[135]

Från skoltiden.

[136][137]

1. Första morgonen i skolan.

1 Jag var elfva år gammal, när jag sändes till Uleåborgs skola, van att utan vantar och öfverplagg springa ute i skarpaste köld. Men jag hade uppvuxit tjuguåtta mil sydligare, och när jag skulle så långt norrut, försåg min mor mig med lamskinnsmössa, ullvantar och galoscher. Mössan behölls, men fick ej neddragas öfver öronen; vantarna höllos äfven till godo, men galoscherna blefvo ett så utmärkt föremål för kamraternes drift, att de redan andra dagen i skolan förpassades till en vrå, där de blefvo liggande för efterkommande, vekligare slägten.

2 Det var i slutet af januari, och vintern, som dittills regerat med den milda spiran af tjugu grader, reste sig nu med ens i hela sitt högnordiska polarmajestät. Hur kallt det var, kunde ingen säga, vi hade ingen sprittermometer, och qvicksilfret frös, så att det kunde hamras som tenn. Ingen brydde sig heller om att fråga; det var kallt, och kallt skulle det vara.

3 Första morgonen gick jag den långa vägen till skolan klockan mellan sex och sju, hvilket då ansågs för vekligt, ty skoltimmarna hade förut börjat klockan sex. Det var mörkt och alldeles lugnt. Stjernhimmelen stod högblå och gnistrade klar öfver staden. De sista svaga strimmorna af ett norrsken, som flammat hela natten, spredo ännu en helgongloria kring kyrkans torn. Jag hade ej utan fruktan betraktat det qvällen förut. Jag hade sett det kasta sina bleka, i rödt och grönt skimrande eldqvastar öfver hela den norra himmelen|138| ända upp mot zenith, och jag inbillade mig, att jag tydligt hörde det spraka. Man hade sagt mig, att det sken tjugu mil öfver våra hufvuden. Det tillhörde en annan verld; jag tänkte på yttersta domen och undrade, om detta oförklarliga sken skulle antända hela luftkretsen. Hade jag då hört talas om »magnetiska stormar», skulle jag kallat detta praktfulla natursceneri en elektrisk storm, ty med en så förfärande hastighet rusade ljusflammorna i mäktiga båglinier fram öfver himlahvalfvet, än förtätande sig i ett skimrande färgspel, än åter fladdrande bort, som fläktarna krusa en blank hafsyta.

4 Nu var färgspelet förbi och allt stjernglans. Jag igenkände mina älsklingar Sirius, Aldebaran, Vega, Arcturus, Capella, Orions bälte, Karlavagnen. De blinkade så starkt, att det gjorde ondt i ögonen.original: ögonen Sjelfva den lilla ljussvaga polstjernan tindrade klarare, än jag någonsin sett henne. Hon var ju hemma här, hon stod ju nästan rätt öfver mitt hufvud.

5 Ofta förut hade jag beundrat stjernhimmelen. Jag hade sett honom i Augusti och känt honom nästan varm; jag hade sett honom i Mars och funnit honom aningsfullt glad. Nu i högvintern syntes han mig i all sin skönhet sträng och kall. Dessa klara, tindrande stjernor måste ju frysa så högt i det ändlösa blå. I Augusti och Mars hade jag sett Guds kärlek nedstråla från dem med tusende ögon; nu såg jag Guds allmakt och kände mig försvinnande liten i den stora skapelsen. Jag var så svag, så ensam inför dessa främmande verldar; jag längtade till andra dödliga, svaga som jag, och med ett språng stod jag bland mina kamrater i skolans förstuga. De stampade och stojade för att återfå blod i sina frusna händer och fötter. Rimfrost betäckte deras mössor och rockar. En af dem helsade mig skrattande välkommen med ett slag i ansigtet af sin våta mössa. Jag besvarade helsningen på samma obesvärade sätt, och bekantskapen var gjord.

6 Mitt klassrum i det gamla skolhuset var beläget i öfra våningen mot sydost med fri utsigt öfver staden och en bugt af hafvet ej långt därifrån. Vid friqvarten klockan åtta stannade jag förvånad vid fönstret. Hela himmelen brann af morgonrodnadens lågor. Horizonten var töcknig, och på denna mjuka, florslika fond dansade|139| ljusalferna fram som ett regn af rosor. Öfre kanten af solskifvan höjde sig just nu öfver en gammal tall på stadens utmarker. Han stod trotsig och mörk, där hans krona var tätast, men hans kanter förgylldes, sjelfva hans skugga syntes kantad med rödt på den hvita snön. Hela landskapet skiftade i rödt och hvitt; röken från skorstenarna steg mot höjden i hvirflande purpurmoln. Hundrade fönsterrutor flammade upp i eld, tändes, brunno, slocknade, en efter annan. Men ack, klockan ringde, fristunden var till ända, och bort måste pilten från sin tids uppgående sol till det gamla Rom för två tusen år sedan.

7 Vi hade en timmes ledighet för vår frukost klockan 9–10; språngmarsch fram och tillbaka. När jag återvände, hade kölden tilltagit. Det sprakade i knutarna. Snön hade länge haft en klang af stål under vandrarens fot; nu var det messingsklang. Rimfrost betäckte träd, hus, menniskor och djur. Från alla läppar steg andedrägten som en rök i den lugna morgonluften. Det var som de målade englarna i min hembygds kyrka: från deras mun steg ett rökmoln, i hvilket alltid stod skrifvet ett bibelspråk. Formännen på torget slogo så kraftigt kring sig med armarna, som det endast brukas i teatern för att uttrycka en Romeos förtviflan. Hästarnas andedrägt förvandlades kring deras näsborrar till drifvor, som oupphörligt smälte för att oupphörligt förnyas.

8 Nu sken likväl solen, hvitt på hvitt, ja så hvitt, att fält, gator och tak gnistrade af diamanter. Hon stod lågt, hon hade omkring sig en gård af töcken, men hon gaf lif och glädje åt vinterlandskapet. Jag såg ingen frysa; alla, som jag mötte på gatan, sågo muntra ut, som fisken i vattnet; alla ville begagna den korta dagen, men jag skulle förtala dem, om jag sade, att de gjorde sig onödig brådska. Gud skapade ingen hast här i vår kalla nord.

9 Jag kände mig, jag som andra, hemmastadd i vår nordiska vinter, men jag hade ännu intet klart begrepp om alla hans egenheter. När jag vid hemkomsten fattade med min våta vante i dörrvredet till förstugan, stannade vanten fastfrusen på vredet. Vid det jag förtretad ryckte honom lös, råkade jag med två fingrar vidröra messingen, och fingrarna gjorde detsamma som vanten.|140| Det brände som glödande jern. Med en grimas af smärta stack jag den sårade handen i fickan och aktade mig väl att bli utskrattad för min dumhet. Jag inträdde med hurtigt mod och låtsade om intet, förrän någon anmärkte, att mina öron voro hvita som isbitar. Ja, jag hade ett par gånger känt som nålstygn i öronen, och nu kunde de afbrytas som pepparkakor. De gnedos flitigt med snö och blefvo röda igen, men sedan länge nästan för röda för att passera obemärkta. Vintern satt i dem, och någon näpst skulle jag få för min ärelystnad att vilja tåla allt.

2. Skolan.

10 Hon var skolan från biskop Gezelii tid för hundrafemtio år sedan, en skola för prester. Hon hade ingenting lärt och ingenting glömt. Latinet var a och o. Jag hatade Sjögrens lexikon, som min gudfar, rektor Sadelin, förärat mig till faddergåfva redan i vaggan. Cicero var en svår fisk att fjälla, men Virgilius var en hjeltesaga. Vi kände trojanska kriget, vi öfvade oss i spjutkastning, Achilles stred med Hektor, men Hektor var förmer, han stupade för sitt land, och Eneas ärfde Trojas ära. Det underliga hände emellertid, att romarespråket, som så ofta varit vår förtviflan, slutligen växte in i oss och blef oss kärt, som vårt tredje modersmål. Skolan talade svenska, pojkarne finska, de lärde latin. Detta var ock det enda vi lärde i skolan. Vi fingo en dufning i grekiska, i hebreiska; de voro dock klassiska, men sådana bisaker som historia, geografi, matematik, naturlära och nyare språk stökades undan på mellantimmar. Schotts teologi stod något högre i rang än Luthers lilla katekes; men nya testamentet var en lexa i grekiskan, och att försumma söndagens predikan i kyrkan kostade handplaggor.

11 Hvilka romare blefvo nu af oss med detta skal af latin och denna i öfrigt så magra kärna? Prester kunde vi icke alla blifva; men något blefvo ju de flesta af oss. Förklaringen ligger däri, att vi kommo från skolan oförtröttade med friska krafter att taga igen hvad vi där|141| försummat. Vi hade haft god tid att hvila oss under bisakerna.

12 Utom skoltimmarna hade min far anbefallt mig privatlektioner: två timmar i veckan musik, två timmar teckning och två timmar ryska. Jag lydde, men med hemlig protest mot detta intrång i mina lagliga fritimmar. Lyckligast var jag, när jag ensam vid den brusande forsen fick betrakta laxarnas språng och solens nedgång i elfmynningen.

13 Regementet i skolan? Åhja, det var sällan långt mellan handplaggorna, och de därtill behöfliga risen skulle vi sjelfva i tur medföra. En och annan extra undfägnad bjöds stundom till ombyte. Rektor roade sig skrattande att såga en förbrytare öfver nacken med sin knöliga käpp. Jag var en stilla, drömmande gosse, men kamraterne sörjde för min uppfostran till karl. De gycklade, de som andra, med misshagliga lärare, de lågo i fejd med gatpojkarne, krigade med skarpa snöbollar, rökte rotting, försågo hvarandra med binamn, men myteri uppstod ej under min tid i skolan.

14 En enda gång visade pojkarne en betänklig uppstudsighet. Vår nitiske lärare i ryska språket hade, oaktadt all möda, ej lyckats förmå oss att nöjaktigt uttala den enkla bokstafven schtschja. Hvarje försök blef en nysning. Magistern rasade; några fingo på tassen och nöso åter efter utståndet straff. Det var islossningstid. Då hände sig följande morgon vid daggryningen, att isen råkade i stockning vid Merikoski och elfvens vatten strömmade in öfver alla lägre delar af staden. Man rodde på gator och gårdar i båt. Språkläraren, magister S., stod på sin kringflutna trappa och skulle till dagens lektion. Skolgossarne betraktade honom med skadeglädje ett stycke därifrån på det torra. Där förnummos redan misstänkta nysningar.

15 – Gossar, – ropade magistern till dem – fort hit med en båt!

16 – Ptscha! Få vi lof från magisterns timme i morgon?

17 – Se så, inga dumheter nu! Hit med båten!

18 – Få vi lof nästa timme? Ptscha!

19 – Båten, gossar, båten!

20 – Ptscha! Få vi lof?

|142|

21 Magistern föll till bönboken: – Kära gossar, varen nu en gång förståndiga ...

22 – Ptscha! Ptschi! Ptscha!

23 Det fanns ingen annan utväg. Slutligen gafs det önskade lofvet, båten kom, och dagens lektion var räddad, men morgondagens förlorad. Hvar gång sedan någon råkade nysa i klassen, vände magistern på hufvudet. Det måtte väl aldrig betyda schtscha?

3. En skolresa.

24 En vinter, när min gamla faster julat hos mina föräldrar, beslöts, att hon skulle ledsaga mig tillbaka till skolan i Uleåborg. Det var en snölös, eländig barvinter, just en sådan, som är de länders förtviflan, hvilka lefva som amfibier mellan söder och nord. Vi väntade i det längsta på snö; det blef frost, men fortfarande bar mark. Slutligen kunde resan ej längre uppskjutas.

25 Vi släpade oss mödosamt, mil efter mil, framåt, än på släde, än på skjutskärra, gästade alla prestgårdar på vägen och funno öfverallt välvilliga mostrar och kusiner på långt håll, men den väntade snön uteblef. Sista dagen före terminens början kommo vi till Karinkanda gästgifveri vid hafskusten i Limingo socken. Därifrån hade vi fyra och en half mil landsväg i sand och gyttja till staden, men reste vi rakt norrut öfver den tillfrusna hafsviken, hade vi endast två och en half mil. Nu blef öfverläggning. Klockan var två på eftermiddagen och klart solsken. Isen låg blank som en spegel, och vi borde på en så jemn väg vara i staden före mörkningen. Hvem ville skjutsa oss? Gästgifvaren anvisade oss en karl, som var villig och sade sig känna vägen. Karlen såg dum ut, och gästgifvaren skrattade. Hvarför skrattade han? Men på mina enträgna böner beslöt sig min faster för öfverresan på isen.

26 Alltså begåfvo vi oss ut på det hala. Jag glömmer icke den lifvande anblicken af detta oöfverskådliga, solbelysta isfält, som i ett okändt fjerran emot vester sträckte sig bort ända mot Sveriges kuster. Aldrig har en stackars resande med större belåtenhet lemnat skjuts|143|kärror och sandgropar för att stiga in i en beqväm jernvägskupé, än jag nu fann mig förflyttad från en olidelig väg till en klingande is. Det förvånade mig blott, att min faster icke med samma nöje lemnade landbacken och gång efter annan upprepade frågan, om skjutskarlen kände vägen. Ja, han kände den, fastän den icke var på något sätt utstakad, endast här och där visade lätta spår af hästhofvar. Han hade ju kört där sist i förgår. Och därvid pekade han på en aflägsen, mörk, knappt skönjbar landstrimma vid horizonten framför oss. Dit gick vägen.

27 Godt. Jag fann detta lika obestridligt som han. Jag satt bredvid kusken och hade min fröjd att se häst och släde spegla sig i det blanka isfältet. Det var glas, och spegelbilderna trafvade fram vid vår sida. Här och där åkte vi öfver remnor, några smala som fingret, andra handsbreda, och genom några sågo vi det gröna hafsvattnet porla upp. Stundom hördes ett brakande, som kom min faster att haja till, men det var blott en ny, oskadlig remna, som brast. Jag hade sett laxarnas språng i Uleå elf; jag föreställde mig, att här var deras rätta fädernehem och att de just nu simmade under isen i hundratal. Och jag sjöng alla mina visor för dem; kanske kunde de höra mig genom remnorna. Jag bad dem vara välkomna, feta och välsmakliga, till patan nästa midsommar.

28 Det gick raskt framåt till klockan inemot tre. Himlen var klar framför oss, och vi märkte icke, att ett tungt, mörkt snömoln steg upp i söder bakom oss, förrän flingorna begynte hvirfla kring släden. Där var han nu, den länge efterlängtade snön, men nu mycket olägligt för oss. Med molnet följde en blåst, som sopade framför sig denna hvirflande snö och snart blef så stark, att vi jagades fram som med fulla segel. Detta skulle endast ökat mitt nöje, om icke luften på samma gång betänkligt mörknat och den korta vinterdagen tagit ett oväntadt hastigt slut. Solen försvann, vi voro midt på hafsviken, intet tecken till land, intet spår af väg i begynnande drifvor. Mörkret föll öfver oss som en fäll; hvart skulle vi styra? Hade vi haft en kompass, skulle vi styrt mot nordpolen; hade vi haft en ren i redet, skulle han visat|144| oss vägen med sin underbara instinkt att helst springa mot norr.

29 Jag begynte finna senare delen af resan mindre nöjsam än början; jag sjöng icke mer för laxarna och kröp under fällen. Nu var det min gamla fasters tur att intala mig mod. Vi hade land på tre sidor, någonstädes skulle vi komma till menniskoboningar.

30 Jag kände mig åter trygg och tänkte ej på den fjerde sidan, hvilken min faster låtsade glömma. Men just mot denna fjerde sida styrde vi nu. Vinden hade vid utresan blåst rätt sydlig, och kusken höll kurs efter vinden, men hade ej märkt, att denna i snöstormen drejat om till sydost, kanske ännu ett streck ostligare. Han var lugn, när han kände blåsten ständigt på ryggen.

31 När vi så hade åkt ett par timmar i mörkret utan tecken till land, började luften klarna. Snart borde vi ju se skogstoppar framför oss. Vi ansträngde våra ögon: intet land!

32 – Hör du något? – sade min faster.

33 Jag lyssnade. Det förekom mig, som hörde jag en stor skog susa för vinden. – Vi måste ha landet nära, – sade jag.

34 – Stanna! – befallde min faster.

35 Skjutskarlen låtsade icke höra. Med äkta finsk envishet fortsatte han kursen, men nu fot för fot, antingen hästen var trött, eller karlen tvekade.

36 Det underliga, hemlighetsfulla suset tilltog i styrka, och vi urskilde nu, att det hördes rätt framför oss. Karlen måste också ha hört det, ty nu stannade han plötsligt, steg af, jemkade seldonen, tog sig med handen bakom örat och försökte den välbekanta utvägen att lugga fram en klar tanke ur ett dumt hufvud. – Muttaspråk: finska ... – mumlade han.

37 Någonting var på tok. Vi stego alla ur släden och hörde nu det underliga dånet närmare än någonsin. Nästan i samma ögonblick försvann det sista snömolnet, stjernhimmelen klarnade öfver våra hufvuden, fullmånen trädde fram i hela sin glans och belyste en ändlöst vid horizont med det öppna hafvet rakt framför oss knappt tvåhundra alnar framför vår släde. Våg efter våg slog glittrande i månskenet med försilfrade toppar mot is|145|kanten. Det var icke skogens sus, det var hafvets dån, som varnat oss i vår säkra färd mot undergången.

38 Äfven skjutskarlen begrep nu, att han kört mot vester och ämnat sig sommarvägen öfver till Sverige. Detta bar sig påtagligen icke. En egenhet hos finnen är att länge likgiltig trotsa faran och sedan bli rädd, när faran är öfverstånden. En annan egenhet är att länge gifva sig god tid och sedan fjeska. Vår skjutskarl kunde berömma sig af båda dessa nationaldygder. Han företog sig nu att bruka piskan och i flygande fart vända om åt det motsatta hållet. Vi hade således utsigt att i bästa fall, om hästen höll ut, hamna på natten vid samma strand, som vi lemnat klockan två eftermiddagen.

39 Vi gjorde oss fåfäng möda att reda karlens begrepp därhän, att han nu borde köra åt nordost, som var lätt att finna af stjernorna, och ej åt sydost eller öster. Han körde på, han ansåg det under sin värdighet att taga råd af en gumma och en pojke. Lyckligtvis fann hästen denna dumhet gå för långt och begynte uppsäga kontraktet. Då höll vår körsven stilla och tycktes resignerad att här tillbringa natten. Angenäm utsigt!

40 Efter en halftimmes besinning tog karlen ändtligen reson och fortsatte färden i den riktning vi önskade. Isen hade efter snöfallet blifvit ojemn; vi hade vallar att genombryta. Vi måste också undvika strömdraget utanför elfvens mynning. Fot för fot gick färden eländigt enformigt. Mina ögon föllo ihop, jag förnam otydligt medarnas knarrning och slädens vaggning i drifvorna. Slutligen vaknade jag af att släden stannade. Vi befunnooriginal: befuno oss ännu i mörkret på isen, men vi sågo ett ljussken framför oss en half mil till venster. Vi vände mot ljusskenet med risk att hamna i elfmynningen. Lyckligtvis kommo vi icke dit, men vi kommo i flödvatten.

41 Läsare, har du någonsin, under en färd i mörkret på isarna, sett vägen stängd af en okänd vattenyta? Dess djup vet ingen; det kan vara så grundt, att det endast väter hästens hofvar, men det kan också vara djupt nog att begrafva häst och släde. Ingen känner alla de strömdrag, som gå vid hafskusterna. Akta dig för dessa försåtliga vatten, som sent tillfrysa och tidigt gå upp!

|146|

42 Hvad skulle vi göra? Vi hade intet val. Vår karl körde utan betänkande in i flödvattnet, där man såg stjernorna glimma. Ännu var golf under vattnet, ett golf af is. Men golfvet sänkte sig, vattnet blef djupare och begynte intränga i släden. – Vänd om! – befallde åter min faster. Karlen låtsade icke höra. Vi kände det kalla vattnet strömma in under fällen och kyla fötterna. Snart skulle hästen simma och släden flyta – om den flöt! Jag förenade mina böner med fasters. Jag berättade karlen att jag kunde simma, men det kunde icke min faster. När han förblef obeveklig, gjorde jag ett försök att maka mig ut på kusksätet, rycka tömmarna ur hans hand och vända tillbaka. Karlen behöll tömmarna och svarade med ett trumpet löje: – Nog bli vi torra i staden!

43 Detta gjorde mig rasande. Jag skrek åt honom de värsta skällsord jag visste; jag slungade mot hans hufvud en tom flaska, i hvilken vi medfört mjölk för resprovianten. Flaskan träffade hans ludna hundskinnsmössa och föll i vattnet, utan att han ens tycktes märka det. I samma ögonblick gaf han hästen ett rapp; det trötta djuret ansträngde sina sista krafter; jag tror, att vi ett par minuter verkligen flöto, men nästa ögonblick kände vi fast mark under medarna och befunno oss lyckligt på torra landet.

44 Ljusskenet kom från en bondgård en knapp fjerdedels mil söder om Uleåborg. Ändtligen voro vi på rätta vägen och kommo till staden klockan nio på aftonen. Jag hade föreställt mig, att vi varit hela natten på väg.

45 Karlen fick en riksdaler öfver skjutspengarna för sitt nit att vilja köra oss ut i öppna hafvet. Folket i gården kände honom. – Det var icke beskedligt, – sade de, – af Karinkanda gästgifvaren att skicka er ut med Tuhma Paavo; han har kört mer än en resande vilse. – Jag förstod nu, hvarför gästgifvaren skrattat. Nog duger Tuhma Paavo åt skolpojkarne!

46 Vid den glada, hjertliga aftonmåltid, som väntade oss, tyckte jag mig åter höra det förfärande dystra bruset af ett haf, som vi ej kunde se och som hvarje ögonblick kunde öppna sig under våra fötter. Lyckliga illusion, det var det sakta, vänliga sorlet af ett kokande thékök! Ännu i nattens drömmar tyckte jag mig åka|147| på en smal strimma af is med hafvet på ena sidan och flödvattnet på den andra. Hvilket skulle jag välja, det stora djupet eller den eländiga döden i en förrädisk vak? Hellre hafvet, hellre förgås utan spår, än stelfrusen uppfiskas ur strandens gyttja. Jag påminner mig ännu denna dröm hvarje gång jag åker öfver ett stort isfält. Minnet däraf har icke mer något förskräckande; men den glada tid är också förbi, då jag sjöng för laxarna.

4. Ellidas saltlast.

47 Ellida var det stoltaste fregattskepp i finska flottan. Höga reste sig dess smäckra toppar mot den stormiga skyn; hvar rå var så smärt, hvar vant så fint gratiös; hennes bog var kopparbeklädd, som en amazon i harnesk; hennes snöhvita segel flögo som svanor med utspända vingar öfver de blå hafven. Hon såg ut som en sköldmö, rustad till strid; en rad af hvita kanonportar utmed hennes svarta, bugtiga sidor visade hotande sina tänder åt Tunis’ korsarer i Medelhafvet. Men allt detta var koketteri, ett skämt för hennes vänner, en krigslist för fienden. Ellida var en flicka, förklädd till soldat; handen hotande på värjfästet, krigaremössan trotsigt på sned, men skalken i ögat, gropen i kinden och ett litet klappande qvinnohjerta fördoldt bakom tapperhetens uniform.

48 Ty Ellidas bestämmelse var den fredliga handeln. Bakom hennes hvita styckeportar fanns icke en enda kanon, som på allvar kunnat splittra korsarens master. Längst i fören dolde sig blygsamt tvenne små skeppskanoner mellan trossar och kettingar, oskyldiga redskap för salut vid högtidliga tillfällen, såsom när hon, efter årslånga resor inlopp i hemmets hamn och med flaggande master bjudit redarens familj på fikon och äkta madeira. Men så lik var hennes tackling ett krigsskepps, att man i Gibraltar fordrat af henne örlogssalut och i Dardanellerna vägrade henne passage, innan hon legitimerat sina fredliga tänkesätt.

49 Ellida irrade vida omkring öfver hafven. Längst bort i Levanten, fjerran i tropikernas och passadernas|148| vatten hemtade hon lika villigt hvete från Odessa och Smyrna, som bomull från Baltimore och kaffe från Rio. Hon var en stolt flicka på hafvet; man kallade henne rank, ty man hisnade för denna höga resning och detta smärta skrof af yppersta finska furu, som böjde sig för stormen, så att rårnas spetsar gjorde ränder i vågen. Men Ellida höll sjön där mången annan tackade sin herre och skapare, när han fick länsa undan i hamn. Jag mins henne sommaren 1835 i början af juni i Qvarken. Det var den gladaste tid på sjön, ty natten var ljus som den klara dag, och från kuster och skärgårdar for öfver hafven en fläkt af vår. Det var en af Ellidas minsta resor; hon hade gått till Helsingfors med salt och gick nu därifrån uppåt till handelns idoga hamnar i Österbotten. Qvarken var stängd af glimmande is, på hvilken de grå sälarna syntes i stora skaror masa sig i skenet af vårsolen. Sex dagar å rad var där en spegelblank stiltje på hafvet; den ene seglaren efter den andre kom söderifrån, hejdades af isen och låg med slappa segel helt stilla, som änder, med hufvudet gömdt under vingen. Slutligen voro där fyrtio segel af alla nationer, men finnar och svenskar mest; och slupar ilade med årornas takt från skepp till skepp. Kaptenerne gjorde hvarandra besök; den vigilante fransosen, den stolte engelsmannen, den väderbitne amerikanaren försmådde icke en toddy i finska kajutor och bjödo igen på grogg och likörer. Ändtligen blåste där upp en rask sydvest, som friskade i och jagade vågen i skum mot de brakande isstyckena. Och de flesta af de fyrtio funno för rådligt att kryssa ännu ett dygn eller par, till dess isen skingrat sig, men Ellida hade brådt, hon hade icke på tre år sett hemmets hamn och ville nu andas ut. Hon vågade hvad ingen vågade; hon klädde sina smäckra master i hvitt från topp till däck, tog fart och rusade i djerfvaste språng med sin kopparbog mot de trotsande ismassorna. Tre gånger måste hon backa igen, tre gånger sökte hon åter sin fiendes svagaste punkt och rusade framåt till storm. För hvarje gång tog hon stötar, som kommo alla fogningar att knaka och alla spiror att darra. Där voro tre studenter ombord; en af dem var helt ung; han hade med barnslig lust klättrat upp på bovenbramrån; för hvarje anfall|149| och strid klappade hans hjerta af fröjd, och han reciterade för vind och vågor »Frithiof på hafvet»; – det var den tiden Frithiofs saga ännu var det högsta och bästa man visste.

konsekvensändrat/normaliseratSom en mård han flög uti masten opp

Och där satt han hög och såg ned från topp.

Se, då simmar för Ellida

Hafshval, lik en lossnad ö,

Och två leda hafstroll rida

På hans rygg i skummig sjö.

Hejd med pelsen snögad neder,

Skapna’n lik den hvita björn;

Ham med vingar, dem han breder

Hviftande som stormens örn ...konsekvensändrat/normaliserat

51 »Nu, Ellida, gäller visa, om du gömmer hjeltemod i jernfast, bugtig barm af ek. Lyssna till min stämma, är du gudars dotter, upp, med kopparkölen stånga trollad hval!»

52 »Och Ellida hör på sin herres röst, med ett språng hon kör emot hvalens bröst ....»

53 Ah, det var en fröjd i den susande stormen där uppe i den höga toppen af stormasten, som under skeppets stötar och krängning beskref sina vida bågar i luften och stundom syntes nära att doppas i vågens skum! Tredje gången bågnade isen och sänkte vid bogen sina hvita ytor, och den saltgröna vågen öfverspolade dem och slök dem, och allt som skeppet skred fram, blånade i dess kölvatten en gungande fåra af krossade isbitar, de höjde sig åter öfver vattenytan och hvitnade och slöto sig tillsamman och bildade, såsom det varit ett fält af is, i hvars råkar sälarnas grå hufvuden nyfiket tittade upp och åter försvunno. Men Ellida gick med seger igenom, vann öppen sjö och ankrade innan kort, med några skråmor i bogen, vid hembygdens kust.

54 Detta skepp, så stolt, så skönt och så djerft, det blef ändå så olyckligt till slut! Dess historia liknar dessa sköna och beklagansvärda qvinnor, som i höjden|150| af sin glans sluta ett lif af segrar och kärlek i den plötsliga skuggan af en hastig död.

55 Det var byggdt af Österbottens skickligaste mästare och timmermän, af det yppersta virke efter en ritning, som ansågs utmärkt. År 1828 om våren gick det af stapeln, helsadt af flödande drufvin och flera hundrade åskådares hurrarop. Men redan då gaf en tillfällighet anledning till dystra spådomar. Allt var med stor omsorg förberedt, bädden klar, rännorna smorda med finaste såpa och ställningarna borttagna. Kilningen begynte, första, andra, tredje gången. Nu rörde sig det vackra skeppet långsamt och majestätiskt ned åt sin sluttande ban; hurrarop stego mot skyn, och alla hjertan klappade ... då stannade skeppet hastigt och oförklarligt midt i sin bana på bädden – och så förunderlig syntes denna händelse – den första, som hände Ellidas byggmästare, hvilken byggt så många förut – att några påstodo en spik vara slagen under kölen af en illvillig hand. Det var likväl icke så. Efter fyra och tjugu timmars arbete, och sedan många fjerran gäster rest missnöjda bort, lossnade fartyget och flöt utan vidare ofärd stolt ut på vågen. Men folktron sade, att skeppet spökade redan på varfvet, och icke utan möda förhyrdes dess första besättning.

56 Därefter seglade Ellida nio år, icke alltid med vinst, men alltid med lycka. Om våren 1837 blef skeppet, nyss förbyggdt, med särdeles omsorg utrustadt. Det fördes nu af sin fjerde skeppare, åtta och tjugu år gammal, rask, djerf, skicklig och sjövan alltifrån barnaår. Besättningen utgjordes af fjorton man, alla utvaldt folk, alla unge män – blott en eller två hade sett mer än trettiofem år, blott en hade, likt skepparen, qvarlemnat i hemmet en nygift maka. Aldrig hade ett så stolt skepp, aldrig en så rask besättning lemnat denna hamn. Ellida gick med plankor på Hull, därifrån till Sheels och därifrån med stenkol på Marseille, samtidigt och med samma last som ett fartyg från Wasa. Det var i slutet af Augusti, när nätterna blifva mörka. Båda fartygen försvunno. Det rykte gick om Ellidas olyckskamrat, att en stormig natt hade en holländare påseglat ett okändt fartyg, som sjönk nästan i ögonblicket, men därförinnan hade en man sprungit upp|151| på det sjunkande fartygets bogspröt och ropat på engelska: »Jag är kapten N. från Wasa; helsa min hustru!» – och därpå begrofs han med skeppet i vågorna. Men om Ellida hördes icke knäpp eller kny. Månader och år förgingo; redarne korresponderade på alla kända hamnar vid Kanalen och Spanska sjön. Förgäfves, intet spår; Ellida hade, osedt, okändt, men icke obegråtet, sjunkit i nattens mörker och hafvets djup med sin last af sten, och när året förgått, då ringde klockorna i fädernestaden för femton män på en gång, begrafna i blomman af sin ungdom i sjömannens stora gemensamma, brusande graf, den blå oceanen.

57 År 1830 i medlet af Juni, – om jag minns rätt – gick Ellida med saltlast till Uleåborg. Priset för denna last – med eller utan afdrag – utgjorde elfva tusen riksdaler svenskt riksgälds, och dessa penningar skulle skickas kontant till rederiet. Men att rekommendera dem per post hade, efter en half procent, kostat femtiofem riksdaler i motsvarande ryskt mynt, och denna utgift ansåg sig kommissionären böra inbespara. Han såg sig därför om efter en resande, som ville åtaga sig att framföra penningarna.

58 Bland skolungdomen, som den tiden återvände till sina hemorter, var en stilla, drömmande gosse om tolf år, nära beslägtad med Ellidas rederi. Honom anförtroddes den tjocka bundten af sedlar, somliga slitna och tummade, andra så rena och fina, som hade de nyss skådat dagens ljus. Hvar skulle nu pengarna säkrast förvaras? Kappsäcken, bunden bakpå kurirkärran, kunde så lätt råka ut för någon olycka. Då var den stadiga grå vadmalsrocken med sina stora svarta knappar af horn ett säkrare gömställe. Fodret uppsprättades, och sedlarna lades där innanför, men, emedan bundten i sin helhet varit för tjock, breddes sedlarna ut öfver ena delen af vadmalets insida, och därpå syddes fodret åter igen, så att ingen kunde märka det.

59 Där for nu pilten, kringstoppad med skatter, bokstafligen omgifven af rikedomens håfvor, och likväl så tarflig i sin vadmalsrock, på sin rankiga kärra, dragen af egen häst och körd af hans fars torpare. Elfva tusen riksdaler, hvilken omätlig skatt i hans ögon! Man vet, hvilken allmän respekt riksdalern åtnjöt, långt mer, än|152| den nära tre gånger drygare silfverrubeln i en senare tid. »Det skulle jag inte göra för hundra riksdaler» var ett uttryck, med hvilket man ville säga, att hela verldens skatter ej kunde locka en. Och nu elfva tusen! Pilten tänkte: hvad skulle jag göra med dem, om de vore mina? Jag skulle bygga mig ett slott af silfver och guld; där skulle alla fattiga få mat och alla förföljda en fristad; där skulle jag inrätta ett stort bibliotek af de skönaste sagoböcker, om sommaren en trädgård med de skönaste frukter, om vintern ett palats af is och strax därinvid en himmelshög kälkbacke. Där skulle finnas de skönaste stålblå skridskor, de smidigaste skidor, inlagda med perlemor, de mest elastiska bollar, stickade af guldtråd, och sedan ... ja, hvem kan uppräkna alla de skatter, som detta slott skulle innehålla!

60 Emellertid sken sommarsolen het på den dammande vägen, bromsarna surrade rundt omkring, och gamla Brunte gjorde sig icke omak att skjuta för hård fart i middagsvärmen. Pilten fick alltför varmt i sin vadmalsrock, drog den af, hängde den bakom sig öfver schäskorgen och somnade.

61 Om någon timme vaknade han däraf att hästen stannade. Man hade kommit till en grind, och torparen befanns, också han, nickande i en behaglig slummer. Unge herrn reste sig upp i kärran. Utan att veta huru, hade han under sömnen påtagit kapprocken, som legat vid rockens sida. Han hade drömt en elak dröm; röfvare med långa skägg, förfärliga dolkar och plymer i mössan hade anfallit kärran och bortröfvat hans skatt, hans gyllne palats, hans skidor af perlemor och bollar af guld. Han såg sig om efter rocken – och borta var den, verkligt och sannfärdigt borta! Han sprang ned, han genomsökte kärran, han sprang med hjertat i halsgropen ett långt stycke tillbaka längs vägen. Ingen rock! Borta var hela Ellidas saltlast! Borta voro de elfva tusen – röfvade, plundrade, stulna, vare sig af skogarnas troll eller klyftornas Rinaldiner, ty att hans skatt kunde försvinna så simpelt, som genom att glida ned öfver karmen af schäskorgen, det kunde pilten aldrig föreställa sig.

62 Där stod han nu handfallen. Han hade varit en något vigtig man förut. Han hade på hvarje gäst|153|gifvaregård, där man rastade, sett sig så betydelsefullt omkring, som om hela verlden bort veta hvad för en karl han var och huru han vägde sina elfva tusen.original: tusen Han hade tänkt: den där byn kunde jag köpa så som den går och står, och han talade i sådana gåtor, att torparen Anders förundrade sig.original: sig Men nu kröp sanningen fram. Nu måste Anders få del af hans bekymmer. Det var ett märkvärdigt ögonblick! Anders förde handen i sin yfviga lugg; därpå tog han ur fickan en ny buss; därpå jemkade han selarna bättre på hästryggen; slutligen öppnade han sin mun, talade och sade: – Jag tror att vi vända om.

63 Ja, hvad ville man göra, man vände om.

64 – Intet för det, att jag ej kunde betala alltsamman, när jag blir stor, – sade pilten med hela barndomens naiva tro på lifvet. – Pehr Mannelin, som vi i skolan kalla Fridolin, har på en enda termin förtjenat sex riksdaler på knäckor. Jag kan göra sprättbågar så goda som någon annan med skifvor af halftorr en, och säljer jag dem, får jag tjugufyra skilling stycket.

65 Anders svarade ingenting, men begynte att räkna i hufvudet. Slutligen blef han färdig och sade: – Tjugutvå tusen sprättbågar, det är mer än ett dagsverke, det.

66 – Dessutom, – fortfor den lille, – vet jag en äng, där en skatt är gömd; jag har sett drakelden brinna om midsommarnatten. Nej, ser du Anders, intet för att jag ej kan betala det här, men det är ändå skam att komma hem utan det man skall ha med sig.

67 Så foro de ett godt stycke tillbaka och kommo till en gård. Där gick Anders in att fråga, om någon sett till en grå rock. – Nej, – var svaret, – men det är icke en qvart timme sedan en vandrande gesäll gick vägen här förbi. Han bar något på armen, som liknade grått vadmal.

68 Genast i fluxen satte man efter gesällen. Det dröjde ej länge, innan man hann honom. – Riktigt, där bär han min rock! – Misstag. Det var ett bylte gamla kläder. Likväl blef gesällen antastad med frågor efter en grå rock. – En rock? – upprepade han. – Helt nyss såg jag en käring gå inåt skogsvägen, bärande på armen en grå rock. Nådige herrar, förbarmen eder|154| öfver en vandrande konstnär, och gifven honom en liten respenning!

69 Anders och pilten skyndade efter käringen och fingo henne fatt vid ett torp i skogen. – Ser du, där bär hon min rock! – Misstag. Det var hennes gubbes grå kyrkrock, som hon hämtade hem från sockenskräddaren. Käringen antastades, liksom gesällen, och svarade förtretad: – Den, som mist något, låter lysa efter det i kyrkan och ofredar intet hederligt folk.

70 – Vet du, Anders, – sade pilten, – det är ändå det klokaste vi kunna göra. Prostgården är intet långt härifrån; låt oss köra dit och lysa i kyrkan, att den, som hittat en rock med elfvatusen riksdaler i fodret, skall vara god och lemna rocken till prosten.

71 – Får gå, – sade Anders, – och Brunte, som denna eftermiddag redan gripit sig an öfver höfvan, erhöll tydlig invit att ytterligare göra sitt bästa. Men att komma till prostgården, var lättare sagdt, än gjordt. Dit var ännu en god mil och därtill en knagglig sockenväg; nära en half mil kördes miste, och så kom man först på sena qvällen fram. Till all lycka var det en sådan årets tid, att alla menniskor voro vakna ännu; de resande mottogos vänligt, och Ellidas olycklige lastdragare begynte redan på trappan med rodnad och förlägenhet berätta sitt missöde, som väckte allmän bestörtning. Redan gaf prosten ordres åt tvenne af sina flinkaste karlar att rida ut på efterspaning, prostinnan gret af medlidande, de älskvärda mamsellerna gjorde så med, och alla sökte trösta den stackars gossen, då plötsligt, när man inkommit i salen och där pelsat af sig, den yngsta af flickorna utropade: – Han har ju rocken på sig!

72 Stackars pilt, det blixtrade och svindlade för hans syn; han ville af blygsel sjunka till jorden. Rocken, som han halfva dagen efterletat på flera mils väg, rocken, för hvilken han antastat gummor, gesäller och prostar, Ellidas saltlast med ett ord, – han bar den på sig! Han hade, uppskrämd af sina drömmar, i sömnen dragit den på sig, tillknäppt kapprocken utanpå,original: utanpå. och stod nu där som en narr, bedragen af de tolf årens lifliga fantasi. Nu fingo mamsellerna ny möda att torka hans flödande tårar, han stannade qvar öfver|155| natten, omhuldad som eget barn, och reste följande morgon sin väg, med föresats att aldrig, – åtminstone ej på många år – förråda sitt fruktlösa letande efter Ellidas saltlast.

73 Pengarna förde han lyckligt fram och fick i belöning den oerhörda summan af tio riksdaler banko. Tiden lärde honom, som mången annan, att binda fantasiens vingar, när de flyga för långt utom verklighetens gräns ... men icke att, som mången annan ... klippa för alltid deras flygt ....