[251]

Tionde Berättelsen.

Årstiderna.

1 Fru Rönnevall uppstod, gick till Bisam och räckte honom handen med hans egna ord: – Jag tackar er, det var af fullt hjerta.

2 – Jag har talat om toma hjertan, – svarade Bisam.

3 – Neka icke, att ert var bräddfullt! Det var icke ni, som teg i aftonsällskapet hos baron H. Det var ni, som talade. Hvarför ställa sig bakom en skärm? I vår tid fordras lika mycket mod att bekänna kristen tro, som för tvåhundra år sedan att förneka den. Vet ni väl, att det vi qvinnor mest högakta hos en man är hans mod?

4 – Hos en ung man? Ja.

5 – Hos ung och gammal. Var uppriktig och tillstå, att ni försvarade er tro.

6 – Nej, min fru. Jag var en fattig musiklärare, beroende af mina lektioner; jag teg, när man icke frågade mig. Händelsen gjorde, att jag några dagar efter seancen med psykografen ställdes på prof. Baron H. hade blifvit så grundligen slagen, att han ej lätt kunde glömma det. Vid min nästa lektion fann jag honom, mot sin vana, sittande i salongen. När min timme var slutad, bjöd han mig en cigarr. – Hvad var det ni lät min dotter spela? frågade han. – Moscheles, sade jag. – Jaså, det påminner mig om den infame Rödler. Medgif, att assessor B. är en gammal räf. Allt det der berättade han i onsdags blott för att drifva mig ur mina förskansningar. Han tror lika litet som jag på Luthers tre hufvudstycken. Allt var en raffinerad advokatyr, icke sant? – Jag svarade, att as|252|sessor B. torde menat uppriktigt. – Det är icke möjligt, fortfor baron H. Han har kunskaper, alltså måste han tro på förnuftet. Hvad är er mening? – Jag tror på Gud, herr baron. – Nå, ja, hvem gör icke det? Men det öfriga, ni förstår? – Jag svarade, att jag icke för något pris ville afsäga mig Kristus och själens odödlighet. Baron H. smålog och begynte tala om konserten i går. Dagen derpå sände han mig en höflig biljett med honoraret för mina lektioner och underrättelsen att han valt en annan musiklärare.

7 – Kände ni Home? – frågade fru Rönnevall efter en stunds tystnad.

8 – Nej. Men jag har tillfälligtvis läst något af spiritistliteraturen. Jag känner Allan Kardecs, Hornungs och andras skrifter, äfven den fromme Justinus Kerners. Man har velat göra mig till en proselyt, för att öfvertyga mig om en tillvaro efter döden.

9 – Och hvad har ni svarat derpå?

10 – Jag har svarat, att jag icke behöfde detta bevis, emedan jag hade bättre.

11 – Således anser ni spiritismen för humbug?

12 – Ja, min fru; i samma mening, som assessor B. Jag anser spiritismen för ett okynnigt gyckel med hemlighetsfulla naturkrafter. I de flesta fall godtrogen illusion, i några fall bedrägeri, för att vinna penningar eller rykte. Spiritismen är en förmäten leksak för en blaserad nyfikenhet:

konsekvensändrat/normaliseratDer Mensch versuche die Götter nichtspråk: tyska

Und begehre nimmer und nimmer zu schauenspråk: tyska

Was sie gnädig bedecken mit Nacht und Grauenspråk: tyska.konsekvensändrat/normaliserat

14 – Men antag, att några af spiritismens anhängare verkligen ledas af önskan att söka sanningen?

15 – Möjligt. De kunna då läsa Lucas’ 16:de kapitel. »Tro de icke Mose och profeterne, så tro de icke heller om de döda uppstode.»

16 – Ni har anfört ett bevis, att de förmenta andarne ljugit. Känner ni flera sådana?

17 – Många. Samvetsgranne spiritister medgifva sjelfva, att dessa förmenta andar vanligen »stå på en ganska låg moralisk ståndpunkt». De kunna vara pojkaktiga, otidiga,|253| hånfulla eller rent af gemena. Deras vanligaste lögn är, att de gifva sig stora historiska namn. Lika vanligt är, att de låna sig till redskap att bekräfta de frågandes toma inbillningar, och för detta vill jag icke tadla dem, då de ju bokstafligen torde vara de frågandes hjernspöken. Jag påminner mig ett märkvärdigt bevis, som ni kan läsa i Maximilian Pertys bok »Ueber die mystischen Erscheinungen des menschlichen Lebens», Zürich 1861.

18 – En vetenskapsman? Var god och berätta!

19 – Ja, Perty är naturforskare och erkänner följaktligen ingen annan mystik, än den, som finnes i menniskans nerver. Jag medgifver, att han i sitt digra arbete, som omfattar alla tidehvarf, kunnat samla sina fakta med mera kritik, ty deri ingår äfven en mängd värdelöst skrock. Men han har den förtjensten att vilja sammanföra alla dessa fakta till tusendetal under bestämda naturlagar och erkänner för dem ett ännu föga undersökt område. Perty berättar följande:

20 Den gamla hertigliga borgen i Tübingen var vid slutet af 1850-taletkonsekvensändrat/normaliserat beryktad för bullrande spöken. Ett sällskap förnäme spiritister i Berlin företog sig då att fråga sina andar – Heine var företrädesvis deras orakel – om anledningen till spökeriet. Andarne svarade, att det härrörde från en spökande munk, »der Pfaffe Konradspråk: tyska». Munken påkallades, infann sig ganska riktigt och svarade på frågorna med en hel roman. Han hade i lifstiden varit hofkapellan hos hertigen af Bayern och Sachsen, Henrik Lejonet, som dog år 1195. Medan hertigen var ute på krigståg, hade munken förälskat sig i hans gemål, hertiginnan Mathilda, född prinsessa af England. När hertiginnan med förakt tillbakavisade denna oheliga kärlek, hade munken dödat henne, för att ej blifva röjd, och fick för denna missgerning ingen ro efter döden. Andens berättelse väckte förvåning och tvifvel, ty historien hade ju bordt känna en så hög persons mord, men visste intet annat, än att hertiginnan Mathilda dött en naturlig död. Anden vidhöll envist sin utsago och berättade, att hertiginnan låg begrafven på en angifven plats i slottets forna grafkapell, som nu begagnades till vinkällare. En person utsändes från Berlin att undersöka det uppgifna stället, men fann ingenting. Sök bättre, sade anden; der finnes en grafsten af det och det utseendet, hvilket anden af|254|tecknade med blyerts, och på grafstenen står, att hertiginnan blifvit mördad. Berlinarne utsände en ny emissarie, han genomgräfde hela källaren intill berggrunden och fann – ingenting. Detta var något för starkt. Spiritisterne råkade i den största förlägenhet; uppenbarelsen hade blifvit utbasunad i deras skrifter såsom en historisk upptäckt. Då erinrade sig dunkelt en af de närvarande, en gammal hennes nåd, att hon i sin ungdom läst någonting om »der Pfaffe Konradspråk: tyska». Man företog sig att genomleta en bråte riddareromaner från början af detta århundrade, och se, i en af dem fanns verkligen historien om hertiginnan Mathilda och munken Konrad, nästan ord för ord sådan anden berättat den! Det var klart, att allt detta tillhörde romanförfattarens fantasi. Men det märkvärdiga var, att sagan om »der Pfaffe Konradspråk: tyska» hade från romanen ingått halfförgäten i den gamla nådens föreställningar och från henne till psykografen, som aplikt efterstafvat hela historien. För min del finner jag deruti intet underligt. Man har ju framkallat Tartuffes ande, och när man frågade honom huru hans vän Orgon befann sig i andra verlden, svarade Tartuffe mycket allvarsamt, att tillståndet ej var så lyckligt, som man hade haft skäl att hoppas.

21 Konsul Rönnevall hade under detta samtal kikat ut emot hafvet, aftorkade kikarens glas och anmärkte, att Östersjön demaskerat sig. Med en suck af lättnad sågo passagerarne Hengist utan hinder ånga fram mot sitt mål. Öfverste Hemming ville påminna sig, att ännu en olycklig återstod, hvars hårda lott skulle blifva att återföra Hengists passagerare från drömmarnes verld till den prosaiska verkligheten.

22 – Tionde lotten har utdragits af mamsell Hedmansson, – anmärkte docenten Dimma.

23 – Jag förbehöll mig vikarie, – invände den unga flickan.

24 – Börja du! – smålog fru Rönnevall. – Kommer du af dig, skall jag blifva sufflör.

25 – Men jag känner intet annat, än barnsagor.

26 – Berätta oss då en oskyldig saga! – bad kanslirådet doktor Rabe.

27 – Jag berättar så illa.

28 – Det är sant, – inföll fru Rönnevall med ett godt löje. – Anna Hedmansson är icke van att berätta med ord hon berättar i toner. Sjung en visa för oss!

|255|

29 – Vill tante ackompagnera på Rödlers cittra?

30 – Fy, vill du framkalla demoner i en så vacker vårafton? Sjung för oss din romans om hafvet; den der, till hvilken du sjelf satt musik.

31 – Och har jag då uppfyllt min pligt för tionde lotten?

32 Sällskapet var nog artigt att medgifva detta. Anna Hedmansson gick några steg från de öfriga, stödde sig mot relingen, såg ut mot det lätt krusade hafvet och sjöng med frisk metallklang i rösten en

Vaggsång för hafvet.

O du fria, stolta haf,

Allas väg och ingens slaf,

Du, som famnar utan gräns

Jordens rand och himmelens!

Jag har sett din våg i fragga

Bräcka köl och dränka flagga;

Jag har hört i natt och höst

Som en åskas dån din röst.

Men nu slumrar du så säll

Som ett barn i rosig qväll,

Och nu gömmer du ditt svall

I den glittrande kristall.

Sof, mitt haf, på silkeskuddar,

Bär oss långt från hemmets uddar,

Bär oss kärligt i din famn

Till en fjärran okänd hamn!

När du vaknar upp i brus,

Badande i morgonljus,

Sänd en solig bölja då

Till mitt hjertas land också!

Söf dess sorg, och sjung dess fröjder,

Vattna dalar, spegla höjder,

Smält i silfver vid dess strand,

Kyss, o, kyss mitt fosterland!

36 Den blyga sångerskan hade anförtrott sina toner åt hafvet, men de funno en genklang. – Hvad är det ni|256| talar om toma hjertan? – sade doktor Rabe till Bisam. – Sprang icke det der som en källåder ur en skogsbacke, så förklarar jag mig bottentom på musik.

37 – Det blir något af rösten, – genmälde Bisam varmt, i det att han klappade den blyga flickan på axeln. – Instrumentet är förträffligt, der är resonnans innanför, och hvad der ännu brister i skola, det kommer med flit och goda lärare. Jag har några vänner i Paris; om ni tillåter, skall jag bana er väg genom de första eldprofven. Åh, mamsell Hedmansson, hvarför har jag icke fått lära er de första skalorna? När ni en gång hör konsertsalen dåna af applåder, ville jag kunna säga: den der lilla flickan har varit min elev!

38 Anna Hedmansson fortfor att se ut mot hafvet och svarade icke. Hon kom från skogen, stackars barn, hennes sång var verkligen som en källåder ur obanade berg, och tanken på en konsertsal uppfyllde henne med bäfvan.

39 – Naturen är vältalig, blott hon får ord, – anmärkte fröken Hemming. – Finns här ingen annan, som vill doppa sin pensel i hafvet?

40 Öfverste Hemming skrattade: – Doppa din pirat!

41 – Ack, den är förlorad! I naturens tre riken finnes för den ingen räddande löjtnant. Men docenten Dimma, som målade Tavastmon, har troligen flera naturskildringar i sin portfölj?

42 – Kapten Videstrand är den bland oss, som mest brottats med elementerna, – genmälde docenten.

43 Kapten Videstrand trodde sig förmärka, att doktor Rabe höll i beredskap något nytt naturunder, snarlikt hans Vattenmärke.

44 Rabe for med handen öfver pannan och förklarade, att han i natt haft en dröm. Han hade befunnit sig i urtiden och sett titanerne kasta boll med vår sols planeter. Detta hade skett så ovårdsamt, att de flesta kloten fått en sned lutning mot solen och blifvit belamrade med allt det bråk, som åtföljer årstiderna. Rabe hade då frågat, om ej jordbollen kunde undgå detta besvär, och man hade svarat honom, att jorden fått årstider för att passagerarne på Hengist en dag skulle finna ett passande samtalsämne.

45 – Almanackan har gått oss i förväg, – suckade fröken Hemming.

|257|

46 – Låt oss lemna almanackan i sitt värde, – fortfor doktorn, – och hellre söka få några konturer af årstidernas lynnen och intryck i norden. Ordet är fritt. Låt oss börja der naturen börjar, med våren. Omröstning!

47 Förslaget antogs. Efter något krus befanns öfversten villig att börja.

a) Våren.

48 Öfverste Hemming. Jag bär en välknäppt uniform, det hör till mitt yrke att älska den raka fronten, det regelräta, precisa, punktliga, väl exercerade, innan och utan reglementariskt fullkomliga, kort sagdt det spikraka. Betrakta en välgjord spik. Hvilken otadelig form! Hur normalt platthufvad! Hur lik sina bröder, de öfriga spikarna! Man måste beundra denna sublima spiknatur. Finge jag råda, borde allt i samhället hamras till spikar, från nubben af 14:de rangklassen till jernbulten med råds värdighet. Man skulle utvalsa det extravaganta. Allt mot formen svärande skulle bandas, bultas, beslås. Det skulle blifva ett mönstersamhälle. Man skulle ändtligt få lugn.

49 Men hvad ser man? Oordentlighet på oordentlighet. Ingen aktning för det slätskurna, ingen likformighet alls. Fördristar sig icke hvarje kyckling att gå med sin egen näbb och sitt eget kackel? Hvilket sjelfsvåld! Icke ens modet kan nivellera allt; icke ens censorn kan stöpa alla i formen; icke ens snobben kan tänka och säga fullkomligt detsamma, som alla öfriga snobbar. Och i allt detta föregår oss naturen med ett slarf utan like. Det är af henne vi lärt oss denna förderfliga osed. När lyder hon almanackan? När rättar hon sig efter de lagliga årstiderna, efter regn och solsken, frost eller tö, der de borde inträffa och likväl förfallolöst uteblifva? Våren är, på min ära, den oregerligaste af alla vagabunder. Var god och försök Mars, vårmånaden; jag tackar, det lönar ej mödan. Och hvad är att säga om April, gräsmånaden? Allt, utom gräs. Eller Maj, blomstermånaden? Isfläckar, snöslagg, gul mark, nakna lunder, frusna blåsippor ... Finns något uppstudsigare, än denna beprisade vår, på hvilken skalderne slösat så illa använda sjöar af bläck? Och snösmältningen, islossningen, löfsprickningen, knoppningen, flytt|258|fåglarne, gäddans lektid, harens gråfärgade pels, grodleken, myggdansen, jag frågar: när infinna de sig just på den dag eller den plats, der de enligt reglementet borde befinna sig? Vi militärer vore olycklige, om vi skulle kommendera sådana värnepligtige. Jag har seglat på öppen sjö i januari, men jag har också åkt öfver isen på Näsijärvi i medlet af juni 1867. Låt oss medgifva, att mönstringen efter midsommar, utfaller mer eller mindre till chefens belåtenhet. Det hindrar icke, att våren under två år af tre förtjenar ställas för krigsrätt. Advocera icke, jag ber! Rocken af, eller lyda trumman!

50 Fröken Hemming. Våren är en för tapper krigare att ställas för krigsrätt. Ingen verldseröfrare har stormat sådana fästningar, ingen här har vunnit så glänsande segrar. Men det är lärorikt ... (Fru Rönnevall gaf berättarinnan ett lätt slag med sin parasol) ... jag ville säga: det är nöjsamt att betrakta vårens reflexer i menniskolifvet. Huru mottages han? Huru ter han sig för den nakna verkligheten, som icke har tid eller lust att drömma?

51 Med hjertat fullt af näktergalar och rosenbuskar gick jag en morgon i Maj, att beskåda huru våren såg ut. En lätt dimma skingrade sig öfver sjön och lemnade himlen azurblå. Det var soligt, men svalt. Genom luften drog en fläkt af helsa och ungdom. Ingen fjäril, intet grönt strå, men dufvor, sparfvar och drifhusvexter syntes på salutorget. Här var marknad, som vanligt: säljare, köpare, prutare och isynnerhet pruterskor. En fru i svart sidenkappa och halmhatt med röda bandrosor köpte nors och hällde fisken i sin näsduk. En halfrusig slagtaredräng köpte en ko och grep egenhändigt sitt rof. En hökare i kalmuckskinnspels underhandlade om härskt smör. En munvig madam slogs med en ännu munvigare judinna om ett lispund pepparrot. En melankolisk Tavastländing utbjöd förtorkade stycken af palvadt kött. En reslig Estländare med långt brunt hår och lång brun rock släpade en säck salt från handelsboden. En Nyländing hade radat tjugu vedträd på ett hölass, begärde pris för en half famn, fick icke och nedsköljde sin förtret med en kopp sirap i hett vatten. En rysk trädgårdsdräng utminuterade kålhufvuden och vexlade kopparslantar. Tre österbottniske arbetare utan arbete stodo bredbente i sina korta tröjor, beskådande verldens gång med händerna i fickan af sina nedhasade|259| permissioner. En trasig flicka hade gripit en tjufpojke i armen och ropade på polis. Man trängdes och knuffades; jag såg kullstjelpta äggkorgar, qvarlefvor af strömingar, bortkastade lökar och utspillda mjölkflaskor, men det jag icke såg, det var våren.

52 Mina steg förde förbi sjukhuset. Om jag skulle betrakta den boning, der våren minst kan eröfra ett klappande menniskohjerta? Mod! Jag gick in. Ja, här var hösten, här köpslagades med döden om år, månader, veckor och dagar. Sjuklingarne lågo bleka i sina grönmålade sängar med krämpan skrifven på svart tafla ofvanför hufvudgärden. Sköterskorna inburo hafresoppa i blanka tennskålar, doktorerne stodo mystiska kring en bortskymd bädd, der en nittonårig flicka undkommit alla hjertesorger, för hvilka denna verld icke vet någon bot. Nej, här kunde våren icke söka sitt bo. Och likväl fann jag honom: han sken på några halftärda kinder, i sjukhusets trädgård, der de magre konvalescenterne i deras vida rockar af grå vadmal andades hoppets luft ...

53 Om jag skulle söka våren i embetsverket? Hvarför icke? Jag fann i de höga salarna en dufven rötmånad; vaktmästarens hustru räknade askan bland sina sportlar. Solen sken brännande på de halffällda rullgardinerna; protokollisterne svettades, man hörde pennornas raspande, plumparnes raderande, obegripliga hviskningar. Chefen visade sig i dörren till inre rummet, mottog besök, bjöd plats och började tala ... om embetsärender? Nej, om den sist publicerade ordensutnämningen. Hvar fanns våren?

54 Kanske fanns han hos den unga stadsfröken, bakom stängda fönster och fällda gardiner? Det var långt lidet på förmiddagen; hon sof. Hon hade somnat klockan 3 på morgonen; ljusen voro nedbrunna i silfverstakarna, på nattduksbordet låg en roman af Zola. I fönsternichen doftade två hyacinther, beundrade af den första nyfödda flugan. Olyckliga barn af drifhuset, de slösade sin doft i gardinernas halfdunkel och tycktes sucka: ljus, mera ljus!

55 Hvar är våren, om icke hos ungdomen? Jag dröjde ej att söka honom i den flitiga studentkammaren, der den urtagna dörrnyckeln tycktes säga: bort all ofrid! Rummet var 5 steg i längd och 2 i bredd. Innanfönsterna funnos orörda från vintern, men i kakelugnen brann ingen eld; veden och kassan hade båda uppsagt sin tjenst.|260| Hvilken luft, – unken och gråkall, genomträngd af månaders tobaksrök, som bitit sig fast i hvarje bok på den lilla omålade trädhyllan, i hvarje veck af den på knaggen hängande oborstade rocken! På en hård stol vid det nötta bordet satt vid sin bok en hostande, lutande, insjunken ung man med mattglänsande ögon och ljugande rodnad på de afmagrade kinderna. Moder, hvar är du? Skicka ut din son till bergen, till barrskogen, till sjön! Fader, vet du icke, att en stark själ behöfver en frisk kropp; gör din son till en man! ... Ack, de höra mig icke, de hafva från barndomen kedjat sin son vid boken, och boken allena; han är ärelysten som de, han arbetar 15 timmar i dygnet, han skall blifva sina föräldrars stöd och mycket mera dertill ... en lärd man, en stor man ... och han skall ej lefva till fem och tjugu år!

56 Hvar skulle jag söka våren? Jag gick till kasernen. Ett tusen tappre män, tagne från fältet och skogarne, voro instängde i ett stenfängelse. På den stenlagda gården höjde rekryterne taktmessigt än högra, än venstra benet i rät vinkel mot magen. Öronslitande larm gaf ett återskall i alla murar från musiksalen, der trettio musikanter samtidigt frampinade oljud från de motsträfviga horninstrumenterna. I de långa, otrefliga salarne sutto eller halflågo på sina britsar soldater i grå scheneller, fejande sina gevär. Har ni hört talas om bakterier ... dessa osynliga kryp, af hvilka en miljon får plats under en tummes nagel? Upp med fönstren, ut med karlarne! Jag vet, att ur hornens missljud skola gå fram harmonier; jag vet, att desse inmurade fångar en dag skola tåga ut i kraftiga leder att strida för land och furste. Men ut med dem, ut, om också i storm och slagregn! Här är ingen vår, och utan vår finnes intet mod, intet hopp, ingen helsa, ingen kraft ... ut med dem!

57 Hvart skall jag gå, för att söka våren? Skall jag gå till handelsboden? Fåfäng möda. På ena sidan om gatan möter mig lukten af tvål och ryska tobaksblad, på andra sidan parfymen af damernas favoritbutik, der man dagen om ljuger och komplimenterar bakom en disk. Skall jag då gå till den nymålade ångbåten som röker vid hamnkajen? Men hvem känner icke de sjösjuka hytterna och oset af uppvärmd kalfstek från köket? Eller till den nyss snöfria parken? Ja, parken, der måste våren|261| vara! ... Ack, han fanns icke ens der, fastän han qvittrade i alla löflösa träd. Han stred för lifvet med snufvor och hosta, med galoscher och skinnöfverplagg, med nattvak och lefnadströtthet; han kikade in genom värdshusets port och mottogs af vaktmästaren med en bricka punsch. Vår fanns i luften, i blåsipporna, i några fria andedrag, men han fanns icke i menniskornas hjertan ... den landsflyktige!

58 Hvar fanns han? Om jag kunde förflytta mig med morgonvinden till en förgäten skog, till solsidan af ett berg, till stranden af en bäck, som ännu icke böjts under qvarnens ok, skulle jag finna honom. Men jag kan det icke, jag är bunden vid staden. Skall jag då ingenstädes finna våren? En sådan flod af menniskor och en sådan försinande liten rännil natur!

59 Missnöjd med mig sjelf och verlden, återvände jag till min bostad. Gården var inhägnad och på tre sidor kringbygd, men på fjerde sidan fann majsolen just nu en afundsvärd tittlucka. Hvad hon såg var tarfligt nog: en liten gräsplan, två lindar, en sandhög och en brädstapel. I lindarne trippade ett par hämplingar, i sandhögen lekte två små flickor, på gräsplanen slogo fyra gossar boll. Skuggan af husen var praktiskt nyttig: i skuggan kunde man bättre följa bollens flygt och akta fönsterrutorna. Men huru förtjusande blef icke allt, när solen sken in! Fågelqvittret tycktes endast ha väntat denna signal och blef högljudt i lindarna; töserna på sandhögen anställde kalas, pysarne på gräsplanen företogo sig att storma och försvara den hittills ensliga brädstapeln. Hvilka bedrifter, hvilken jublande fröjd! Ändtligen hade jag funnit våren och funnit honom der jag sist väntade honom.

60 Sådan är denne gynnare: man ser honom icke, om man icke bär honom i sitt eget öga. Bär man honom der, då finner man honom öfverallt: på salutorget, i embetsverket, i boudoiren och studentkammaren, i kasernen och handelsboden, ja, i sjukhuset och på en grönskande graf. Han är öfverallt, der han finner lif, och allt vill ju lefva! Har jag rätt, mamsell Hedmansson? Ni har sett våren i hafvet; jag är säker uppå, att ni äfven sett honom i bergen, i morgonrodnaden, i den slocknande stjernan, likasom vi alla känt honom andas i verldens luft.

|262|

61 Anna Hedmansson. Jag vill minnas mig hafva läst i Mathei 6:te kapitel någonting om vårt öga. Är det oförderfvadt, se vi ljus. Men hvad betyder det »inre ljus», som kan förvandlas till mörker? Har då vår själ andra fönster, än ögat? Det måste väl vara så, när det stundom kan synas så mörkt inom oss, fastän ute är ljust, och en annan gång åter så ljust inom oss, fastän ute är mörkt.

62 Jag mins en mycket sorgsen vår på min hemort. Ljus hade vi nog omkring oss, men icke inom oss. Det var ett kallt ljus; naturen sof, som hade hon varit död. Icke en blomma, icke en fjäril. Träden utan löf voro som hjertan utan kärlek; sjön i sitt istäcke var som en lifstidsfånge, smidd vid sitt fängelses mur.

63 O, huru vi längtade! Huru än dagen sken och natten strålade, hade vi mörker inom oss. Vi tänkte: i år kommer aldrig våren! Jag kan ej säga hur tung den tanken var: en förlorad himmel, ett sviket hopp. Vi kände oss liksom vissna. Min kloka moster skrattade och sade till oss: vänta! Ja, vi väntade, och våren kom icke. I hans ställe kom sjukdomen, i hans ställe kom sorgen. Hvarje dag ringde klockorna för de döda: om hvarandra föllo unga och gamla, goda och elaka, de bittert saknade och de lätt bortmistade. Den vännen, som log i går, bar sorgdrägt i dag. Huru skulle vi med tålamod bida? Han kom icke ... våren, som upprättar allt, tröstar allt, förnyar och föryngrar allt, han kom icke! Dödens dimmor uppstego ur hafven och insvepte jorden.

64 Men till sist kom han, när vi redan förlorat hoppet. En morgon bittida, när vi uppdrogo gardinen, var verlden ny. Arlaregnet hade badat naturens frusna kinder; våren hade sått tårar och ville nu uppskära glädje. Det var skönt att andas en ny luft, se träden knoppas och gräsmattorna få färg, men ännu mycket skönare var det att se dimmorna vika från vårt inre öga. Lifvet omkring oss stod upp och besegrade döden; lifvet inom oss stod upp och besegrade smärtan. Klockorna upphörde att ringa för döden och ringde i stället Guds lof. Grönskan betäckte de nya grafvarna; rodnaden strömmade åter till bleka kinder och nytt hopp till de modlösa hjertan. Våren, våren! Ja, när han kommer ute och inne samtidigt, då förlorar smärtan sin törntagg och sorgen sin svepning. Kanske fly de ej, utan att qvarlemna märkbara spår. Jag|263| vet icke; det säges, att när man lefvat länge, är själen såsom betäckt med ärr. Men de goda sorgerna äro ju icke fiender, de komma tillbaka som misskända vänner, och midt under lifvets lycka händer sedan ibland, att vi kalla dem upp ur det förgångna, kasta oss till deras bröst och gråta ut våra hjertan i deras armar ...

65 Docenten Dimma. Jag har läst många vackra poemer om vårens fägring, och i de flesta af dem reflekteras menniskohjertat. Men vårens djup i vårt inre öga har jag funnit hos få. Våren och sorgen bredvid hvarandra ha något så gripande, att de endast kunna jemföras med barnet vid grafven. Vi läsa dem i Franzéns »Vårlängtan»:

konsekvensändrat/normaliseratDin sol, natur, går opp så skön,

Och alla dimmor fly,

Hvar mask får lif, hvar fläck blir grön,

Och himlen sjelf är ny.

Jag ensam tynar utan hopp,

Min sol går aldrig opp.konsekvensändrat/normaliserat

67 Hvilken skada, att ett så vackert stycke skall vara så tröstlöst! Det är en tolkning af skriftens ord: »om nu ljuset, som är i dig, är mörker, huru stort blifver då mörkret!» Är det icke förunderligt, att just den skald, som mer än någon annan strålar af ett inre ljus, skall framställa ett mörker utan hopp, en natt utan morgon? Kanske förstå vi svaret på denna olösta fråga, om vi söka det i arten af det ljus, som strömmar genom Franzéns dikter. Det ställer morgonen bortom grafven. Gråhårsmannen har ännu mod att sjunga:

konsekvensändrat/normaliseratVinter, kom! Ty jag vill hoppas

Vårens stund.konsekvensändrat/normaliserat

69 Det är förunderligt, att Franzéns oskyldiga sångmö bär likasom ett violett band i sjelfva sin hvita bruddrägt. I hennes gröna myrtenkrans är alltid ett gult blad inflätadt. Ja, huru kunde ett så finskt hjerta, som hans, sjunga annorlunda, än ur djupet af sitt lands natur och sitt folks lif? Ännu i bottnen af hans champagneglas qvarligger en skugga af glädjens flygtighet:

|264|

konsekvensändrat/normaliseratFångad af ynglingens spända förhoppning,

Än ur en drufva, förädlad och rar,

Än från en mun, lik en ros i sin knoppning,

Strax till sitt hem öfver molnen hon far.konsekvensändrat/normaliserat

71 Det är finskt, det der, jag kan icke hjelpa det. Sådana äro vi, alltid på flyttning. Äfven den högsta fägring, den mest berusande lycka står för oss beständigt med vingen lyftad till flygt mot »sitt hem öfver molnen». Jag medgifver, att detta skulle vara melankoliskt, om det icke vore så menskligt. Vi älska nog glädjen, vi, som andra; vi ville så gerna en gång kasta ifrån oss alla tankar på död och förvissning, frigöra oss från stoftets träldom och lefva som tanklösa barn i ögonblickets verld af bristande bublor. Men se, det kunna vi icke. Det hjelper icke ens att älska, icke ens att supa oss fulla. Barnen äro de enda, som kunna glömma allt. Vi andra, när vi hunnit förbi våra 14 eller 16 år, kunna ej undkomma det gula bladet i kransen. Det är ärftligt, det går igen. Var god och anse oss icke alltför reflekterande eller alltför beskedliga! Också vi kunna skratta; också vi kunna skämta, tokas, vara vilda och galna, i synnerhet kunna vi vara stickande mot vår nästa, när det faller oss in. Men med allt detta äro vi beständigt på flyttning, alltid blickande bortåt, än mot det som var, än mot det som kommer, än mot grafven och än mot molnet, alltid, alltid densamme »fjerranlängtande» Lemminkäinen, som, när han reser till bröllopet, icke glömmer att slipa sitt svärd och efterlemna en blödande borste.

72 Lyckligtvis äro vi icke ensame om denna lyckans och glädjens Achilles-häl, att icke kunna fjettras i ett flygande nu. Vi återfinna samma sårbara punkt i ett slägtdrag hos menskligheten och särskildt hos de nordiska folken. Fråga folkvisorna! Svensken och Norrmannen ha fått sin andel af den hemlighetsfulla längtan, som drager oss bort; Dansken, förmodar jag, kan lättare glömma. Bellmans ystraste sånger ha kallats »en sorg i rosenrödt»; Wilhelm von Braun slöt en af sina öfverdådigaste dikter med den allt annat än muntra tanken på »fyra bräder». Skilnaden är, att det, som hos våra skandinaviske bröder är litet tusch i stämningen, det har hos Finnarne blifvit land|265|skapets skugga. Det är mystik i dem, mystiken är deras födelsemärke.

73 Jag kunde uppvisa många drag hos vårt folk, som alla beteckna en utsträckt famn mot någonting bortomliggande, någonting, som man söker och väntar utom den trånga gränsen af ögonblicket. En Finne kan med sin flegma förhetsa sig, med sitt lugn bli fanatiker; men den dag han gifver sig till materialist, till ateist, till nihilist, då har han kommit af sig, då har han krupit ut ur sig sjelf.

74 Hvarifrån härstammar nu denna genomgående skepticism, som aldrig kan hängifva sig helt åt stundens intryck, utan att tänka sig något derefter eller något bakom? Jag svarar med predikareboken, att vemodsdraget i menniskans anlete kommer af alltings förgänglighet; men så vidt det är nordiskt, härrör det af nordens natur och, så vidt det är finskt, af natur och uppfostran tillsamman. Hvad är detta ljus, som vi älska så högt, denna fägring i naturen, som hänrycker oss, denna vår, som förtjusar vårt öga och upplifvar vår själ? Det är ju allt endast en flyende dag, en försvinnande månad, en minut af vår tillvaro. Efter ljus följer mörker, efter fägring förvissning, efter våren höst. Se der gräset, hvilket »i dag står och i morgon kastas i ugnen»!konsekvensändrat/normaliserat Hur är det möjligt att i en sådan natur kunna kasta sig helt i ögonblickets armar och säga: här är min ro! Hvem ville icke en vårmorgon på udden eller på berget med fullt oblandade känslor se sitt lifs hela fägring uppgå i detta nu, – i dessa glittrande vågor, detta unga, daggiga gräs, dessa skiftande skogar och denna hänförande, föryngrande luft, der vi dricka helsan? Ja, vi beundra, vi gråta, vi le, vi genomströmmas af lycka, vi kunna omfamna hvarandra i våra hjertans förtjusning, och likväl är det alltid, alltid något bakom. Hvad är detta okända, som klyfver våra känslor och skuggar vår hänförelse? Det är det kommande mörkret, som kastar sin skugga öfver ett nästan odödligt ljus; det är den stundande hösten, som strör sina gula blad ända in i vårens gladaste grönska. Om de redan fölle öfver oss, skulle de tynga oss mindre, vi skulle igenkänna våra gamla förtrogna, natten och döden, vi skulle bära dem lättare. Men derför att de hota på afstånd vår lyckliga fröjd, derför synas de fruktansvärda, derför smyga|266| de vemodet in i »glädjens blomster på jordens mull». Tillägg härtill för Finland ödemarkernas enslighet, vinternatten, kampen för tillvaron, hafsvågornas, insjövågornas entoniga brus samt slutligen historiens pröfningar, och jag tror, att vi skola förstå hvarför vi aldrig fullt kunna tro på det närvarande eller i det finna vår högsta lust.

75 Så är det med oss, vi må förneka det huru envist som helst. Naturen har färgat oss sådana. Men om denna natur gjort längtan bofast i våra hjertan och låtit våra skönaste sånger uppspira ur sorgen, så har hon till gengäld gifvit oss djupare intryck. All mensklig uppfattning behöfver en gräns. Vår jordiska tillvaro är ändlig, hon rör sig inom en verld af beständiga vexlingar; vi kunna ana, hoppas, tillbedja den eviga skönheten och den eviga glädjen, men vi kunna icke uppfatta, icke fasthålla dem. Skönheten vore för oss icke mera skön, om hon icke i hvarje ögonblick stode gentemot en förvissning; glädjen skulle mätta och trötta oss, om hon icke så vindsnabbt flydde. Derför ligger det skönaste och det gladaste just deruti, att det är så försvinnande kort. Om menniskoanden kunde sola sig i ett beständigt ljus, aldrig skulle han med samma kärlek, samma längtan, som nu, beundra den uppgående solen. Och sydländingen, der han ligger makligt utsträckt i en beständig grönska, tror ni, att han har något begrepp om hvad vi kalla vår? Ju mörkare natt, desto skönare morgon. Ju vådligare kamp, desto mera glänsande seger. Ju ensligare, ju längre skickelsen kastat oss upp mot den höga norden, desto herrligare synes oss lifvets uppståndelse ur vintrarnas graf. Denna snabbt förbleknande vår i de nordiska länderna, hur samlar han icke lifvets, ljusets och skönhetens fullhet inom ramen af några få veckor, dagar, timmar. Vi veta, att han är i dag och i morgon ej mer. Vi måste inberga allt i ett ögonblick, och medan vi ännu utsträcka vår famn, sjunker solen, färgerna aftyna, daggen faller, för att kanhända i daggryningen vara förvandlad till rimfrost. Undra då icke, att detta ögonblick får på samma gång en färg af vemod och den intensivaste glans. Hvad Amalia von Imhoff säger om kärlekens skönaste blomma: en fröjd, blandad med smärta, – det gäller om alla de ljufvaste känslor ett menskohjerta kan inrymma. Aldrig var Andromache så|267| skön, som när hon »log i tårar» vid Hektors afsked, och skriften förenar alltid glädjens skörd med tårarnas utsäde.

76 Nåväl, det är symbolik i det der, vi ha hört det tusen gånger förut: menniskan afspeglar naturen. Men det förunderliga är, att hvarje gång våren kommer, kommer han liksom för första gången. Han är det flyktigaste af allt skönt och likväl det mest oförvissneliga; han dör icke när han dör och utslites aldrig. Om vi lefva till 80 år, se vi våren alltid på samma sätt med ett barns förundran. Märkvärdigt, att dagarna blifvit så långa! Så grön var denna gräsmatta aldrig förut; nej, aldrig har björken förr gjort en så fin toilett, och se, huru underbart solen går ned! Det är det uppståndna lifvet omkring oss, som samtidigt vaknar inom oss och protesterar mot döden. Hvilken blindhet, att, med denna ständigt återkommande protest framför våra ögon förneka odödligheten!

---

b) Sommaren.

77 Doktor Rabe. Jag beklagar, att herrarne Seiffe och Dattelbaum icke finna behag i årstidernas symfoni. Det som för oss nordbor är välbekant, kunde för dem möjligen innebära något nytt. Jag skulle underrätta dem, att om de i vårt land vänta sig »nio månader vinter och tre månader ingen sommar», så misstaga de sig. Jag har tillbragt fyra somrar i Tyskland och kan intyga, att denna årstid hos oss väl är en månad kortare, men lika varm som deras och mycket vackrare genom de ljusa nätterna. Om vår grönska icke är fullt lika saftig och vextverlden icke så artrik, har deremot vår hela natur en bestämdare karakter. Jag skulle vara generad att, som våra vänner Tyskarne, befinna mig hvarken i nord eller söder. Kalla, om ni behagar, Würtemberg söder och Pommern nord; det är på sitt sätt spirituelt, ty vinrankan trifves i Würtemberg, medan man i Pommern importerar sin Geistspråk: tyska från Rhen och Champagne. I öfrigt är skilnaden i naturlynnet icke på långt när så märkbar, som ens mellan norra och södra Finland. Hellre än att simma som en amfibie mellan|268| två elementer, föredrager jag det ena eller det andra; jag vet då åtminstone hvar jag simmar.

78 Det utpreglade nordiska i vår sommar ligger till någon del i vår vextverld, der björken, furan, granen och mossan äro de förherskande; men det ligger långt mer i årstidernas skarpa motsatser. Det är något storartadt i en så väldig naturkamp. Vinter och sommar trassla sig här icke in i hvarandra, som i största delen af den europeiska kontinenten och England. Det händer, att de krångla i öfvergångarne länge nog, men de upptorna sig till sist i djerfva spetsar af köld och värme, mörker och ljus, död och lif. Det är icke blöta sniglar, som kräla öfver hvarandra; det är armstarke, slagfärdige jättar, som brottas en tid i förkrossande famntag och derefter råda, hvar i sin tur, enväldige öfver sitt rike.

79 Blefve nu endera af dessa samkonungar ensam rådande för all tid, skulle deras friborne vasall, menniskan, antingen somna i sommarhettan eller förfrysa i vinterkölden. Det är sant, att vi klämmas hårdt mellan sköldarne, men vi hafva jemnt så mycken luft vi behöfva att andas, vi vexa upp under härnaden mellan två kolosser och vexa starka. Den föregående talaren har sagt, att vårens symbolik betecknar odödligheten; jag vill tillägga, att våren äfven bär frihetens fana. Skyll på historien, om ni så vill, att det finns nordiska folk, som försofvit sin frihet, och andra, som värnat den okränkt i tidernas tider. Jag vidhåller, att den nordiska våren, som afkastar fjettrar af oerhörd tyngd och uppreser lifvets banér på de mest oöfverstigliga vallar, är en maning, som få andra, till kamp för friheten. Betrakta våra elfvar från medlet af April till början af Maj, och döm, om de kunna strömma genom trälbundna länder! Stundom brottas de för sin frihet i den mest gigantiska kamp, stundom lösa de sina bojor så omärkligt fridsamt, som kristendomen och civilisationen frigöra folken. Detta kallar jag naturens verldshistoria, och om friheten segrar här till en tid, för att åter fjettras af nästa vinter i nya bojor, så betyda sådana skiften endast, att ett tidehvarf dör, för att lemna sin strid och sin seger i arf åt ett kommande. Slutresultatet blir, som historiens, frihet och inga fjettrar. De frusne herrar natursvindlare – hatten af för de äkta naturforskarne! – må försöka bevisa oss med sin vishet i dag, som i morgon är|269| dårskap, att jorden efter miljoner år skall frysa ihjäl; – desse herrar äro alltid miljonärer på blankokredit. Jag föredrager en äldre profetia, som säger oss, att jorden en gång skall sprängas i eld, – det enda värdiga slut, som motsvarar hennes varmhjertade början.

80 Hvad återstår att berätta herrarne Seiffe och Dattelbaum om vår nordiska sommar? Vill icke någon af damerna hafva godheten upplysa dem om hjortron och åkerbär, för att godtgöra bristen på memma och björklake i vår beskrifning på våren?

81 Fru Rönnevall. Jag upptager handsken och beder om tillåtelse att våga mig ett stycke utom köksdepartementet, som kanslirådet doktor Rabe tyckes anse för vår naturliga gräns. Det förefaller mig som om doktor Rabe väl angifvit motsatserna mellan sommar och vinter som dessa årstiders mest utpreglade nordiska karakter, men glömt att säga oss hvari dessa motsatser kulminera. Det är icke nog att tala om ljus och mörker; jag föreställer mig, att hela verlden gör anspråk på dag och natt. Söka vi åter motsatserna mellan köld och värme, finna vi dem i tropikländernas bergskedjor mycket närmare hvarandra, än någonstädes hos oss. Utan att gå så långt, antager jag, att några bland oss bestigit Alperna. Äfven der finna vi de båda motsatserna, men äro vi derför i norden? Nej, min bäste herr doktor, der fattas något: der är omvexling, men ännu ej karakter. Efter vi tala om sommaren, tänker jag närmast på ljuset. Hvad är det, som fattas den mäktiga alpverlden för att glänsa i nordisk sjönhet? Det är ljusets odödlighet, det är natten förvandlad till dag.

82 Förfäras icke, mitt herrskap, jag skall icke tala om Aavasaksa. Jag är född i en bygd, der man tre månader om året läser obehindradt den finaste non pareille vid midnatt och dagsljus, men jag skall icke ens våga ett försök att teckna något så välbekant, som våra känslor en junidag klockan tio på aftonen. Tillåt mig blott erinra om något, som undgår många bland oss i denna ljusa sommarnatt, när vi antingen från ett fönster, eller på en vandring, en båtfärd, en resa betraktar det nordiska landskapet.

83 Sedan solen gått ned till sin korta hvila, antager hela landskapet en egendomlig hemlighetsfull stämning, hvilken vi ej bemöda oss om att förklara, emedan vi äro|270| så vana dervid. Den bländande källa, ur hvilken vi härtills mottagit ljuset, är borta, de flesta fåglar ha tystnat, alla arbeten afstadna, barnets öga förtynges af sömn och vill icke somna, den trötte arbetaren längtar efter hvila och hvilar icke; vi veta hur vinterns sjusofvare nu kunna vaka! Natten skulle ju komma och kommer icke. I hans ställe sprider sig en egen förunderlig klarhet öfver sjöar, stränder, skogar och berg, – ej solsken, ej månsken, ej stjernljus, ej skymning; – jag tänker här på det nordliga Finland, ty vid sydkusten behöfves endast ett moln för att frambringa en florslik vålnad af natten. Medgif, att denna belysning är ett under af skönhet! Det är en öfverjordisk förklaring, som knappt har sitt motstycke i vår erfarenhet af sinliga företeelser. Jag finner ingenting liknande, om icke aftonglansen öfver fönsterna af ett öfvergifvet hus, der fordom älskade väsen bott, eller tårglansen i ett öga, som ser på oss med outsägelig kärlek. En sådan nattens tysta, drömlika verld finnes endast i aningen: det är så, som grekerne måste ha tänkt sig de elyseiska fälten.

84 En natt som denna befann jag mig en gång på Pungaharju ås. Det var vid midnatt, himmelen molnfri, en stark klarhet i norr, en svagare i söder. Till följd deraf låg södra sidan af åsen djupt i skugga bakom granar och björkar, medan i norr flöto strömmar af ljus öfver de lugna fjärdarna. På de vida vattnen af Puruvesi blänkte skinande strimmor mellan mörkare ränder, vexlade form, försvunno och glittrade åter i strömdragen. Alla stränder glänste, alla höjder strålade; sjelfva furornas toppar tycktes glimma af guld. Klarheten genomträngde björkarnas löf på norra sidan af åsen, så att de syntes genomskinliga; granarnas barr blefvo silfvernålar. Ögat bländades icke, hjertat klappade icke fortare; en förunderlig mildhet utbredde sig öfver hela denna vexlande färgprakt. Gräset var sammetsmjukt och fuktigt af dagg; på den rödsandade vägen syntes intet spår af ett lefvande väsen; allt var ensligt, tyst och stilla begrundande; endast i fjerran hördes talltrastens melodiska stämma, klar som den natt i hvilken han sjöng.

85 Åter en sådan natt gled vår båt fram på en af det nordliga Finlands elfvar. De höga, löfkransade stränderna lågo nedtill i skugga, upptill i ljus, men långt skönare var deras spegelbild i vattnet. Det var idealet vid sidan af|271| verkligheten, poesin vid sidan af naturen, dess outtömliga förebild. Alla toppar och löf, alla skuggor och dagrar syntes finare, mjukare och älskligare i vattenspegeln, än de framstodo på stranden. Och när stranden under vattnet tycktes vika sig inåt, syntes den gamla grå ladan nymålad, fiskarens nät väfda af silfvertråd och den skrofliga strandklippan glänsande af en fin polityr.

86 Vi flöto långs elfven ut till hafvet och skärgården. Ny klarhet och nya färgspel. Natthimmelen låg under oss i glans, såsom hon hvälfde sig öfver oss. Sceneriet vid Puruvesi förnyades men med andra facetter. Det dröp silfver från årarna; små vatteninsekter ilade pilsnabbt öfver de stilla vikarne i ständigt bugtande, glittrande ringar; en flock simmande änder lemnade en guldstrimma efter sig, och fjerran vid sundmynningen rullade dyningens breda, blanka ryggar som smältande glasberg in från hafvet.

87 Allt detta förutsatt, att natthimlen är klar. Men jag har sett nattens förklaring framträda mera gåtlik. Jag kunde länge icke förstå, hvarför ett välbekant landskap stundom förekom mig så okändt, som hade jag aldrig förut sett det i nattbelysning. Hvarje föremål, – en gärdesgård, ett träd, en ria, en betande häst, – tycktes mig nu likasom utstråla ett eget ljus, stå för sig sjelf och icke behöfva en bakgrund. Jag trodde mig drömma. Det var ett landskap mot alla målarekonstens regler, sönderfallet i fristående grupper och på samma gång så harmoniskt helt, så oändligen mjukt och fullt af behag. Hvad var orsaken? Hvilken fé hade med sitt trollspö frigjort den bundna naturen och gifvit alla dess former en sjelfständig tillvaro?

88 Orsaken var ingen annan, än att den norra himlen var mulen, den södra svagare klar. Lufthvalfvet öfverströmmade allt med sina reflexer af ett likformigt ljus, och landskapet syntes följaktligen utan skuggor och utan dagrar. Vi äro så vana vid att se ljuset utströmma från en gifven punkt eller ett gifvet område, medan frånvända eller skymda sidor ligga i skugga, att vi endast med svårighet kunna tänka oss allt lika belyst från alla sidor. Men derigenom att allt är lika belyst, tyckes alla föremål lysa med eget ljus. Jag vet icke, om optikern eller målaren förutsatt någonting, som så sällan förekommer i vår dagliga erfarenhet. Ett troget afbildadt landskap i denna belysning skulle förefalla den konstförfarne kritikern som en|272| skolpojkes löjligt okunniga första försök. Måleri utan dagrar och skuggor, hvilken orimlighet! Men är då detta första gången kritiken utskrattar konstens teknik?

89 Förlåt mig, bäste herr doktor, jag tror, att en nordisk sommar är framför allt nordisk i sina nätter. Allt det öfriga, – mygg, hjortron och åkerbär inberäknade, – kunna vi undanstöka såsom staffage. Södern mäter sitt ljus efter dygn, vi mäta det efter årstider. Södern lefver för dagen; vi lefva för långa minnen och långt hopp. Hela vårt lif rör sig mellan hågkomsten af det, som varit, och längtanoriginal: längtar till det, som en dag skall komma. Det är redan anmärkt, att inom oss går i grunden allt bortåt. Rätt sjelfbelåtna, rätt fastrotade i vår torfva kunna vi aldrig vara. Beständigt höra vi den hemlighetsfulla rösten inom oss: kom bort! kom bort! Kalla det sorgligt, om ni vill; jag kallar det kristligt gladt. Huru egendomligt och aningsfullt, att höjdpunkten af vår naturs skönhet skall vara en ljus natt!

---

c) Hösten.

90 Fröken Hemming. Jag kan icke beundra ljuset derför att det i månader är odödligt och sedan förgås. Min känsla svär deremot: jag är mörkrädd, jag trifs icke i en svart natt. Älska vi icke stjernorna, älska vi icke den hvita snön derför, att de protestera mot höstnatten? O, dessa stjernlösa, snölösa nätter i Oktober! Hvad äro vi då annat, än klafbundna vid en spilta af stoft, icke nog fjettrade vid det ändliga, för att ej sträcka våra armar mot evigheten, men icke heller nog eviga, för att ej frysa i tiden!

91 Jag kan ej förlåta poeterne, att de gjort månen löjlig. Betrakta honom en vacker Augustiqväll! Mörkret kommer så mildt, icke hemskt och förfärande som i södern, der den obevekliga natten med ens faller på. Hos oss blickar dagen ännu länge efter sig, sedan hans strålande öga sjunkit under synkretsens rand, och när han fridfull somnar, glädes vandraren att se den första stjernan på himmelens|273| hvalf. Då stiger den gula augustimånen upp öfver skogen, glimmar genom löfven och ser på oss som ett älskande öga i nattens tystnad. Sörj icke, säger han till oss; mörkret är intet annat, än ljusets ram, af Skaparen anlagdt med beundransvärd konst att förhöja dess skönhet. Der finns intet pjunk i naturen en sådan augustiqväll, när midsommarljuset tillycker sina ögon och hösten upprullar till natten sin glänsande stjerneduk. Der är friskhet och frimodighet, men också en förunderlig ömhet, så att man tycker sig skåda en bortresande moders blick, när hon säger farväl åt sina barn. Nu går jag, säger sommaren; men han går icke, han återvänder morgon efter morgon, för att än en gång säga farväl, mera älskad än förr, derför att han dolt sig i mörker och uppstår ånyo i grönska och skördar. Fastän han står der i sin konungamantel mera praktfull än någonsin, anar man likväl redan, att hans tid ej är lång. Hemligheten af en augustiqväll är, att det ljufva i naturen står qvar vid dörren till hösten. Hvad är det annat, än lifvet, som småler åt döden? Åter och åter säger sommaren till oss: nu går jag. Åh, svara vi, du kommer igen! Då röra sig asparnes löf som fladdrande vingar i aftonvinden, och vi förstå, att de lyftas till flygt.

92 Nej, jag kan icke älska mörkret. Just derför att det är intet, tillintetgör det allt lefvande. Hvad är jag i mörkret? En ande utan kropp. Hvart går jag? Det vet jag icke. Hvem möter mig? Jag vet icke. Hvad är det jag vidrör? Jag vet icke. Någonting skugglikt skymtar förbi. Är det vän? Är det fiende? Ingen svarar. Det kan vara min trogna hund, men det kan också vara en blodgirig varg. Jag kan gå mot en mur, när jag tror mig gå på en gata. Det okända framför mig kan vara en oskyldig gräsmatta, men det kan också vara en svindlande afgrund.

93 Tillstå, att höstens mörker är en begrafven verld. Men se honom vid dager, och det gifs ögonblick, när vi förlåta honom allt hvad han röfvar ifrån oss. Slutet af September och början af Oktober äro förtjusande, när det faller dem in. Luften mild, ren och vederqvickande: man erfar en alldeles egen känsla, såsom af en skön ålderdom. Sådana dagar äro naturens guldbröllopp. Hvem känner ej våra|274| löfskogar i höstsolens prakt? Schatteringarne af rödt, gult och grönt äro så rika, så omvexlande, att ingen målares pensel vågar afbilda dem. Man skulle kalla honom osann och hans färger skrikande, just när han trognast kopierat löfskogens original. Hvarför? Är det derför, att färgerna icke samstämma inbördes? Tvärtom. Inga färger flyta så otvunget in i hvarandra, som gult och grönt; rödt är åter komplementärfärgen till grönt. Ännu har jag icke hört någon kritisera regnbågen. Målarens tafla blir först då osann, när han uppslukas af detaljen, när han gifver oss träden och icke skogen. Han behöfver en fond af himmel och moln, en svartgrön barrskog och – hvad han blott som en aning kan återgifva – höstluften i en döende verld.

94 Allt sammanräknadt, föredrager jag en höst i medlersta Europa, som andas varmare luft, ser mera grönska och känner mindre af höstens saknad. Ljuset har der ej hunnit blifva så kärt, att dess bortgång skulle stämma till vemod; förvissningen kommer skonsammare och plundrar ej allt. Vin- och fruktskörden äro de gladaste af alla årstider. Man är rik, man är lycklig; man har icke framför sig en förskräckande lång vinter. Vi här i norden äro tålmodige derför att vi ej sett något bättre, men de bland oss, som tillbragt en höst eller vinter i ett sydligare klimat, anse ej flyttfåglarna för opatriotiske desertörer. Gif mig fritt val, och jag skall göra som de.

95 Öfverste Hemming. Det är förlåtligt, om fruntimmer ej sympatisera med hösten. Ville de trifvas i jagtstöflar, kasta ett godt gevär öfver axeln och vid daggryningen i Oktober lössläppa ett koppel hundar, skulle de få en annan föreställning om denna årstid, som nu blott gör deras parasoler obrukbara och förstör deras klädningsfållar. Hvarför skulle vi söka ett friskt mod och ett godt sinne annorstädes, när vi finna dem några steg från vår egen port? Att, en sådan klar oktobermorgon med hvit rimfrost i gräset, stå i en björkdunge vid ett behagligt pass, der man kan antaga att haren skall göra sin cirkel, när hundarne jaga honom; – att höra det frigjorda kopplet närma sig och tydligt urskilja, liksom på en klaverskala, när skallet angifver spår, drift eller ståndskall; – att i andlös spänning vänta sitt byte; – att i ett nu lägga geväret till axeln, gifva eld, se den lätta röken skingra sig, iakttaga verkan af skottet och, när man ser haren göra en kuller|275|bytta i skogsbrynet, gifva signal med ett »alles todt!språk: tyska» för att derpå fira ett muntert graföl, – mina damer, jag beklagar, att ni aldrig haft nöjet deltaga i ett sådant fälttåg; det skulle gifva eder en bättre föreställning om hösten. Derest jag hos eder kunde förutsätta det allraminsta intresse för jägarens lyckliga lif i skogen, ville jag beskrifva en jagtfärd i Ekenäs skärgård, der vi på Hermansö nedlade under en förmiddagsjagt 28 harar, 2 räfvar, 8 tjädrar, utan att räkna orrar, hjerpar, änder och knipor i mängd ... Jaså, min ärade syster låter förstå, att damerna undanbedja sig ...

96 Godt. Jag skall då icke besvära med mina höstminnen från sikfisket och nejonögonen i Kumo; jag skall icke ens uppmana damerna att taga sina fruktansvärda korgar och en septemberdag fylla dem med champignoner, cantareller, riskor, fårtickor och andra läckerheter, af hvilka skogarna i denna årstid öfverflöda och som för oss mer än ersätta det tama nöjet att plocka oranger och persikor. Jag skall endast reservera mig mot alla obefogade klagomål öfver höstens plundringar. Var god och lägg märke till, att mer än hälften af våra skogar äro oåtkomliga för hans roflystnad; att han, utom barrträden, äfven måste qvarlemna luften, landskapet, de fyllda ladorna, frihetens lif i skog och mark ...

97 Fröken Hemming. Mörkret uppäter luften, dimman uppslukar landskapet, utskylderna tömma ladorna, regnet fjettrar friheten under en paraply ...

98 Öfverste Hemming. Hvilken anklagelseakt! Medgif åtminstone, att hösten qvarlemnar en förträfflig aptit på korf! Men han gör mer, han mobiliserar sällskapslifvet. Han drager en cordong kring städer, byar och landtgårdar, enrollerar menniskoverlden, än i rotar, än i kompanier, än i bataljoner och regementen; han anställer revy med salongerna och för dem i elden ...

99 Fröken Hemming. Der kortkungarne strida om trick och honnörer.

100 Öfverste Hemming. Det är kanske icke en slump, att på samma gång spelborden komma ur modet och statsverket får mindre inkomst af kortstämpeln, sälja målarne flera taflor, skulptörerne flera hvitmenade gipshufvuden och pianofabrikanterne flera tortyrmaskiner. Pedagogerne kalla hösten intelligensens årstid. Det är möjligt, att skolorna,|276| bokhandeln, tidningarna och salongssqvallret gifva dem rätt; som jägare behåller jag min tanke för mig. Törhända får man tillägga politikens, kejsaremötenas, parlamentenas, gummifabrikernas, gasbolagens, elektricitetens, petrolösernas och tjufvarnes årstid. För att ej tala om elementernas ... Kapten Videstrand har ordet.

101 Kapten Videstrand. Om jag undantager jorden, som tillhör våren och sommaren, tror jag, som öfverste Hemming, att hösten regeras af eld, luft och vatten. Brasan tändes, riorna brinna, smedjans gnistor genomstinga det svarta mörkret. Hvem af oss har icke rest en höstafton på en mörk skogsväg? Ute på slätten kunde man ännu urskilja vägen, broarna, gärdesgårdarna, träden, glittret af sjön och väderqvarnens susande vingar. En gång fördjupad uti den täta skuggan, ser man ingentingoriginal: ingentig mer. Tömmarna utlöpa som bleka strimmor i natten; osynliga hästar draga en lika osynlig vagn. Man anar af den hastiga rörelsen en sluttning utför: är det en låg bergshympel, eller är det en krokig, svindlande backe? Ingen vet. Man är öfverlemnad åt djurens instinkt, och den misstager sig sällan, om ej i en tvär vändning af vägen eller i en trång inkörsport. Med denna känsla af ett hjelplöst beroende åker man vidare; men när man åter uppnår slättlandet, ha tunga regnmoln äfven der borttagit ända till sista spåret af ljusreflexer från luften. Då ser man på afstånd ett bländande ljussken, som långsamt flyttar sig. Utan att ana det, åker man långs åsen vid en stor insjö, och detta ensliga, irrande sken är en ljusterflamma på sjön. Hon upplifvar den blinda natten, gifver det toma mörkret ett innehåll, gläder ögat och uppfriskar hjertat. Han vet icke, den okände fiskaren der borta på sjön, att han för den ville vandraren är en tröstande vän.

102 Åter synes ett klart eldsken, och nu mycket närmare. Vid vägen ligger ett enstaka torp. Genom dess låga fönster sprider sig skimret af en flammande brasa ut i den ödsliga qvällen. Den resande åker långsamt förbi: han kan vid skenet från härden urskilja en qvinna, som tillreder aftonmåltiden, en man, som klyfver pertor, två lekande barn, som gjort ett halsband af spånor åt hunden. Vid dagsljus skulle han icke fäst någon uppmärksamhet vid en så alldaglig syn. Men mörkret, ensligheten, ödemarken rundtomkring honom, förläna det fattiga torpet ett|277| tjusande behag. Der är dock en menniskoboning, der är ett hem, en förtrogen krets, älskande hjertan, stilla förnöjsamhet. Ingen rikedomens lyx, ingen lysande praktvåning har någonsin förmått framkalla ett så lugnt angenämt, så tilldragande intryck af menskligt deltagande. Hvarför leder den resandes väg så snabbt förbi? Hvarför kan han ej dröja vid detta vänliga sken? Hvarför måste han åter ut i den menniskotoma öknen?

103 Sjömannen står en mörk höstnatt vid rodret. Antag, att han närmar sig kusterna af vårt land. Näst vid Stilla Oceanens korallref och Newfoundlands bankar, finnes få så vådliga farleder, som Finska Vikens norra kust med dess bergspetsar under vattenytan, eller Bottenhafvet med dess ensteniga grund. Landkrabbor frukta stormen såsom sjöns värste fiende, och hvad är stormen i öppen sjö mot dessa grund, som hvarje årtionde förändras och gäcka sjökorten! Sjömannen står med ögat oafvändtoriginal: ögat, oafvändt riktadt på sin belysta kompass. Han har loggat farten och beräknat sitt läge, men han kan icke lika noga beräkna strömsättningen, som hvarje ögonblick för honom ur hans kosa. Det öfvergår all navigation att säga bestämdt hvar han just nu befinner sig i den vräkande sjön, men ingen omanlig fruktan röjer sig i hans bistra, väderbitna ansigte, der han står styf i störtregnet, som sköljer hans slitna sydvesthatt och nästan förblindar hans syn. Då uppdykar vid horizonten ett sken; ändtligen, ändtligen, ser han den länge väntade fyren! Alltför sällan möter honom denne efterlängtade vägvisare vid Finlands höstmörka kuster. Nu ser han honom, nu vet han på pricken sitt läge, nu ändrar han stadigt sin kurs efter fyren; han tackar Gud och är räddad.

104 Så värmer, tröstar och vägleder oss elden i nordens höst. Om luften kan icke en sjöman gifva samma berömliga vitsord. Hengists passagerare ha erfarit ett litet oskadligt prof på hvad tjockan innebär. Hon kan vid strömsättning spela oss argare puts, än så. Och kanske har någon af detta ärade sällskap försökt det oskyldiga nöjet att ro med sin slup i dimman? Jag lofvar, att man skall finna sig angenämt öfverraskad, när man om middagen efter flitig rodd igenkänner samma landningsbrygga, från hvilken man rodde ut om morgonen. Ofta inträffar, att man törnar på grund, der man trott sig vara midtpå den djupa sjön. Man ser framför sig en fullkomligt obekant|278| strand med jättelika föremål, som vid närmare påseende befinnas vara tarfliga alar, och med ofantliga berg, hvilka snart demaskera sig som vanliga strandklippor. Nyfiken landstiger man i denna nya, okända nejd, ser ett tornlikt palats, närmar sig, igenkänner ladan, der man plockade bär i Augusti, och befinner sig på sin egen välkända strand, ett par stenkast från sommarbostaden.

105 Stormen? Vågorna? Begär icke af en sjöman, att han skall förtala sina gamla förtrogna! Jag bekänner ärligt, att med tropikernas tyfoner vill jag hafva intet att skaffa. Hvartill tjena tackel och segel mot en jettesopqvast, hvilken inom ett par minuter bortblåser hela städer som korthus? Af samma orsak betackar jag mig äfven för jordbäfningens hafsvåg. Jag har sett en sådan vid kusten af Lima gå 16 engelska mil in öfver land och spetsa fartygen som nötskal på närmaste bergstoppar. Detta kan tjena till jemförelse, när man häpnar för oceanernas vågor. Jag medgifver, att icke ens Great Easterns passagerare lyckades, vid den berömda kolossens första färd öfver Atlanten, spela käglor på däck, och vid en annan resa kastades tjurarne från däckstallet hufvudstupa ned i försalongen. Men Atlantens vågor äro knappt högre, än måttliga hus, och Östersjöns, när de äro vildast, kunna på öppen sjö nästan mätas med vanligt famnsmått. Mindre nöjsam är bränningen här, liksom isbergen i Atlanten; men går man icke till spillo, vänjer man sig vid allt. Värre är Östersjövågen, när han i November, December, Januari nedisar fartyget. Ståltrådsvanterna bränna under matrosens näfvar, när karlen måste till väders. Man kan åka skridsko på däcket; kajuttrappan är en kälkbacke, matrosens tröja liknar fruset sulläder. Bogen nedtynges allt djupare af de beständigt ökade ismassorna; hvarje svallsjö efterlemnar en ny börda, från hvilken man förgäfves söker befria sig med båtshakar och stänger. Fartyget går allt tyngre och trögare; har man sjön styrbord, kränger styrbordssidan allt betänkligare; har man honom från babord, inträffar detsamma der. Jag försäkrar mitt herrskap, att man vid en sådan seglats med nöje ser hamnen framför sig. Men det, som här i Östersjön gör sjömannen vedermöda, det gäller lifvet i Svartahafvet. Under kalla vintrar händer, att fartygen nedisas, intilldess att de icke mer kunna manövreras och gå till botten så säkert, som hade de burit sin dubbla last jernvägsskenor.

|279|

106 Hösten på hafvet känner inga vissnade blommor, inga fallande löf; han har intet att sörja, han har under sig sommarens våg, litet mörkare, litet kallare, men trogen till döden, det vill säga till isen. Faran bor vid stränderna; men äro dessa hemlandets kust, vexer modet med faran. Märsgasten helsar sin gamla grå klippa välkommen; hon kan bädda hans graf, men hon är portstolpen till hem och vänner, hos hvilka han går till sin vinterro och glömmer ända till nästa vår, att hans lif är en gungande våg.

---

d) Vintern.

107 Konsul Rönnevall. Tillåt en affärsman att säga sin prosaiska tanke om den årstid, som omfattar hälften af vår tillvaro i norden. Liksom regntiden under tropikerna utmynnar i sommarhettan, så utmynnar vår korta sommar, med sina öfvergångstider, i vintern. Jag kunde, som köpman, kalla honom en fiende, emedan han blokerar våra hamnar och afbryter de två stora regulatorerne af handelsbalansen, export och import. Men jag är van att röra mig i verkligheten och tillgodogöra den, som en praktisk man. Jag föredrager således att kalla vintern en vän, och ännu dertill en affärsvän, en kund. Hvad blefve det af oss, om icke han byggde sina broar öfver kärr, floder och sjöar, om icke han anlade jernvägar öfver otillgängliga mossar och fyllde våra magasiner med last för handelsflottan? Långtifrån att för oss vara tillintetgörelsen, är han fastmera verksamhetens fält, der nu en gång natur och öden ställt oss vid gränsen af den eviga snön. Vårt land producerar om sommaren, men samlar, ordnar och bokför om vintern. Hälften af detta land är under sommaren ödemark, men får lif med den första frosten, den första snön.

108 Det är förunderligt, hvilka befängda föreställningar icke blott sydländingen, men äfven många små frusna mamseller och bepelsade kammarjunkare göra sig om vår vinter. I deras tanke kan man under denna årstid icke|280| företaga sig något bättre, än huttra framför en brasa, sqvallra vid ett rykande kaffekök eller göra politik vid en toddy. Jag ville anbefalla dessa damer och herrar samma dagordre, som fröken Hemming ropade till kasernen: ut med sällskapet! En flink häst, en klingande bjellra, en blank is eller en glatt landsväg med jemnslipad snö! Hvad möter oss då? Vi vänta oss finna ett sofvande folk och, till vår förundran, finna vi alla vägar befolkade, alla yxor i rörelse, alla spinnrockar surrande, alla väfstolar och fabriker i slamrande verksamhet. Sofva? Ja, det göra vi grundligt; lättingen och den flitige sofva i kapp; men när solen skiner på den bländande snön, få alla brådt att på sex timmar medhinna hvad vi annars icke hunnit på tolf.

109 Har ni sett städernas torg eller byarnas marknadsplatser en sådan sprängkall morgon i Januari? Alla kinder rödfrusna, alla ögon vakna. Rimfrosten hänger vid karlarnes skägg, qvinnornas ylletröjor, hästarnes mahn, slädarnes reden, bjelkarne, tjärtunnorna, linbundtarne, hölassen. Luften är uppfylld af fina, glittrande isnålar; för sitt lif vågar ingen med bara händer vidröra jern. Röken frånoriginal: Röken, från skorstenarne stiger lodrätt mot himmelen och färgas röd af den uppgående solen. Hela torgets befolkning stampar med fötterna och slår kring sig med armarna. Man skulle tro sig se en rasande folkmassa i begrepp att storma bastiljen, eller en ursinnig teaterpublik, färdig att uthvissla författaren och jaga polisen på porten. Misstag. Aldrig var ett folk lugnare, aldrig mer inne i dagens fredliga värf. Man säljer och köper, språkar och skrattar, får audiens i kontoret, lemnar våta märken på mattorna, smyger kanske ett ögonblick in till en frestande värmekälla, är åter tillbaka vid den tålmodiga hästen, som utströr sitt halfva foder på snön, och ser med samma lugn solen gå ned.

110 Derpå följer den långa, kalla natten, som tömmer torget och fyller stugorna. Tro icke, att allt mörker är natt! Tidigt i morgonens bleka stjernljus och sent under aftonens norrsken går forkarlen i den djupa snön vid vägkanten, jemkar hästens rede, stöder sitt stjelpande lass, håller mot utför backe, hjelper till uppför backe, skridande långsamt fram öfver isar och genvägar, för att slutligen stadna vid en enslig gård, der han och hans häst finna den väl|281|behöfliga hvilan. Vintern förskräcker honom så litet, att han långt gladare helsar dess ankomst i November, än han i April ser sin bro öfver kärret svigta och sin sköna isväg förbytt i slask. Öknarnas karavan går icke så trygg mot sitt mål i stiglös sand, som denne nordbo, steg för steg, vadar sina ihärdiga mil framåt i vintersnön.

111 Öknen har sandstormen, hafvet har sydvesten, norden har snöstormen. Hvad är yrsnön annat, än frusen hafsvåg? Mannens lust är att brottas mot elementerna; men tror ni, att folkets qvinnor och barn lipa för drifvorna? Vägen blir ofarbar, luften ett hvirflande lakan, skogen en spöklik, förvirrad stad af hvita, grönkantade torn, sjön en böljande bomullsvadd, der ett fint flor blåser öfver snövågens kammar och beständigt förändrar dem. Den nordiska karavanen banar sig oförfärad en väg genom manshöga drifvor. Männen nedtrampa snön, hästarne gå utan körsven i deras spår. Mången gång biträder vid lasset en qvinna, betäckt af snö, medan en pilt om sex år, morsk och manhaftig, griper de hängande tömmarna.

112 Vore icke snön ett så svårlöst problem för målarens pensel, skulle vi oftare se dessa förträffliga genrestycken på duken. Men snön är, allt efter luftreflexerna, stundom blåhvit, stundom rödhvit, stundom stötande i violett eller grönt, och får lätt ett tycke af sur mjölk på taflan. Hans färgnyanser äro så omvexlande och fina, att ett vant öga i honom kan läsa köldgraderna, utan att rådfråga termometern. Det är bekant, att han knarrar vid 12 grader under fryspunkten, och vid 20 grader får en metallklang under vandrarens fot.

113 Men våga försöket, bäste herr målare, och ni skall finna de tacksammaste ämnen. Måla kälkbacken; måla skidlöparen, när han förföljer vargen; måla den blanka blå isen med ringlande banor af smidige skridskolöpare; måla kapplöpningen med hästar i traf, en manande körsven, en nyfiken folkmassa, ett utstakadt hvitt fält på hamnarnas is. Måla Ålands postrote, framskjutande sin båt öfver det frusna hafvet och hejdande sig vid en öppen ränna i isen. Måla ett rykande haf, när det stelnar till is, eller forsens svarta, obetvingliga vatten, skummande mellan snöiga stränder. Måla skogen i vinterdrägt med Ilmarinens måne hängande på granens grenar, norrskenets blekgröna, fladdrande strålar nästan i zenith och aftonstjernan glimmande|282| öfver furans toppar. Snöns reflexer unna er starkare dagrar der, än vid ett höstlandskap i månsken. Och slutligen måla hvad så sällan en pensel försökt och som dock är så äkta folkeligt och så äkta nordiskt: en julmorgon i den klart upplysta kyrkan med en andäktig församling, putsande sina talgljus på bänkraderna, med nyfikna, undrande barn, med presten vid altaret, kyrkoväktaren vid håfven, de isade fönsterrutorna, vinterluften inströmmande som en rök från den öppna dörren, och andedrägten stigande från hvarje mun såsom en förkroppsligad ande, ett för ögat synligt tackoffer i den signade morgonstunden!

114 Gån åt skogen, mitt frusna herrskap, med edra melankoliska vintersuckar! Hvar är ett hurtigt mod, hvar är en frisk glädje, hvar är ett öppet, fritt sinne i lifvets kamp, om icke i vintern? Och denna natur, som I beljugen för att hon hvilar och ändock ständigt vakar, hon är just den, som är eder krafts vagga och eder frimodiga glädjes outtömliga källa. Vi lefva som hvalfisken, vi behöfva tidtals uppdyka i sommarvärme, grönska och solljus, för att fylla våra lungor med luft, men vintern är det element, för hvilket vi äro födde och der vi röras som fisken i vattnet.

115 Tag från oss vintern, och vi skola icke mer igenkänna oss sjelfva, vi skola blifva rotlösa mellanting mellan ett sydfolk utan söder och ett nordfolk utan nord. Flytta oss till Afrika eller Indien, och tillstå, att sedan vi solat oss nog, svettats nog och fått vårt lystmäte af kokosnötter och dadlar, febrar och skorpioner, ville vi gerna bortskänka alla söderns läckerheter för en enda handfull snö! Hvarför skulle vi söka det förnuftiga annorstädes, än i det verkliga? Skogens djur ha fått sin pels emot kölden, nordens folk ha fått sitt timmer, sitt bränsle och sitt hurtiga mod. Är naturen en klubba, ha vi fått skallar af jern. Så skall det vara. Hårdt mot hårdt och sol öfver snön!

116 Bisam. Jag förmodar, att damernas tystnad icke betyder ett obetingadt samtycke till konsul Rönnevalls målning af vintern och endast kan tillskrifvas deras fruktan att räknas till de frusna mamsellerna. För min del måste jag, äfven med risk att öka kammarjunkarnes antal, inlägga en reservation. Jag har icke alltid befunnit mig i en varm nattrock framför en god brasa, väl belåten öfver en stadig middag och med en kopp rykande thé för den väntade aftonkylan. Jag tror, att man under mindre lyckliga|283| omständigheter kan frysa rätt grundligt också i norden och gerna mottoge en vilsen fläkt af tropikernas värme. Jag tror, att vår jordbrukare icke med fullt sorgfria känslor ser den annalkande vinterns förebud visa sig redan en augustiqväll i den norra himmelens blekgröna färg, som stundom skiftar in i violett, och att han icke med samma nöje ser rimfrosten försilfra halfmogna rågax, som han i januari ser den pryda en löflös björk. Så oerfaren och opraktisk jag är i affärslifvet, vågar jag nästan betvifla, att köpmannen med fägnad mottager ett telegram om sin väntade last, som infrusit någonstädes vid våra kuster, eller om ångbåten, hvilken inhiberar sin tur för den stående frasen »naturhinder». Och för att ej glömma reflexerna på menskliga känslor, föreställer jag mig, att den fattige, den sorgsne, den bekymrade ofta nog säger till vintern: hvarför ökar du bördan? Hvarför röfvar du värmen ifrån min bädd,original: min-bädd, modet ifrån mitt hjerta och den tröstande blomman från en älskad graf?

117 Med dessa reservationer vill jag erkänna, att vinterns sol har något lifvande gladt. Men jag söker orsaken dertill i något alldeles motsatt mot föreställningen, att vintern skulle vara den normala och bestämmande hälften af vår nordiska tillvaro. Vintern är lika litet som mörkret, döden, tillintetgörelsen något i sig sjelfständigt, som kan tänkas utan beroende af något annat. Vintern är ingenting annat, än förnekelsen af de grundformer, hvilka beteckna sommaren, nemligen ljuset, värmen och det organiska lifvet, alltså någonting, som utan dessa dess motsatser hvarken kan förstås eller finnas till. Om alltså äfven vintern kan vara glad, verksam och upplifvande, så är det just i de former och intryck, der han förnekar sig sjelf, det är der han på ett eller annat sätt slår om i sin motsats.

118 Hvarför är hans solsken så gladt? Derför att det ligger inom en intensiv ram af mörker och erinrar om sommarljuset.

119 Hvarför är hans brasa så hemtreflig? Derför att hon fladdrar i kall luft, i tät skugga, och erinrar om sommarvärmen.

120 Hvarför är hans glatta isväg så angenäm? Derför att den återgifver oss rörelsens frihet, medan oöfverstigliga hinder resa sig rundtomkring oss.

|284|

121 Hvarför är hans oförvissnade barrskog så anslående grön? Derför att den påminner om sommarens grönska, medan allt omkring oss är förvissnadt och dödt.

122 Hvarför är en energisk verksamhet möjlig och tidtals märkbar i denna årstid, om icke derför, att lifvet behöfver dem för att ej bortsofva långa månader, hvilka naturen bestämt för hvilan och dvalan?

123 Slutligen, hvarför närma sig menskorna trängre tillsamman, hvarför mobiliseras sällskapslifvet, hvarför finna vi då ett ökadt behag i den förtroliga sammanvaron? Helt enkelt derför, att allt omkring oss är ensamhet, tystnad, orörlighet, ödemark, och derför att vi behöfva denna protest mot vinterns ödslighet.

124 Gif akt på vinterns glada eller lifvande intryck, och de skola alla befinnas vara protester mot honom sjelf! Solsken, månsken, norrsken, lampsken, den stjernklara himmelen och den glänsande snön äro hvar för sig protester mot mörkret. Brasan protesterar mot kölden, barrskogen mot förvissningen, skidan, kälken, skridskon och trafvaren mot orörligheten, sällskapslifvet mot ensligheten. Kan något föremål eller någon form i naturen fullständigare förneka sig sjelf?

125 Och likväl äger vintern någonting positivt, icke i sig sjelf, men i sin reflex på menniskan. Just derigenom att han gör den yttre verlden öde, öppnar han inom oss en annan och högre verld. Medan den yttre verlden förströr och uppslukar oss, ligger för oss denna inre och högre verld i ett täckelse. Först när dagens sol sjunker och jorden begrafves i mörker, afslöjas för oss täckelset öfver himmelen och vi förnimma dittills osynliga verldar af tindrande stjernor. Det är mer än symbolik, det är mer än en naturlag, det är en högre verldsordning. Ingen betviflar numera tillvaron af otaliga verldar i den ändlösa skapelsen, och likväl sökes måttstocken för det oändliga i så begränsade sinnen, att dessa icke skulle utan mörkrets tillhjelp hafva en aning om skapelsens storhet.

126 Vintern här i norden är blott deruti normal, att han upprullar för oss en högre tillvaro. I sommarens dag utan natt lefva vi för jorden; hon fängslar oss vid sitt hjerta, vi glömma vår rot i det oändligas kedja. Vintern kastar oss tillbaka på oss sjelfva, blottar vår fångenskap under natur|285|lagarnas tvång och tvingar oss att söka befrielsen inom oss, ofvan oss.

127 Se der hvad jag uppskattar högst hos vintern. Men jag förlåter och älskar honom också derför, att han beständigt pekar mot våren. Han flyter ditåt så visst, som en frusen källa längtar att utför sluttningen rinna till hafvet. Och så flyta alla årets tider in i hvarandra: gungande vågor med höjdkammar och sluttningar, ändlösa skiften, skenbart förutan annat mål, än vexlingens, och likväl alla strömmande mot det oändliga verldshafvet, i hvilket vetandet drunknar och endast tron finner sitt eviga fäste.

128 Gå om våren ut i den knoppande skogen och tro på uppståndelsen! Gå ut i sommarens grönska och tro på lifvet! Gå i hösten, och sök icke döden i dessa fallande löf, ty han finnes ej der, han är endast sädeskornet, som måste förmultna för att en gång uppspira i högre fulländning. Och slutligen, du som tviflar ännu, gå frimodig ut i vinterns snö och betrakta nordens kraftiga jättebarn, den högresta furan! Hör snöstormen brusa i hennes grenar, der hon trotsar förgängelsen och förnim hennes maning: Se jag lefver; du skall lefva längre än jag!

---

129 När Hengist en klar vårdag vimpelprydd ångade in i Travemündeskonsekvensändrat/normaliserat farled och muntert besvarade strändernas flaggor, sågs ett litet knytelikt föremål bortsopas af blåsten från fartygets akterdäck och flyta med strömmen ut emot Östersjön.

130 – Hvad var det? – frågade doktor Rabe. – Har någon af damerna förlorat ett flor eller en silkesduk?

131 – Nej, – svarade fröken Hemming med en blick efter flyktingen. – Det var min pirat. Den trogne löjtnanten var en myth, han blef aldrig funnen!