[186]

Åttonde Berättelsen.

Brita Skrifvars.

1 Hengist hade mer än ett dygn i klart väder ångat fram öfver Östersjön, när den gamla fienden misten ånyo stoppade färden på höjden af Gotland. Passagerarne på akterdäck tvistade om hvem som utdragit lotten N:o 8 och hörde med nöje fru Rönnevall förklara sig offervillig. Hon bar skulden för villervallan från N:o 6; hon hade nu varit så länge i elden, att hon kände sig krigsvan och var beredd att rycka i fält med N:o 8.

2 – Öfverste Hemming, – sade hon, – har framställt för oss »en qvinna af folket», en doktorinna, som tycktes spela rolen af en försyn i hans pikanta berättelse. Jag är oändligt tacksam för den ärofulla rol öfversten behagat tilldela en person af mitt kön, men känner mig frestad att föreslå ett tillägg. Att döma af min lilla erfarenhet, ville jag presentera fru doktorinnan såsom ett stycke karl i qvinnogestalt, med ett par seniga, grofva, hårda händer, ett okammadt hår, ett förkläde af misstänkt renlighet, en pipa tobak i munnen och förmågan att ej säga nej, när kunderne bjuda en snaps eller en toddy. Har jag ej rätt, herr öfverste? Skulle ej detta staffage ha varit mera efter naturen?

3 – För ingen del, – genmälde öfversten. – Om jag bland de hundrade folkdoktorinnorna i vårt land föredragit att välja ett annat mönster än ert, är det derför att jag sett henne lifslefvande och funnit mera behag i den naturläkedom, som förenar hufvud och hjerta, än i den blandning af hästkur och vidskepelse, hvilken utmärker flertalet af Penttula Lisus yrkessystrar. Vore jag läkare, skulle jag skicka hälften af dessa undergörerskor till Blåkulla,|187| dit de rätteligen höra, men bland den andra hälften skulle jag måhända utvälja en eller två såsom värdiga doktorshatten, och till de öfriga skulle jag skicka en tredjedel af mina patienter. När vår Herre behagar utströ ett skarpt förstånd, en säker blick och ett finkänsligt hjerta öfver ett barns vagga, tror ni, att han alltid vänder sig till spetsbroderade lindor eller utsydda örongott? Tror ni icke, att han lika ofta kan välja sina redskap bland fattiga trasor och i grofhyflade vaggor?

4 – Till hvem säger ni detta? – återtog den lilla frun lifligt. – Har jag förnekat de naturliga anlagen? Åh, min herre, jag har haft en amma, en torpares hustru, som kunnat blifva professor, om hon för det första varit karl och för det andra fått uppfostran. Men jag säger, att dessa doktorer och doktorinnor af folket äro sådana de kunnat blifva med sin omgifning, alltså möjligen hederliga och godhjertade menniskor, men råbarkade i sitt yttre och icke just fina i sin uppfattning af känslor. Finner man ett undantag, så påstår jag, att man skall upptäcka spår af de bildade klassernas inflytande. Känslan kan snedslipas och förbildas, men slipas måste hon. Tag en naturlig känsla, exempelvis tacksamheten. Tror ni, att tacksamheten ej behöfver uppfostras? »Gör bonden rätt, men aldrig godt»,konsekvensändrat/normaliserat säger man. Det är ett förhatligt ordspråk, men det har någon grund.

5 – Och en sådan afskyvärd regel uppsöker ni från er barnkammaretid, när herremannen satt bålstor vid sin pulpet och bonden fick ödmjukt vänta i förstugan! Tillåt bonden att icke erkänna en tacksamhet, som fordrar af honom en krypande undergifvenhet. Välj en annan känsla. Säg mig, om t. ex. kärleken är mindre stark eller mindre ömtålig i torpet, än i salongen.

6 – Jag tackar förbindligast, öfversten har förekommit mig. Min mening var, att alla känslor behöfva uppfostran, till och med kärleken. Men om kärleken öfverallt uppträder lika stark, – och det gör han derför att han är roten till alla öfriga känslor, – så uppträder han icke öfverallt lika fin. Kärleken i torpet skiljer sig från kärleken i salongen genom frånvaron af broderi. Jag ville mot öfverstens qvinna af folket uppställa en annan, kanske mera naturtrogen, emedan hon befinner sig på den för alla känslor gemensamma grunden. Får jag presentera|188| en daglönares dotter, som älskar med folkets hela naturkraft, men väljer med den bildade qvinnans finhet och högsinthet?

7 – Ingenting kan vara lärorikare, – svarade öfversten med en synål i tonvigten på det sista ordet.

8 – Men min pirat? ... suckade fröken Hemming.

9 Sällskapet var af den mening, att piraten tillhörde Östersjön. Man hade fått höra en kärlekshistoria, men den trogne löjtnanten var ännu ej funnen.

10 – Huru? – protesterade öfversten. – Hvad var då min vän Stanislas? Kan man begära mer, än att en löjtnant gifter sig med sin första flamma?

11 – Ja, – svarade obevekligt den lilla fru Rönnevall. – Man kan verkligen begära mer, än att en egoist nödtvungen gifter sig, i den tron, att han icke kan undgå ett olyckligt öde. Man kan begära, att en qvinnohatare slutligen upptäcker någonting mer hos vårt afskydda kön, än att vi kunna träda en tråd genom ett nålsöga. Men då öfversten tyckes tro, att jag vill berätta en lärorik fabel, afstår jag oändligt gerna min rol åt den lycklige, som kan rädda fröken Hemmings pirat.

12 Och den täcka frun svepte sin shavl omkring sig i dimman med den tydliga afsigt att förblifva en stum åhörarinna.

13 – Om så är, – anmärkte kanslirådet doktor Rabe, fattande den olyckliga piraten, – föreslår jag, att offret genast anförtros åt gapet af någon förbisimmande lax.

14 – Jag förenar mig med den föregående talaren, – inföll öfverste Hemming.

15 – Och jag! – sade kapten Videstrand.

16 – Äfven jag, – var docenten Dimmas votum.

17 – Och jag! – tillade konsul Rönnevall.

18 – Men det är ju ett juridiskt mord! – klagade fröken Hemming med komisk förtviflan. – Kan fru Rönnevall taga på sitt samvete, att min trogne reskamrat, som följt mig genom hela Europa, skall på ett så bedröfligt sätt blifva kärlekens offer?

19 – Nåväl, – genmälde den lilla frun, påtagligen rörd af en så öm förlust, – vill öfverste Hemming på förhand förklara mig för den minst lärorika af hela detta ärade sällskap?

|189|

20 – Med största nöje, – svarade öfversten. – Jag förklarar härmed högtidligt fru Rönnevall vara så rik på alla älskvärda egenskaper, att hon utan saknad kan umbära förtjensten att vara lärorik. Det är ett hårdt medgifvande, men hvad gör man icke för att rädda en skeppsbruten?

21 – Ack, hvilka slingerbultar! Kommer öfversten med en sådan till, stadnar jag midt i berättelsen.

22 – Akta dig! Då fortsätter jag, – skrattade konsuln.

23 – Ni ser, mitt herrskap, hur man behandlar mig! För mig återstår endast att lyda:

24 Vid pass en mil från min födelsestad bodde en kronofogde, assessor Richardsson, hvilken samlat en betydlig förmögenhet i den goda tiden, då svenskt mynt var det allmänt gångbara, men alla kronoutskylder skulle betalas i rublar. När denne herre sugit sig mätt och satt sig i ro, kom en mäktigare fordringsägare med sin förfallna vexel och gaf intet anstånd. Assessorn nödgades lemna sina vackra sedelbundtar i arf åt en son och två döttrar. Döttrarne gifte sig och fingo efter landslag en fjerdedel hvar; sonen fick hälften. Denne unge herre, Magnus Richardsson, var då kanslist i Wasa hofrätt, en fin gentleman, hvilken troddes med sitt klingande hufvud gå långt och väl torde en dag presidera i hofrätten. Till allas öfverraskning tog han emellertid afsked, reste utrikes och blef borta i tolf år. Hvar han denna tid uppehållit sig, visste ingen med säkerhet; det berättades, att han några år lefvat bland de holländske Boers i Sydafrika. Visst är, att när han återkom som militär med titeln af öfverste, liknade han mer en afrikan, än en finrakad och välspetsad hofrättskanslist. Jag såg honom en gång; han skulle ha varit vacker med sin ståtliga militäriska hållning, om han ej varit till hälften vilde. Man sade, att han stridt mot Kaffrerne och blifvit sårad af en förgiftad pil. Han bosatte sig på sin ärfda egendom icke långt från vår stad, blef jordbrukare, ödde penningar på afrikanska metoder i landthushållningen, lefde ogift, umgicks med ingen, talade föga, läste mycket och var en sjuklig, besynnerlig enstöring, som gjorde i tysthet godt.

25 Vid den tiden, från mitt tionde år, kom stundom en sjömansenka vid namn Brita Skrifvars till oss för att sälja lärfter och mattor. Jag hörde min mor prisa hennes|190| väfvar, isynnerhet lärfterna, såsom de yppersta man kunde få, så mjuka, så fina, så jemna, att de ansågos för ett mästerstycke af hemslöjd. Hvar tråd var spunnen och väfd af den fattiga qvinnan; hennes arbete var eftersökt, men min mor fick det mesta; hela min utstyrsel af linne är från Britas väfstol. Jag förstod då icke att betrakta vårt linneskåp med samma tysta beundran, som min mor betraktade det, men jag beundrade Brita Skrifvars. Aldrig hade jag sett en fattig qvinna som hon. Hon bar sin enkla, randiga ylleklädning, sin svarta bomullströja och sin hvitbottniga bomullsduk som en prinsessa, såg bra ut och kunde tagas för mindre än trettio år, fastän hon sannolikt var icke så litet deröfver. Barn fästa sig ofta vid främmandes blick. Jag kunde icke se dessa kloka, varma, tänkande ögon utan att känna på en gång fruktan och deltagande: fruktan för att de tycktes genomskåda mig, deltagande för att dessa ögon merändels voro så sorgsna. Rätt förtrogen kunde jag icke blifva med denna väfverska, som så lifligt anslog mig. Der var något bestämdt, nästan hårdt kring hennes läppar, som tycktes säga: kom mig icke för nära! Och bestämd var hon mer än min mor tyckte om, ty när en väfbundt mycket beundrades och min mor ville bjuda en riksdaler utöfver det begärda priset, vägrade Brita. Sin arbetslön skulle hon hafva, det var icke värdt att pruta på den, men lika litet mottog hon något deröfver. Bjöds henne en duk eller ett skålpund socker och kaffe på köpet i handelsboden, var hon lika bestämd; det enda hon kunde förmås att mottaga var ett band rysskringlor åt barnen. Vår gamla Lena, hushållerskan, dolde icke sin harm öfver hvad hon kallade Britas högmod. En sådan fattig stackare, menade Lena, skulle tacka Gud för hvar brödbit; hon hade fått svälta nog i sin tid med barnen.

26 I nära tio år sågo vi på detta sätt Brita Skrifvars föryttra om lördagsqvällarna hvad hon väft under veckan, alltid lika höflig, lika bestämd och knappt mera förtrogen i huset, än vid sitt första besök. Min mor var den enda, för hvilken hon stundom kunde förmås att öppna sitt hjerta. Så förbehållsam hon var, erforo vi dock genom grannarne något om hennes föregående lif. Hon var dotter till en daglönare i arbete hos gamle assessor Richardsson, hade som ett vackert och klokt barn vunnit hans ynnest, blifvit|191| upptagen i hans hus vid föräldrarnas död och fått läsa med döttrarna. Dessa goda dagar togo en ände, när Brita vid 17 års ålder fick det olyckliga infallet att, mot assessorns vilja, gifta sig med en sjöman, Erik Skrifvars, en ung, vacker karl med lätt hjerta och två toma, tjäriga händer. Assessorn förgrymmades, tog sin hand från den otacksamma och lät henne pröfva lyckans omskiften. Dessa visade sig snart nog. Tre år derefter drunknade Erik Skrifvars på Liverpools redd, enkan blef fattig och sjuk, barnen brödlösa. Det gick som det kunde, illa nog, sades det, flera år. Brita var för stolt att anlita någon hjelp, men slutligen erbjöds henne ett lån på trehundra riksdaler, man visste ej då hvarifrån, genom ortens prest. Detta mottogs, helsan förbättrades, modet återvände, Brita började väfva, byggde sig egen stuga och redde sig godt nog, tilldess att ett nytt skifte förändrade allt.

27 Till orten flyttade en länsman, expeditionsfogden Black, en godmodig, liten, påpasslig karl, begåfvad med ett lika utomordentligt nit i embetet, som med en utmärkt brist på förmåga att uppfatta sina medmenniskors känslor. Denne språksamme, nitiske, lustige man med det goda hjertat och de gripande länsmansklorna blef ett slags affärsvän i vårt hus, der hans biträde som pantfogde ofta behöfdes för att indrifva förskotter hos slarfvige tjärbönder. Dels af honom, dels af grannarne har jag erfarit följande tilldragelse.

28 En vårmorgon i början af Juni lät befallningsman Black spänna för sin gamla kurirkärra, medtog nämndeman Aron från Knutila gård, besigtigade i förbifarten gästgifveriet och vek derefter af på byvägen ned till hafskusten. Under denna skramlande färd öfver gropar, stenar och stjelpiga vägtrummor uppstod mellan de åkande följande korta samtal:

29 Black. Vi ha en förrättning i dag. Vi skola utmäta en fordran hos Brita Skrifvars.

30 Aron. Jaså. Jag visste icke, att Brita numera är skyldig någon.

31 Black. Hon är skyldig 300 riksdaler åt öfverste Richardsson. Han kräfver ut dem.

32 Aron. Det är icke möjligt.

33 Black. Jo men, det har varit vid tinget, den dagen nämndeman låg i skälfvan. Brita har erkänt skuldsedeln, det är klappadt och klart.

|192|

34 Aron. Men det är ändå icke möjligt. Förr skulle Richardsson stämma far, mor och syster, än Brita Skrifvars.

35 Black. Hvarför skulle han icke utsöka sin lagliga fordran?

36 Aron. Si, der är en hake. För att han varit galen i Brita ända sedan han gick i skolan. För att han är lika galen i denna dag. För att han rymde ur landet, när Brita gifte sig, och för att hon kan blifva hans hustru hvad dag hon vill. Svarar hon ja, är det så godt som amen i kyrkan.

37 – Men är hon icke ett simpelt hjon och han en öfverste! – utropade expeditionsfogden, mycket förvånad och gaf hästen en klatsch med den framgång, att selpinnen föll ur vid en knyck i groparna. Nämndemannen fick icke tid att svara, ty snart voro höga kronans vederbörande vid målet för sin resa. Det var en liten vältimrad, rödmålad stuga med ett par björkar på planen och utsigt emot det öppna hafvet 100 steg derifrån. Hela nejden var ett stort slättland, uppkommet af gammal hafsbotten, med mager sandjord och glesa fiskarestugor.

38 Vederbörande stego ur, frånspände hästen och stöflade uppför en liten trappa in i en nyskurad förstuga, beströdd med enris, som hade det varit söndag. I stugan vid spinnrocken satt den qvinna de sökte. Hon syntes föga förvånad öfver besöket, helsade med en vink att de skulle taga plats på bänken och afbidade tigande deras ärende.

39 Expeditionsfogden Black var ej en af de buskablyga, men nu satt honom liksom en stopp i halsen. Han kastade ett öfvadt öga på lösegendomen, luktade på ett par resedor i fönstret, snusade ur sin näfverdosa och begärde slutligen något att dricka efter den dammiga vägen.

40 Qvinnan hemtade en mugg spisöl, som måtte ha varit styrkande för en embetsmans nit, ty sedan Black ännu en gång luktat på resedorna, frågade han, om denna föreställda person var Brita Skrifvars.

41 Hon nickade och fortfor att spinna.

42 – Efter så är, – sade länsmannen, repande mod, – och efter ni vid tinget erkänt öfverste Richardssons fordran, så är jag nu här för att utmäta lösegendomen. Förslår icke den, så kommer er stuga att gå på exekutiv auktion.

|193|

43 Exekutiv auktion är ett slags trollord, som aldrig förfelar sin verkan, när det uttalas med behörigt eftertryck på embetets vägnar. Ganska riktigt löste det äfven nu den tystlåtna qvinnans språklåda. – Får jag ej några veckors anstånd? – frågade hon. – Gossen min väntas hem från Amerika, och allt hvad jag sparat till att betala skulden gick åt till att utstyra honom på första resan.

44 – Gör mig ondt, Skrifvars, – genmälde länsmannen myndigt. – Lag och författningar veta intet om anstånd. Här skall lysas auktion nästa måndag en vecka till, om icke gäldenären derförinnan förnöjer fordringsägaren. Men var icke ängslig för det, Skrifvars; nog får Richardsson sitt. Såg jag icke ett par feta kor der borta i beteshagen? Sådana stå på våren i högt pris. Ni har ett försvarligt väggur, ser jag, en bra spinnrock, en präktig väfstol och vackra garnhärfvor. Förmodligen har en så ordentlig menniska dugliga sängkläder och yllekjolar på vinden, de betala sig bra. Ligga der icke väfvar utbredda på bleket? Lita på, att jag höjer priset; jag skall låta Aron ropa in lärft till ett dussin skjortor åt mig. Litet krimskrams har väl också er man fört med sig, som sjömän bruka; kanske en sidenduk, kanske en guldring? Det blir allt pengar, ser Skrifvars. Räknar jag dertill sängen och bordet och stolarna, grytan i spiseln och kaffepannan på hyllan, så vill jag nästan slå vad, att ni får behålla stugan med toma väggar. Men skulle hon gå, så var icke rädd; hon är ju nästan ny, nog komma fiskaregubbarne här att kifvas om henne, hon skall kosta dem vackra fjärdingar strömming. Icke skall ni derför bli utan tak öfver hufvudet, Skrifvars. Ni skall få bo i min badstuga, ni skall få tvätta åt mig. Hör på, kanske kan ni bjuda oss litet mat på morgonqvisten? Hvad säger ni om en kaka färskt hålbröd, litet nysstjärnadt smör och en lagom ung filbunke? Förstås, för kontant ersättning. Och skulle ni vara försedd med goda potäter, nyssrökta böcklingar, en fårboge och en kopp kaffe, vill jag ej göra er ledsen med att försmå. Sjön suger. Jag är icke så noga på embetsförrättningar, jag skall uppteckna lösegendomen, medan ni dukar ... Hvad är det ni har der i mahognylådan? Har man sett! En kompass ... veritabelt engelskt arbete! Den skall betala sig!

|194|

45 – Kompassen säljes icke, – sade Brita, borrande sina stora bruna ögon tvärtigenom kronans nitiske tjensteman.

46 – Stickor heller, hvad gör ni med en kompass? Hvad är det för en raritet? Der står något ristadt i messingen ... »Oföränderlig». Hvad vill det säga?

47 – Det vill säga, att när det lystes första gången för oss i kyrkan, sad’ Erik till mig: Jag kommer ofta att resa från dig, kanhända på långa år. Se då på kompassen, när jag är borta. Förrän hans nål pekar mot söder, skall jag dig aldrig svika.

48 – Och det tror ni! – inföll nu nämndeman Aron med ett illa doldt grin. – Jag har hört sägas, att kompassen visar ibland förderfvadt miste. Icke är det värdt att lita på honom, Brita; er man kan ha lurat er vackert på sina utrikes resor.

49 Brita Skrifvars blef blossande röd. – Ni ljuger! – – utbrast hon häftigt. – För att jag är en fattig enka, vågar ni försmäda en ärlig karl. Det är nu femton år sedan Erik drunknade på Liverpools redd. Lefde han, skulle ni två aldrig stå här.

50 – Jag har hört sägas, – mumlade Aron, – att sjömän bruka drunkna litet här och litet der. När det passar i stycket, komma de åter till lifs.

51 Brita svarade blott med en blick af förakt. Hon dukade bordet tigande och gick sedan ut, medan kronans vederbörande åto.

52 – Hvad är det för ett obeskedligt tal af nämndeman? – sade länsmannen, medan han angrep den delikata frukosten, som kunnat fresta en landshöfdings aptit. – Var icke Erik Skrifvars en ärlig sjöman?

53 – Nå, – sade Aron, efter att ha gjort en ansenlig grop i smörbyttan, – ärligheten var nu som folket är mest. Litet lättfotad var han med pengar och qvinfolk, men icke fick han plikta för det. Han blef borta en natt i Liverpool, och efter hatten hittades andra dagen i sjön, sades det, att han drunknat. Själamessan ringdes ordentligt året derefter, men folket i byn har sin tro för sig. Gå, säg det åt Brita! Himmelselement, hon höll sin man för ett helgon!

54 – Jaså, hon tror icke? Tag för sig af filbunken, nämndeman!

|195|

55 – Hvad skulle hon tro! Sådan har hon alltid varit, fattig som en ugnsviska och styf som en qvastkäpp. Befallningsman hör hur hon kan bruka sin mun mot höga kronan. Jag undrar, om hon skall bära sitt hufvud lika högt efter auktionen ... Tack som bjuder, nog räcker jag fårbogen ...

56 Länsman Black medgaf, att när qvinfolk en gång fått något i hufvudet, lönar det sällan mödan att tala förnuft. Men hvarför Richardsson skulle utsöka sin fordran hos en så ordentlig menniska, när han ju hade full valuta i egendomen ...

57 – Det måtte ha skett i förargelsen, sedan hon brukat mot honom sin otidiga mun, – menade nämndemannen.

58 När den rundliga måltiden slutats, väntade länsman Black några minuter förgäfves på gäldenären och kaffet, granskade än en gång sin förteckning på lösegendomen, lade en liten silfverpenning på bordet och begaf sig på återresan med sin pligtskyldige följeslagare.

59 En stund derefter återkom Brita med den trettonåriga dottern, som varit skickad till staden. – Nå, – frågade hon, – hvad sade doktorn om dina ögon?

60 Flickan teg.

61 – Jag vill veta hvad bot han gaf dig, – upprepade modren.

62 – Han frågade noga huru det börjat, – svarade flickan. – Jag berättade honom huru jag sof i höstas vid kärret, när vi sökte vår ko, och sedan blefvo ögonen sjuka. Han sade, att jag borde resa till Helsingfors så fort som möjligt.

63 – Annars?

64 – Annars kunde jag vara blind om åtta veckor.

65 – Hvad är detta för enfaldigt prat! – utropade modren bleknande. – Skulle du blifva blind, Anna Maj, du, som kan läsa så bra i bok!

66 – Jag kan icke läsa mer, – suckade flickan.

67 – Åh, det går om, barn, det blir nog bra af sig sjelf, doktorerne göra sig alltid så vigtiga. När Matts kommer med Argo från Amerika, få vi pengar. Är det då ej bra med dig, resa vi till Helsingfors. Har du hört något om skeppet Argo?

|196|

68 – De sade i staden, att det förlist, – svarade flickan, dröjande på orden.

69 – Argo?

70 – Ja, Argo.

71 Modren satte sig på trappan. Detta sista slag träffade tyngre, än något af de förra, men icke nog hårdt att krossa ens modershjertat.

72 – Det der är löst prat, – sade hon, kämpande mot sin inre bäfvan. – Gå till Wik-Jonas i byn, och fråga huru det är. Wik-Jonas kommer i dag från staden och har varit hos patron i kontoret.

73 Hon hade knappt sagt dessa brådskande ord, innan en ryttare sprängde in på den lilla gården, och ur sadeln steg öfverste Richardsson, den gåtlike, obeveklige fordringsägaren. Om Brita varit i stugan, skulle hon tillbommat sin dörr. Nu kunde hon icke vägra att mottaga honom. Hon for med handen öfver sina tårlösa ögon, beherskade sig, bortskickade flickan på ärendet till byn och inbjöd den ovälkomne gästen i stugan.

74 Han såg icke ut som en hjertlös ockrare, denne Richardsson. Han var lång, svartskäggig, blek, bar höga, besporrade stöflar, ridspö, en slokande hatt, en grå plaid öfver skuldrorna och i bältet ett par pistoler. Hans drag voro mera sorgsna, än stränga, ögonen brinnande af en sjuklig glöd, men det fanns i dem något ädelt och tilldragande. Han kastade sig vårdslöst på bänken, som hade han varit hemma hos sig, och frågade huru Brita befann sig.

75 – Solen går upp och går ned, som förut, – svarade hon.

76 – Huru är det med flickans ögon?

77 – Illa. Doktorn vill, att hon reser till Helsingfors.

78 – Det kostar pengar.

79 – I nödfall kunna vi gå till fots.

80 – Och du väntar hem Matts?

81 – Jag vet icke. Det sägs, att Argo förlist.

82 – Hvarför skall du låta din ende gosse resa till sjös, der hans far miste lifvet?

83 – Har jag råd till annat?

84 – Du kan hafva råd till allt.

85 – Men jag vill icke. Det vet ni förut.

86 – Stackars qvinna! Det gör mig ondt om dig.

|197|

87 – Och likväl skickar ni edra handtlangare att utmäta kudden under mitt hufvud, mina händers förvärf, min dotters ögon och min sons lif!

88 – Jaså, de ha varit här? Det är allt som du sjelf velat. Du vill icke hafva min egendom, alltså tager jag din.

89 – Gör det! Tag hvad ni kan, jag har något qvar, som ni icke kan taga: mitt samvete och min tro.

90 – Är du så viss derpå?

91 Han sade dessa ord med en tonvigt, som lät ana något derunder. Hon teg. Han tog hennes hand och ville kyssa den, men hon drog handen hastigt tillbaka.

92 – Hör mig, Brita! – fortfor han lidelsefullt. – Så långt jag minnes tillbaka, har du varit min brud, och jag har sagt dig, att du till sist skall blifva min hustru. Visa mig då något bättre medel att böja din okufliga vilja! Femton års sorger röra dig icke, barnens välfärd och eget välstånd kunna icke beveka dig. Jag har ju varit god mot dig, jag har bjudit dig allt, och du har försmått det. Nu måste jag rycka dig upp med roten, för att ändtligen få dig. Hvarför skall du tvinga mig att drifva dig i armod på landsvägen? Hellre ville jag gå der som tiggare sjelf, än se dig i nöd, men hvad skall jag göra? Jag måste ju äga dig, om jag ock skall slita dig i tusende stycken.

93 – Och om ni slete mig i tusende stycken, så skulle hvarje stycke svara er: nej, nej! Er godhet! Ert allt! Hvad bryr ni er om min lycka, endast ni vinner ert dåraktiga mål? Kan lyckan någonsin vinnas med att försaka sitt hjertas tro?

94 – Hör på den hårdnackade, den förblindade qvinnan! Hon tror verkligen, att jag aldrig har tänkt på hennes lycka. Nåväl ... på din lycka tänker jag i den stund som är, och derför vill jag nu säga dig, Brita, att det i dag är sista gången jag kommit till dig, för att bedja dig blifva min. I söndag måste det lysas för oss. Två veckor derefter måste du vara min vigda hustru, dina barn mina barn, min egendom din egendom. Jag kan icke vänta längre. Efter två veckor är det för sent.

95 – Det har varit för sent i aderton år, – svarade Brita. – Hvarför tog jag er icke i vår blomstrande ungdom? Jag vet icke. Kanske derför att ni var för mig|198| som en bror, och jag höll er kär som en bror. Hvarför gaf jag min tro åt Erik Skrifvars? Det vet jag ej heller. Kanske derför att han ej var min bror, derför att ingen systers hjerta stod mellan honom och mig. Skedt som skedt; en spån skall man icke vara. Mitt hjertas tro kan jag icke gifva mer än en gång. Hvad jag en gång svurit, det gäller lifvet, det kan icke brytas af år, nöd eller död.

96 – Hvilken qvinna! Se på henne, min Gud; är hon icke värd en bättre lott? Men, Brita, du litar för mycket på din egen kraft.

97 – Och på hvad skall menniskan lita, om ej på sin egen kraft?

98 – Det finns en starkare makt, som bryter vår vilja.

99 – Så sägs det. Jag vet ingenting annat, än handla rätt och stå der jag står. Slå mig, försök!

100 – Jag vill ju ej slå dig. Hvarför skall du tvinga mig att vara grymmare, än den lagens röfvare, som rycker bort hufvudgärden ifrån din bädd? Blif min hustru, – icke för min skull, utan för din!

101 – Drif mig på landsvägen, låt mig dö i elände, begraf min vissnade kropp, och skrif på kistan: Brita Richardsson! Nej, icke ens det skall lyckas er. Mina barn skola rista der: Brita Skrifvars.

102 – Således: hvarken år, nöd eller död skola bryta din tro. Stryk ut döden, Brita!

103 – Jag förstår er icke.

104 – Din man lefver!

105 Blott en hastig, skygg blick af ångest och tvekan förrådde genklangen af dessa fruktansvärda ord i det mest trofasta och mest trotsiga qvinnohjerta. Hon genmälde nästan kallt:

106 – Var detta allt hvad ni ville säga mig?

107 – Ja, det var allt. Och det tyckes mig vara nog.

108 – För er kanhända, icke för mig. Jag tror bättre om er, än ni tror om mig. Jag anser er ur stånd att vilja öfverlista mig med en lögn. Ni har sjelf blifvit bedragen af någon enfaldig skepparesägen. Man tror gerna det man vill tro.

109 – Måste jag då bit för bit slita hjertat ur ditt bröst? Jag känner styrman Granfors, han är en trovärdig man. Han lastade för några veckor sedan i London och gick|199| der ombord till en amerikanare, som bjöd ut ketting för godt pris. Då kommer en matros med långt skägg, styr kurs på Granfors och frågar på engelska, om han är Svensk eller Finne. Granfors svarar Finne och tycker sig hafva sett karlen någonstädes förut. Karlen frågar hvarjehanda om Finland, om vår stad och om en person vid namn Brita Skrifvars lefver ännu. Med ens går ett ljus upp för Granfors, att det måste vara Erik Skrifvars, som sades ha drunknat för 15 år sedan ... När de då talat en stund, sade Granfors rent ut på svenska: hör nu, kamrat, är du icke Erik Skrifvars? Hvartill karlen svarade på engelska, att det måtte vara ett misstag och vände honom ryggen. Lägg märke till, att karlen förstod den svenska frågan och att det amerikanska skeppet dagen derpå afseglade till Kronstadt.

110 – Är det allt hvad ni vet?

111 – Ännu icke. Jag vet något mer.

112 – Jag vill icke höra det. Förstår ni då icke, att hundrade sjömän likna hvarandra? Det följer med yrket, det följer med sjön. Och för en sådan flyktig likhet med en karl, som Granfors icke har sett på 15 år, tror ni, att min hederlige, min trogne, min ärlige Erik skulle ha bedragit sin kapten, sin flagga och hela verlden med ett uselt svek! Ni tror, att han, som velat gifva sitt lif för mig, skulle i så många år öfvergifvit hustru och barn för jag vet icke hvad! Blygs, Richardsson! Ett barn skulle skratta åt er.

113 – Jag tviflar derpå. Du vet nu hvarför jag än en gång kommit för din skull och hvarför jag icke kan vänta. Från Kronstadt är icke mången dagsresa hit. Det är likväl något, som rågar måttet och som du ännu måste höra. När Granfors miste sin man ur sigte, frågade han Amerikanarne om de kände karlen med skägget. Ja visst, han hade ju seglat med dem, nog kände de Scrivers ... och denne Scrivers var gift i Newyork ...

114 Brita Skrifvars rodnade häftigt, satte sig vid spinnrocken och lät hjulet rulla med svindlande fart.

115 – Nej, Brita, försök ej att spinna, du sliter af tråden! – fortfor den obeveklige älskaren. – Scrivers hade varit gift, och var det kanske ännu, med en irländska, som höll spisqvarter för sjömän. Nog kände vi långa Polly, sade Amerikanarne.

|200|

116 – Lögn! Lögn! Ormalåt! – voro de enda ord den som ett villebråd hetsade qvinnan förmådde framstamma. Efter en kort paus sprang hon upp, stötte kull spinnrocken och ilade ut, men mötte i förstugan expeditionsfogden Black.

117 – Goda nyheter! Goda nyheter, Skrifvars! – ropade denne emot henne på trappan. – Hvart så brådt? Vänd om, så skall jag berätta en lustig historia!

118 Hon betraktade honom förvirrad; det mörknade för hennes ögon.

119 – Nej, gumma, nej, så springer man icke bort från sin lycka! – skrattade länsmannen och spärrade dörren. – Ser hon icke ut, den der, som ville hon hoppa i brunnen! Tag mig hellre i famn, Skrifvars, det har jag ärligt förtjent för hvad jag nu skall berätta er.

120 Och med dessa ord släpade han henne med sig tillbaka till stugan. Hon satte sig invid spiseln och fattade ett par kardor, utan att veta hvad hon gjorde. Om en stund såg man henne fara med handen öfver sina ögon, likasom för att förjaga en elak dröm, och snart hade hon återvunnit hela sin sjelfbeherskning.

121 – Ah, se öfverste Richardsson! – fortfor länsmannen i den upprymdaste sinnesstämning. – Kärande och svarande, nå, det kallar jag fullsuten rätt! Lag och författningar måste ha sin gång, men hvem rår för att det regnar guld på landsvägen? Ni är en lycklig ost, ni, Skrifvars; jag önskade ha så kontanta och flinka vänner, som ni. Hvar håken har ni fått dem ifrån? Den konsten måste ni lära mig. I fjorton års tid har jag mätt ut löst och fast, kronorester och bränvinsplikter, men maken till liqvid står ej i mitt tjenstediarium. Puh, rödfålen är alldeles löddrig, jag har kört sönder kärrhjulen på er eländiga krakväg!

122 – Hvad är det befallningsman pratar? – frågade Richardsson snäft.

123 – Ursäkta, jag pratar icke, jag gör min tjenst efter lag och författningar, – genmälde länsmannen stött. – Och efter det angår dessa båda föreställda personer, den ena som borgenär, den andra som gäldenär, så kort och godt, jag har uppburit full liqvid för käranden Richardssons fordran hos svaranden Skrifvars, – kapital, räntor, utsökningskostnad, skjutslega och dagtraktamente, utom särskild|201| ersättning för besväret att resa hit tillbaka och underrätta besagde gäldenär, att auktionen blir inställd.

124 Öfversten lät undfalla sig en förmodan, att befallningsman tagit en extra morgonknäpp i gästgifvargården.

125 – Hvem? Jag? – utbrast kronans nitiske tjensteman, högeligen mankerad. – Jag skulle tagit mig en extra morgonknäpp, jag, som på sex veckor stämt trettio personer för första resan fylleri, åtta för andra och två för tredje resan! Den, som gitter åtala mig i min tjensteutöfning för att jag knäppt eller knäpper eller i tidernas tider ämnar knäppa, den skall jag gifva en knäpp af lag och författningar. Jag skulle knäppa, ... puh! Öfversten knäpper! Langa hit en mugg spisöl, Skrifvars!

126 – Var så god och tala begripligt! – återtog Richardsson, när Brita icke rörde sig för den begärda förfriskningen.

127 – Begripligt? – upprepade lagens förolämpade ombud. – Hvad kallar öfversten myntadt guld? Är det begripligt, hvad befalls? Är det knäppar, det här?

128 Och med dessa ord framdrog han en skinnpung, ur hvilken han lät det ena guldmyntet efter det andra klinga mot stugans tarfliga brunmålade bord.

129 Vid denna ovana klang upplyftade Brita Skrifvars sitt hufvud. Richardsson vägde i sin hand guldmynten, för att utröna, om de icke möjligen ledde sitt ursprung från den då ryktbara myntfabriken i Lappo.

130 – Skulle tro, att det knäpper! – triumferade länsmannen. – Jag ser ej hvad här återstår annat, än att mottaga beloppet och qvittera skuldsedeln.

131 – Det är icke mitt, jag tager icke emot det, – inföll Brita Skrifvars kort och bestämdt.

132 Länsmannen skrattade. – Lukta på det! Kanske luktar det svafvel.

133 Många berättelser voro i omlopp om skatter, hvilka förvandlats till torra löf, och Brita var icke fri från sin orts vidskepelse. – Jag tager icke emot det, – återtog hon lika bestämdt. – Jag har ingen huld eller skyld, ingen vän eller bekant, som skulle betala en så stor summa för mig. Är det icke djefvulens bländverk, så måste det vara stulet eller röfvadt gods.

134 – Det är också min mening, – yttrade Richardsson kallt. – Hvad är det för en bandit eller tjuf på lands|202|vägen, som skickat befallningsman hit på ärender med sitt stulna guld?

135 – Hvarför skulle en tjuf betala andras skulder? – invände länsmannen oskyldigt.original: oskyldigt

136 – Och hvarför skulle en hederlig karl göra det? – snäste Richardsson. – Hur såg han ut? Hvar mötte ni honom?

137 – Vid Koviks backe, en qvart mil härifrån. Hur han såg ut? Två armar, två ben, ett hufvud, en kropp, gula nankinsbyxor, blå jacka, blank hatt, hälften herreman, hälften sjöman. Ansigtet såg jag knappt för det yfviga skägget. Han bad mig stadna och frågade om jag var ute i det och det ärendet, hvartill jag svarade ja. Var då så beskedlig och vänd om, sad’ han, der blir ingen auktion. Jag vill betala skulden och allt hvad dertill hör, sad’ han. Låt mig se papperen! Kommer aldrig i fråga, sad’ jag och kände åt, om jag hade sabeln i kärran, eftersom Aron stigit af vid vägen till Laxby. Lika godt, sad’ karlen; säg mig summans belopp, och gif mig ett interimsqvitto, så betalar jag allt på fläcken. Det tycktes mig vara håken så rakt på saken, men eftersom lag och författningar icke förbjuda någon att betala andras skulder på landsvägen, hade jag summan färdig på papperet och lät honom betala. Medan jag än en gång räknade pengarne, var karlen sin kos.

138 – Ett ord! – sade öfversten och vinkade Black att följa sig ut i förstugan. – Bröt karlen på engelska?

139 – Det må de lärde veta, om han bröt på latin eller ryska. En krånglig rotvälska talade han. Ålrejt, sade han.

140 – Och den ryktbare falskmyntaren har befallningsman låtit undkomma! Vet icke befallningsman, att ett pris är satt på hans hufvud i England? Anamma honom fort, det är mitt råd, och för honom rakaste vägen till länehäktet! Det torde löna besväret.

141 – Hvad säger öfversten? En falskmyntare? Se på kanaljen! Det var ju det jag tänkte: messing är det, tänkte jag genast, samma slags guld, som mina knappar! – Strax derpå satt kronans nitiske spårhund åter i kärran, eftersinnande hvar han i hast kunde få två handfasta karlar till sitt biträde.

|203|

142 Richardsson återvände till stugan, fattade Britas hand och sade: – Myntet är äkta. Mannen, som betalat din skuld, är Erik Skrifvars. Han har vågat sig tillbaka till hemorten och velat köpa din förlåtelse med amerikanskt guld.

143 – Jag känner ingen lefvande Erik Skrifvars, – sade den förrådda hustrun.

144 – Det är likväl han. För en sådan man har du offrat din lefnads lycka, dina barns välfärd och min kärlek. Förstår du nu, hvarför jag velat påskynda brytandet af ett förhatligt och vanärande band? Förstår du nu, att jag velat din lycka långt mera än min? Mod, Brita, mod! Allt skall åter bli godt igen. Vi vilja Erik ingenting ondt, men han måste ur landet. Han är en rymmare, jag har sändt Black att gripa honom. Han skall föras till länehäktet, der vill jag uppsöka honom. Det skall icke blifva svårt att låta honom undkomma till Amerika, med det uttryckliga vilkor att aldrig mer återvända hit, aldrig öfverhölja hustru och barn med skam.

145 – Säg icke om det! – utropade qvinnan med de gnistrande ögonen. – Gå er väg, eller sker här en olycka, jag vet icke mer hvad jag gör! Det går på lifvet, det der, att taga en mans ära. Kan ni uppväcka de döda?

146 – Nej, men jag kan framtrolla de lefvande, – svarade Richardsson, pekande ut mot gården.

147 Brita Skrifvars kastade en hastig blick mot grinden. Hon svimmade icke, hon uppgaf intet anskri af förskräckelse eller förtviflan. Hur djerft hon än förnekade det, var hon förberedd. Hon vände sig bort, vinkade åt Richardsson att lemna henne allena och skyndade, när han gått, att stänga sin dörr med en hake på insidan. Hon märkte icke, i sin förvirrade brådska, att ena merlan till denna hake satt lös och skulle gifva vika för ett tryck utifrån.

148 Richardsson fann på gården två män, hvilka inträdt genom grinden.

149 Expeditionsfogden länsman Black hade knappt kört mer än hundrade steg på den smala byvägen, innan han såg framför sig den man han sökte, falskmyntaren, på hvars hufvud var satt ett pris och som rättvisan borde gripa. Mannen stod stilla i skogsbacken och betraktade med underliga ögon den lilla stugan, grinden, gärdesgården, potatestäppan, beteshagen ... Han märkte icke länsmannen,|204| innan denne hoppat ur kärran och gripit honom i kragen. Han hade icke ens ett ord till svar på de mindre smickrande titlar, dem rättvisans nitiske vårdare ansåg sig befogad att tilldela honom. Han lät sig utan motstånd föras till stugan, der Black, ensam i delo med en farlig förbrytare, fann rådligast att till en början inspärra sin fånge.

150 – Jag har honom! – skrek den lille expeditionsfogden redan vid grinden. – Skrifvars måste upplåta sin stuga till häkte. Finns här icke någon, som springer efter skjutsrättaren? Jag råder dig, fähund, att icke spjerna; ser du, den herrn är en öfverste! Du är såld, lurifax, du kan anse dig redan till hälften hängd.

151 Richardsson betraktade fången och frågade hvem han var.

152 – Han vill icke ut med det, – genmälde länsmannen. – Han är äkta, den der. Vänta, rackare, vi skola nog få sanningen ur dig!

153 – Kanske hittar jag nyckeln till språklådan, – återtog öfversten. – Hör på, karl, du med skägget der! Hvad har du här att göra, Erik Skrifvars? Vet du icke, att du är död för femton år sedan? Har du glömt, att du drunknat på Liverpools redd?

154 Fången tycktes försjunken i djupa tankar. I stället för svar begärde han veta hvem som bodde uti den röda stugan.

155 – Der bor enkan efter den Erik Skrifvars, som drunknade och som inbillar sig lefva, – svarade Richardsson.

156 Främlingen strök med handen sitt yfviga skägg och frågade förlägen hvad man ville honom.

157 – Hvad man vill? – upprepade länsmannen. – Ditt pass, att börja med. Ro fram med det, din utpiskade skälm, så skola vi se hvad dina falska guldstycken duga till!

158 Främlingen smålog föraktligt och framräckte ett papper. Länsman Black vände papperet på alla sidor, aftorkadeoriginal: aftorkada sina glasögon, vände papperet åter, kunde icke begripa dess innehåll och räckte det med en betänklig uppsyn åt sin bundsförvandt, öfversten. Denne läste United States of Americaspråk: engelska i stora bokstäfver öfverst och förklarade med mörknande blickar, att det var ett pass åt Förenta Sta|205|ternes undersåte, godsägaren Erich Scrivers, att obehindrad göra en resa i enskilda angelägenheter till Ryssland och Finland.

159 – Falskt! – sade länsmannen.

160 – Icke troligt, – anmärkte öfversten. – Det är i vederbörlig ordning viseradt af ryske generalkonsuln i Newyork, polisen i Petersburg och guvernören i Wiborg.

161 – Guvernören i Wiborg! Men hvad skola vi då göra med rackaren? – återtog den lille länsmannen, mäkta förbryllad.

162 – Gör hvad ni behagar, men icke lärer det vara rådligt att röra honom. Detta papper är en sedel, som infrias i hela verlden. Vore än karlen den största skurk, som jorden bär, så har han här aflatsbrefvet. Förenta Staternas undersåte kan ingen vidröra.

163 – Men öfversten sade ju ...

164 – Jag har sagt, att han är en falskmyntare; han har myntat falska eder. Men passet är äkta.

165 – Nu, är det färdigt? – frågade främlingen otåligt med sin utländska brytning. – Är det all rightspråk: engelska? Nu jag vill gå till min hustru, mistressspråk: engelska Scrivers.

166 Ingen annan än dörrhaken hindrade honom, men denna förrädiska hake svek. De båda herrarne följde honom in i stugan. Den ene förstod icke, att hvarje vittne ökar ett sådant mötes tortyr; den andre förstod desto bättre hvad detta möte innebar för tre personer, honom sjelf tredje.

167 De funno Brita Skrifvars nedsjunken på bänken vid fönstret och vänd från dörren, så att hon icke kunde se de inträdande. Ingen rörelse förrådde hjertats våldsamma slag. Solskenet föll klart på hennes vackra bruna hår, och man kunde nu se hvad man annars icke lätt märkte, att håret begynte gråna. Det blef en lång, tyst paus. Man kunde höra flugorna surra och skatan skratta i björken vid gärdesgården.

168 Främlingen betraktade stugan, betraktade qvinnan med det bortvända ansigtet, tummade sin hatt och tycktes förlägen om ord.

169 Bland de fyra personerna i stugan fanns likväl en, som aldrig besvärades af för mycken grannlagenhet, och det var expeditionsfogden länsman Black. Han hade fått tid att reda sina tankar om den förmodade falskmyntaren och kommit till den praktiska slutsats, att en guvernör i|206| Wiborg aldrig kan misstaga sig. Guldmynten måste vara äkta; men voro guldmynten äkta, så var ock deras ägare äkta, alltså en hederlig karl, försedd med ordentligt pass, påtecknadt af ett guvernörsembete,original: guvenörsembete, och i sådant fall borde en rik man vara välkommen för en fattig hustru. Förmodligen ansåg sig länsmannen, eftersom båda nyss varit föremål för hans tjenstenit, på embetets vägnar kallad att stifta fred mellan dessa oeniga makar, hvarför han tog en grundelig pris ur näfverdosan och begynte sitt fredsmäklarekall.

170 – Hvad nu, Brita, – sade han, – ser ni icke att det är främmande i stugan? Jag tycker, att ni åtminstone kunde vända er om och säga god dag.

171 Intet svar. Richardsson förblef stum med korslagda armar. Främlingen – Erik Skrifvars, som vi nu böra kalla honom, – tycktes finna sitt skägg i ständigt behof af ny putsning.

172 – Jaså, – fortfor den välmente fredsstiftaren, – ni hör icke på det örat? Är ni döf, menniska? Se på karlen här, titta en smula, kanske har ni sett honom förr. Icke ser han ut som han skulle ha legat på sjöbottnen. Brita, det är ju er egen lifslefvande man! Och ni, herr ... herr ... ursäkta, jag känner icke titulaturen ... herr Skrejer, eller Skrifvars, hvad ni må heta ... står ni der som en målad bock och säger icke så mycket som ett godt ord åt er hustru? Hvad är det värdt att träta om fjolgammal snö? Dick med rodret, och kör i vind, säger sjöman. Pussa hvarandra, godt folk, låt allt vara godt igen! ... Äroriginal: Ar ni karl, ni, Skrejer? Står ni icke der som vore jag landsfiskal och ni hade en hundra kanns bränvinspanna inmurad i spiseln? Tag er käring om halsen, häng litet grannlåt på henne, nog kommer hon till förnuft.

173 – Håll munnen! – hviskade Richardsson.

174 – Så? – menade länsmannen stött. – Hvarför skulle jag hålla min mun? Jag har intet godt öga till henne, jag, som visst annat folk. Visst annat folk borde begripa tionde budet: du skall icke begära din nästas hustru.

175 Den nyss återvände laglige äkta mannen var en af dessa grunda varelser, hvilka fort värmas och fort svalna. Hans kurage begynte återkomma, sedan isen var bruten. Han tog ett steg närmare och sade blidkande:

|207|

176 – God dag, Brita, hur står till? ... Pleasing to see youspråk: engelska (paus). Inte vara ond nu, Brita! Jag vara dum. Jag vara rackare. It is gonespråk: engelska, inte göra så mer. Det vill inte gå nöd på dig mer (paus). Jag säga som sanning är. Varit arg kapten Högfelt, Bellona. Träffat runsare Liverpool. Mycket grogg, fem pund månad. Runsare babord, jag stå på vakt ... hoppa i jollen, run awayspråk: engelska! Först jag tog hyra hos engelsman. Sen jag tog hyra hos yankes. All the world roundspråk: engelska ... Gå Boston, gå San Fransisco, skjortor. The whole shipspråk: engelska skjortor, shirtsspråk: engelska, Brita, ha ha ha! All rightspråk: engelska. San Fransisco den hela besättning rymma, to the minesspråk: engelska, grufvor. Kapten bli allena med skjortor, very good pleasurespråk: engelska. Vi gräfva, arbeta, I andspråk: engelska Mattson, Kronoby. De stjäla oss allt, goddamspråk: engelska! Vi gå staden, hyfla cradles and coffinsspråk: engelska, vagga, likkista. Vi hyfla dollars, Brita. Segla withspråk: engelska Mattson tospråk: engelska Sidney, hyfla dollars, every morespråk: engelska! Vi frakta en schooner tospråk: engelska Newyork, vi segla dollars. Jag köpa en farm, få ledsamt, tänka på dig, Brita ... segla Kronstadt, resa hit, föra dig to Americaspråk: engelska ...

177 Under detta förlägna, af skratt, eder och tårar afbrutna ordsvall hade Brita, fortfarande bortvänd, tagit plats på bänken vid fönstret. Nu hörde man henne säga med låg röst:

178 – Hvad gjorde ni af er andra hustru?

179 Mannens ordflöde fördubblades. – Du se min farm, Brita! Hundrafemti acres, tretti yards from the railwayspråk: engelska, jernväg. Majs, wheatspråk: engelska, hvete. Höns, kalkoner, så stora (gest) ... Kudda, ox så feta (gest). Det allt du sköta, Brita. Du skicka every morningspråk: engelska hundra kanna mjölk staden. Du göra Chester, göra ost, dricka vin ...

180 – Hvad gjorde ni af er andra hustru?

181 – Du bo mahogny, – fortfor mannen ifrigt och brådskande. – Du sofva silke, äta grapes and ananasspråk: engelska, spela klavér, gå till dansing clubsspråk: engelska, oh, mycke roligt, mycke diversionsspråk: engelska! Nej, inte dansing clubsspråk: engelska, Brita, you will go to the Almacks, with the ladiesspråk: engelska, du är a lady, much honorablespråk: engelska, mycke rik, mycke förnäm, mycke pigor, mycke boys and niggersspråk: engelska! Åh, du aldrig tro du få så bra, Brita! Du tacka mig, du falla mig om hals, du säga: söta Erik!

182 – Hvad gjorde ni af er andra hustru? – upprepade tredje gången den förskjutna makan.

|208|

183 Mannen tog sig förlägen om skägget, såg på Richardsson, såg på länsmannen, gjorde ett försök att skratta och fortfor:

184 – Inte nu vara ledsen, gumma min! Du det tror jag står dig och ljuger. Du det tror jag vara en poor fellowspråk: engelska, en stacker, en fähund. Nospråk: engelska, Brita, jag är den ärlig karl, jag inte dig ljuger, damspråk: engelska! Jag dig visar vara a gentlemanspråk: engelska och du a ladyspråk: engelska. Nå, Brita, hvad nu du säger? Nu du pussa mig. Nu du klappa mig. Nu du säga: söta Erik! bra Erik! gulle Erik!

185 Vid dessa ord hade han lösgjort sin gördel, låtit den klinga och hällt ur gördeln guldmynt på bordet. Några af dessa mynt trillade ned på golfvet.

186 – Plocka upp herrns pengar! – sade Brita till Black.

187 – Hvad är det ni säger? – frågade fredsmäklaren med rättmätig förvåning. – Herrns pengar äro ju edra pengar. Här sitter ni så utfattig som ett halfdödt möss, och nu, när det regnar guldmynt, säger ni: plocka upp herrns pengar! Brita ... guvernören har påtecknat hans pass!

188 – Jag känner icke herrn der. Jag har aldrig sett honom. Hvad angå hans pengar mig?

189 – Nej, hör på den!... Skrifvars... herr Skrifvars, säg då, att det är ni! Det är det långa skägget och er fördömda rotvälska, som göra, att er hustru icke känner igen er.

190 – Men det är inte möjligt du mig inte igenkänner, – återtog sjömannen, slagen af det kalla förakt hans hustru visade honom. – Jag är ju din husbandspråk: engelska, din boyspråk: engelska, din old littlespråk: engelska Erik. Och du är min hustru, my pretty wifespråk: engelska.

191 Brita vände sig om. – Är han min man, den der, – sade hon till länsmannen, och hennes drag hårdnade mer och mer, – är han min man, så måste han veta hvad der står på kompassen.

192 – Der står Oföränderlig, – sade Erik med låg röst.

193 – Aha! – skrattade Black, – nu beslog han er!

194 – Och är han min man, så måste han veta hvad han sade mig, när han gaf mig kompassen.

195 – Jag dig sade: förrän han pekar söder, jag aldrig dig svika.

|209|

196 – Det slår in, Brita, det har ni sjelf berättat mig. Fulla bevis och laga skäl! – utropade länsmannen triumferande.

197 Qvinnohjertat uttog sin rätt. Det kalla föraktet begynte lemna plats för en sjudande vrede. Hon fortfor:

198 – Och om han nu sagt det, den uslingen, som säger sig vara min man, hvad har han bevisat? Har nålen vändt sig mot söder, eller hvaraf kommer det, att herrn der icke på femton år kommit ihåg, att jag fanns i verlden? Åh, blygs, befallningsman! Vet ni hvad det är att lofva hvarandra trohet i lust och nöd? Vet ni hvad det är att vara sorgsen och öfvergifven, fattig och sjuk, att se sina barn hungra och frysa, vara utan tak, utan bröd, utan vän, med Guds dom öfver sig, menniskors hårdhet omkring sig och grafven vid sina fötter? Det förstår ni icke, hjertlösa menniska! Om ni förstode det, skulle ni också förstå hvad det är att i sitt elände tänka: hade han lefvat, som svurit mig tro, skulle allt varit annorlunda! Ja, skratta ni, – så har jag tänkt. Men då har jag sagt till mig sjelf: hvad skall du gråta? De döde ha ro, de lefvande måste arbeta. Du är en ärlig mans enka, du har i din fattigdom ett arf att lemna åt dina barn, och det är ett hederligt namn. Ingen skall peka fingret åt dem, der de gå i verlden, och säga: der gå menedarens barn, der går den äreförgätne bedragarens afkomma! Vid deras namn låder ingen fläck, och så som de ärligt fått det, skola de ärligt bära det. Med denna förmaning vexte de upp och ha intet att blygas för. Så är det. Bjud sedan guld för tårar och rikedom för vanära! Köp igen, om ni kan, ett förtrampadt hjerta! Jag tänker ej sälja mig. Jag är enka efter en rättskaffens man, jag känner ingen annan. Gå er väg, samvetstjuf! Min hederlige Erik är död i sjön. Och ni vill truga på mig en landsstrykare, som svikit sin flagga, svikit i femton år hustru och barn!

199 Hon satte sig åter och betäckte ansigtet med sina händer. Richardsson betraktade henne stum; länsmannen kände åter en stopp i halsen. Den närmast intresserade parten, mannen som varit död och nu stått upp, kände sig så slagen till jorden, som det var möjligt för hans grunda natur. Han hade kommit med ondt samvete, hade litat på guldets makt att godtgöra alla oförrätter och fann sig besviken. Denna verldens afgud hade, icke för första och|210| icke för sista gången, blifvit hånad och dethroniserad af ett dödligt såradt qvinnohjerta. Tårarne begynte droppa från uslingens ögon. Han gjorde ett svagt försök att rättfärdiga sig.

200 – Du mig förakta, Brita, – snyftade han. – All rightspråk: engelska. Jag inte det förtjent bättre. Men the other wifespråk: engelska, den andra ... Polly är död. Hon gaf mat mig, gaf grogg mig ... hon mig narra, Brita ... hon mig lappsalfva fyra år ... söp gin ... for Hudson riverspråk: engelska ... tog öfverhalning båten, föll sjön, gick botten ... Jag aldrig hålla kär någon annan, än dig, Brita, no other woman, neverspråk: engelska. Jag skämdes dig komma fattig igen. Jag tänkt: jag bli rik, Brita också bli rik, jag dig köpa baka ... Nu du inte det vill. Jag gå baka allena Amerika. Nu jag är fattig igen, poor saylor boyspråk: engelska ... Du vill mig inte förlåta ...

201 – Der hör ni, han ber om förlåtelse, – började åter fredsmäklaren. – Hvad är det värdt, att krångla nu, Brita? Säg ja!

202 Erik fortfor: – Aldrig du glömma du hållit mig kär. Du ju mins när du gaf mig den little boyspråk: engelska, den Matts ... du sad’: han är lik dig, Erik!...

203 Brita teg.

204 – Och när jag segla från dig, du sad’: nu mig Gud gifva a little girlspråk: engelska, en flicka, du sad’. Jag inte bli den skull allena. Nu du fick lilla flicka. Nu du har Matts. Du inte vill mina barn mig förakta ...

205 Brita uppstod åter. Hon darrade, strök undan sitt hår, som fallit ned öfver pannan, betraktade mannen med en obeskriflig blick och sade: – Vill ni gå, eller måste jag gå?

206 Det blef en paus, under hvilken tre män stodo rådville mot en qvinna. Richardsson, hvilken härtills varit en stum åhörare, bröt tystnaden:

207 – Erik Skrifvars, ni har förverkat er rätt till denna qvinna. Jag råder eder att icke förnya edra anspråk. Res tillbaka till Amerika; här i landet är ni död och begrafven.

208 – Nej, hör nu, herr öfverste, – inföll länsmannen uppbragt, – här är ni jäfvig! Säger ni ett ord till, berättar jag för herr Skrifvars hvarför ni vill skaffa honom ur landet. Hvarför skall han resa, om jag får vara så dristig och fråga? Har icke guvernören påtecknat hans|211| pass? För han icke pengar till landet? Äroriginal: Ar icke besagde qvinnsperson hans lagliga hustru? Blir det process, Skrifvars, lita på mig! Och ni, Brita, akta er, att jag icke nästa gång kommer att utpanta er egen person!

209 Erik Skrifvars låtsade känna sig förnärmad; en välbekant utväg, när man befinner sig i en falsk ställning. – Jag ser du dig trösta, Brita, – mumlade han med en sned blick på öfversten. – Jag inte hindrar, jag går Amerika.

210 Brita tycktes erinra sig något. En ny rodnad uppsteg på hennes bleka kinder. Hon stod stolt och rak midtpå golfvet, genomborrande den lille länsmannen med sina mörka ögon.

211 – Säg allt hvad ni har att säga åt herrn der! Jag har intet att dölja. Säg, att öfversten sedan sex år begär en enka till hustru, men att enkan ej tager honom. Säg, att hon hellre vill tigga på landsvägen med sina barn, än bryta den tro hon svurit för lifvet. Säg herrn der, att han kan resa hvart han behagar. Det angår hvarken mig eller öfverste Richardsson. Mellan oss skall ingenting ändras.

212 – Det var en mara! – utropade expeditionsfogden länsman Black med en dunkel aning om hvilken qvinna han hade framför sig.

213 Richardsson höjde på axlarna, tog sin hatt och gick, utan att säga farväl.

214 I detta ögonblick visade sig Anna Maj i dörren. – Mor! – ropade hon, men hejdade sig, när hon såg de tre herrarne.

215 – Hvad är det? – frågade modren, som kände sig tryggare i flickans närvaro.

216 – Wik-Jonas är kommen från staden, han har träffat patron. Det är icke Argo, som förlist, det är Fortuna. De ha fått Helsingörsbref från Argo, der är allt väl ombord. Håller sydvesten ut, kan Matts vara här i dag eller i morgon.

217 Brita Skrifvars sjönk ned på sin bänk, hennes ögons källor uppläto sig för första gången på denna sorgernas dag, och tår efter tår begynte droppa ned på den oföränderliga kompassen, som stod bredvid henne på bordet. Den olyckliga, förtrampade qvinnan gret, – i början häftigt, såsom hennes stormiga lynne var, sedan allt stillare, allt|212| innerligare, och ingen af de närvarande, icke ens länsmannen, hade hjerta att yttra ett ord till henne. Det hårda försvarsverk, som ingen sorg, ingen skymf förmått nedbryta, det hade den första strålen af glädje försmält som vax. Hvad var det annat, än den gamla fabeln om stormen och solskenet? Stormen hade rasat förgäfves, solskenet segrade med en enda blick af förskoning och nåd.

218 Brita aftorkade sina ögon med snibben af den fina, vackra bomullsduken, vände sig till dottern och sade: – Anna Maj, der står din far! Gå, tag honom i famn, barn! Han kommer att resa långt bort, och Gud vet, om vi återse hvarandra.

219 Anna Maj visste tillräckligt af det föregående för att känna sig tveksam. Hon lydde likväl. Hon närmade sig, rädd och försagd, den okände fadren, som tog henne om halsen och kysste henne. Han var dock en far, han hade aldrig sett detta barn, som födts efter hans bortresa.

220 – Åh prat! – sade länsmannen, hvilken nu åter kände sig fullmyndig som fredsmäklare. – Pussa du far, Anna Maj! Icke reser han bort. Nu blir han med er, eller också resa ni med.

221 Erik Skrifvars såg bedjande på sin hustru. Han begynte tro på fredsmäklarens ord, men båda hade bedragit sig.

222 Brita fäste på den fordom älskade sina stora bruna ögon, ännu fuktiga af tårar. Aldrig, ej ens i deras ungdoms och lyckas dagar, hade hon sett på honom med så strålande ögonkast. Men det var ett vemod i dem, som han ej upptäckt förut, och hon sade till honom:

223 – Erik, du vet, att jag hållit dig mycket kär, ja kärare än mig sjelf och all min lycka på jorden. Om Gud velat, hade vi kunnat lefva lyckligt tillsamman, men si, Erik, det voro vi icke värda. Du var byggd af för lätt virke och jag af för hårdt. Gud visste väl hvarför han pröfvade oss. Hade han velat låta oss gå förlorade i vårt onda sinne, så hade han aldrig åtskilt oss, eller hade han icke fört dig tillbaka, och mig hade han låtit förgås i sorgens bitterhet. Men si, nu har han förödmjukat oss; till jorden äro vi nederslagne. Du vet nu hvad löpandet efter lyckan är; jag vet nu hvad menniskans egen kraft förmår. Erik, det är allt synd, mörker och vanmakt!

224 – Det vill bli godt igen, Brita!

|213|

225 – Tror du? Ja, så tror också jag. Men som förr kan det icke blifva. Låt oss icke mera tala om det, som var. Mellan oss ligger den mörka natten, sjön och en död man. Det är slut mellan oss. Ingen kan mera återgifva oss vår ungdoms dagar, när vi först blefvo man och hustru, ej heller det samma hjertelag, som vi då hade till hvarandra. Sådant, Erik, kan aldrig vända tillbaka, och skulle vi åter blifva man och hustru, så hade vi svårare att glömma det, som måste vara för alltid glömdt oss emellan. Derför är det bäst för oss båda att skiljas ...

226 – Åh, Brita, det är icke ert allvar! – inföll den nitiske fredsmäklaren.

227 – Det är vår sak, befallningsman! Således, Erik, låt oss skiljas, men skiljas som vänner. Res till Amerika, jag stadnar här. Och på det att du må resa med lättare hjerta, vill jag låta dig betala min skuld och gifva vår dotter en hemgift. Du skall få föra henne till Helsingfors, för att bota hennes sjuka ögon. Det är nog, Erik. Vår gosse försörjer sig sjelf. Bjud mig icke ditt guld; det är stoft och aska, det är frestelse och förderf. Räck mig din hand ... se så, nu äro vi vänner. Nu kunna vi säga hvarandra farväl.

228 – Och jag gå allena ... jag inte få hålla min girlspråk: engelska ... jag inte få se min boyspråk: engelska? För hvem jag arbeta, Brita? För hvem jag lefva? Du borta ... barnen borta ... allt borta!

229 Brita teg en stund, hon stred hårdt med sig sjelf. Derpå sade hon:

230 – Vi ha dock varit man och hustru. Det är billigt, att vi dela det bästa Gud gifvit oss, våra barn. Jag behåller vår dotter, tag du vår son! Jag har gifvit honom förlorad, jag har återfått honom som en skänk, men han skall åter gå ifrån mig. Låt mig behålla honom två dagar, och sedan ... tag honom med dig! Men mins, att du tager med honom mitt halfva hjerta. När jag möter dig i Guds himmelrike, – och Gud gifve att vi finge mötas der! – så skall du stå till ansvar för honom. Gör honom till en rättskaffens man, Erik, och trofast ... hör du, framför allt trofast! Gud vare med dig. Farväl!

---

|214|

231 Expeditionsfogden länsman Black hade något ärende till min far samma dag mot aftonen och underlät icke att lätta sitt hjerta. Han beskref efter sin uppfattning det märkvärdiga mötet. Black var mäkta uppbragt mot öfverste Richardsson, hvilken så när, i egennyttiga afsigter, trodde han, förledt honom att bära händer på en man, den der hade guvernörens egenhändiga påteckning på passet. Men ännu mera förbittrad var han på Brita Skrifvars. Huru hade hon djerfts mottaga en man med gördeln uppfylld af guldmynt! Att mannen rymt från sitt fartyg, det ville Black beifra på tjenstens vägnar, om så skulle påfordras. Kantänka, sex veckors häkte och plikt till sjömanshuset! Men karlen var amerikansk undersåte, icke ville Black för sådana småsaker tillställa ett verldskrig. Det syntes honom vara till alla parters fromma att stifta fred. Nå godt, ville den högfärdiga qvinnan icke taga reson, skulle Skrifvars processa sig till sin hustru. Black skulle bedrifva den saken så, att den aldrig kunde slå fel. Icke för sportlarne, nog funnes der tillgångar att betala ett rättsombud, men för rättvisans skull. Black stod alltid på rättvisans sida; han skulle tukta alla vingskjutna öfverstar och halstarriga qvinnfolk, för att icke tala om min fars tredskande gäldenärer, hvilka den aftonens ärende egentligen gällde ...

232 Den uppståndne Erik Skrifvars’ återkomst från Amerika blef snart ett allmänt samtalsämne på orten. De fleste tyckte, som länsmannen, att den dåraktiga hustrun bordt med öppna armar mottaga en rik man, och menade, att hon skulle nog ångra sitt högmod, innan han reste. Det gjorde hon likväl icke. Mannen bodde några dagar i en granngård och fick icke vidare inträda till hustrun. Sonen hemkom med Argo, fick omfamna sin mor och lära känna sin far. Knappt en vecka efter det besynnerliga mötet reste Skrifvars, åtföljd af båda barnen, till Helsingfors, hvarifrån han sedan med sonen begaf sig på återväg till Amerika. Från denna tid har jag icke hört något vidare om honom. Han hade rest så stukad, som en lycksriddare någonsin blifvit det, men det är väl möjligt, att hans lätta natur fick makt öfver honom, när han återsåg hafvet. Alla sjömän känna inom sig något af vågens oroliga lynne: ankaret för i dag håller icke mera sitt fäste på redden i morgon. På landbacken längtar en sjöman till sjön och|215| på sjön till landet. Hvem är trofast? Klippan. Men hvilka bränningar!

233 Längre fram på sommaren återfick Brita Skrifvars sin dotter med friska ögon. Det var en solglimt! Modren fortfor att väfva och besökte vårt hus alldeles som förr. Sluten inom sig hade hon alltid varit; mycket mindre fick man af henne ett ord om det nya skifte hon genomlefvat. På närgångna frågor svarade hon: fråga det rö, som vexer på stranden! Sådana äro vi. Gud är trofast.

234 Mot all förväntan skulle Brita upplefva ännu ett skifte i sitt tysta och arbetsamma lif. Öfverste Richardsson hade bevittnat hennes möte med mannen. Från den dagen såg man honom aldrig mer binda sin häst vid Britas gärde. Han kom ej tillbaka, han förnyade ej sitt anbud. Han aftynade mer och mer, rådfrågade ingen läkare, kände sitt öde och bar det manligt. Den förgiftade pilen verkade långsamt, men säkert. På tredje året efter mötet i stugan lät han tillkalla Brita. Han var då döende. Den kära hand, som han så länge förgäfves eftersträfvat, fick nu vårda honom under hans sista stunder. Efter hans död fann man bland hans papper ett bref till Brita Skrifvars. Det var kort, som han brukade: »Om en qvinna kan vara så trofast mot den, som samvetslöst svikit henne, huru trofast skulle hon icke vara mot den, som aldrig upphört att älska henne i hela sitt lif! Jag är den ende, som förstått dig. Om jag sökt min lycka, så mins, att jag framför min egen sökt din. Du kunde icke mottaga en allmosa. Så länge jag lefde, kunde du räddas och frigöras endast genom att blifva min hustru. När jag är död, skall du kunna mottaga min förmögenhet utan blygsel och utan orätt. Bevilja denna min sista bön! Var fri, lef lycklig!»

235 Det sägs, att när Brita Skrifvars läste detta bref, gömde hon af blygsel ansigtet i sina händer. Hon hade trott på sin viljas kraft, och den hade svikit henne. Hon hade trott på sitt öfverlägsna förstånd, och hon förstod att hon varit blind. För sent hade hon lärt känna den man, för hvilken hon uppoffrat allt, och för sent den man, som velat uppoffra allt för henne.

236 Hon mottog arfvet, som fanns lagligt tilldeladt henne i Richardssons testamente. Okända, aflägsna och förmögna slägtingar klandrade testamentet, men utan framgång. De föreslogo då delning. Brita vägrade. Den misskände|216| vännens yttersta vilja var helig för henne. Samme grannar, som förut kallat henne högmodig, när hon försmådde guld, kallade nu henne girig, när hon behöll det. Hon hade likväl skänkt en betydande summa åt sjömanshuset till nödpenning åt fattiga enkor.

237 Hon fortsatte en tid att väfva, såsom förut, men der fanns något, som tyngde på hennes hjerta. Ett år efter Richardssons död gifte sig dottern med en ung fiskare, och följande vår reste Brita till Amerika. Expeditionsfogden länsman Black berättade denna nyhet med ett slags triumf. Han visste ju, att hon skulle ångra sig och uppsöka mannen. Reste hon verkligen derför? Jag tror det icke. Hennes hjerta hängde vid sonen, och om hon ångrade något, så var det, att hon utsändt sitt barn i verlden under en sådan fars ledning. Om hon funnit gossen och lyckats berga honom ur farorna af fadrens äfventyrarelif, är mig obekant, men jag väntar henne en dag tillbaka för att sluta ett pröfvadt lif i fäderneslandet. Hon var dock en ovanlig qvinna, fastän byggd af för hårdt virke, som hon sjelf sade om sig. Hon hade en mans jernfasta viljekraft, förenad med det bästa af ett qvinnohjerta: uppoffrande kärlek, försakande tålamod, osviklig trohet i alla skiften. Hennes missräkning i lifvet, för mycken tillit till egen kraft, den delade hon med mången annan, som fått stora naturgåfvor på sin lott. I denna svaga punkt blef hon ock slagen, och djupt förödmjukad knäföll den stolta, dittills egenrättfärdiga qvinnan inför den makt, hvilken böjer menniskors hjertan som vattubäckar.