[311]

Vincent Vågbrytaren.

[312] [313]

1. Studentmatrikeln.

1 Det har ett eget intresse att genomläsa en studentmatrikel för 20, 30 år tillbaka, eller längre, om man så vill. Namnen stå der på deras linierade rader egenhändiga,original: egenhänhändiga, tappra och styfva, såsom de skrefvos i den lyckliga tid, när den första lyran blänkte på mössan, – ungdomens glada lyrik, – och vanligen skrifna med stor pränt, såsom man gör, när man gör en sak af vigt. Vigtiga voro också dessa penndrag för dem som skrefvo dem, ty de inneburo inseglet på den akademiska värdigheten och upptagandet i ett samfund, hvilket man alltifrån skolans första dagar med längtan betraktat såsom målet för sin högsta ärelystnad. Det tycktes, såsom hade pilten med samma penndrag ristat sin mandoms bomärke i lifvets bok och vore en annan och fullgiltigare karl, när han bortlade pennan, än när han fattade henne.

2 Men under denna linierade egenhändiga namnteckning lemnas ett oskrifvet blankt rum på det hvita foliobladet, och detta oskrifna rum har ock sin märkvärdighet. Det är såsom en skuldsedel till lifvet och efterverlden, på hvilken dessa en dag skola skrifva sitt qvitto. Här, på det nu så oskyldigt hvita bladet, skola okända framtida händer anteckna det ofvanstående namnets orlofssedel, när tjenstetiden är ute. Här inskrifvas, tid efter annan, namntecknarens öden och förtjenster, – åtminstone hans befordringar, ifall han vunnit sådana, och hans lefnadsyrke, ifall han kommit sig till ett sådant. Sist tecknas afskedet ur lifvets tjenst med den sedvanliga formeln, som fordom brukades på latin: Obiit annooriginal: Obüt annospråk: latin ... eller numera »Död år ...» eller ock tecknas i slutet ingenting alls, när måhända platsinnehafvarens död är likaså obekant, som hans lefnad gått spårlös fram öfver jordens yta.

|314|

3 Jemföras nu de tappra namnen med de oftast blygsamma anteckningarna under dem, – hvilka minnen! hvilka lärdomar! hvilken sällsam profkarta på menskliga ödens vankelmod! Läser man namnen endast för fem och tjugu år tillbaka, så är redan halfva antalet bortsopadt som vissnade löf; den andra hälften arbetar ännu på material att fylla tomrummet under pränten. Det är ofta med ett vemodigt intryck man stafvar på dessa runstenar öfver jordade illusioner och smultna Icari-vingar. Huru många bland alla dessa af stormen kringströdda tallkottar ha vuxit till furor? Hur många ha ens fattat rot? Somliga vissnade i vårens första knoppningsdagar; somliga föllo på hälleberget, somliga bland törnen, somliga på landsvägen och några äfven i herrlig jordmån. Dock ha de flesta blifvit, de också, ett stycke grönska i deras lands skog, och detta är nog för en blick tillbaka, om det ock synes alltför litet för en blick framåt.

4 Stundom sörjer också ett skämtande öde för att anteckningarne under namnet få en viss humoristisk färg. Två bröder från Åbo präntade sina namn i matrikeln. Fadren hade från vaggan bestämt den ene till krigare och utrustat honom med det tappra namnet Achilles, den andre till läkare och stämplat honom med det lärda namnet Machaon. Hvad berättade sedan matrikeln om desse två? Achilles blef läkare och fick intet annat blod på sitt samvete, än snäpparens hugg i patientens ådror, Machaon blef krigare och slöt sin bana som en väldig major.

5 Vid den tiden, då ömma föräldrar ansågo ingen ära eller utkomst vara möjlig för deras guldgossar utom i kronans bröd, med kaftanen, epåletten eller den civila ståndkragen; – vid den tiden, då ingen visdom ansågs tänkbar utom de fyra fakulteterna med deras små underlydande vasaller af landtmätare och andre Apollos löshästar; – vid den tid, med ett ord, då den akademiska strömfåran delade sig i tvenne hufvudriktningar: den ecklesiastika med skolan och den juridiska med kameralen som bihang, medan här och der en droppe stänkte åt medicinen och resten af flödet skummade vid stränderna, utan att så noga veta hvarthän; – vid den tiden inskrefvo på samma dag sju valedicenter från samma skola sina namn såsom frie akademiske medborgare i ****ska afdelningens matrikel. De hade troget följts åt som sidokamrater i alla vexlande|315| öden och äfventyr, från de allraförsta plaggorna i secundan ända till den allrasista dufningen i Euklides, som, näst ryskan, var det värsta blindskäret vid inloppet till hamnen.

6 Det var en sommarafton, den 9 Juni 1835. Omkring 40 eller 50 studenter voro församlade i deras egen hyrda lokal, en mörk sal och dito kammare, i den del af Helsingfors, som då icke längesedan uppvuxit ur de steniga ödemarkerna söder om de äldre stadsdelarne och som derför kallades Nystaden. När de sju inskrifvit sina namn i afdelningens matrikel, likasom förut i universitetets förnämare mönsterrulle, och dagens öfriga frågor blifvit undanstökade af församlingen, begynte stugan kännas de unga för trång. Man vandrade ut, och de sju skulle, efter gammal sed, med glas i hand besegla sitt nya broderskap med äldre kamrater: seniorer och cives.

7 Beslutet var enhälligt, det hade ingen nöd; men om valplatsen för den skeende bataljen voro meningarna delade. Helsingfors var vid den tiden en småstad från hjessan till fotabjellet; – intet societetshus, brunnshus eller Kajsaniemi; ingen Kleineh hade då ännu med konstvan hand kryddat festens pokal; ingen läseförening, ingen klubb uppsamlade än i sitt sköte desse lycklige, som hade intet att göra. Det mest renommerade värdshuset var svenska mamsell Wahllunds i ett hus vid senatstorget. Näst henne kände alla den gamle israeliten Nathan, hvilken man påstod ha varit lika gammal, lika fet och lika utrustad med födgeni i konung Adolf Fredriks tid för sjuttio år sedan; vidare fyra »schweizerkonditorer», som täflade om rangen i punsch och likörer: alla studenters farbror Catani, jemte de mindre ryktbare Menn, Kestli och Järngren. Catanis punsch ansågs företrädesvis akademisk; Menns guterades mest af militärer; Kestli och Järngren räknade sina kunder bland yngre tjenstemän och stamgäster bland borgerskapet. För att icke fördölja sanningen, dracks den tiden temligen groft, och sällan aflopp ett fältslag utan ett antal stupade och blesserade, som af röda korsets dåvarande frivillige inburos att hvila efter stridens mödor i ett stilla Mon reposspråk: franska vid sidan af festsalen. Dessutom funnos, jemte de ärbara spisqvarteren hos borgaren Petrell, fru Christén, mamsell Björklund m. fl., en mängd billiga matställen, der biffsteken serverades med mycken lök och mannagrynsgröten inbars i portioner, som kunnat stilla en jättes hunger.

|316|

8 Anspråken voro små och nöjena tarfliga. Man kände knappt någon medelväg mellan myrans flit och gräshoppans lättsinne. Medan den ene studenten befanns naglad vid boken och lefvande en torpares lif, måste man dagen igenom söka den andre vid biljardbollarna. Följden var, att, jemte mycken kärnfast duglighet, allvar och flit, fanns också mycket gräshoppslynne. En enda småstad räknade, bland 11 inom få år till universitetet afsände lofvande ynglingar, 8 som ridit i galopp till total undergång. Vi skola ej för mycket prisa den gamla goda tiden.

9 Vid salutorget blef rådplägning. Man beslöt att tåga till »Sällskapsträdgården» och ditföra punsch.

10 Ynglingarne marscherade bort i den herrliga juniqvällen. De togo vägen utåt unionsgatan och genom botaniska trädgården med dess klippta alléer, der acacierna nyss slagit ut sina späda blad, medan ekar och lönnar utvecklade sina första ljusgula löfhylsor och de första narcisserna begynte dofta vid gångarna. Vandrarne helsade veteranen professor Sahlberg, som i sin korta trädgårdsrock gaf befallning om fönstrens insättande i det nya calidarium, på det att aloë, fikon och sockerrör skulle göras inhemska i Finland. Man kastade i förbigående en blick på det lilla stenbordet vid strandkullen, der ett förgätet apelsinskal, foten af ett spetsglas och en fordom innehållsrik kork erinrade om den glada middag, som Flora och Fauna några dagar förut börjat i orangerierna och slutat med bålar på kullen. Härifrån uppnådde skaran genom en smal grind den yttre parken, tände sina pipor vid »frimurarns graf» och fortsatte kosan långs stranden framåt den vackra, men ödsliga udden, utan att bekymra sig om häggars och rönnars tysta protester, när vårens dofter förgiftades med rökmoln af »Tuppen», »Rosen» och »Gefle Vapen».

|317|

2. De sju presenteras.

11 Den plats, der Kajsaniemi värdshus sedermera uppfördes 1838–1839 och erhöll sitt namn till mamsell Kajsa Wahllunds ära, var 1835 fullkomligt obebygd: icke ett skjul för regnet, icke en bänk för den trötte vandraren. Endast den lilla runda gräsplanen midtför den nuvarande bryggan fanns planerad då redan, eller rättare då ännu, ty sannolikt var bryggan, likasom grafven, brunnen och en eller annan sandgång, ett återstående minne från forna dagar, när parken varit den hemlighetsfulle »frimurarens» enskilda trädgård, – den lustgård, hvilken han höll så kär, att han ville slumra för evigt invid dess vågors sorl och under dess rönnars blommor. Kring denna runda gräsplan vid bryggan slog ynglingaskaran ned i det gröna och knackade sina pipor mot berget. Cigarrerne voro ännu en spansk lejonsaga, känd och erkänd endast af några få utvalde, som hunnit i konsten ända till de då uppkommande »bruna prima». Till tidens märkvärdigheter hörde också, att en bland sällskapet befanns försedd med en liten trädlåda, uppfylld med sågspån, hvari lågo några grofva tändstickor, försedda med ett plumpt hufvud af sprakande fosfor och rökande svafvel. En sådan låda var ingen ringa lyxartikel; hon kostade i sin första kamp mot svafvelstickorna en plåt i svenskt mynt, och en plåt, eller 16 skillingar, var en betydlig summa, hvarför ock de fleste studenter buro, som ärlige torpare, fnöske och flinta i fickan.

12 Tändstickorna voro den nya tidens första signalraketer i Finland. Man bedref allehanda upptåg med detta lybska fabrikat, innan det snart blef allmänt bekant och priset hann falla till 6 och 4 skillingar lådan. Ofta när en student, stadd på resa att taga »landshöfdingeexamen», trädde myndigt in i gästgifvarens stuga, nedlät han sig att upptaga en spån från golfvet och likgiltigt stryka ett drag mot ugnsmuren. Spånen tog eld, till icke ringa förvåning, och lärdomens anseende var räddadt. Hvem vågade|318| numera tvifla derpå, att ingenting var omöjligt för en student?

13 Vidpass 30 unge medborgare befolkade framtidens kulle. Ur rockfickorna uppenbarade sig några buteljer punsch och två glas: jemnt de två man behöfde, för att klinga brorskålar på 99½. Kalaset var färdigt. Fint var det icke, och kunde ej vara det, på en tid, när en lång vårtermin i medeltal kostade 100 riksdaler banko, en summa, som då föranledde bittra klagomål öfver tidens dyrhet, emedan denna studentgenerations fäder lefvat sin termin i Åbo för lika många plåtar och nästföregående generation för en tunna bröd, en bytta smör och några riksdaler. Hur skulle desse gode fäder hisnat, om de förnummit lärdomens utsädeskostnad i en senare mansålder!

14 Lyxen hade stigit 1835. De hedervärda vadmalsrockarna, konstrikt tillskurna af sockneskräddaren hemma i fädernehuset, buros väl ännu utan men för den akademiska värdigheten, men sågo sig allaredan i fara att utträngas af uniformsrockar och svarta syrtuter, merendels tagna på krita hos mästerskräddaren Palmqvist, som med dem byggde åtminstone en våning af sitt ståtliga stenhus. Smorlädersstöflarna löpte samma fara för finare fabrikater från skofabrikörerne Nordin och Hannelius. Sällan nedlät sig dock en student till en så onyttig lyx, som att bära handskar. Käppar af elegantare sort än knölpåkar voro icke okända, men ådrogo sina ägare spenamnen bönstänglar och spanska ryttare.

15 Denna tid talades mycket om »andan» inom studentkorpsen. Hvari denna »anda» egentligen bestod, var svårt att upptäcka. Man såg väl stundom, – när en befordran vid universitetet väckte missnöje, eller när högt uppburne kamrater relegerades för opposition mot det då rådande ultrakonservativa systemet i den akademiska styrelsen, – spår af ett samband mellan den annars splittrade ungdomen, som blott vid majfesterna hade sin enda föreningspunkt; ja, det hände, att skaror af ett par hundrade studenter någongång kringtågade i månskenet med sångarne i spetsen och kände sig genom massan något betyda. Men allt detta var i grunden ej annat än samma öfversvallande ungdomsmod, med hvilket klassen i en skola någon gång ställer sig, en för alla och alla för en, i opposition mot förmenta oförrätter. De stora tankarne tillhörde ej samtidens|319| lif: de tillhörde Homerus, Sofokles, Milton, Klopstock, Göthe, Walter Scott och Frithiofs Saga. Hvar skulle man söka den tändande gnistan? Politik gjordes – med ett enda ryktbart undantag under polska revolutionen 1831 – alldeles icke. Lönnrots Kalevala plockades då som lingon långt i Karelens moar, Runeberg korrigerade skrifprof, fennomanin diade modersmjölken, som ett lindebarn utan tänder, i Judéns och v. Beckers skrifter, Topelii runor, C. N. Keckmans lärda afhandlingar och E. A. Ingmans öfversättning af Anakreon. Det allt sammanhållande, allt lifvande och lyftande fosterländska elementet saknades; fäderneslandet låg vid universitetet »afdelt» i åtta, ofta nog rivaliserande »afdelningar».konsekvensändrat/normaliserat Några bland dessa afdelningar – f. d. »nationer» – voro mera ansedda än andra och fasthöllo med icke ringa sjelfkänsla prerogativet att tillverka landets och universitetets berömde män; hvilken anstolthet gjorde denna studentaristokrati mer än andra ömtålig om landsmannaskapets heder, men stötte genom sin slutenhet alla öfrigas sjelfkänsla.

16 Sjelfva dessa afdelningar hade sina vexlande perioder af förfall och blomstring; deras ofta reviderade och i heta debatter omtvistade stadgar (statuter) voro studentlifvets enda verkliga samhällsfrågor, vigtiga nog för sin tid, emedan ynglingen lärde sig der ett slags parlamentarisk styrelseform och för första gången fick tillfälle att höja sig öfver sina små personliga intressen till ett högre, allmännare mål. Dessa akademiska småstater, med deras heta debatter, deras stormiga partifejder och kamp mellan framstående folktribuner, voro i sjelfva verket de enda i landet, som då ägde och praktiskt genomfört en konstitution.

17 Men vi återvända till den gröna rotundan vid framtidens Kajsaniemi. Sedan vi lemnade den, ha novitierne redan hunnit dricka brorskål, icke blott med cives, utan ock med seniorerne; så hastigt voro då redan de forna stränga rangskilnaderne öfversprungna och qvarstodo numera endast till namnet. Ordet gulnäbb fanns ännu ej i studentens ordbok; man hörde stundom det mindre höfliga uttrycket »valp»,konsekvensändrat/normaliserat men novitius var det häfdvunna, klassiska ordet. Det torde nu tillåtas oss att presentera de sju nybakade akademiske medborgarne för den gunstbenägne läsaren, som troligen icke var med på rotundan, och för läsarinnan, hvilken icke|320| skall påräkna en i dansskolan inöfvad bugning af så styfve unge män, som denna tid uppfostrade.

18 Den äldste bland telningarne i denna ungskog, en patriark bland de unge, hette Abraham Tallrot och bar sina 30 år på nacken; var bondson och hade vid 16 års ålder fått i sitt hufvud, att han ville blifva prest, hvarefter han, med outsäglig möda, först lärt sig svenska, derpå med finsk envishet, under pustar och plaggor, kafvat sig genom vishetens urkund, den ärevördige Strelings grammatica latina; sedan fått den onödiga, men alltför vanliga ärelystnaden att försvenska sitt ärliga finska namn Mäntynen och slutligen med njugg nöd kryssat sig genom studentexamens klippor och grund. Till sin yttre menniska var han rödbrusig, groflemmad och axelbred, bar yfviga svarta polissonger, hemgjord uniformsrock af blått vadmal, som han hitfört färdig (dock utan knappar) i kappsäcken; tuggade kalmusrot, var känd för sin talent att spotta till måls och kallades i skolan Tusse.

19 Öfver honom i längd, men underlägsen i ålder, var en annan Herkules vid namn Hesekiel Granqvist, 26 år gammal, klockareson, kroknackig och kulleraxlad, håret af morgonrodnadens färg, munnen otroligt bred, ögonen ärliga och dumma, rocken något för snäf, stöflarna ofantliga och af tjockaste oxläder; tuggade långtobak och bar i skolan spenamnet hästen.

20 Dernäst följde i år och visdom Josef Alexius Enestam, adelsman, 25 år gammal, fadren häradshöfding; lång, ljushårig, vältalig, mager och bleklagd; rocken af finare kläde, ej utan anlag till sprätt; nyttjade handskar; hade försinkat sig, emedan han fann mesta behag i röfvareromaner. Han hvarken rökte eller snusade, men tuggade ständigt kanelknoppar och bar i skolan namnet Alonzo.

21 Vidare följde i ordningen Adolf Julius Ahl, 22 år gammal, en kort, fetlagd och rödblommig passagerare af ett klippskt och jovialiskt utseende, med små plirande grå ögon, rocken något luggsliten, ehuru fadren var skräddare; hela turnyren litet slarfvig, men småtreflig. Redan ryktbar som flink biljardspelare, kunde han konsten att svälja rök hos Catani och blåsa ut den hos Kestli; var annars känd för godt hufvud och vig mun samt bar i skolan, der han luntat sig fram, hedersnamnet paschan.

|321|

22 Ytterligare Anders Rönnblom, 21 år gammal, prestson; mörklagd, af medellängd och allvarligt utseende; något tankspridd, men värderad af alla som flitig och redbar, med grundliga laudaturs kunskaper; snusade; bar glasögon och hade svagt bröst; kallades i skolan antepenultimusspråk: latin.

23 Näst honom följde i ålder Lambert Severin Björck, 19 år gammal, fadren förmögen köpman, en späd, ljuslätt och fromsint yngling med klara tänkande blå ögon och ett hjertegodt utseende. Hade fått högsta betyget ibland de sju, men var blyg som en flicka och hade en gång försökt röka, men blef sjuk deraf och gjorde ej om det. I skolan hade original: hade han fått ett spenamn för sin späda figur och sitt tysta väsende; han kallades mösset.

24 Den sjunde och yngste i ordningen, 18 år gammal, hade tecknat i matrikeln Vincentius Ek. Han var en lång, smärt yngling, starkt byggd, ehuru ännu icke fullt utbildad, och skulle varit bildskön, om ej ett djupt ärr vanställt hans venstra tinning; brunt hår, klara och trotsiga mörka ögon; hela hållningen frimodig och medfödt öfverlägsen, utan att göra anspråk derpå. Fadren, finne, kaptenlöjtnant vid ryska svartahafsflottan, hade stupat i grekiska frihetskriget. Sonen blef student med endast 14 röster, som den tiden var lägsta cum laude. I skolan var han lekarnas sjelfskrifne kung; ingen kunde slå en lyra som han, skrinna som han och, i nödfall, slåss såsom han mot en hel armé gatpojkar. Ovisst är, om han derför fick sitt binamn i skolan, eller emedan han var den djerfvaste simmare man der på orten ännu hade sett: alltnog, bland kamraterne var han känd under namn af vågbrytaren.

25 När vi dessutom veta, att unge Vincent som ett fattigt fader- och moderlöst barn blifvit upptagen och uppfostrad af Severin Björcks fader, – och när vi erinra oss huru mäktigt motsatserna i lif och lynne draga hvarandra till sig, – undra vi icke mer, att två trognare vänner aldrig funnits, än Vincent Vågbrytaren och hans kamrat Mösset.

|322|

3. En sjöresa till Sparbanken.

26 Qvällen var herrlig, luften så ren, så frisk, himlen så klar, sjön så blå, alla lunder så ljufligt täcka i deras späda ungdomsgrönska. Ynglingarne på kullen andades frihetens luft och njöto vårens behag, hvar och en efter sitt lynne. Några förblefvo hvilande, vårdslöst utsträckte på den mjuka gräsmattan, under det att de med halfslutna ögon inandades rönnarnas dofter. Andra i samma ställning blåste makligt lätta moln af rök, som förtunnades i ljusgrå ringar och fördelade sig i den klara aftonluften. Några drogo handkafvel, »bröto arm» eller kastade spjut, som Iliadens Hektor, Achilles, Diomedes och Ajax. Några excellerade i konsten att hoppa grensle öfver »Hästens» krokiga rygg, medan andra, som under tiden skötte buteljerna, småningom tömde broderlotten af dessas innehåll.

27 Generationen var armstarkare och fysiskt mera härdad än den nuvarande. Visst förde den tidens veteraner samma klagan, som Nestor förde för tretusen år sedan utanför Trojas murar, och påstodo vid de första fyra majfesterna i Helsingforsoriginal: Helsingsfors 1832, 1833, 1834 och 1836, att studenterne då voro de fordne Åbogossarne vida underlägsne i sådana ridderliga öfningar, som att slå hög lyra och simma på vågorna af kamraternes gungande armar. Men vid majfesten 1848 hade dessa öfningar redan kommit så ur bruk, att veteranerne af den första Helsingforska studentupplagan då i deras tur funno skäl att klaga öfver tidernas förfall. En efterföljande generation har upplefvat gymnastik och turnföreningar, men flertalet torde vara i stort behof af att uträta armar och ryggar under kommando af värnepligten.

28 Några af parkens ungdom kastade stenar vid stranden och fröjdade sig, när de långt ute på fjärden »bundo Necken». Tusse med sin seniga arm lyckades kasta öfver mer än halfva det breda sundet åt »Sparbanken» till och utmanade alla öfriga att göra det efter. Sex eller sju försökte; somlige hunno till midten, somlige något deröfver, men ingen uppnådde Tusses kast. Äfven Mösset gjorde|323| ett svagt försök med sin späda arm, men det aflopp ej bättre, än att stenen varligen plaskade ned i vattnet 20 alnar från stranden.

29 – »O Kambyses, en gud skulle ej hafva gjort det bättre»,konsekvensändrat/normaliserat – utropade Paschan, som druckit icke så litet punsch och ännu hade verldshistorien i godt minne sedan studentexamen i förrgår.

30 Kamraterne skrattade; men detta förtröt Vincent Vågbrytaren. I all tysthet upptog han ur vestfickan en af den tidens stora ryska 10 kopeksslantar, räckte den åt Björck och hviskade: kasta med slanten, men håll armen lägre, och gör svängen i båge nedåt, – ej med kurven uppåt, förstår du; det tar ej flygt ... Se så, försök!

31 – Nej, – sade Lambert Severin Björck, med tillnamnet mösset – kasta du för mig; du kan kasta för två.

32 Vincent tvekade. Fram trädde derefter två bröder Widefelt, raske, ståtlige ynglingar, och kastade. Bådas stenar nedslogo ungefär på samma punkt och så nära längsta kastet, att segern med skäl kunde anses oafgjord. Efter dem kom en äldre, trygg och tystlåten student vid namn Renius, valde länge och noga bland stenförrådet på stranden, måttade också eftertänkeligen och lät så kastet gå. Allas blickar följde den långa qvartcirkel, som hans sten beskref i den genomskinliga luften, och se, det befanns, att stenen nedslog ungefär två eller tre famnar bortom det nyss så beundrade första kastet.

33 – Kasta nu, Vincent, kasta nu! – upprepade Björck, ty denna täflan – ehuru den då mest vanliga lek – hade blifvit en af de stundom små, stundom stora föremål, som sporra ynglingars ärelystnad.

34 – Gör efter den som kan! – ropade flera de närmast stående, triumferande öfver ett kast, hvilket alla ansågo oöfverträffeligt. Endast Paschan företog sig, med något osäker arm, men mycken skicklighet, att svara på uppmaningen med några väl anbragta »smörgåsar». Men Renius satte sig lugn att stoppa en ny pipa, likasom angick honom seger eller nederlag föga i en så ringa betydande strid.

35 Vincent mätte en stund distansen, böjde sig derpå ned, upptog den första sten han fann vid sina fötter, vände den ett ögonblick mellan fingrarna, böjde sig derpå något bakåt på högra foten och kastade utan synbar ansträngning,|324| likasom blott för ro skull. Man hörde susandet genom luften, allas ögon vändes ditåt, men intet plaskande förnams, ty stenen nedföll på stranden vid Sparbanken, åtminstone 30 famnar bortom den längsta punkten, som Renius hade uppnått med sitt beundrade kast.

36 Denna gång hördes intet bifallsrop, endast undran och häpnad, ty ett sådant kast hade ännu ingen af de närvarande upplefvat, och näppeligen lärer mången numera göra det efter, om icke med slunga, och knappt nog så. Endast Abraham Tallrot, Tusse benämnd, lät genast förnimma, att Vincent måste ha kastat med slant.

37 – Du har kastat med slant, – upprepade tio andra, ty flera hade sett den slant, som Vincent Vågbrytaren nyss hade bjudit sin vän Severin Björck.

38 – Slanten är här, – sade Vincent föraktligt och kastade kopparmyntet på stranden, så att det klang mot stenarna.

39 – Du har flera slantar, – upprepade Rönnholm. – Jag märkte nog, att du låtsade upptaga stenen, men du kastade med slanten.

40 – När jag säger att jag kastat med sten, har jag kastat med sten, – svarade Vincent, retad af motsägelsen.

41 – Det var en fyrkantig, flat gråsten af slantens storlek; jag skulle känna igen honom bland tusen andra, ty han hade ett aflångt hål på sidan, – försäkrade Mösset.

42 – Och jag såg med mina egna ögon, att det var en slant, – genmälde Tusse med den envishet, som aldrig tager ett ord tillbaka.

43 Vincent Vågbrytaren aktade icke nödigt att svara härpå; han kastade hastigt kläderna af sig och hoppade i sjön. Förvånade samlades alla kamraterne nu på stranden, osäkre hvad meningen var med denna så hastigt beslutade simfärd.

44 Vincent var emellertid redan ute på sundet. Han samm som en fiskmås. De lätta vågorna, förgyllda af aftonsolen, hvilken just då sänkte sig bakom talldungen vid Thölö, krusade sig behagligt omkring hans skullror, och snart hade han med raska, lediga armslag uppnått motsatta stranden vid den udde i viken, som då allmänt var känd under namn af »Sparbanken».

45 Denna sparbank var ett litet värdshus, der Helsingforsboarne gerna insatte sina kapitaler på kägelbanan, innan|325| de hade tillfälle att insätta dem på värdshuset Kajsaniemi. Udden har än i dag det täckaste, men också det mest vanvårdade läge, emedan den blifvit lemnad nästan fullkomligt kal, utan andra planteringar, än kål och potäter. Vid tiden för denna berättelse funnos der fyra eller fem magra pilträd och ett par rönnar, alla sedermera försvunna under uddens skiftande öden. Ty sedan Sparbanken 1837 om våren upplefvat sin mest glänsande period vid den stora afskedsfesten för Runeberg, som då flyttade till Borgå, begynte dess glans att förblekna och blef snart derpå alldeles fördunklad af dess granne Kajsaniemi. Ännu en tid vegeterade inrättningen, dock utan kapitaler, som villa; blef derefter omvexlande privat bostad, Pohlmansk hattfabrik, ryskt bageri och lägerplats m. m., till dess att byggnaderna en vacker natt på vintern 1855 förstördes af en eldsvåda, som på ett lysande sätt afslutade Sparbankens på sin tid märkvärdiga krönika.

46 Men vi återvända till Vågbrytaren, som denna gång intygade sin värdighet efter bokstafven. Uppkommen på stranden, letade han några ögonblick bland stenarna, utan att bekymra sig om diverse vicehäradshöfdingar, som af förundran stadnade med kloten i handen på kägelbanan. Slutligen såg man honom resa sig upp, luta sig något tillbaka och åter göra ett kast. Detta kast var säkert måttadt, ty snart nedföll en sten vid de församlade kamraternes fötter på motsatta stranden. En af Widefeltarne upptog stenen, hvarpå den granskades så noga, som hade den varit det sällsyntaste mineral. Och se, den befanns vara samma sten, som Björck beskrifvit och hvars ovanliga form uteslöt all möjlighet af att den kunnat vara understucken. Upptäckten helsades med ett jubel, mot hvilket icke ens Abraham Rönnholm vågade göra ett inkast, och den alltid vakna rättskänslan i dessa ynglingahjertan vände hastigt segern på Vågbrytarens sida. Man såg honom åter klyfva vågen på färd tillbaka; men ännu innan han uppnått land, hade sällskapet redan uppsökt en gammal båt vid stranden af botaniska trädgården och begynt ett triumftåg, för att värdigt helsa den djerfvaste kastare, som någonsin slungat en sten öfver de blå vågorna af ett finskt sund.

47 Båten, ehuru lastad ända till bräddarna, bar icke flera än åtta, men hade Vincents kläder ombord och återförde honom i triumf till Sparbankens strand sålunda, att han|326| höll sig fast i stammen och förmåddes i denna ställning att tömma det sista återstående punschglaset. Bland dem, som ej fingo plats i båten, väntade några på dennes återkomst; några simmade öfver, och några föredrogo att begifva sig landvägen öfver långa bron, hvarefter en rykande bål till Vincents ära beställdes på Sparbanken.

48 Detta uppträde hade haft obemärkte åskådare, som af en händelse promenerade i parken och stadnat bakom tallarne, för att betrakta ynglingarne. Föga anade Vincent Vågbrytaren eller någon af hans kamrater, att ett i sig sjelf så obetydligt äfventyr, som denna muntra stenkastning vid Kajsaniemis stränder, skulle blifva afgörande för en ynglings hela framtid.

4. Betraktare på afstånd.

49 Den afton, då Vincent Vågbrytaren samm öfver sundet till Sparbanken, stodo på kullen bakom tallarne tvenne grupper, som betraktade ynglingarnes lek. Längre borta på sandgången stadnade en gammal fru, klädd i en numera urmodig svart sidenkappa, beskuggad af en halmhatt med den tidens långt framstående skärmar, som nu väcka så mycken munterhet, när de hittas i skräpgömmorna eller begagnas till karrikatyr-kostymer. Bredvid henne syntes en ung, blond flicka med ett godt och behagligt utseende, klädd i en något urvuxen rutig bomullsklädning, äfven hon med bredskärmad hatt och en mycket liten, hvit parasoll. Båda syntes frukta att blifva bemärkta och fortsatte promenaden, så snart ynglingarnes blickar riktades ditåt; men när de trodde sig säkra, stadnade de ånyo och gåfvo förstulet akt på sällskapet vid stranden.

50 Närmare denna och öfverst på kullen, der en gammal iskällare är uppförd i sluttningen, stodo två andra personer, som icke tycktes äga någon gemenskap med de förra. Den äldre af desse var en lång, mager herre, om vidpass sextio år. Han bar rysk marinuniform, utvisande ett|327| högre befäl, och under officersmössan framskymtade svart, men gråsprängdt hår. Ofvanför hans krökta örnnäsa framblixtrade ett mörkt öga; det andra ögat var blindt; långa grå mustacher och en kappa, som till hälften dolde uniformen, bidrogo att gifva honom ett stolt, befallande och militäriskt utseende.

51 Vid hans sida stod en yngre man om 30 eller 35 år, i en besynnerlig främmande drägt med guldsnören öfver en blå sammetsjacka, kortvext, mörklätt och blek, med små, bruna, lifliga och ständigt rörliga ögon. Det sätt, på hvilket han besvarade officerens frågor, utvisade en tjenare eller åtminstone en underordnad. Båda voro påtagligen främlingar och stodo der till utseendet som likgiltige betraktare af den vackra utsigten, men i verkligheten följande med uppmärksamhet ynglingarnes rörelser; likväl på tillräckligt afstånd, för att ej väcka uppseende. Måhända visste de, att ingenting så lätt kommer ungdomsblodet att sjuda, som den aflägsnaste misstanke om spioneri. Och denna tid saknade icke vissa misstänkeliga rykten, för hvilka särskildt studenterne voro ganska ömtålige.

52 – Låt oss nu gå, tant! – sade den unga flickan till sin följeslagarinna. – Jag fruktar att de se oss, och den långa herrn derborta ser så underlig ut. Märker tant huru han gifver akt på dem? Jag hörde honom nyss, när han gick förbi oss, tala ett alldeles främmande språk, som jag aldrig hört förr.

53 – Det var ryska, – svarade den gamla frun tankspridd, i det hon fortfor att betrakta studenterne vid stranden.

54 – Nej, tant, det var icke ryska, icke franska, icke tyska och icke engelska; det liknade snarare finska, men finska var det icke heller. Det vore märkvärdigt att veta hvad språk det var.

55 – Man skall få se, att han går och dränker sig, den oförnuftiga pojken! – bannade tanten, utan att höra henne, och tog några steg framåt med synbar oro, när Vincent hoppade i sjön.

56 – Vet icke tant, att de kalla honom vågbrytaren! – utropade flickan med ett barnsligt uttryck af tillförsigt.

|328|

57 – Just derför, kära barn, just derför. En våghals är han, och en af de värste. Det går aldrig väl. De förleda honom, de förstöra honom. Och hvad skall hans fosterfader säga, om jag låter gossen drunkna midtför mina ögon?

58 – Kära tant, Severin står ju bredvid!

59 – Ja, Gud välsigne honom. Ack, om alla gossar vore som Severin! Men han kan icke rädda ett möss en gång.

60 – Nå, ett möss kan han rädda! – utropade flickan skrattande. – Men nu är Vincent öfver på andra stranden.

61 De två främlingarne närmade sig strandsluttningen, följde simmaren med sina blickar och samtalade lifligt på detta språk, som väckt flickans förundran. Hon var ursäktad, om hon icke förstod det, ty det var nygrekiska. Många greker tjenade vid denna tid på ryska örlogsflottan; det var icke sällsynt att se sådane, jemte andra österländingar, uppdyka äfven i Helsingfors, men desse begagnade sig mest af ryska språket.

62 – Det är han! – sade den kortare mannen.

63 – Är du säker derpå? – frågade den gamle marinofficern.

64 – Så sannt som jag är min moders son. Kalla mig en otrogen hund och kasta mina öron för Ibrahims fötter, om jag denna gången bedragit mig.

65 – Bevis!

66 – Jag följde spåren ända ifrån – du vet – öfver Simferopol till Moskwa – från Moskwa till Petersburg – från Petersburg hit – från Helsingfors till ***, – derifrån åter tillbaka hit. Jag vet allt: det kors han bär på sitt bröst, det ärr han bär på sin venstra tinning, sjelfva hans ärfda, oförfärade mod; allt träffar in, som den gamle Stefano beskrifvit honom. Sälj mig till en träl, herre, eller tag mitt hufvud; men jag säger dig: det är han!

67 – Godt. Jag vill tro dig. De tio tusen piastrarne torde bli dina.

68 – Jag är säker derpå. Men hvad ämnar ers herrlighet göra?

69 – Hvad jag bör. Gå till ditt qvarter och vänta mig före midnatt.

|329|

70 – Men ers herrlighet känner ej språket. Min tjenst kan behöfvas.

71 – Jag talar latin. Gå, säger jag.

72 Den kortare mannen förde handen till sitt bröst, bugade sig och gick. Den gamle officern tog strandvägen framåt botaniska trädgården och försvann snart ur sigte bakom dess lindar och ekar.

73 Emellertid skedde det sist omtalade triumftåget tillbaka till Sparbanken. Så snart den gamla tanten i tysthet öfvertygat sig, att föremålet för hennes bekymmer åtminstone kommit helbregda på det torra, aflägsnade hon sig med sin skyddsling, suckande öfver alla de vådor och villor, för hvilka en stackars nyssblifven student är utsatt i denna onda verld.

5. Löftets bägare.

74 Kajsaniemis framtidsudde och gröna parker blefvo nu öde och öfvergifna. Ett dröjande återsken af Thölös förgångna sol bredde sin milda halfdager öfver de daggiga kullarna och den lugna viken, der rönnar och häggar speglade sina hvita blommor. Natten doftade och strålade. Allt var så tyst, så fridfullt, så blommigt och grönt. Endast talltrasten sjöng på sin dunkla gren, och på afstånd hördes de sakta, jemna årtagen af en båt, som rodde åt staden på andra sidan om långa bron.

75 Naturen drömde sin sköna, barnsliga vårdröm i norden. Hvem hade hjerta att störa hennes frid? Ack, denna täcka nejd har kanske mer än en gång saknat den tid, då en liten stad af kojor reste sig i dess närhet och endast fiskarens årtag i qvällen förjagade svanen ifrån dess klara vattenspeglar.

76 Kloten begynte åter rulla på Sparbanken och blandade sitt dån med ljudet af sången, som i början klang frisk och harmonisk. Häffners och Nordbloms Upsala-|330|sånger voro den tiden på modet. Ekot i bergen upprepade gäckande:

konsekvensändrat/normaliseratVikingasäten, åldriga lunder,

Klippor, den eviga frihetens värn!konsekvensändrat/normaliserat

78 »Svearne fordomdags» omvexlade med »Student, om du det namnet värd!» »Än uppå tidens mörka vågor» – man förnam ej ännu ett ljud af »Vårt land». Men glad steg sången »upp genom luften, bort öfver hafven»,konsekvensändrat/normaliserat för att i nästa ögonblick känslofullt utropa: »sköna flicka, tillåt mig blott ett ord dig fråga!» Slutligen stormade denna nu allt ystrare sång med lösa tyglar in på »fader Bergströms» klingande fotspår. Bellman hade många beundrare. Under drufvans inflytande hände, att »Bröderne foro väl vilse ibland,» och den tömda bålen slutade med den glupska önskan: »Ack, om vi hade, god’ vänner, en så ungerskt vin» ...

79 Finska folkvisan talade denna tid med tre röster till hjertat: »minun kultanispråk: finska», »mistäs tuletspråk: finska?» och »minä seisoonspråk: finska»: – hon visste då ännu icke, att »högre klinga skall en dag vår fosterländska sång». Det fanns likväl redan nyare toner, som sjöngos ur den finska naturens egen barm och i enkla, vackra, vemodsfulla melodier uttalade dess hemlands lynne. Fredrik Ehrströms sånger voro då nya och blefvo kända och kära vida kring Finlands bygder. Svanen flög »från molnets purpurstänkta rand». Vid källan satt ynglingen och »såg på molnens tåg», medan lifvets och Nikanders »våg» slog »högre mot sanden», och unga hjertan smälte för tonernas milda värme.

80 En yngling hade skilt sig från det stormiga jublet derinne och satt ensam vid stranden. Det var Lambert Severin Björck. Han trifdes bättre härute i naturens ensligaoriginal: ens liga frid och satt försjunken i betraktande af nattens skimmer på den glänsande viken. Han trodde sig glömd, obemärkt, och detta gjorde honom lycklig.

81 Men bakom honom rasslade snart några raska steg bland stenarna, och bredvid honom stod Vincent. – Kom! – sade vännen och slog Severin hårdt på axeln. – Jag har sökt dig derinne: vi ingå nu just ett fostbrödralag.

|331|

82 – Lemna mig i fred! – genmälde Severin, otålig att väckas ur sina svärmande drömmar. Det var lammets vrede, som Vincent kände af gammalt.

83 – Nej, – sade Vågbrytaren, – nu måste du komma. Först drucko vi brorskål öfver laget. Sedan knöto vi händerna öfver bålen och svuro att mötas här på detta samma ställe 25 år härefter, den 9 Juni 1860, så många af oss sju, som då ännu lefva. Då skola vi berätta hvarandra hvad vi gjort för Finland, och då skola vi tömma de nya tidernas skummande bål. Kom, Severin, kom!

84 Severin uppstod. – Och hvad ha vi gjort tjugufem år härefter? – upprepade han tankfullt.

85 – Fråga hvad vi icke ha gjort! – svarade Vincent med glänsande blickar. – Kom, Severin, låt oss svära ... att lefva eller dö, det är detsamma, men svära, att icke lefva utan ära, icke dö utan en stor bragd! Äro vi icke studenter?

86 – Vincent, om det blir krig, skall du eröfra hela norden.

87 – Säg verlden! Och om det blir fred, skall du föra hela vårt folk till samtidens högsta ljus.

88 – Din hjelte var alltid Hannibal. Ditt namn skall lysa, som hans, genom häfderna.

89 – Och du, Severin, har att väljaoriginal: valja mellan Aristides, Petrarca, Newton och Humboldt.

90 – Vi skola sluta förbund med hvarandra ...

91 – I lif och död, Severin! Kom!

92 De båda vännerne inträdde i salen. Rök och punschångor uppfyllde det låga rummet, men äfven i denna töckniga, rusiga, för Severins finkänsliga sinne motbjudande luft, midtunder gyckel och skrål, uppflammade stundom en blixt af ädla, hugstora tankar, djerfva utmaningar till lifvet och framtiden, stolta, segervissa utsigter mot kommande dagars ära och lycka. Den kalla lefnadsvisheten af en senare ålder nedblickar så ofta föraktligt på dessa ungdomens drömmar. Och dock är det visst, att den yngling, som icke börjar med att eröfra verlden, han skall sedan aldrig, vorden en man, lyckas eröfra ens ett strå af sitt fädernesland.

93 Alonzo hade, utom sina röfvareromaner, äfven flitigt studerat den nordiska kämpasagan. Det var han, som, stående på ett bord, hvarifrån han nedsparkat kamraternes|332| mössor, först föreslagit att, såsom de fordne vikingar, tömma löftets bägare, hvilken denna samma dag efter tjugufem år skulle vara infriad, – död eller lefvande, såsom han försäkrade med en stor gest från teatern. Hvad honom, Alonzo sjelf, angick, lofvade han, att värdigt besjunga sina vänners blifvande bragder. Han skulle öfverträffa Homerus, han skulle dikta en Iliad, sådan verlden ännu icke hört, han skulle besjunga ...

94 – Jerusalems förstöring – inföll halfsofvande en redan slagen hjelte, som i ett hörn af salen vaknade vid det klassiska namnet Homerus.

95 – Nej, poliskammarens! – inföll en annan röst. Poliskammaren var då af mången misstänkt såsom en Pandoras ask, hvarifrån allt ondt utströmmade öfver en oskyldig verld.

96 – Mina herrar! – fortfor Alonzo oförskräckt – jag skall börja med att besjunga Antepenultimusspråk: latin och uppmanar honom att svära sitt löfte vid denna bägare. Ganymedes, fyll hans glas till brädden med gudarnes nektar!

97 Antepenultimusspråk: latin hades fram, hissades på en stol, fick sin nektar och bedyrade, efter något motstånd, att han ville göra sitt bästa, han ville icke sluta förr än han blifvit rektor i den skola han nyss lemnat som valedicent.

98 – Det är för litet! – anmärkte några. – Säg erkebiskop!

99 – Nej, – sade andra, – professor i grekiskan. Om tjugufem år skall Antepenultimusspråk: latin hafva lärt alla torpare läsa grekiska.

100 – Detta blir Tusses storverk, – fortfor Alonzo, sedan han, för att äska ljud, stampat sönder den sista olyckliga mössan, som befann sig under hans jernklackade stöflar. – Hvar är Tusse? Ganymedes, häll i hans nektar!

101 Tusse missförstod det storverk han fått på sin lott, framsläpades efter en hård strid, hissades på triumfens stol, fick nektarn i vrångstrupen och förmåddes med mycken möda framhosta: han vore beredd att omvända grekiska kyrkan, men gjorde till belöning anspråk på Ulfsby eller Storkyro, två af de största pastorater i landet.

102 – För blygsamt! – anmärkte de kringstående.

103 Nu var turen hos den rödhårige Hesekiel med skolnamnet »hästen». Trots hans teologiska dopnamn, hade|333| han bestämt sig för en landtmätares verldsliga yrke. Andra storverk, än storskiften, lågo utom hans synkrets; han förblef alltså stum, till dess att man lade löftet på hans läppar. – Hästen skall liniera ut Finlands gränser till Hvita hafvet, – inföll Vågbrytaren, alltid storslagen i skämt, som i allvar.

104 – Ja, när jorden spruckit vid Systerbäck, – anmärkte i samma stil Emil Widefelt.

105 – Nej, hör nu, – genmälde Hästen bekymrad, – må det icke vara nog att dika ut Saima?

106 – Hut, karl! – skrek förgrymmad en savolaksare, som befann sig i sällskapet.

107 – Paschan! Paschan!

108 Paschan, som icke var buskablyg, stod genast beredd, tömde sin nektar till botten och förklarade, att han i höst ville taga lilla kameralexamen.

109 Ett så djerft löfte väckte billig förundran, men äfven opposition. Det anmärktes med skäl, att man under 25 år borde hinna med något mera.

110 – Nåväl, – fortfor Paschan frimodigt, – då vill jag blifva direktör i Finlands bank och betala alla glada studenters skulder, börjande med en viss turkisk satrap ...

111 – Bravo, pascha; bjud mera, bjud öfver bankdirektören!

112 – Mina herrar, – återtog talaren, från sin triumfstol, förträffligt härmande en bekant garfvare, som alltid knäppte med sina fingrar på magen och kort förut antastat några studenter för obetald hyra, – det är en mycket betänklig sak att betala skulder. Besinnen, att ingen deltager så hjertligt i vår motgång och medgång, som våra björnar. Och jag skulle mörda våra trognaste vänner! Hvad har jag sagt? Betala alla glada studenters skulder? Nej, mina herrar, jag är ingen mördare, jag vill icke störta universitetet så djupt i afgrundens brant. Jag vill fortfara att öka detta aktningsvärda fyrfota slägte, som är vår naturliga bundsförvandt, – jag vill afdämma Thölö vik, brygga en bål i dess rymliga sköte, bemanna ett linieskepp med studenter och segla i qvaf under full salut midti bålen ...

113 Sedan talaren belönats med stormande bifallsrop, begynte man ropa på Mösset. Men Mösset, som ej fann behag i punschen och tobaksröken, hade åter försvunnit och|334| stod ej att fånga. I dess ställe framträdde Vågbrytaren att svara för vännen. Han var nu i denna otyglade, trotsiga stämning, som utflödar af medvetandet om en svällande kraft, hvilken söker sitt mål. Han sprang upp på talarebordet, från hvilket Alonzo makat sig ned, när han såg sig öfverflyglad af paschan, – äskade ljud och ropade:

114 – Plats för Mösset i framtidens jagtmark! När nutidens örnar ha blifvit kråkor, och när nutidens elefanter krypa som små råttor i deras smyghål ...

115 – Det var åt dig, – hviskade Paschan och stötte Hästen i sidan.

116 – ... då skall detta lilla möss, som nu gömmer sig bakom busken, ha vuxit till ett berg ...

117 – Parturiunt montesspråk: latin ... inföll en röst.

118 – Håll din mun, när han talar! – snäste en annan.

119 – ... då skall detta lilla möss ryta, så att det höres kring hela Europa. Jag lofvar på hans vägnar, som icke ids lofva något, emedan han håller mer än vi alla andra, att han en dag skall blifva för Finland hvad Carl Linné blef för Sverige, vetenskapens kung och alla tiders strålande ledstjerna.

120 Det hade blifvit tyst kring Vågbrytaren. Äfven i denna rusiga atmosfer af punsch och rök slogo stora tankar blixtlikt ned i ynglingahjertat. Äfven dessa omtöcknade blickar, äfven dessa halfvilda, ofta råa och obändiga pojkar, nyss inkastade från skolferlan hufvudstupa i friheten, erforo makten af ett högt och ädelt mål, för hvilket det lönade mödan att lefva och strida. Men detta intryck varade endast några sekunder. Stundens brusande våg slog åter upp öfver bräddarna och skulle ånyo begrafvat allt i bålens ångor, om icke en röst låtit höra sig:

121 – Och hvad lofvar du sjelf, Vågbrytare?

122 – Jag, – sade Vincent, der han stod som en kung på sin thron, med korsade armar och blixtrande ögon, – jag lofvar att blifva folkets tribun. Det finns så mycket uselt, som måste i grund slås ned; – det finns så mycket eländigt, förtrampadt, förgätet, som ligger i stoftet och måste upprättas. Jag vet ett folk, som nu är så erbarmligt litet och en dag måste blifva jättestort; – jag skall blifva dess tribun, jag skall blifva Tiberius Grachus, och har jag icke Rom för mina fötter, så har jag verlden; det|335| ena, tänker jag, kan uppväga det andra. Hvem vill följa mig? Kamrater, om tjugufem år ... Hvem vill följa mig?

123 Ett förvirradt sorl blef svaret på denna betänkliga fråga. Hurraropen skallade, glasen krossades mot golfvet, för att besegla det allmänna härtåget mot det usla i verlden. Vincent Vågbrytaren sprang ned ifrån sin improviserade thron, slet sig lös från kamraternes omfamningar och ilade öfver glasskärfvor och strömmar af spilld punsch ut i det fria.

124 Der fann han Severin Björck vid båtbryggan, betraktande vattnens täcka skuggor och dagrar i juninatten.

125 – Severin, – sade han efter en stunds tystnad, – om jag ej vore jag, ville jag vara du.

126 – Du skulle förlora på bytet, Vincent.

127 – Jag vet ej. Kanhända. Det är dock skönt att andas en ren luft.

128 – Och fri.

129 – Ja, fri, fri! Det är så mycket oklart inom mig. Hvad skola vi säga hvarandra om 25 år?

130 I detta ögonblick hördes Paschans röst genom ett öppet fönster i salen: – Hvar är du, Vågbrytare? Kom, vi utropa dig nu till Finlands kung, och Alonzo vill göra dig kronan stridig.

131 – Paschan tar saken på sitt sätt, – yttrade Vincent. – Men kom, Severin, låt dem skratta! Vid himmel och jord, jag känner något inom mig, som ville jag krama bergen mellan mina händer till grus ...

132 Och de två följdes åt.

6. Vid Gröna Villan.

133 Klockan torde ha varit mellan 2 och 3 på morgonen, när studenterne med glesnade leder bröto upp från Sparbanken, för att återvända till staden. Denna återväg var likväl ingenting mindre än rak, ty den ledde åt ett håll, som var alldeles motsatt närmaste vägen. Några föreslogo|336| att man borde se solen gå upp på »Gröna Villan», och förslaget antogs med acklamation.

134 Gröna Villan var ett litet envånings trädhus på Thölövikens norra strand, gentemot Kajsaniemi och tätt invid det ställe, der jernvägen nu är sprängd genom bergen, innan han löper ut öfver banken. Huset står qvar än i dag och har haft brokiga öden, men vid tiden för vår berättelse var det ett af de mest besökta utvärdshusen eller villorna utanför staden, der man, ifall sällskapet ej var alltför stort eller anspråksfullt, kunde med någorlunda säkerhet påräkna löskokta ägg, en biffstek, en filbunke, ett glas vin eller en kopp kaffe af medelmåttig beskaffenhet.

135 Ankomne dit, bultade nattvandrarne temligen omildt på dörren och fingo, efter långa underhandlingar, benäget löfte om kaffe. I förväntan derpå klef man upp på bergen och njöt af den vackra utsigten. Näst tornpaviljongen på Sumparns holme fanns då ingen så vacker punkt, som denna, bland Helsingfors omgifningar. Nedanför bergen utbreder sig åt söder Thölövikens vattenspegel och bortom dess blanka yta staden i den vackraste omvexling af grönt och hvitt bakom vikens krökningar. Högt öfver dem alla höjde sig då för första gången Nikolaikyrkans torn mot den blå morgonhimmelen, och längst i söder glimmade hafvet bakom de tre tornen af observatorium på Ulrikasborg.

136 Denna tafla skulle snart få en egen sällsam glans, som likväl få bland Helsingfors invånare med egna ögon bevittnat, emedan den aldrig skådas andra tider på dygnet, än just den tid, när staden sofver sin sötaste sömn, mellan klockan 2 och 3 på morgonen, och äfven då endast en kort tid på året, i början och medlet af Juni månad. Då går solen upp bakom bergen i nordnordost, så att hon sjelf ej synes på denna punkt, men destomer hennes återglans. Långt innan man ännu anar hennes tillvaro, börja hennes första röda strålar skimra på det förgyllda korset och klotet öfverst på tornspetsen af Nikolaikyrkan. Derefter dansar det röda skimret nedåt på de öfversta tornfönstren, sjunker sedan allt lägre och sprider en sällsam gloria kring de tolf apostlarnes hufvuden*)Tolf fot höga bildstoder af bronz, mästerligt skulpterade i Berlin och placerade på de utspringande vinklarne af kyrkans tak.. Slutligen har det röda skenet uppnått fönstren i kyrkans murar, som blänka likt eld, och på|337| samma gång stråla fönstren i det aflägsna, jemnhöga observatorium som stjernor mot himmelens fond. Hela den öfriga staden ligger ännu i halfdunkel. Men efterhand sänker sig skenet allt lägre, ju högre solen stiger öfver horizonten, och det ena fönstret efter det andra begynner i staden att rodna och glimma, tilldess att slutligen allt står i glans och lågor från flera tusende rutors speglar och sjelfva viken skimrar som doppad i morgonrodnad. En sådan syn är för skön, för att vara länge. Den tjusar blott några ögonblick, ty när solen uppnått en viss höjd, slocknar skenet; men dessa ögonblick tillhöra de vackraste i naturen, – dubbelt vackrare, emedan de äro så hemlighetsfulla, så föga kända, så sällan sedda, sällan förstådda och af de allrafleste bortsofna, utan aning om att en sådan tafla finns till.

137 På ynglingarne gjorde denna tafla ett mycket olika intryck. Några hade gifvit vika för mödorna af dagens kampanj och sofvo eller halfsofvo, utsträckta på berghällen under väntan på kaffet. Andra disputerade om sina betyg i examen, utan att bevärdiga taflan med synnerlig uppmärksamhet. Paschan föreslog, att man borde uppstämma »Tvenne skälmar höllo råd». Antepenultimusspråk: latin botaniserade; Alonzo gret och deklamerade ur Stagnelius; Severin Björck hade valt en ostörd plats och aftecknade landskapet. Widefeltarne gingo att simma i viken; andra stodo betagne af undran, men Renius såg, tid efter annan, på sitt ur, för att uträkna den optiska effekten och bestämma huru länge fenomenet ännu kunde fortfara. Endast Vincent Vågbrytaren sågs icke till. Man hade sett honom ensam begifva sig uppåt bergen, och han kom ej tillbaka.

138 Om en stund gick Severin Björck, mösset benämnd, att söka honom bland bergen.

139 Severin kände sin vän från barndomen. Alltid hade han uppsökt det högsta trädet i skogen, den brantaste klippan, det största brådjupet; hvarför skulle han nu förneka sitt lynne? Den högsta bergstoppen norr om Helsingfors heter af ålder »Kasaberget», emedan invånarne i forna krigiska tider brukade der antända vårdkasar för att varsko sina grannar, när fiendens segel syntes fjerran på hafvet. Stället var dertill särdeles lämpligt, emedan man der hade den friaste utsigt öfver halfön och dess omgifvande klippiga kuster med det sömnlösa, brusande hafvet i bakgrunden.|338| På samma bergstopp ser man ännu stundom eldar af en gladare färg lysa mot molnen i en regnig midsommarnatt.

140 Hit styrde Severin Björck sin vandring, som var rätt mödosam öfver de oländiga bergklyftorna, här och der genomflutna af en liten bäck eller afbrutne af sank mark. Han lät icke afskräcka sig, genomströfvade jernvägens nuvarande bana och en del af det område, der Helsingfors i en senare tid anlagt sin grönskande Djurgård. Kommen till foten af Kasaberget, såg han på dess topp två gestalter afteckna sig mot den ljusa morgonhimmelen. Båda syntes i luftperspektivet jättehöga och båda omflutna af morgonrodnaden. Men Severin igenkände blott den ena: hans vän Vincent.

141 I nästa ögonblick skymdes, under hans vandring, gestalterna af en framskjutande klippa, och när Severin uppnådde toppen, fann han sin vän ensam, tankfull lutande sig mot bergväggen och blickande ut mot hafvet.

142 – Hvem var den andre, som nyss stod bakom dig på berget? – frågade Severin, i det att han, trött af klättringen, satte sig ned på en murken tallstubbe från den tid, då dessa höjder ännu betäcktes af en ståtelig skog.

143 – Den andre? – upprepade Vincent förströdd. – Här fanns ingen annan än jag ... och bergen och hafvet och morgonrodnaden, – tillade han, sjelf småleende öfver denna sammanställning af storheter.

144 – Men jag såg tydligt en man bakom dig, – fortfor hans vän.

145 – Jag vet icke. Kanske har Hästen drumlat hit med sina långa ben, utan att jag blef honom varse.

146 – Nej, Hästen var det icke, och ingen af de våra. Du såg stor ut, Vincent.

147 – Tyckte du? Vet du hvad jag just nu tänkte på?

148 – Du tänkte dig vara ett bergtroll eller något ditåt.

149 – Ser du hafvet der borta och bergen och skogarna och staden här under oss, likasom små korthus mellan lindar och lönnar? Vore jag konung af Finland, skulle jag bygga mitt palats här på bergen.

150 – Jag skulle hellre så dem med skog och göra dem gröna. Denna ödemark är så hemsk, och han står dock tätt invid portarne af det, som vårt land nu kallar sin hufvudstad. Låt oss hellre göra honom till en trädgård,|339| der blommorna dofta och fåglarna sjunga om Finlands framtid.

151 – Nej, Severin, nej, så skall det vara, som det nu är. Dessa berg skola säga oss hvad vi varit och hvad vi måste vara, om vi ej skola förlora oss sjelfva. Men här är icke nog högt ännu: här behöfves ett torn!

152 – Och byggde du här ett bergfäste, likasom de rofgirige riddarne fordom vid Rhen, så skulle du vid foten af ditt fäste se eländiga kojor och förtrampade åkerfält, och du ensam vore stor, men ditt folk vore litet.

153 – Nej, mitt folk vore stort och skulle beherrska verlden. Dessa berg skulle vara en enda sammanhängande mur och sträcka sina befästade armar långt öfver granitholmarna vid kusten. Inom detta famntag skulle verldens största fästning få utrymme, och vi skulle äga en flotta, nog stark att underlägga oss hafven. Här skulle vi trotsa alla våra fiender och gå ut att göra Europa nytt. Severin ... vore jag kung, skulle mitt folk blifva ett folk af hjeltar! – Och Vincents kinder glödde af hänförelse.original: hänförelse,

154 – Dabo tibi quodcunque quærisspråk: latin*)Jag skall gifva dig hvad helst du begär. – ljöd oförväntadt en röst bakom dem, och tätt vid deras sida stod den långe, gråhårige krigaren, som några timmar förut betraktat stenkastningen vid Kajsaniemis stränder.

155 En ofrivillig rysning genomfor ynglingarne. Det förekom dem, som stode de här, likasom verldens Frälsare på det heliga landets berg, och frestaren nalkades dem med dessa ord, som han ännu i dag hviskar till jordens förmätna ärelystnad: »allt detta vill jag gifva dig, om du faller ned och tillbeder mig.»konsekvensändrat/normaliserat

156 Ingen af dem förmådde svara ett ord.

157 – Dabo tibi quodcunque quærisspråk: latin, – upprepade främlingen. – Rex eris, et dominabis mundumspråk: latin**)Du skall vara konung och beherrska verlden.. – Vid dessa ord tryckte han i Vincents händer en liten dosa af sköldpadd, lade stum sin magra, senfulla hand på hans hufvud och aflägsnade sig med långsamma steg, innan de två vännerne ännu återfått nog besinning att tilltala eller följa honom.

158 Klockan slog 4 på morgonen.

|340|

7. Sjuväpplingen vid Sörnäs.

159 Helsingfors liknade på 1830-taletkonsekvensändrat/normaliserat en ung skönhet, som, alltför stolt i medvetandet af sin naturliga fägring, försmår alla medel att höja den genom konsten. På alla sidor erbjödo hafvet, öarna, stränderna, bergen och parkerna tillfällen till anläggningar, dem Europas vackraste städer kunde afundas; men ingenstädes hade man ens gjort ett försök att begagna dem. Från forna enklare tider hade man några små landtvärdshus – »zum Vergnügenspråk: tyska», såsom man läste öfver porten till Thölö värdshus, och på holmarna funnos enskilda sommarboningar. Men med undantag af Thölö, Sparbanken, Sörnäs och, om man icke var nogräknad, Gröna villan, fanns ingen enda allmännare mötesplats, der man utan särskildt tillstånd af ägaren kunde söka ett skydd för regnet eller svalka sig med ett glas friskt källvatten. Många trädgårdar funnos inom staden, men alla privat egendom. Särskildt tillstånd erfordrades för att besöka den då beundrade Klinkowströmska trädgården vid norra hamnen, och den s. k. gardesträdgården i sydvest mot hafssidan hade väl många beundrare, men få besökare, utom vederbörande krigare, som der piffade, dagen om, vid målskjutningstaflorna. Som ett litet prof på den tidens oskuld berättar man, huru ägarinnan till dåvarande Gebauerska villan, – numera bebygd med stenhus vid en af stadens mest trafikerade gator, – brukade hvarje vår, när hon utflyttade dit »på landet», göra formliga afskedsvisiter hos sina vänner några hundrade steg derifrån.

160 Sörnäs, en qvartmil norrom staden, var emellertid ett slags frihamn. Här fanns ett litet utvärdshus, som på sin tid vunnit en viss ryktbarhet. Det låg oändeligen täckt på en udde vid den åt Gammelstaden inskjutande viken, och spår deraf kunna ses ännu i dag, ehuru den fredliga udden längesedan blifvit, med sin bibana från jernvägen, stadens exporthamn och belamrats med alla de plankstaplar m. m., som trafiken finner för godt att påbörda en vacker natur.|341| Här firades vid tiden för vår berättelse mången landtlig fest, såsom Faunasällskapets middag 1831, då de glade gästerne på gammalt trojanskt vis bekrigade hvarandra så heroiskt med spjutkastning, att en af deltagarne miste ögat och behöll för lifstiden ett minne af kämpaleken. Dock hörde till tidens lynne, att Sörnäs, likasom dess öfrige medtäflare, besöktes nästan uteslutande af manlige gäster. Det täcka könet vågade sig sällan i närheten af dessa valplatser för arrackspunschen, lerpiporna, kägelbanorna och bellmanssångerna.

161 Det var derför något ovanligt, när man dagen efter de tilldragelser, som beskrifvits i föregående kapitel, vidpass klockan 4 på eftermiddagen såg ett par båtar, lastade med fruntimmer och herrar från staden, landa i grannskapet af Sörnäs. En liten täck plats vid sluttningen af en kulle var det mål, der sällskapet slog sig ned i gröngräset, medan några korgar, åtföljde af en kaffepanna, utvisade, att man här ämnade sköta affärerna oberoende af värdshusets gästfrihet. Det var ett enkelt »knytparti», der hvarje familj bland deltagarne medförde sin öfverenskomna andel af undfägnaden i det gröna.

162 Sällskapet bestod af tre eller fyra fruar, ett par äldre herrar, fem eller sex unga flickor och lika många studenter. Bland damerna sågos två bekanta från gårdagen: enkan efter en lärd matematiker, professorskan Riding och hennes systerdotter Amelie Ewers; bland studenterne likaledes en bekant: Vincent Ek, benämnd Vågbrytaren. Det bör tilläggas, att professorskan var född Björck och faster till Severin Björck, hvilken således var den unga flickans kusin, samt att han och Vincent bebodde tillsamman ett rum hos professorskan och hade der, utom fritt vivre, ett annat hem och ett moderligt öga, som vakade öfver dem med yttersta omsorg. Läsaren inser nu hvarför den omtänksamma frun i går med så vänligt bekymmer gjorde sig i egen person underrättad om förloppet af deras första studentkalas.

163 Vincent hade styrt den ena båten och kände för väl sin goda tants små svagheter, – ty äfven han, i sin egenskap af fosterson i det Björckska huset, kallade professorskan tant, – för att underlåta mot henne en skyldig uppmärksamhet. Han bjöd henne armen, ej utan en hastig sidoblick på den unga flickan, som flög, lik en fågel nyss|342| sluppen ur buren, öfver stenar och tufvor. Men Vincent teg och hade, mot sin vana, icke ett enda skämtsamt ord för den moderliga vännen.

164 Professorskan Riding tillskref detta den föregående nattens rummel; en förmodan, som icke motsades af en märkbar och lika ovanlig blekhet på ynglingens kinder. Men alltför grannlaga att nu gifva luft åt någon af de moraler, dem hon inom sig beslöt att icke spara vid första lägliga tillfälle, frågade hon blott med skenbar likgiltighet hvar Severin kunde dröja, när han icke på den utsatta tiden infunnit sig vid båten.

165 – Jag vet icke, – svarade Vincent. – Han skulle gå till en kamrat, när vi skildes, och det händer ibland, att han glömmer klockslaget.

166 Professorskan hade sina tankar för sig. De äldre satte sig att njuta af sitt doftande kaffe; de yngre sökte hvitsippor och fyrväpplingar. – Nu söker jag en för din lycka, – sade Amelie Ewers till Vincent Ek.

167 – Tack, – sade Vincent med en skymt af den fordna glädtigheten. – Men det måste vara en femväppling; jag nöjs ej med mindre.

168 – Det borde jag gissat, – svarade flickan. – När var du någonsin nöjd med vanliga dödliges lott? – Och dervid böjde hon ett knä i gräset och letade så flitigt, som en flicka letar sin älsklings lycka och som en yngling letar – sin egen.

169 – Det är likväl rysligt, att studenterne kunna vara så oregerliga, – suckade en gammal majorska vid kaffekoppen, fortsättande ett ämne, som redan varit afhandladt på hitresan. – Kan det vara sannt, att de i natt slagit ihjäl en hel patrull?

170 – Jag har hört talas om fyra karlar, två döde och två illa sårade, – rättade en af de äldre herrarne, ett gammalt krigsråd med två mycket små ordensband i knapphålet. – Det skall ha skett i morse vid långa bron.

171 – Hvad dråpslaget angår, – inföll den andre äldre herrn, en kamrer vid banken, – så vet jag bestämdt, att det icke var flera än två. Men det var påtagligen två för mycket. Hela staden är i uppståndelse; saken är anmäld för kommendanten, militär är utskickad, och polisen är i rörelse för att efterspana de brottslige.

|343|

172 – Har man alls ingen aning om hvem de olycklige kunna vara? – inföll professorskan, som fåfängt sökte dölja sin oro.

173 – Man skall ha funnit en studentmössa, ingenting annat, – svarade kamrern likgiltigt. – Derpå blir ingen klok; den ena mössan liknar den andra, och sådana finnas flera hundrade.

174 – Hvad lofvar du mig, om jag hittar en femväppling? – frågade Amelie sjelfsvåldigt, i det hon fortfor att leta.

175 – Och hvad lofvar du mig, om du icke hittar den? – frågade Vincent i samma ton.

176 – Jag lofvar dig en bättre lyra i mössan, än den der lilla, som knappast synes, – svarade flickan och såg upp med en blå blick. – Men du bär en annan mössa nu, än i går, – fortfor hon oskyldigt.

177 En rodnad flög öfver Vincents bleka kinder. – Hittar du en femväppling, – inföll han hastigt, – så lofvar jag dig en ny parasoll, ty din är så urblekt, att den icke det minsta liknar dig sjelf.

178 – Men jag skall berätta min herre, att udda tal äro farliga, – fortfor flickan. – Treväpplingar betyda alldeles ingenting, men andra udda väpplingar betyda en fara.

179 – Sök då en sexväppling, – svarade Vincent vårdslöst, i det att han plockade sönder en qvist af häggblommor, så ljufva som den första kärlekens doft.

180 Majorskan fortfor: – Fordom hörde man omtalas bataljer mellan studenter och gesäller. Men, mitt herrskap, nu finns ingen säkerhet mer, när studenterne öfverfalla militären.

181 – Militären kan ju förskaffa sig en säkerhetsvakt af studenter, – inföll kamrern något spetsigt.

182 Amelie Ewers hörde dessa ord under sin väpplingsjagt och tog eld med en värma, som besegrade hennes naturliga blyghet. – Förlåt, – sade hon, – det finns intet bevis, att studenterne öfverfallit patrullen. Jag har hört sägas, att studenterne sjungit på långa bron och att patrullen angripit dem för att de sjöngo. Det är nog hårdt för en så oskyldig förbrytelse; det är orättvist, det är rått. Anfalla någon för att han sjunger! Mången ville resa tjugu mil för att höra en vacker studentsång, och här|344| öfverfaller man sångarne. Jag skulle aldrig tåla det, om jag vore student.

183 – Men det är förbjudet att sjunga på gatorna, – genmälde krigsrådet, som kände författningarna.

184 – Långa bron är ej någon gata, – vågade Amelie svara, i det att hon rodnade upp till örsnibbarna.

185 – Långa bron är belägen inom stadens tullbom, – förklarade krigsrådet, envist hållande fast vid lagens bokstaf.

186 Amelie ville svara, men en blick på hennes tants uppskrämda min dödade i samma ögonblick orden på hennes läppar. Hon teg med ungdomens glödande harm öfver en begången orättvisa och fortfor att leta bland väpplingarna, men det lyckades till en början illa, ty en fuktig dimma hade stigit ur hjertat upp under ögonlocken och skymde vid letandet hennes blick. Händelsen gjorde, att de studenter, som deltogo i sällskapet, skingrat sig i skogsbacken. Ingen af dem blef vittne till detta hjeltemodiga försvar för en sak, som rörde dem så nära och som syntes förlorad i opinionen. Hade de hört Amelie Ewers, skulle hon måhända blifvit kransbinderska vid 1836 års promotion.

187 Endast Vincent Ek hade på afstånd varit vittne till samtalet. När Amelie åter närmade sig, nalkades han, likasom ville han säga henne något, tryckte tigande hennes hand, vände derpå plötsligt om och gick med hastiga steg bortåt landsvägen.

188 – Vincent! – ropade den unga flickan efter honom. Han hörde henne icke.

189 – Men så vänta då! – utropade hon åter, höjande rösten. – Kom och beundra min skicklighet! Vincent ... jag har funnit en sjuväppling, och det är för din lycka ... ifall det är någon lycka, – tillade hon dröjande och med så låg röst, att endast två rönnar i blomma förnummo de sista orden.

|345|

8. De två vännerne.

190 Vincent hade ännu icke uppnått landsvägen, då en af dessa lätta, fyrhjuliga droskor, som vunnit sin ryktbarhet under det omenskliga namnet isvoschtschikar, rullade in på den smalare vägen, som ledde österut nedåt Sörnäs. Ur droskan steg Severin Björck, benämnd mösset, och gjorde min att bortskicka hästen.

191 – Vänta! – ropade Vincent. Kusken höll stilla.

192 De båda vännerne vexlade en blick och aflägsnade sig nog långt, för att ej kunna höras. – Nåväl? – sade Vincent.

193 – Karlen var icke död, endast afsvimmad, och har åter kommit till sans. Man tror, att det icke är farligt. Han erhöll endast en stark kontusion, när han föll emot afvisaren.

194 Vincent Vågbrytaren andades djupt, likasom hade ett berg fallit bort från hans hjerta. – Och den andre? – frågade han.

195 – Den andre har fått en skråma på kindbenet: en bagatell, som i morgon ej mera syns till.

196 – Och mössan?

197 – Är icke igenkänd. Paschan blef misstänkt och var i förhör, men slingrade sig fri, utan att upptäcka något. Var lugn; allt skall gå bra.

198 – Men du sjelf, Severin? En af kamraterne sade mig på hitvägen, att någon af polisen trott sig igenkänna dig.

199 – Mig? Dumheter!

200 – Är du säker derpå? Om någon bör gå fri, är det du, som gjorde allt för att afböja striden. Du höll mina armar; du besvor mig att icke slå till. Det var jag, som blef ursinnig, när man ville spärra vägen för oss och föra oss till polisen. Jag skakade dig ifrån mig, oskyldiga möss, och rusade blindt emot bajonetterna ... Nej, Severin, du måste gå fri!

|346|

201 – Ja, ja, du slog dem som agnar till marken och banade väg för oss alla ... Men jag säger dig, att det är ingen fara alls. På sin höjd ett års relegation. Det kommer mig väl till pass. Jag har i alla fall ämnat läsa grekiskan hemma.

202 – Och du tror, att jag skulle låta dig plikta för mina äfventyr! Din framtid skulle vara förstörd, och du tror, att jag tillåter det!

203 – Du har sjelf sagt, att framtiden ligger i våra egna händer.

204 – Ja ... framtiden.

205 – Var klok, Vincent, låt saken vara. Allt skall gå bra. I värsta fall må de relegera oss båda. Hvad hindrar oss att vara vänner i lif och död?

206 – I lif och död. Det är sagdt.

207 – Och nu, kom, följ mig till Sörnäs. Jag ville gerna än en gång ... ifall vi måste resa ...

208 – Säga farväl åt Amelie Ewers?

209 Severin svarade icke, men rodnade som en flicka. Vincent Vågbrytaren teg några ögonblick och sade derpå beslutsamt:

210 – Älskar hon dig?

211 – Jag vet icke ... jag tror icke, – stammade den blyge ynglingen, synbart förskräckt att hafva låtit undfalla sig en hemlighet, som varit honom så helig, att icke ens hans trognaste vän bordt ana dess tillvaro, ja att han knappt i nattens tystaste dröm vågat tillstå den för sig sjelf. Det förekom honom, som skulle träden i skogen förråda honom och hviska till hvarandra det älskade namn, hvilket ännu aldrig blifvit oskäradt af ett ljud från hans läppar.

212 – Godt, – sade Vincent. – Gå till Sörnäs; jag åker till staden.

213 – Nej ... nej, icke dit! Hvartill skulle det tjena?

214 – Fråga mig icke. Jag lofvar dig, att sist om två timmar vara tillbaka.

215 – Låt mig följa dig!

216 – Din tant är orolig ... hon är orolig ... gå, Severin! Om två timmar är jag åter hos eder.

217 – Vincent ... nej, åk icke till staden!

218 Det var för sent. Vincent Ek hade kastat sig i droskan och lät köra allt hvad hästen förmådde öfver den|347| knaggliga vägen. Severin följde honom några steg, men när han såg sig ur stånd att hinna den bortilande, stadnade han obeslutsam och tvekande. Om några ögonblick fortsatteoriginal: forsatte han sin vandring till Sörnäs, snarare lik en gosse, som tappat sin bok på vägen till skolan, än en yngling, som går till den älskades möte.

219 Med läsarens tillåtelse skola vi nu följa Vincent Vågbrytaren på den färd, som hans vän, kanske ej utan skäl, så ifrigt afrådde.

220 Droskan uppnådde staden, skramlade öfver den ojemna stenläggningen upp för Unionsgatan, förbi universitetet, långs esplanaderna till nejden af gamla kyrkan och stadnade utanför universitetets rektors port. Men rektor var icke hemma.

221 Derifrån rullade samma droska förbi teaterhuset nedåt södra esplanadgatan och stadnade för andra gången utanför dåvarande Hjärneska huset, der kommendanten logerade. Vincent Vågbrytaren passerade skyltvakten i korridoren, klef med stadiga steg uppför trappan och lät anmäla sig. Kommendanten var hemma.

222 – Hvad är er önskan, unge man? – frågade generalen höfligt på tyska, ty han var utländing.

223 Vincent samlade nu i hast allt det ordförråd han i skolan inhemtat ur Stridsbergs tyska grammatika och Heinrichs lexikon. – Ers excellens, – sade han, – en af mina kamrater har blifvit anklagad för uppträdet i dag morgon på långa bron.

224 – Jag vet det, – svarade generalen. – En mössa har blifvit funnen, och en studerande vid namn Björck har tillstått, att mössan är hans. Emedan han gjorde det frivilligt, har jag låtit honom aflägsna sig i dag, på hans hedersord att infinna sig vid förhöret i morgon.

225 – Ers excellens, – fortfor Vincent, ur stånd att alldeles beherrska sin rörelse, – mössan är min, och Björck är oskyldig. När patrullen stängde vår väg på långa bron för att vi sjöngo, gjorde Björck allt hvad han förmådde, för att afböja uppträdet. Det var jag, som störtade mot patrullen och ... förlåt mig ... slog två till marken, hvarpå de öfrige flydde.

226 – Unge man, – sade generalen allvarsamt, – vet ni väl, att det är ett brott, som lagarne straffa med det strängaste ansvar?

|348|

227 – Jag vet det, ers excellens.

228 – Ni har icke blott förgripit er mot patrullen, som lydde ordres; ni har slagit en af soldaterne så, att fara är för hans lif. Vet ni väl, att fästning eller krigstjenst är det lindrigaste straff för en sådan förbrytelse?

229 – Jag vet det.

230 – Och hvad har ni att anföra till ert försvar?

231 – Intet.

232 – Alldeles intet?

233 – Jag beder ers excellens hafva godheten tänka sig i mitt ställe. Det är det enda jag har att anföra.

234 – Ni känner ert straff, och ni kommer likväl för att angifva er sjelf?

235 – Björck är min vän. Jag gör för honom endast detsamma, som han gjort för mig. Men jag gör det med mera skäl, ty jag vill bevisa, att jag är den ende skyldige.

236 Generalen höjde på axlarna. – Edra motiver, unge man, må vara hvilka som helst, så kan jag ej undgå att låta arrestera er. Ni står till rektors förfogande och kommer till en början att bevakas i universitetets carcer.

237 – Tillåter ers excellens mig en anhållan?

238 – Tala. Om det beror på mig ...

239 – Ers excellens har beviljat Björck, på hans hedersord, frihet till i morgon. Jag beder på samma vilkor om samma gunst.

240 Generalen mötte ynglingens fasta blick, och granskningen torde utfallit gynsamt, ty efter ett ögonblicks betänkande svarade han: – Unge man, ni är finne; jag litar på edert ord. I morgon bittida klockan åtta infinner ni er hos rektor.

241 Vincent bugade och aflägsnade sig med lika stadiga steg, som han kommit.

242 Generalen blickade efter honom och tummade misslynt sina mustacher. – De fördömde pojkarne! – mumlade han. – Skada på den der; ... det hade kunnat blifva något af honom. Ivan ... min vagn! Jag vill åka till Munksnäs ...

243 Klockan kunde vara vid pass sju på aftonen, då Vincent Vågbrytaren åter åkte in på bivägen till Sörnäs. Han lät likväl hålla ett stycke från udden, bortsände droskan och fortsatte vägen ensam till fots. När han nalkades knytpartiet i skogsbacken, hörde han ett gladt stoj, som i hans|349| nuvarande ställning ej kunde undgå att göra på honom ett sällsamt intryck. – De ha muntert der borta! Ja, hvarför icke? – sade han till sig sjelf.

244 Från den lilla kullen hade han utsigt öfver sluttningen nedanför. Han såg nu, att ungdomen sprang enklek på gräsplanen. Man ropade »sista paret ut», och fram skyndade bakom de öfriga Severin Björck och Amelie Ewers. Vincent gaf akt på dem. En student med omenskligt långa ben gjorde de mest förtviflade ansträngningar att frånrycka Severin hans brud i leken. Förgäfves sökte den lycklige ägaren med sina korta ben att före förföljaren upphinna sin följeslagarinna. Hans nederlag syntes gifvet, men lyckan vände sig. Amelie Ewers bedrog sin förföljare, vände hastigt om, sprang kring en albuske, stadnade åter, sprang åter, gäckande alla försök att fånga henne, och gaf derigenom Severin tid att upphinna henne på en omväg. Ingenting var enklare: hvarje flicka med ungdomens och glädjens osynliga vingar på skuldrorna gör alldeles som Amelie Ewers i enkleken, derest hon icke rent af vill blifva af med sin följeslagare. Det är en ambitionsfråga, en strid, somoriginal: strid,som icke kämpas om kärleken, utan om äran.

245 Men Vincent Vågbrytaren var icke vid lynne att se saken så enkelt. Han lutade sig osedd mot stammen af en björk, och ett par heta, tysta, för evigt okända tårar tillrade ned utför björkens hvita näfver. Det var endast en minut eller två; men när han åter såg upp och skyndade att aftorka de förrädiska spåren af ett smältande hjerta, tyckte han sig med ens hafva blifvit tio år äldre.

246 Han gick nu fram till sällskapet och visade sig lugn, nästan glad. Man hörde till och med hans vanliga skämt; men i enkleken lät han icke förmå sig att deltaga.

247 Severin Björck blef bedragen, Amelie blef bedragen. Endast en, som mera kände lifvet, genomskådade det främmande väsen, som Vincent ej alltid lyckades dölja fullkomligt, och det var den moderliga vännen, som bevakade honom med spanande öga.

248 Sällskapet drack nu thé i det gröna. Severin Björck begagnade tillfället och hviskade till sin vän: – hvad nytt?

249 – Allt bra. Det är som du sagt.

250 – Och ingen misstanke har fallit på dig?

251 – Var lugn.

252 – Vincent ... låt oss vara glada i qväll!

|350|

konsekvensändrat/normaliseratSörj ej den gryende

Dagen förut,

Njut af den flyende

Hvarje minut.

Rosornas doft,

Drufvornas ånga

Skynda att fånga ...konsekvensändrat/normaliserat

254 Men tyst för sig sjelf tillade Severin sista raden af Franzéns älskliga visa:

konsekvensändrat/normaliseratYngling, de vissna! Du sjelf är ett stoft.konsekvensändrat/normaliserat

256 Desse två ynglingar, för hvilka lifvet skimrade så nyss i »rosornas doft och drufvornas ånga», de buro båda inom sig den vissheten, att solen skulle i qväll, måhända för alltid, gå ned öfver deras ungdoms fröjder. Men de dolde det för hvarandra och verlden; hvardera ville ensam bära den andres öde, och bära det tyst, utan fruktan och utan klagan, lycklig i tanken att hafva räddat en vän.

257 Man gick nu till båtarna och anträdde återfärden. En viss oklar förstämning rådde i sällskapet. Krigsrådet och kamrern kommo in i politiken. Majorskan underhöll sina grannar med en beskrifning öfver de nyaste sommarmoderna. Studenterne uppgjorde planer för sommaren. Mellan professorskan och hennes tre skyddslingar vexlades endast enstafviga ord. Blott en gång vågade Amelie Ewers, skrämd af det främmande uttrycket i Vincents drag, hviska till honom: – Vill du mottaga sjuväpplingen?

258 – Ja, – sade han, uppfarande ur sina tankar; – gif mig den ... och kom ihåg mig en dag, när profetiorna slagit in.

259 – Hvilka profetior?

260 – Din parasoll naturligtvis, – svarade ynglingen, men ångrade strax det bittra, som kunde ligga deri, och tillade med låg, af rörelse darrande röst:

261 – Hände hvad som helst, ... Amelie, blif lycklig! Jag skall aldrig förgäta din vänskap.

262 – Sjung något, – bad professorskan.

263 Bland studenterne i båten fanns en fullstämmig qvartett. – Hvad skola vi sjunga? – frågade Severin.

264 – Glädjens blomster, svarade Vincent, som med sin vackra bariton hade valt första basstämman.

|351|

265 Qvartetten uppstämde:

konsekvensändrat/normaliseratGlädjens blomster i jordens mull, ack, visst aldrig gro;

Kärlek sjelf ju försåtlig är för ditt hjertas ro ...konsekvensändrat/normaliserat

267 När sången slutat, badade Amelie Ewers i tårar. Båten hade uppnått hamnen, och man sade hvarandra godnatt.

9. Sköldpaddsdosan.

268 Vincent Ek och Lambert Severin Björck bebodde tillsamman ett ljust och vackert rum i professorskan Ridings gård, likväl icke i gatbyggnaden, utan inne på gården. Den tiden bodde ännu de fleste studenter två, stundom tre, tillsamman i ett rum, och hade någon två, så var han ett fullblodigt lejon.

269 Vincent hade fått sina moraler vid hemkomsten, och icke oförtjenta; han hade, mot sin vana, lyssnat derpå med ett lams fromhet, men intet ord undföll honom om morgondagen. Professorskan, Severin, Amelie, alla voro bedragna; de ansågo honom lugn och säker, under det att framtiden för hans blickar svartnade till natt.

270 Severin var ovanligt vek och upprymd. Hans svärmiska lynne målade för honom i de ljusaste färger fröjden att uppoffra sig för en vän; han tänkte på morgondagen med en stolthet, som gjorde hans hjerta större heder, än hans förstånd. Också han lät icke märka i ord den fara, hvilken han trodde sig gå att trotsa; men hans blå ögon glödde af hänförelse. Det var något triumferande i hans annars så blyga väsen. Vincent förstod honom, Vincent genomskådade honom ända till hjertats grund, men låtsade ingenting märka. Och bland dessa fyra, som älskade hvarandra så uppriktigt, gingo två den qvällen till hvila utan aning om morgondagens stormar; den tredje motsåg denna dag som en af de skönaste i sitt lif; den fjerde ensam visste hvad de inneburo, men kände sig också stark nog att bära dem.

|352|

271 – Vincent, – sade hans vän till honom, när de uppnått deras rum och afkastat rockarna, – det kallar jag att ej vara nyfiken. Du har icke ens öppnat den lilla dosan, som räcktes dig på ett så besynnerligt sätt i dag på morgonen.

272 Vincent for upp. Han hade glömt uppträdet med främlingen. Innan de båda vännerne haft tid att besinna sig efter mötet på bergen, hade kamraterne öfverraskat dem. Derefter hade man druckit kaffe på Gröna villan; sedan hade man sjungande tågat i slutna leder tillbaka till staden, och vid marschen öfver långa bron hände då det uppträde, som läsaren känner och som trängde alla andra intryck i bakgrunden.

273 Dosan fanns riktigt qvar i vestfickan. Hon var af sköldpadd, liten, aflång och liknade till det yttre en fint arbetad snusdosa.

274 – Får jag vara med om hemligheten, o, rex mundispråk: latin! – utropade Severin i sitt glada och manhaftiga lynne. – Jag slår vad, att den stora hemligheten upplöser sig i en pris snus.

275 – Dosan är icke ens af guld! – svarade Vincent i samma ton. – Jag åter slår vad, att den långe karlen har drifvit gäck med oss. Vi borde ha tagit honom i kragen. Men låt oss undersöka hans gåfva.

276 De satte sig vid bordet. Vincent öppnade dosan. Snus var der icke, men väl ett étui eller foderal af rödt sammet. I detta étui låg en liten guldmedaljong, och i medaljongen en hårlock: – långt, vackert svart hår. På baksidan af medaljongen stod med grekisk skrift inristadt: Den 20 Mars 1820.

277 Ynglingarnes skämt förstummades. De visste icke hvad de borde tänka om denna sällsamma gåfva. Severin anmärkte, att hårlocken måste hafva tillhört ett fruntimmer.

278 – Var lugn; han är icke blond! – inföll Vincent, men skyndade strax att förslöa udden af detta förflugna ord och tillade: – Jag visste verkligen ej, att jag gjort så svarta eröfringar.

279 – Här finnes något mer! – utropade Severin och uppvecklade ur étuiet ett litet tunnt hopviket postpappersblad, som legat under medaljongen. Båda läste några rader latin, hvilka i öfversättning lydde som följer:

|353|

280 konsekvensändrat/normaliseratLandsflyktige dotterson af det ädla Hellas, denna lock är din moders hår. Hon föll ohämnad för barbarernes raseri, och dig tillkommer att försona hennes skugga. I åtta nätter vill jag vänta dig hvarje midnatt utanför vår bekännelses kyrka, och kommer du icke, har du för alltid svikit din moders land och förrådt hennes minne.konsekvensändrat/normaliserat

281 Ingen underskrift.

282 Ynglingarne sågo ömsom på hvarandra, ömsom på papperet. Det lät som en saga. Den långe, bistre mannen på bergen stod åter lifligt för deras hågkomst.

283 – Kände du din mor? – frågade slutligen Severin.

284 – Aldrig, svarade Vincent. Hvarken far eller mor. Du vet, att jag vid fyra års ålder fördes till dina föräldrars hus af löjtnant S. – en slägting till eder. Han hade funnit mig värnlös och öfvergifven i Simferopol på Krim. Min fader var en af de många finnar, som tagit tjenst vid ryska svartahafs flottan; han stupade i en strid mot turkarne. Om min moder vet jag blott, att hon varit en född grekinna. Det är allt hvad löjtnant S. kunnat upplysa om min barndom. Jag kan tillägga detta ärr, som jag redan då bar på venstra tinningen, detta grekiska kors, som jag bär på mitt bröst, och några dunkla hågkomster af ett stort haf ... ett skepp med skäggige män och brokiga kläder ... en gammal gumma, som gaf mig fikon och getmjölk ... slutligen ett stort larm och en lång sjukdom. Hela mitt lif är sedan förenadt med minnet af dina föräldrars godhet.

285 – Det är skada, att löjtnant S. för längesedan är död. Hvad ämnar du göra med denna besynnerliga uppmaning?

286 – Jag vet ej. Jag vill tänka derpå.

287 – Ämnar du uppsöka den långe mannen?

288 – Kanhända.

289 – Jag tänker också, att det vore din pligt, om din moders fädernesland behöfde din arm. Men, Vincent, betänk, att Grekland är fritt!

290 – Till mindre än en fjerdedel.

291 – Du tror då, att den långe gamle mannen ...

292 – Jag tror ingenting. Jag vill se.

293 – Skulle du ha hjerta att öfvergifva oss?

294 – Öfvergifva eder! ... Låt oss icke nu tänka derpå. Låt oss tala derom i morgon. Severin ... du får icke besticka mig. Vi måste alla göra vår pligt.

|354|

295 Betänk, att du är allas vår stolthet. Mins hur vi älska dig! Hvad skulle mina föräldrar säga? Och tant? Och Amelie?

296 – Låt oss sofva!

297 – Som du vill. Men mins, att om något skulle hända en af oss ... något oväntadt ... måste den andre uppfylla bådas plats.

298 – Du skall göra det, du, du!

299 – Nej, du, Vincent, du skall göra det.

300 – Godnatt, min ende vän! Godnatt, din narr! Jag är sömnig.

301 – God natt, Vågbrytare!

302 Och ljuset släcktes. Sommarnatten var mulen och skum, men ofvanför halfgardinerna föll ännu en svag dager in på ynglingarnes bäddar och den hemlighetsfulla dosan, som qvarlåg på bordet.

303 Vincent hade bedragit sin vän: han kunde ej sofva. Dagens brokiga intryck bestormade hans inbillning. Hvad hade han icke upplefvat under den korta tid, som förflutit sedan han inskref sitt namn i studentmatrikeln? Den första studentfesten – täflan – triumfen – Finlands krona – mötet på bergen – striden på långa bron – den grufliga tanken att hafva dödat en menniska – oron öfver dess följder – vännens uppoffring – hans egen sjelfförsakelse – svartsjukans qval – den första kärlekens vissnade rosor – och slutligen denna sista föreställning, som ensam varit tillräcklig att uppfylla en ynglings hela verld: medaljongen och dosan, sagan om en okänd, en ohämnad moder och om ett nytt fädernesland, som väntade på sin befriares arm. Hvilka skiften! Hvilka korsande känslor! Hvilken dag, när man är aderton år gammal och dittills sett sin lefnad förflyta som den lugna floden mellan grönskande ängar, stundom snabbare, stundom med en liten bläddra af skum eller ett sakta brus mot småstenarna vid stranden, men utan forsar, utan vattenfall, sakta skridande fram mot det efterlängtade, fjerran vinkande hafvet!

304 Det sista intrycket förjagade slutligen alla de öfriga. Skulle han följa främlingens uppmaning? Hvarför icke? Han måste ju veta mer, för att bestämma sin handling. Man kände hans börd, hans föräldrar; – ja, han måste också lära känna dem. Och denna svarta hårlock, som hade tillhört hans mor; hvad hon måste ha varit skön!|355| Hvad hon måste ha varit olycklig! Och detta ohämnade brott; nej, mötet fick icke försummas. Skedde det så, skulle han ju ångra det hela sitt lif.

305 Men ägde han längre att bestämma öfver sig sjelf? I morgon klockan 8 skulle han frivilligt inställa sig, för att gå i fängelse. Derifrån skulle han utgå endast till domstolen, till fästningsarbetet eller till krigstjenst fjerran mot Kaukasiens bergsfolk. I alla händelser skulle de åtta dagarne gå förbi, utan att han derunder kunde infinna sig på mötesplatsen.original: mötesplatsen Derför måste det ske nu ... nu genast. Intet ögonblick var att förlora.

306 Vincent reste sig upp. Severins jemna och lätta andedrag antydde, att han somnat från dagens oro och mödor, ungdomens och det goda samvetets friska, oskyldiga, lyckliga aftonslummer.

307 Vincent stod upp, klädde sig tyst och hastigt, öppnade sakta dörren och smög sig ut. Den svala nattluften fläktade mot honom och afkylde hans brännande panna. Han besinnade sig icke längre, han gick med raska steg nedåt esplanaderna och derifrån öfver senatstorget uppför unionsgatan, förbi den ännu ofulländade Nikolaikyrkan till den tätt derinvid belägna ryska kyrkan. Senatsuret slog i detta ögonblick tre qvart till tolf.

308 Natten var mulen, men likväl denna årstid tillräckligt ljus, för att låta urskilja alla föremål äfven på afstånd. Gatorna vore nästan öde. Endast skyltvakterne vid kyrkan och det midtemot belägna ryska hospitalet stodo orörliga på sin post, och på afstånd hördes skrålet af några nattvandrare, som återvände från deras sentida dryckeslag.

309 Vincent vandrade gatan utför åt kliniska institutet. Häggarnas dofter från parken susade mot honom i den sakta nattvinden. Han märkte dem ej; han vände om och gick åter åt kyrkan. Klockan slog tolf.

310 Vid nordvestra hörnet af den sedan jemnade bergplatån, som omgifver Nikolaikyrkan, stod den tiden en liten, högst oansenlig trädkoja, som i visst afseende kunde kallas den unga kyrkans amma eller barnsköterska, emedan hon beboddes af en gammal hedersman, inspektor Kantlin, som hade inseendet öfver byggnaden och hvars stränga gammaldags redlighet Helsingfors har att tacka för att mycket fusk blifvit förekommet och många tusen rublar inbesparade vid denna kostsamma byggnad. Gubben Kantlin och hans|356| åldriga maka, som med honom bebodde den lilla kojan, sofvo längesedan de rättfärdigas sömn i det tysta; han upplefde icke ens kyrkans fulländning, men hans namn förtjenar en tacksam hågkomst så länge denna kyrka står.

311 Bakom denna koja framträdde nu två män, en längre och en kortare, i hvilka vi igenkänna desamme, som okände betraktade studenternes stenkastning vid stranden af Kajsaniemi. De banade sig med någon svårighet väg mellan stenar, grus och timmer, som då uppfyllde kyrkplanen, nedstego på gatan och gingo Vincent Vågbrytaren rakt till möte. Denne igenkände också genast främlingen från bergen.

312 Den långe mannen yttrade några ord på nygrekiska, och den korta skyndade att tolka dem på bruten svenska:

313 – Hans herrlighet frågar, om ni är beredd att höra honom.

314 Den långe främlingens röst var djup, manlig och välljudande, men tolken gjorde på Vincent ett motbjudande intryck. I hans första få ord låg på en gång kryperi och öfvermod.

315 Vincent lydde detta intryck och skyndade att svara på latin: – Jag är beredd att höra och beder att få tala utan tolk.

316 – Det vore likväl säkrare, – invände tolken; men hans herre afbröt honom och fortsatte samtalet, äfven han på latin, ehuru styft och med någon svårighet.

317 – Om ni behagar, – sade han med en lätt antydning på skyltvakterne, – gå vi utåt bron, ty det jag har att säga eder tål inga vittnen.

318 Vincent svarade med en lätt bugning, och alla tre gingo vidare, likväl så, att tolken följde några steg efter sin herre och hans unge följeslagare.

319 Hvad detta samtal innebar skall längre fram visa sig. Vi återvända nu för några ögonblick till Lambert Severin Björck, som, okunnig om sin väns nattliga utflykt, hemma låg uti sömnens armar.

320 Äfven han var likväl för mycket upptagen af dagens händelser, för att njuta en ostörd hvila. Drömmar i tusen gestalter och färger gycklade för hans inbillning, än glada och tjusande, liksom den hulda bild, hvilken genom Vincents djerfva fråga på en gång klarnat till medvetande i hans själ och uppfyllde den likt ett rosende moln, öfverallt kantadt med englavingar, – än mörka och förskräckande spök|357|syner af dystra fängelsemurar, kedjor och bajonetter, – än åter svärmiskt hängifna och högsinnade föreställningar, såsom en ynglings känslor när han står i begrepp att uppoffra sig för det han har mest kärt och dyrbart på jorden. I dessa drömbilder trängde sig efterhand Vincent Vågbrytarens gestalt i främsta rummet och blandade sig i föreställningen om en nära förestående fara. Severin tyckte sig se Vincent, gående med förbundna ögon på ledstängerna vid långa bron, och bredvid honom stod främlingen från bergen, upplyftande sin arm, för att störta honom i djupet ... Drömmen blef så lefvande, att Severin plötsligt vaknade och stirrade, ännu yrvaken, ut i det halfdunkla rummet.

321 Vincents bädd var tom; hans kläder och mössa borta. Severin öfvertygade sig, att han var ensam.

322 Allt det ovanliga och underbara, som han så nyss upplefvat, återkom för hans fantasi och skrämde honom med hundrade farhågor. Han stod upp, klädde sig, äfven han, och skyndade ut, för att uppsöka sin vän.

323 Hans första och riktiga tanke var att Vincent gått till det hemlighetsfulla mötet utanför grekiska kyrkan. Han ilade ditåt. Klockan var half ett. Ingen syntes. Gatorna voro tysta och folktoma; brandvakterne smögo sig som grå nattugglor utmed husens väggar på trottoirerna.

324 Severin frågade dem, om de mött en student af det och det utseendet. Gubbarne stirrade trögt och likgiltigt på honom, likasom ville de säga: gå hem och lägg dig!

325 Severin upprepade frågan och understödde den med en tolfskilling. Då tog sig en af nattens väktare bakom örat och lät förnimma, att han för en stund sedan sett tre herrar spatsera utåt långa bron.

326 Severin skyndade ditåt. Äfven här var öde och tyst. Endast talltrasten sjöng, som i går, uti parkens blommande rönnar, och på afstånd förnummos de jemna årslagen af en bortroende båt.

|358|

10. Ransakningen.

327 Blek och modfäld efter en genomvakad natt, derunder han i alla möjliga riktningar genomkorsat staden för att uppsöka den försvunne vännen och lika förgäfves väckt ur deras morgonsömn alla kamrater, som törhända kunde veta något om Vincent Vågbrytaren, begaf sig Severin Björck klockan före 8 på morgonen till rektor, fast besluten att påtaga sig den största möjliga del i ansvaret för gårdagens händelser. Så fullkomligt oerfaren, som han var i brottmålsförhandlingar, misströstade han alldeles icke om framgången af sitt ädelmodiga svek; det värsta syntes honom endast att nödgas ljuga, ty deri saknade han all praktik. Men han beslöt att se öfvermåttan stursk och trotsig ut, likasom den der vore karl att slå en beväpnad patrull på flykten. Stackars gosse, det var mot hans natur; det var icke Achilles förklädd till flicka, det var ett barn i Achilles rustning.

328 Trogen denna manhaftiga föresats, stöflade han in till rektor med ett buller, som kom honom sjelf att häpna. Men mycket behöfdes icke att afväpna barnet i hjelterustningen. Rektors första korta fråga lydde: – hvar är Ek? – och dermed flög Severin Björcks lejonhjerta bort på dufvovingar i vännens fotspår.

329 – Ek? – stammade han.

330 – Ja, Ek, som sjelf angifvit sig hos kommendanten i går, – fortfor rektor i sträng ton.

331 Severin hisnade. Han begrep ganska väl huru sakerna stodo, men ville likväl våga ännu ett försök. – Om Ek angifvit sig sjelf, har han gjort det blott för att rädda mig, – bedyrade den unge studenten med tårar i ögonen.

332 Rektor skakade på hufvudet. – Herrn är för ung, och jag vill gerna tro äfven för hederlig för att ljuga, om det också sker i god afsigt, – fortfor han. – Var god och sitt ned. Ek har gifvit kommendanten sitt hedersord att infinna sig hos mig klockan åtta, och hon fattas ännu fyra minuter.

333 Severin satte sig ungefär med samma nöje, som Mexikos furste Guatemozin fordom nedlade sig på spanjorernes|359| eldröda halster. Rektor begagnade tiden att göra några deltagande frågor om hans och hans väns familjeförhållanden. Hvarje fråga förekom Severin som hade han blifvit knipen med en glödande tång.

334 – Klockan är nu sju minuter öfver åtta, – yttrade rektor om en stund, i det att han långsamt uppdrog sitt fickur. – Herr Ek tycks glömma, att den akademiska qvarten ej är här på sitt ställe.

335 – Har han lofvat, så skall han komma, – försäkrade Severin. – Det vill säga om han kan infinna sig, – tillade han med en tvekan, som icke undföll den skarpsynte förmannen.

336 – Hvad vill det säga? Är han sjuk?

337 – Nej. Men han har gått ut, och ...

338 Severin tvärtystnade.

339 – Det är en allvarsam sak, herr Björck. Hvart har han gått?

340 – Jag vet icke. Han gick ut sent i går afton och har sedan ej kommit tillbaka.

341 – Tror herr Björck, att han rymt?

342 – Aldrig! Han rymma? Nej, ers magnificens! Förr skulle han gå till möte hvilket straff som helst.

343 – Rektor teg några ögonblick. – Klockan är nu en qvart på nio, – sade han. – Precis klockan nio infinner sig herr Björck vid kämnersrätten; jag vill hoppas endast som vittne. Vi få då se, om herr Björck bedömt sin kamrat rätt.

344 – Skall jag infinna mig vid kämnersrätten? – upprepade Severin, som trodde sig ha hört miste. Han hade ej drömt om annat än disciplinskommissionen, och det var dock något, det redan.

345 – Se här, läs sjelf statuternas § 16!

346 Severin läste:

347 konsekvensändrat/normaliseratOfredar studerande, med ord eller gerning, militär-vakteroriginal: militär vakter eller patrouiller, hänskjutes brottet till domstol som vederbör, och den anklagade vare under ransakningen, och intill dess slutligt utslag laga kraft vunnit, förlustig rättigheten att föreläsningar vid Universitetet bevista; och varde han sedan, efter förbrytelsens beskaffenhet, på längre eller kortare tid, eller ock för all tid, från Universitetet förvist.konsekvensändrat/normaliserat

348 – Gå, unge man, och låt sanningen blifva edert enda rättesnöre, – förmanade rektor, sjelf känd att vara en|360| man, som, med eller mot opinionernas vindkast, orubbligt följde sin öfvertygelse om det rätta.

349 Severin bugade och gick, men den gången långt tystare än han kommit. Att stå inför kämnersrätten och stå der för att med sitt vittnesmål anklaga och fälla sin bäste vän, detta var ingen glad utsigt för en vekhjertad yngling, som, ännu knappt öfver barnaåren, aldrig skådat andra busar i ögonen, än lärare och examinatorer, aldrig gått andra faror till möte, än vådorna af ett misshugg uti Euklides eller en grammatikalisk bock uti ämneskrifningen. Och likväl var det icke detta, som mest bekymrade honom. Hvar fanns Vincent? Och skulle han komma i tid, för att inlösa sitt hedersord? Den långe mannen från bergen stod som en jätte för Severins inbillning. Ack, endast Vincent kom, skulle kanske allt ännu reda sig. Men om han blef borta? Utan honom var Severin Björck endast hälften af sig sjelf.

350 Han gick hem till sin tant. Kanhända var Vincent der? Nej, han fanns icke der. Hans försvinnande var ännu okändt, men en kursor hade varit i huset för att efterfråga honom, och kursorerne ha i alla tider varit kände för att icke onödigtvis tiga med hemligheter, som hela verlden ändock snart skall få veta. Alltså visste man redan det värsta och litet mera dertill. Från gårdsdrängen och kökspigan ända till husets värdinna var allt i förvirring och häpnad. Severin nödgades använda hela sin obetydliga vältalighet för att öfvertyga sin tant och sin kusin, att här blott var fråga om ett litet krakel, som skulle aflöpa utan alla vådliga påföljder. Ingen ville tro honom, och under dessa förklaringar nalkades med vingade sekunders snabbhet det fatala klockslaget nio.

351 Det gamla rådhuset af sten, med årtalet 1770 i förgylda ziffror öfver ingången, stod ännu qvar vid senatstorgets nordöstra hörn, på den plats, hvilken senare upptagits af Nikolaikyrkans östra paviljong. Utom de två egentliga våningarne, som voro bestämda »för nytta och nöje» och der borgarebalerna vintertid vände upp och ned på magistratsresidenset, fanns äfven en jordvåning, hvilken i oskyldigare tider tjenstgjort som häkte, men nu mer och mer hade nedsjunkit till den mindre vördnadsbjudande bestämmelsen af »kurra».

|361|

352 När Severin Björck med tunga steg närmade sig denna rättvisans bostad, kunde han icke afhålla sig från att kasta en hemsk sidoblick på denna till hälften underjordiska boning, som måhända en vacker dag skulle blifva hans eller hans väns bostad tillsvidare. Men han bemannade sig och klef uppför trappan till rättens sessionssal.

353 Der sutto rättens ordförande och ledamöter allaredan färdiga i blå frackar med embetsknappar och hade så mycket mer ansett sig förbundne att påtaga sin högtidligaste embetsmin, emedan sessionen hedrades af rektors, kommendantens, polismästarens m. fl. tjenstemäns närvaro, och bland dem fiskalen som åklagare. Polisransakningen, som vid sådana tillfällen föregår, hade denna gång blifvit med militärisk snabbhet undangjord, och rätten fick del af dess i går uppsatta protokoll, jemte vittnesmålen, som väl utredde förbrytelsen, men icke kommit till något bindande resultat om förbrytarne. Läkareattest framteddes och utredde, att en man bland patrullen erhållit en stark kontusion på högra sidan af hufvudet »af ett trubbigt föremål», utan att ännu med säkerhet kunde afgöras huruvida hjernan blifvit skadad. En annan man, en polisbetjent, intygades vara försedd med en blånad under venstra ögat och en svullnad på kindbenet derunder, båda »uppkomne af yttre våld». Äfven hade kommendanten, bister som ett åskmoln, pligtenligt meddeladt Vincent Eks i går inför honom enskildt aflagda bekännelse.

354 Förhandlingarne började, och studeranden vid kejs. Alexanders-universitetet Vincent Ek uppropades. Allmän tystnad. Severin Björck var till mods som ville han sjunka genom golfvet rakt ned i kurran.

355 – Den unge mannen gaf mig sitt hedersord, och jag sade till honom: jag vill tro er, ty ni är finne! – hviskade kommendanten harmfullt till rektor. Denne höjde på axlarna och hviskade tillbaka: – Ers excellens torde icke bedöma män efter pojkar.

356 Severin förnam dessa ord, så sakta de än yttrades, och det är troligt, att han i denna stund hellre sett sin vän med bindel för ögonen framför sex laddade gevär, än frånvarande föremål för ett samtal som detta.

357 – Icke tillstädes? – frågade rättens ordförande.

358 – Icke tillstädes, – svarade rättsbetjenten.

|362|

359 – På förekomna skäl och med herr rektors begifvande, finner rätten nödigt att anbefalla bemälde studerandes, Vincent Eks noga efterspanande och häktande hvarhelst han anträffas, – ljöd ånyo ordförandens torra stämma.

360 – Det behöfs icke; jag är här! – svarade i detsamma en röst vid dörren, och in trängde sig en yngling med blekt och förstördt utseende, utan mössa, utan rock, barfota, hår och kläder i största oordning, dammig och genomvåt, drypande på en gång af vatten och svett, men med en blick, hvilken oförsagdt skådade hvem helst, som mötte honom, djerft uti ögat. Severin uppgaf ett glädjerop: det var Vincent Vågbrytaren.

11. Domen.

361 Vårterminen nalkades sitt slut den 15 Juni, efter dåvarande sed och stadga. Man påskyndade alltså rättegången öfver uppträdet på långa bron, och innan ännu två veckor voro förlidna, d. v. s. inemot midsommar, nalkades för Vincent Vågbrytaren det ögonblick, som skulle afgöra hans kommande öden.

362 Under denna tid och mellan förhören, som påskyndade målets förlopp, emedan den anklagade utan alla undflykter erkände sig skyldig, satt Vincent i carcer. Detta fängelse, hvars tillvaro i en senare tid blifvit nästan en myth, emedan det så sällan kommit i fråga, var beläget i universitetshusets jordvåning, icke långt från den celebre gamle vaktmästaren Häggströms boning. Emedan denne universitetets trotjenare och alla akademiska medborgares förste gynnare, – han, som med sin runda mage och sin fryntliga beskyddaremin hade påtryckt deras studentbref det stora vaxsigillet och dermed likasom hallstämplat deras nya värdighet, – emedan han på en gång ansågs för gammal och jäfvig, hade han fått en särskild kursor till biträde,|363| för att bevaka fången. Ja, den första veckan stod till och med en vaktpost i korridoren utanför; men när det befanns, att den slagne soldaten återhemtade sig från sin vådliga bekantskap med stenafvisaren vid långa bron och ingen fara mer var för lifvet, borttogs vakten, och Vincent fick tillbringa sin tid så komfortabelt som möjligt; d. v. s. med böcker, goda middagar på egen bekostnad och en eller annan god vän, som hade tillåtelse att besöka honom i hans ensamhet.

363 Bland desse vänner var naturligtvis Severin Björck, och hvem kan förtänka honom en så naturlig nyfikenhet, som den, att gerna vilja veta sammanhanget mellan Vincents försvinnande och hans uppträdande i sista stunden uti en kostym, som försatte hela kämnersrätten i häpnad? Kommendanten sjelf hade ju vid detta tillfälle yttrat sin förundran, att den anklagade icke infann sig, med skyldig aktning för honom och rätten, i uniform, och Vincent hade icke låtit förmå sig att svara annat på dessa frågor, än att han under en utfärd till sjös blifvit hindrad af storm att infinna sig i rättan tid och varit nödsakad att simma från Rönnskär, för att uppnå fasta landet och inställa sig för domstolen. Simma från Rönnskär! Denna förklaring hade på goda skäl blifvit upptagen med ett misstroget löje, emedan Rönnskärs holme är belägen en god half mil eller mer i öppna hafvet sydvest om Helsingfors.

364 Severin tviflade icke på sin väns simkonst, men misstänkte andra personers inflytande på hans dröjsmål och begärde förklaring. Vincents svar var sådant, att en vän borde finna sig tillfredsställd, äfven om han var en nyfiken vän, och det må förlåtas Severin, att hans vänskap blandades med en god portion af den senare egenskapen.

365 – Jag gick ut den natten, – berättade Vågbrytaren, – för att möta den som du vet och för att af honom få upplysning om min moders dunkla öde. Jag mötte honom vid grekiska kyrkan; vi vandrade tillsamman åt långa bron, medan han berättade mig sällsamma och förskräckliga händelser från min tidigaste barndom. När vi kommo till bron, låg der en slup med fyra roddare. Natten var lugn och mild; den grekiske palikaren – ty en sådan är han, ehuru nu i rysk tjenst – föreslog mig att följa sig på ett kort besök till en örlogskutter, hvilken låg under hans befäl för ankar i södra hamnen, ej långt från varfvet.|364| Jag hade ingenting deremot; vi skulle ju om ett par timmar vara tillbaka, och denne man var en vän till min far. Han hade fört den grekiska brigg, der min fader tjente som frivillig under kriget. Briggen blef förrädiskt öfverfallen midtunder en högtidligt besvuren vapenhvila, min far dödligt sårad, min mor – en Miaulis – misshandlad till döds, deras barn krossadt mot relingen af en janitschar, kastadt i hafvet, men räddadt af en gammal matros och fördt till Simferopol ... kort sagdt, jag följde palikaren. Vi uppnådde fartyget, och jag lyssnade i dess kampagnekajuta vid ett glas cypervin på främlingens hänförande skildringar från grekiska frihetskriget. Timmarna förgingo, utan att jag märkte huru nattens lätta halfskymning efterhand klarnade till full dag. Slutligen, då den gamle krigaren uppmanade mig att fortsätta med honom färden mot en framtid full af rykte och ära, rann det mig i hågen, att jag här hade en pligt att uppfylla. Jag ilade upp på däck: kuttern var under segel, hade redan passerat innanför Långörn och styrde till sjös. Lyckligtvis var vinden sydlig och hindrade kuttern att styra rak kurs mot Gråhara båk, hvarför den gjorde en dristig lov emot Rönnskär i vester. Jag fordrade en båt, för att sättas i land; man vägrade det, och tolken sade mig rent ut, att allt motstånd vore fåfängt, jag borde nu villigt foga mig i mitt öde och stadna ombord. Mitt svar var att stöta den usla karlen för bröstet; han tumlade raklång på däcket, och jag sprang öfver bord. På kuttern blef rörelse och förvirring: man ville utsätta en slup för att fånga och återföra mig, men den gamle palikaren vid relingen förbjöd det. Din moder Hellas, sade han, begär intet tvunget offer. Den dag du vill uppsöka mig, skall du finna mig i Athén – och han nämnde en adress. Jag hörde icke mer: vågorna voro nära att slå öfver mitt hufvud. Jag samlade mina krafter, afkastade hvad jag förmådde af mina kläder och uppnådde stranden. Kutterns hvita segel syntes då fjerran ute vid den ändlösa randen af hafvet; jag ihågkom mitt hedersord och skyndade till domstolen sådan jag var. Döm, om jag hade tid att beställa en uniform hos skräddaren!

366 – Men hvad ämnar du nu göra? – frågade Severin.

367 – Vänta utslaget, – svarade Vincent kallt.

|365|

368 – Och sedan?

369 – Sedan vill jag välja det land, som icke förskjuter mig.

370 Severin teg. Hvad skulle han svara?

371 Emellertid nalkades rättens förhandlingar deras slut, och dagen blef utsatt, när dess dom skulle afkunnas. Det var den 23 Juni, midsommaraftonen. Dagen var något kylig, som stundom händer midt i den nordiska sommarens skönaste ungdom, men ängar och parker stodo gröna, syrenerna blommade, svalorna flögo, seglen glimmade hvita öfverallt på de blå fjärdarna.

372 Målet hade väckt uppseende, och en mängd åhörare, med eller utan akademisk medborgarerätt, hade samlat sig i eller utanför rådhuset, för att erfara utslaget. Endast denna tids oskyldiga tidningar visste intet om sådana tilldragelser. De redogjorde samvetsgrannt för alla utnämnde vicepastorer, vicehäradshöfdingar, titulärråder och andra landets magnater, men iakttogo den frommaste tystnad om ämnen, som rörde medborgares lif och ära.

373 – Mindre än fästning kan icke komma i fråga, – yttrade vår vän krigsrådet, som stadnat en stund vid den nära belägna högvakten.

374 – Mildrande omständigheter, ungdom och okynne torde influera på facit, – genmälde kamrern, i det att han petade med sin käpp mot de svart-röd-hvita stolparne på trädplanen utanför högvakten.

375 – Lagen känner ingen annan ungdom, än omyndig och öfvermage, – invände krigsrådet.

376 – Tror ej krigsrådet, tror ej kamrern, att en underdånig förbön hos hans majestät kunde rädda den stackars gossen? – frågade med darrande stämma en gammal fru, åtföljd af en ung flicka, i det att de tvekande närmade sig den fruktansvärda skådeplatsen för en oblidkelig rättvisa. Det var professorskan Riding och Amelie Ewers.

377 – Exempel bör statueras, – svarade krigsrådet, utan att förändra en min.

378 – Man kunde genom rektor och konsistorium göra förbön hos kansler, – tröstade den mildare sinnade räknekarlen.

379 – När resa vi till Petersburg? Säg, tant, när resa vi? – hviskade den unga flickan, som i sin oskuld tänkte på knäfall för den unge sjuttonårige thronföljaren, hvars|366| mildhet redan blifvit i landet vida berömd. Hennes fråga afbröts af ett sorl från rådhustrappan. En mängd herrar strömmade ut och spridde sig öfver torget.

380 – Nå? – sade på en gång krigsrådet och kamrern till en af de utkommande.

381 – Godt köp, – blef svaret. – Den unga karlen har sluppit för gatufredsbrott, skadabot och ett års fästning. Den lärer han slippa på nådeväg.

382 – Hm, – puttrade krigsrådet, – det ser ut som vore lagarna nu för tiden bakade af söt mjölk och gräddade hos en konditor.

383 Professorskan och hennes skyddsling andades åter. I nästa ögonblick utkom den dömde, åtföljd af vakt, från rådhuset, och Severin följde honom som hans skugga. De passerade nära förbi de båda fruntimren. Ingen hade hjerta att yttra ett ord.

384 Men när de redan passerat, vände sig Vincent om, stadnade och hviskade sorgset:

385 – Amelie, – det var en sjuväppling!

386 – Du skall snart vara fri, – hviskade flickan tillbaka med tårfyllda ögon.

387 – Ja, fri! – upprepade han. – Jag är för alltid relegerad från universitetet.

12. Vid Varfvet.

388 En afton, någon tid efter midsommar, när kämnersrätten afsade sin dom, såg man två äldre herrar promenera vid varfvet i vester om nuvarande vägen till brunnshuset. Der fanns en körväg från staden förbi magasinerna, men allt hvad der låg i söder om denna trakt var en vild och ytterst ful bergöken, mot hvars kala klippor vågorna brötos i enformigt brus, medan här och der en förfallen koja endast gjorde ödsligheten än mera märkbar. Det nya observatorium hade kort förut placerat sig som ett örnbo på|367| klipporna, för att öfverskåda detta kaos af berg och klyftor, till icke ringa förundran för den gamla runda väderqvarnen, hvilken i mansåldrar ensam beherrskat nejden och koxat ut öfver hafvet som en flaxande kråka från tinnarna af en jätteborg.

389 Nu hotades denna nejd af en fullkomlig omskapning. De två herrarne, krigsrådet och kamrern, hade med mycket besvär klifvit fram mellan stenarna, för att tillfredsställa sin nyfikenhet och taga en öfversigt af de nyss påbegynta planeringarne. Båda voro ense om, att planen till anläggandet af en brunnspark med badhus etcetera var ett högst förhastadt och ruinerande företag, men de skilde sig deri, att medan kamrern förmodade anläggningen icke skada nejdens utseende, förklarade krigsrådet allt vara rent af dårhusmessigt och förundrade sig högeligen, att staden velat upplåta denna sin mark (som notabene dittills icke haft annat värde, än enrisbuskarnes afkastning) till att missprydas med sådana tillställningar, som enskilda personer företagit sig i egennyttiga afsigter. – Men så går det nu för tiden, – fortfor den gamle herrn. – Lag och rätt bryr ingen sig om; man spekulerar huru man bäst må rikta sig på det allmännas bekostnad, och med våra gamla goda seder är det förbi.

390 – Apropos af lag, – inföll kamrern, – har bror hört, att hofrätten fastställt kämnersrättens utslag om Ek i det som rör böterna, men frikänt honom från fästningsstraffet, och att Hans Majestät i nåder fastställt hofrättens utslag?

391 – Hvad? Nu redan! – utropade krigsrådet mäkta förvånad. – Knappt en månad har förflutit, och målet har redan passerat alla instanser!

392 – Jag kan ej annat förstå, än att det blifvit påskyndadt från högre ort, – svarade kamrern saktmodigt.

393 – Påskyndadt? Skönt! Så behandlar man våra lagar! När har man någonsin hört, att ett sådant mål passerat alla instanserna på mindre än ett eller två år? Två år, det kallar jag skickligt och anständigt; det är laga ordning och intet fjesk. Nu stökar man undan lag och rättvisa på en månad. Är det reson? Hvilka tider lefva vi i?

394 – Nå, för den präktiga gossen var det i alla fall bra; han kan nu med tiden blifva en duglig länsman.

|368|

395 – Hänga hade han bordt, eller benådas med grufvorna. Hvarför bekände han? Jag stod vid dörren till rätten, när han kom in den dagen i skjortärmarna, våt som en spansk pudel nyss uppdragen ur sjön, och hviskade honom af pur vänskap i örat: finementspråk: franska, sa’ Mobergskan, kom ihåg att herrn nekar till allt: prima regula jurisspråk: latin. Och hvad svarade han? Jo, pojkslyngeln gaf mig ett par ögon, som hade han velat borra mig i sank, och derpå klef han fram till rättens bord och svarade ja, ja, ja, rätt som ett får. Hela rätten måste ju flatna. Men en sådan personage får mildring i utslaget. Jag frågar bror: hvartill tjena då lag och rättegångsordning?

396 – Gå vi ned till varfvet? Jag ser professorskan Riding vid landgången till fartyget. Det skall vara konsul Björcks skepp, och om jag ej misstager mig, är det han sjelf, som står der nere på kajen.

397 Herrarne gingo ned och kamrern hade gissat rätt. Konsul Björck var verkligen hitkommen i affärer, emedan hans skepp hade anlupit Helsingfors med saltlast, som här inköptes af ett bland den tidens kommerseråder, om hvilken professor Nervander sedermera gjorde följande korta, men innehållsrika grafskrift:

konsekvensändrat/normaliseratHan lefde, sålde salt,

Och det var allt.konsekvensändrat/normaliserat

399 Nu hade skeppet lastat plankor och var färdigt att afsegla till Livorno. Konsul Björck hade inviterat sin slägting, professorskan Riding och hennes systerdotter att dricka thé på skeppet och önska det lycklig resa. Äfven hans son Severin, som icke velat lemna staden, innan Vincents öde blef afgjordt, befann sig i sällskapet.

400 Konsul Björck stod på däcket i fören och samtalade med en ung man i sjömansjacka, hvilken var upptagen af att brassa en tågände, medan fartyget gjordes klart att gå till segels.

401 Denne sjöman var Vincent Vågbrytaren.

402 – Och du har verkligen tagit hyra som jungman i går, min käre Vincent? – frågade den faderlige vännen med ömt allvar.

403 – Ja, – sade ynglingen med ett vemodigt leende. – I går klockan 11 fick jag del af hans majestäts utslag, som för mig öppnade fängelsets dörrar, och klockan 12 var|369| jag sjöman. Hvad skulle jag göra? Jag är relegerad för alltid.

404 – Och du reser nu?

405 – Till Livorno, farbror, med hjertat uppfylldt af eder godhet, så länge det klappar i detta lif ... Ni betalar nu också mina böter! Men med eder och kaptenens tillåtelse lemnar jag fartyget i Livorno, för att se, om jag kan vidare uträtta något i verlden.

406 – I Athén?

407 – Ja, i Athén.

408 – Jag vet, att du hoppas finna anhöriga der. Vincent, min redlige gosse, hvilket lif, hvilka faror går du till möte, och jag kan ej stå som en far vid din sida!

409 Ynglingen teg.

410 – Hör mig, – fortfor konsuln allvarligt. – Kasta ej ifrån dig en säker bana i hemlandet för en oviss framtid i främmande land! Du är en yngling med kunskaper och praktisk förmåga: också handeln behöfver kunskaper, nu mer än någonsin. Severin är ett barn, jag behöfver ett biträde, och han kan ej blifva det. Vår Herre har ämnat honom till en professor. Du kan blifva mitt stöd, om du vill. Din akademiska bana är bruten, blif min kontorist, för att sedan blifva min kompanjon, och din framtid, min son, är tryggad.

411 – Min farbror ... hur skall jag någonsin kunna vedergälla er godhet? Ni öfverskattar min förmåga; ... jag kan aldrig blifva en köpman.

412 – Prat, min gosse! En pojke som du kan blifva hvad han behagar. Och sedan ... tänk på flickungen der; hon är god som guld, vacker som en dag, och det skadar icke, att hon dessutom har en bra hemgift. Jag har sett henne gråta sina blå ögon röda för din skull, och ... vi skulle lefva ett lyckligt lif tillsamman hos oss.

413 – O, ja, ja ...

414 – Allt klart, gossar, att lätta ankar, när patron befaller! – ljöd i detsamma kaptenens väldiga stämma.

415 – Ännu en gång, Vincent, besinna dig ... blif hos oss! Stöt ej ifrån dig den sanna lyckan, som består i en hederlig, en trygg, en oberoende verksamhet! Hvad mer, om universitetet och tjenstebanan äro stängda för dig? Hela det praktiska lifvets vida fält står dig öppet; tjena ditt|370| land, och vinn menniskors aktning på denna bana! Kom! Ännu är det tid; blif vår!

416 – Detta land har förskjutit mig.

417 – Bah, man kan vara karl utan lyra i mössan. Är då Finland så rikt på hjertan, hufvuden och armar sådana som dina, att det kan stöta ifrån sig en hel lefnads gagnande verksamhet? Nej, Vincent, nej, ... du skall en dag blifva detta lands prydnad och ära. Kom!

418 Vincent tvekade. Han stod der blek såsom hafvets skum och vägde framtidens öden i sina händer. Då föll hans blick på en grupp ej långt derifrån. Amelie Ewers lutade gråtande sitt hufvud mot relingen, och Severin Björck stod bredvid henne, hviskande något i hennes öra. Det var endast en flyktig sekund, ett oskyldigt ord, men denna sekund blef afgörande. Vincent tryckte sin fosterfaders hand och sade med knappt hörbar stämma: – farväl!

419 – Lätta ankar! – befallde patronen dystert.

420 Befallningen åtlyddes. Sjömännens muntra sång ljöd frisk i den klara aftonluften. En qvart timma derefter sågos seglen svälla för vinden, och den mörka kolossen begynte sakta glida fram öfver hamnens krusade yta. En ung sjöman klängde på medlersta rån, för att lösgöra storseglet. Det var Vincent Vågbrytaren. På stranden qvarstodo de fyra, dem han i lifvet haft kärast, men ingen af dem kunde se, att två stora tårar droppade ned från rån och försvunno utan spår i den vida, svällande segelduken ...

13. En naturforskare.

421 Läsaren torde nu ursäkta, att berättaren af denna historia, sjelf gammal student, kastar en hastig återblick på de tidsförhållanden, under hvilka Vincent Vågbrytaren uppträdde och som torde vara förgätna eller okända för större delen af den nu lefvande generationen.

422 Det finska universitetet befann sig på 1830-taletkonsekvensändrat/normaliserat oförväntadt ryckt från sin sekelgamla, häfdvunna rot och kastadt, såsom en gnista af Åbo brand, till en främmande|371| strand, der det en tid bortåt, nästan halfslocknadt, kolade och glödde på en oberedd mark, utan att förmå hvarken sjelf uppflamma till ljus eller värma sin omgifning. Det hade blifvit rikt doteradt af staten, och penningar verka något, men icke allt. Den gamla Åbogenerationen var såsom bedöfvad och visste icke rätt huru den borde taga sin nya ställning; ungdomen åter, hvilken beständigt böljade fram med nya vågor, kände sig inklämd emellan ovana dammar och sökte, hvar den kunde, en remna i reglementerna. Staten var militärisk och samhället byråkratiskt; alltså bugade byråkratin mycket djupt för epåletterna, men reste sig styf och axelbred mot alla de underordnade samhällslagren. Den akademiska styrelsen, hvilken trodde sig kunna regera ungdomen med uniformen och disciplinsreglementet, vakade ytterst försigtigt öfver allt, som kunde misshaga en kommendant, en vicekansler, som naturligtvis äfven var general, en platsmajor, en polismästare eller en simpel gensdarm. Studenterne hörde med förundran en af sina äldste och mest aktade lärare med faderlig omtanke förmana dem att taga till fötter, så snart de sågo en militär: – spring, mina herrar, spring! – hvilken förmaning ynglingarne sedan med ohejdad munterhet upprepade sig emellan.

423 Det fanns verkligen något skäl att springa, ty efter polska revolutionen begynte den redan förut ultrakonservativa och reaktionära styrelsen se revolutionens spöken i hvarje skrål eller slagsmål efter ett gladt lag. Det var förbjudet att sjunga, liksom det var förbjudet att röka, på gatorna, och dessa småaktiga förbud blefvo en rik källa till riksfarliga strider med patrullerna eller polisen. Vincent Vågbrytaren var icke den ende, som fick plikta derför. En dunkel, oklar längtan efter ett bättre mål att strida för, en högre uppgift att lefva för, än disciplinsreglementet, rörde sig i studentens bröst. Men fosterlandets tid var icke kommen ännu: de allvarlige, de karaktersfaste sökte sitt mål i arbetet, de lättfotade vid glaset eller biljarden. Allt detta oaktadt, saknade icke studentlifvet sina mera upphöjda ögonblick, sin hänförelse, ja sin glans. Ungdomen kan aldrig bortreglementeras: man kan icke dämma dess brusande ström, man måste leda dess fåra in på de bördiga fält, der den befruktar fäderneslandet.

|372|

424 Det är anmärkningsvärdt, att flertalet af de män, som sedan blifvit landets ära och prydnad, ändock hafva uppvuxit under sådana tidsförhållanden. Men de uppvuxo öfver ruiner. Hälften af ungskogen förvissnade eller bröts i stormarna; af den öfriga hälften hunno de fleste till medelhöjd, några deröfver, en till fura. Ack, bland de fallne, de i förtid förvissnade, de på främmande banor af vinden kringkastade fanns äfven mången furas frö!

425 Men vi återvända till vår berättelse.

426 Krigssommaren 1855 besökte jag handelshuset Björck & Komp. i en af de norra städerna. Det var ett mycket aktadt och mycket rikt hus, ett salthus, tjärhus och plankhus, som väl lidit betydlig förlust genom de engelska kaperierna, men höll sig klokt på det torra, medan andra hus smulto till vatten i tidens vedermöda. Cheferne voro far och son; men sällan torde modren natur hafva skapat två mera olika intressenter i samma firma. När jag höfligt inbjöds att från kontoret stiga in till Björck junior, medan Björck senior expedierade posten, trodde jag mig hafva gått miste. Jag befann mig i det yttre af två stora rum, från golf till tak prydda af ett rikt bibliotek, dyrbara naturaliesamlingar och sällsynta blommande vexter från alla verldsdelar. Dörren till det inre rummet stod öppen: jag såg der en blek, spenslig herre om knappa 40 år så helt upptagen af mikroskopiska undersökningar, gällande någon laf-art, att han icke märkte mitt inträde.

427 – Förlåt, att jag stör, – sade jag, efter några misslyckade försök att anmäla min närvaro med den vid sådana tillfällen epidemiska hostan.

428 – Hvad är det? – frågade Björck junior otåligt, utan att upplyfta ögonen. – Jag har icke tid; gå till min far!

429 Sannolikt hade många af husets kunder blifvit på detta sätt afvisade, men jag lät mig icke förskräcka. Jag förklarade mig hafva en helsning att frambära från en af herr Björcks gamla vänner, kyrkoherden i X. Anders Rönnblom.

430 – Ah, – sade Björck och for med handen öfver pannan, – Antepenultimusspråk: latin! Var god och sitt ned.

431 Vi hade samtalat några minuter, när jag råkade uttrycka min beundran för en praktfull och högst sällsynt rhododendron, som prydde fönsternichen. I ögonblicket var Björck|373| junior liksom förvandlad. Hans bleka kinder fingo färg, hans trötta blick fick en svärmisk glans, han begynte med en kännares hänförelse utlägga för mig detta blomsterslägtes olika arter och betydelse inom vextfamiljen. Derefter öfvergick han till en ny och genialisk uppställning af hela vextrikets naturliga familjer, framhöll länkarne af deras uppstigande kedja och slöt med en beundransvärd öfverblick af hela det organiska lifvet i en följdriktighet och en bevisande klarhet, som kommo mig att häpna. Denne vanslägtade son af en finsk Rothschild var icke allenast en lärd, en vetenskapsman med de mest grundliga specialstudier i alla grenar af naturkunnigheten, – han förekom mig som ett snille af första ordningen, enkom danadt att belysa naturens djupaste hemligheter och ordna skapelsens kedja i en omfattning och en storhet, som endast en dödlig före honom uppnått: sekularsnillet Linné. Två timmar hade förflutit som en dröm, när man kom att inkalla oss till middagsmåltiden.

432 Jag kunde ej hemta mig från min förvåning. Den store forskaren märkte det och yttrade med ett halft skämtsamt, halft vemodigt leende:

433 – Det tyckes förundra er, att en köpman, som jag, haft någon tid öfrig för studier i naturen. Ja, det har ofta förvånat mig sjelf, men fata trahunt nolentesspråk: latin*)Vårt öde släpar oss med sig mot vår vilja.. Min håg låg alltid ditåt, men min far behöfde en kompanjon ... Jag är tacksam för att han endast binder mig två timmar om dagen vid sitt kontor, och för att vara uppriktig, har han funnit ett nyttigare biträde i min hustru, än i mig. Behagar ni stiga in?

434 Jag fann vid middagsbordet, jemte Björck senior, en älskvärd fru, hans svärdotter, och tre vackra barn. Vi talade om kriget, om den plundrade handelsflottan, om den för oss fruktansvärda möjligheten att se Sverige uppträda bland våra fiender ... intet ord botanik. Björck junior satt stum och tankfull, intill dess att fadren öfverräckte honom ett nyss med posten ankommet bref. – Från Vincent! – utropade han med glödande rodnad. Jag förstod icke då hans rörelse, lika litet som jag förstod hvarför färgen i samma ögonblick vek från hans hustrus kinder.|374| Några år senare skulle jag bättre uppfatta dessa känslors betydelse.

435 I Juni månad 1860 återfann jag tre medlemmar af denna älskvärda familj som resande till den då nyss förut firade promotionshögtiden i Helsingfors. Händelsen förde oss tillsamman vid en middag i brunnshuset, bekantskapen förnyades, och efter måltiden föreslog Björck junior, numera ensam chef för huset efter sin faders död, en promenad i vagn kring stadens omgifningar. – Neka oss icke nöjet af ert sällskap, – yttrade han förbindligt. – Ni ser, att en plats är ledig. Men bered er på en kanske besvärlig fotvandring. Jag har stämt möte med några gamla vänner.

436 Vi togo plats i den eleganta vagnen, Björck med sin fru och på framsätet jag vid sidan af deras äldsta dotter, en vacker sextonårig flicka i ljusblått musslin och amazonhatt, lätt som en ekorre och synbarligen mera van att dansa i skog och gröngräs, än på hufvudstadens stenlagda gator. Vagnen rullade framåt unionsgatan och vidare öfver långa bron. Här höll vagnen stilla, och vi stego ur.

437 – Få vi höra sång i afton vid Kajsaniemi? – utropade den unga flickan. – Alla studenter kunna ej ännu vara bortresta. Ack, om vi finge höra: »Glädjens blomster» ... Nej, förlåt ... den visan gör alltid mamma så sorgsen ... Men vi gå ju icke till Kajsaniemi?

438 – Nej, – sade fadren leende, – vi gå till Sparbanken. – Och vid dessa ord vek han af på en smal och stenig sidoväg till venster, följd af oss öfriga. Från detta ögonblick förblef jag en stum, men intresserad åskådare af följande uppträden, hvilkas betydelse den lärde naturforskaren sedermera anförtrott mig, utan att dock sjelf vara medveten om alla de fina trådar, som utspinna sig i ett menniskohjerta. Den lycklige, han var ännu vid 44 år ett barn i allt annat, än denna underbara och storartade vetenskap, i hvilken han var en jätte!

439 – Sparbanken? – upprepade den unga flickan med någon förvåning.

440 – Man har der en mycket vacker utsigt, – genmälde frun i den svarta mantiljen.

441 – Det måste mamma veta, som är född Helsingforsbo, – anmärkte den dansande ekorren, ej utan en förtretad sidoblick på ekarna och lönnarna i botaniska trädgården.|375| – Men – tillade hon – Sparbanken, det är ett högst besynnerligt namn för en vacker utsigt.

442 – Annat än utsigter finns der icke numera, – anmärkte hennes far, när vi kommit in på den fula, kala, med kål och potäter planterade udden, som kunde vara en lustgård och blifvit ett kråknäste.

443 – Nå, hvad skola vi nu roa oss med? – frågade den öfverdådiga flickan, i det att hon sprang ut till stranden af udden och begynte kasta småstenar i vattnet.

444 – Försök att kasta ditöfver till Kajsaniemi, – skämtade fadren, i det han satte sig att hvila på en sten. – Försök det, Victorine; jag lofvar dig det vackraste nya flor, om det lyckas.

445 – Dit öfver?

446 – Nå ja, det har jag sett göras förut.

447 Han märkte icke, att hans maka vid dessa ord vände sig bort, för att dölja ett hastigt uppstigande töcken i de vackra blå ögonen.

448 – Nej, kasta dit öfver lofvar jag icke, men simma, det kunde jag lofva, om icke studenterne vore på Kajsaniemi, – skrattade Victorine.

449 – Också det har jag en gång sett göras förr. Vet du, min kära Victorine, att vore du icke flicka, så vore du troligen pojke och skulle ha ärft både namn och lynne af en, som ... Men huru behagar dig utsigten, min goda Amelie? Märker du denna doft, som kommer till oss öfver viken? Det är ungdom deri. Jag vet likväl en mycket vackrare utsigt, som hvarken du eller mången annan i Helsingfors någonsin sett, och det är derborta vid Gröna Villan klockan mellan 2 och 3 på morgonen ... Gör jag dig ledsen? Förlåt; man lefver så gerna i gamla minnen, också när rosorna af det förgångna blandas med törnen. I dag är den 9 Juni. I dag skulle vi mötas, men ... jag torde blifva ensam på mötesplatsen.

|376|

14. Bottnen i löftets bägare.

450 – Ursäkta, – inföll i detsamma en trasig och löjlig figur, som obemärkt nalkats och nu befann sig helt nära, – är det icke brukspatron Björck jag har den äran att tala till?

451 Lambert Severin Björck mönstrade flyktigt den frågande, som bar alla kännetecken af en försupen slarf, den der sannolikt skådat bättre dagar. Den ytterst luggslitna svarta rocken, troligen en gåfva af någon medlidsam student, var illa lappad på armbågarna och knäppt upp vid halsen med sin enda återstående knapp, förmodligen för att dölja bristen på vest. De alltför korta benkläderna täckte endast bristfälligt qvarlefvorna af ett par bofälliga stöflar, som dock med deras innehåll affekterade ett slags dansskolsställning, och det tunna, stripiga håret skyddades till hälften af en hatt, som en hamnbuse skulle försmått, men som satt cavalierementspråk: franska på sned åt högra sidan. Fysionomin, på en gång ödmjuk och knipslug, var, oaktadt tydliga spår af snapsarnas inflytande, dock det bästa på karlen, ty den röjde en qvarlefva af godmodig qvickhet, som betydligt mildrade den annars ruskiga anblicken af hans afsigkomna personlighet.

452 – Har ni något ärende, min vän? – frågade Severin Björck, i det att han mekaniskt framtog ur plånboken en af den tidens nya marksedlar.

453 Figuren höjde på axlarna, drog sin mun till ett högst komiskt grin, midtemellan vet hut och tackar ödmjukast, samt yttrade: – Jag tror herr patron behagade säga: min vän! Var det så, herr patron?

454 – Hvad menar ni? – genmälde Björck, som dunkelt påminte sig, att han måtte någonstädes hafva sett karlen förut.

455 – Hvad jag menar? Hm ... man har så många spikhamrar och kugghjul i sitt hufvud; man har råkat glömma, att det i dag är den 9 Juni ... men allt är han samma oskyldiga lilla herre, som vi den tiden understodo oss att|377| kalla – (och härvid lade karlen sin breda näbb till Severins öra) – mösset!

456 Björck drog förvånad sitt hufvud tillbaka och betraktade karlen nogare. – Hvad? – utropade han, – är det icke paschan?

457 – Ita quidem, doctissime et celeberrime virspråk: latin; det var i de gamla goda tiderna, när vi ännu hade »ungerskt vin för vår strupa». Men tiderna förändras, herr patron, et nos mutamurspråk: latin. Ja, det var annat, när vi bundo tre kattor tillsamman i Artaxerxes’ förstuga om natten och gubben trodde, att det var Hekate, Tisifone och Megära. Eller när vi slogos med gesällerna i Mörtens gränd och inbillade Fröbergskan, att vi fördrefvo spöken; – eller när vi betalte brandvakterne att ropa tretton slagen utanför gamla Stakens fönster; – eller när vi förde Vågbrytaren i triumf hit öfver till Sparbanken ...

458 – Hör på, pascha, du borde skämmas att titulera gamla kamrater herre ...

459 – Nå, Gud välsigne dig för de orden, gamla möss, du är alltid dig lik; men ser du, jag har kommit så der just som litet på kneken, sedan jag miste min konditionoriginal: konditon hos Calle Widefelt, som nu har ** domsaga. F–n i de gamla kamraterna, det finns ingen broderlighet mera i verlden, de inbilla sig, att en menniska skall vara nykter som en rödmålad brunnshink.

460 – Jaså, du har varit tingsskrifvare de senare tiderna?

461 – Sikter, ita quidemspråk: latin, och kunde nu vara kronofogde, om jag icke stakat mig i examen på Bonsdorffs kameral. Kommer du ännu ihåg hvad vi svuro den qvällen vid löftets bägare? Men nu mins jag, du satt då och gjorde visor om månskenet ... Säg mig, hur kommer det så befängdt till, att du är brukspatron?

462 – Så går det, kära pascha. Min far behöfde en kompanjon; för hans skull slog jag mig ned på tjäran och plankorna ...

463 – Och gifte dig med din kusin, den lilla söta och rika Amelie Ewers ... Mjukaste tjenare, jag ber patronessan om ursäkt för min dristighet.

464 – När min far dog för ett år sedan, lade jag ned handeln, som aldrig varit mitt nöje, och behöll ett jernverk, som andra sköta bättre än jag. Jag har några vän|378|ner i vetenskapssocieteten, min hustru och min äldsta flicka ville se promotionen, alltså är jag här. Men säg mig, hvad har det blifvit af våra examenskamrater, som skulle möta oss här i dag? Jag har så sällan hört af dem, sedan vi skingrades öfver vida verlden.

465 – Derom kan jag gifva besked, jag har fört bok öfver dem; de ha allesamman fått betala borgen för mig. Det är nu en gång min princip, att aldrig betala ut pengar, när jag inga har. Du mins ju Renius, som talade ett ord i qvartalet; hvem skulle tro, att han är assessor i W** hofrätt?

466 – Det vet jag. Men vi sju, pascha, vi sju? Alonzo till exempel?

467 – Alonzo svor på, att en dag blifva Finlands Walter Scott. Han vräkte vid universitetet i åtta år, kom sig ändtligen till lilla teologieexamen och lärer ha skrifvit kärlekshistorier i tidningen Vanadis. Med dessa storverk var han nöjd här i verlden, friade slutligen till en rik kopparslagareenka och blef sin egen, som han alltid varit. Men det är aldrig någon lycka med kopparslagare, affärerna gingo öfverända, och så dog den stackarn med lånad rock för sex år sedan. Så der slarfvar man bort sitt sanna väl.

468 – Inför Vår Herre äro vi alla slarfvar. Antepenultimusspråk: latin har haft bättre lycka.

469 – Så du vet det? Han skulle lära alla torpare grekiska, om jag mins rätt. Nå ja, hvem vet hvad han ännu kan uträtta? Han blef skolkarl, den beskedlige gossen, och vardt en grym buse i syntaxen. När han samlat en rad af dubbla tjensteår, fick han det infallet att blifva prest, men råkade alltid få hosta, när han skulle predika prof, och nu metar han grekiska mörtar i ett fattigt pastorat med 90 tunnor om året någonstädes i Österbotten.

470 – En så duglig karl! Jag skulle gjort honom till biskop. Men den långa Tusse, som hade ett så klent hufvud på en så obäklig kropp, hvad blef det af honom?

471 – Tusse? Ja, han skrek som en gast i predikstolen och fick allt hvad han sökte. Om han icke lyckades att omvända grekiska kyrkan, så vände han ut och in på sex eller sju församlingar och hade hunnit blifva en mäkta fet prost, när han storknade af en köttbit. Men tror man, att han ville låna mig fem rubel på mitt ärliga namn?|379| Nej, han spottade till måls, som han brukade, och lät gifva mig en mugg svagdricka i köket.

472 – Också Tusse är borta! ... Men Hästen, som skulle galoppera med Finlands gränser till Hvita hafvet?

473 – Nå, galoppera, det gjorde han som en kommissionslandtmätare. Men en dag skulle han prompt begifva sig till fots öfver en gungfly, och när han en gång fått något i sitt hufvud, fick han det aldrig ut igen. Derför gick han, styf och hjulbent, som han alltid brukade, och när han kom midtpå gungflyn, bar det herunter, det förstås, och der blef hans gräns.

474 – Tre redan döde af sju! När allt kommer till boks, lärer du, pascha, vara den ende, som icke lofvat mer, än du kunde hålla.

475 – Bjöd till, ser du; gjorde mitt bästa. Jag svor att taga lilla kameralexamen till hösten, och det gjorde jag som en ärlig karl, men Nordström krånglade med augmentsräntor och hemmansklyfningar, som icke ens Tulindberg hade reda på. Ja, det är sannt, jag lofvade också betala alla glada studenters skulder, men ... du kan låna mig en tia på mitt ärliga ansigte ... viljan är god, ser du ...

476 Björck räckteoriginal: Björckräckte honom leende en tjugu marks sedel. – Besök mig i morgon bittida, – sade han, – så skola vi tala ett godt ord med din skräddare!

477 Paschan begynte gråta. – Skäms du icke, – genmälde han med ett besynnerligt grin, – att vilja hålla mitt löfte? Hvem svarar för, att jag icke ännu kan hålla det sjelf? Men gör det dig ett nöje, så gerna för mig, jag är aldrig afundsam, jag unnar mina vänner all den lilla ära, jag räknat ut för mig sjelf. Hvarför frågar du icke efter Vågbrytaren?

478 – Vågbrytaren blef, som du vet, relegerad och reste till Grekland.

479 – Åh knäfveln! Det fanns ett slags bättre hampa i Vågbrytaren, han var icke ämnad till ordinärt segelgarn. Vi utnämnde honom till kung; hvad har det blifvit af hans krona?

480 – Man säger, att 1835 var ett mäktigt parti i Grekland missnöjdt med konung Otto och det knappa område grekerne fått sig tillmätt vid freden. Detta parti umgicks med planen att omstörta hela turkiska väldet, proklamera|380| det grekiska kejsaredömet och uppsätta på thronen någon ättling af deras berömdaste hjeltar. Vågbrytaren var dotterson till den berömde Miaulis. En af palikarerne upptäckte hans spår, uppsökte honom och hade för afsigt att ställa honom i spetsen för upproret.

481 – Skada, att icke Alonzo fick veta det; han hade fått en fin bit roman för tidningen Vanadis. Vågbrytaren skulle ha blifvit en ståtelig kejsare, dertill var han född och stämplad af Vår Herre med charta sigillata. Men hur gick det? Blef han kejsare? Ursäkta, jag har icke på senare tid befattat mig med alla småsaker i nya historien.

482 – Nej, han blef icke kejsare, icke ännu. När han landsteg i Grekland, hade kung Ottos thron vunnit starkare fotfäste, och det var fred med Turkiet. Vincents moder hade blifvit dödad af turkarne, han hade svurit att hämnas henne, och derför har han varit med öfverallt, der det gällt uppror och frihetskamp i Turkiets provinser. Men nu skrifver han, att han ingått som öfverste i grekisk tjenst och hoppas kunna i sommar besöka Finland under en beskickning till Petersburg.

483 – Jaså, han skrifver till dig, den hederspojken? Jäkeln så roligt att träffa honom. Jag slår vad, att han ännu skulle gå i borgen för mig. Men se hvilken präktig slup, som lägger i land! Hvad har det folket att göra på ruinerna af en sparbank?

484 Paschans förundran delades af alla närvarande. En rikt prydd slup, uppfylld med sjömän af främmande utseende, lade varsamt till vid udden, och ur slupen steg en lång officer i grekisk uniform.

485 Några ögonblick derefter lågo de gamle vännerne Severin Björck, benämnd Mösset, och Vincent Ek, benämnd Vågbrytaren, i hvarandras armar.

486 Vincent var mycket förändrad. Hans fordom blomstrande hy var brynt af söderns sol; hans ungdomliga drag hade blifvit skarpa och stränga; hans långa svarta mustacher gjorde honom nästan oigenkännelig; hans blick, nu så varm, hade något kungligt befallande. Med allt detta låg öfver hans sköna, manliga gestalt den outsägliga stämpel af vemod, som ingen stolthet kan utplåna, ingen fröjd förmildra,|381| ingen seger någonsin mera godtgöra, – stämpeln af ett förfeladt lif!

487 Han kände det; hans vän kände det icke. Och dock kunde dessa två, vid deras möte efter så lång tid, båda säga till hvarandra: hvad hade icke du kunnat blifva, och hvad har du blifvit? O den stolta, den väldiga kraften, som kunnat bära sitt land på sina skuldror till ära och uppfylla verlden med bragder! O den ljufliga, rika, solvarma våren, som kunnat sprida sitt ljus öfver ändlösa fält och framkalla de största, de ädlaste skördar för fäderneslandet och menskligheten! Hvad har det blifvit af dem? Intet, intet ... ett ärr af gagnlösa strider, en ljusglimt öfver osmultna drifvor, en suck, som förgår, en gycklande dröm och ett spårlöst lif!

488 – Jag kom på dagen, – yttrade Vincent på mycket bruten svenska. – Men huru? Vi äro blott två af sju?

489 – Jag ber allerödmjukast om ursäkt, herr ... herr ... åh jäkeln, säg sjelf hvad du vill heta, Vågbrytare! ... Men det hampar sig så, att vi äro tre i behåll.

490 – Paschan! – utropade Vincent och skakade trofast hans hand.

491 – Nå, hvar har du din krona, du verldens beherskare? – fortfor paschan framfusigt, men hajade till för den mörka blixten ur Vincents ögon och skyndade att rätta sitt misstag. – Jag menar, – tillade han ödmjukt, – att du alltid var en krona bland pojkar, och derför tycker jag du kunde låta ro oss öfver till Kajsaniemi och dricka de gamla tidernas skål. Här är så förtvifladt torrt och stenigt på Sparbanken nu för tiden.

492 – Det skola vi göra, – svarade Severin Björck. Men Vincent Vågbrytaren hörde dem icke. Han stod blek och stum vid sidan af den fordna Amelie Ewers, som vid hans anblick sjunkit vanmäktig uti sin dotters armar.

493 – Jag skall säga dig något, Vågbrytare! – hviskade den trasige kamraten honom sakta i örat. – Hon der ... hvarför tog du henne icke? Hvarför reste du som en narr från din lycka? ... Hon har aldrig älskat någon annan än dig!

494 Vincent Vågbrytaren svarade icke. Densamma tåren, som fordom rullade osedd bort i segelduken, trängde sig än en gång oemotståndligt fram ur hans mörka ögon. I|382| detsamma hördes studentsången klar och fulltonig från den motliggande gröna stranden af Kajsaniemi park:

konsekvensändrat/normaliseratGlädjens blomster i jordens mull, ack visst aldrig gro.

Kärlek sjelf ju försåtlig är för ditt hjertas ro.

Men derofvan för hopp och tro

Blomstra de evigt friska.

Hör du ej hur andar ljuft om dem till hjertat hviska?konsekvensändrat/normaliserat

 

 

1. *)Tolf fot höga bildstoder af bronz, mästerligt skulpterade i Berlin och placerade på de utspringande vinklarne af kyrkans tak.
2. *)Jag skall gifva dig hvad helst du begär.
3. **)Du skall vara konung och beherrska verlden.
4. *)Vårt öde släpar oss med sig mot vår vilja.