af dylika anteckningar, och arket var på sista sidan uppfyldt med dessa skriföfningar, som handen omedvetet utkastar på papperet, medan tanken är frånvarande. Jag kunde icke tvifla mer: alla dessa nyckfulla utkast upprepade samma ord: Felicia ... Felicia ...original: ,.. Felicia.

107 Det var tydligt nog. Jag behöfde nu känna andra personen i denna fatala roman. Hvad hade man icke skäl att vänta af dottern till en sådan far! Kanske hon kunde köpas att afstå sin eröfring?

108 Händelsevis hade vi nu en af de många ryska helgdagarne; jag kunde disponera min tid, var nyfiken att se trollpackan, som förhexat min Stanislas, och gick till konstmakarens bostad. Hon var icke hemma; odjuret, hennes|156| far, hade tvungit henne att, ännu sjuk och lidande, bevista repetitionen, förmodligen för att hindra nya möten i trädgården.

109 Jag styrde mina steg till rådhuset. Det var icke svårt att från en undanskymd plats för åskådarne blifva ett osedt vittne till dagens repetition.

110 Förberedelserna till aftonens föreställning hade begynt. Herr Barthold med sin Pervoj och ridknekten ordnade apparaterna, Alexander spände linor, den lille Napoleon profvade dem hvisslande och stötte med balanserstången till Gouvernina, som klistrade postpapper öfver två tunnband. Dagern från ett fönster föll på en smärt, blek gestalt, som satt i ett hörn med ombundet hufvud och kantade en urblekt sidenspens med oäkta guldlister. Det var Felicia; jag igenkände flickan från forsen.

111 Jag betraktade henne uppmärksamt. Der fanns intet i dessa barnsliga, jag kände mig frestad att säga oskyldiga drag, som förrådde lockfågeln, dansösen, trollpackan, hvilken såldes och köptes. Snarare en djup sorgsenhet, blandad med en trötthet, som hon bemödade sig att dölja, hvarje gång hennes förskrämda blick såg tyrannen närma sig.

112 – Allons!språk: franska – ljöd befallningen.

113 Repetitionen började. Det var de vanliga sprången och kullerbyttorna i luften; öfningar, som måste hvarje dag upprepas, för att icke förlora ledernas spänstighet. Unge Napoleon visade goda anlag att blifva sin faders efterträdare. Han iakttog hvarje tillfälle att reta och plåga systrarna.

114 När detta fortgått en stund, kommenderades äfven Felicia att bestiga linan. Jag såg henne darra och nära att svimma, men hon vågade icke vägra. Knappt stod hon på det utspända tåget, innan hon fattades af en svindel och hoppade ned. En snärt af ridspöet återförde henne till besinning och lydnad. Hon uppsteg åter, tog några steg och hoppade åter ned. För tredje gången upprepades samma scen. Hon skulle för hvad pris som helst återvinna åt herr Barthold publikens förlorade gunst. Men denna tredje gång skulle hon hafva fallit, om icke en oväntad räddare stått vid hennes sida. Stanislas stod der, räckte henne handen och lyftade henne ned.

|157|

115 Molière har i Harpagon spelat på tangenterna af ett menniskohjerta. Jag erfor något dylikt vid anblicken af herr Barthold i detta ögonblick. Om han följt sin naturdrift, skulle han hafva sönderslitit denne förhatlige motståndare, hvilken nu för andra gången vågade trotsa hans raseri. Men han var affärsman, han förstod att han kunde vinna något, och han hejdade sig. Han gjorde till och med en bugande ursäkt. Han hade hoppats, att Lieschen var återställd, men insåg, att hon ännu var för svag, han ville icke vidare oroa henne.

116 Stanislas behandlade honom som en betjent. Den oerfarne, han följde föraktets naturliga känsla och anade icke, att denne man, som lät förödmjuka sig af beräkning, kunde blifva en farlig fiende, om hans beräkning slog fel.

117 Jag beslöt att ej längre tiga. Samma dag, när vi på aftonen drucko vårt thé, sade jag till Stanislas:

118 – Hvad tänker du om herr Barthold?

119 – En hund! – var svaret.

120 – Han har tänder. Akta dig!

121 – Då piskar man honom.

122 – Det torde vara godt nog, så länge han vädrar ett stycke kött. Men han skall en dag kräfva ut det.

123 – Då jagar man bort honom.

124 – Det blir icke så lätt. Ännu en gång, akta dig! Hungriga rofdjur bitas.

125 Stanislas teg.

126 – Nå, hvad tänker du om hans Lieschen? Vacker flicka?

127 – Sjuk.

128 – Fruktar du icke, att hon kan blifva farlig för dig, om hon återfår helsan?

129 – Hon är olycklig.

130 – Och du vill än en gång rädda henne?

131 – Om jag kan.

132 – Stanislas, – sade jag, – anser du mig för en uppriktig vän?

133 Han teg och nickade tyst.

134 – Om du anser mig för en uppriktig vän, – fortfor jag, – så tro en, som sett mera af lifvet, än du! En sådan förbindelse har beredt din fars och din farbrors olycka. En sådan förbindelse är farlig för de relationer, i hvilka man insnärjer sig, och än farligare för det band|158| man knyter, utan att känna hvarandra. Jag talar icke om din militära bana; du vet, att man icke är nogräknad om lätta förbindelser, men desto ömtåligare för andra. Jag varnar dig för en flicka, uppvuxen vid det äfventyrligaste lif och utan erfarenhet af allt som gör ett familjelif lyckligt. Du känner fadren: hvad tror du om en sådan fars dotter?

135 Stanislas rodnade starkt och svarade: – hon är icke hans dotter!

136 – Hvad? Är du säker derpå?

137 – Hon är född i Milano. Fadren officer, stupade i fält, modren död i armod, barnen värnlösa, en börda för slägtingar. Felicia såldes vid sex års ålder, inlärdes att dansa på lina. Hunger och mörkt rum, när det misslyckades, konfekt, när det lyckades ... Senare öfvades flit och framsteg med ridspöet ... När hon var tolf år, återsåg hon sin födelsestad. Hon gick då på en lina, spänd öfver gatan mellan två fem våningars hus ... Hörde orgeln i en kyrka uppstämma De profundisspråk: latin ... Messan för en död. Hon önskade sig i den dödes ställe ... Hoppade från linan, ty hon ville ej falla på hufvudet ... Såg ett ljusrödt moln och ett barn med hvita vingar, som mottog henne i fallet ... Föll på ett halmlass, upptogs oskadad ... Fick sedan i tre dagar svälta nästan till döds.

138 Aldrig i sin tid hade min vän Stanislas kostat så många ord på en åhörare, om det ej händelsevis gällt ett mekaniskt problem. Han talade häftigt och med pauser, likasom när man ord för ord erinrar sig något, hvilket man hört en annan berätta och hvilket har gjort ett djupt intryck. Jag framkastade en förmodan, att språnget från bron skett af samma orsak, som språnget från linan. Han bejakade detta, men anmärkte, att Felicia denna gång skadat sitt hufvud. Hon trodde sig nu få dö, hon kände sig lycklig.

139 – Och hvad ämnar du göra? – frågade jag, rörd af så mycken olycka.

140 – Se henne dö, om hon dör. I annat fall rädda henne.

141 – Om man skulle skicka Penttula Lisu att vårda henne?

142 Stanislas besinnade sig några ögonblick och gaf derpå befallning att sadla sin ridhäst.

|159|

143 – Du rider till Penttula gård?

144 – Ja.

145 – Hvad skall herr Barthold säga derom?

146 – Han är min hund, – svarade ynglingen och satt kort derefter i sadeln.

147 Penttula Lisu öfvertog ganska riktigt den lidande flickans vård, med den lyckliga påföljd, att skadan i hufvudet hastigt läktes och krafterna återvände. Stanislas hade, efter den ovanliga paroxysm af förtroende, som jag aftvungit honom, återgått till sin förra slutna tystnad, men jag visste, att han dagligen besökte den sjuka och att ingen hindrade honom. Herr Barthold tycktes verkligen vara hans lydiga hund. Jag såg nu denne taskspelare bättre i korten. Hvarför hade han så brådt att sälja sin guldfågel, som inbragte honom mer på linan, än någon köpare rimligen ville betala? Icke af den fruktan han föregaf, att hon skulle rymma från honom, ty dertill var hon för strängt bevakad, men af fruktan att hon skulle rymma från lifvet. Hans förtviflade offers andra försök att frigöra sig från ett lif i träldom hade lärt honom frukta det barn han så grymt misshandlat, – frukta hennes beslut att hellre dö, än längre fördraga en så sorglig tillvaro. Han skulle med henne förlora ett stort kapital; han ville dock skörda någon behållning.

148 Och nu ändrades plötsligt tyrannens sätt att behandla sitt offer. Han blef god och inställsam mot sin stackars Lieschen, sökte att förekomma alla hennes önskningar och tycktes lemna henne en förut okänd frihet. Stanislas kom och gick i huset, när han behagade, utan att någon syntes bekymra sig derom. Fru Barthold, fostermodren, sin mans verktyg, tycktes vara fullkomligt blind, ehuru hela staden kände löjtnantens flamma.

149 Jag skref till madame Elisabet: så och så är det. Er son, madame, har endast trott sig följa sitt medfödda ädelmod. Han vill rädda en olycklig, men löper fara att störta sig sjelf, och jag har förgäfves varnat honom.

150 Snart var Felicia Barthold så återställd, att hon kunde uppträda. Hon gjorde det med en framgång, som hänryckte alla åskådare. Var hon icke, som hennes slafhandlare föregaf, den första i sin konst i Europa och Amerika, så var hon utan gensägelse en bland de främsta. Jag hade sett verldsberömda lockfåglar af hennes yrke, men|160| aldrig hade jag sett en dansös på linan med en så underbar smidighet och ett så osökt behag utföra de svåraste steg på sin svigtande gångstig. Hon dansade så otvunget lätt, som ett barn jagar fjärilar. Lyckan log åter emot Europas Herkules, publiken trängdes från stad och land att se detta nya underverk; man slogs om inträdeskort, alla föreställningar gåfvos för utsålda hus.

151 Men när jag såg denna nyss så dödsbleka, nu så leende och blomstrande tjuserska harangera publiken från sin vådliga lina, rann mig i hågen en grym misstanke, reflexen af det förakt för menniskor, hvilket förgiftar så mången verldsmans erfarenhet. Se, sade jag till mig sjelf, huru denna flicka, ännu knappt mer än ett barn, har inöfvat konsten att sälja behaget för guld och slängkyssarna för applåder! Finns der en själ bakom denna vackra mask, hur ihåligt tom, hur beräknande falsk måste den icke vara! Hvem ansvarar för, att icke hela denna rörande berättelse om ett förloradt hem, en årslång tortyr och två sjelfmordsförsök är uppdiktad i samråd med herr Barthold sjelf, för att fånga ett byte? Jag måste uppsöka den lilla hexan och friköpa fången, som hon insnärjt i sina garn.

152 Hon var väl bevakad; jag visste, att väggarna hade öron vid hvarje besök, och likväl måste jag tala vid henne utan vittnen. Nära en vecka förgick, Stanislas blef med hvarje dag tystare, slutnare; något skulle inträffa, här var ingen tid att förlora.

153 Händelsevis erfor jag, att Felicia alla morgnar vid daggryningen red ut till Penttula gård, beledsagad af Pervoj. Det var en af dessa nycker, hvilka hennes tyrann numera så beredvilligt tillät och som förklarades af den räddades naturliga tillgifvenhet för sin räddarinna.

154 En höstmorgon vid sjutiden var jag vid Penttula, band hästen vid gärdet på den gräsrika gården och inträdde i stugan. Gårdsfolket var ute för att upptaga potäter, ett sofvande barn vaggades af en sexårig flicka, och Pervoj låg snarkande på en bänk. Jag hörde röster från kammaren innanför stugan, öppnade sakta dörren och såg Lisu sittande med Felicia vid ett bord, der två böcker lågo uppslagna.

155 Fördjupade i sin läsning, märkte de icke dörrens öppnande. Jag lyssnade obemärkt och hörde, till min förvåning,|161| Lisu förklara andra hufvudstycket i Luthers lilla katekes, i det att hon, tid efter annan, uppslog ett dithörande skriftställe ur en stor qvartbibel. De tycktes ganska väl förstå hvarandra, emedan lärjungens brinnande vetgirighet ersatte hennes bristande kunskap i språket.

156 – Tror du nu, – sade lärarinnan med en moders ömhet, – att Jesus Kristus, sann Gud och sann menniska, är din Herre, hvilken dig, förtappade och fördömda menniska, förlossat, förvärfvat och vunnit hafver från alla synder, från döden och djefvulens våld; icke med guld eller silfver, utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och död; på det att du skall vara hans egen, blifva och lefva under honom i hans rike och honom tjena i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, såsom han ifrån döden uppstånden är, lefver och regerar i evighet? Tror du detta, så svara som här står!

157 Felicia svarade: – Det är visserligen sant.

158 Tårarne i hennes ögon begynte på samma gång uppstiga i mina. Jag förstod nu hvarför hon, trött om qvällen, alla morgnar uppstigit med solen.

159 – Barn, om du tror detta, – fortfor Lisu med en vacker blick, – så skall du ock lefva derefter. Du skall, så snart det är möjligt, undfly den syndens och verldens tjenst, i hvilken du lefver, och tjena Herren din Gud der han ställer dig. Men är det hans vilja att ännu en tid pröfva dig med mycken frestelse, så bed dagligen, bed med brinnande hjerta sjette och sjunde bönerna i ditt fadervår. Det skall styrka dig, så att du i din ande, själ och kropp kan förblifva obesmittad af synden.

160 – Men jag kan icke! – sade Felicia gråtande.

161 – Hvarför kan du icke? Du har ju sagt mig, att du hatar din syndatjenst.

162 – Men jag älskar en, som du vet ...

163 – Har du icke läst, att du skall älska Herren din Gud af all din håg och af all din själ? Får du den, som du har kär, så tacka Gud och var lycklig! Får du honom icke, så tacka Gud och försaka!

164 – Låt mig dö!

165 – Hvad är det för dårskaper? – bannade Lisu med den enkla bondqvinnans praktiska uppfattning. – Likasom döden vore alltings slut! Om allt ginge oss så i händer, som vi i vår fåkunnighet trängta, så blefve ju själen mätt|162| af välfärd. Men lifvets bröd kommer till de hungrande och törstande, ej till de mätta. Nog mins jag en, som jag hade af hjertat kär, den tiden jag var ung och oförståndig, som du. Sjön tog honom, fattig gosse. När jag fick veta det, stod jag vid bakugnen, och alla bröden brändes. Men si, lefva måste jag ju ändå, och det är bra, som det är. Jag har haft godt af att icke få allt som jag velat. Visst skall du lefva.

166 – Låt mig lefva hos dig, Lisu! Jag är en sådan underlig menniska, att det finns två själar hos mig. När jag är hos dig, böjer sig den ena själen och säger amen; när jag icke är hos dig, dansar den andra själen på linan, men rätt som det är, springer den ned i mörka grafven.

167 I detta ögonblick vaknade Pervoj, sträckte sig gäspande och såg på sitt ur. Jag steg tillbaka, satte mig på en bänk och hörde pajazzon ropa: Allons!språk: franska – Han var påtagligen den andra själen, som snarkat under Luthers katekes och som en dag skulle hoppa hufvudlöst ned från jordens spända lina in i den mörka evigheten.

168 Felicia kom gråtögd ur kammaren, sade farväl och gick mig förbi med en främmande bugning. Pervoj följde henne med en sneglande grimas. Jag glömde det ärende, för hvilket jag kommit. Jag skulle ju bjuda lindanserskan guld för kärlek.

169 Lisu tog mig för en af de många patienter, som dagligen besökte henne. – Hvad är det, som »fallerar»? – frågade hon.

170 Jag svarade, att mig »fallerade» intet, men att en ung man bland mina vänner led af kärleksgriller.

171 – Gå till Lappila gumman, hon botar älskog, – sade Lisu föraktligt. – Jag kokar inga trolldrycker.

172 – Men ni botar själar och kroppar, – genmälde jag.

173 – Herren botar dem. Jag är en skurtrasa.

174 Jag berättade henne hvad jag ansåg behöfligt. Hennes kloka, lugna ögon tycktes genomskåda mig. Förmodligen fann hon sig öfvertygad om mina ärliga afsigter, ty hon bad mig sitta ned, medan hon ställde en gryta potäter att koka i spiseln. Gårdsfolket väntades hem till morgonvarden.

175 – Har ni många barn? – frågade jag.

176 – Elfva, – lydde svaret.

|163|

177 – Och med ett så stort hushåll hinner ni sköta så många sjuka?

178 – Äldsta flickorna hjelpa mor sin.

179 Om en stund, när grytan begynte koka, frågade Lisu hvad jag tänkte om komediantskan. Jag svarade, att jag misstrott henne i går, men trodde i dag, att det fanns något godt hos henne.

180 – Hörde ni hvad hon sade om sina två själar?

181 – Jag hörde det.

182 – Så är det med oss. Säger icke Paulus, att anden strider mot köttet och köttet mot anden? Gud hjelpe oss, hvitt och svart finns hos alla menniskor. Men si, helhvita eller helsvarta äro väl icke många; mesta delen är grå.

183 – Han, som kallar sig flickans fader, är svart nog, – anmärkte jag.

184 – Vet intet. Man skall aldrig fördöma en själ, som ännu kan frälsas. Flickan hans, hon är spräcklig. Hvad skall hon annat vara, när hon läser fadervår på latin? När hon låg sjuk, bad hon jungfru Maria hjelpa sig.

185 – Hon är katolik.

186 – Jag vet icke hvad det kallas att vara utan Gud och Frälsare med några fattiga helgon att luta sig till. Jag skulle kalla det hedniskt. Men si, vädret blås hvart det vill, så ock Guds Ande. Barnet hade en brinnande lust att lära Guds ord, och jag tänker, att det finns sämre kristna, än hon.

187 – Har hon berättat för er sina lefnadsöden?

188 – Något. Hon bär en blykula hängande på band om sin hals. Fadren var krigsman, den kulan tog bort honom.

189 – Således tror ni, att hon är sannfärdig och rättskaffens?

190 – Det är hon. Välförstående när hon icke dansar på tåget. Då säger hon sjelf, att den andra själen får makt öfver henne, och Gud bevare en fattig menniska för den själen, det är synden och lustan. Kan icke herrn köpa henne fri från träldomen?

191 – Jag har tänkt derpå. Men hvad skall man sedan göra med henne? Icke kan hon gifta sig med den förnäma herrn, som begär henne.

192 – Hvarför icke?

|164|

193 – För att hon har två själar. Han är en hederlig karl, men hvem borgar för, att ej också han har mer än en själ?

194 Lisu betänkte sig, öste upp sina potäter på fatet, ställde fram smör, bröd, salt ströming och sur mjölk, såg mig derefter skarpt i ögonen och sade:

195 – Begär herrn henne för egen räkning?

196 – Nej, – sade jag lugnt.

197 – Så gör då ett barmhertighetsverk. Tag henne på ert samvete, köp henne fri. Skicka den unge herrn långt bort, tag af honom ett stadigt löfte att icke komma tillbaka förrän om två år. Öfverlemna sedan barnet åt mig. Jag skall föra henne till ett godt presthus, som jag känner några mil härifrån, der skall hon uppfostras som eget barn, och ni skall sörja för hennes underhåll i två år. Efter den tiden må den unga herrn se henne och båda besluta, om de vilja hafva hvarandra. Blifva de ett hjonelag, är det godt. Blifva de icke, så har hon fått en kristlig uppfostran. Nog vet Gud någon utväg för henne.

198 Rådet var godt, och om jag icke var säker på Stanislas, var jag förvissad om madame Elisabets bifall. Jag tackade den kloka qvinnan och ville trycka ett guldmynt i hennes hand.

199 – Hvad skall det vara till? – frågade hon.

200 – Jag har begärt bot af er för två sjuka själar. Mottag en vängåfva!

201 – Hugg fingret af er, – skrattade hon, – eller bryt ert ben, om ni mera tycker om det; jag säger ej nej. Men jag tager icke betaldt för själabot. Betala Gud; det är hans sak.

202 Mannen inträdde nu med sin barnskara, nio till antalet, från tjugu till tre års ålder. Alla, utom flickan vid vaggan, hade varit med om det kära besväret att upptaga potäter, och alla sågo ut att icke lemna en stjert öfrig på frukostbordet. Den berömda doktorinnan hade aldrig upphört att vara en husmoder, men nu fick hon full praktik med elfva hungriga magar. Jag lemnade henne med ett intryck af aktning för qvinnan af folket, hvilken så ofta bär bördan af kropparnes nödtorft och själarnas spis.

203 Min första omsorg var att bortsända Stanislas. Det föll sig icke lätt, men den militära disciplinen är obevek|165|lig. Kompaniet hade fått munderingspersedlar till W.; dessa skulle mottagas, granskas och qvitteras af en officer. Stanislas utsågs dertill och reste mörk i hågen, men reste likväl. Han hade icke ens fått tid att underrätta sin flamma. Han trodde sig vara tillbaka om tre dagar, men jag visste, att det skulle dröja minst åtta.

204 När han rest, lät jag tillkalla herr Barthold, under förevändning att bese en ny ridhäst, som jag ämnade köpa. Karlen hade, bland mycket annat, äfven varit konstberidare och kände hästar i grund.

205 Han kom ganska riktigt, såsom hade han aldrig blifvit visad på dörren, och fann hästen under all kritik. Jag lät honom brösta sig öfver min enfald och kom så småningom in på vårt förra samtalsämne. Jag lät honom förstå, att jag hade betänkt mig, jag vore kanske villig att friköpa flickan åt Stanislas, om titulusspråk: latin fann för godt att vara rimlig i sina fordringar.

206 Hans svar var, att han numera icke afstod henne för något pris. Sannolikt hade hans mod vuxit genom Felicias nya framgångar. Men jag kände min man och begynte mäkla, som i en handelsbod. Fyra tusen rubel?

207 Han skrattade.

208 Sex tusen? ... Åtta tusen? ... Han bevärdigade mig knappt med ett svar.

209 Tio tusen? ... Nu förklarade han grinande, att om jag ville uppräkna femtio tusen kontant, kunde han möjligen besluta sig för att tänka på saken.

210 Hvad skulle jag göra med denna roffågel? Han fann framför sig en hugad spekulant, hvilken han ville plocka till sista fjädern. Och denne spekulant var icke köpman nog, för att påfinna alla vid sådana köp brukliga konstgrepp. Slutet af underhandlingen blef, liksom förra gången, att Herkules jagades på dörren af sitt tillämnade villebråd.

211 Några dagar förgingo, under hvilka jag hade nöjet mottaga ett besök af Penttula Lisu. Hon underrättade mig, att Felicia med tårar af tacksamhet motsåg sin frihet, men på samma gång var förtviflad öfver sin riddares uteblifvande, hvilket hon tillskref en svalnad kärlek. Och under denna förtviflan fick »den andra själen» åter tidtals makt öfver det olyckliga barnet.

|166|

212 Jag medgaf, att min fintlighet var uttömd. Icke kunde man kasta femtio tusen rubel i den rofgirige blodsugarens gap. Hvad skulle göras?

213 – Vänta och bedja, – svarade Lisu frimodigt.

214 – Men om några dagar är det för sent!

215 – Så säga de, som tro, att verlden styrs af en lyckträff, – genmälde den kloka qvinnan föraktligt. – Har ni sett någon, som beder med brinnande hjerta, förderfvas i grund? Tror ni, att Gud tillåter ett stackars barn gå förloradt till kropp och själ, utan att något kommer emellan? Den Herren kan tämja lejon och tigrar; har han skickat eder till sitt redskap, så grip in, när han anvisar det, och flickan är fri!

216 Min tro var icke nog stark för att hysa en sådan förtröstan, men jag beslöt att bida.

217 Ett bref anlände från madame Elisabet. Hon sände mig fullmakt att handla som hennes ombud, jemte en vexel på 10 000konsekvensändrat/normaliserat rubel, och lofvade sjelf infinna sig, om jag ansåge det nödigt. Emellertid led herr Bartholds sejour i staden emot sitt slut; äfven den mest bevågna publik kan slutligen tröttna. Herr Barthold märkte det och beslöt att utsuga den sista skärfven med något rätt vidunderligt oerhördt, som skulle komma den sinande inkomstkällan att flöda öfver.

218 En morgon förvånades stadens invånare af en underbar syn. Sköna damer, som bodde en trappa upp, väcktes af oförklarliga knackningar på rutan mot gatan och sågo, till sin fasa, främmande ansigten titta in genom dessa fönster, hvilka de vant sig att anse skyddade för alla nyfikna blickar. Uppskrämda mödrar i derangerade toiletter skyndade sig att upptäcka orsaken till ett sådant fenomen och sågo tre, förfärligt långbenta karlar i blårandiga benkläder promenera på gatan, jemnhöga med husens tak. Det var herr Barthold med sina söner, hvilka gingo på styltor och utdelade afischer till aftonens föreställning. Dessa afischer utlofvade »för sista gången» otroliga styltdansar och hårresande luftsprång. Herr Barthold skulle spisa sin favoriträtt, glödande jern, demoisellespråk: franska Gouvernina skulle hoppa öfver korslagda bajonetter, demoisellespråk: franska Felicia skulle på spänd lina uppfånga slipade knifvar, och de unge herrarne skulle framställa »den i luften flygande indianen», upplyst af bengaliska eldar.

|167|

219 Herr Barthold lyckades än en gång fiska tre fjerdedels hus. Jag betraktade Felicia, för att utforska på hvilken själs område hon nu befann sig. Hon hade icke tid med den första själen; hon måste vara inne i den andra, det gälde lifvet. När hon på linan kastade i luften dessa sex tunga, uddhvassa och blankslipade knifvar, dem hon uppfångade, en efter annan, vid skaftet, förstod jag, att minsta ouppmärksamhet var en säker död. Hvilken lek med lifvet! Hvem sade mig, att icke denna förtviflade varelse skulle böja sig med afsigt tillbaka och låta ett af de grymma slagtredskapen genomstinga sitt hjerta? Jag var beredd på allt.

220 Men Felicia utförde den farliga leken oskadad, helsades vid nedstigandet med en storm af applåder och tackade publiken med dessa välbekanta bugningar och slängkyssar, till hvilka hon blifvit uppfostrad. Hon var åter lindanserskan; – ingen skymt af den gråtande botgörerskan, som bekände Luthers katekes. Allt hos denna flicka var åter behag, smålöje, bajaderens koketteri och glitter af oäkta guld. Hvad skulle jag tänka om henne?

221 Mina förra misstankar återkommo. Jag tyckte mig läsa i herr Bartholds min, att hans nya triumf skulle höja priset, och beslöt i min förbittring att låta honom resa med svikna förhoppningar.

222 Det var en fredag. Söndag eller måndag kunde Stanislas vara tillbaka. Emellertid inträffade hvad man kunde förutse: herr Barthold ville icke låta en sådan inkomstgifvande dag, som söndagen, gå förbi, utan att, »på fleras begäran för allra sista gången», plocka publiken. Sabbaten, hvilken gudomlig och mensklig lag bestämt till en hvilodag, är, som bekant, den mest ansträngande arbetsdagen för dessa olyckliga eller förkomna varelser, hvilka göra nöjet till födkrok.

223 Och så annonserades redan om lördag, att demoisellespråk: franska Felicia Barthold ville klockan fyra på söndagseftermiddagen taga afsked af den höga adeln och den högtärade publiken med promenad på en lina, som skulle utspännas på en hisnande höjd mellan de båda spetsarna af kyrkans och klockstapelns torn. Den frivilliga afgiften skulle tillfalla henne – man vet huru det är med dessa recetter – och uppbäras bland åskådarne af alla truppens yngre medlemmar, kostymerade som indianer från Peru.

|168|

224 Söndagsmorgonen fann jag tillfälligtvis på skrifbordet i Stanislas’ rum en illa skrifven och ännu sämre stafvad biljett på en besynnerlig blandning af tyska, italienska och ryska språken. Dess nästan oläsliga innehåll lydde i öfversättning ungefär så:

225 konsekvensändrat/normaliseratNästa söndag skall jag gå på den höga linan. Gif mig då ett tecken att du älskar mig. Kasta din röda näsduk tre gånger i luften: en för barmhertighet, en för kärlek, en för trohet. Om du ej älskar mig, vill jag dö.konsekvensändrat/normaliserat

226 Intet namn. Jag förstod detta anskri ifrån den andra själens område. Det syntes mig, som hade jag nu fått den signal att handla, hvilken qvinnan med den starka förtröstan så visst hade förutsagt.

227 Dagen förut hade en vän till mig, notarien Ahlefelt, anländt till staden. Jag gick till denne erfarne och skicklige jurist, anförtrodde honom min plan och fick hans samtycke att medverka till dess utförande. Vi uppsatte ett kontrakt, i två exemplar, hvari herr Barthold förband sig att, mot ett skadestånd af tio tusen rubel silfver, afstå till madame Elisabet alla sina anspråk, nu och framdeles, på akrobat-dansösen Felicia, kallad Felicia Barthold, jemte henne möjligen tillhörig privat egendom; och skulle herr Barthold tillika förpligta sig att lemna alla erforderliga upplysningar om sagda unga persons börd och tidigare lefnadsöden. – Alla försigtighetsmått iakttogos, på det att kontraktet skulle vara i fullgiltig form och endast erfordra Bartholds samt två vittnens underskrift.

228 När jag återvände från Ahlefelt, såg jag församlingen strömma ur kyrkan. En qvinna närmade sig och hviskade i mitt öra:

229 – Hon har varit i kyrkan, bedt mycket och gråtit mycket. Gif akt, det är tid!

230 Jag igenkände Penttula Lisu.

231 På eftermiddagen klockan half fyra medtog jag en af mina officerare, för att blifva det andra vitnet, och glömde icke att förse mig med kontraktet, fullmakten, den röda näsduken, skrifdon och Felicias sista biljett. Men i denna hade jag omsorgsfullt utplånat beskrifningen på det tecken, hvilket den olyckliga väntade som bevis på sin älskades trohet.

232 Ahlefelt var på sin post. Vi tre sammansvurne försäkrade oss om närmaste platsen vid ingången till det|169| tält, som herr Barthold låtit uppslå på torget och hvari han befann sig med sina indianer, för att begagna det gynsammaste ögonblicket att insamla åskådarnes tribut. Denna gång saknades icke skådelystna. Torget med alla ditåt vettande fönster, taken, planken, träden vida omkring voro uppfyllde af åskådare. Allas blickar riktades mot den spända linan mellan de båda tornen. Hon såg ut som en spindeltråd högt i den blå luften, och på denna hårfina tråd skulle en mensklig varelse gå.

233 Vågspel på lif och död förfela aldrig sin tjusning. Modet trotsar dem, lättsinnet beundrar dem, liknöjdheten uppryckes ur sin dvala, och den sjelfviska känslan af egen trygghet förslöar tanken på andras undergång. Det är ett afskyvärdt spel. Blondin på sin lina hade förtjent att störta ned i Niagaras hvirflar. Ingen har utgrundat djupet af den demoniska makt, som lockar menniskan att lekande lyfta sin fot öfver evighetens bottenlösa svalg. Fallne englars försåtliga röster upprepa frestarens ord på tinnarne af templet: gif dig här utföre! Se, säga de, du är stor, du har makt att tillintetgöra dig sjelf! Och är vågspelet lyckligt öfverståndet, har Gud i sin långmodighet låtit sig ostraffad frestas, då hviska rösterna åter: du är tvefaldt stor: du har ägt mod att dö och makt att lefva!

234 Vi förnummo några ljud från den omgifvande folkmassan. – Skall en menniska gifva sig ut på den trådsänden? – frågade en.

235 – Åh, – sade en annan, – det folket är icke tungt, de äta en gång i veckan.

236 – Man kan väga flickan med lodbessman, – inföll en tredje. – Vi ha sett henne flyta på vattnet som dun.

237 – Hon är piskad att klifva dit upp, – hördes den fjerde rösten, – och kommer hon ned med lifvet, blir hon piskad igen. Det är deras natur. De äro utklädda kattor; de måste få stryk, för att icke sticka fram klorna.

238 Några uttryckte sin förtrytelse deröfver att borgmästaren och fiskalen tillåtit ett sådant vågstycke, men deras protester öfverröstades af ett sorl: –konsekvensändrat/normaliserat der kommer hon!

239 Det var icke hon, det var en tjufpojke, som i sitt manhaftiga öfverdåd klättrat före henne till tornspetsen, för att från denna upphöjda punkt beskåda den farliga promenaden på linan.

|170|

240 – Hvad är det hvita der, som rör sig uppåt på östra sidan om tornet? – frågade någon efter en stund.

241 Allas blickar riktades ditåt. Man urskilde gestalten af en flicka i kort, bländande hvit kjol, hvita underkläder och bjertrödt lifstycke, kantadt med guld. Öfversta delen af tornet hade ingen uppgång invändigt. För att uppnå spetsen, måste man klänga sig ut genom tornluckorna och derefter klättra uppför en rad af i tornväggen inslagna, för åskådaren osynliga jernkrokar. Steg för steg följdes den vådliga vägen af tusende ögon. Den smärta hvita gestalten tycktes med en flugas snabbhet och säkerhet röra sig uppför släta väggen till den punkt, der linan var fästad vid tornspetsen, hvarefter hon några ögonblick satte sig att hvila. Man såg icke hennes fäste, man kunde tro, att hon satt på en stråle af aftonsolen, som nu bröt fram genom moln på den höstliga himmelen.

242 Herr Barthold steg på locket af en liten brunnsbygnad i närheten och begagnade denna korta paus till ett lämpligt tal för recetten. – Mina högtärade herrskaper, – förkunnade han på sin rotvälska, – här se ni den berömdaste konstnär i Amerika och hela Europa våga sitt lif för edert höga nöje. Var god och observera, att linan är spänd 120 fot öfver marken och att hon bugtar sig på midten. Demoisellespråk: franska Felicia Barthold skall gå öfver denna lina från vestra tornspetsen till den östra, plantera en röd flagga på östra tornets jernflöjel och, medan hon återvänder samma väg, hafva den äran att helsa eder från midten af linan. Mina damer och herrar, det är demoisellespråk: franska Felicias afskedsrecett; jag innesluter henne i eder gunstiga åtanke.

243 Knappt hade den roflystne menniskohandlaren afslutat detta tal under folkmassornas sorl, innan gestalten vid tornspetsen varsamt beträdde linan. Man varseblef nu, att hon höll i venstra handen en med röda band omlindad balanserstång och bar en liten röd flagga, instucken i ett guldsnöre kring lifvet. Hon såg så liten ut som en dufva, anletsdragen kunde icke med blotta ögonen urskiljas, men de, som betraktade henne genom kikare, trodde sig märka, att hon var mycket blek. Emellertid förblef hennes hållning fast och säker. Hon helsade åskådarne med en slängkyss och började promenaden.

244 Nu vände jag mig till herr Barthold och frågade om han trodde sig återfå henne lefvande. Han svarade, att han var fullkomligt säker på hennes konst.

|171|

245 – Men om hon kastar sig ned? – anmärkte jag.

246 Han rynkade ögonbrynen och förklarade med någon tvekan, att hon väl skulle akta sig derför. Hon hade svurit honom lydnad vid jungfru Maria och helgonen.

247 – Det betyder numera intet för henne, – genmälde jag. – Hon är nu protestant.

248 Karlen fixerade mig och skiftade färg. Jag räckte honom Felicias biljett med den utplånade raden om tecknets beskaffenhet.

249 Hans mörkgrå, lurande ögon tycktes på en gång se åt tre håll. Han stirrade på papperet, stirrade på mig och följde på samma gång hvarje rörelse af flickan på linan. Svettdropparne uppstego på hans panna, i det att han med tillgjordt hån frågade mig hvad detta skulle betyda och om jag visste tecknet.

250 – Det betyder, – svarade jag skarpt, – att jag ensam känner tecknet och är beredd att gifva det, om ni ingår på mina vilkor. I annat fall inser ni, att eder Lieschen icke skall komma lefvande ned från linan.

251 – Verfluchte Dummheitenspråk: tyska! – utbrast Herkules med ett hånlöje, som skulle dölja hans raseri, och vände mig ryggen. Jag tillstår, att mitt hjerta klappade föga mindre, än hans. Hvad skulle jag göra, om han vägrade?

252 Den redan sjunkande solen frambröt genom molnen i vester och belyste lindanserskans smärta gestalt med hennes brokiga drägt, der hon steg för steg framflyttade sin under sulan kritade sidensko på den trådfina linan, som spänstigt vek undan för hvarje fotens rörelse. Felicia höll nu balanserstången i högra handen och lät den beskrifva de mest behagfulla, bågformiga linier. Den, som ej kände henne, trodde henne, stackars barn, ännu hafva mod att skämta på denna svindlande höjd.

253 Kommen midt på linan, der denna sänkte sin djupaste båge, stadnade hon. Sorlet under henne tvärtystnade af häpnad. Herr Barthold föll ur sin rol, vände sig, vild af förvirring, till mig och frågade: –konsekvensändrat/normaliserat huru mycket?

254 – Tio tusen, – svarade jag.

255 Han teg. Det var honom sannolikt omöjligt att samla en redig tanke; så upptagen var han af linan och flickan.

256 – Vinden tager henne! – ljöd det bland åskådarne.

257 Men ehuru man hade skäl att frukta en sådan fara, emedan höstvinden begynte blåsa temligen frisk, inträffade|172| ej den fruktade olyckan. Felicia hade endast kastat en lång, spanande blick på folkvimlet under henne och började åter försigtigt sin vandring framåt. Andra hälften af banan tillryggalades lika lyckligt som den första, och innan kort såg man den mörkröda sidenflaggan fläkta ofvanför klockstapelns rostiga tornflöjel. Åskådarne utbrusto i ett skallande hurrarop; herr Barthold återkom till besinning och fann rätta ögonblicket vara kommet att utsända sina Peruvianer på första plundringståget.

258 Under pausen, medan Felicia hemtade krafter för återvägen, kom han andra gången för att närmare utforska mina afsigter. Han fick genomläsa det färdiga kontraktet och förklarade, att han »för min skull» ville åtnöja sig med trettio tusen rubel. Jag stod fast vid mitt anbud och frågade kallt, fastän det sjöd inom mig, hvad han trodde att jag tjugu minuter härefter skulle betala för en död flicka. Han svarade trotsigt: –konsekvensändrat/normaliserat låt henne dö!

259 Detta var knuten. Han kände mig, men jag kände ock honom. Vi åtskildes än en gång, utan att blifva ense.

260 Felicia anträdde återvägen, som nu försvårades icke blott af den tillvexande vinden, utan än mer deraf, att hon nu gick mot vester och solen, på hvars frånvaro man tycktes ha räknat, sken henne rätt i ansigtet. Jag var för uppskakad för att då fatta hela faran af hennes vågstycke, men när jag många år senare tänker derpå med mera lugn, kan jag icke fatta huru en lycklig utgång utan en högre skickelse ens varit möjlig. Jag betviflar, att en Blondin skulle under dessa förhållanden gått från ett torn till ett annat. Åskådarne voro likväl lugnade genom den första framgången, och tjufpojkarnes näsvishet gick så långt, att de sprungo rätt under linan, ropande att de ville taga lyra, om mamsellen hoppade ned.

261 Åter hade Felicia hunnit till midten af linan, då hon stadnade lika plötsligt som förra gången. Genom kikarne såg man hennes vackra, mörklockiga hufvud långsamt vända sig, likasom ville hon uppmärksamt betrakta folkmassorna under sig. Nu hörde jag herr Bartholds hesa stämma hviska i mitt öra: –konsekvensändrat/normaliserat tjugu tusen!

262 – Tio tusen! – svarade jag.

263 Lindanserskan stod några ögonblick rak och utan minsta rörelse.

|173|

264 – Hon är trött! Hon hvilar sig! – sorlade folkhopen.

265 – Solen förblindar henne! – mumlade andra.

266 I samma minut såg man något hvitt och rödt nedstörta från höjden, fattas af vinden och falla i båglinie till marken. Hopen blef stum. Det var Felicias balanserstång, som fallit och nedslog mot stenarne med ett skallrande ljud.

267 Herr Barthold stod vid min sida och fattade mig i armen. Jag kände hans hand darra, i det att han hviskade: – Kontraktet! Jag skrifver under!

268 Vi voro beredde derpå. Aldrig har ett kontrakt blifvit snabbare undertecknadt. Medan mina vänner besörjde underskriften, besteg jag brunnen för att gifva det öfverenskomna tecknet. Hon på linan skulle icke igenkänna mitt ansigte, hon skulle känna min uniform. Men den röda näsduken stod icke att finna. Fickstölder voro okända i denna beskedliga landsort; duken måste ha tappats i trängseln, medan vi banat oss väg genom folkhopen. Och på en sådan obetydlighet hängde ett menniskolif! Der stod jag maktlös, förtviflad, hvarje sekund väntande att se den hvita dufvan utbreda sina vingar till flygt, – till detta tredje språng, som skulle blifva det sista.

269 Herr Bartholds darrning tycktes hafva meddelat sig åt publiken. Fasan stod målad i alla ansigten. Några smögo sig bort, för att undgå anblicken af ett fall; andra bortfördes vanmäktiga; många förbannade det gudlösa vågstycket. Åskådarne syntes öfvertygade, att flickan tröttnat, att hon var utan räddning förlorad, derest man icke lyckades nog hastigt utspänna ett brandsegel, för att mottaga henne i fallet.

270 Den späda, hvita gestalten, som aftecknade sig mot ett flygande moln, stod en lång minut rak; derefter satte hon sig på linan. Jag behöfver ej erinra hvilken otrolig varsamhet och skicklighet detta konststycke erfordrar. Fasthållande, än med ena, än med båda händerna linan, som gungade för vinden, tycktes hon endast hvila sig. Några tydde detta som ett koketteri; man hörde enstaka hurrarop. Jag förstod, att den olyckliga ännu i det längsta väntade tecknet.

271 Då syntes, vid ett hörn af torget, en röd näsduk flyga i luften ... första, andra, tredje gången. Man hade sett|174| hvita näsdukar vifta; hvilken lycklig slump hade färgat en af dem röd?

272 Följderna dröjde icke att visa sig. Felicia Barthold hade nu beslutat att lefva. Ytterst försigtigt reste hon sig, helsade publiken och anträdde den sista återstående, dubbelt vådliga vandringen mot sol och vind till det vestra tornet. Än begagnade hon högra, än venstra armen som balanserstång, medan hon sökte att med den lediga handen skydda sina ögon mot solen. Hvarje led i hennes kropp tycktes vara en fjäder, hvarje rörelse en fulländadt matematisk beräkning af tyngdlagarna. Jag hade sett de berömdaste akrobater, men aldrig något jemförligt med detta; det var ett mekaniskt problem, som sökte sin like. Och hvad voro dock mekanik och tyngdlagar mot det mod, den sinnesnärvaro, som fordrades för att lyckligt tillryggalägga en sådan väg!

273 Felicia uppnådde vestra tornspetsen, hvilade här något längre än förr, men befann sig tio minuter derefter, under åskådarnes jubel och Peruvianernes skördar, åter på fasta marken.

274 Hon var nu vår. Jag ville vara den förste som förkunnade henne friheten, men fann mig oväntadt förekommen. Stanislas hade återvändt genom natt och dag och anländt till skådeplatsen i rätta minuten för att hinna kasta sin näsduk i luften. Jag erfor sedan, att denna röda duk förut varit ett igenkänningstecken, när Felicia uppträdde vid herr Bartholds föreställningar.

275 Stanislas höll henne afdånad i sina armar. Den ytterliga ansträngning och den nervernas öfverspänning, hvilka ensame förmått upprätthålla lindanserskan under den sista vådliga vandringen, hade lemnat henne såsom tillintetgjord, när hon uppnådde marken. Jag underrättade min vän i få ord, att Felicia var fri, ochoriginal: oeh vidtog åtgärd att föra henne till Penttula gård.

276 Då uppenbarade sig herr Barthold för att än en gång anamma sitt byte. Jag anmärkte, att han glömde kontraktet.

277 – Jag har icke glömt det, – svarade han, – men jag har ännu icke qvitterat skadeståndet.

278 – Se här en vexel på hela beloppet!

|175|

279 Han granskade papperet och genmälde: – Det är mycket möjligt, att vexeln är god, men jag qvitterar endast kontanter.

280 Hvad var att göra? Vexeln kunde icke inlösas på söndagsaftonen, och jag såg mig tvungen att tillsvidare öfverlemna den vanmäktiga flickan åt hennes tyrann, med föresats att i morgon återfordra henne för madame Elisabets räkning.

281 Följande morgon lyckades jag hos en köpman lyfta vexelns belopp, till större delen i ryskt guldmynt, hvilket jag visste skulle imponera på menniskohandlaren. Klockan 10 befann jag mig, jemte Stanislas, hos herr Barthold, belastad med detta guld, som skulle friköpa en slafvinna från träldomen.

282 – Hon står till er disposition, – sade herr Barthold kallt. – Ni kan söka henne hvar ni behagar. Hos mig finns hon icke. Hon har gått ut i natt, jag vet icke hvart.

283 Upprörd förut, råkade Stanislas vid dessa ord i ett raseri, sådant jag aldrig anat hos denne tyste grubblare. I ett nu hade han dragit sin värja och störtade mot konstmakaren, utropande: – Hund, du har dödat henne!

284 Den oerfarne, han kände icke den hund, som han härtills piskat. Innan jag förmådde hindra det, hade Barthold kastat sig öfver honom med sin herkuliska styrka, och efter en vild brottning föll Stanislas till golfvet, blödande ur ett djupt sår i venstra sidan.

285 – Är jag din hund, så har jag länge vädrat ditt spår, och nu känner du mina tänder! – utbrast Herkules med gnistrande ögon. – Herr kapten, jag tager er till vittne, att denne pojke anfallit mig med blankt vapen och att han sårat sig med egen värja!

286 Hvad det sistnämnda angick, misstänkte jag genast, att den vane taskspelaren gömt en dolk i sin rockärm. Men ingenting kunde bevisas. Bartholds knektar störtade in, beväpnade med sina jernstafvar, och jag skattade mig lycklig att kunna rädda min vän vid lifvet. Han hade varit den anfallande; det var icke rådligt att göra affär af saken.

287 Stanislas fördes till vår bostad; läkaren förklarade, att venstra lungan var genomborrad. Jag skref till madame Elisabet. När hon anlände 10 dagar derefter, – ty bref och resor gingo då långsamt i Finland – var Stanislas|176| nästan döende. En våldsam inflammation, förorsakad af såret i lungan, hotade att sluta hans dagar. Läkaren gaf intet hopp mer; vi tillkallade Penttula Lisu.

288 Jag anser mig ingalunda befogad att uppträda som alla »kloka gummors» försvarare, ty läkaren gör utan tvifvel rätt i att kontrollera det ofog, som mångenstädes bedrifves med deras kurer. Men lika orätt anser jag det vara, om läkaren ur sina teoriers synpunkt förkastar hvad han ej noggrant undersökt. Hälften af hans praktik är hypoteser, experimenter. Det finns olärda qvinnor och olärde män, hvilka begåfvats med en naturligt skarp blick för störingar i den menskliga organismen och hvilka, genom en lång praktik, måhända ej utan lärpenningar af menniskolif, slutligen kommit till insigt i mycket, som läkaren aldrig finner i sina böcker. Penttula Lisu var en af dessa naturläkarinnor utan diplom, men med det säkra ögat för diagnosen och den snabba uppfattningen af botemedlet, hvilka så mången gång kommit läkarnes teorier på skam och, mot deras förutsägelser, förvandlat den vissa döden till blomstrande lif. Hon visste läkemedel för kroppen, men hon kände äfven sådana, som läkaren icke känner, för själen, och hon var en af dem, som helst kurerade båda samtidigt, emedan hon ansåg dessa två hälfter af menniskan hänga för nära tillsamman, för att man skulle lyckas bota den ena, utan att bota den andra. Det är denna brist i anatomisalens förstudier, hvilken läkaren och fysiologen senare endast med lång erfarenhet delvis fylla. Ve de patienter, hvilkas läkare studerat menniskan blott i kadavret!

289 Penttula Lisu begynte med vattenomslag, för att häfva inflammationen, och när detta lyckats henne, följde i ordningen hennes läkemedel för själen. Jag skall icke beskrifva hennes kur; den gällde först lugn och hvila för inbillningskraften, frånvaro af allt som kunde störa eller hetsa. Dernäst följde en uppfostran från början till nytt lif. Modren satt vid den sårades bädd och behandlade honom som ett litet barn, sjöng hans käraste barndomsvisor, återväckte halft förgätna älskade minnen från tidiga år. Och när hennes lilla gosse så småningom åter uppvuxit till ungdomens lidelser, gällde det att tygla dessa själens värmande och förhärjande eldslågor inom ett välgörande stängsel. Felicia kunde icke utplånas, hon måste blott|177| ställas fjerran i hoppets förgrund. Hon behöfdes, för att den brutne ynglingen skulle få makt att tillfriskna och mod att lefva; alltså skulle hon komma tillbaka, men icke nu.

290 Jag hade icke varit sinnad att låta denna flicka spårlöst försvinna. Så snart jag besörjt min väns första omvårdnad, begaf jag mig till herr Barthold, beledsagad af de två vittnen, som undertecknat kontraktet. Vi öfverraskade Herkules några minuter innan han ämnade stiga i resvagnen. Han underrättades, att hästarne kunde frånspännas; han skulle icke tillåtas att lemna staden, innan han aflemnat madame Elisabets egendom, som varit anförtrodd i hans vård. Detta hot mottogs först med trots, sedan med böner. Men det behöfdes endast stadens lilla polisstyrka, bestående af två man, posterade vid porten, för att öfvertyga mannen om fruktlösheten af hans försök att slingra sig undan. Han tillstod, att han, natten efter kontraktets afslutande, bortskickat Felicia under sin hustrus vakt till närmaste stad, för att derifrån söka en lägenhet öfver till Sverige.

291 Titulusspråk: latin Barthold var nu tvungen att sända Pervoj efter flickan och att sjelf, under bevakning, qvarstadna som gisslan. Efter sex dagars förlopp var den försvunna tillrättafunnen, skadeståndet uppräknades och qvitterades, Felicia Barthold öfverlemnades åt madame Elisabet. Vare sig att Herkules fann sig i det, som nu en gång ej kunde ändras, eller att åsynen af de blanka guldmynten stämde honom till blidare känslor, alltnog, han meddelade, som jag förmodar, allt hvad han visste om Felicias börd och tidigare öden. Hennes födelseort var Milano, hennes rätta namn Conti, af en adelig slägt, på långt håll befryndad med den furstliga bourbonska familjen af samma namn. Fadern, officer i österrikisk tjenst, hade ingått ett olyckligt äktenskap med en illa beryktad dansös, Sidonia Maleschalchi, och när han stupat i fält, förföll hans hustru, Felicias moder, alltmer i uselhet. När åter hon dog i elände, upptogs barnet af moderns lika förfallna slägtingar, hvilka slutligen sålde henne vid sex års ålder åt Barthold. Naturligtvis hade Felicia sin fosterfader att tacka för allt, och lika naturligt var, att han nu gjort en mycket dålig affär.

|178|

292 Efter dessa förklaringar tilläts herr Barthold resa från staden, belastad med guld. Det enda jag sedan hörde om denne Europas Herkules var, att han ett par år derefter blifvit plundrad och mördad i Ryssland af sin trogne Pervoj. Hans yngre offer, den stackars Gouvernina, som jag ej förmått rädda, fortsatte sin vådliga bana i Felicias fotspår och slöt sitt lif i Bremen, genomborrad af de bajonetter, öfver hvilka hon så mången gång förut hade oskadad vågat ett lifsfarligt språng.

293 Felicia var vid återkomsten såsom bedöfvad. Hon kunde icke fatta den ovana friheten; hennes två själar stredo en förtviflad kamp mot hvarandra. Det enda hon begärde var att få se Stanislas, och hon fick se honom i min närvaro, medan han sof. Hennes tillgifvenhet var rörande och förfelade icke sitt intryck på madame Elisabet, när jag beskref detta uppträde.

294 Ack, denna nya vän och beskyddarinna hade sjelf en svår strid att utkämpa. Hon hade bleknat, när hon första gången hörde namnet Sidonia Maleschalchi; hon hade skäl dertill, ty just samma qvinna var det, som en gång förorsakat hennes man så bittra lidanden, som gjort honom till qvinnohatare och som nu, genom sin dotter, ännu efter döden skulle störa familjens lugn.

295 Nära en vecka vägrade madame Elisabet oböjligt att se denna fosterdotter, hvilken måhända skulle fästas vid henne med ännu närmare band. – Skicka bort henne, jag skall sörja för henne! – Det var icke detta Felicia behöfde. Det hon behöfde var en mor, som hon aldrig ägt, en kärlek, som hon aldrig erfarit, förrän hennes blickar mötte en ynglings vid den brusande forsen. Hon kände sig mera öfvergifven, än någonsin; hvad är friheten för den, som känner sig ensam i verlden?

296 Hon hade dock en, som antog sig hennes sak. – Gråt icke, – sade Penttula Lisu. – De höga fruarna ha sina infall, men jag skall berätta dem: det är icke nog att berga barnet ur sjön, man skall också värma det vid sitt bröst.

297 Och Penttula Lisu sade till madame Elisabet, medan de båda vakade en natt utanför den halföppna dörren till sjukrummet: – Hvarför vill icke friherrinnan se sitt fosterbarn?

|179|

298 – För att hennes åsyn är förenad med smärtsamma minnen, – svarade madame Elisabet afböjande.

299 – Jag trodde nog det, – sade förespråkarinnan. – Men när Gud skickar oss ett barmhertighetsverk, vill han icke hafva det halfgjordt. Se, nu uppfostrar friherrinnan sitt eget barn för andra gången till karl. Lemna honom åt en legd sköterska, och han skall dö. Lemna det halfdöda barnet derute i legda händer, och hon skall dö andligen bort, hon skall ännu en gång hoppa i forsen. Komediantskan är något att göra af, ser friherrinnan. Men hon har en själ, som Gud gifvit henne, och en annan, som frestaren satt i henne på tåget. Vill friherrinnan taga det på sitt samvete, att den andra själen får öfvermakt?

300 Följande dag fick Felicia företräde. Hon kastade sig darrande till madame Elisabets fötter, kysste hennes hand och bad henne förlåta den sorg hon beredt henne. Arma barn, hon visste icke allt hvad hennes beskyddarinna hade att tillgifva henne.

301 Madame Elisabet var dock en högsinnad qvinna; hon uppreste flickan och slöt henne i sina armar. Från denna stund vexte Felicia in i hennes hjerta. Flickan sändes med en gammal tjenarinna till egendomen i Wiborgs län, der fostermodern sedan uppsökte henne efter sonens tillfrisknande och öfvertog hennes uppfostran. Jag bör tillägga, att denna icke var någon lätt uppgift. Felicia var mycket begåfvad, men också mycket förvildad. Det lif hon fört från sex till femton års ålder, kanske tidigare, kunde icke med ens förändras, utan att qvarlemna märkbara spår. Hon måste börja från början, icke blott med kunskap och sed, utan med alla rättsbegrepp. Madame Elisabet, som sjelf utan afsteg gått sin snörräta linie framåt på dygdens vägar och som lidit så mycket genom en annan qvinnas felsteg, förstod icke att tämja denna vilda kattunge från verldens förtrampade marknadstorg. Hon fordrade för mycket, hon inklämde sin skyddsling icke blott i trånga dygderegler, hvari hon gjorde rätt, utan äfven i konvenansens snäfva snörlif, hvari hon gjorde orätt. Följden var detta samma uppror, som utmärkte fröken Drifva. Felicias nya bojor tryckte henne föga mindre hårdt, än de förra; hon gjorde sin fostermor många bekymmer. Sjelfva hennes lydnad var stundom blandad med den forna slafvinnans list. Fostermodern vågade aldrig|180| lemna henne obevakad, af fruktan att hon skulle plundra juvelskrinet, rida i mörka höstqvällen till en maskerad i Wiborg och återvända på morgonen, för att lägga de juveler hon icke tappat tillbaka i deras förvaringsrum. Än mindre vågade man låta henne se konstberidare eller lindansare. Man hade ju ertappat henne under domestikernes jubel med promenader på de klädsnören, som voro utspända i parken. Men efter många sådana nyckfulla återfall i ett förflutet lifs vanor var Felicia åter så uppriktigt ångerfull, så tillgifven och så uppmärksam på sin fostermors minsta önskningar, att denna icke kunde upphöra att förlåta och älska henne. Hon lärde fort och glömde snabbt. Vid femton år hade hon känt den fullvuxna qvinnans hjerta klappa; vid sjutton år kunde man taga henne för ett nyckfullt barn. Hon var liflig, obetänksam, känslig för alla intryck, en täck April, som beständigt vexlade mellan tårar och solsken. Fostermodern, hvilken hon älskade nästan likaså högt som hon fruktade henne, var icke likgiltig för Felicia Contis adliga börd. De intyg från Milano, hvilka styrkte herr Bartholds uppgifter, bidrogo sannolikt till den vårdade uppfostran, som skulle för verlden utplåna minnet af lindanserskan, och försonade madame Elisabet med tanken på ett närmare slägtskapsband.

302 Tre månader efter blessyren trädde Stanislas åter i tjenst. Gåtlik och besynnerlig hade han alltid varit; det långa sjuklägret hade icke gjort honom tillgängligare. Jag förvånades öfver den lätthet, med hvilken han förband sig att icke under tre år återse Felicia. Glöden tycktes alldeles förbrunnen, askan återstod.

303 Hans löfte underlättades af fredsslutet, som hade till påföljd, att vår bataljon förflyttades till södra Ryssland, 150 mil från det farliga föremålet. Två år senare fingo de älskande tillåtelse att korrespondera, men begagnade denna lycka oväntadt sparsamt. Stanislas blef vid sina 25 år mer och mer fadern sjelf, en sluten och folkskygg qvinnoföraktare, för hvilken hvarje skönhet, äfven den fordom beundrade, numera var likgiltig och som blott tycktes känna en rest af tillgifvenhet för sin mor.

304 När tredje året efter skilsmessan närmade sig sitt slut, öfverraskade mig Stanislas en dag med underrättelsen, att han lagt in om afsked.

|181|

305 Jag lyckönskade honom att nu, som stabskapten, kunna återvända till fäderneslandet och blifva jordbrukare, – en utsigt, som hägrar i hoppet för hvarje finsk officer i rysk tjenst.

306 – Ja, – svarade han, – jag reser hem för att gifta mig.

307 – Med Felicia Conti?

308 Han nickade tankfull.

309 – Men har du betänkt detta steg? Fruktar du icke, att edra känslor förändrats? Hvarför icke se henne först och sedan besluta?

310 – Hvartill skulle det tjena? Sitt öde kan ingen undkomma.

311 Han reste verkligen, icke som den lyckligaste bland dödlige på kärlekens vingar, utan som en likgiltig slaf under hvad han numera ansåg såsom sitt öde. Sjuklägret och tre år af ett inåtvändt lif utan näring för de flammor, som en gång kommit detta förkolnade hjerta att glöda, hade af grubblaren gjort en fatalist. Han älskade icke mer den förtjusande ungmö, som älskade honom så sydländskt ömt och så nordiskt troget; den afundsvärde, den förblindade, han mottog henne såsom något oundvikligt ondt, såsom en gåfva af ett »öde», hvilket han ej kunde undkomma och som en gång kastat denna flicka i hans armar vid forsen!

312 Jag begärde och fick permission att bevista brölloppet, som firades, ej utan ståt och i en utvald krets, på madame Elisabets egendom nära Wiborg. Sällan har jag bevittnat ett bröllopp, som lofvat så liten huslig lycka. Bruden strålande vacker, men tårögd och nedslagen; brudgumen dyster och svårmodig; värdinnan förgäfves döljande sitt missnöje och sina felslagna förhoppningar; gästerne förstulet betraktande hvarandra, såsom ville de säga: hvad skall blifva af detta? Lönar det mödan och risken att för så föga hoppfulla utsigter införa i denna förnäma familj en lindanserska?

313 Men likasom jag sett äktenskap börja med stormande jubel och sluta olyckligt, blef jag nu vittne till ett motsatt förhållande. Uppslaget till det följande meddelades mig många år senare af madame Elisabet.

314 När det enkla praktiska förståndet, – hvarför icke ett bondförstånd? – råkar intränga som en kil i trass|182|liga, tillkrånglade, på sned vridna förhållanden; när det der får spelrum att verka och framträder med klar blick på grunden af en orubblig tro; då händer stundom, att detta förstånd reder ut den invecklade härfvan. Penttula Lisu, hvilken brud och brudgum hade att tacka för lifvet, efterskickades till brölloppet och blef med all heder emottagen. Hon satte sig tyst och anspråkslös i en vrå, men hennes kloka grå ögon uppfattade strax, att icke allt var som det skulle vara.

315 Nu hade den berömda doktorinnans rykte gått före henne till nejden af Wiborg, och då der ingalunda var brist på allt slags skröplighet, som ville begagna tillfället att komma på fötter igen, fick undergörerskan från Penttula, mot sin önskan och afsigt, mycket att göra. I sex långa månader måste hon, till sin grämelse, lemna gubben och barnen på Penttula att sköta sig sjelfva, medan hon hjelpte vildfrämmande folk på fötterna, och under denna tid hade hon sitt högqvarter hos madame Elisabet. Hennes inflytande der blef så mycket större, emedan hon icke tycktes göra minsta anspråk derpå. Alla rådfrågade henne: hon skulle säga sin tanke om ladugården, om smörtjärnan, om ostberedningen, om bakning och brygd, om tvätt och handslöjd; hon skulle före läsförhöret inplugga katekesen i latläsarne; hon skulle på söndagseftermiddagen förklara predikan för tjenstefolket. De nygifta och madame Elisabet sjelf voro af nyfikenhet närvarande vid dessa förklaringar och funno behag i dem. Efter förklaringarne följde samtal om trosfrågorna, och Stanislas roade sig att gyckla med den olärda bondqvinnans tro. Såsom många andra unge män, trodde han icke på annat, än geometrins axiomer. Han dolde ej sina tvifvel, men fann sin öfverman; förhetsade sig, men afväpnades med lugn; for ut i förnekelser, men blef slagen. Detta retade honom; han blef lifvad och språksam, anlitade hela sin lärdom, men blef ändock ohjelpligen slagen. Själarnas läkarinna hade icke allenast studerat bibeln, hon hade äfven studerat menniskohjertat. Hennes erfarenhet var så rik, hennes enkla, lugna och klara bevisföring var så bindande, att den trotsige tviflaren måste bekänna sig öfvervunnen. Hade det gällt religionens sanningar uppställda som dogmer, skulle Stanislas med mera framgång hafva förskansat sig bakom sin otro; men Lisu var klok nog, att på detta område behålla|183| sin tro för sig sjelf. Hennes bevisföring gällde beständigt kristendomens tillämpning på lifvet, och deri var hon oemotståndlig. Den, som icke trodde på profetian, måste tro på dess uppfyllelse; den, som icke trodde på katekesen, måste tro på budorden.

316 Från samtalen om en tro i lefvernet var steget icke långt till enskilda hjertebekymmer. Efterhand hade alla de tre hufvudpersonerna i denna lilla familjedram anförtrott åt Lisu något dunkelt hörn i sitt hjerta. Hon sade till madame Elisabet: –konsekvensändrat/normaliserat Gud behöfde sex dagar att skapa verlden, och han skapar ännu: hvarför vill ni hafva lustgården färdig på första dagen? – Hon sade till Stanislas, som icke dolde sin ledsnad vid lifvet: –konsekvensändrat/normaliserat Jag hade en svåger, Matts Penttula, som fått i sitt hufvud, att verlden skulle förgås vid nästa mickelsmessan. Matts satt och gret, försummade sin åker, brydde sig icke om hustru och barn. Hustrun plöjde och sådde, bergade och tröskade. När mickelsmessan kom och verlden stod qvar, blef Matts illa till mods för bröd, men hustrun bakade mjöl af nyrågen, och Matts tackade Gud för att han hade en hustru.

317 Hvad Stanislas tänkt om denna moralkaka, vet jag icke, men Felicia blef ej heller lottlös. – Aldrig, – sade Lisu, – har jag sett en obändigare fåle, än far mins röda vallack. Att spänna honom för lasset, det var som att spänna varglon, och den karl fanns icke i byn, som tog vallacken fatt i beteshagen. Hvad skall jag göra, sad’ far; skall jag klubba honom? Nej, låt mig försöka, sad’ mor. Och mor begynte vattna och fodra vallacken, talade goda ord med honom, gaf honom bröd och fick honom att stå stilla i redet. Hvar gång mor kom till gärdet, kom hästen emot henne, minsta pojken ledde honom från hagen, och aldrig hade far haft en så bra häst. För si, det är nu en gång med folk som med kräk, att det skall vara fog och lämpa. Man skall öfvervinna det onda med det goda, och kärleken blifver icke utan frukt.

318 Många goda ord fördunsta i vinden, men der fanns någonting hos de tre, som lät dem gro. Modren blef kärleksfullare, sonen tillgängligare; hos den unga hustrun begynte barnet mogna till qvinna. Felicias första själ fick herraväldet; den andra vek tillbaka till okända djup. När de sex månaderna voro förlidna och Lisu återvände till Penttula gård, – lastad, såsom hon sjelf sade, rätt som|184| en höskrinda med foder för ungnöten, – hade molnen redan betydligt skingrats. Och när, någon tid derefter, en liten flicka kom att slingra sina små armar kring alla de tre, hade Gud redan skapat ett godt stycke af lustgården. Matts Penttula begrep att han hade en hustru, och kärleken hade spänt den obändiga fålen för redet.

319 Jag kände knappt igen Stanislas, när jag tio år derefter, en afton i julhelgen, besökte familjen. Mor och son sutto i hvardagsrummet, madame Elisabet upptagen af att sticka strumpor åt barnen och Stanislas sysselsatt med ett af dessa mekaniska problemer, som alltid varit hans nöje. Tre täcka små flickor klängde sig nyfiket öfver den forne qvinnohatarens axlar. Barnen hade, bland andra sköna leksaker, fått till julklapp en byggmästarelåda af stafvar och trädkuber. De hade uppfört två torn; mellan dessa torn utspändes en tråd, och på denna tråd skulle en liten mekanisk docka med balanserstänger uppställas så, att hon der behöll jemnvigten. Detta var ingen lätt sak, dockan gjorde beständigt kullerbyttor, och medan man var upptagen dermed, inträdde unga friherrinnan, ledande vid handen en två års gosse.

320 – Hon står icke, hon faller! – skreko de små flickorna till sin mor.

321 – Ja, – smålog fadren, – bed mamma försöka; hon kan det bättre!

322 Felicia rodnade, i en främmandes närvaro, vid denna anspelning på hennes förflutna lif. Men hon fann sig och svarade: – Bind dockan med en tråd från taket! När man står på en sådan lina, måste man vara bunden med en tråd vid himmelen, annars faller man.

323 – Åh, hon står nog, blott man finner den rätta tyngdpunkten, – sade mekanikern.

324 – Nej, hon faller, såsom vi alla måste falla, om vi ej äro bundne med en tråd vid himmelen, – anmärkte madame Elisabet.

325 Stanislas veknade, såg på sin rodnande hustru, såg på mig och sade: – Äro vi icke blinda? Alltid finna qvinnorna en sådan der liten tråd för synålsögat, och vi andra kunna ej upptäcka den ens med kikare!

326 – Du har då slutligen kommit till bättre insigt? – skämtade jag.

|185|

327 – Ja, – sade han, – hvem kan försvara sig mot en hel bataljon? Först fick jag en, som bar mig på sina armar. Sedan föll mig en om halsen från 120 fots höjd, och slutligen regnade tre små tjufungar öfver mig. Lycka, att jag har pojken, annars vore jag såld.

328 Jag tänkte i mitt sinne på en sjette qvinna, en qvinna af folket, och undrade, om hon var totalt förgäten i detta förnäma hus. Likasom hade den unga friherrinnan gissat mina tankar, presenterade hon sina fyra barn och nämnde namnen Lisu, Felicia, Olga, Stanislas.

329 – Det är grande mamaspråk: franska, som burit dem till dopet och gifvit dem namn, – förklarade fadren. – Vi ville af skyldig vördnad säga Elisabet, men grande mamaspråk: franska behagade säga Lisu, efter en beskedlig gumma, som stod fadder åt flickan.

330 – Hon var min tråd, – anmärkte den unga friherrinnan med ett älskeligt smålöje.

331 – Och min och min sons, – tillade madame Elisabet.

332 Jag tänkte på alla de obemärkta trådar, med hvilka dockorna på verldens spända lina äro fästade vid himmelen; sköra, osynliga, ofta bristande trådar, dem mången söndersliter som tryckande band, – finare än den finaste spindelväf och dock starkare än kedjor af koppar för dem, hvilka klänga sig fast vid deras fäste i höjden. Felicia Conti hade funnit en sådan tråd, och derför hade hon icke fallit.