[125]

Den fullkomliga kärleken.

[126][127]

1 Hvem har ej hört barn fråga? De äro oslippliga, dessa små frågare, de gå oss på lifvet. Försök ej att undkomma dem med allmänna fraser! De tyda dem på sitt sätt, de lägga märke till ord, som i vår otålighet undfallit oss för att blifva frågaren qvitt, och dessa ord blifva frön, som ligga och gro i barnahjertat, när vi längesedan ha glömt dem.

2 Läsare, vill du höra en lifsgåta af ett barns mun?

3 Lauri Simola och hans hustru Lisa hade ett litet magert hemman i norra Österbotten. Det var knappt med utkomsten; kronan skulle ha sitt, presten sitt och kommunen sitt; på resten skulle man lefva. Icke hade de råd att duka stort bord för sig sjelfva, än mindre för kräken. Tre barn hade de: två långbenta, ljushåriga pojkar, Lauri och Matti, och en flicka, Lena Lovisa, sex år gammal. Hon var en späd stackare med bleka kinder och vackra, drömmande ögon, som skeno ibland så förunderligt klart, att de tycktes se folk tvärtigenom. Fadern, som var mindre begåfvad, hade flickan kärast, men den kloka och praktiska modern prisade sina axelbreda pojkar, som snart skulle sköta spade och yxa.

4 Utom barnen funnos här fyrfota och tvåfota hela raden: en häst, Pikku; tre kor, Kirjo, Karju och Haluna; sex får, två getter, två svin, åtta höns, en vallhund, Krans;original: Krans, en katt, Mirra. Alla hade en märkvärdig matlust. Hästen skulle hafva det bästa, han stod sig nog, men det var si och så med det öfriga sällskapet. Sedan korna halfva vintern tuggat på halm, ville benen ej mera bära dem, när det led åt Valborgsmessan. Fåren|128| lefde på torra löf, getterna gnagde bark af träden, svinen fingo diskvatten, potatesskal, rofstjelkar; men alla fröso de i kalla och mörka uthus. Då skulle hönsen haft bättre inne i varma stugan, om ej pojkarna tussat Krans till ett folknöje på lediga stunder, med den framgång, att alla hönsstjertar voro defekta. Krans och Mirra försörjde sig sjelfva; harungar och talgoxar försågo dem med frukost, middag och qväll, när råttorna flytt från det tomma visthuset.

5 Allt detta vore nu en lika vanlig, som tarflig hvardagshistoria från en bondstuga, om där ej kommit en knut på tråden.

6 Lena Lovisa hade ännu ej kommit så långt i förstånd, att hon fått börja katkesen, men hon hade hört om Gud och att honom skall man älska öfver allt annat. En gång vid kyndelsmessan hade hon stått med sin far under stjernhimmelen och känt något inom sig, som kom henne att fråga: på hvilken stjerna bor Gud? Detta visste ej fadern, men han hade ganska förståndigt svarat, att Gud är öfverallt. Och detta svar, som fadern snart glömde, hade grott hos flickan, så att hon kom ihåg det ännu långt inpå sommaren.

7 Hände sig då, att Lena Lovisa en söndagsmorgon fick åka med far till kyrkan. Här hörde hon mycket talas om Gud, och då grodde, som ett grönt hjertblad, det ord, som hon hört vid kyndelsmessan. När de åkte tillbaka från kyrkan vid middagstiden, begynte hon fråga, som barn bruka, när de icke gifva sig någon ro, förr än de fått ett tillfredsställande svar.

8 – Far, hvad betyder det, att Gud är öfverallt?

9 – Det står i katkesen: allestädes närvarande. I höst får du börja läsa.

10 – Är Gud här i kärran?

11 – Ja, han är alltid när oss.

12 – Då skall du inte köra så fort, för att kärran skakar. Är Gud där i stenen?

13 – Han är öfverallt, har jag sagt dig.

14 – Är Gud i videbusken?

15 – Hvarför skall du fråga så enfaldigt? Han är öfverallt.

16 – Ja, men är Gud i Pikku?

17 – Det står i bibeln, att Gud är allt i alla.

|129|

18 – Men då är Gud också i bromsarna, som bita Pikku på halsen, – fortfor den envisa frågerskan.

19 – Håll din mun! – sade fadern otåligt.

20 konsekvensändrat/normaliseratLena Lovisa teg en stund, men så kom det för henne, att hon vid kyrkan sett en död begrafvas i kyrkogården. – Far, – sade hon, – var Gud i likkistan?

21 Lauri Simola aktade det under sin värdighet att besvara så dumma frågor, höll stilla och steg ur kärran. Solen brände het, bromsarna stucko hästen på halsen, och här behöfdes en videqvist för att jaga bort flygfäna.

22 – Bryt intet, far, bryt intet! – ropade Lena Lovisa från kärran. – Gud är i videqvisten!

23 Fadern låtsade icke höra, bröt videqvisten och slog med den efter bromsarna. Ett par af dem nedföllo döda.

24 – Slå ej, far, slå ej, slå ej; Gud är i bromsarna! – ropade åter flickan.

25 Lauri Simola steg i kärran utan minsta samvetsbekymmer och gaf hästen ett lätt rapp med tömskaftet. Då började Lena Lovisa gråta. – Far, far, Gud är i Pikku; hvarför skall du slå Gud?

---

26 Ja, hvad skulle Lauri Simola svara på så betänkliga förebråelser? Han var en olärd man, och detta barn var ännu mycket okunnigare än han. Men om han varit den lärdaste filosof, skulle han ej ha kunnat bestrida, att detta okunniga barn fullt logiskt tillämpat hans egen utsago. Var Gud öfverallt och allt i alla, så hade han, Lauri Simola, brutit, slagit och dödat skaparen i hans skapade verk. De gudomliga sanningarna gå högt öfver våra hufvuden. Vi tillämpa dem efter vårt förstånd och våra samveten, som grumlats af så många fördomar och inrotade föreställningar, men vi komma aldrig längre än till deras yttersta utkanter. Vi måste vara barn för att kunna fatta dessa sanningar hela, – barn, som ej döma efter reflexioner och förutsättningar, utan omedelbart efter det objektiva intrycket. Därför måste vi också vara barn för att se Guds rike. Den vuxna menniskan söker beständigt undflykter för att bemantla sin kärlekslöshet. Gud har lagt jorden under|130| vårt herravälde; Gud har skapat oss med hunger, törst och många behof, som vi ej kunna fylla, utan att förgripa oss på den öfriga skapelsen; ja, rundtomkring oss lefver hela naturen i ständig kärlekslös inbördes kamp för tillvaron, allas krig emot alla. Hvarför skulle då vi förgås i kärlekens sjelfförsakelse?

27 Så säga vi, och när vi fängsla, plundra, röfva, slagta och döda, äro våra samveten lugna. Blott icke pina, icke misshandla, icke grymt döda, säger oss djurvännen. Ack, äfven han är fången i förgänglighetens träldom. Han ingår en kompromiss med den eviga kärleken, han säger till denna: jag vill vara barmhertig i det eller det, men det öfriga måste jag lemna ovidrördt; jag förmår icke mer.

28 Sant, men vet du, läsare, den fullkomliga kärlekens lag? Är Gud allt i alla, så skall ock hela skapelsen vara oss helig; – märk: hela skapelsen, intet undantaget, alltså icke blott menniskan, utan långt under henne djuret, växten, ända till den döda materien, som endast är skendöd, emedan vi ej kunna fatta hennes lif i verldsalltet. Allt skall förädlas, intet förstöras! Detta och ingenting mindre. Allt därunder är brist. Och emedan allt därunder är brist, emedan vi ej kunna och ej vilja uppfylla den fullkomliga kärlekens lag, förödmjukar oss Skriften med det vittnesbörd, att ingen, icke ens den bäste, den rättvisaste, den barmhertigaste bland menniskor, är rättfärdig inför Gud, på det att vår lön skall vara af nåd och ej af förtjenst.

---

29 Lauri Simola var icke besvärad af mycket tänkande, men såsom hans ord hade grott i barnet, så grodde nu i honom barnets enfaldiga frågor och förebråelser. På söndagseftermiddagen sade han till sin hustru: – Det är skada att Lena Lovisa är flicka, hon kunde annars blifva en bra prest.

30 – Den stackaren? – sade modern. – Hon pratar som hon har förstånd till.original: till,

31 – Hon ville intet att jag skulle slå Pikku, för att Gud är i alla sina skapade verk.

|131|

32 – Kantänka! Om någon har goda dagar, så är det Pikku. Bryr du dig om, att de andra svälta, endast Pikku får sitt?

33 – Men hvarför låta vi dem svälta? – menade Lauri betänksamt med handen vid örat, där alla goda råd gemenligen äro till finnande.

34 – Hvarför? Skaffa foder och mjöl, nog skall jag sörja för födan!

35 – Och om vintern frysa de, – fortfor mannen undvikande. – Om Gud är i Pikku, så är han också i korna.

36 – Ja, och i fåren och getterna och hönsen och grisarna och Krans och Mirra, – gäckade Lisu. – Hvad är detta för tokprat? Kräken äro skapade till vår nytta. De få nöja sig som vi ha råd till.

37 – Pojkarne reta Krans emot hönsen. Ser du ej hur tuppen blöder i kammen?

38 – Ja, jag ser att du har också ett hål i tuppkammen. Hvem har satt i dig det där?

39 – Lena Lovisa, – svarade Lauri, förläget skrattande.

40 Flickan lekte med spånor vid spisen. – Nå, Lena, – sade modern, när barnet lutade sitt hufvud mot hennes knä, – hvad är det du berättat för far? Söker du Gud i spånorna?

41 – Gud är i alla, – svarade Lena Lovisa, upprepande faderns ord. Och två underbart glänsande ögon tycktes se tvärtigenom det i lifvets mödor hårdnade hjertat, som dock var ett modershjerta. Detta kunde ej motstå barnets blick. Äfven i moderns själ blefvo de enkla orden ett groende frö.

42 Den kloka, den praktiska Lisu Simola, hon som hittills så öfverlägset lyssnat till enfaldiga barns joller, kände nu liksom en varm lifsström flöda in i henne från dotterns ögon. Detta barn visste mer än hon om Guds rike.

---

43 Ett år senare såg där annorlunda ut i Lauri Simolas stuga och ladugård. Dess invånare hade blifvit djurvänner och menniskovänner, emedan de blifvit någonting mycket mer, nemligen Guds vänner. Barnets ord och|132| 13:de kapitlet af första Korinterbrefvet hade blifvit dem öfvermäktiga.

44 Det finns ingen sann kärlek, som icke börjar och slutar i Guds kärlek. Utan den är barmhertigheten endast en trasa af nåd och välgerningen endast en droppe af balsam i ett haf af elände. Allt vårt verk är styckeverk, men får sin betydelse af det hela, i hvilket vi ingå som grand i verldsalltet.

---

45 Kristus har efter orden: »Ingen sparf faller till jorden utan Guds vilja» tillagt till sina lärjungar: »Ären I icke förmer, än många sparfvar?» Ja, förmer genom de högre gåfvorna, genom gudsmedvetandet, genom den odödliga anden, genom tanken, som omfattar verlden, genom viljan, som bestämmer den fria handlingen, genom menniskoväsendet, som i sig innefattar allt lefvande som andas på jorden. Det okunnigaste barn är förmer än det högst begåfvade djur eller den rikast blomstrande växt. Vi känna och begagna företrädet, men vi glömma ansvaret. En konung är ansvarig för sitt rikes styrelse. Hade vi icke ansvar, så vore ej vår lott i blomstring och vissning, i behof och lidanden lika med djurens och växternas. Ja, hårdare än deras lott, ty de högst begåfvade äro de, som känna lidandet djupast. Synd och död äro oskiljaktiga.

46 Här börjar gåtan. Den fullkomliga kärleken säger oss: icke döda! Och vi måste döda, för att ej sjelfva dö af hunger. Den fullkomliga kärleken säger oss: en annans sällhet skall vara din sällhet! Och vi måste trälbinda hela den lägre skapelsen för att sjelfva icke förgås. Den fullkomliga kärleken söker icke sitt, och vi måste, hela vårt lif igenom, söka vårt för att ej redlösa stupa för elementernas tyranni och vår egen svaghet.

47 Åberopa ej undantag! Säg icke: växterna gifva oss blott sitt öfverflöd, en del af djuren skulle uppfylla och förhärja jorden, om icke vi bidroge till att begränsa förökningen. Öfvervåld mot den lägre skapelsen är dock för oss ett lifsvilkor. Om vi än utrota skadedjur, om vi än, som Indiens helige, aldrig döda ett djur, hvarför|133| beröfva vi fåret dess ull och den diande kalfven hans mjölk? Hvarför tvinga vi djur och växter att tjena och lyda oss? Hvarför lemna vi icke hela den lefvande naturen frihet att sköta sig sjelf efter sina lifsvilkor?

48 Gud, säger oss Skriften, har förordnat det så. Han har kallat menniskan till jordens beherskare. Han har föreskrifvit offren, som Kristi förebilder. Och den ende syndfrie, den ende helige bland menniskors barn, den ende, som på jorden förverkligat den fullkomliga kärleken och beseglat den med sin död på korset, äfven han har begagnat växter och dödade djur för att uppehålla sitt jordiska lif.

49 Där stå vi svarslösa. Har skaparen motsagt sig sjelf och brutit sin egen lag, den fullkomliga kärleken, då måste vi ju synda, då stå vi fria för skuldens ansvar och må utan betänkande bruka vår herskaremakt öfver den lägre skapelsen. Gå, dödlige, sjelfvisk och samvetslös, trampa kärleken under dina fötter, deltag med naturen, som det största rofdjuret, i allas krig mot alla, och svara, för hvarje gång man förebrår dig ett missbruk af din makt: sådan är jag skapad, jag kan ej förneka mig sjelf!

50 Men denna tanke upprör vårt innersta. Det vore att bortkasta hvarje tro på kärlekens och barmhertighetens allgode Gud; det vore att afsäga oss hvarje motiv för sedliga handlingar och nedsänka menniskovärdet långt under de osjäliga djurens nivå, hvilkas skuldlöshet beror därpå, att de medvetslöst följa sina sjelfviska drifter. Vi måste finna en lösning, men hvar?

51 Då kommer oss åter Skriften till möte och säger oss, att den första skapelsen var alltigenom god, alltså oblandadt kärleksfull, odeladt syndfri. Växtriket erbjöd frivilligt den första näringen, djurriket var menniskornas förtrogna vänner. Det var fred i naturen, inga rofdjur funnos i Edens lustgård. De första menniskorna voro barn, och den första synden var ett barns begär till en förbjuden frukt, alltså ett barns olydnad och ett brott mot en fridlyst växt. Vi må här lemna ormens historia oberörd. Men förtjenade denna barnsliga olydnad ett så hårdt straff? Ja, ty det var den första sjelfviskheten, det första brottet mot den fullkomliga kärleken, som skapat verlden. Därpå följde den sjelfviska verld, i|134| hvilken vi nu lefva under allas krig mot alla och där den fullkomliga kärleken finnes endast i vårt hopp genom Kristus.

52 Säg oss icke, att menniskans fall var ett nödvändigt vilkor för hennes utveckling. Hon var skapad för utveckling. Guds Ande har många vägar. Nu äro vi inkastade i en verld, där allt är endast början till en högre fullkomlighet. I detta ord ligger lösningen. Allt är här endast början och gradvis utveckling, alltså ännu ofullkomlighet. Frimodig förtröstan, du som tror på en Gud, hvilken är allt i alla! Också du skall en gång blifva delaktig af den fullkomliga kärleken.

53 Huru och hvar må vi lemna åt honom, som gifvit oss början. Han skall ock gifva oss fulländningen. Skriften förutsäger en ny himmel och en ny jord. Vi tänka oss en stjerna, en sjelflysande sol, i hvars närande luft ingen annan näring, ingen värmande och skylande klädnad, inga motsatser mellan mitt och ditt mera behöfvas för förandligade väsenden. Alla anledningar till det sjelfviska sökandet efter sitt hafva där bortfallit och med dem alla de strider, som nu förhärja och störa skapelsens lugn. Den frigjorda anden får, ostörd af stoftets lifsvilkor, samla hela sin kraft för andliga framsteg. Där, och först där, börjar den fulländning, i hvilken vi, enligt apostelens ord, skola gå från klarhet till klarhet i Guds tillbedjan.

54 Hvad denna jord vore mörk, om icke den nya stjernans gryende morgonsol redan kastade sitt fjerran återsken öfver sorger, mödor, slagfält och grafvar!