[179]

Gröna kammarn i Linnais gård

[180] [181]

1. Familjen Littow.

1 – Har Finland en aristokrati? – frågade nyligen en af desse praktiske män, hvilka af princip förneka alla illusioner, följaktligen äfven bördens.

2 Menas med aristokrati hvad som menades dermed ännu för en eller par mansåldrar tillbaka, – en tätt sammansluten gammal adel med lysande namn, högre bildning än alla öfriga stånd, ansenliga jordegendomar, uteslutande rätt till statens högsta embeten och i öfrigt stora privilegier, – då måste man, utom det finska riddarhusets murar, i likhet med frågaren, besvara frågan med nej.

3 Menas åter dermed ett antal personer, med eller utan stora och gamla namn, med eller utan titlar och adelsbref, men genom sin samhällsställning, sin solida förmögenhet, sin inflytelserika verksamhet, sin bildning, sitt snille, sin eminenta förmåga och, än mer, genom sina upphöjda tänkesätt kallade till en framstående plats, till detta »de bästas inflytande», som ordet aristokrati egentligen innebär, det är: en adel sådan vår tid erkänner och till hvilken de mest upplyste bland bördsadeln anse för en ära att räkna sig, – då utfaller svaret annorlunda, då äger äfven vårt land en aristokrati, af det enkla skäl, att intet land med intelligens och förmågor i alla riktningar kan vara en sådan förutan. Denna aristokrati behöfver inga diplomer; den är i alla afseenden sjelfskrifven, och dess anor äro äldre än någon annans: de gå tillbaka till samhällets början.

4 Men om med denna sjelfskrifna aristokrati, som sträcker sig genom alla samhällsklasser, händelsevis äfven förenas ett gammalt och aktadt namn, som i sig bär minnet af framfarna tiders bragder, och om ägaren af detta namn till fädernes ära lagt egna utmärkta förtjenster om fäderneslandet i fred eller krig, då må det förlåtas en man, om|182| han äfven håller något på detta sitt namn, till och med om hans stolthet någon gång skulle skärpas ända till fördom. Tidens sed kan han ändock icke ostraffad bryta. Vore bördens företräde, vore arfvet af ett namn så blott och bart en tom illusion, som t. ex. rangen, titeln, ordensdekorationen eller andra käpphästar för menniskors fåfänga, så skulle man icke återfinna denna illusion, såsom man gör, hos alla tider och alla folkklasser. Den ringaste torpare känner sig stolt öfver att vara en ärlig mans son, och hittebarnet blyges öfver sitt oförskyllda fel att icke med lifvet hafva erhållit ett namn i arf. Ädlare är bördsstoltheten, äfven der hon måste kallas en fördom, än den uppblåsta penningehögfärden, den byråkratiska nedlåtenheten, eller månget annat förhäfvande öfver lyckans nyckfulla gåfvor.

5 Vid tiden för denna berättelse, i slutet af 1830-taletkonsekvensändrat/normaliserat, satt öfversten baron Carl Sigismund Littow en höstafton i sitt arbetsrum på säteriet Linnais, – eller, som det vanligen kallades, Linnais gård, – i södra Finland, omgifven af sina båda döttrar, fröknarna Anna och Ringa Littow. Familjen hade nyss druckit thé i den stora, något ödsliga matsalen och derefter dragit sig tillbaka till det varmare och trefligare arbetsrummet, för att tillbringa en timme med läsning, såsom seden var på Linnais, när ingen främmande funnit för godt att göra en half mils krok dit ned från stora landsvägen.

6 På bordet brann en hög lampa med kupa af mattslipadt glas och öfver kupan en grön skärm, ty öfversten led för tillfället af ögonsjukdom, den enda krämpa han kände vid sina nyss fyllda 60 år. Lampan kastade skenet nedåt på en handskrifven bok, som fröken Anna läste högt för sin far och syster, medan rummet för öfrigt skymdes af halfdunkel. Man kunde mera ana, än tydligt urskilja de närvarandes anletsdrag. Rummets enkla inredning tycktes förneka och afsvära den prakt, som en magnat på landet ej kunde undgå att slösa på den för gästers mottagning bestämda delen af huset. Öfverstens raka, något styfva hållning, hans resliga vext, den kala hjessan, de ännu mörka mustacherna och ett drag af bestämdhet i hela hans personlighet röjde en af dessa helgjutna gestalter, om hvilka man vid första ögonkastet kan säga: den mannen är sådan och icke annorlunda.

|183|

7 Ett egendomligt sorgset uttryck hvilade öfver hans vackra, regelbundna drag, der han satt med tillslutna ögon tillbakalutad i den höga, med grönt saffian beklädda fåtöljen. Hvarför ville, eller hvarför vågade han icke njuta fadersglädjen att med öppen blick betrakta de två älskvärda döttrar, som redan länge, efter hans makas bortgång, varit hans käraste syn? När han såg dem och kände huru högt han älskade dem, – kände sig så djupt tacksam för den hugnad, som Gud hade med dem beredt hans annalkande ålderdom, – då blygdes han att ertappa sig sjelf vid ett hemligt knot i sitt upproriska hjerta: hvarför är ingen af dem en son? Så mycken skönhet, så mycken godhet, så mycken och rik välsignelse öfver detta hus, – men ingen son! Ingen son!

8 Öfversten hade i den förtroliga aftoncirkeln öfverträdt läkarens föreskrifter, som för hans ögons skull förbjudit allt tobaksrökande. Lätta, knappt märkbara ringar af den fina turkiska knastern framskymtade tid efter annan i lampskenet, men utan att bilda dessa hvirflande skyar, från hvilka skalden säger att »gracerna fly undan». Det hörde till öfverste Littows egenheter att röka mycket, men röka fint, och sådane bolmande herrar, isynnerhet fänrikar och studenter, som voro i stånd att med några glupande drag ur hans vackra sjöskumspipor förgifta en hel atmosfer, fingo ofta hålla till godo att skjutsas in i »kadettkammaren», för att der, – som han brukade temligen rakt på saken uttrycka sig, – »agera skorstensfejare» bäst de behagade.

9 I det ögonblick vi låta förhänget gå upp öfver denna familjetafla, satt Anna Littow, den äldre dottern, så nära till lampan, att skenet, gröntfärgadt af skärmen, föll starkt på hennes svarta hår, hennes nedslagna mörkbruna ögon och hennes fina, intelligenta, skönt regelbundna drag, som nu af den ovanliga belysningen fingo en sällsam blekhet. Att döma af utseendet, kunde hon ej vara öfver tjugu år gammal; men ett visst allvar, en viss förnäm säkerhet i hennes hållning läto hos henne ana mera verldsvana, än okonstlad natur, mera en tidig erfarenhet af lifvets sorger, än den första ungdomens lyckliga lättsinne, för hvilket ögonblicket är lifvet.

10 Längre i skuggan satt Ringa, den yngre systern, en fullständig motsats till Anna. Runeberg, Cygnæus eller Stenbäck, om de då råkat komma till Linnais och sett|184| Ringa Littow vid systerns sida, skulle förliknat henne vid en solstråle, skimrande på kanten af en mörk, guldkantad aftonsky; – så ljus, så lätt, så flyktig var denna unga och späda varelse, en tredjedel docka, en tredjedel elfva och knappt en tredjedel välboren fröken, sådan den stränge faderns vilja, systerns exempel och genever-guvernanten, mademoiselle Triste-Ruban hade uppfostrat henne.

11 En svart pudel med lejonmahn hade lagt sin nos i hennes famn och betraktade henne med sina kloka, menande ögon. Unga Ringa roade sig, än att knäppa med sina fina fingrar pudeln på nosen, än att smekande stryka hans ulliga mahn, än åter att hviska en hemlighetsfull befallning vid hans långa, hängande öron, hvarefter pudeln, glad att visa sin tjenstfärdighet, var med ett språng vid andra sidan af rummet, för att hemta en sykorg eller en näsduk och sedan återtaga sin afundsvärda plats, tills ett nytt upptåg störde hans hvila. Åt läsningen tycktes Ringa skänka en ganska tvetydig uppmärksamhet.

12 – Men så jaga bort hunden! – utropade Anna otåligt, störd af pudelns förnyade språng på den rutiga yllemattan. – Är det alldeles omöjligt för dig att vara stilla en stund, så tillåter kanske pappa, att du går in till ma bonnespråk: franska.

13 Öfversten hörde henne icke. Han var försjunken i sina tankar.

14 – Couchespråk: franska, Mefisto! – hviskade fröken Ringa med en min, som skulle föreställa allvarsam. Och Mefisto kröp lydigt under hennes stol.

15 Fröken Anna teg några ögonblick. – Tillåter min far, att jag fortsätter? – frågade hon, något höjande rösten.

16 – Hvar stadnade vi? – frågade öfversten, utan att uppslå ögonen.

17 – Vid det ställe i min farfars memoirer, der han omtalar bortläggandet af partikeln von framför vårt namn.

18 – Riktigt, – återtog öfversten. – Min salig far hade ett musikaliskt öra och ett fint jugementspråk: franska. När han erhöll friherrevärdigheten af Gustaf III, föreföll det honom sträft och illaljudande att kalla sig baron von Littow, så mycket mer som detta von i sig sjelf är en sottis, när det icke betecknar äganderätten till ett frälsegods. Och deri delar jag fullkomligt hans tanke. Det måste vara reson i namn, som i menniskor. vonoriginal: Von Littow, bah, det är klingeliklang! Men Littow till Linnais, det är någonting. Och|185| derför begärde min salig far kungens samtycke att modifiera namnet.

19 – Jag trodde likväl, – invände fröken Anna, – att min fars konsideration för vårt gamla namn och våra förfäders minne ...

20 – Mais si, ma chère!språk: franska Och har du attenderat till alla de förändringar vårt namn undergått under tidernas lopp? Jag talar ej om våra hedniske ättefäder, som led efter led voro chefer för de lithauiske furstarnes lifvakt. Vår kristne stamfader, som lät döpa sig tillika med storfursten Jagiel, hvilken munkarne kallade Jagello, antog efter honom detta samma namn Jagiel, men med tillägg af godset Szistovo, ungefär hundra werst från det nuvarande Vilna. Således Jagiel af Szistovo, hvilket namn och titel våra anor buro i sex krigiska ätteleder ända till den Jagiel, som åtföljde konung Sigismund till Sverige och af honom utnämndes till chef för hans polska kavalleri. Vid den tiden begynte svenskarne kalla oss efter vårt första fädernesland, än Lithou, än Lithau, än Lithow och på latin Lithauensis och Lithovius. Af dessa lära namnen Lithoviùs och Lithau ännu existera hos en eller annan prestfamilj här i Finland, ehuru naturligtvis utan känd eller erkänd skyldskap med oss.

21 – Jag såg förliden vinter i Helsingfors en ung man med namnet Lithau, – anmärkte fröken Anna med en likgiltighet, som ej var utan affektation. Fröken Ringa nickade satiriskt borta i halfdunklet.

22 – Emellertid, – fortfor öfversten, – brouillerade sig vår familj med Sigismund och ingick i Gustaf II Adolfs tjenst, under vilkor att ej behöfva tjena mot Polen. Från denna tid buro vi i fem ärorika leder namnet Littow, under hvilket vi rotfäste oss här i Finland och lierade oss genom giftermål med den gamla inhemska adeln. Men min salig farfar, Jakob Littow, som var en kuriös herre och fann sig generad af namnfrändskapen med Lithovier och Lithauer, behagade, för att relevera vår noblesse, kalla sig von Littow, hvilket namn också min salig far bar, intill dess att han hade äran gravera den friherrliga kronan öfver sin vapensköld. Döm emellertid, om en narraktighet kan uppväga sex anors glänsande namn.

23 – För ingen del. Min far har alldeles rätt. Han måste ha varit singulier, min fars farfar? Det var ju han, som byggde vårt nuvarande Linnais?

|186|

24 – Ja, det vete himlen och den tidens byggmästare. I flera år har jag förgäfves begärt en arkitekt, för att till någon mensklig comfort reducera detta min farfars profstycke på hans extraordinära talent att med det mest prodigiösa slöseri af furu och tegel åstadkomma det vidunderligaste och obeqvämaste corps de logis, som någon byggmästares fantasi kunnat hopmura. Hälften träd, hälften sten, hälften slott, hälften badstuga, hälften kloster och hälften lusthus, – se der i få ord vårt nuvarande Linnais! Men det skall med Guds hjelp blifva annorlunda. Man tillskrifver mig med senaste post, att jag ofördröjligen har att vänta den begärda arkitekten.

25 – Se här, min far, några latinska verser, hvilka ni ännu ej uttydt för mig! – utropade fröken Anna, medan hon fortfor att bläddra i farfadrens memoirer.

26 Öfversten smålog: – En kuriositet utan betydelse. En gammal spådom, hvars tid längesedan varit inne, men hvars uppfyllande låtit vänta på sig. Munksladder, som det är! Det berättas nemligen, att vår stamfader Jagiel, till belöning för sitt nit att utbreda kristendomen bland de hedniske lithauerne och till någon ersättning för de många hvita yllerockar han, till den goda sakens befrämjande, utdelat bland de nydöpte, fått biskopens i Warschau tillåtelse att utbedja sig en nåd af den undergörande madonnabilden i dervarande S:t Catharina-kyrkan. Jagiel har då, efter något betänkande, önskat sig den nåd, att hans ätt måtte lysande och ärorik fortlefva intill tidernas ände. Men detta har förtörnat madonnan, som hellre sett, att vår stamfader för sig och de sina begärt den himmelska salighetens ärekrona. Derför lät hon genom en inspirerad munk förkunna vår stamfader följande profetia:

Do tibi dona illustria, do per saecula prolem.

Vana, insane, cupis; precibus cedo tuis.

Bis tibi sex acie validas confundo sagittas;

Decimi sed tertii cave, Szistove, acum!

28 Hvilket jag ville öfversätta ungefär så:

konsekvensändrat/normaliseratLysande gåfvor jag skänker. Din ätt skall gå genom sekler.

Dock är fåfänglig din bön: dåre, jag fyller den upp.

Se, jag gjuter dig tolf med stålet spetsade pilar;

Akta, Szistovo, dig för den trettondes nål!konsekvensändrat/normaliserat

|187|

2. Om assessor Jakob von Littow.

30 – Det är då derför vi bära tolf pilar i vår vapensköld? – utropade fröken Anna med mera intresse, än man vanligen visar vid hennes år för heraldikens mysterier.

31 – Så sägs det, – svarade öfversten lugnt. – Ifall icke hellre de tolf pilarne i vapnet gifvit anledning till sagan om madonnans profetia. Jag är böjd att förmoda det senare.

32 – Men, min far, om vår ätt räknat sex leder i polsk tjenst efter vår stamfader Jagiel, alltså sju, och derefter fem leder i Sverige och Finland intill Jakob, som kallade sig von Littow, så måste ju denne Jakob, min fars farfar, ha varit den trettonde ...

33 – Utan tvifvel. Dessa memoirer utreda effectivementspråk: franska att så är.

34 – Således, om de tolf pilarne beteckna tolf ätteleder, så måste Jakob von Littow ha varit betecknad med den trettonde pilen, af hvars spets eller nål, som min far behagar uttrycka sig, en fara skulle uppstå för vår familj.

35 – Naturligtvis. Sådan var också den lärde antiqvarien professor Bilmarks mening vid ett besök, som han gjorde hos min far i tiden på Linnais. Bilmark vidhöll också den mening, att det latinska acusspråk: latin omöjligen kunde öfversättas med annat än nål, synål, ehuru min far sökte öfvertyga honom, att här ej gerna kunde menas annat, än udd, pilspets. Men sådana äro de lärde, alltid envise, och sådana äro orakelspråken, alltid tvåvisa, tvetydiga, dubbla, så att hvad der fattas i förnuftig betydelse, det får ersättas af konjekturer och fantasi. Min far var för öfrigt en upplyst man och ansågs af mången för fritänkare. Jag supponerar, att han med denna antiqvariska fråga endast roade sig att gifva sin lärde gäst en passande nöt att bita på. Bilmark måste i vårt familjearkiv ha befunnit sig som fisken i vattnet.

|188|

36 – Men förlåt mig, min far, jag kan ej inse huru spådomen kunnat tillämpas på Jakob von Littow ...

37 – Dame!språk: franska Skulle man tro, att min kloka och fördomsfria Anna med sådan värma fäster sig vid ett gammalt munksladder? Jag kan derpå svara dig blott, att profetian tyvärr har ohjelpligen kommit på skam, såvida min farfar, hvilken hon egentligen gällde, lefde för hundra år sedan och dog tout bonnementspråk: franska år 1768, utan att, mig veterligen, hafva tillfogat oss annan skada, än att han byggt detta gamla kråknästet efter modeller från kung Orres tid. Det är sannt, att han var den förste och ende af vår ätt, som aldrig dragit värjan, – en fredlig tjensteman vid kommissariatet, sedermera leverantör under 1741 års krig och slutligen landtjunkare med assessors afsked. Enfinspråk: franska, någon skulle vara den förste, och chevaleriets dagar äro förbi. För resten en kuriös karl, som jag redan sagt; till ytterlighet fåfäng och rädd om sin värdighet, har man berättat mig; äfven inbunden, folkskygg och krånglig, tvärtemot våra liberala vanor. De sista åren af sin lefnad stängde han in sig i gröna kammaren här i vestra flygeln och visade sig blott vid högtidliga tillfällen, men då med den öfverdrifnaste prakt, som kom sjelfva konung Adolf Fredrik att skratta, när hans majestät under sin finska resa behagade dejeunera på Linnais. På den halfva milen från landsvägen hit voro ej mindre än tretton kolossala äreportar uppresta för tillfället; alla gärdsgårdsstörar voro prydda med blågula bandrosor, vägen var betäckt med sågspån, gården med fint holländskt kläde. Tretton betjenter, klädde i siden, och tretton bondflickor, löjligt utstyrda i styfkjortlar af röd kamlott, uppvaktade hans majestät med tokajer och persikor på guldtallrikar, och min farfar, som var liten och spenslig till vexten, mottog sin höge gäst i en så guldbelastad adelsuniform och med en så ofantligt högt upptornad peruk, att hela den kungliga sviten genast råkade i det muntraste lynne, som snart äfven smittade sjelfva de kungliga läpparna. Hvarpå hans majestät behagade yttra på tyska: »lieber Assessor, es freut mich eine so aufgeräumte Persönlichkeit zu sehenspråk: tyska», det gläder mig att se en så upprymd personlighet; hvilket mediokra kungliga infall, säges det, haft ett så lyckligt inflytande på den kungliga aptiten, att hans majestät behagade goutera alla tretton rätterna vid dejeunern och|189| finna dem »unvergleichlich köstlichspråk: tyska», som orden skola ha fallit. Det hörde till Adolf Fredriks ungkarlsvanor att ofta inblanda vulgära tyska ord i sin nådiga konversation.

38 – Och min far känner så noga alla dessa detaljer, – alla dessa tretton och åter tretton?

39 – I min ungdom var tante Justina ett lefvande lexikon öfver alla familjens märkvärdigheter. Det är skada, ma chèrespråk: franska, att hon ej mera kan soulagera din nyfikenhet, ty sedan hon blifvit 90 år gammal och stendöf, är hon en förseglad bok.

40 – Som endast Ringa kan öppna. Ringa har en egen konst att utsäga orden så, att tante Justina hör henne. Man kan också vid 90 år vara nyfiken. Här förgår sällan en afton mellan 6 och 7, utan att Ringa eller Holming rapporterar för tante Justina allt som den dagen passerat i gården, alla resandes besök och alla händelser i grannskapet. Icke sannt, Ringa? ... Se der ... hon har somnat! Den lyckliga, hon kan ännu konsten att sofva!

41 Fröken Ringa hade sjunkit med sitt täcka blonda hufvud mot fadrens skrifbord och sof oskuldens sömn. Mefisto låg orörlig vid hennes fötter.

42 – Det goda barnet! – yttrade fadren med ömhet. – Ostyrig som en ung fåle, omöjlig att dressera i er konvenans, arma flickor, och likväl en solstråle, som vi alla behöfva på detta ensliga Linnais! Du älskar ju din syster, Anna?

43 – Min tax ... hvem älskar ej Ringa?

44 – Var en mor för henne, sedan ni ej mera ägen en mor. Du har hufvud för eder begge och hjerta nog åtminstone för en. Hon är en fågel i skogen, en vind, en våg, tanklös och utan hållning, utan allvar, utan noblesse. Vaka öfver henne, när hennes känslor vakna. Lär henne, Anna, att vara en Littow ... Mitt barn, du afundades hennes sömn?

45 – Jag sofver icke alltid väl, min far.

46 – Du är ej lugn, ej lycklig; du har något, som oroar dig. Behåll din hemlighet, jag frågar dig icke. Men mins, när du en gång behöfver det, att du äger en far.

47 – Hvad ni är god!

48 – Och glöm hvad jag i förtroende sagt dig om min salig farfar. Man bör hysa égard för sina förfäders minne. Det var likväl Jakob von Littow, som inköpte Linnais, och|190| från honom daterar sig vår förmögenhet. Våra föregående anor voro ridderlige slösare, hvilka ansågo en god stridshäst, en skarp klinga och ett ärofullt namn för de enda skatter, som för dem ägde något värde. När slutligen Sigismund Littow stupade vid Clissow och qvarlemnade sin son Jakob fader- och moderlös vid tre års ålder, hade reduktionen och snart derpå stora ofreden af alla våra possessioner ej lemnat oss mera öfrigt, än några gamla sporrar, några förrostade rustningar och vår stamfaders breda lithauiska sabel, som ännu hänger på väggen i gröna kammaren.

49 – Låt oss tala om dessa lysande minnen, min far! Hvad jag älskar desse ridderlige hjeltar, för hvilka ingen skatt var så dyrbar, som äran, och ingen titel högre, än deras obefläckade namn! Ja, ni har rätt; ingen af oss skall glömma hvad vi äro skyldiga namnet Littow.

50 – Ingen sann Littow har ännu glömt det, mitt barn. Jag nämnde nyss den katastrof, som kastade vår familj från Polen till norden. Konung Sigismund hade en sadelmakare, känd för sin utomordentliga skicklighet, hvarför han också var en favorit hos kungen, som älskade beqvämlighet, till och med när han satt till häst. Denne sadelmakare hade en son, som ingick i krigstjenst och gjorde allt för att med sin tapperhet utplåna minnet af sin låga börd. Olyckligtvis förde honom hans tjenst vid drottningens lifvakt ofta tillsamman med den sköna Catharina Szistova, som var hoffröken hos drottningen, och de båda unga fattade en häftig böjelse för hvarandra. Drottningen, som estimerade den unge mannen, gynnade denna böjelse och utverkade hos sin gemål, att sadelmakarens son blef dubbad till riddare, hvarefter han formligen anhöll om Catharinas hand. Men hennes far, Bogislaus Jagiel af Szistovo, blef så uppbragt öfver detta opassande anbud, att han på stället drog sitt svärd och klöf den unge vanbördingens hufvud. Man tillägger, att han lät sätta sin dotter i kloster, der hon dog kort derefter. Denna händelse, hvilken hvarken konungen eller drottningen kunde förlåta Bogislaus, blef orsaken till vår familjs flyttning till Sverige.

51 Anna teg, men en stark rodnad uppsteg på hennes fina kinder.

|191|

52 Öfversten märkte det. – Lägg icke din anfrökens öde på sinnet, min lilla förtjusande Anna, – sade han vänligt. – Tiderna förändras, sju ätteleder ligga mellan oss och denna, jag medgifver det, något barbariska tilldragelse. I våra dagar klyfver man ej mera hufvudet på en ung vildhjerna; man iakttager konvenansen äfven mot den ringaste, och det enda en sadelmakare nu kunde riskera i en dylik situation, vore att blifva höfligt visad på dörren med en korg af fadern och kanske en suck af dottern. Men ... vi ha glömt memoirerna. Det är sent; vi kunna fortsätta i morgon afton. Godnatt.

53 Fröken Anna kysste sin faders hand, väckte sin syster och gick tankfull och tigande upp till sitt rum i öfra våningen af det gamla Linnais.

3. Winterloo till Syrjänkoski.

54 Följande dag i skymningen närmade sig en tarflig gammal suflettvagn, dragen af två ypperliga, välfödda hästar, Linnais herregård. Medan vagnen viker in på sidovägen, som leder till gården vidpass en half mil från allmänna landsvägen, ha vi tillfälle att göra bekantskap med de tvenne personer, som, väl instufvade, sitta med nedfällda fönster uti suflettens inre.

55 Den äldre af dem var en mycket mager, högvext fru mellan 50 och 60 år, insvept i en räfskinnskappa med svart sidenöfverdrag, visserligen något sliten, men med ytterlig omsorg lappad och den föga dyrbara kragen nyligen uppfärgad hos närmaste bundtmakare, så att den af menige man, som icke kände pelsverkens mysterier, lätteligen kunde tagas för äkta zobel. Ett hvad man kallar distingueradtoriginal: dinstingueradt utseende, en viss tonvigt på orden och den raka, deciderade hållningen läto förmoda, att denna dame innanför sin räfskinnskappa gömde ett högbornare hjerta och större anspråk, än hennes för öfrigt icke lysande omgifning låtit förmoda.

|192|

56 Vid hennes sida satt en något korpulent herre, några och trettio år gammal, med fylligt rödblommigt ansigte, hvilket, ifall det kunde sägas uttrycka något, visade en godsint förnöjsamhet och en viss benägenhet för att räkna en läcker middag med en derpå följande treflig middagslur bland lifvets högsta njutningar. Denne herre var klädd i en svart kalmuckskinnspels med uppfärgadt blått klädesöfverdrag och krage af mårdskinn, innanför hvilken en hvit halsduk framstack sin breda ros; för öfrigt bar han smorlädersstöflar med skinnbräm och på hufvudet en låg mössa af s. k. »ofödt sälskinn», sådana man den tiden fann i alla handelsbodar och som mest brukades af sjökaptener och handelsbokhållare. Hos hans mera välfödda, än välborna personlighet skulle man knappt kunnat upptäcka andra spår af en f. d. militär med kaptensafsked, än vänskapen för hästar och en gammal ovana att svära. Men denna sistnämnda militäriska skötesynd hade under en helsosam moderlig tuktan blifvit så förunderligt afhyflad, att alla hans forna grymma »tunnor» och »skock» med tillbehör numera liknade afbasade lejon i ett menageri, hvilka, när de måste fram för publiken, hoppa som tama kattungar öfver en käpp.

57 Dessa två, till det yttre och inre mycket olika personer reste visserligen nu i vagn, men det var på »kraken» i medlet af November, när marken nyss frusit, medan ingen snö fallit ännu; och den skarpa, genomträngande blåsten rättfärdigade fullkomligt de resandes utstyrsel i varma vinterplagg.

58 Den olyckliga gamla vagnen gaf oupphörligt sitt missnöje öfver puffarne tillkänna med ett vemodigt knakande i alla dess fogningar. Emellertid fördrog den magra frun med beundransvärdt tålamod dessa halsbrytande knyckar, med hvilka »kraken» hotade att för hvarje gång massakrera det bräckliga fortskaffningsmedlet, under det att herrn vid hennes sida tid efter annan interfolierade sin konversation med ett otåligt brummande.

59 – Och hvad Littows angår, – Rosengren, se åt hur du kör, resortremmarne äro gamla och byskomakaren var full, när han smorde dem, – om de nu intet taga mig? Det vore just gentilt att komma derifrån med en korg; det vore något för Spindelby Snacken att hålla tal om vid julmarknaden. Rider dig perkelespråk: finska, Rosengren?|193| Skona kamparne, säger jag dig i detta fördömda krakföre ...!konsekvensändrat/normaliserat

60 Rosengren, – en paltig bondpojke,original: bondpojke. som af den förnäma frun blifvit upphöjd till rang och värdighet af lifkusk samt, i stället för livré, som herrskapet ej hade råd att bestå honom, försetts med ett klingande namn, – hörde med ett obegripligt lugn dessa förmaningar och lät sig icke bekomma.

61 – Min bästa Eusebius, – svarade frun i räfskinnen, – var öfvertygad, att ditt namn och din familj ...

62 – Mitt namn och min familj? Kära mamma, låt oss intet mera tala derom. Vill någon gifva mig två mantal frälse med uthus och inventarier för mitt namn och min familj, så skall jag i morgon dag kalla mig Matts Mattsson eller Nils Lundström, eller hvad ni behagar. Jag tänker, att Linnais är allt ett betydande frälsegods, och Syrjänkoski är elfva tjugufjerdedels mantal skatte, med inteckningar, som mina förfäder intet tyckas göra sig någon brådska att inlösa.

63 – Min son, – genmälde frun med stränghet, – jag vill icke förmoda, att du, i det ögonblick du kan komma i tillfälle att återvinna din familjs anseende och en betydlig förmögenhet, kan till en så opassande grad glömma hvad du är skyldig dig sjelf som en Winterloo och på möderne härstammande från familjen Ahlekors. Måste jag ännu en gång erinra dig, att baron Littow af flera skäl ej tör vara obenägen att gifva dig en af sina döttrar? För det första din härkomst ...

64 – Återigen? ... Rosengren, vill du hålla vägen, din igelkott?

65 – För det andra din kända skicklighet som jordbrukare, dina experimenter i vexelbruket, ditt rykte som hästkännare ...

66 – Förträffliga egenskaper, som ruinerat mig, mamma!

67 – Men på hvilka baron Littow sätter ett högt värde. Vidare, att Syrjänkoskis ägor gränsa till Linnais och att baron Littow får behållaoriginal: hehålla sin dotter så nära i grannskapet. Sedermera processen om Hallis äng, som du kan återupptaga ...

68 – Sedan vi förlorat i alla instanser ...

69 – Märk, min son, baron Littow är af ett generöst sinnelag. Jag vet, att denna process gjort honom regret,|194| så mycket mer, som hans farfar, den gamle gnidaren assessor von Littow, köpte Linnais af dina förfäder, och det vore ett honorabelt sätt att restituera åt dig den egendom, som genom olyckor och chikaner frångått din familj. Baron Littow äger ingen son; hans friherrliga ätt skall således utslockna med honom på svärdssidan, och jag anser det derför icke omöjligt, att han adopterar en af dina söner och sina dottersöner i framtiden, hvilket vore för båda familjerna en lika lycklig, som hedrande tilldragelse.

70 – Tusan, det kan allt ha sin riktighet! – utropade herrn i fårskinnspelsen, synbarligen smickrad. – Jag hade annars tänkt så der halft om halft på Snackens syster Lovisa, – en duktig flicka, som kan sköta en mjölkkammare och steka en gödgris, när det behöfves. Annan sort, hon, än de der fina, förnäma fröknarna, som icke hålla att taga i, innan de gå sönder som glasdockor ...

71 – Men, min kära Eusebius ...

72 – Nå, nå, söta mor ser ju, jag tager mot hvad som bjuds; jag får hålla till godo med en af Linnais-fröknarna. Om jag blott visste hvilken af dem, som passar mig bäst.

73 – Fröken Ringa är bara barnet ännu, och ett bortskämdt barn, min käre Eusebius. Fröken Anna deremot är ett gentilt fruntimmer, ståtlig som en Littow och klok som en Ahlekors. Hennes mor var, som du vet, min köttsliga kusin. Slägtskapen har sina avantager, min son. Glöm icke att kalla henne kusin.

74 – Vet, söta mor, jag misstänker, att Ringa anstår mig bättre. Den lilla pojkaktigheten tycker jag om ... Prrroh, vänd vackert i porten, Rosengren!

75 – Vi äro vid målet. Mins hvad jag sagt dig, Eusebius; – inga bondfasoner, min son! Öppna din mun så sällan som möjligt; jag skall tala i ditt ställe. Isynnerhet tag dig till vara att svära och tala om hästar. Väl uppfostrade unga damer tycka sällan om stall och ännu mindre om stalldrängar. De préferera en tänkande karl. Rosengren ... vagnssteget!

76 Och familjen Winterloo tågade in.

77 Mindre salongen på Linnais var eklärerad. De resande funno der en redan förut ankommen gäst, hvars närvaro från första ögonblicket både smickrade och misshagade dem.

|195|

78 Presentationen skedde: – Min nådiga kusin, – grefve Spiegelberg från Kurland! Herr grefve, – min kusin, hofrådinnan Winterloo och kapten Winterloo till Syrjänkoski!

79 Hofrådinnan gjorde en förnäm knix. Hennes son Eusebius, den gode mannen, framräckte på ärligt finskt vis sin hand, men främlingen rörde icke sin behandskade hand från dess sirliga plats med tummen i sammetsvästen. Kaptenen tummade förlägen sin ofödda sälskinnsmössa, önskande inom sig, att han vore med heder tillbaka på Syrjänkoski.

80 Främlingen, en ung man om knappa 30 år, afskräckte likväl ingen med ett frånstötande yttre. Tvärtom, hans något mörklätta figur, liten och spenslig, var ganska behaglig, hans sätt förbindligt, hans hållning en verldsmans. Men det var något hos hans person, handslaget oberäknadt, som icke behagade kapten Winterloo.

81 – Herr grefven, – sade öfverste Littow, – har skänkt oss äran af sitt besök under en resa, som låter oss hoppas att framdeles förnya bekantskapen, emedan herr grefven ämnar köpa en egendom i Finland. Jag beklagar, att vår ärade gäst valt den ogynsammaste årstid för att lära känna vårt land. Finland i November är en ung skönhet förklädd till trollpacka. Min bäste herr grefve, hvad skall ni tänka om oss?

82 – Herr baron gör Finland orätt, – svarade grefven på god fransyska med en knappt märkbar blick på de unga fröknarna. – Jag har ännu aldrig sett en höst, som så lifligt påmint mig om alla vårens behag. Edra vackra granskogar, – tillade han med en fin vändning, – trotsa förvissningen. Florens skulle i November afundas er dessa camelior.

83 Två praktfulla blommande camelior, stående vid ett fönster mot söder, voro verkligen fröken Annas stolthet och fröken Ringas förtjusning.

84 – Magnifikt! Incomparabelt! – utropade hofrådinnan, som ansåg tillfället vara lämpligt att anlägga en kontramina mot grefvens försåt. – Linnais sol är blidare än Syrjänkoskis; min son är en passionerad blomsterälskare, men han har så sällan någon tid öfrig för denna angenäma rekreation, han saknar en vårdarinna för sina jasminer och törnrosor.

|196|

85 – Jag tycker intet om blomster i krukor, – inföll kaptenen öppenhjertigt. – Hvad är det värdt att bråka med krimskrams, som intet tål Guds fria luft? Ja, – upprepade han med en sidoblick, – jag tycker intet om krukor.

86 – Eusebius menar, att de skönaste blommor vexa fria på landsbygden, – inföll hofrådinnan rättande.

87 – Utan tvifvel, – genmälde grefven ironiskt, – endast man lyckas bortrensa ogräset från deras omgifning. Men apropos, fröken Anna, denna sjö utanför ert slott måste vara gudomlig. Nu, när den är betäckt af blank is, förekommer den mig som ett skönt hjerta i likgiltighetens lugn. Lofva, att i morgon visa mig sjön. Men inbilla mig icke, att isen bär oss, när ni ser på honom. Det är omöjligt, han måste smälta.

88 – Om det roar grefven att taga en lektion på skridsko, –konsekvensändrat/normaliserat inföll öfversten leende, – så kan min dotter Ringa tjena som lärarinna i konsten. Det finns sannolikt icke mången skridskolöpare i Finland, som kan uthärda en kapplöpning med henne på blank is.

89 – Tusan! – utropade Winterloo förtjust, – det vill jag se, innan jag tror det.

90 – Åh, – svarade Ringa muntert, – om det kommer an på att täfla med kusin Waterloo, kan jag våga försöket.

91 – Tum på det, kusin lilla! – utbrast kaptenen. – Jag håller min Hollola fuchs mot en af kamelblommorna der i fönstret, att kusin blir på efterkälken.

92 – Det få vi se. I morgon?

93 – Ja, får gå för en sinkadus. I morgon.

94 – Det vill säga, om vi icke genera. Min Eusebius tänker, att aldrig ett nederlag kan vara ärofullare än hans, – inföll hofrådinnan, i tusen bekymmer för sin gode kaptens något burdusa sätt att uttrycka sig.

95 – Waterloo, qu’est ce que c’est?språk: franska – frågade grefven.

96 – Min dotter hyser en så uppriktig beundran för kapten Winterloo, att hon vanligen kallar honom Waterloo, – genmälde öfversten åter leende.

97 – Man kan ej finna ett mera passande namn, – yttrade grefven mycket allvarsamt och med en lätt bugning.

|197|

4. Skridskofärden.

98 »Också ålderdomen äger sitt solsken, ehuru det skiner öfver grafvar», säger Jean Paul, och detsamma kan man säga om den nordiska hösten. Förvissningens färgprakt, denna »smålöjets mask öfver döden», lyser i September och Oktober öfver de åt förgängelsen vigda löfskogarna. I November tjusas ögat af soliga utsigter öfver de döda vågor, som stelnat i blank is, och öfver den första, lätta, friska nyfallna snön, som lifvar och föryngrar den ödsliga hösttaflan. Den, som en gång, efter långa veckor af regn och stormar, stått med klarnade blickar vid en sådan novemberutsigt, spännt den hvassa stålskon under sin unga fot och med vindens hastighet ilat ut öfver en frusen fjärd i morgonens frostiga lugn; – han vet, att naturens stora ande aldrig dör, aldrig förvissnar, men söker blott nya former, den ena skönare än den andra, för sin eviga ungdom.

99 En sådan lugn, solklar och frostig novembermorgon sken öfver Linnais gård och den derinvid liggande stora sjön, när gårdens innevånare och gäster begåfvo sig ut på den öfverenskomna skridskofärden. Isen kunde anses fullkomligt pålitlig, ty han hade lagt sig under vindstilla och tre dagars fortfarande köld; ej heller hade man att frukta strömdrag i närheten. Öfversten fann således intet skäl att neka sina gäster detta nöje, som delades af hans döttrar. Man försåg sig med två lätta slädar, ett par af drängarne medföljde, beväpnade med långa stänger, i händelse, mot förmodan, den falska Ran kunde stöta ett hål i sitt silfvertak, och så rustad begaf man sig ut på isen. Öfversten tog på sin lott hofrådinnan, den kurländske grefven utbad sig äran att få blifva fröken Annas riddare, och kapten Winterloo beslöt att dela dagens öden och ära med fröken Ringa. Herrarne beväpnade sig alla med blanka skridskor från Fiskars berömda verkstad, men af damerna var Ringa den enda, som trängde sina små fötter i fina engelska skridskor, ofvantill klädda med rödt sammet och spända i gröna remmar af saffian med silfverspännen.

|198|

100 Öfverste Littow nöjde sig med att skjuta sin hofrådinna framför sig i släden och förklarade skrattande, att hans fötter på isen numera endast kunde täfla med hans händer på fortepianot. Grefven gjorde på egen hand några skärningar, ej utan talent, men sirliga, smånätta och försigtiga, – ja, han lyckades till och med att skära i isen rätt prydliga A A A, – hvarefter han återvände, för att skjuta framför sig fröken Annas släde. De arbetande ledamöterne i den ystra leken och de, som följdes af alla de öfrigas blickar, voro således kaptenen och fröken Ringa. Det gällde ju den kapplöpning, på hvilken Ringa så trotsigt utmanat den ädle och manhaftige riddaren, kusin Waterloo, och hvars synbara pris var en Hollola fuchs mot en skön camelia, medan ett högre pris hägrade i bakgrunden för en af de täflande.

101 För hvilken annan flicka som helst hade kaptenen icke varit någon motståndare att förakta i denna muntra bardalek. Han hade väl blifvit ansenligt korpulentare, sedan han sist försökte sin talent som skridskolöpare – »med tre stjernor på epåletten och en i hufvudet», som han behagade på ett ovanligt förblommeradt sätt uttrycka sig, – men det som nu brast honom i vighet ersatte han med sin nations bekanta ihärdighet, hvilken, en gång kommen i rörelse, sedan är outtröttlig. Lätt som en vårvind öfver blommorna, susade Ringa honom beständigt förbi, och beständigt hade han åter vunnit ett försprång, medan den unga flickan, icke nöjd med att låta sina stålskor skära enformiga jemna ränder rakt framåt, kastade sig i tusen gratiösa, nyckfulla bugter än åt höger, än åt venster, ja stundom, för att rätt reta sin motståndare, gjorde en hvirflande cirkel rundtomkring honom. Kaptenen deremot fortfor att hålla jemn och rak kurs på en liten holme, som tycktes vara målet för bådas täflan. Der skulle det afgöras, om kaptenens ypperliga häst eller den täcka camelian från Linnais salongsfönster skulle som pris tillfalla en af de täflande.

102 – Fröken Ringa gör mer än Napoleon, hon segrar vid Waterloo, – inföll grefven, under det att han med sin dame följde långsammare efter de bortilande utåt fjärden.

103 – Ringa förlorar, innan de hunnit holmen! – utropade öfversten. – Sådan är ungdomen: aldrig rakt fram|199| till målet; ständigt i tusen bugter åt alla sidor! Kusin Winterloo förstår bättre sin sak; märk huru envist han sträfvar framåt, litet om sender; – och han hinner sitt mål.

104 Så avancerade sällskapet framåt fjärden, i mening att rasta uti en liten fiskarestuga på holmen och sedan återvända. Emellertid uppsteg ett snömoln allt högre öfver horizonten, och en blid vind, sockrad med snöflingor, begynte blåsa öfver isfältet.

105 – Hvar blef fröken Ringa? Jag ser henne icke mer! – utropade hofrådinnan med häpnad.

106 – Flickan gör lofvar, – svarade öfversten. – Det är så flickors sed. Men nu svärmar min lilla Ringa något för långt ins blauespråk: tyska.

107 – Kan isen vara farlig åt detta håll?

108 – Nej, men hon har medvind nu och motvind tillbaka. Vid hennes ålder tänker man aldrig på återvägen.

109 Härtills hade sällskapet i slädarne lätt kunnat urskilja de kapplöpandes rörelser. Men nu begynte snöflingorna falla tätare, blåsten tog till, och innan kort öfverraskades skridskoåkarne af ett bland dessa våldsamma yrväder, med hvilka den finska vintern stundom brukar i November göra sitt plötsliga inträde.

110 Man kunde nu se, att kaptenen stadnat, men Ringa kunde man knappt mera urskilja som en dunkel punkt långt borta i vester. Slutligen försvann hon alldeles i det tilltagande yrvädret.

111 Öfversten, som dock ej var en af de lättskrämde, blef på allvar orolig, skickade hofrådinnan tillbaka med en af drängarne och medtog den andre drängen, för att upphinna och återföra sin dotter. Äfven kaptenen begaf sig åt samma håll, och då fröken Anna ej kunde förmås att återvända utan sin syster, nödgades grefven följa henne, bedyrande att denna naturscen var högst pittoresk och att han ansåg en plats vid hennes sida som den afundsvärdaste uti lifvets stormar. Fröken Anna svarade icke, men darrade icke heller. Och det hade dock varit grefven kärt, om hon darrat. En beskyddare äger alltid en rättighet mer.

112 Anna behöfde snart hela sitt ärfda mod. Snön föll nu så tät som en hvit fäll, framdrifven af stormen; landet försvann på alla sidor, öfversten försvann, kaptenen försvann, hofrådinnan var borta. Man kunde ej mera se hundrade alnar framför sig. Den unga flickan var ensam|200| med främlingen på den vida fjärden, – ensam såsom en blomma i snön.

113 – Sköna flicka, – hviskade den djerfve beskyddaren i hennes öra nu med en annan ton, än den han förut behagat anslå, – himlen har skickat oss detta ögonblick för att låta er förstå huru högt jag älskar er ...

114 – Ni misstager er, grefve, – svarade Anna kallt. – Himlen har skickat oss detta ögonblick för att lära mig huru högt jag älskar min syster ...

115 – Ni måste höra mig, – fortfor främlingen i än djerfvare ton, och hans mörka ögon lågade. – Jag har svurit, att ni skall tillhöra mig. Er far skall icke vägra det; – ni sjelf skall icke afslå min bön. Lemna denna Waterloo-parodi åt er syster, om hennes smak är så lätt tillfredsställd, och kom att herrska som en drottning på mina gods vid Mitau. Hvarje vinter resa vi till Paris ...

116 – Sök er då der en drottning, herr grefve. Jag eftersträfvar ej en så lysande lott. Var god och ledsaga mig till min far.

117 Vid dessa ord steg fröken Anna ur släden. Men främlingen fattade hennes arm och smålog underligt. – Det är således något, som man på edert språk kallar en korg? – återtog han i en ton af på en gång ömhet och trots. – Förstår ni då ej, sköna fröken, att ni måste tillhöra mig? Cavalierement hade jag väl i några veckor eller månader bordt sucka vid edra fötter, för att vinna en så dyrbar eröfring, men uppriktigt sagdt, dertill har jag ej tid. Jag ber er derföre, sköna Anna ...

118 – Min far! min far! – utropade den unga flickan, som nu ändtligen begynte att häftigt darra. – Ah, han är der ... men utan Ringa!

119 Öfverstens höga gestalt framskymtade nu i snöyran. Drängen, men icke dottern, åtföljde honom. Han hade, som så ofta händer vid sådana tillfällen, sig sjelf ovetande gått i en cirkel och återkommit ungefär till den punkt, der han började vandringen. Kaptenen sågs icke till. Intet spår kunde upptäckas af den förlorade Ringa. Alltmera tilltog stormen i häftighet och hopade höga massor af snö öfver den nyss så soligt blanka, nu så ödsliga och förvildade fjärden.

|201|

5. Fröken Ringas äfventyr.

120 För att ej alltför länge lemna läsaren i oro öfver det besynnerliga äfventyr, som hände den lilla öfverdådiga skridskoåkerskan från Linnais, låta vi öfverste Littow, fröken Anna och den kurländske grefven söka sig väg öfver isen så godt de förmå och skynda oss att i det förfärliga yrvädret leta fröken Ringa Littows förlorade spår.

121 När den ystra flickan för sent blef varse, att hennes medtäflare i kapplöpningen, kusin Waterloo, sannolikt skulle hinna till holmen förr än hon sjelf, förtretade det henne otroligt att se sig besegrad af en så ovig motståndare. Hellre än att erkänna sitt nederlag, beslöt hon försöka locka kaptenen åt sidan och, ifall detta ej lyckades, ville hon låtsa hafva glömt både målet och kapplöpningen. Hon girade derför af åt venster och ropade till kaptenen, att isen här var mycket bättre, han skulle försöka, ifall han ej vore rädd. Men den hederlige kusin Waterloo befanns envis som synden och var icke den man, som lät en flickas nycker rubba sin en gång gifna kurs till det föresatta målet. Han ropade tillbaka, att Ringa skulle endast skynda till holmen; man skulle få se, hvem af dem nu skulle vinna. Detta låtsade Ringa icke höra; hon fortsatte sin gir åt venster i långa, vågformiga bugter öfver det blanka isfältet.

122 Under tiden begynte det blåsa, vinden fläktade friskt öfver Ringas smärta skuldror och de fladdrande fållarne af hennes korta, åtsittande sidenpelisse. Den, som någonsin åkt skridsko i stark blåst och på jemn is, vet väl huru snabbt och oemotståndligt man jagas framåt af medvinden och huru mödosamt, ja stundom omöjligt det är, att åter arbeta sig fram i motvind på återvägen. Flyga är oss tungfotade barn af jorden förnekadt, men ingen rörelse liknar så fågelns flygt, som skridskoåkarens snabba och lediga färd på hans glatta bana. Ringa erfor i början hela det obeskrifliga nöjet att så, på stormens vingar, utan all möda, utan att ens röra arm eller fot, mera sväfva än ila framåt med en hastighet, som endast kunde jemföras med|202| den kryssande falkens. Och när man såg denna smidiga, lätta, luftiga gestalt, så sorglöst yr, så förtjusande glad bortsväfva mot fjerran, qvarlemnande knappt två omärkliga fina ränder af stålet i den brakande isen, hvilken rundtomkring henne utbredde sig som ett omätligt, klarblått, stjernströdt och genomskinligt spegelglas, – då hade man lätt kunnat taga henne för en af dessa nyckfulla najader, som uppdyka ur djupen och dansa i aftonlugnet öfver sjöarnes blanka silfverytor.

123 Ringa var ett barn, och hon glömde i denna stund kapplöpningen, holmen, sin lilla förtret, sin far, sin syster; hon var en svala, en vind, en bevingad fé; – hvar finnes ett nöje som detta vid sexton år och med solsken i hjertat? Hon tänkte på intet annat, än att flyga, dansa, ila än längre och åter längre, bort mot detta dunkla, obestämda fjerran, som vinkade henne, såsom det evigt vinkar hjertats oklara längtan bort – bort – bort!

124 Men nu kom snöyran med stormen och sållade först sina fina, fjunlika flingor öfver den blå isen, sedan allt mera, allt hvitare, till dess att ränderna af Ringas stålskor förlorade sig i det ännu tunna täcket af den glänsande snön. Då först vaknade Ringa ur sin förtjusning, svängde sina skridskor tvärt för vinden, så att hon fick fotfäste, och såg sig tillbaka.

125 Oerfarna barn, hvem kan måla hennes häpnad, när hon, som härtills haft den klara vestra himmelen framför sig, nu vände sig om och såg hela synfältet öfver hennes hufvud insvept i täta, ogenomträngliga snömoln, framdrifna af en vexande storm! Mellan henne och den strand hon lemnat föll en hvit ridå, som skymde all utsigt. Icke ens holmen, icke ens Linnais fastland kunde numera urskiljas, långt mindre en mensklig gestalt i denna stiglösa öken. Endast åt det motsatta hållet i vester syntes ännu en strimma af landet, men för att hinna dit, återstod minst en half mils väg.

126 Ringa kände sig i detta ögonblick så öfvergifven, som om hela verlden sjunkit omkring henne i hafvets djup och lemnat henne ensam i den toma, ödsliga rymden. Hon försökte mekaniskt några språng fram emot Linnais-sidan, för att återvända den väg hon kommit, men samma vind, som jagat henne så pilsnabbt framåt, hejdade nu hennes minsta rörelse, när hon ville vända tillbaka. Innan kort voro|203| hennes krafter uttömda; hon kunde ej ens stadna; den obevekliga vinden dref henne som ett öde beständigt framåt.

127 Till råga på hennes häpnad hade snart äfven landet i vester försvunnit i snötjockan. För att ej viljelös drifvas af vinden, måste hon sätta sig ned i snön. Och nu begynte hon gråta så häftigt, så hejdlöst, som man endast kan gråta när man är barn och aldrig kännt sorgen, men väl bedröfvelsen.

128 När hon så gråtit en stund, ledsnade hon vid sina tårar och beslöt att trefva sig hemåt till fots.

129 Hon löste remmarna med deras skridskor från sina fötter och begynte gående streta fram emot stormen. Men då hon icke såg land och vinden vexlade om i ostadiga hvirflar, begrep hon snart, att hon midtpå en stor sjö skulle vandra förgäfves. Hon satte sig då för andra gången på snön, i hopp att himlen snart skulle klarna. Hon beslöt att vara tålig och modig; hon visste nog, att man sökte henne. Snön föll i långa, hvita fransar öfver hennes svarta pelisse och den blå väderhufvan med de ljusröda sidenbanden. Då föll det henne in, att man, så hvit som hon nu var, ej kunde på afstånd urskilja hennes gestalt från det hvita fältet omkring henne. Hon sprang upp och skakade snön ifrån sig med ett par raska hopp.

130 Men i stället att klarna, tjocknade luften alltmer, och emedan tiden blef Ringa lång, förekom det henne, som skulle det redan börja mörkna till qvällen. Tanken att frysa en hel natt igenom på isen och kanske blifva vargarnes rof, uppfyllde den öfvergifna flickan med bäfvan. Men hon gret icke nu; hon begynte ånyo gå, lika godt hvart, tänkte hon, blott jag kommer till land.

131 När hon så gått en stund, märkte hon fotspår i snön och blef i början glad deröfver. Men snart igenkände hon sina egna spår och slöt deraf ganska riktigt, att hon återkommit till samma punkt, der hon börjat. Nu var det slut med Ringas latin. Hon satte sig för tredje gången uttröttad på snön.

132 Då hörde hon icke långt borta ett anrop och såg en man trefva fram mot henne i snöyran. Säker uppå att det var hennes far, sprang hon upp med ett glädjerop och hade så när störtat i den kommandes armar, då hon till sin förundran såg framför sig en fullkomligt obekant ung man, klädd i en öfversnöad åtsittande frisrock och med|204| mössan något nedtryckt öfver ett par frimodiga, klart blickande ögon.

133 Araben som möter en främling i öknen, ser i honom en fiende; men Ringa gjorde med rätta en annan slutsats. Utan att ens helsa, fattade hon den obekantes arm och sade med en så bedjande röst, att snön kunnat smälta omkring henne: – Var god och följ mig; jag hittar ej hem!

134 – Det undrar jag icke på, – svarade främlingen leende, i det att han otvunget erbjöd henne sitt stöd. – Kom, var icke rädd; vi uppnå väl landet på något håll.

135 – Vet icke herrn hvartåt Linnais ligger? – frågade Ringa, redan betydligt lugnare.

136 – Linnais? Det passar ju förträffligt, det är just dit jag ämnar mig. Jag är arkitekt och kommer på baron Littows kallelse för att vara behjelplig vid några ombyggnader. Förlåt mig, – är det kanske en af fröknarna Littow jag har den äran attoriginal: att äran upptäcka som en frusen fjäril i vinterdrifvan?

137 – Ja, – svarade Ringa, – och en fjäril utan vingar: se här! – Och hon berättade muntert sitt äfventyr, i det att hon visade skridskorna.

138 – Nå, då prisar jag min lyckliga stjerna, som ingaf mig ett förfluget infall för ett par timmar sedan, – sade den obekante. – Jag visste, att sommarvägen kring sjön är tre mil från motsatta stranden till Linnais, medan vintervägen öfver sjön är knappa tre qvart mil. Hvarför göra en så onödig omväg på en så vacker novembermorgon? tänkte jag. Skridskor för jag med mig; skickade så mitt åkdon den vanliga vägen omkring och företog mig på egen hand att gina här tvärt öfver fjärden. Men jag hade, alldeles likasom fröken, uppgjort min räkning utan värden och ångrar nu blott, att jag väl sjuttio gånger på en timma fördömt min narraktiga passion för skridskor och blank is.

139 – Ja, är det icke herrligt! – utropade Ringa, som med ett barns lyckliga korta minne hade glömt sina villostigar i samma stund de icke mera oroade henne.

140 – Det är friheten, det är lifvet! – sade den obekante. – När jag ilar fram på det vida, hala glasgolfvet, utan fäste och utan hejd, tycker jag mig vara Bore från Lycksalighetens ö. Skada, att vi ej nu kunna fortsätta. Fröken skulle då föreställa Zefyr.

|205|

141 – Åh, vi skola nog göra om det. Men nu, herr Bore, äro vi båda vinglösa. Jag vet alls icke hvartåt jag vill.

142 – Jag tog märke på vinden, innan landet försvann, och jag tror att vi styra vår kosa ungefär hitåt. Men Zefyr är trött?

143 – Icke numera. Jag fruktar blott, att min far och min syster äro mycket oroliga.

144 – Zefyr skall komma med solsken tillbaka till Linnais. Linnais himmel skall åter klarna.

145 – Och det genom Bore. Min goda kusin Winterloo, som vi kalla Waterloo, skall kanske bestrida ert namn, men jag står på er sida.

146 – Och då är jag säker om segern, – skrattade främlingen.

147 Så fortsatte de båda unga skämtande sin väg genom drifvorna, och för att säga sanningen, förkortades vägens mödor ansenligt genom det nöje de båda erforo af hvarandras oförmodade sällskap. Det passionerade tycket för skridskor var redan ett samband emellan dem, och gemensam fara gör hastig bekantskap. Fröken Ringa, uppfostrad i sin ensliga landsbygd, tyckte sig aldrig hafva sett en ung man så otvunget artig, så gladlynt och likväl med en så manligt säker hållning, till hvilken hon utan tvekan kunde förtro sig i faran. Mannen i frisrocken hade sett mera af verlden, men påminte sig knappt en flicka, som med ett så naturligt behag förenade en så barnslig frimodighet och denna glada öppenhet, som intager och fängslar det manliga hjertat.

148 Yrvädret fortfor emellertid, och drifvorna ökades. Men snön föll ej mera i så mjuka flingor, han kändes ej mera kram under fötterna, och blåsten blef hvassare. Den obekante slöt häraf, att vinden, som förut var sydost, efterhand dragit sig till nordost och att vandrarne således skulle förfela målet, om de fortsatte den hittills följda riktningen. Han stadnade derför och lät sina vaksamma blickar spanande genomila den ödsliga snörymden.

149 – Jag tycker mig höra ett hundskall – sade han slutligen.

150 Ringa vek upp sin väderhufva, för att bättre lyssna.

151 – Det är Mefisto! – utropade hon gladt. – Nu kunna vi ej vara långt ifrån Linnais. – Derpå hvisslade hon, –|206| en fin hvissling, som ett menskligt öra knappt kunnat höra på tjugu stegs afstånd i det hvinande yrvädret.

152 Men den trogne pudeln måste hafva förnummit detta svaga ljud, ty några minuter derefter såg man hans lurfviga svarta hufvud, vädrande i drifvorna, borra sig väg genom snögloppet, och strax derpå flög han, tjutande af glädje, med ursinniga språng i den unga flickans famn.

153 – Mefisto! Min trogne Mefisto! – utropade Ringa, knappt mindre förtjust än han, och tryckte hundens snöiga, flämtande nos mot sina rödblommiga kinder med en hjertlighet, som den obekante betraktade med nöje och afund.

154 – Allezspråk: franska, passopp, och visa oss vägen! – fortfor Ringa efter de första karesserna. Pudeln lät icke säga sig detta två gånger. Efter att än en gång hafva med ett högt hopp slitit af det ena ljusröda bandet på hufvan, vek han hastigt åt höger i rät vinkel mot den riktning de vandrande härtills följt, vände så om, för att ånyo betyga sin fägnad och förvissa sig att man följde honom, samt fortsatte sedan, ständigt vädrande med sänkt nos, att vägleda sina följeslagare. Desse följde med gladt mod anvisningen och sågo innan kort de dunkla konturerna af landet och skogen i en lång mörk rand utbreda sig framför dem. – Det är Linnais park! – utropade Ringa.

155 Ännu några steg, och de hade på stranden uppnått öfversten, som, efter fåfänga spaningar, hade hopsamlat allt gårdens folk, för att företaga en ordentlig skallgång efter den förlorade dottern. Fröken Anna stod färdig att följa sin fader, men den kurländske grefven hade klagat öfver svindel och begifvit sig upp till gården. Man kan föreställa sig de väntandes glada öfverraskning, när Ringa så oförmodadt stod midt ibland dem. Tårar och löjen omvexlade på alla håll; gamla och unga trängdes kring deras älskade fröken, för att med egna ögon öfvertyga sig att de hade henne åter. Det blef ett gladt möte. Främlingen hade haft rätt: med Ringa kom åter solsken till Linnais gård.

|207|

6. Arkitekten.

156 Den bleka novembersolen begynte åter framlysa genom snötjockan, när sällskapet från isen begaf sig upp till Linnais gård. Alla voro i den lifligaste rörelse; somliga greto, somliga skrattade; alla tyckte i den stunden, att Linnais perla var återuppfångad ur djupet af sjön. Öfversten sjelf, med sitt öppna och varma lynne, fann det alldeles icke nödigt för sin värdighet att lägga band på sina känslor; han hade tagit Ringa om lifvet, likasom för att rätt stadigt fasthålla henne, och svängde henne som en liten docka öfver tufvor och stenar vid uppgången till gården. Hon måste ånyo och åter ånyo berätta sitt äfventyr, och Mefisto, som tyckte sig hafva en ärofull andel deri, hoppade skällande med öfverdådiga språng omkring henne, i det att han med bakfötterna uppkrafsade snön och upptog med tänderna än en sten, än ett trädstycke, för att lägga det som välkomstgåfva för sin unga herrskarinnas fötter.

157 – Men pappa har knappt helsat på den unge herrn, som följde mig, – anmärkte Ringa, när hon i berättelsen om sitt äfventyr kom till mötet med den obekante.

158 – Du har rätt, flicka! – utropade öfversten. – Hvem är denna krona till pojke? En student kanhända? Eller en vice häradshöfding från höstetinget? Lika godt, jag hoppas få något tillfälle att tacka honom.

159 – Han är den arkitekt, som pappa förskrifvit från Helsingfors för att bygga om Linnais, och ... det ser ut som om Anna känner honom bättre än jag.

160 Öfversten vände sig om och såg den obekante gå några steg bakom honom i lifligt samtal med fröken Anna, – lifligt från hans sida, men fåordigt, fastän höfligt, från Annas. Öfversten stadnade och inväntade dem.

161 – Ni borde höra till avantgardet, min unge herre, – sade han hjertligt; – till avantgardet och ej till eftertruppen, ty ni har gjort ett ganska ärofullt vinterfälttåg i dag. Det gläder mig i sanning att få en dubbel anledning att helsa er välkommen till Linnais, der jag hoppas ni skall finna er hemma.

|208|

162 – Min far, – herr Lithau! – presenterade fröken Anna ceremoniöst. – Jag hade förliden vinter äran göra herr arkitektens bekantskap hos min tante i Helsingfors, – tillade hon dröjande.

163 Öfversten blef för ett ögonblick stum. Han kände detta namn mycket väl från sin fars och farfars tid; detta namn var en tradition i familjen, hvars stolta och högättade medlemmar vid mer än ett tillfälle varit generade af den slägtskap, som några velat påbörda dem med denna aktningsvärda, men ofrälse familj, hvars föregående slägtleder förlorade sig i dunklet af obemärkta prestgårdar uppe i Finlands aflägsnaste provinser. Det var likväl många år sedan baron Littow förnummit något spår af Lithauernes eller Lithoviernes tillvaro, och då han aldrig sjelf stått i personlig beröring med någon af dem, hade han föreställt sig, att namnet sannolikt redan vore utgånget. Emellertid var han en för sann ädling för att den oangenäma öfverraskning, hvilken han erfor vid detta namn, kunde vara annat än hastigt öfvergående. Han skyndade att undertrycka denna flyktiga och oberättigade känsla i sitt bröst och räckte den unge mannen med värma sin hand, under förklaring att han gladde sig åt bekantskapen med en man,original: man. som bevisat hans dotter en så stor tjenst, och att alla på Linnais skulle göra hans vistelse så angenäm, som det vore dem möjligt här på landet i en så ogästvänlig årstid.

164 Den unge mannen svarade med en stum bugning. Kanske märkte hans kloka öga ett spår af öfverstens tvekan, kanske hade han någon aning om dess grund. Men han lät intet märka. Man fortsatte färden under tystnad och uppnådde gården.

165 Här fanns likväl en, som icke delade den allmänna fröjden öfver fröken Ringas återfinnande, och det var hofrådinnan Winterloo. Hon glömde icke hvad alla andra i brådskan glömt, att hennes Eusebius ännu var borta i yrvädret och kanske utsatt för att tillbringa en novembernatt på isen, derest han ej redan funnit sin graf i den finska sjögudens kyliga vattenrike. Den goda frun var sig mycket olik nu; hon lefde ju blott för ett föremål i verlden, och detta var hennes Eusebius. Hon bemödade sig förgäfves att vidhålla det cirklade väsendet, den styfva kruserliga hållningen, som blifvit allt förnämare, ju mera hon ansåg detta nödigt för att skyla familjens fattigdom. Fruktan för|209| hennes älskling tog ut sin rätt på ett sätt, som skulle ha varit löjligt nog, om man ej bakom denna förtviflade strid med konvenansen tydligt förnummit klappandet af ett modershjerta.

166 – Fägnar mig att se kusin Ringa! – utlät sig hofrådinnan under en nervös skakning på hufvudet. – Hoppas min son kommer efter. Och min nådiga kusin befinner sig väl? Och hvilket väder, kusin Littow! Isen är väl icke svag derborta? Det vill säga, jag förmodar, att icke min nådiga kusins alteration ... Rosengren, har du icke gått ännu att söka nådig kapten? ... Kusin Anna, tillåt Rosengren att assistera med öfverskorna! Jag ber så mycket ... min Eusebius vore i stånd att sacrifiera sig för sina aimabla kusiner ... han hyser så nobla sentimenter ... och förlåt mig, kusin Ringa är våt om fötterna ... en katarrh ... Hvar i himlens namn är Eusebius, min stackars Eusebius?

167 Detta utrop, som mot hennes vilja bröt igenom konvenansens hårdnade skal och blottade den arma hofrådinnans inre förskräckelse, rörde öfversten. Ovädret hade nu nästan upphört, sade han, och då isen vore säker nog, skulle kaptenen utan tvifvel vara snart tillbaka. Emellertid ville han ännu en gång skicka ut folk för att uppsöka den hederlige Winterloo, för hvars nit att återföra Ringa han vore så mycket förbunden.

168 Hofrådinnan ansåg artigheten fordra att synas belåten dermed och erinrade blott, liksom på skämt, att hennes son Eusebius var den siste manlige ättlingen af sin gamla familj, liksom kusin Littow var det af sin, och att två så nära befryndade illustra familjer möjligen kunde se sina förhoppningar återlefva, om ... om (här tyckte sig den goda frun hafva något för hastigt lättat sitt hjerta och fortsatte derför) ... Rosengren, är han icke på väg ännu att söka nådig kapten?

169 Rosengren besvarade denna fråga med en välkänd manöver bakom örat och framstammade något om att han måste rykta hästarna, annars blefve nådig kapten rasande, om han kom med lifvet från sjön, hvilket Rosengren tycktes anse något tvifvelaktigt.

170 Darrande invärtes, låtsade hofrådinnan icke höra denna invändning och krusade hundrafaldt i dörren, innan hon lät förmå sig att stiga in före värden i huset.

|210|

171 Man gjorde nu toilett, som väl behöfdes efter färden på isen, och samlades en timme derefter vid middagsbordet. Klockan var nära fyra, skymningen hade inbrutit, och ingen Winterloo hördes af. Hofrådinnan fortfor att krusa och komplimentera mer än någonsin, blott att hon stundom försade sig ända derhän, att hon kallade grefve Spiegelberg »herr kapten» och en gång till sin egen stora förskräckelse hedrade den nykomne ofrälse gästen med titel af »min nådiga kusin».

172 Dessa båda herrar hade blifvit presenterade för hvarandra och fått sin plats vid fröknarnes sida, grefven emellan fröken Anna och guvernanten mademoiselle Triste-Ruban, arkitekten åter vid fröken Ringas sida, medan öfversten tog hofrådinnan på sitt samvete. Fröken Anna vågade häri ej motsätta sig sin fars anordning, men med en hemlig fasa såg hon sig åter vid sidan af denne främling, som vågat så djerft begagna sig af hennes ofrivilliga tête-à-tête med honom på isen. Var det väl möjligt, att endast hans börd, hans rikedom gjort honom nog förmäten att föra ett sådant språk till henne, en Littow, i hvars hus han åtnjöt så mycken gästfrihet? Fröken Anna var dock en stolt qvinna, stolt och modig; hon behandlade honom med kall höflighet, utan fruktan, utan tvekan; han borde veta hvem han förolämpat. Hon vågade till och med söka läsa i grefvens drag någon förklaring på hans gåtlika uppförande. Men icke ett spår deraf var att upptäcka i den fine verldsmannens lugna drag. Hans artighet var lika otvungen och aktningsfull, hans hållning lika säker, ledig och kall, som före det besynnerliga mötet på morgonen. Blott en enda gång tyckte sig fröken Anna ertappa honom vid en obevakad blick åt sidan, men denna blick var så skarp och så skygg, att den tycktes fullkomligt motsäga det högdragna lugnet i främlingens väsende.

173 Fröken Anna följde blicken och varseblef, att den gällde arkitekten, som satt något längre till venster. På samma gång blef hon varse, att Ringa med hela sitt glada lynnes ysterhet, öfverdådigare än någonsin, vexlade skämt på skämt med sin granne vid bordet och lockade det ena löjet efter det andra på hans annars allvarliga läppar. Anna såg bort och såg åter dit; hon svarade knappt på grefvens artigheter. Om hon varit vid bättre lynne, skulle|211| hon kanske roat sig åt den olyckliga guvernantens förlägenhet. M:lle Triste-Ruban var icke ovan vid fröken Ringas öfverdåd; detta var tvärtom orsaken hvarför hennes befattning fortfor, oaktadt Ringa innan kort skulle fylla sitt sextonde år. Men Ringas ytterst ordentliga och stadgade lärarinna kunde ej annat än anse denna opassande, nästan pojkaktiga ysterhet för ett högst misslyckadt resultat af alla de sällskaps- och konversationsregler hon så outtröttligt bemödat sig att inskärpa hos sin ostyriga elev, och hon vågade likväl ej ens med en blinkning gifva sitt missnöje tillkänna, emedan Ringa, det visste hon rätt väl, hade varit i stånd att svara henne med en grimas eller en brödkula, som gjort hennes nederlag fullständigt.

174 Något som lugnade m:lle Triste-Ruban var att den nykomne gästen icke det minsta lät förleda sig att svara fröken Ringa annorlunda, än det tillkom hans ställning. Han log åt hennes infall, han besvarade hennes skämt, men allt detta med en takt, en grannlagenhet, som förvånade m:lle Triste-Ruban. –konsekvensändrat/normaliserat Denne man, –konsekvensändrat/normaliserat tänkte hon vid sig sjelf, –konsekvensändrat/normaliserat måste hafva umgåtts i goda sällskaper. Han har ej fullkomligt den suffisance, som grefven, och hans toilett är alltför enkel, för att mäta sig med en så utsökt kavaljer. Likväl kan jag icke neka, att han ju har en viss air, som kläder honom. Man kan knappt kalla honom en vacker karl, och hans bruna hår är långt ifrån så elegant, som grefvens svarta. Men kravaten kunde man kalla comme il fautspråk: franska, och ögonen ha ett eget uttryck af djup. Enfinspråk: franska, om icke leoriginal: ce monsieur làspråk: franska vore af låg börd, kunde man anse honom för början till en gentleman; ja, jag ville påstå, en verklig man. Jag kunde kanske förmå mig att visa honom någon uppmärksamhet, det skulle smickra honom, och ... man kan icke veta, om jag icke slutligen kunde låta förmå mig att stadna för alltid i denna kulna, pauvra nord ...

175 Denna, en liten beroende, men klok flickas tysta öfverläggning afbröts här af en liten silfverbål, som, enligt en då ännu bruklig, numera aflagd gammal sed, borde sluta måltiden, och af öfverste Littow, som föreslog att tömma ett glas för de gäster han hade äran se i sitt hus. Främst ville han adressera sig till sin ärade kusin hofrådinnan Winterloo, som tillfälligtvis nu representerade både närvarande och frånvarande ...

|212|

176 Den stackars hofrådinnan böjde sirligt sitt gamla hufvud och uttryckte sin tacksamhet för den högst estimerade complaisance, som »herr kapten» behagade visa henne och hennes son ... då i detsamma dörrarna öppnades med brak, och in trädde med tunga steg den förlorade och så länge saknade kapten Eusebius Winterloo.

7. Ett äfventyr och två frierier.

177 Kapten Winterloos återkomst hade på hofrådinnan, hans mor, det märkvärdiga inflytande, att hon för en stund glömde allt krusande och tillät sig att omfamna hans snöiga person nästan som hvarje annan mor skulle hafva gjort uti hennes ställe. Men snart fick hon ämnen till nya bekymmer genom det burdusa och alldeles icke nobla sätt, hvarpå denne hederlige kapten och efterlängtade son fann för godt att berätta sitt äfventyr.

178 – Jo, hon var mig en vacker vinterkråka, min lilla nådiga kusin Ringa! – utropade kaptenen, i det att han tömde ett ansenligt glas af silfverbålens värmande innehåll. – Vi skulle mötas på holmen; tusan heller möttes vi, hon kryssade som en tullslup omkring en estländsk bränvinsskuta, och till slut föll hon af för vinden och satte till alla segel, dick akterstäf! Nå ja, hvad tjenar det till, att söta mor blinkar? Skål, mamma! Jag tänkte i början: låt henne hållas, hon firar väl skot. Men så kom det förbannade yrvädret, och jag kunde väl begripa, att flickungen skulle marschera i motvind som en anka på torra landet; – jaså, var det intet bra nu igen? Hvarpå jag satte efter som en rättskaffens kavaljer, för att intet lemna min lilla söta kusin att få ledsamt efter mig, och jag kan försäkra mitt nådiga herrskap, att så flinka ben jag hade för tio år sedan, så var det nu ingen lätt sak, sedan tyngdpunkten fått en så stor öfverhalning, och mir nix, dir nixspråk: tyska, var kusin Ringa ur sigte. Hvad skulle jag göra? Jag dammade på undan vinden, som jag sett henne göra, och tänkte: vi träffas vid|213| Kurumaalandet här midt emot, om intet vi träffas förr. Men den nedriga vinden måtte ha kantrat två eller tre streck under tiden, ty då jag ändtligen fick sigte på land, var det åsen vid Syrjänkoski, och jag kryssade knappast en verst från gården. Flickan sågs intet till, och hvems hund var jag, att jag intet så godt som vid egen grind skulle gå hem och taga mig en sup och en smörgås? När det var gjordt, lät jag spänna för blacken, men den besten har spatten, och det gick som det gick att knoga kring sjön. Så mötte jag länsman Grönfors vid Askola-backen, och medan vi styrkte oss litet mot kölden ur hans kantin, fick jag redogöra för honom en hop, som jag intet begrep, om en vagabond, som han fått ordres att efterspana, och så när hade jag försummat min nådiga onkels delikata middag. Er skål, kusin Ringa! Tamme katten, är det intet roligt att se er vid helsan! Men det måste ni medge, lilla sötunge, att kamelblomman der är min välfångna egendom. Brrr, ni må skratta eller gråta, men jag skall bära henne nästa söndag i knapphålet, till er ära, kusin, till er ära, det försäkrar jag, och jag önskar, att jag kunde bära er sjelf på samma sätt ... det vill säga under knappen och vesten, rakt på hjertat, ty ni är, böfveln bespike, en präktig flicka. Mod har ni som en granadör och ben som en beckasin; – nå, nå, det hör intet hit; skål, svärfar!

179 Att beskrifva den olyckliga hofrådinnans belägenhet under detta långa tal, som röjde en nog förtrolig bekantskap med länsman Grönfors’ kantin, är omöjligt. Sedan hon till sin förskräckelse fann, att hennes blinkningar och hostningar endast förvärrade saken, tog hon sitt parti, låtsade ej höra fortsättningen och adresserade sig till öfversten med en vältalig excusespråk: franska för den utomordentliga oro, som fröken Ringas äfventyr förorsakat hennes son och nu kom honom att i glädjen uttrycka sig på ett sätt, som ... som kunde föranleda soupçoner om hans person, hvilken likväl vore så högst sobre, att tjärnmjölk och svagdricka vore hans dagliga diet, och ... och ... Här afbröts hon af öfversten, som leende förklarade, att denna dag vore en glädjedag, då alla excuser vore öfverflödiga, och till bevis derpå klingade han med kaptenen, under betygande af sin tacksamhet för hans stora besvär att uppsöka Ringa.

180 Men kapten Winterloo var i dag vid ett briljant lynne, som ytterligare förstärktes af den fina punschen i silfver|214|bålen; alltså icke sinnad att så hastigt släppa ett kärt ämne. Måhända kände han en dunkel aning, att hans mod torde svika en annan gång, och beslöt derför att gripa tillfället i de flygande lockarna. Med glaset i högra handen och den venstra i byxfickan adresserade han sig ömsom till öfversten, ömsom till Ringa, som för löje knappt kunde iakttaga ett sken af konvenans i sin betänkliga position mellan sådana stormakter på detta område, som hofrådinnan och guvernanten. – Se så, min nådigaste onkel, – fortfor kaptenen godmodigt; – nu ha vi klingat på den saken, och hvad är det för ondt i det? Grannare måg kunde min nådiga onkel få, kanske också en magrare, fastän Vår Herre och kronofogden veta, att Syrjänkoski numera intet är af de fetaste. Men ärligare själ skall onkel ha ondt om, fastän jag sjelf säger det, och söta mor kan intyga det, om hon har kurage att sjunga ut, efter hon tycker om krumilurer. Eller hvad tycker lilla kusin? Katten! Hon måste väl också ha ett ord med i laget. Är jag intet vacker nog åt henne, hvad befalls? Finare gubbe kunde hon få, – mjuka tjenare! Men tycker hon om en nätt släde med en kusk, som kan hålla tömmarna, och en bra fuchs, som trafvar sin halfva mil på tio minuter, utan att slå in, och intet någon rysk snedlöpare eller någon förgylld trädhäst, jo jag tackar, som nu är på modet, utan en äkta savolaksare, som jag sjelf ryktar hvar morgon i stallet, – ja, så var så god och sitt ned! Var så god och sitt ned, säger jag. Och nu tömmer jag detta glas till alla vackra flickors ära, – skål kusin! – och eftersom den skålen var isynnerhet ämnad åt en viss fröken, så ... tusan, kusin Ringa, nog kunde du säga du, efter vi hoppas blifva närmare bekanta, och så tycker jag, att du kunde ge mig en puss ...

181 Med dessa ord vacklade kaptenen, hvars blickar allaredan blifvit något töckniga, ett par steg framåt, för att låta hotelsen gå i verkställighet, men Ringa slingrade sig utan möda undan, och följden var, att den muntre kaptenen föll hofrådinnan om halsen och tryckte en smällande kyss på hennes läppar.

182 – Eusebius ... men Eusebius, du blamerar dig, min son! Gå, gå! – hviskade den olyckliga modern, utom sig af blygsel, och drog honom med halft våld till dörren.

183 – Intet förrän jag får en puss af min lilla brud, – svarade kaptenen, allt mera oklar i öfra våningen, och|215| stretade med sin vanliga envishet att rycka sig lös. Öfversten måste nu lägga sig emellan och föreslog, att alla herrarne skulle taga sig en middagslur efter dagens besvärligheter. Det höll likväl hårdt, innan kaptenen gaf med sig. Först sedan han öfvertygat sig att fröken Ringa lemnat matsalen, lät han motsträfvigt leda sig bort, allt under det han fortfor att kalla henne sin lilla brud, som han skulle åka i galopp till Syrjänkoski, »trots alla Spegelfältar och spegelfäktare», – dervid han kastade en hotande blick på grefven, som, till utseendet kall och lugn, stod lutad mot fönsternichen.

184 Knappt hade likväl öfversten lemnat rummet med sin bångstyrige gäst, innan grefven följde honom och tyst begärde ett samtal i enrum. Öfversten beviljade det med någon förlägenhet, och snart hördes på Linnais endast betjeningens slammer, när bordet afdukades.

185 Några timmar derefter samlades sällskapet på Linnais åter vid thébordet. Stämningen var förändrad, situationen oklar. Kaptenen hade sofvit bort sitt kurage, var ytterst väl kammad, väl igenknäppt, förlägen och fåordig; man förnam intet vidare anspråk på dukyssen. Hofrådinnan sökte berömligen upprätthålla familjens anseende och lät ett ord undfalla sig om »den hastiga svindel», hvaraf hennes Eusebius stundom var angripen, ett arf efter hans salig far. Öfversten syntes brydd och mera tankfull än vanligt, grefven deremot outtömlig på artigheter och anekdoter från stora verlden, dem han berättade med mer än vanlig talent. Anna var nedslagen och tyst. Ringa, solsken som alltid, fortfor att gyckla med herr Lithau, som å sin sida, jemn och allvarlig, delade sin uppmärksamhet mellan ett smålöje åt den intagande flickan och en konversation med m:lle Triste-Ruban.

186 Så gick aftonen. Då sällskapet slutligen åtskildes, frågade öfversten skämtande, om herr Lithau vore rädd för spöken.

187 – Jag har ännu aldrig haft lyckan göra deras bekantskap, – svarade den unge mannen i samma ton; – men jag har ingenting emot att försöka det.

188 – Jag önskar då, att ni i morgon icke måtte ångra bekantskapen, – fortfor öfversten. – Det blir er sak, min unge vän, att bereda större beqvämligheter för Linnais, som tyckes vara stort nog att inrymma en hel småstad|216| och likväl är så illa inredt, att det nu, när vi ha äran se några få gäster hos oss, ej kan bjuda er en lugnare fristad, än min farfars obebodda arbetsrum, hvilket vi kalla gröna kammarn. Jag bör underrätta er, att detta rum är illa anskrifvet hos det vidskepliga folket för allehanda spöksyner, och denna årstid är den rätta för deras gästroler.

189 – Mefisto tjuter alltid, när man för honom dit, och hvar gång vår gamle hofmästare Holming druckit ett glas, hör han alltid tunga steg uti gröna kammarn, – inföll Ringa, hotande med fingret. – Kusin Waterloo borde aldrig sofva i det rummet, – tillade hon saktare.

190 – Jag underkastar mig risken så mycket hellre, – sade Lithau – då det torde tillhöra mitt åliggande att något oroa tomtarne i detta gamla hus. Det är billigt, att de på förhand kunna taga revanche, om de önska det.

191 M:lle Triste-Ruban föreslog arkitekten att intaga hofmästarens rum, som vore varmt och beqvämt, men arkitekten afböjde förslaget. – Hvad skulle tomtegubbarne tänka om en så feg motståndare? – tillade han.

192 Det blef således dervid; man sade hvarandra godnatt. Men öfversten stannade ännu ett ögonblick hos sina döttrar.

193 – Mina barn, – yttrade han allvarligt, – denna dag har medfört brokiga skiften. Man har gjort eder ett anbud på skämt och ett anbud på allvar. Du är ett barn, Ringa; jag förlåter dig att du ler. Jag frikallar dig också från ett svar, som jag förutser och gillar, men jag bör göra dig uppmärksam derpå, att kapten Winterloo är en hederlig karl och af god, ehuru fattig familj. Om han visat en svag sida i dag, så är det ett sällsynt undantag, och då hans karakter för öfrigt är en af de bästa jag känner, så önskar jag, att du åtminstone bemöter honom med den aktning en rättskaffens man förtjenar.

194 Ringa teg.

195 – Min Anna, – fortfor öfversten, – grefve Spiegelberg har anhållit om din hand.

196 Anna begynte darra. Öfversten märkte det.

197 – Jag känner denne unge herre för litet, – sade han, – för att kunna yttra mig om hans karakter, men jag har gjort hans fars bekantskap i Mitau. Familjen är talrik och af nyare datum, men godsen och grefvetiteln tillfalla äldste sonen: det är således han, som nu anhåller om din hand. Han har förelagt mig högst aktningsvärda pla|217|ner till förbättrande af böndernes ställning på hans stora gods nära Mitau. Jag anser detta anbud icke opassande, om det vinner ditt bifall; men du vet väl, min dotter, att jag aldrig skall tvinga dig till en förening, i hvilken ditt hjerta ej har någon del. Öfverlägg derför, mitt barn, och låt mig veta ditt svar i morgon bittida.

198 – Mitt svar är på förhand gifvet, min goda far! Jag skall aldrig blifva grefve Spiegelbergs maka.

199 Öfverstens panna mulnade. – Och hvarför denna hastiga, denna ogrundade motvilja? – frågade han.

200 Anna teg åter. Men Ringa kastade sig om fadrens hals och hviskade sakta: – emedan hon älskar en annan.

8. Hofmästarens berättelse.

201 Hufvudbyggnaden på Linnais herregård var, såsom vi redan hört öfversten anmärka, en ovanligt bizarr komposition af en byggmästare, som vid dess uppförande tycktes endast hafva tagit sina egna infall till råds. Ursprungligen torde byggnaden varit ämnad till ett medelstort stenhus af två våningar, hvilket nu äfven utgjorde dess midt och kärna och hvars nedra våning beboddes af öfversten, medan i den öfra, som för resten upptogs af en ofantlig sal, endast tre rum voro beboeliga och för närvarande innehades af fröknarna Littow, m:lle Triste-Ruban och en kammarjungfru. Men anläggaren hade icke nöjt sig med stenhuset, utan företagit sig att tillbygga tvenne flyglar af träd, af hvilka den ena om blott en vånings höjd var bestämd för tjenstefolket. Den andra, på motsatta sidan, bestod af ett sällsamt trädhus om tre våningar, hvaraf den tredje sköt som ett torn öfver hela den öfriga byggnadens höjd och slutade öfverst med ett platt tak, omgifvet af ett jerngaller. Allt detta var numera ytterst förfallet och bofälligt, så att endast två rum på nedra botten beboddes af öfverstens nittioåriga faster, fröken Justina, samt hennes gamla trotjenarinna. I öfversta våningen af samma flygel var den så kallade gröna kammarn, assessor Jakob|218| von Littows fordna arbetsrum, hvilket man nu låtit elda för tillfället.

202 Arkitekten Lithau erhöll dessa upplysningar, medan han ledsagades till sitt rum af gamle Holming, som var ett factotum i huset, hofmästare, trädgårdsmästare, stallmästare och allt slags mästare efter behofvet och årstiderna, till och med skolmästare veckorna före läsförhöret. Den unge mannens vana öga hade redan vid ankomsten före middagen uppfattat de bizarra konturerna af denna byggnad, och han hade redan i tankarna utkastat planen till en grundlig ombyggnad. Det intresserade honom så mycket mer att göra bekantskap med det inre af detta besynnerliga och obeqvämt inredda hus.

203 Trädflygeln stod i direkt kommunikation med stenhuset genom en smal korridor, som från stora salen i öfra våningen ledde till flygelns andra våning. Här hade man att passera fyra eller fem mycket små rum, tilldess att man uppför en smal och krokig trappa uppnådde tredje våningen och så ytterligare genom två större rum målet för vandringen, gröna kammarn.

204 Hela denna vandring genom unkna, ödsliga, obebodda och oeldade rum var ingenting mindre än inbjudande. Men arkitekten var en af desse praktiske män, hos hvilka fantasins intryck betyda föga, när tanken är upptagen af planer för ögonblicket.

205 Hofmästaren stadnade med en gammal trotjenares vigtiga min och lyste med sin lykta på dörren till gröna kammarn. – Nu äro vi här, – sade han. – Förlåt att jag tager mig den dristigheten fråga herrn, om det intet är bäst att vi begifva oss tillbaka samma väg som vi kommit.

206 – Jag skall icke besvära Holming, – svarade arkitekten, som missförstod frågan. – Låt mig endast tända ett ljus, så sköter jag mig sjelf, och han kan vända tillbaka.

207 – Jag menar, – fortfor hofmästaren, – att eftersom herrn är ung och kanske mer än en gång förut har sofvit på gästgifvaregårdar, så kunde jag taga mig den dristigheten att bjuda en säng i mitt rum dernere. Jag är enkling och kan så gerna lägga mig hvar som helst.

208 – Tack, min hedersman; jag har mer än en natt sofvit under Guds fria himmel och reder mig väl också här, – genmälde arkitekten, i det att han öppnade dörren. En varm, men instängd luft, med spår af hvad man|219| benämner kall-os, slog emot honom vid inträdet. – Här blir bra, när jag öppnar spjället, – tillade han.

209 Hofmästaren följde motvilligt. – Om jag får taga mig den dristigheten, – sade han, – så sofver jag hellre i snön under Guds fria himmel, än i assessor von Littows kammare. Jag kan intet begripa hvad nådig öfversten tänkte på ... Men gammalt och klokt folk ha intet att säga nu för tiden. Och jag har ändå hört med mina egna öron och sett med mina egna ögon ... Sedan sexti eller sjutti år ha ej flera än två personer legat i assessorns kammare. Den ena var salig major Winterloo, nådig kaptens far, och det var för tjugu år sen vidpass. Han var kanske något trakterad, om jag får vara så dristig och säga det, men intet buskablyg, det vet ryssen och fan, och han lade sig en afton i sängen här, men när han vaknade, låg han i parken med nässlorna till hufvudgärd och ena foten i fiskdammen. Det var jag som hittade honom på morgonqvisten; han sof som en stock.

210 – Nå, det skall jag akta mig för, – anmärkte arkitekten leende, i det att han tände två ljus och med en restrött ynglings välbehag varseblef en välbäddad, ehuru gammalmodig sparlakanssäng vid väggen midtemot fönsterna.

211 – Hm, ja, sådan är ungdomen nu för tiden. Det är intet värdt att hviska dem något i örat, som gammalt folk både sett och hört.

212 – Jag ser att här ligger ved, jag vill tända en ny brasa för att få frisk luft, och under tiden kan Holming röka en cigarr med mig och berätta hvad han sett, – sade den unge mannen, som fann sig road af hofmästarens utomordentliga vigt och hemlighetsfulla min. Cigarrer voro på den tiden ännu en sällsynt lyxartikel.

213 – Om jag får taga mig den dristigheten, så tackar jag allerödmjukast, och efter hans nåd ... det vill säga, efter herrn tycks vara en förståndig ung herre, som jag intet kan önska annat än godt, så vill jag med förlof taga mig den dristigheten att fråga stånd och värdighet ...

214 – Arkitekt ... byggmästare.

215 – Tackar ödmjukast, kan väl förstå, att det är något förmer, än Söderholm, som byggde ny sakristia i kyrkan. Men det är allt i sin ordning att veta huru saken förhåller sig. Och om nådig prefekten låter mig rumstera om bra|220|san, så skall jag ställa björkklabbarna rätt och näfret längre bakom, så brinner hon längre, för, Gudskelof, skog ha vi tillräckligt på Linnais. Och hvad nu assessor von Littow anbelangar, så var det så med honom, att folket säger han förskref sig åt en, som jag intet ids nämna.

216 Här gjorde hofmästaren ett uppehåll och såg sig omkring i rummet, något häpen öfver det ord, som så när hade undfallit honom. Men hans åhörares lugna och säkra blick återgaf honom modet, och han fortsatte i något varsammare ton: – Jag säger endast hvad folket säger, och de döde skall man låta sofva i ro. Men en kuriös karl var salig hans nåd, så jag undrar intet på att det hviskades hvarjehanda om honom. Först blef han uppfostrad bland hedningarne i Polen och kom efter Nystads fred tillbaka till landet, fattig som en kyrkråtta, så att folk sade han födde sig med att lappa andras kläder; hans egen jacka lärer intet varit så hel den tiden. Derefter lärde han sig svenska, som han intet kunde förut, och blef skrifvare vid kommissariatet och knaltade ihop en och annan styfver, sades det, men magert var det, till dess att Willmanstrandskriget bröt ut och salig assessorn fick hand om leveranserna till armén. Det var hans lycka det, ifall det var någon lycka, ty inom ett par år var han stenrik. Så blef han en mäktig man och assessor, köpte Linnais af Winterloarne, som under tiden kommit på kneken, och gifte sig med en fattig fröken Ahlekors. Hon tog trollet för guldet – månntro det rörde sig något vid sänggardinerna? – och folk säger, att assessorn byggde denna underliga flygeln här för att rätt kunna vakta henne, ty det var för henne gröna kammarn blef inredd här bakom all ära och redlighet, och sjelf bodde assessorn i rummen här nedanför, så att ingen annan utgång hade hon, än genom hans rum. Stygg var han som synden, det skall Gud veta. Ändå kunde hon intet lefva utan luft, förstås, och efter han aldrig tordes låta henne gå ut, när han sjelf ej var med, byggde han taket här ofvanför så slätt som ett golf, och der fick hon spatsera, bäst hon behagade, med sol, måne och stjernor. Han skall veta, i min ungdom lefde ännu folk, som mindes huru hon gick der mol allena af och an på taket i sin hvita nattdukströja och med sitt långa svarta hår. Nu hände sig den tiden, att på Syrjänkoski var en ung informator vid namn Lithau ...

|221|

217 – Min farfar! – utropade arkitekten öfverraskad.

218 Hofmästaren syntes förlägen. – Nå, om det var nådig prefektens farfar, så låta vi den saken vara, – fortsatte han, efter en paus, med diplomatisk försigtighet. – Jag säger bara hvad folket berättade i min ungdom; jag hörde det af gamla Strömskan, som varit barnsköterska hos assessorn i förra tider. Åh ja, besynnerliga saker hände på Linnais ...

219 – Nog kan Holming berätta det tryggt för mig. Får jag bjuda en bättre cigarr? Den första rökte ej bra, tror jag.

220 – Tackar som bjuder. Efter hans nåd intet tar illa upp, så tager jag mig den dristigheten att säga hvad folket säger, och det var att den stackars unga hennes nåd genom assessorns grymhet kom på sådana tankar, som hon annars aldrig skulle ha kommit på. Och efter den unga informatorn på Syrjänkoski ströfvade ofta omkring för att samla gröngräs och sticka flugor på nålar, så hände sig mer än en gång, att han kom till Linnais park; men så snart assessorn fick veta det, vardt han rasande och hotade skjuta honom, om han vidare skulle understå sig att komma Linnais på en half mil nära. Folket säger, att den unga karlen var af den sorten, som intet aktar ett skott krut mer än en snöboll ...

221 – Det tror jag min farfar om. Han var en lärjunge af den store Linné, han samlade vexter och djur, men det fanns ett stycke soldat i honom, så prest han blef, och intill denna dag ha hans afkomlingar icke rätt lyckats att tvätta knekten ur sig. Fortsätt!

222 – Nå, från den tiden blef assessorn galnare än förr, och det hjelpte intet, att hennes nåd en vacker dag gaf honom en rask pojke, som sedan i tiden blef baron och en hög herre och far till vår öfverste. I stället att fröjdas som andra fattiga menniskor åt en sådan Guds gåfva, företog sig assessorn att sjelf flytta hit upp i gröna kammarn, för att intet en minut lemna hennes nåd ur sigte, och hon stackare fick då sitta inspärrad värre än en fånge i den lilla blå kammarn här innanför, och det vardt henne till slut mer än hon kunde stå ut med. En natt vid denna tiden på året satt Strömskan, som då var unga jäntan, med barnet och vaggan i rummet här utanför, då hon får se hennes nåd i densamma hvita nattröjan och med det|222| långa svarta håret komma på tå till vaggan och kyssa barnet. Men assessorn, som var lättsöfd, var också genast efter henne och frågade hvad hon hade der att göra. Ingenting, sade hennes nåd, jag ville bara kyssa mitt barn. Gå, lägg dig, sade assessorn, och så sköt han regeln för blå kammarn, så att hennes nåd ej mera slapp ut. Godt och väl, eller hellre illa nog. Om morgonen, när assessorn gick in att se hvar hennes nåd dröjde så länge, fanns sängen orörd och kammaren tom. Assessorn sprang då genast uppför den smala vindeltrappan, som leder från blå kammaren, upp till det flata taket, och taket var lika tomt som kammaren. Men länge behöfde han ej söka, ty strax nedanför i trädgården, på det ställe der salig baron sedan lät plantera de höga lärkträden, som prefekten kanske har sett, der låg hennes nåd så hvit om de fina kinderna som hennes egen hvita nattröja, och der var intet mera att göra, än att hålla en ståtlig begrafning, der allt gårdsfolket fick sorgkläder till skänks, utom grafölskringlorna, och kyrkan var upplyst med tjocka vaxljus, ty hon begrofs om qvällen i den nya familjegrafven med Littowska vapnet ofvanför jernporten, och hon blef den första, som hades derin. Jag får lof att taga af ljusen; här är så mörkt.

223 – Hur var assessorn sedan till mods?

224 – Som spindeln i sitt hål. Han skickade pojken till Stockholm, stängde in sig i gröna kammarn, knogade på styfvern 364 dagar om året och höll på 365:te dagen ett kalas, som kostade mer än en hel sockens kronoskatt. En sådan dag hade assessorn kungen till gäst, men hvad blef han bättre för det? Till slut gifte han sig andra gången med presidenten Gripenstorms enka, men der fick han en styf en, som intet lät kujonera sig; hon var ett strå hvassare, hon bodde för sig sjelf i öfverstens nuvarande rum. Med henne hade assessorn en dotter, fröken Justina, och intet långt derefter gick andra hennes nåd till sin företräderska i den murade grafven. Sedan lefde assessorn ännu fem eller sex år bortåt, och man såg honom ofta spatsera på taket här ofvanför, samma tak, der ... Hörde herrn något? Jag tyckte det gick deruppe ...

|223|

9. Gröna kammarn.

225 En paus uppstod. Holming öfvertygade sig, att de gamla ledstängerna knakade för blåsten, och fortfor hviskande:

226 – Assessorn var, som sagdt, ofta på taket, och mest om nätterna. Somliga sade, att han då umgicks med deras döda nåder och pinade dem ännu i andra verlden. Andra trodde, att han umgicks med den fule och lärde sig konsten att göra guld. Men Strömskan, som ännu tjenade i huset, påstod, att han kikade på stjernorna och beständigt grubblade på att ställa någonting på rätt, som han förr gjort på sned. Sin son tålde han aldrig, men pengar skickade han så mycket den unga herrn någonsin ville. Sin dotter Justina, som då var ett barn, hade han ofta hos sig i gröna kammarn, och om han nu lärt det arma barnet sina svartkonster eller hvad det må varit, men nådig fröken har varit litet underlig i all sin tid, så att hon, med alla sina pengar och ett skapligt utseende, när hon var ung, stadnade, som man säger, på öfverblifna kartan. Och för att nu taga mig den dristigheten att säga hur det gick med assessorn, så fanns han en morgon död på taket, och kikarn bredvid honom, och i takplankan var liksom ett märke inbrändt, och – här såg hofmästaren skygg omkring sig – det var af en hästfot.

227 Arkitekten var nog oförsigtig att småle. Detta var att stöta berättaren på hans ömtåligaste sida. – Ja, – fortfor hofmästaren snäsigt, – nådig prefekten kan skratta i dag; vi få se, om han skrattar i morgon, sedan han sofvit en natt i gröna kammarn. Jag har också sofvit en natt här i rummet, ifall det kan kallas att sofva, när man har sällskap af sådant, som lefvande kristna menniskor helst slippa hafva något att göra med.

228 – Men det måste Holming berätta mig. Jag måste ju veta hvad jag har att vänta, för att vara rätt på min vakt.

229 – Det är sent nu, prefekten behöfver sofva och jag med, och han får tids nog både se och höra mer än han|224| lärer rätt tycka om. Sådant tror intet ungt folk nu för tiden, om än de döde uppstode i sina svepningar, och hvad är det värdt att jag tager mig den dristigheten tala om slikt? Så mycket kan jag säga, att han gör väl i att låta ljusen brinna, och haf ögonen på skåpet der, ifall han är vaken. Och skulle den lilla grå gubben vinka honom att följa sig, så akta han sig att göra det; han kunde ångra det, och man vet ej hvad som kan hända. Godnatt nu, och sof, om han kan, men sof bara med ena ögat, det är det enda jag mer har att säga honom.

230 Mera stod ej heller att fås ur gamle Holming, hvilken, liksom alla gamla tjenare, var mycket mån om sin värdighet och icke så hastigt förlät ett löje, när han bevärdigat någon med ett förtroende, som han ansåg af största vigt. Hans unge åhörare lät honom derför gå och försonade honom redan till hälften genom att följa honom ända till andra våningen, hvarmed gubben, som ganska riktigt lyckats uppskrämma sig sjelf för den kusliga återfärden, tycktes ganska belåten.

231 Lithau återvände nu ensam till den farliga kammaren, ej utan ett hemskt intryck af den gamles berättelse, men fast besluten att icke öfverlemna sig åt de föreställningar, dem en uppjagad inbillning så lätt framkallar vid dylika tillfällen. Hans första omsorg var att regla den yttre dörren och dernäst att noga undersöka det rum, som efter hofmästarens utsago icke lofvade honom någon afundsvärd nattro.

232 Rummet var temligen stort, beklädt med gröna, förfallna tapeter, hvaraf det hade sitt namn, och försedt med en gammaldags öppen spis samt två fönster om fyra rutor hvardera, genom hvilka man hade en vidsträckt utsigt öfver den af månskenet svagt upplysta löflösa parken och längre bort den islagda sjön. Midtemot fönsterna stod sängen, med sparlakan af tung grön damast, och dess närmaste omgifning visade ej något misstänkeligt. Väggen midtemot dörren upptogs till hälften af ett stort och tungt omåladt ekskåp med vackra trädsniderier, en af dessa reliker, som man ännu stundom finner i äldre hus och som så karakteristiskt beteckna en förgången tids smak. Dess dörrar voro stadigt tillästa, dess bakre vägg stod tätt intill kammarväggen, och öfverst på skåpets tak stod en kruka af ler. För resten funnos i rummet endast ett mindre|225| skrifbord, äfven af ek, en stoppad skinnstol, hvars nötta beklädnad antydde ett långvarigt bruk, och fyra eller fem mindre, men högkarmade stolar. Väggarna deremot voro behängda med en mängd olika föremål och liknade en arsenal af fornlemningar. Närmast till skåpet hängde en ofantlig huggvärja i dess till hälften sönderfallna slida; dernäst två långa ryttarepistoler och två af dessa tunga, obeqväma skjutgevär, som kallades muskedundrar; vidare ett par fint arbetade sablar med mycket rostade fästen, troligen gammalt krigsbyte från Polen; dernäst fyra peruker, öfverhöljda af damm; sedan ej mindre än tretton käppar af de mest olika former och femoriginal: fem- eller sex ridspön; fyra jagthorn, tre eller fyra elghorn, fyra trekantiga hattar; två långa dolkar (»dartar») och två korta; slutligen fem eller sex knifvar af olika dimensioner, i slidor beslagna med messing.

233 Sedan gröna kammarns nuvarande innevånare, hastigare än vi kunna berätta det, uppgjort detta inventarium, som på ett så eget sätt hopblandade fredliga och krigiska attributer, stadnade han vid en liten dörr, som han härtills icke bemärkt, emedan den närmast sängen till hälften skymdes af sparlakanen. Dörren befanns stängd med en stark regel, men öppnades utan svårighet, emedan nyckeln satt i på insidan. När de rostiga gångjernen kringvredos på sina hakar, uppgåfvo de ett långt, klagande läte. En kall unken luft mötte den inträdande. Dörren ledde till ett aflångt mindre rum med blå väggar, påtagligen länge obebodt och uppfylldt med mattor samt andra undanstökade husgerådssaker. Ett enda litet fönster, med två rutor och beläget temligen högt, var bestämdt att gifva detta dystra fängelse en knapp upplysning. Det var således här, tänkte Lithau, som gröna kammarns fordne tyrann instängde sin unga maka. Hvilken hjertlös grymhet!

234 I ett hörn af detta rum sågos förfallna lemningar af en numera instörtad trappa. I dess ställe hade man, troligen senare, upprest en stege. Dess trappor voro murkna, men Lithau riskerade att klättra upp. Han kom till en lucka i taket, den gaf med någon svårighet vika, och när han uppsteg genom luckan, befann han sig på det förut nämnda flata taket af byggnaden. En herrlig, ehuru melankolisk tafla utbredde sig för hans blickar. Öfver honom|226| den stjernklara novemberhimmelen, rundtomkring honom de halfdunkla konturerna af landskapet i halfmånens sken, som glimmade matt öfver den nyfallna snön. Sorgliga känslor uppfyllde den unge betraktarens själ. Här hade hon fordom ensam suttit med sina sorger, den olyckliga unga makan; hon hade nalkats jernbalustraden med djupet nedanför; den fanns ännu der, ehuru numera så lossnad i fogningarne, att den icke erbjöd någon säkerhet. Öfver denna balustrad hade hon slutligen i förtviflans mörka ögonblick störtat sig utföre och slutat sitt lif bland trädgårdens blommor.

235 Dessa tankar upptogo så den unge mannens sinne, att han alldeles glömde att söka det märkvärdiga spåret af hästfoten, äfven om det nu i halfdunklet kunnat upptäckas på takplankorna. Ändtligen blef nattluften honom för kylig, och han återvände till kammaren.

236 Vid återkomsten anmärkte han genast en af dessa obetydligheter, vid hvilka man annars ej fäster någon uppmärksamhet. När han gick in i blå kammaren, hade han lemnat dörren öppen och ställt ena ljuset på golfvet i gröna kammarn, kanske nog nära sparlakanen, i händelse ett luftdrag fört dem mot ljuslågen. Han anmärkte, att rummet måste hafva blifvit utkyldt från den kalla kammaren. Nu var likväl dörren lätt tillsluten: detta hade kunnat ske af luftdraget. Men båda ljusen stodo på bordet. Brasan, hvilken han lemnat utan eftersyn, flammade åter lifligt upp kring ett par nyss ditlagda vedträd.

237 Lithau undersökte yttre dörren, i tanke att Holming möjligen återvändt och gjort honom denna tjenst. Dörren var läst, såsom han tillslutit den, och nyckeln på insidan i låset. Denna väg kunde ingen hafva inkommit i rummet.

238 Vår unge arkitekt var så litet vidskeplig, som någon ung man på hans tid, men han kunde ej neka, att detta föreföll honom besynnerligt. Han undersökte rummet ännu en gång och med yttersta noggrannhet. Ingen den minsta rubbning i möblerna kunde upptäckas. Allt var som förr. – Nå, tänkte han, – småleende öfver sin undersökning, – äfventyret börjar förr än jag väntat. Hvem denna tomte än må vara, fientligt sinnad tyckes han icke visa sig, då han tagit sig för att oombedd sörja för min säkerhet och beqvämlighet.

|227|

10. Spökeri.

239 Får man tro alla berättelser om resande, som inqvarterats i spökrum på gamla slott, så underlåta slike herrar aldrig den försigtigheten att låta ljusen brinna och lägga de laddade pistolerna bredvid sig på nattduksbordet. Arkitekten Lithau hade tyvärr inga pistoler: han hade på sin tid gjort den erfarenheten, att sådana äro temligen öfverflödiga på resor i Finland, ehuru en senare tid visar lust att beväpna sig med den då ännu icke uppfunna revolvern.

240 För att i någon mån likna sagornas spökriddare, beslöt han likväl att låta det ena af ljusen brinna; han hade icke flera än två, och höstnatten var lång. Till ytterligare säkerhet utvalde han bland de tretton käpparna, som hängde på väggen, ett bastant spanskt rö med silfverknapp och doppsko af messing, ställde det vid sin hufvudgärd och gick så till hvila, efter att blott hafva afkastat rocken.

241 Allt var tyst.

242 Men så trött vår hjelte nyss hade kännt sig efter vandringen på isen, så envist flydde nu den välgörande sömnen hans ögonlock. Tusende bilder gycklade för hans fantasi och läto icke med några medel förjaga sig. Han tänkte på sin gamla mor och på sitt älskade barndomshem. Han återkallade i minnet alla planritningar till den då under byggnad varande nya stenkyrkan i Helsingfors, på hvilka han arbetat under intendenten Engels inseende. Han framkallade bilden af en skön, mörklockig flicka och påminte sig dessa varma ögon, för hvilka snön kring hans hjerta en gång smultit; det var ej mer än ett halft år sedan då, och han hade återsett henne helt nyss. Men förgäfves manade han alla dessa gestalter till bistånd; förgäfves bemödade han sig att åter uppgöra en ny storartad plan till Linnais försköning. Gröna kammarns historia, Jakob von Littows olyckliga maka hade bemäktigat sig hela området af hans föreställningar. Det fanns så mycket dunkelt ännu i hofmästarens berättelse; det fanns något deri, som den gamle tycktes med flit förtiga, eller blott till hälften ut|228|säga. Hvad var rätta orsaken till fru von Littows våldsamma död? Hvilken andel hade hans farfar i detta tragiska öde? Var assessor von Littows svartsjuka utan all grund? Eller hade han något, hade han kanske en dödlig förolämpning att hämna? I sådant fall måste ju det hat, med hvilket han förföljde slägten Lithau, vara ganska förklarligt, och det vore då ej otroligt, att detta hat blifvit en tradition hos familjen Littow. Derför således den oangenäma öfverraskning, som så tydligt lästes i öfverstens drag, när han erfor dens namn, hvilken räddat hans dotter! Littow – Lithau, besynnerliga likhet i tvenne namn, som veterligen aldrig stått till hvarandra i någon personlig skyldskap och som – hvilken aning! – kanhända voro för alltid förenade och för alltid åtskilda genom ett ännu oförsonadt brott!

243 Denna tanke beröfvade gröna kammarns innevånare sömnen. Den trängde sig på honom så lifligt, så oemotståndligt, att han ett ögonblick såg tydligt framför sig samma unga, bleka gestalt i den hvita nattröjan, med det utslagna svarta håret, hvilken hofmästaren beskrifvit för honom. Men nej, det var en synvilla, det var endast den hvita kudden, som han lagt på en stol, emedan man bäddat hufvudgärden för hög. Förtretad öfver sin ostyriga fantasi, tilldrog den unge mannen sparlakanen för sin bädd, så att de skymde för honom all vidare utsigt i rummet, och beslöt att sofva.

244 Så låg han en stund med tillslutna ögon, orörlig, men sömnlös. Desto känsligare var hans hörsel för minsta ljud, såsom merändels händer, att der ett sinne stänges, der vakar det andra med ökad retlighet. Mot sin vilja lyssnade han, likasom hade han väntat något ovanligt. Han hade kunnat höra vargens tassande ute i drifvorna nedanför fönstren.

245 Då tyckte han sig höra ett lätt buller, likasom hade någon gått genom rummet i strumpfötterna. Han uppslog ögonen; sänggardinerna rördes likasom af ett lätt luftdrag, och det förekom honom som om det matta ljusskenet genom gardinen skymdes af ett skuggande föremål. Skuggan försvann; Lithau väntade, skarpt lyssnande, för att öfvertyga sig, om hans inbillning åter bedragit honom. En stund förflöt utan minsta ljud.

|229|

246 Då reste sig den unge mannen otåligt upp, kastade gardinerna tillbaka och lemnade sängen. Intet spår af någon dödlig varelse kunde upptäckas, men åter flammade ett par nya vedstycken i brasan, och båda ljusen brunno på bordet. Detta kunde ej mera vara en synvilla. Någon hade varit inne i rummet, medan gardinerna voro nedfällda.

247 – Nå, vid Jung-Stilling, alla spökens skyddspatron, jag måste ertappa denne okände vän, som blandar sig i mina husliga angelägenheter! – utropade arkitekten, mera förvånad, än häpen. – Hvarför skulle jag också instänga mig bakom dessa förrädiska gardiner? Jag vill tillbringa resten af natten på denna stol och begagna den brasa, som tomten synes så angelägen att underhålla.

248 Han satte sig alltså framför brasan och såg sig om efter något, med hvilket han kunde omröra brasans bränder. Då han ej fann någon eldgaffel, nedtog han den väldiga huggvärjan invid skåpet, utdrog henne med möda ur slidan och begagnade henne till detta profana bruk. – Är du godt stål, så måste du tåla en smula eld, – sade han; – och är du det ej, hvartill tjenar det då att spara dig?

249 Klingan, så rostig hon var, syntes verkligen utmärkt: smidig som en fjäder, inlagd med guld och ytterst fint arbetad. Det tycktes Lithau nästan vara ett brott att vanhelga henne till ett så föga värdigt bruk. En underlig känsla betog hans själ. Det förekom honom, som bodde djupt innerst bakom alla hans minnen och känslor ett dunkelt begär att en gång draga denna klinga i striden, – att, stolt framilande på en frustande springare, hugga med detta svärd in på en fientlig här ... Han fann ett nöje uti att böja klingan i båge mot golfvet, att pröfva hennes egg, att försöka med henne ett hugg i luften. Och huru väl hennes fäste passade i hans hand! Så hade aldrig cirkelmåttet, aldrig linealen passat deri. Han måste le åt sig sjelf. – Så pojkaktig jag är! – tänkte han. – En fattig prestson, som jag, hvilken aldrig dragit en värja på mera allvar, än floretten i fäktsalen, hvarifrån kom nu med ens min krigiska lusta? Jag må prisa min lycka, att jag ej såg denna klinga för tio år sedan; jag hade då troligen burit epåletter i denna stund, och Gud vet om jag vunnit på bytet. Hvilken tjusning är då förborgad i detta gamla stål eller inom mig sjelf?

|230|

250 Eldskenet föll nu starkt på klingan, och han varseblef der en inskrift. På ena sidan: Sigismund Littow anno 1700.

251 – Jag har hört, – fortfor arkitekten i sina tankar, – att en Sigismund Littow stupade i slaget vid Clissow 1702. Han har troligen varit kavallerist; det har varit hans svärd. Se här en inskrift på andra sidan af klingan: Ne cede usquamspråk: latin, – vik aldrig! Kort och begripligt; ett äkta karolinskt valspråk! Nej, denna klinga är för god att begagnas som eldgaffel. Jag vill hänga henne åter på hennes rättmätiga plats.

252 Han gjorde så. Men de två polska sablarne, hängde de icke för en timme sedan på deras knaggar? Nu voro de nedtagna och ställda på golfvet mot väggen. Det var knappt troligt, att de kunnat nedfalla af sig sjelf, och arkitekten hade ej hört det minsta buller. – Aha, – sade han muntert, – här har jag åter min tomtegubbe! Han vill låta mig »das Grusen lernenspråk: tyska».konsekvensändrat/normaliserat Tålamod, min gubbe; du skall dock slutligen visa ditt fagra ansigte! Denna sabel tyckes vara en värdig stridsbroder till Sigismund Littows huggvärja. Hvilken förfärlig pamp, enkom smidd att klyfva en jernklädd ryttare från hjelmen ända till sadelknappen! Han låter ej mera draga sig, han har rostat fast vid den murkna slidan ... Ah, slidan brast nära fästet! Låt se – J. A. G ... – resten oläslig. J. A. G.? Förträffliga valspråk för den menskliga sjelfviskheten! Huru mycket menniskoblod har du druckit, ohyggliga stål? Och likväl, – ja, också du passar min hand, som vore du gjuten för den. Bort med dig! Hvilken demon frestar mig hvarje gång jag rör dessa gamla rostiga jern, likasom hade min hand varit född för dem och ett dunkelt öde fäst mig vid dem? Hängen nu fredligt på eder knagg, och intet vidare ofog, det förbehåller jag mig! ... Men hvarmed skall jag nu fördrifva tiden? Min rock för en bok, om det också vore Carsus och Moderus eller sagan om Lunkentus och sjumilsstöflarna!

253 Denna önskan förblef ouppfylld. Lithau framtog, i brist på bättre, sitt res-étui och roade sig att göra ett utkast till den façad, hvarmed han ville pryda det nya Linnais. Vid pass en timme förgick under detta arbete, utan att något anmärkningsvärdt föreföll, och ljusen nedbrunno.

|231|

254 Denna tystnad och nattens enslighet blefvo slutligen enformiga. Naturen uttog sin rätt; blystiftet sjönk ur vår hjeltes hand, hans hufvud lutades mot bordet; han sof.

255 Men hans sömn var uppfylld af oroliga drömmar. Än red han med den polska sabeln i stridstumultet; än rände han huggvärjan genom tyrannen assessor Jakob von Littow. Än såg han densamma gestalten i hvita tröjan och med det svarta håret, och hon bar den lefvande Anna Littows drag; än sjönk under honom Linnais i jorden; än sprängdes han i luften med en krutkällare; än stupade han i slaget vid Clissow; än brast isen under honom och Ringa på sjön; än lutade han sig mot den lossnade balustraden på taket och störtade ned i djupet; än såg han sin farfader, höljd i en vid regnkappa, smyga mellan träden i Linnais park; än återvände ånyo densamma hvita gestalten, slog sina armar omkring hans hals och tryckte honom hårdt till sitt kalla, liflösa hjerta ... Slutligen kände han tydligt hennes sakta, men isande andedrägt mot sin kind ...

256 Denna föreställning blef så liflig, att arkitekten vaknade. Ena ljuset hade fullkomligt nedbrunnit, det andra flämtade matt i pipan. Men vid detta bleka, flämtande sken, som vid hvarje sekund omvexlade med en djup skugga, såg han en syn, som kunnat isa blodet i ett mindre modigt hjerta, än hans. Tätt bredvid honom satt vid bordet en gestalt, af hvilken han endast kunde urskilja ett blekt, förfallet ansigte med ett par små genomträngande skarpa ögon, som stadigt betraktade honom. Gestalten satt honom så nära, att dess kalla, fuktiga andedrägt verkligen vidrörde hans brännande kinder.

257 Carl Lithau var, som vi redan sett, ingen lättskrämd man, men denna syn var, efter alla hans drömmar, så sällsam, att han några ögonblick förblef orörlig, för att öfvertyga sig, om ej äfven gestalten hörde till dessa drömbilder, hvilka nyss gycklat för hans utsväfvande inbillning. Han kunde ej längre betvifla dess verklighet. Skepnaden, hvem det än månde vara, satt der lika orörlig som han och fortfor att betrakta honom med dessa stela, men hvassa ögonkast, hvilka genomborrade honom som nålar.

258 Slutligen reste han sig, fast besluten att ställa en fråga till denna objudna gäst, men frågan dog på hans läppar. Gestalten reste sig på samma gång som han; i detsamma föll den slocknande veken in i pipan, och han|232| befann sig i det djupaste mörker, genom hvilket endast en svag dager af månskenet bröt in från fönsterna.

259 Tändstickor voro vid denna tid väl icke alldeles okända, men föga i bruk. Man såg någon gång allehanda obeqväma apparater med svafvelsyra brukas som lyxartiklar för att upptända eld, men i öfrigt begagnades allmänt flinta och fnöske. Medan Lithau letade efter dessa förnödenheter, som funnos i hans res-étui, såg han, till sin ytterligare förvåning, en flamma tända sig i ett hörn af rummet och antända ett nytt ljus, som befanns på bordet. Vid det ovissa skenet af lågen såg han samma gestaltoriginal: gesalt, som nyss betraktat honom, eller rättare en hand, som tände ljuset, och ögonblicket derefter var rummet fullkomligt upplyst. Men med detsamma var äfven gestalten försvunnen. Intet spår af någon lefvande varelse utom han sjelf kunde upptäckas i rummet.

11. Bekännelsen inför Vår Herre.

260 Det gick arkitekten Carl Lithau liksom mången annan med vårt kallblodiga nordiska lynne: först när faran var öfverstånden, infann sig skrämseln. Först när ljuset brann på bordet och allt syntes oförändradt omkring honom i kammaren, tyckte han sig vara fullkomligt vaken och kände huru blodet ett ögonblick vek från hans kinder. Men det var också blott en af dessa ofrivilliga känslor, som allt vårt förnuft ej kan undertrycka, och nästa ögonblick bemannade sig den unge mannen ånyo. – Vore denna varelse utan kropp, skulle jag ej sett dess skugga på sänggardinen, ej hört dess steg öfver golfvet, ej kännt dess andedrägt mot min kind, – sade han lugnande till sig sjelf. – Låt oss se åt. Genom yttre dörren kan skepnaden ej hafva inkommit; den är fast tillreglad. Blå kammaren har ingen annan utgång, än trappan till taket; alltså måste här finnas en tredje ingång; men hvar?

261 Och han anställde för tredje gången en noggrann undersökning i hela rummet, men utan att upptäcka mer än en misstänkelig omständighet.

|233|

262 Ena dörren till det stora ekskåpet, hvilket varit så stadigt stängdt vid hans första inträde, var nu halföppen. Genast rann honom hofmästarens varning i minnet: haf ögonen på det gamla skåpet! Dessa ord måste ha haft en anledning. Här låg kanhända nyckeln till gåtan.

263 Lithau öppnade den tunga massiva ekdörren och fann skåpet från golf till tak inredt med lådor och afdelningar. Största delen af dessa förvaringsrum voro uppfyllda med samlingar af olika slag: mineralier, snäckor, ägg, sigiller och gamla kopparmynt. I några få lådor funnos bundtar af gamla papper: rättegångshandlingar, faste- och köpebref, qvittenser, kontrakter; vidare några bref, till större delen med ordres på leveranser för svenska armén i Fredrikshamn, Borgå och Helsingfors under 1741 års krig; slutligen proklamationer, afskrifter af tal och verser samt några tryckta visor, hvaribland den ryktbara sagan om Grålle. Skåpet innehöll påtagligen en del af Linnais gårds gamla arkiv, och Lithau tvekade, om det tillkom honom som främling att intränga på detta familjeområde. Men hans nyfikenhet syntes honom så fullkomligt berättigad genom de sällsamma omständigheter, som föranledt undersökningen, att alla betänkligheter måste vika, och han fortsatte sina forskningar.

264 Öfversta lådan till venster fäste hans uppmärksamhet, emedan hon var till en liten del utdragen, då deremot alla de öfriga voro tillskjutna. Han utdrog henne fullständigt; hon innehöll endast papper af samma slag som de föregående. Men det förekom honom, som vore hon något kortare än de öfriga. Han steg på en stol, lyste med ljuset inåt tomrummet och upptäckte innerst en liten frånskjuten klaff. Han vidrörde klaffen; den gick tillbaka i sin fogning och tycktes då utgöra en oskiljaktig del af den fasta skåpväggen. Han utdrog denoriginal: dcn åter, instack handen och fann en förträffligt dold lönnlåda. I denna låda befanns endast en liten gul pappersbundt, omlindad med en svag urblekt tråd; ingenting mer.

265 Arkitekten Lithau tvekade ännu, om han borde tillegna sig en familjehemlighet, okänd måhända för gårdens nuvarande ägare. Det syntes honom oädelt att missbruka den gästfrihet han åtnjöt i Linnais gård, och han beslöt att öfverlemna detta så omsorgsfullt bevarade papper oläst åt dess rättmätige ägare, öfverste Littow.

|234|

266 Men i det att han ville lägga papperet tillbaka i lönnlådan, brast den murkna tråd, med hvilken det varit omlindadt, papperet föll till golfvet, och när han upptog det, föll hans blick på namnet Lithau. Det rörde alltså hans egen familj; han tvekade icke längre, han ansåg sig hafva rättighet att dela hemligheten, och han läste följande märkvärdiga historia, hvilken ömsom färgade hans kind med hög rodnad, ömsom med dödlig blekhet.

267 konsekvensändrat/normaliseratBekännelse inför Vår Herre.konsekvensändrat/normaliserat

268 konsekvensändrat/normaliseratJag Jakob, som kallar mig von Littow och bär detta namn af hela verlden obestridt, bekänner härmedelst frivilligt för mitt samvetes skull och emedan jag känner min sista stund nalkas, att jag med svek och orätt tillegnat mig detta namn, som mig icke tillkommer och hvilket jag med den lede frestarens makt och tillskyndelse frånröfvat den rätte ägaren af samma urgamla namn med alla dess titlar och värdigheter. Dock emedan jag, för mensklig svaghets skull, icke kan det fördraga, att mitt svek skall under min lefnads tid uppenbart varda, nedlägger jag denna bekännelse i den fördolda lådan af mitt ägande stora ekskåp, som för närvarande befinnes i gröna kammarn af Linnais gård; låtande härmed på Guds skickelse bero, om denna bekännelse någon tid skall i dagen komma och varda dem, som kalla sig mina efterkommande, till skada och nesa, men de rättmätige innehafvarne af namnet Littow till ära och upphöjelse.konsekvensändrat/normaliserat

269 konsekvensändrat/normaliseratJag bekänner alltså härmedelst, så sannt jag hoppas förlåtelse för mina många och stora synder, att jag är född den 14 Februari år 1699 i Nöteborgs fäste i Ingermanland, der min fader var skräddare och hette Jakob Lithau, hvilken slägt af ålder varit ansedd stå i skyldskap med Littowska slägten. När moskoviten med stor härsmakt bröt in i landet och belade detta fäste, hvilket skedde på höstsommaren år 1702, blef jag med min moder skickad undan till Riga och var der intill dess ock denna fästning år 1710 belades af fienden, då jag flydde med min moder till Stettin. Under tiden var min fader blefven död i fångenskapen. Och hände sig strax vi voro komne till Riga, att min moder fick under sin förplägning den unge Jakob Littow, hvars fader stupat vid Clissowkonsekvensändrat/normaliserat och hvars moder var död i Polen; varandes vid den tiden unge Littow och jag allenast|235| på fjerde året gamla, och sex veckor var han äldre än jag. För de stora krigsoroligheterna den tiden kom ingen af hans fränder på många år att honom efterfråga, hvarför ock min moder honom i lång tid i egen fattigdom underhöll, och då han kommit så ung till oss, visste han intet af sin slägt, utan trodde min moder vara hans egen moder hvilket, med likheten i namn och ålder, ingaf henne den syndiga tanken att oss båda förvexla, i mening att bereda mig, hennes egen son, i framtiden en stor upphöjelse. Så att allt som vi bland främmande menniskor vexte till, begynte hon gifva mig ut för den rätte Littow och den andre för hennes son med namnet Lithau: ej heller visste vi gossar sjelfve annat, än att så rätteligen var. Detta byte gick än mera för fullt i Stettin, der vi båda i skola gingo, han som Lithau, jag som Littow. När jag var 22 år gammal, dog min moder i Stettin, men när hon på sitt yttersta låg, kallade hon mig till sig och sade: så och så är det, du är min son, fastän du bär den andres namn. Utan mig skulle han i nöd och elände förgången vara; jag har räddat hans lif, och till lön har jag hans namn för min egen son behållit. Gud förlåte mig, att jag så har gjort, men det hafver jag allt för din skull så bedrifvit. Görandes du sedan dermed hvad du har samvete till.konsekvensändrat/normaliserat

270 konsekvensändrat/normaliseratDetta var blefvet en svår frestelse för en ung man om 22 år, den der vant sig att som en förnäm herre uppvakta den durchlauchtiga och välborna pommerska adeln och var som sådan med erfurchtspråk: tyska ansedd. Hade min fosterbroder varit tillstädes, torde hända att jag hans rättmätiga arf, som ock intet annat var än namnet och några gamla värjor, gifvit honom igen; men nu var han denna tiden bortskickad till Finland, och jag såg honom sedan aldrig för mina ögon. Mig blef ock den pommerska stranden till slut för vederspänstig, efter jag fruktade nachspelet, om någon på denna sidan hafvet skulle mig sett i Riga, då jag ännu ingen adelig junker var eller hette. Jag reste alltså till Sverige och Finland, sedan jag begrafvat min moder, och vardt många vidriga ödens kasteboll, så att jag fuller en tid måste uppehålla mitt lif med skräddande, såsom min fader; men till slut vardt jag en förnämlig herre till Linnais gård, vinnandes Konglig Majestäts ynnest, och alltsedan i Stettin höll jag namnet von Littow, för att yttermera göra en mur mellan mig och den slägten Lithau.konsekvensändrat/normaliserat

|236|

271 konsekvensändrat/normaliseratMina mångfaldiga senare lefnadserfaringar vill jag här intet förmäla, allenast att jag vid 50 års ålder tog till min äkta maka Anna Ahlekors, som blef min ofärd och Herrens gissel för mina synder, i thy att hon vardt mig otrogen för Carl Jakob Lithaus skuld, hvilken var äldste son till min förre fosterbroder, den jag besvikit hade. Och nämner jag detta allenast för att han, som kallas min son, eller hans efterkommande (derest det skulle behaga Gud att låta detta papperet bekomma i deras händer), må sig ödmjuka för den förunderliga skickelse, som låtit sonen ovetandes hämnas den missgerningoriginal: missgering jag mot hans fader begått och allt sålunda ett stort brott genom ett ännu större gäldadt varda. Och må alltså du, som läser detta, om du är en Littow, ditt namn både med största rätt och med största orätt bära. Det hafver kostat en hel slägt dess arfvedel, men Anna Ahlekors ära och lif och mig väl hundra tusende hjerteqval, så att på denna tiden intet namn är så hårdt förbrutet och så dyrt återköpt, som detta Littowska namnet. Dock hafver jag läst i stjernorna, som efter Guds vilja förutsäga kommande ting, att af detta onda fröet ännu skall uppvexa en Gud och menniskor välbehagelig stam, allenast de båda förskingrade och hvarandra vedersakande grenarna af Littowska namnet, den med ära borna och den med synd befläckade, i en ärbar förening sammanknytas. För den skull nedlägger jag denna bekännelse i besagde förvaringsrum till ett vittne för efterverlden, bekräftandes allt detta med mitt namn och insegel, hvilket ock här hosoriginal: härhos bifogade dopattest till fullo intygar. Men på det ingen må tro, att jag i någon sinnesförvirring bekännt och nedskrifvit hvad allenast af något slags inbillning och samvetets pino mig ingifvet vore, hafver jag det bevittna låtit af kyrkoherden i denna församling, efter det han på sitt embetes ed på sig tagit att icke för någon lefvande uppenbara hvad här ofvan skrifvet står. Gud vare mig nådig och styre allt till det bästa.

272 Linnais den 17 November 1767.

273 Jakob von Littow,

274 assessor.konsekvensändrat/normaliserat

275 (Sigill.)

276 Jemte detta papper fanns en dopattest, daterad Nyenskans den 16 Februari 1699, samt ett så lydande intyg:

|237|

277 konsekvensändrat/normaliseratAtt ofvanstående är af assessoren herr Jakob von Littow af fri vilja och med fullkomlig sinnesredighet uppsatt samt inför mig erkändt såsom rätt och sanningsenligt, intygas:

278 Linnais som ofvan.

279 Ulrik Gabr. Arosenius.

280 Kyrkoherde i N. N. församling.konsekvensändrat/normaliserat

12. Den enträgnaste friaren.

281 Den morgonsömniga novembersolen hade ännu icke rosenfärgat trädens toppar i Linnais park, när redan den gamle hofmästaren Holming, åtföljd af en piga med kaffebrickan, tassade uppför trappan till gröna kammarn, för att afhämta den unge gästens kläder till borstning och stöflar till blankning. Det var något ovanligt, att hofmästaren, som gerna tog sin värdighet i akt, nu i egen person nedlät sig till denna underordnade tjenstgöring; men den hederlige mannen hade drömt idel spökhistorier och kände sig vid uppvaknandet besvärad af en utomordentlig nyfikenhet att få veta hvad under natten månde hafva tilldragit sig i det farliga rummet. För hvarje trappsteg han uppklef, syntes det honom allt sannolikare, att »prefekten» torde fått dela major Winterloos besynnerliga öde att flyttas i sömnen till dammen i parken (hvilket denna årstid icke varit något synnerligt prof på Linnais gästfrihet), i fall icke den stackars unge karlen vid detta laget kunde befinnas hufvudlös i sin säng, hvilket för gårdens anseende varit ännu bedröfligare. I sådant fall, – tillade Holming visligen vid sig sjelf, – är det väl onödigt att besvära sig med kaffet och stöflarna, men något bör man göra för sina medmenniskor. Drumlar hon der med brickan, menniska!

282 Emellertid hade hofmästaren knappt inkommit i yttre rummet, innan Lithau, som hörde stegen, öppnade den tillästa dörren och mötte de ankommande fullklädd och lifs|238|lefvande. Han hade tvättat sig med kallt vatten, för att dölja spåren af en sömnlöst genomvakad natt, men hans ovanliga blekhet undföll icke den skarpsynte trotjenaren. – Gud bevare så nådig prefekten ser afsigkommen ut! – hviskade hofmästaren, förtroligt blinkande. – Du kan hemta hit mera ved, Lovisa; – jo, jo, veden är slut, här har behöfts mer än en brasa i natt. Får jag vara så dristig och fråga hur det står tilloriginal: tlll?

283 – Excellent. Jag har sofvit som en gök i ett ugglebo. Tillstå, min käre Holming, att både ni och major Winterloo hade en försvarlig sticka, när ni sågo syner i gröna kammarn.

284 – Hm ... man skall intet inbilla mig, att det är så alldeles på rätt. Hvarifrån fick nådig prefekten tredje ljuset? Här funnos ju bara två.

285 – Det tredje fann jag gömdt under bordet.

286 – Så så? Gömdt? Månntro det? Och den gamla pampen der, med hvilken nådig barons stamfader, kejsar Jagiel, slagits under Jerusalems förstöring, – han har vändt sig bakfram, ser jag.

287 – Det roade mig att se på honom. Jagiel, säger ni? Jag förstår ...

288 – Sängen är så godt som orörd! Hm ... gamla räfvar luras intet så lätt. Det blir nu ljusa dagen; nog kan prefekten så gerna tillstå för mig, att han grasserat med fulingar. Det kan hända den bästa, det har ju händt mig.

289 – Hör på, Holming; när ni låg här i gröna kammarn, såg ni verkligen den, som ni nämnde?

290 – Det var en fråga! Så sannt jag här står. Om han var karl eller qvinna, det skall jag intet så noga säga. Men härifrån skåpet kom han.

291 – Är ni säker på det?

292 – Tvärsäker. Jag har varit trettio år här i huset och aldrig öppnat detta skåpet med min hand. Men derifrån kom han.

293 – Öppna det nu, så får ni se hvad der är.

294 – Jag skulle öppna skåpet i gröna kammarn! Tackar ödmjukast; nådig baron sjelf har aldrig öppnat det. Det finns bara en, som det gjort i min tid, och han måtte väl vara snäll smed, efter han har en så het ässja.

295 – Är ni säker på, att baron Littow aldrig har öppnat detta skåp?

|239|

296 – Jag måtte väl det, efter här aldrig har funnits någon nyckel dertill, så långt jag kan minnas. Nådig baron hade en gång en smed här, för att uppdyrka låset. När karlen slitit ut alla dyrkar han hade, ville han damma till dörren med yxan, men nådig baron förbjöd det och sade: det må då vara, jag gör intet med det, efter det är för ovigt att flytta.

297 – Men jag säger Holming, att nu är det öppet, – fortfor Lithau, som inom sig blef allt mera öfvertygad, att skåpet stod i en naturlig förbindelse med spökerierna uti gröna kammarn. För att bevisa sina ord, fattade han uti skåpdörren, som han före hofmästarens ankomst lätt tillskjutit, men se, dörren var åter jernfast tillsluten och motstod alla de försök han med hela sin styrka gjorde att öppna den.

298 Hofmästaren log triumferande. – Tillstå ändå, att fulingen är slugare än vi båda tillsamman, – småflinade han. – Nå, nå, jag säger ingenting; vill nådig prefekten hålla den saken tyst, så gerna för mig. Men nog har han sett det som grasserar här, och det var väl, att han slapp för så godt köp. Och efter jag ser att stöflarna ej behöfva borstas (här har visst varit något svart borstfä i natt), så understår jag mig säga, att nådig baron är längesedan uppstigen, om prefekten vill tala med honom. Den främmande grefven är som bäst hos baron.

299 – Bra, bra, jag kommer snart ned; – och Lithau begynte åter gå, som han gått flera timmar, med än snabba, än långsamma steg öfver golfvet, öfverläggande inom sig hvad bruk han borde göra af den farliga familjehemlighet, hvilken nyss på ett så hemlighetsfullt sätt blifvit honom anförtrodd.

300 Under tiden hade den kurländske grefven, som ämnade resa på morgonen, redan tidigt fått inträde i öfversten baron Littows sängkammare, och mellan dem hade ett samtal uppstått, hvars början läsaren lätt kan ana af fortsättningen.

301 – Vårt nordiska lynne, herr grefve, är icke nog lifligt att efter blott få timmars bekantskap decidera sig för ett val, som afgör vår hela lefnads lycka. Jag beder er vara öfvertygad, att min dotter, likasom jag, uppskattar äran af ert anbud, men för närvarande ...

|240|

302 – Tillåt mig säga, herr baron: fröken Anna är för ung för att sjelf kunna fatta ett beslut, och hon skall utan tvifvel öfverlemna åt er faderliga vishet att bereda hennes framtida lycka.

303 – Jag behöfver ej diktera min önskan, herr grefve. Min dotter är vid de år, då en flickas hjerta är sjelfständigt nog, äfven i sina nycker, för att ej låta ens en far befalla öfver dess känslor.

304 – Ej ens för hennes eget väl?

305 – Det gifs ingen sann lycka utan kärlek. Och min dotters ovanliga karaktersfasthet låter mig föga hoppas i detta afseende.

306 – Herr baron, låt oss lemna romangrillerna och tala om verkligheten. Ett ord, fröken Anna lyder, och min omsorg blir att eröfra hennes hjerta, sedan ni skänkt mig hennes hand.

307 – Jag har redan haft äran uttala mina principer, och jag finner intet skäl att ändra dem.

308 – Törhända, när herr baron lär känna mig bättre.

309 – Förlåt mig, – jag tviflar derpå.

310 – Men jag är fullkomligt säker derpå. Tillåt mig berätta herr baron en ganska gammal historia. En af herr barons förfäder, Sigismund Littow, ryttmästare vid en finsk sqvadron, upptog år 1701 den 30 December ett lån af 4 000konsekvensändrat/normaliserat dukater hos bankirhuset Samuel Geldern & Comp. uti Danzig. Denna summa ...

311 Öfverste Littow rodnade. – Denna summa, – afbröt han, – upptogs visserligen af ryttmästaren Littow, men icke för egen, utan för svenska kronans räkning, till uppsättande af en ny sqvadron kavalleri under det då pågående kriget.

312 – Tillåt mig erinra, att skuldsedeln behörigen ställdes i Sigismund Littows namn, med hans underskrift och sigill, och att densamma, ehuru den efter ryttmästarens död året derpå protesterades af hans rättsinnehafvare, likväl formligen bevakades både då och sedermera tid efter annan af huset Samuel Gelderns rättsinnehafvare. Denna skuldsedel, herr baron, är icke betald, och skall utan allt tvifvel utdömas, ifall processen ånyo göres anhängig. Dess belopp utgör för närvarande, med mer än 130 års räntor och otaliga rättegångsomkostnader, omkring en million rubel banko i ryskt mynt, eller något deröfver, om jag mins rätt.

|241|

313 – Det har, som jag tog mig friheten anmärka, blifvit tillräckligt utredt, att huset Gelderns arfvingar i denna fråga äga att vända sig till svenska kronan, och för öfrigt kan jag ej inse något samband mellan huset Gelderns anspråk och det ämne, hvarom vi nyss samtalat.

314 Grefven uppstod och såg på sitt ur. – Eh bienspråk: franska, – sade han vårdslöst, – tiden förgår, jag önskar ännu denna förmiddag bese ett par egendomar några mil härifrån. Hvilket samband mellan två så olika ämnen? Naturligtvis intet. Jag ville blott, en passantspråk: franska, låta herr baron veta, att det för närvarande är jag, som innehar vidpass hälften af huset Gelderns anspråk och äger fullmakt af de öfrige arfvingarne att utsöka hela beloppet. Au revoirspråk: franska. Tillåter herr baron, att jag vid återresan i morgon tager mig friheten göra ett kort besök?

315 Öfverste Littow mätte den djerfve främlingen med en blick af vrede och stolt förakt. – Jag trodde mig hafva att göra med en adelsman, – sade han – och jag finner en köpman. Här, min herre, är dörren. Innan ni en annan gång gör er det fåfänga besväret att öppna denna dörr för att köpslaga om en fröken Littows hand, råder jag, att ni ser er väl för, ty på anbud af denna beskaffenhet öfverlemnar jag åt mina betjenters ridspön att svara ...

316 – Köpslaga? Fi doncspråk: franska, min bäste baron; anser ni mig nog blind att betala en hel million för en liten landtfröken af det slag, som jag gratis kan plocka på hvarje qvist? Men aktningen för er person, fruktan att totalt ruinera er, och en passande morgongåfva ... Ni skall besinna er till i ...

317 Den fine herrn fick icke tala till punkt, innan han kände sig gripen i skullran af öfverstens kraftiga arm och utan krus utledd till trappan, der en släde väntade honom, till stor förvåning för den gamle hofmästaren Holming, som blef ett vittne till den nyss så firade gästens snöpliga afresa.

|242|

13. Valet mellan de två.

318 Vidpass en vecka hade förgått, sedan arkitekten Lithau ankom till Linnais gård. Hofrådinnan Winterloo med sin son hade återrest till Syrjänkoski; den kurländske grefven hade ej vidare hörts af. Dagarne hade förgått under byggnadsplaner och kostnadsförslag för de stora förändringarne, som skulle vidtagas nästa vår; qvällarne under förtroliga samtal, dervid, sällsynt nog, ingen annan främmande nu under menföret besökte det gästfria Linnais. Inga spökerier hade vidare oroat gårdens unge gäst, hvilken genast följande dagen inflyttade i det rum, som vid hans ankomst beboddes af grefven.

319 Den förtrolighet, som så lätt uppstår i den tätt slutna kretsen af en herrgård på landet, hade närmat Lithau till familjen på Linnais. Man hade å ömse sidor lärt känna och högakta hvarandra. I denna lilla krets af fyra personer, der guvernanten m:lle Triste-Ruban anspråkslöst intog femte platsen, fanns i sjelfva verket så mycken redbarhet, bildning, behag och talenter, att ingen förlorade, men alla vunno på den närmare bekantskapen. Men oaktadt den välvilja, den förekommande artighet, hvilken Lithau rönte af alla familjens medlemmar, och just i de ögonblick, när förtroligheten tycktes vexa ända till vänskap, hände ibland, att en viss kylig känsla lade sig mellan dem. Då blef öfverstens hållning plötsligt rakare, fröken Anna förstummades och nedslog ögonen, arkitekten sökte ord och drog sig tillbaka. Endast fröken Ringa förblef oförändrad, lika glad, lika barnslig och skickade då, som hon sade, Mefisto att »apportera konversationen».

320 Lithau bar något inom sig, som mer än en gång betog honom lusten att skämta, och detta var medvetandet af den olyckliga familjehemlighet, hvarom sannolikt alla de öfrige ännu voro fullkomligt okunniga. Förgäfves hade han bemödat sig att finna ett passande sätt att meddela öfversten denna hemlighet; redan den förödmjukelse han fruktade att bereda sin gästfrie värd, så snart denne erfor,|243| att en främling, en Lithau, vore i besittning af ett dokument, som satte hela familjens bestånd i fråga, hindrade honom hvarje gång att våga ens en anspelning på förhållanden af så ömtålig beskaffenhet, i hvilka han dessutom med rätta kunde anses som partisk.

321 Ett eget öde tycktes härvid komma honom till hjelp och sjelfmant leda samtalet på dithörande ämnen. Lifligt intresserad af sin utmärkta familjs historia, återtog öfversten de senare qvällarna, när han närmare lärt känna sin gäst, den afbrutna läsningen af fadrens memoirer och var nog artig att dervid meddela främlingen en del af hvad läsaren förut känner från den första qvällen, då vi gjorde familjen Littows bekantskap. Mycket blef härigenom klart, som Lithau förut endast anat, men i samma mån försvårades äfven bekännelsen, att han om den besynnerlige trettonde afkomlingen af Jagiels ätt visste mer än öfversten sjelf. Det förekom honom, som lade öfversten med afsigt en viss tonvigt på sägnen om Catharina Szistovo och den polske sadelmakarens son. Det var klart, att äfven i vår tid ingen fröken Littow skulle tillhöra en man af låg börd, och kanske minst af alla en Lithau!

322 Dock – sådant är menniskohjertat, att en tanke, som kanske annars aldrig fallit en ung man med sjelfkänsla i hågen, just derför att den syntes så omöjlig, nu ständigt återkom, så mycket han än bemödade sig att undertrycka en så farlig föreställning. Den flyktiga spådomen i assessor von Littows bekännelse rann honom ständigt i minnet; han kunde knappt värja sig från den uppfattningen, att ett hemlighetsfullt öde fört honom, just honom, till besittning af gröna kammarns hemlighet och utkorat honom till ett redskap att återförena dessa brutna och fientliga grenar från samma stam, af hvilka den ena derförutan nödvändigt måste krossas, om sanningen någonsin komme i dagens ljus. Och då irrade hans blickar från den ena till den andra af dessa älskvärda unga systrar, från Anna till Ringa, från Ringa till Anna, och i det tysta djupet af hans eget klappande hjerta uppsteg åter och åter den sällsamma frågan: hvilken af dem?

323 – Dåraktiga fråga! – sade han till sig sjelf. – Vet jag väl, om någon af dem kan besvara min kärlek?

324 Och än en gång flögo hans blickar från den svartlockiga, mörkögda, stolta fröken Anna till den ljusa, glad|244|lynta, barnsliga Ringa, och så åter tillbaka; från nattens stjernor till morgonrodnadens löjen, från högheten till oskulden, från flickan med den djupa och starka själen till flickan, som endast hade ett hjerta i knopp; – ty så hade han redan lärt känna de två. Men valet syntes honom lika omöjligt som målet. –konsekvensändrat/normaliserat Hvardera af dem kan skapa ett lifs lycka, – upprepade han till sig sjelf, – men hvem skapar min?

325 I ett af dessa tvekans ögonblick kom m:lle Triste-Ruban med några kanava-mönster och bad arkitekten välja efter sin smak det vackraste af dem, hvilket hon ville arbeta till julen. Den stackars flickan kunde knappt mera dölja det intryck, som gästen på Linnais gjort i hennes känsliga hjerta alltifrån de första vanliga artigheter han sade henne vid middagen efter skridskofärden. Och då hon i hvarje annat grannskap, än fröknarna Littows, kunde anses för en ganska behaglig person och Lithau, af deltagande för hennes beroende ställning, fortfarit att visa henne en aktningsfull uppmärksamhet, var det icke underligt, att denna uppmärksamhet både af henne och fröknarna tolkades annorlunda, än den verkligen menades.

326 Fröken Anna satt då med ett perlarbete vid sybordet, och Ringa var sysselsatt med att klippa silhouetter. Lithau valde ett mönster och erhöll till belöning en blick, mer tacksam kanhända, än erkänslan för en så ringa tjenst hade rätt att vara, då han tillfälligtvis såg upp och mötte en blick af Anna, så mörk, så sorgsen och hotfull på en gång, att denna blick trängde honom genom själen. Det var blott tjugondedelen af en sekund, och Annas ögon sänktes genast åter till arbetet, men denna hastiga blick var en blixt i mörkret, den skingrade all ovisshet, den afryckte slöjan ifrån ett ungt hjertas med yttersta omsorg begrafna hemlighet.

327 M:lle Triste-Ruban misstog sig troligen om den förlägenhet, som röjde sig i hennes riddares drag, ty hon gillade hans val med ett strålande uttryck af ömhet och sällhet, som på detta håll lyste igenom en lättare slöja och uppfyllde Lithau på en gång med ledsnad och medlidande öfver den stackars flickans förlåtliga misstag. Han uppstod något tvärt och gick till fröken Ringa, den enda neutrala person, till hvilken han nu kunde vända sig, ty öfversten var icke då tillstädes.

|245|

328 Ringa mötte honom på halfva vägen och utbad sig frimodigt, att för ett ögonblick få disponera hans hufvud. Derpå tog hon ett ljus, lät hans skugga falla i profil på tapeten och utropade triumferande: – Jag har lyckats! Jag har fått honom!

329 Utan att gifva akt på systerns missnöjda min, visade hon derpå en förträffligt lyckad silhouett af Lithaus manliga hufvud, med den raska, något höga hållning af nacken, som gaf det en så bestämd karakter. – Anna, – fortfor hon, –konsekvensändrat/normaliserat påstod i går, att jag ej kunde klippa arkitektens silhouett, utan att arkitekten visste af det; men se nu sjelf! Är det likt, eller hvad?

330 Alla måste erkänna, att likheten var fullkomlig. Endast m:lle Triste-Ruban anmärkte, att pannan ej var tillräckligt hög och minen något för dyster.

331 – Det kommer sig deraf, – sade Ringa, – att arkitekten just var upptagen af att dechiffrera ma bonnesspråk: franska mönster, när jag klippte honom. Vid ett så tråkigt arbete kan man ej annat än se dyster ut. Hade jag klippt honom när vi möttes på isen och han ej hittade hem, skulle jag varit tvungen att klippa näsan en linie längre, och det hade gjort profilen betydligt muntrare.

332 Svaret behagade ej m:lle Triste-Ruban. Men Ringa hade tyvärr vuxit från hennes förmaningar, och der återstod intet mer att göra.

333 – Jag tycker ej om silhouetter, – yttrade fröken Anna, för att afbryta ämnet. – Bilder utan ögon likna menniskor utan själ och ytor utan innehåll. Silhouetter äro de ensidigaste bilder jag vet. De gifva oss hälften af en form och knappt skuggan af en karakter; de upphöja näsa och haka till det märkvärdigaste hos en personlighet och blifva derigenom karikatyrer af deras original.

334 – En karakter, fröken Anna, – sade Lithau, – röjer sig, der den finnes, i hvarje del af ens personlighet. Det finns menniskokännare, som kunna säga er hvem ni är, utan att någonsin hafva sett mer än några rader af er hand.

335 – Är arkitekten också en sådan menniskokännare?

336 – Jag vill ej påstå det; men jag önskade gerna vara det. Man undviker derigenom många misstag.

337 – Och många illusioner?

|246|

338 – Det är möjligt. Men jag föredrager illusionerna, ty utan dem vore lifvet en ödemark.

339 – Och jag föredrager sanningen, – fortfor Anna med en stolthet, som klädde henne förträffligt. – Hellre en klar, om också bitter verklighet, än ett dåraktigt gäckande hopp.

340 Lithau försökte läsa i hennes blickar, men hon betraktade honom stadigt och outgrundeligt. Slutligen smålog hon och sade: – Medgif likväl, att er menniskokännedom stundom liknar astronomens tub: ju närmare han söker draga en fixstjerna inom sin synkrets, desto mindre och oförklarligare synes hon honom.

341 – Stjernor ha privilegium att gäcka våra forskningar, – svarade arkitekten undfallande. Han ville ej drifva tvisten in på ett vådligt område.

342 Men Ringa, som missförstod hans första yttrande, var ej sinnad att släppa honom för så godt köp. – Efter arkitekten kan spå i händerna, – sade hon, – så var god och spå mig! Här är min hand.

343 – Jag anar, att ma bonnespråk: franska önskar bedja er om samma grace, – inföll åter Anna, måhända oöfverlagdt, ty det lät elakt, mot hennes vana.

344 Den förnäma tonen skärpte i sin tur Lithaus svar. – Fröken Ringa gör min ringa insigt en alltför stor heder, – genmälde han. – Men antag, att jag är en spåman; tror ni väl, att jag behöfver er vackra hand för att säga er hvem ni är och af hvilket silke parcerna spunnit er lefnadstråd? Det lyckas mig kanske någon gång att läsa äfven ... i stjernorna. Tillåt mig derför börja med fröken Anna. Jag läser i hvälfningen af hennes ögonbryn, att hon aldrig skall dela Catharina Szistovos öde.

345 Anna rodnade. – Det var ett mediokert horoskop, – yttrade hon, – men jag antager det som ödets beslut.

346 – Än jag då? – utropade Ringa. – Blir det min lott att älska en sadelmakare och att dö i ett kloster?

347 Spåmannen teg ett ögonblick. En ny känsla strömmade in i hans själ, likt den man erfar, när vårens första fläkt andas in genom den öppnade rutan.

348 – Jag vet ej, – svarade han, – hvem fröken Ringa en gång skall älska, men jag läser i löjet på dessa läppar och den ännu ofödda tåren i dessa ögonvinklar, att hon skall blifva lycklig och älskad tillbaka. Hennes lif liknar|247| solskenet; man kan ej fatta det, ej måla det, ej med ord utsäga det; och likväl förstår ett barn hvad det är ...

349 – Nej, nu slingrar arkitekten sig undan; det var då ingen spådom alls, – anmärkte Ringa brydd. – Så mycken möda, som jag gifvit mig att porträttera arkitektens näsa, hade väl förtjenat en bättre belöning, än solsken och vackert väder.

350 – Behåll det, fröken Ringa, och när skuggorna komma, skall solskenet endast klarare lysa genom molnen.

351 – Men hvad spår då arkitekten åt ma bonnespråk: franska?

352 – Jag läser i hennes hvita hand, att hon en dag skall få orden »pour le meritespråk: franska».

353 Den stackars goda Triste-Ruban sökte förgäfves utgrunda meningen af denna spådom. Men då hon verkligen hade utmärkt hvita händer, föll det henne in, att arkitekten ville säga henne en artighet, och med denna tröstande tanke gick hon upp till sitt ensliga rum, för att hela natten drömma rosende framtidsdrömmar.

354 Lithau kastade en förstulen blick på Anna och tyckte sig märka spåret af en sönderpressad tår i hennes innersta ögonvrå. Kanske bedrog han sig, ty hela hennes hållning den öfriga delen af aftonen var mycket lugn, jemn, artig, men något kylig tillika.

355 Hans val var i alla fall afgjordt nu. Nyckfulla hjerta! Just derför att denna stolta flicka älskade honom, vände sig hans hjerta från henne till den andra, som icke kände kärleken mer än hon kände sorgen och som kanske aldrig skulle samtycka att binda sitt flyktiga väsen vid hans. Anna Littow skulle blifva hans, så prinsessa hon var, det visste han nu, ty dämmaren för hennes stolthet låg likt ett öde uti hans hand; men för denna visshet bleknade ock hennes tjusning. Ringa åter skulle icke fråga hans namn, endast sitt hjerta, och detta hjerta var ännu en bok utan titelblad. På dess första hvita blad ville han inskrifva sitt namn och lyckas i hvad han sjelf förklarat omöjligt – att binda solskenet.

|248|

14. En million.

356 Dagarna gingo. Två veckor hade förflutit, sedan arkitekten Lithaus ankomst till Linnais, och ännu dröjde han qvar. Hans egentliga arbete var slutadt, men han dröjde för att uppgöra en fullständig ritning till den nya byggnaden. För att säga sanningen, hade detta arbete likaså väl kunnat utföras hvar som helst efter ett gifvet program, men öfverste Littow anhöll som en väntjenst, att det måtte utföras under hans ögon. Oaktadt en viss förnäm öfverlägsenhet ännu stundom framskymtade bakom öfverstens gästfria artighet, ja oaktadt svårigheten att förlika en upprorisk känsla af stolthet med klangen af det borgerliga, det fientliga namnet, hade den unge mannen stigit allt högre i sin värds ynnest, och hans sällskap hade blifvit för öfversten ett behof under de långa höstqvällarna. För sina döttrar var baron Littow fullkomligt trygg. Det föll honom icke in, att detta dagliga, förtroliga umgänge med en ung man af så ringa ställning i samhället, vore han också än mera talentfull och bildad, än arkitekten Lithau verkligen var, kunde medföra någon våda för fröknarna Littows lugn.

357 Men i samma mån som öfversten visade sin gäst en allt öppnare vänskap, i samma mån tycktes döttrarna draga sig mera tillbaka. Allt slutnare och stoltare blef den mörkögda Anna, och likasom hade hennes starkare själ inverkat på den yngre systerns flyktigare lynne, blef äfven Ringa de senare dagarna tystare än förr och undvek med en viss skygghet den förra förtroligheten. Den skämtsamma tonen, de glada spratten hade upphört, och sjelfva Mefisto lyckades ej alltid numera att »apportera konversationen».

358 Lithau märkte detta, och hans egen, icke ringa stolthet uppreste sig mot tanken att möjligen anses som en öfverflödig person. Hvarje afton beslöt han att resa följande dag, men hvarje morgon beslöt han åter att stadna. Gröna kammarns hemlighet tyngde hans bröst; han hade|249| ännu ett ord otaldt med familjen på Linnais, och detta ord stadnade qvar på hans läppar likasom fastskrufvadt med jern.

359 En dag satt han som vanligt vid sitt arbete, och öfversten satt vid hans sida, öfverläggande om de prydnader, hvilka borde anbringas på husets hufvudfaçad, då dörren raskt öppnades och in trädde oförmodadt den kurländske grefven.

360 Öfversten kände i ögonblicket sitt blod koka, men han beherrskade sig och frågade kallt hvarmed han kunde vara till tjenst.

361 – Behagar herr baron förunna mig några ögonblicks enskildt samtal? – frågade grefven ogeneradt, likasom hade han ej den minsta hågkomst af att en gång förut hafva blifvit visad på dörren.

362 – Hvad herr grefven har att säga mig kan gerna sägas i denne herres närvaro, – svarade öfversten, – så mycket mer, som jag ej vill uppehålla herr grefvens dyrbara tid med ett längre besök.

363 – Som ni behagar, – svarade grefven vårdslöst. – Det blir i alla fall ingen hemlighet länge. Ni vet, herr baron, att Sigismund Littows arfvingar aldrig kunnat framvisa något qvitto såsom bevis, att de fyra tusen dukaterne verkligen skulle blifvit använda för svenska kronans räkning.

364 – Ni bedrager er. Detta bevis har två gånger varit företedt för domstol i denna process af assessororiginal: assesor Jakob von Littow, men saknade då ännu en behörig verifikation från svenska riksarkivet. Sedermera har detta qvitto förkommit.

365 – Detta qvitto har aldrig funnits till, herr baron, eller ock har det varit oäkta, och som bevis derpå, se här ett bestyrkt utdrag af juden Salomon Ruths i Danzig bokföring, hvaraf befinnes, att Sigismund Littow, dagen efter sedan han uppburit de fyra tusen dukaterne af huset Geldern, liqviderat en sin privata skuld till Ruth ungefär af lika belopp. Sedan jag sist hade äran besöka Linnais, har jag från Danzig efterskrifvit detta nyligen upptäckta ovedersägliga bevis, att er anherre verkligen lyftat de omtvistade medlen för eget behof. Men innan jag begagnar mig inför domstolen af ett intyg, som utan allt tvifvel måste lagligen binda er till skuldens betalande, har jag föredragit att enskildt vädja till eder ridderliga ära. Om det äfven vore|250| möjligt att hädanefter lagligen bestrida en skuld, om hvars riktighet ni måste vara moraliskt öfvertygad, så är jag förvissad, att er heder som adelsman ej skall tillåta er det, och jag beder nu att få veta hvad ni beslutar.

366 Öfversten stod slagen af bestörtning. Huru han än granskade det olyckliga papperet, som skulle totalt ruinera honom, kunde han icke finna något skäl att betvifla dess riktighet. Det var i laga form bevittnadt, och derunder sågs magistratens i Danzig sigill. Grefven hade dessutom med klok beräkning förstått att vidröra hans ömmaste sida.

367 – Mitt beslut är snart fattadt, – svarade öfversten, mycket upprörd. – Ingen Littow har ännu dagtingat med sin heder, och är skulden äkta, vill jag betala den med hela min egendom. Den torde icke fullt satisfiera er, men mera kan ni icke begära. Jag protesterar icke beloppet, endast olagliga räntor och lagsökningskostnader.

368 – Ni vet, herr baron, att efter lägsta värdering kan beloppet icke understiga en million rubel i ryskt banko. Är ni beredd att erlägga denna summa?

369 – Förskaffa mig säker utredning om skuldens belopp, och Linnaisoriginal: Linnnais är ert. Ni kan vara belåten med denna revanche. Är det något vidare, hvarmed jag kan vara till tjenst?

370 – Några ord enskildt, om ni tillåter.

371 Lithau stod upp för att gå.

372 – Jag beder er, blif qvar, – sade öfversten. – Denne herre har intet att säga mig, dervid er närvaro kunde vara på något sätt hinderlig.

373 Grefven bet sig i läpparne. – Herr baron, – sade han, – jag behöfver icke upprepa mitt första förslag, men ni borde nu inse, att det är dikteradt af det renaste intresse för eder familj. Jag är beredd att förgäta ett missförstånd, hvars motiver jag måste högakta, och jag räcker ännu en gång min hand till försoning, såsom det anstår två riddersmän.

374 Öfversten brusade upp. – Två riddersmän! – upprepade han, vändande sig till Lithau. – Denne karl är, på min ära, oförskämd. Jag har kastat honom på dörren för det att han vågat föreslå mig att köpa en fröken Littows hand för en lumpen million, ochoriginal: oeh i stället att ränna mig värjan genom lifvet, hvilket hvarje adelsman i hans ställe skulle hafva gjort, ifall en adelsman kunnat nedlåta|251| sig till en sådan handel, i stället kommer han ännu en gång, liksom intet passerat, och bjuder mig handen till försoning! Han en riddersman! Vet ni, herr arkitekt, hvad han förstår med denna försoning? Han är öfvertygad, att, sedan han ryckt ifrån mig mitt sista brödstycke, skall jag utan tvifvel med glädje förnedra mig nog djupt att kalla honom min svärson, – att uppoffra mitt barn åt en eländig schackrare, hvilken köpt sig adelig sköld och grefvetitel för några hundra dukater af någon tysk småfurste, som behöft penningar för att underhålla sina mätresser. Och denne lakej, hvilken bär sitt namn som ett livré, utan att dermed ha vunnit annat än glittret, han kallar sig en riddersman!

375 Grefven närmade sig försigtigt till dörren. Han hade påtagligen skjutit bom och tänkte i god tid på reträtt. Men Lithau, som redan en stund skarpt fixerat honom, trädde nu beslutsamt emellan och stängde återvägen.

376 – Med herr barons tillåtelse tager jag mig friheten fråga denna person, som kallar sig grefve Spiegelberg, om det är han sjelf, som förfärdigat magistratens i Danzig sigill och öfriga underskrifter, eller om han låtit tillverka beviset på spelbanken i Homburg.

377 Grefven sökte förgäfves behålla sin förträffliga kontenans. – Herre, – utropade han, – tror ni er ostraffadt kunna insultera en man som mig?

378 – En man som ni! – upprepade arkitekten föraktligt. – Det är tid att ni afkastar masken, herr Spiegelberg! Redan er första anblick väckte hos mig dunkla hågkomster om en viss äfventyrare, som jag händelsevis såg under mina resor för fyra år sedan. Numera är jag fullkomligt säker på att ej hafva bedragit mig. Ni bar den tiden ingen grefvetitel, herr Spiegelberg; ni är yngre son till grefven af samma namn, ni har fått en god uppfostran, ni tjenade vid Grodno husarregemente, men ni vanslägtades, ni tvangs af edra kamrater att taga afsked för det att ni spelade falskt ...

379 – Hvad understår ni er ...

380 – Jag har strax slutat. Från denna tid blef ni spelare till profession, en simpel lycksriddare, som af sin tidigare bana endast behöll jargonen och som för ombytes skull reste i egenskap af kollektör för ett frankfurter lotteri. Se der edra verkliga relationer till huset Geldern; men ni ville exploitera dem till er fördel och förbättra er ställning med|252| ett lysande parti. Ni har åter spelat falskt, det är er metier, men denna gång har ni tappat.

381 Främlingen förde ursinnigt handen till bröstfickan, men han blef förekommen. – De der gamla konsterna kan ni lägga af; de brukas ej här i Finland; – och med dessa ord bemäktigade sig Lithau ett par små, i fickan dolda puffertar, afsköt dem i kakelugnen och återgaf dem derpå åt deras ägare. – Ni gör klokt i att se er om efter dörren, – tillade han, – ty ni är van att blifva utkastad. Jag vill minnas, att trappan i Homburg var litet högre än här.

382 – Jag är huset Gelderns agent och skall ruinera er till sista kopeken! – ropade för detta grefven ursinnigt.

383 – Ni kan spara er allt besvär, ty utom att danziger-intyget är falskt, kan baron Littow när som helst visa det qvitto, som öfverflyttar Sigismund Littows skuld på svenska kronan ...

384 – Bevis! bevis!

385 – Det skall fås, när domstolen så önskar. Med herr barons tillåtelse gifver jag eder tio minuter att förfoga er utom Linnais område. Dröjer ni en minut längre, skall man fråntaga er danziger-papperet och låta undersöka det på ort som vederbör ...

386 F. d. grefven tog hastigt till fötter. Men gamle Holming, som troligen lyssnat och nu såg mannen för andra gången affärdas med mera brådska än artighet, kunde ej afhålla sig från ett pojkstreck. Det var kram snö, och gårdens pojkar höllo just på att bekriga hvarandra. – En hvit slant åt den, som skickar herrn der en god boll i ryggen! – hviskade Holming åt de närmast stående. Desse läto ej säga sig detta två gånger, och ett hagel af snöbollar nedslog öfver den förbittrade flyktingen.

387 – Det fick han för att han gaf sig ut för grefve. Liksom vi ej visste hur en grefve ser ut! – mumlade den aristokratiske trotjenaren, i känslan af sin harm öfver ståndets förolämpade värdighet.

388 Baron Littow tryckte arkitektens hand. – Ni har demaskerat en skurk och lättat en ärlig mans hjerta, – sade han. – Men det qvitto ni omtalade finns icke.

389 – Det finns, herr baron!original: baronl

390 – Det är icke möjligt. Jag har sökt det i tjugu år.

391 – Det finnes i ekskåpet uti gröna kammarn.

|253|

392 – Huru? Ni har ... det vill säga, någon har öppnat ekskåpet? Jag sökte en gång förgäfves öppna det, och då jag af ett gammalt inventarium visste, att det endast innehöll min farfars mineralsamlingar, lät jag det förblifva orördt.

393 – Det innehåller äfven papper af vigt, och bland dem det saknade qvittot, behörigen verificeradt. Ni kan vara lugn för Sigismund Littows skuld, i händelse huset Geldern finner för godt att fullfölja sina anspråk.

15. Jaromir på Borotins slott.

394 – Roar det arkitekten att följa mig till gröna kammarn, så vill jag genast låta uppbryta skåpet, – sade öfversten baron Littow till sin unge gäst.

395 Lithau följde honom. Gårdens smed försedde sig med nödiga verktyg, och sedan man förgäfves profvat alla möjliga nycklar och dyrkar, befalltes smeden att använda våld.

396 – Det gör mig ondt om den gamla möbeln, – yttrade öfversten. – Så långt någon minnes tillbaka, har den stått här i orubbadt bo och åtnjutit sina privilegier som en medlem af familjen. Men en drake får den icke vara, som gömmer fördolda skatter till förfång för sin herre.

397 – Om han visste hvad denna möbel gömt! – tänkte Lithau, och hans hjerta klappade med häftiga slag.

398 – Apropos, bäste herr arkitekt, – vänta ett ögonblick, smed! – det faller mig något in. Ni har ännu icke sagt mig, genom hvilken tillfällighet ni, ensam bland alla Linnais innevånare, fått tillträde till drakens gömma. Känner ni kanske en slagruta, nog stark att utan hoftänger och kofötter öppna ingången till drakens håla, så skall det vara mig kärt. Ni tiger? Skulle detta skåp händelsevis stå i sammanhang med de ryktbara spökerierna här uti gröna kammarn?

399 – Jag kan icke neka, att jag misstänker det, – svarade Lithau leende.

|254|

400 – Således ett skäl mera att besvärja draken, om det ock måste ske med skarpt stål. Men hvad ser jag? Min stamfaders stora sabel utdragen ur sin slida och blankskurad, såsom jag aldrig sett den förr! Holming, ... hvad har han tagit sig för, gamle narr?

401 Holming bedyrade, att han förr ville röra vid glödande jern, än vid detta durchlauchtiga vapen, och han kunde så mycket mindre begripa hvem som understått sig att göra detta, emedan kammaren varit stängd och han, Holming, haft nyckeln, alltsedan prefekten låg uti rummet. – Den, som fejat värjan, må säga sitt namn, om han finner för godt, men intet är det så omöjligt att gissa, – mumlade den gamle trotjenaren med en skygg blick omkring sig, ehuru det nu var ljusa dagen.

402 Öfversten hörde honom knappt. Han hade nedtagit den polska sabeln och granskade reliken med synbart intresse. – Här, – sade han, – är min stamfaders namn Jagiel, hvilket han vid dopet erhöll efter sin herre och storfurste. Det var förut endast till hälften läsligt; nu ser man det tydligt graveradt på klingan. Och här dessa tolf pilar på andra sidan ... besynnerligt! Jag har aldrig förr blifvit dem varse. Ni bör veta, min unge gäst, att dessa pilar stå i samband med en familjetradition, jag skall kanske en annan gång berätta den, om det roar er. Holming, ditt nöt, hvem har skurat sabeln?

403 – Nådig baron borde gissa hans namn, – svarade hofmästaren med en högst löjlig grimas, som skulle gifva svaret utseende af ett skämt, men tillräckligt yppade, att sagesmannen sjelf var af annan mening.

404 Öfversten skrattade. – Arkitekten känner kanhända Grillparzers sorgespel »Stamfrun», Die Ahnfrau? Anna berättade mig, att Weylandts tyska theater gaf det förliden vinter i Helsingfors. Påminner arkitekten sig alla de spökerier, som drefvo sitt ofog kring röfvaren Jaromir, första natten han tillbragte i grefve Borotins slott?

405 – Jag mins dessa scener mycket väl.

406 – Jag föreställer mig hvilken agreabel natt arkitekten måste ha tillbragt med dessa minnen här uti gröna kammarn. Linnais är i sanning ej ovärdigt att passera för ett spökslott, och att döma efter hvad här passerat, kunde ni, utan att vara röfvare, anse er för en verklig Jaromir.

|255|

407 En blixtlik ingifvelse genomkorsade Lithaus själ.

408 – Om herr baron läst pjesen, mins herr baron kanske anledningen, hvarför Jaromir så vid sitt första besök invecklades i slottets olyckliga hemlighet och marterades med alla dess skräckscener, – sade han tvekande.

409 – Jag vill påminna mig, att Jaromir var den gamle grefvens rätte son, som blifvit i sin barndom bortförd af röfvare.

410 – Vore jag vidskeplig, herr baron, kunde jag anse mig äga någon dylik anledning att vara ihågkommen af Linnais spöken ...

411 – Det säger ni, på min ära, med en min, som ... Öfverstens dittills leende uppsyn mörknade. – Bryt upp skåpet! – utropade han tvärt.

412 Lithau förstod honom. Baron Littow hade ihågkommit hans farfar.

413 Smeden använde nu hela sin armstyrka och lyckades slutligen uppbryta dörren, likväl ej utan att en betydlig spillra lösbröts och medföljde låset. Skåpets inre befanns oförändradt i samma skick som Lithau sett det om natten. Samlingarna och papperen funnos i lådorna. Äfven Sigismund Littows verificerade qvittens fanns ganska riktigt bland papperen. Öfversten förvånades öfver den mängd af för Linnais vigtiga dokumenter, som här förvarades. – Jag har alltid trott, – sade han, – att dessa handlingar förkommit under 1788 års krig. Det är herr arkitekten jag har att tacka också för denna upptäckt.

414 – Icke mig, herr baron, utan det hemlighetsfulla väsen, som besöker detta rum. Jag beder att skåpet må noga undersökas, ty jag har anledning tro, att det kunnat öppnas inifrån och att en person kunnat vara dold derinne.

415 – Detta är mer än jag kan begripa; – anmärkte öfversten. – Dörren sluter så tätt till dessa lådor, att knappt ett ark papper får rum deremellan. Men låt oss utdraga lådorna.

416 Lådorna utdrogos. Man undersökte bakväggen af skåpet. Den tycktes vara fullkomligt fast och stod dessutom så nära väggen, att omöjligen någon kunnat vara dold der bakom.

417 – Gå er väg, Holming, och tag smeden med er, – befallte öfversten tankfull. Snart derpå var han ensam med Lithau i gröna kammarn.

|256|

418 – Arkitekten är en man utan fördomar, och jag tillhör ej heller dem, som taga alla amsagor för banko. Men jag tillstår, att dessa upptåg förvåna mig. Jag kan ej tillåta, att någon del af mitt hus är en skådeplats för historier, som påminna om spökerierna på Anjala. Vill ni hafva godheten beskrifva för mig hvad som tilldrog sig den natt ni befann er i detta rum? Det torde kanske leda oss något på spåren.

419 Lithau omtalade nattens äfventyr, likväl utan att ännu nämna något om assessor von Littows bekännelse, hvilken han bar i sin bröstficka.

420 – Jag kan ej få ur mitt hufvud, att den gamle räfven Holming har någon del i allt detta, – fortfor öfversten. – Har ni ej något skäl att misstänka honom?

421 – Efter allt hvad han berättat både före och efteråt, har jag all anledning att tro honom stå i komplott med spökerierna; men jag tillstår, att jag ej kan inse något rimligt motiv dertill.

422 – Icke jag heller, om ej lusten att spela en vigtig person. Låt oss nu undersöka blå kammaren och plattformen på taket.

423 De båda herrarne begåfvo sig dit. Det var en klar vinterdag; man kunde, oaktadt den svaga dagern från inre rummets enda fönster, tydligt urskilja alla föremål. Men intet misstänkligt kunde upptäckas hvarken i kammaren eller på taket. Endast ett svagt inbrändt ärr, liknande spåret af en hästfot, syntes deruppe uti de halfmurkna plankorna, som utgjorde golfläggningen af det platta taket.

424 – Jag skall låta borthyfla det dumma märket, – sade öfversten förtrytsamt. – Det har sannolikt uppkommit, när jernledstängerna i balustraden smiddes, hvilket skedde hemma på Linnais, men det gifver folket anledning till allehanda skrock. Kom, låt oss gå ned. Det är någonting obehagligt i dessa rum. Mot min vilja förekommer det mig, som skulle vi omgifvas här af osynliga varelser. Men jag måste veta hvad det är, som drifver gyckel med oss; jag vill sofva i natt uti gröna kammarn.

|257|

16. Ett vinterfälttåg.

425 Det var i början af December. En nyfallen snö och en klar vintersol lockade Linnais innevånare ut i det fria. Kapten Winterloo hade bjudit hela familjen på middag, och emedan de händelser, hvilka omtalas i de föregående två kapitlen af denna historia, passerat på morgonen och förmiddagen, var det nu tid att begifva sig på väg, emedan man hade inemot en svensk mil öfver sjön till Syrjänkoski.

426 – Jag hoppas arkitekten har ingenting emot att blifva m:lle Triste-Ruban’s riddare? – frågade öfversten i skämtsam ton, medan stora sufletten, förspänd med två ståtliga hästar, körde fram på gården och efterföljdes af en liten vacker kasansk släde, förspänd med Linnais bäste trafvare. Och utan att afvakta svaret, tog öfversten plats med sina båda döttrar i den stora sufletten, under det att den stackars guvernanten, häpen öfver sin lycka, satte sig väl påpelsad uti den mindre släden. För Lithau återstod intet val. Han satte sig bredvid sin dame och fattade tömmarna.

427 Under andra omständigheter hade detta arrangement synts honom så sjelffallet, att något annat knappt kunnat komma i fråga. Men nu retade det i hög grad hans medfödda stolthet. Det förekom honom som en tydlig fingervisning, för att utmärka det afstånd, hvilket åtskilde honom från de högborna fröknarna, och på samma gång läste han i öfverstens skämtande ton en anspelning på hans förmodade inklination. Ingenting retar så mycket, som farhågan att synas löjlig i deras ögon, hos hvilka man önskar att stå i en helt annan dager, och löjlig var verkligen den unge mannens situation i detta ögonblick. Han vågar lyfta sina blickar ända till en fröken Littows hand, och man anser honom betagen i fröknarnas guvernant, man visar honom till och med den förolämpningen att gynna hans förmodade böjelse, och han är tvungen att underkasta sig detta, medan hon, som han älskar, placeras förnämt i en högre sfer och än vidare styrkes i det missförstånd, som förödmjukar honom. Denna tanke blef vår unge arkitekt olidelig. – Hvilken af oss bär den andras öde i sina händer? – sade han till|258| sig sjelf. – De behandla mig som en person långt under deras högvälborenheter; jag har i sanning lust att byta plats med dem, om icke för annat, så derför att de anse sig stå så högt öfver mig.

428 Upptagen af dessa tankar, märkte Lithau knappt, att den till allt detta oskyldiga Triste-Ruban, som väntat och åter förgäfves väntat ett artigt ord af sin stumme kavaljer, slutligen, för att börja samtalet, frågade honom hvad han tyckte om utsigten med de vinterklädda granarna.

429 Efterhand lugnade sig hennes körsven tillräckligt för att fatta ett beslut, och han visste med sig sjelf, att han var man att utföra det. Han beslöt göra början med sin dame för tillfället.

430 – Dessa granar, – svarade han, – äro äkta söner af vår nordiska natur. Det är snö på deras grenar, men saft i deras kärna. De grönska ännu, när allt vissnar omkring dem. Här i norden skall man icke alltid döma efter utseendet. Vår eld är ofta is, men vår is är lika ofta eld.

431 – Comme je l’aime, ce beau pays du nord!språk: franska – suckade guvernanten med en blick, som ingalunda var is.

432 – Men ni förstår oss ännu ej, mademoiselle. Ni vet ej hvilka hycklare vi äro. När vi älska till exempel, är det vanligtvis dem, hvilka vi minst våga närma oss. I Genève skulle man anse en plats i samma släde nästan för detsamma som ett inklinationsparti.

433 – Man åker så sällan på släde i Genève, – svarade Triste-Ruban, förlägen och oviss huru hon borde tyda denna uppriktighet.

434 Arkitekten log. Det gjorde honom nästan ondt om den illusion, hvilken han ansåg som en pligt att förstöra. – I Genève är man lycklig, – återtog han; – man ser der vintern nästan endast på de snöhöljda bergtopparna. Här skall ni ofta finna den äfven i hjertat. Älska aldrig en nordbo, mademoiselle, han skall bedraga er, och ni är för god att bedragas.

435 Den stackars flickan svarade intet. Hon visste ännu ej hvad hon borde tro om allt detta.

436 – Så ensam, som ni ofta måste känna er, – fortfor han, – vore det dubbelt smärtsamt för er att blifva bedragen, och grym vore den hycklare, som hade hjerta dertill. Anser ni mig värd ert förtroende, mademoiselle?

|259|

437 – Jag förstår er ej, – svarade hon med en rädd och frågande blick.

438 – Om ni anser mig värd ert förtroende så får ni ej heller vägra att mottaga mitt. Ser ni granen och björken derborta vid kullen? Man kunde anse dem för lika höga, och de äro det verkligen. Likväl stå granens rötter djupt ned i dälden, och björken står högt på den solbelysta kullen. Anser ni det mycket förmätet af granen att älska björken?

439 – De äro så olika, monsieurspråk: franska ...

440 – Just derför, ser ni, just derför! Långt borta härifrån finns en flicka, som jag älskar. Hon är blondine.

441 Triste-Ruban darrade. Hon sjelf var brunette.

442 – Hon är blond som en ljusgrön björk om våren, och hon står på kullen i solskenet, medan jag föddes djupt i skuggan. Jag sätter värde på ert omdöme, mademoiselle. Säg mig, är det ett brott att lyfta sina blickar mot solen?

443 – Vet jag det, min herre? Råd er sjelf! – Och den stackars flickan kunde, oaktadt sitt yttersta bemödande, ej återhålla tårarna, som strömmade utför hennes kinder. För att dölja dem, vände hon sig bort och låtsade vara fördjupad i beundran öfver de vackra utsigterna vid branten af den stora sjön, som vattnade stränderna af både Linnais och Syrjänkoski. Lithau var nog grannlaga att icke störa henne. Blott stundom framkastade han ett vänligt ord till att förklara hemligheterna af denna stora nordiska natur, och så aktningsfull, så nästan broderlig var den ton, med hvilken han ombytte samtalsämne, att hans följeslagarinna ännu ett ögonblick råkade i tvekan om hans verkliga mening. Kanske väntade hon, att det föregående var endast en fin vändning, för att komma från blondinen till brunetten. Men när hennes väntan bedrogs, blef slutligen meningen henne fullkomligt klar, och nu öfvergick hennes sydländska häftighet, lik ett egensinnigt barns, från tårar till stickord och från stickord åter till tårar. Allt blef nu afskyvärdt i hennes ögon, landskapet var triste och enformigt, himlen grå, kylan odräglig, alla nordbor ännu odrägligare. Men Lithau förändrade hvarken min eller ton, låtsade intet märka och fortfor att lugnt tala om skogen och sjön. Under tiden åkte han, öfver tufvor och stubbar, flera gånger förbi stora sufletten; det var en halsbrytande färd, men den ystra fålen kände hans starka arm och lydde tygelns minsta vink. På detta sätt kom man|260| lyckligt till Syrjänkoski, efter en färd, som syntes detta »inklinationsparti» minst åtta mil lång.

444 Rosengren, i en för tillfället upplappad kostym, med en tuppfjäder i hatten och ett par af kaptenens aflagda stöflar uppdragna ända till knäet, stod vid inkörsporten. Gården var prydd med granar och den förfallna trappan med enris. Här visade sig kapten Winterloo i egen person, utstyrd i uniform, och hjelpte fröknarna sirligt ur släden, medan arkitekten bjöd sin förskjutna flamma armen. Hofrådinnan ansåg konvenansen fordra att möta sina gäster i förstugan och krusade oändligt i dörren, tilldess att alla de friherrliga voro väl konserverade inne i salen. Endast arkitekten och hans dame stodo ännu obemärkta på trappan. Triste-Ruban klagade, att hennes ögon ej kunde fördraga glansen af snön, och dröjde några ögonblick för att fukta dem med eau de cologne.

17. Slaget vid Waterloo.

445 När hofrådinnan Winterloo kom på det lyckliga infallet att med en middag comme il fautspråk: franska på Syrjänkoski söka utplåna det ofördelaktiga intrycket af hennes sons, kaptenens, sednaste bravur på Linnais, tog hon på förhand ett högtidligt löfte af sin Eusebius, att han den dagen skulle vara en riddare utan fruktan och tadel. – Kom ihåg, – förmanade hon, – att du är en Winterloo, på mödernet en Ahlekors, och att det beror af dig sjelf att blifva en medlem af familjen Littow. – Kaptenen lofvade detta med hand och mun, men inom sig beslöt han att vida öfverträffa sin mors förväntan.

446 Alltså fingo kalfvar och grisar på Syrjänkoski vandra till slagtbänken, och från den närliggande herregården Wirola inbjödos den gamle halte löjtnant von Weder och hans lika gamla syster, fröken Renata, till sällskap åt Littows. Men hvarken Spindelby Snacken, kronofogden Schreck, länsman Grönfors, eller ens prosten Malander voro|261| aktade värdige att bjudas, hvilken missaktning för dessa ortens ofrälse notabiliteter sedan kom att stå kapten Winterloo dyrt.

447 Syrjänkoski och Winterloos hade till denna gentila middag uppbjudit allt, för att lysa med en glans, som skulle öfverstråla alla onda tungors hviskningar om deras förestående ruin. Från Weders hade man lånat de höga silfverarmstakarna; den bästa hästen hade trafvat till staden, för att förvandlas till viner och specerier. Granar voro uppställda i salen, för att dölja de söndriga tapeterna; mattorna voro tagna på öppet köp i staden, och från klockaren hade man lånat helgdagsdrägterna för kammarjungfrurna, som dagen förut varit menlösa pigor, men nu sågos klädda i hvita förkläden, stärkta kragar och kammar i håret. Mamsell Nylanders kokbok hade en hel vecka blifvit studerad som auktoritet i den finare matlagningen, för att upplifva hofrådinnans något förbleknade minnen, och den goda frun bar samma gula sidenklädning, som gjordes för 25 år sedan till den stora balen i Åbo för kejsar Alexander och kronprinsen af Sverige.

448 Emedan platserna vid bordet voro strängt bestämda af rangen och börden, var det alldeles i sin ordning, att arkitekten Lithau fick sin anspråkslösa plats vid sidan af sin dame, guvernanten mademoiselle Triste-Ruban. Men denna plats, som kanske några timmar förut skulle i hög grad generat honom, var honom nu fullkomligt likgiltig. Med det fasta beslutet att snart bryta alla dessa små fördomar i stycken, smålog han åt sitt förra bryderi. Det förekom honom ibland som om Ringas blickar sökte honom, men han lät ej störa sig. Den stackars Triste-Ruban sökte hämnas sitt nederlag, än med en låtsad likgiltighet, än med ett bitande skämt. Intet bekom honom; han bidde sin tid och var så lugn, så ogenerad, som om intet passerat.

449 Man hade nu lyckligen hunnit öfver grisen och kalfven, när kapten Winterloo med en märkbar högtidlighet aftorkade sina mustacher och uppstod för att hålla ett tal. Hofrådinnans hjerta klappade hörbart. Sanningen att säga, väntade hon, som alla de andra, af kapten Eusebii vältalighet antingen en kort harang, eller en lång dumhet. Men utgången visade, att kaptenen hade sina luminösa idéer.

450 Glad och rödbrusig, fattade han sitt glas och föreslog helt korteligen sina ärade gästers skål. – Men, – sade|262| han, – i dag har en så stor ära vederfarits Syrjänkoski, att denna dag skall, ta mig katten, ihågkommas af våra barn och barnabarn. Mitt herrskap, vi fira i dag slaget vid Waterloo; jag vill påminna mig att det var midsommartiden, men det gör ingenting till saken, alla dagar äro goda nog till att skörda ära. Ponera, att jag är Napoleon; tackar ödmjukast, hvem i Helsingland har sagt, att jag icke kunde vara Napoleon? Jag ber damerna om förlåtelse att jag svor, men det skall, ta mig tusan hakar, icke mera hända mig. Hvad var det jag nu ville säga om barn och barnabarn? Jo, jag ville allerödmjukast adressera en skål till min nådiga kusin fröken Ringa, som uppfunnit slaget vid Waterloo, och förklara – hm, hm, – att hon vunnit bataljen och att jag sträcker gevär – hm, hm – söta mor är så echaufferad, drick ett glas champagne för Waterloo! Men för att återkomma till bataljen, så förklarar jag, Eusebius Winterloo, härmedelst på min adeliga vapensköld, att jag ger Syrjänkoski den och den (aj för tusan, nu svor jag igen) och hädanefter kallar mitt stora herresäte, till fröken Ringas ära, Waterloo, och krånglar häradsskrifvaren, skall han, så sannt jag har ett godt spanskt rö, få smaka det på sin rygg. Alltså, mitt nådiga herrskap, kapten Winterloo till Waterloo rullar sig i stoftet för fröken Ringas fötter och dricker hennes skål, hurra!

451 – Hurra! säger jag, – upprepade den hederlige kaptenen, när gästerne förlägne läppjade på glasen, utan att instämma i jubelropet, – hurra för ... Rosengren, din lymmel, fram med gyckelspelet!

452 De sista orden vände sällskapets uppmärksamhet temligen oförväntadt till Rosengren, som af alla krafter bemödade sig att uppdraga en motspänstig och härtills af granarne dold gardin i änden af salen. Detta lyckades honom slutligen, och se, till sällskapets förnöjelse visade sig en transparent, föreställande en tjock manlig figur, med krona på hufvudet, på knä för en lång, ranglig och bevingad qvinnofigur, som med högra handen sträckte öfver honom en kolossal krans, medan hon med den förskräckligt långa venstra handen tycktes fatta den knäböjande i kragen. Kapten Winterloo var högst förtjust öfver denna pikanta surpris, om hvilken icke ens hofrådinnan tycktes haft någon aning, och åtog sig sjelf mödan att förklara den något svårfattliga bilden.

|263|

453 – Idén är min, fastän jag sjelf säger det, men taflan är målad af Partanen, sockenmålaren, som i sin ungdom varit gesäll i Wiborg. Hjelten der är kejsar Napoleon, det kan väl herrskapet förstå; han var en smula korpulent, liksom jag, och den nådiga fröken der är segerns gudinna, som belönar honom med en myrtenkrans och säger till honom: Store Napoleon, du är min fånge, men det skall du, katten regere mig, intet ångra!

454 Vid dessa ord blinkade kaptenen menande åt fröken Ringa, som i hast återfick hela sin skalkaktighet och förklarade, att kusin Waterloo var så lik Napoleon, som ett bär det andra; der fattades endast den historiska fracken och den martialiska blicken. Men segerns gudinna var något för lång i ryggen.

455 – Hon vexer, min nådiga kusin, hon vexer af bara segrar, liksom andra unga damer vexa af söt mjölk och mannagrynsgröt. Hon vexer ännu när hon blifvit fru!

456 Sällskapet uttryckte nu sin odelade beundran öfver den lyckade tillställningen och beseglade sina försäkringar med en kopp kaffe. Endast hofrådinnans oroliga krusande och ständigt misslyckade försök att gifva kaptenens burdusa artigheter en finare vändning läto befara, att hon inom sig önskade hela denna middag och alla dess gäster med den rätte Napoleon till S:t Helena.

457 För Lithau blef det till slut för qvaft derinne. Han behöfde samla sina tankar till det steg, som förestod. Han begagnade derför ögonblicket, när sällskapet spred sig i de mindre rummen, påtog sin öfverrock och gick ut.

458 Middagen hade varat goda tre timmar, och det var redan länge mörkt. Vintern detta år var tidig och skarp; ett yrväder hade uppstått på qvällen, föga mindre häftigt, än det, som ej länge sedan snöade öfver Linnais isar och Ringas skridskofärd. Detta minne hade intet obehagligt. Snöstormen brusade frisk och sval mot den unge mannens brännande kinder, han njöt deraf och följde, liknöjd hvart han vände sig, den första gångstig han kunde urskilja i mörkret.

459 Snart förde honom gångstigen till en hög skogbevuxen ås, som ej långt ifrån gården utgjorde sjöns barrière på denna sida och afstängde dess vatten från de nordligare sjöarna. Emedan dessa lågo högre, hade ett smalt strömdrag banat sig väg igenom en däld af åsen och nedstörtade|264| i en liten, men strid fors, hvaraf Syrjänkoski hade sitt namn, i den nedanför liggande sjön. Frosten hade ännu icke fått makt öfver denna fors; man kunde tydligt höra dess sorl genom stormen i vinterqvällen, och en svag ljusreflex af snön lät till och med urskilja vattnets blänkande mellan drifvorna, som betäckte forsens motliggande strand.

460 Denna tafla, så mörk och stormig hon var, behagade Lithau. Han uppsteg till åsens högsta kamm och hörde med välbehag vindens sus i de höga furorna. Naturens dystra storhet fann en genklang uti hans bröst, medan lifvet i den krets han lemnade syntes honom litet och betydelselöst.

461 – Adel? – sade han till sig sjelf. – Hvad är väl Finlands adel i denna stund? För hvilka stora intressen går den i främsta ledet? Hvilka stora tankar berättiga den till en öfverlägsenhet öfver oss andra? Hvilka frukter, ädlare än andra, uppspira ur roten af dessa förlegade vapensköldar? Hvilka bragder, mer lysande än alla de öfrigas, skola ristas en dag på dessa minnesvårdar? Hvad är Finlands adel? ... Hvad den varit, vet hvarje skolgosse, men hvad den är, det kan jag, vid Gud, icke begripa.

462 – Jag vet en annan finsk adel, – fortfor han, – utan annat sköldebref, än naturens eviga stämpel af storhet på dess högborna panna. Det är dessa furor, som nu så högtidligt susa omkring mig för stormen i vinterqvällen. Slumpen har sått deras frön på denna ås, der sjelfva enbusken står nog högt, för att se ned öfver nejden. Men stode de än i den lägsta däld, skulle höghetens stämpel vidlåda dem äfven der, och lika djerft, lika stolt skulle de se ned öfver krypvexterna. Dessa furor stå dock som en mur emot stormen och skydda landet; de mottaga blixtarna, de samla omkring sig molnen till ett välgörande regn, som befruktar nejden. Af dessa furor göras takbjelkar och masteträd, medan enbusken vid deras fötter smidigt krökes till tunnband kring ihåliga storheter. Förlåt mig, baron Littow; förlåten mig, ädle grefvar och riddersmän, – dessa furor äro nordens, äro Finlands verkliga, enda verkliga adel.

463 – I skolen ej mera säga mig, att det är de ofrälse ståndens vanliga afund. Också jag är ju numera en af eder. Bär jag icke en urgammal adel på fickan, den stund|265| jag behagar? Lika godt, hvad gör jag dermed, om icke för att nå till höjden af en liten förtjusande flickas fötter?

464 – Skall jag begagna mig deraf? Skall jag trotsa mig till min lycka? Hela familjen Littows öde hvilar i mina händer. Några gamla pappersblad, blottade för dagens ljus, och jag frånrycker denna familj dess namn, dess förfäder, dess adel, dess stolthet, för att svinga mig upp på dess plats och återtaga hvad mig med rätta tillkommer. Hvad? Svinga mig upp? Hvilken svart demon hviskar nu åter denna frestelse i mitt öra? Vore väl jag en Littow, värd att bära detta urgamla namn, om jag, likt en eländig tjuf, kommit till Linnais att stjäla menniskors ära och löna deras gästfrihet med deras undergång? Vore jag värd att älskas af Ringa, om jag ville tilltrotsa mig hennes hand med vapen, dem slumpen fört uti mina händer?

465 – Slumpen! Var detta en slump? Var det icke en Nemesis, som befaller mig att hämnas Sigismund Littows son, min farfader, och efter honom min far och hela min slägt, som så skändligt blifvit plundrade på deras rättmätiga arf? ... Nej! Nej! Nej! Denna qväll är så mörk, denna storm är så hemsk, och onda tankar födas i mörkret. Jag vill återvända till Ringa, för att strida om henne, ifall det behöfves, men strida med de blanka vapen, som anstå en man och en verklig Littow.

466 Lithau vände sig om, för att nedstiga från åsen. Hans blickar sökte Syrjänkoski gård derborta vid sjöstranden. Nyss förut hade han sett ljusen glimma i mörkret; nu såg han dem klarare än förr. Han stadnade. Hvarje yngling har någon gång stått, som han, i den mörka qvällen, blickande till ett fjerran ljus, med den ensliga, längtande, ljufva tanken: derborta är hon!

467 Men allt klarare började ljusen lysa från Syrjänkoski. De små fönstren skeno liksom af eld. – Kaptenen har något nytt upptåg för sig, – tänkte Lithau och fortsatte långsamt sin vandring framåt.

468 Skenet blef slutligen nästan för starkt, för att vara ett skämt. Hela gården var upplyst; en röd tunga af eld slog ut genom ett af fönsterna; förvirrade rop hördes tydligt genom stormen och snöyran. Intet tvifvel mera: skämtet var allvar, Syrjänkoski – nyss kalladt Waterloo, – stod i lågor!

|266|

469 – Littows! Ringa! Granarna i salen! Detta nederlag i slaget vid Waterloo har Napoleon glömt att beräkna! – och den nattlige vandrarens steg bevingades mot den brinnande herregården.

18. Återtåget från Waterloo.

470 Larm och oväsen, skrik och stoj, kommando från alla håll och lydnad från intet; rop efter vatten, som icke fanns, ehuru sjön låg femtio steg derifrån; tjocka rökmoln; eldens frasande; det instörtande husets brak; boskapens råmande; hundarnes tjut; hela nejden vidt upplyst af eldskenet och rundtomkring en yrande storm med tätt snöfall, – sådan var den tafla, som mötte Lithau vid återkomsten till Syrjänkoski, hvilket han en knapp timma förut hade lemnat uppfylldt af det muntra stojet under kapten Winterloos »slag vid Waterloo». Första ögonkastet sade honom, att huset ej mer stod att rädda. Elden bröt ut under taklisterna, och i salen, der den först kommit lös, hade mellantaket redan instörtat.

471 Vi måste beklaga, att hjelten i denna historia icke, såsom hjeltars lofliga sed är, hade tillfälle att störta sig i lågorna af det brinnande huset och rädda en eller annan ung dame, hvilken derför ofelbart varit honom skyldig sin kärlek, med åtföljande hand och hemgift. Det enkla prosaiska förhållandet var, att gårdens samtlige innevånare och gäster rusat hals öfver hufvud ut, baron Littow med en af sina döttrar under hvardera armen, kapten Winterloo med sin mor, löjtnant Weder med sin syster och Triste-Ruban, halft vanmäktig, buren af Rosengren. Fröken Weder hade visserligen kommit ihåg sina silfverarmstakar och rusat som en furie in i lågorna under utrop: det är tacken för att man lånar sitt silfver åt slarfvar, som bränna upp sina gårdar! Hofrådinnan hade sprungit förbi henne, men stadnat af gammal vana vid förstugudörren och krusat och bedt fröken vara så ämabel och stiga in. Kaptenen hade rusat|267| in efter dem båda, fått dem under armen och dragit dem ut, dervid det befanns, att fröken bergat ett par söndriga tennstakar och hofrådinnan en tom butelj jemte en tom mjölkbunke. Triste-Ruban hade med all makt velat in efter sin muff, och Ringa, tapper som alltid, hade barhufvad och i tunna klädningen sprungit ned till isen efter ett ämbare vatten. Fröken Anna, ej mindre modig, hade låtit utsläppa hästarna ur stallet. Löjtnant von Weder hade fått fatt i en handspruta, öfversköljde envist de brinnande fönsterposterna och kunde ej med någon öfvertalning förmås att lemna sprutan ifrån sig der hon bättre behöfdes. Öfversten skickade bud till närmaste gårdar efter hjelp, och kapten Winterloo trumfade med egen hand om ett par dröliga pojkar, som gapade på elden, utan att vid hans kommando röra sig ur fläcken. Men alla voro emellertid i behåll och utan personlig fara eller skada, såvida man ej ville räkna, att gnistorna brännt hål i fröken Annas klädning, att fröken Ringa var så våt om fötter och armar, som hade hon bykt kläder, att Triste-Ruban sotat sina hvita händer och att fröken Renata von Weder allt fortfarande utöste obegripeligt grofva tillmälen mot den stackars hofrådinnan för sina förlorade armstakar, kallande henne en slarfkärra och en tiggarhöna, hvartill hofrådinnan uppbragt svarade, att sådana parvenyer, hvilkas farfar varit en simpel häradshöfding och hvilkas mor varit en fattig prestmamsell, kunde med mera égard adressera sig till personer af bättre familj än de sjelfva. För öfrigt var hela sällskapet öfversnöadt som vinterdufvor, och kaptenen svor som en turk, att detta var icke Waterloo, det var återtåget ifrån Moskva.

472 Lugnad för Syrjänkoskis innevånare och mera kallblodig än någon af de öfrige, lät arkitekten Lithau genast bilda en kedja af händer från stranden till gården, för att, om möjligt, rädda de återstående byggnaderna. Det lyckades icke med vagnslidret, som nedbrann med de der förvarade åkdonen, men med tillhjelp af improviserade brandsegel lyckades man slutligen hämma elden i det ögonblick den uppnådde ladugården och stallet. Allt berodde på att skydda den närmast under vinden liggande gafveln, då Lithau, sittande på taket, såg hofrådinnan med förtrytelse nedrycka en genomvåt matta, som skyddade hörnet. – Den är tagen på öppet köp, – skrek hon; – gå de här och förderfva mina mattor!

|268|

473 – Låt trasan ryka! – ropade kaptenen, som kom i rättan tid för att hindra denna otidiga sparsamhet. – Hade intet allmänna brandstodsbolaget bortprutat hälften af gårdens värde, skulle vi, blixt i min sporre, skratta åt brasan. Men det kan vara detsamma, en dag förr eller sednare, det skulle ändå gå under Grönforsens mönsterrulle, stackars Syrjänkoski. Hurra, Syrjänkoski är perduspråk: franska, lefve Waterloo! Har arkitekten något att dricka på taket der?

474 – Vatten tillräckligt! – svarade Lithau, som satt der öfversköljd från topp till tå.

475 – Bara vatten, stackars karl! Tolf buteljer champagne brinna derinne, och vi dricka härute klara sjövattnet.

476 – Du skulle skämmas, Eusebius, ja skämmas skulle du! – suckade hofrådinnan. – Din dumma transparent var det, som tände eld i granarne och bragte oss till tiggarstafven.

477 – Det kan ännu hjelpas, mamma lilla, – svarade kaptenen godmodigt. – Det kan hjelpas, säger jag. Först dammar jag Rosengrens rygg; det var han som drack ut fröknarnas halfva champagneglas efter middagen och glömde segerns gudinna, tills hon tog eld i vingarna. Och sedan, tum på det, mamma, gifter jag mig med Ringa Littow! Mera vatten till taket der; nästa mariedag skall det flöda lika mycket champagne på Linnais, som det nu flödar vatten på Syrjänkoski.

478 Halfva gården blef emellertid räddad. Den andra hälften låg inom ett par timmar i aska. Natten och ovädret tvungo de husville att tänka på reträtt.

479 Löjtnant von Weder, en hjelpsam man, bad Winterloos följa sig till Wirola, en knapp half mil derifrån, men hofrådinnan var för djupt förolämpad, för att antaga tillbudet, och deciderade sig för att följa Littows till det aflägsnare Linnais. Fruntimmerna, hvilkas öfverplagg brunnit, fingo nöja sig med fårskinnspelsar, lånta från närmaste bondgårdar, och så redde man sig till aftåg.

480 Här uppstod likväl en ny förlägenhet. Baron Littows stora suflett hade brunnit med vagnslidret, dit den nog öfverflödigt blifvit inskjuten, och man måste fördela sig på mindre slädar. I den beqvämaste, som fanns att tillgå, instufvades hofrådinnan och fröken Anna, medan öfversten åtog sig att blifva deras kusk. Fruktande att exponera Ringa för kapten Winterloos grofva artigheter, placerade öfversten|269| denna gång Triste-Ruban som protegée under kaptenens beskydd och låtsade icke höra den förbluffade riddarens burdusa invändning: – hvad f–n skall jag göra med en fransk mamsell?

481 – Hör på, svärfar, månne det intet hampar sig bättre, att jag får kusin Ringa på min lott? Söta, rara svärfar, jag skall akta henne som ett löskokt ägg, – fortfor kaptenen, högst missnöjd med sin andel i slädpartiet.

482 – Kör på, kusin Winterloo, hästarne bli yra, och m:lle Triste-Ruban är rädd att de skena! – utropade öfversten brådskande.

483 – Rädd att de skena! – mumlade Winterloo förargad. – Jag skall, katten förblistre mig, lära henne att skena! – Derpå klatschade han på kampen allt hvad han förmådde och försvann i snöyran med sin olyckliga dame, hvars oblida stjerna sålunda lät henne med sina kavaljerer på detta fatala slädparti komma ur askan i elden.

484 Mot all förväntan fick alltså Lithau Ringa på sin lott. Den lilla fröken såg för treflig ut i sin svarta öfversnöade fårskinnspels och hoppade muntert i den smala bondsläden, medan arkitekten tog plats vid hennes sida.

485 – Det tycks vara vårt öde att ströfva omkring i yrväder, – anmärkte Ringa, ej utan en liten förlägenhet, som klädde henne förträffligt.

486 – Och likväl komma lyckligt i hamn, – svarade arkitekten, i det att han lät hästen trafva tätt efter öfverstens släde, – Linnais solsken vore ej hälften så vackert, om det ej sken efter mulen himmel, – tillade han. – Goda stjernor lysa öfver fröken Ringas stigar.

487 – Om vi ändå hade Mefisto med oss! Jag är rädd att vi åka vilse i yrvädret.

488 – Är fröken rädd att åka med mig?

489 – Icke just det ... icke alls; men se huru gnistorna ännu flyga kring Syrjänkoski!

490 – Vi skola hålla oss tätt efter öfversten. Fröken har då alltid sin rätte beskyddare nära.

491 – Jag beklagar arkitekten,original: arkiteken, som miste sin dame och vann så litet på bytet.

492 – Jag tror knappt, att någon af oss, mademoiselle eller jag, känner sig missbytt. Vi trätte nästan hela tiden vi åkte tillsamman.

493 – Åh! Hvem skulle våga träta med arkitekten?

|270|

494 – Ser jag då så fruktansvärd ut?

495 – Icke just det. Men litet sträng. Hvarom trätte ni då?

496 – Om blondiner och brunetter. Jag sade henne, att den jag en gång komme att älska, måste vara blondine.

497 – Hon är likväl en snäll flicka, Triste-Ruban, fastän vi också träta ibland. Men det är om de irreguliera verberna, som jag aldrig kan få i mitt hufvud. Och sedan har jag så rysligt många fel, och hon är så rysligt fullkomlig.

498 – Jag tror verkligen, att fröken har fel.

499 – Visst har jag det. Arkitekten borde en gång säga mig alla mina fel. Då vore arkitekten en uppriktig vän, och så finge jag en gång riktigt veta. Jag har ett så elakt lynne, att jag mest alltid blir ond, när ma bonnespråk: franska börjar träta.

500 – Ett barn har lynne, en qvinna hjerta, en man grundsatser.

501 – Jag kommer visst aldrig att få något annat än lynne, – svarade Ringa. – Ibland godt, ibland elakt, och mest utan orsak. Vet arkitekten, det gick en rysning igenom mig, när jag läste baron Motte-Fouqué’s Undine. En sådan flyktig varelse utan någon riktig själ är också jag.

502 – Undine var en elementar-ande, född utan själ. Men hon älskade och blef odödlig.

503 – Riddar Huldebrand bedrog henne likväl.

504 – Riddaren var henne icke värdig. Och likväl uppoffrade hon allt för sin kärlek. Det är icke någon dålig förebild fröken har valt. Hvarje Undine kan blifva odödlig.

505 – Men som elementar-väsen kunde hon ej dö förrän med elementerna. Derigenom att hon älskade Huldebrand, blef hon en dödlig, som vi andra.

506 – Lefva vi icke mycket längre än elementerna? Undines saga är lika djup, som älskvärd. Läs om den ännu en gång. Denna storm skall lugna, denna jord skall förgås, dessa stjernor skola slockna, men den sanna kärleken dör icke; den följer våra själar bortom evigheterna.

507 Ringa teg. Det blef en paus, och man hörde endast bjellrornas klang genom snöyran i skogen.

|271|

19. Undine och frågan.

508 När arkitekten Lithau några minuter tigande fortsatt färden, frågade han plötsligt sin följeslagarinna: – Har fröken något uppdrag till Helsingfors?

509 Ringa hajade till och utropade: – Arkitekten skall resa?

510 Det förekom Lithau, som hade mörkret omkring honom ljusnat vid detta oöfverlagda utrop och som hade den snöhöljda, vintriga skogen med ens blifvit förvandlad till en sommargrön park.

511 – Jag reser i morgon, – svarade han.

512 – Och kommer tillbaka i vår, för att bygga åt oss? – En finspråk: franska, sväfvande darrning i rösten sade mera än frågan.

513 – Vore Linnais min hela verld, skulle intet kunna afhålla mig från att återvända. Men ingen saknar mig här. Jag reser i vår till Italien och stadnar borta i två år. Vet fröken hvad Italien är för den minste bland oss, som studerar och älskar en konst?

514 – Jag förstår, att man der kan glömma allt, till och med sina vänner.

515 – Icke glömma fordna intryck, nej, endast försköna, endast förädla dem. För att glömma, måste man vara mycket lycklig eller mycket olycklig. När man, som jag, är intetdera; när man, som jag, ställer en fråga till lifvet och väntar på svar, då är hvarje nytt intryck endast ett frågetecken till framtiden. Vore jag icke en man och måste vara det, ville jag vara som ni, fröken Ringa.

516 – Aldrig hade jag trott, att arkitekten ville byta med mig.

517 – Jag säger icke, att jag vill det. Men näst det att eröfra verlden med sin kraftiga vilja, skattar jag dens lott lycklig, som är i stånd att eröfra den med sitt hjerta.

518 – Vet ni väl, att det der skulle Anna förstå bättre än jag. Jag är så rysligt enfaldig. Jag kunde taga det som en komplimang, och det vill ni ju icke.

519 – Nej. Jag vill ingenting annat säga, än att ni är ett barn.

520 – Förlåt mig ... det har jag ofta, och kanske för ofta, hört af ma bonnespråk: franska.

|272|

521 – Den tid skall komma, när ni vore lycklig att höra det. Vi andra äro fragmenter; ett barn är allt. Och derför att ni är ett barn, kan ni också hvad jag icke kan: – glömma!

522 – Arkitekten skulle ju säga mig mina fel?

523 – Jag har sagt, att ni är ett barn.

524 – Ingenting värre? Det är ett fel, som förgår med åren.

525 – Outvecklad, osjelfständig, ett vax för alla intryck, en lekboll för alla lynnen ...

526 – Fortsätt, jag ber! Det är dock något.

527 – Jag har sagt allt det värsta jag vet om ett godt barn, och jag tror det är nog.

528 Efter en ny paus frågade Ringa:

529 – Är det så säkert, att ingen saknar arkitekten på Linnais?

530 – Jag vet ingen, som skulle göra det.

531 – Pappa sätter så mycket värde på arkitekten ...

532 – Han skall erhålla en lika god eller bättre inspektör öfver nybyggnaderna.

533 – Ingen kan vara som arkitekten, så lika mot alla.

534 – Fröken Ringa är ju det sjelf. Fröken vet, liksom jag, att hvarken stånd, börd, eller ens bildning bestämma ett menniskovärde.

535 – Och sedan ... vi skulle alla vara glada att få se arkitekten tillbaka på Linnais. Mefisto skall annars glömma alla de konster arkitekten lärt honom.

536 – Hvarför nämner ej fröken Triste-Ruban?

537 – Är arkitekten ledsen för att jag nämnt henne förr?

538 – Fröken vet ju, att det är mig alldeles likgiltigt.

539 – Förlåt! Jag skall ej mera tala om henne.

540 – Vi se nu ljusen från Linnais. Om några minuter äro vi ej mera som nu, två fria väsen, öfverlemnade åt oss sjelfva i en öken af snö. Jag skall ej missbruka öknens rättigheter. Säg till mig: jag fryser! Och jag skall åka i galopp till den varma brasan på Linnais.

541 – Men jag fryser icke alls ...

542 – När dessa drifvor smälta i vår, skall fröken Ringa höra bofinken sjunga i björkarna och minnas hur vi en gång åkte här in genom snön uti Linnais park. Jag skall höra näktergalen sjunga i Florensoriginal: Florenz och likväl önska mig tillbaka till denna snöiga vinterqväll. Jag skall kanske ångra, att jag ej varit fullt uppriktig, den enda gång i mitt lif, när jag saknat mod dertill. Tillåter mig fröken göra en enda fråga?

|273|

543 Ringa teg, men släden ilade redan genom grinden och nalkades stora trappan. – Fråga! – hviskade hon hastigt och darrande.

544 – Kan jag, bör jag komma tillbaka till Linnais?

545 Släden stadnade, Ringa sprang ur. Mefisto var redan der och hoppade med ett högt språng mot hennes axlar. – Kom! – sade hon hastigt i den vanliga skämtsamma tonen, bortvände sitt hufvud, att ej skenet från lyktorna skulle falla på hennes ansigte, och sprang snabbare än alla de öfriga uppför den höga trappan.

546 Arkitekten hade hört nog.

20. Sista qvällen på Linnais.

547 – Mina herrar! – ropade baron Littow från trappan. – Ett glas punsch skall smaka oss förträffligt. Välkommen, kusin Winterloo! Jag önskar blott, att anledningen till besöket varit en gladare.

548 – Hvad punschen angår, – svarade kaptenen, – så hade väl jag bordt ha den äran att bjuda i qväll, men, mina herrar, jag vill vara en sadelbruten vallack utan tänder i mun, om jag rår för det. Fjorton buteljer brunno i källarn på Syrjänkoski; ouppkorkade, mina herrar, ouppkorkade, så sannt jag tjenat kronan och äran, – såframt intet den slyngeln Rosengren ... Men hvad är det värdt att tala om drucket vin och tagna kyssar? Gladare anledning? Hm, vi få allt se, jag skall betänka mig på den saken ... Han är galen efter mig, han vill bestämdt ha mig till måg, – fortfor kaptenen i lägre ton till sin mor hofrådinnan. – Men jag biter intet på kroken så lätt som man tror och dessutom, hvem vet, om jag intet gör honom ett fult spratt endera dagen?

549 – Inga sottiser, Eusebius! – hviskade hofrådinnan varnande. – Liksom du icke gjort tillräckligt sådana redan i dag!

|274|

550 – Jag? Jo, jag kunde berätta mamma något. Det är intet så dumt, skall jag säga. Jag skall lära den högfärdiga baron att placera mig som en dräng hvar han behagar, men förbannadt flat skall han bli, när han ser, att jag tagit revanche ...

551 – Eusebius! Kom ihåg, att vi äro på bara backen!

552 – Strunt, det hade vi ändå varit endera dagen. Men vänta bara, jag har gjort en affär. Nå, mamma får väl veta’t i sinom tid. Nu är jag törstig som en klockare på ett graföl.

553 Aldrig hade Linnais något ödsliga salar förekommit gästerna så varma och angenäma, som efter färden i yrvädret. Öfversten nödgade alla, äfven fruntimmerna, att genast dricka ett glas punsch som preservativ mot förkylning, och derefter skingrades sällskapet på en half timma för att göra toilett, ty alla voro mer eller mindre sotiga, svedda eller vattensköljda efter äfventyret på Syrjänkoski.

554 Om en stund samlades man åter vid thébordet, alla i den lifvade stämning, som åtföljer ett nyss öfverståndet äfventyr. Kaptenen var vid ett öfverdrifvet lynne och skrattade oupphörligt åt hemlighetsfulla anspelningar, som ingen förstod. Hofrådinnan tog dagens förlust närmare, men fann ett slags tröst i att beskrifva alla de sköna saker, som gått förlorade på Syrjänkoski, allt det gamla familjesilfret, alla de gamla familjejuvelerna, hela den rika linnegarderoben och den dyrbara Dianakostymen, hvilken hennes mor, en född Baggehufvud, burit vid en maskerad på Haga i Gustaf III:s tid, – för att ej tala om den fina supén för aftonen, som brunnit i köket, alla kräftstjertar, tryffelpastejer etc. etc. etc., af hvilka nu endast ett sorgligt, men angenämt minne återstod. Äfven Triste-Ruban var denna afton högst animerad. När hennes blickar mötte arkitekten, var det med ett slags mystisk triumf, hvilken denne likväl ej gjorde sig mödan att uttolka. Han ensam, han och den glada fröken Ringa, voro i afton tystare än vanligt. Och så förgick en timma vid thébordet. Derefter föreslog öfversten att hvila ut efter dagens mödor.

555 – Jag har låtit bädda åt mig i gröna kammarn, – hviskade han till Lithau, – och jag beder arkitekten hålla till godo med min sängkammare i natt, men det blir tillsvidare oss emellan. Man tror, att arkitekten denna gång sofver deruppe; Holming ensam känner changementet. Om|275| det blefve bekant att jag utmanar spöken deruppe, skulle det blott gifva vigt åt de dumma sägnerna, och man skulle anse mig nog narraktig att tro på dem.

556 – Behagar herr baron skänka mig några ögonblicks enskildt samtal? Mina arbeten tvinga mig att lemna Linnais i morgon.

557 – Redan? Arkitekten har då ledsnat vid oss? Men så angenämt det vore för mig att arrestera arkitekten här öfver julen, kan jag ej vara nog egennyttig att längre missbruka min gästs tålamod. Vi kunna följas åt på en stund till mitt champ de bataillespråk: franska i gröna kammarn. Vi få då vid ett glas gammalt Hochheimer ännu en gång ostörda rådgöra om våra planer.

558 – Som herr baron befaller.

559 – God natt, mitt herrskap, god natt, mina barn! Sofven godt efter alla våra äfventyr. Arkitekten blir vårt avantgarde mot Linnais spöken i natt. – Och öfversten kysste hjertligt sina döttrar på pannan, såsom han brukade.

560 – Mefisto, – sade Ringa, – följ herr Lithau!

561 Pudeln såg frågande på henne med sina stora kloka ögon.

562 – Följ herr Lithau, blif hos honom i natt, och vaka, när han sofver!

563 Pudeln hviftade på svansen, till tecken att han förstod henne och följde Lithau.

564 – Flickan är klokare än vi båda, – sade öfversten leende. – Hade Mefisto den första natten varit arkitektens avantgarde, så tviflar jag mycket, att något spöke vågat anfalla positionen. Han skall verkligen få vara skyltvakt i natt.

565 Sällskapet åtskildes. Snart derpå befunno sig öfversten baron Littow och arkitekten Lithau framför en nyss påtänd lampa i gröna kammarn. Vid deras fötter låg Mefisto, behagligt sträckande sig framför elden, och mellan dem stod ett litet bord med gammalt rhenskt vin och två gröna glas.

566 – Vinet, – sade öfversten, – är från min salig fars källare och bär årtalet 1789. Det är ett revolutionärt vin, men det har esprit, det bär svenska akademiens valspråk: snille och smak.

567 – Vinet är godt. Det är kungligt, ännu icke republikanskt. Det är Mirabeau, men ännu icke Robespierre.

|276|

568 – Lyckligtvis ej; men också Mirabeau har gått mången i hufvudet.

569 – Och franska adeln i benen.

570 Öfversten skrattade. – Ja, på min ära, vore detta vin franskt i stället för tyskt, borde det ej finnas i min källare. När dessa drufvor mognade, upphäfde franska nationalförsamlingen adelns privilegier. Det är tid, att vi göra så vådliga principer oskadliga och tömma buteljen.

571 Äfven arkitekten log. – Vore 1789 års principer så lätt tillintetgjorda, skulle mången seigneurspråk: franska och mången durchlaucht afsvära nykterheten.

572 – Vår tid, bäste herr arkitekt, har adopterat hvad 1789 haft godt och förnuftigt, men återförvisat det öfriga till demagogins illusioner. Adeln i våra dagar har afsagt sig det dåraktiga anspråket att vara allt, men äger det billiga hoppet qvar, att ej derför reduceras till intet.

573 – Förlåt, herr baron, en fråga, som kan synas för mycket uppriktig i min ställning: hvad är adeln i våra dagar?

574 – Uppriktighet mot uppriktighet: adeln i våra dagar är rikets första stånd, sköldhållaren för dess ärofullaste minnen och dess historiska tradition.

575 – Men hvad är ett stånd, hvilket aldrig uppträder som sådant i representationen? I Finland, herr baron, måste ju dess egenskap af stånd redan hafva råkat i glömska*)Anm. Man hade på 1830-taletkonsekvensändrat/normaliserat redan förlorat allt hopp om landtdagar i Finland, der ridderskapet och adeln kunde intaga sitt ännu i konstitutionen bevarade privilegium som riksstånd..

576 – Ståndet står qvar i vår konstitution och äger ett riddarhus.

577 – De jurespråk: latin. Adeln anser sig emellertid, hvad herr baron också riktigt anmärkt, i främsta rummet som en bärare för den historiska traditionen. Hvad är denna tradition? Den är hvarken ett stånd eller en korporation, den är hela vårt statsskick, hela vår kultur, våra lagar, våra samhällsinstitutioner, våra seder. Så länge adeln ensam uppbar allt detta, – staten, samhället, bildningen, lagstiftningen, den tongifvande seden, – så länge var adeln verkligen den historiska traditionens sköldhållare, en obestridlig realitet och ett nödvändigt vilkor för staten och civilisationen. Numera, herr baron, delar adeln denna ära med alla samhällsklasser.

|277|

578 – Nå, på min ära, har icke Mirabeau stigit oss litet i hufvudet; det är följden af 1789 års drufvor. Adelskapet, min bäste herr Lithau, hvilar på samma grund som den legitima monarkin. Det uppställer en konstant, obestridlig rättsgrund mot alla de slumpens nycker och opinionernas vindkast, som upphöja andra medlemmar af samhället. Adeln förnekar numera ingen capacité att stiga lika högt; men alla andras företräden äro fakta, tillfälligheter; adelns är en princip, voila toutspråk: franska!

21. Frestelsen.

579 Uttrycket »bäste herr Lithau» förekom arkitekten mera förnämt, än hans nuvarande retliga stämning kunde tåligt fördraga. Han fortfor derför något varmare, men alltid i samma aktningsfulla ton: – Om något är en slump, herr baron, så är det bördens företräden. Den enda verkligt konstanta principen, som äfven den legitima konstitutionela monarkin numera erkänner, är den personliga förtjensten ...

580 – Aj, aj, min unge vän, äro vi redan der? Så hastigt och oförmärkt kommo vi från Mirabeau till Camille Desmoulins, sedan vidare till Danton, så till Marat, så till Robespierre, tills vi stadna bland sansculotterna. Från individens personliga rätt ha vi blott ett steg till folksuveräniteten och republiken.

581 – Jag är icke republikan, herr baron, långt mindre jakobin. Jag hyser den största aktning för adeln som en familjetradition, som den legitima arfsrätten till ett ärofullt namn. Jag vågar endast betvifla dess framtid som statsinstitution och dess exclusiva ställning utåt till öfrige medborgare.

582 – Godt, herr Lithau, låt oss respektera hvarandras öfvertygelse och ej tvista om en institution, som oss förutan torde gå sin gifna gång genom seklerna. Enfinspråk: franska, vi ha ännu något qvar af vårt 1789; låt det icke hindra oss|278| att öfvergå till vår tid och vårt ämne. Arkitekten hade ännu något att meddela mig om ritningarne, var det ej så?

583 – Ritningarne äro så detaljerade, som jag förmått utföra dem; jag har derom ingenting vidare att tillägga. Det, hvarom jag utbedt mig ett samtal, är ett ämne, som står i nära sammanhang med herr barons och mina något olika åsigter om adelns ställning i vår tid.

584 – Huru? Arkitekten ämnar väl icke skrifva en bok derom?

585 – Jag har aldrig kännt den ärelystnaden att författa samhällsläror, men väl att tillämpa dem.

586 – Jag kan ej fatta hvilken tillämpning ...

587 – Herr baron har med en upplyst mans öppenhet tillåtet mig en lika uppriktighet. Nåväl: skall herr baron en dag, vid bortgifvandet af sina döttrars hand, följa samma strängt traditionela tendenser, som dikterat herr barons åsigter i detta ämne, hvarom jag nyss haft äran uttala mina?

588 – Jag tillstår, min bäste herr Lithau, att denna fråga förekommer mig något oväntad. Jag kan härtill endast svara, att mitt handlingssätt deri, liksom i öfrigt, kommer att dikteras af mina grundsatser.

589 – Och till dessa grundsatser hör, att aldrig hedra en ofrälse, hvem han än må vara, med någon af fröknarna Littows hand?

590 – Herr arkitektens fråga är i sanning öppenhjertig. Men jag inser icke derför något skäl att besvara den. Mina döttrar, herr arkitekt, äro inga diskussionsämnen.

591 – Nej, herr baron, men om jag tillåter mig en fråga, som kan synas oväntad, så är det emedan jag anhåller om herr barons tillåtelse att söka förtjena en fröken Littows hand.

592 Öfversten bet sig i läppen. Denna säkra, fasta, frimodiga ton hade han icke väntat af en ung man, som utan börd, utan rang, utan förmögenhet vågade eftersträfva en förbindelse med en af landets mest högborna familjer.

593 – Herr Lithau, – sade han efter någon tvekan och kanske med en omedveten tonvigt på det ofrälse namnet, – jag hade hellre önskat, att en man, för hvilken jag hyser aktning, – tillåt mig säga vänskap, – icke försatt mig i den brydsamma ställningen att åberopa konsiderationer, hvilka tvinga mig att ...

|279|

594 – Fortsätt icke, herr baron, jag ber er derom (och papperen brände i arkitektens ficka)! Tala icke om konsiderationer, när det gäller att mäta ett menniskovärde! Jag är icke nog djerf att begära herr barons bestämda samtycke, – jag vet ju icke, om jag ens är nog lycklig att erhålla dens, hvaraf min sällhet beror. Jag begär endast en tillåtelse att söka göra mig deraf förtjent. Linnais gästfrihet är mig alltför dyrbar, för att jag utan herr barons tillåtelse skulle kunnat hysa förhoppningar, som i min ställning äro ovanliga.

595 Öfversten påminte sig Ringas ord, då Anna vägrade lyssna till grefve Spiegelbergs anbud: »emedan hon älskar en annan», och tog för afgjordt, att arkitektens böjelse gällde hans äldre dotter. – Jag vill icke afgöra, – sade han, – till hvilken grad ungdomens vanliga illusioner kunnat förblinda den ena eller andra, men arkitekten bör vara nog rättänkande att inse, det en sådan förbindelse är omöjlig.

596 Lithau var stolt, mera stolt, än en ung man utan anspråk kanske bör vara, men han fortfor: – Herr baron, slumpen har fört oss till ett rum, der fordom en adelsman, er farfar, tillbragte det olyckligaste familjelif. Om börd eller rikedom göra menniskor lyckliga, hvad skulle hindrat hans sällhet? Nu anhåller en man, som saknar båda dessa fördelar, men i stället är en man med heder och framtid, om er dotters hand, eller rättare: möjligheten att förtjena den. Låt det närvarande försona det framfarnas olyckor, och jag lofvar att, såvidt på mig beror, skall herr baron aldrig ångra att en gång hafva brutit med föråldrade fördomar, dem tiden förkastar och en upplyst själ måste förneka.

597 – Herr Lithau må kalla det fördomar hvad jag anser för principer. Jag anhåller, att detta ämne må vara slutadt, och önskar arkitekten med all vänskap en rolig god natt.

598 O, hvad de brände, hvad de brände, dessa olyckliga papper i arkitektens bröstficka! Gång efter gång hviskade stolthetens demoner i hans öra: han stöter dig tillbaka för din låga börd, han, som stulit ditt namn och hvars hela anspråk med rätta tillkommer dig! Hvarför räcker du honom icke detta pappersblad, som skulle förkrossa honom, och säger till honom: läs, och döm hvem af oss är en|280| Littow! ... Men arkitekten gjorde ännu en gång våld på sina upproriska känslor och sade med en beundransvärd sjelfbeherrskning: – Herr baron, återtag detta ord! Lär att känna mig bättre! Föreskrif mig hvilken tid herr baron behagar, för att visa mig värdig min lycka, men beröfva mig icke hoppet att en gång vinna ert samtycke, om jag vinner er dotters!

599 – Kom tillbaka om hundra år, herr Lithau. Kanske hafva edra idéer då gjort sig gällande, och då få vi se.

600 I detta ögonblick lyftade Mefisto sakta morrande hufvudet och vädrade med nosen.

601 – Icke hundra år framåt, utan hundra år tillbaka, herr baron! – utropade arkitekten vredgad, och hans hand flög i bröstfickan. Frestelsen var oemotståndelig; en minut till, och familjen Littow skulle hafva förlorat sitt namn.

602 – Hvad menar herr Lithau dermed? – genmälde öfversten, äfven han med vredens rodnad på sin höga panna.

603 Arkitekten vacklade, men det var blott ett ögonblick. – Jag menar, – sade han lugnare, men ej utan bitterhet, – att assessor von Littows sonson i detta rum borde hellre taga en varning af det förgångna, än trotsa framtiden.

604 Mefisto lemnade, allt ännu morrande, sin plats framför brasan och luffade vädrande kring det stora familjeskåpet, men vågade icke närma sig det på mindre än ett par stegs afstånd. Herrarne voro för mycket upptagne af deras samtal, för att gifva akt på den trogne pudelns misstankar.

605 – Och hvem är det, som vågar tilltala mig på detta sätt och i detta rum! – utropade öfversten, ytterligt uppbragt. – Det borde åtminstone icke vara en Lithau, en sonson af den man, hvilken förbittrade min olycklige farfars ålderdom och hvars namn aldrig borde hafva uttalats inom dessa väggar. Vet arkitekten hvilka alltför rättvisa skäl familjen Littow måste äga, att sist bland alla dödliga ingå någon förbindelse med namnet Lithau?

606 – Jag känner det endast alltför väl.

607 – Om arkitekten känner det, så tillåt mig säga: det förvånar mig, att en man med heder och grannlagenhet, som ni, ett enda ögonblick kunnat smickra sig med det dåraktiga hoppet att vinna en Littows hand. Förr skulle jag bortskänka min dotter åt den fattigaste af Linnais torpare,|281| utan andra vilkor, än ett redligt hjerta och ett obefläckadt namn.

608 Ännu en gång svindlade det för arkitektens ögon. Ännu en gång hviskade demonerne i hans öra: förtjenar denne man, som högmodas öfver stölden af ditt namn, någon skonsamhet? Krossa honom! Det återstår dig alltid att skänka honom ditt medlidande.

609 Men Lithau for med handen öfver sin brännande panna, såg öfversten stadigt i ögat och utropade:

610 – Herr baron, ni vet icke hvad ni har sagt. Ni vägrar mig er dotter, ni har rätt att göra det, ehuru familjen Littow borde hafva nog af en Catharina Szistovo! Jag tigger icke min lycka äfven der jag kunde taga henne. Farväl, vi se hvarandra kanske aldrig åter. Jag reser i morgon före dagningen. Visste ni hvad ni sagt, skulle jag ställa er till ansvar derför; nu kan jag endast beklaga er – och mig!

611 Och fruktande att, om han dröjde, slutligen duka under för den förfärliga frestelsen, ilade arkitekten hastigt bort, qvarlemnande öfversten delad mellan förvåning och vrede.

612 Baron Littow gick ganska upprörd fram och åter öfver golfvet. – Hvilken djerfhet utan like! – sade han till sig sjelf. – Denne prestson från skogarna beter sig som vore han jemnbördig med hvilken som helst. Och likväl är det något i denna förmätna, trotsiga ton, som behagar mig, jag vet ej hvarför ... Bah, han är en Lithau, c’est celaspråk: franska. Om det är sannt, att denna slägt är ursprungligen en telning af vår egen stam, så måste der flyta något af Jagiels vilda blod i dess ådror. Skada likväl på den unge mannen! Hvarför drages mitt hjerta till honom, oaktadt all hans förmätenhet och oaktadt all den motvilja, som hans namn vid vårt första möte väckte hos mig? Nej, man bör tro det första intrycket, det bedrager oss sällan. Denne man kan ännu blifva en brandfackla i vår familj ... Om Anna älskar honom! Jag vet, hennes högsinta hjerta skall sjelfmant försaka honom ... men om det bruste dervid? Grand dieuspråk: franska, hvarför är denne man en Lithau? Och hvarför skola desse Lithauer, led efter led, beständigt förfölja oss?

613 Öfversten kastade sig, uttröttad och fullklädd, på sängen i rummet. Han hade alldeles glömt, att han befann sig i gröna kammarn. Om en stund togo dagens mödor ut sin rätt, och han insomnade tungt. Endast Mefisto|282| vakade, utsträckt på golfvet, med nosen lågt nedsänkt mellan framfötterna och de stora, förståndiga ögonen beständigt riktade mot familjeskåpet.

614 Så förgingo kanske två timmar. Öfversten sof oroligt och drömde om sin stamfader Jagiel. Den jättelike krigaren stod framför honom i sin halfbarbariska rustning med den ofantliga sabeln lyftad till hugg ... plötsligt krympte han hop, blef allt kortare, allt magrare, den blanka hjelmen förvandlades till en liten oansenlig peruk, den fruktansvärda rustningen till en med grannlåt broderad frack, svärdet till en synål, jätten till en liten blek gubbe med assessor von Littows drag, och gubben framräckte ett gulnadt papper ...

615 I detsamma begynte Mefisto häftigt skälla, och öfversten for upp ur sina drömmar. Ljusen hade slocknat, blott en svag glöd från spiseln lyste genom det täta mörkret, och öfversten trodde sig se en skugga, mörkare än mörkret, passera genom rummet. Förvånad mer än häpen, sprang han upp, påtände eld från en enkom medförd glasburk med svafvelsyra och platinasvamp, den redan nämnda lyxartikeln före fosforstickornas införande, och fann ljusen icke slocknade, utan släckta. På bordet bredvid dem låg ett gulnadt papper, som icke fanns der förut. Det innehöll endast fyra rader latinsk vers, – samma familjespådom, som öfversten i början af denna historia berättade för sina döttrar och som slöts med de mystiska orden: Decimi sed tertii cave, Szistove, acum!språk: latin

22. Nattliga besök.

616 Arkitekten Lithau skyndade bort från gröna kammarn, upprörd af de mest stridiga känslor, hvilka förföljde honom ännu sedan han obemärkt uppnått öfverstens sängkammare och der nedkastat sig till en kort och orolig hvila. Harm och sorg omvexlade i hans själ med en ännu obesegrad tvekan om hvad i hans ställning vore det rätta att göra. Att|283| resa från Linnais utan att yppa hemligheten, det vore att säga ett evigt farväl åt Ringa Littow; det vore att qvarlemna minnet af en besynnerlig efterhängsenhet, likasom hade han, i Gud vet hvilka egennyttiga afsigter, velat tränga sig in i den friherrliga familjen! Att åter yppa hemligheten för baron Littow, innan en närmare skyldskap jemnat förhållandet dem emellan, detta vore att liksom tilltrotsa sig Ringas hand genom en hotelse, ovärdig en mans heder, en mans kärlek. Och i hvilket förfärligt läge skulle han ej derigenom störta denna aktningsvärda familj! Derom var han fullkomligt öfvertygad, att en så ridderlig karakter, som baron Littow, icke en dag längre skulle kunna förmå sig att bära ett namn, hvilket han visste sig bära blott genom sin farfaders svek och till förfång för Littowska namnets rättmätige innehafvare. Detta namn, som utgjorde hans stolthet, skulle öfversten då vilja kasta ifrån sig såsom en skymf; men huru blefve detta möjligt, utan att förneka tre slägtleder, utan att öfverhölja dessa förfäder och sig sjelf med en outplånlig skymf? Och ville äfven den stolte friherren sjelf nedstiga från höjden af sin börd, hvilket namn skulle han sjelf, hvilket namn skulle hans döttrar bära? Lithau? Detta ofrälse och för Littowska slägten förhatliga namn skulle då blifva deras? Skulle baron Littow någonsin förmå sig att antaga det? Och hade han ens rätt att kalla sig så? Bar icke öfverstens fader, enligt assessor von Littows egen bekännelse, en fläck på sin börd? Var icke den förmente sonen af den Lithau, som röfvat Littowska namnet, bastard af en Littow? Hvilket grymt öde! Hvilket hårdt och oförskyldt straff för fädernes missgerningar! Hvilken förfärlig lexa för den familjestolthet, som aktade bördens företräden högre, än den personliga förtjensten!

617 Ju klarare arkitekten blickade ned i den afgrund, som med hemlighetens yppande skulle öppna sig under Littowska slägtens fötter, desto bestämdare mognade hans beslut att för alltid begrafva denna olyckliga hemlighet inom sitt bröst. Han skulle förlora Ringa; – han skulle för alltid afsäga sig detta urgamla namn, som med rätta tillhörde honom och för hvars ärofulla klang han kanske var mera känslig, än han vågade tillstå för sig sjelf; – han skulle, till tack för detta blödande offer, skiljas från Linnais i den löjliga dagern af en vanlig afskedad friare, hvilken sigtat|284| högre, än vingarne buro. Men hvad betydde allt detta! Han skulle skiljas från Linnais, stolt i det tysta medvetandet af en högsint handling, – viss om att, komme han än aldrig att bära det Littowska namnet, hade han dock visat sig värdig att bära det.

618 Under dessa tankar släckte Lithau ljuset, fast besluten att efter ett par timmars hvila inpacka sina få tillhörigheter och lemna Linnais före dagningen, utan att återse hvarken öfversten eller fröknarna. Det var redan sent på natten, mörker och tystnad hvilade öfver hela den stora herregården, men sömnen dröjde att tynga den unge mannens ögonlock.

619 Då förekom det honom som om dörren till rummet sakta öppnades. Skärmen, som stod framför sängen, hindrade honom att i den svaga ljusglimt, hvilken spriddes i rummet af stjernornas sken genom fönstren, kunna urskilja något föremål. Men gröna kammarens spöken trädde lifligt för hans inbillning; han lyssnade med återhållen andedrägt.

620 Det varade ej heller länge, innan en hvit gestalt, sväfvande fram genom mörkret, närmade sig och steg innanför skärmen. Han såg tydligt huru denna skepnad kom tätt intill honom och satte sig på kanten af hans säng. Men han rörde sig icke.

621 – Sofver du, min far? – hviskade sakta en röst, hvars lena ljudfall uppskakade arkitekten mer än stormens brus i de höga furorna qvällen förut. Han igenkände Ringas röst, men om det gällt hans lif, hade han ej nu kunnat svara henne. Han spratt häftigt till, men fortfor att tiga. Det var tydligt, att Ringa hade förblifvit okunnig om att hennes far denna natt lemnat sin bädd åt gårdens gäst.

622 Den unga flickan märkte likväl hans rörelse och ansåg den troligen som ett tecken att han var vaken. – Förundra dig icke, att jag kommer så sent till dig, – fortfor hon hviskande, – men jag har något att säga dig, och det kan ej uppskjutas. Arkitekten reser i morgon bittida.

623 Lithau kunde knappt andas.

624 – Han reser, – fortfor hon, – och kommer kanske aldrig tillbaka. Vet du väl, min far, att det är illa gjordt af dig att låta honom resa så! Ja, mycket illa, det kan du lita på. Du vet kanske icke, att han älskar Anna ...

625 Ett ännu ofödt nej dog bort på den förmente fadrens läppar. Hvilket sällsamt missförstånd!

|285|

626 – Ja, du kan tro det; han har sagt mig det sjelf. ... Och om du visste huru länge Anna älskat honom tillbaka, – alltsedan i vintras, jag är säker derpå. Men tror du väl, att hon tillstår det? Nej, du vet nog, att dertill är hon för stolt. Hon har aldrig sagt det åt mig, och om du frågar henne, svarar hon nej. Men ändå har jag varit henne länge på spåren, och nyligen blef jag alldeles viss derpå, en qväll när hon trodde att arkitekten var förtjust i ma bonnespråk: franska ... Det var för löjligt! Icke bryr han sig alls om ma bonnespråk: franska. Men icke vågar Anna, och icke vågar arkitekten bekänna för dig, att de älska hvarandra. Det är mycket illa, ser du! Nu reser han bort och kommer aldrig igen, och så kunna de ju aldrig i verlden tillhöra hvarandra. Goda, bästa, älskade fader, låt dem få hvarandra! Du vet kanske icke du, hvad det är att hålla så hjertligt af någon, som man aldrig kan tillhöra!

627 Arkitekten låg på en grym sträckbänk. Men numera ansåg han det med rätta oundvikligt att icke röja sig och svarade alltså blott med en otydlig hostning.

628 Ringa fattade hans hand, kysste den, och en varm tår droppade ned derpå. – Förstår du nu, – fortfor hon oskyldigt, – hvarför jag smugit mig hit från Anna och väckt dig i mörka natten? Du får ej låta honom resa ifrån oss med Annas hjerta. Han är ofrälse; soit, n’importespråk: franska. Han är icke engång rik; hvad betyder väl det? Vet du, min far, han är så klok och så god, att du aldrig kan tro. Han blir en dag både rik och förnäm. Jag tyckte först, att han var mera ful än vacker, men nu tycker jag, att han är mera vacker än ful, ja icke alls ful, snarare riktigt vacker. Han är så ståtlig! Så skall en karl se ut. Icke alls rädd i hvilken fara som helst, det har jag sett; och så allvarsam han kan vara, och så vänlig ändå! Åh, du skulle se honom ibland; han kan vara lika så stolt som du. Näst dig finnes alldeles säkert ingen annan än arkitekten, för hvilken man kan känna så mycken respekt och hvilken man ändå kan hålla så mycket af. Jag törs icke gyckla mera med honom; då ser han ibland på mig, som om han ville se tvärt igenom mig. Anna vill icke ha någon af dem, som gå aderton på dussinet, och icke jag heller. Men det är detsamma med mig, jag kommer visst aldrig att hålla af någon annan, än Anna och dig ... Lofvar du mig att icke låta honom resa för alltid ifrån oss?

|286|

629 Hvad skulle arkitekten svara på dessa naiva loftal och denna bön, som han så gerna ville bevilja? Han tryckte endast lätt den varma handen, som hvilade i hans.

630 Ringa uttydde detta som bifall. – Hvad du är god! – sade hon tacksamt. – Och om du visste hur innerligt jag håller af dig för det! Säg mig blott ännu en gång, att du gör honom och Anna lyckliga, så skall jag sedan lemna dig i ro. Eller nej, säg mig ingenting mera, ty du har redan lofvat mig det. Låt se, att du håller ord. Och ännu en sak: vet du något roligt? Waterloo är betagen i ma bonnespråk: franska, sedan han åkte med henne. Men nu skall jag låta dig sofva. God natt, god natt, och tack, tack; jag håller så obegripligt af dig!

631 Vid dessa ord lutade Ringa sig hastigt öfver bädden, tryckte en kyss på den unge mannens panna och sprang tyst och sväfvande bort. Denna kyss var så lätt, som när en blomma från häggen faller ned på en gosses kind, der han sofver i gröngräset, men det förekom arkitekten Lithau, som hade den qvarlemnat ett ärr på hans panna, och der utbredde sig i rummet en doft af jasmin och narciss.

632 – Var detta en dröm? – sade han tyst till sig sjelf. Men nej, han kände ännu fläkten af denna unga, oskyldiga kyss ... den svalkade hans brännande oro, han kände sig så lugn och lycklig, så ren i sina tankar, så mild i sin håg, som han kanske aldrig varit alltsedan sin barndoms dagar. Solskenet, osynligt för hans blickar i natten, hade förflyttat sig in i hans själ.

633 Han låg orörlig och halfdrömmande med tillslutna ögon. Han ville så gerna tänka, att den hvita gestalten ännu satt qvar vid hans bädd, – att en uppenbarelse i den mörka natten söfde stormarna i hans hjerta till ro. Ringa hade bedt för hans lycka, hade bedt för sin syster; hvilket hjerta likväl hos detta flyktiga barn!

634 Men hur hade hon så kunnat missförstå hans ord vid återfärden från Syrjänkoski? Rymdes ännu ingen annan känsla, än en systers, en dotters tillgifvenhet i denna barnsliga själ? Skulle hon ej skygga förskräckt tillbaka, om hon visste, att det var henne han älskade? Denna tanke återförde tviflet och oron i den enslige drömmarens själ. En ny beklämning föll öfver honom. Det förekom honom, der han halfslumrade, som om den hvita gestalten|287| vid hans bädd förvandlades, förvildades och betraktade honom med hårda, förstenande ögonkast.

635 Ofrivilligt uppslog han sina ögon. Rummet var svagt upplyst, utan att han kunde se hvarifrån, och framför honom på sängkanten, der Ringa suttit så nyss förut, satt nu gröna kammarens spöke, – densamma askgrå, bleka skepnaden, som lutade sig öfver honom, när han den första natten på Linnais somnade vid skrifbordet i assessor von Littows beryktade arbetsrum.

636 Lithau kände en isande rysning skaka hans leder. Men han bemannade sig och satte sig häftigt upp, med föresats att denna gång ej låta skepnaden undkomma. Gestalten rörde sig icke. Han satt den så nära, att han åter, likasom förra gången, tydligt märkte den svaga fläkten af dess kalla andedrägt.

637 – Carl Littow af slägten Szistovo, – sade skepnaden långsamt och sakta, men fullkomligt hörbart, – Gud allsmäktig, som straffar fädernes missgerningar på barnen intill tredje och fjerde led, har fört dig till Linnais.

638 – Hvem är du? – frågade arkitekten, bemödande sig att afskaka den fruktan, som hotade att öfverväldiga honom.

639 – Carl Littow af ätten Szistovo, – fortfor skepnaden, utan att besvara hans fråga, – om du reser i dag, skall den trettonde Littows skugga förfölja dig hvart du går och begära ro i sin graf.

640 – Hvem är du?

641 – Carl Littow af ätten Szistovo, res icke i dag från Linnais! Begär hvad du önskar, och det skall gifvas dig innan dagen gryr.

642 – Frestare, jag vill veta hvem du är! – utropade arkitekten beslutsamt och utsträckte sin hand för att gripa gestalten. Skepnaden gjorde en afvärjande åtbörd. Arkitekten fattade dess framräckta hand; den var isande kall. Han släppte genast handen. – Hvem är du? – upprepade han ännu en gång så högt han förmådde, medan en kall svett dröp från hans panna.

643 Skepnaden nickade långsamt, sorgligt och svarade knappast hörbart: – en Lithau!

644 Den unge mannen föll tillbaka på bädden. Det svindlade för hans ögon. När han åter kom till besinning, var gestalten försvunnen och kammaren mörk.

|288|

645 Som en rasande sprang han upp, förbittrad öfver detta gyckel, som nu för andra gången bedårat honom. Han påtände ljus och undersökte rummet. Det var tomt, men dörren utåt var oläst. Denna gång behöfdes således intet spökeri, för att inkomma i rummet. Genom samma dörr hade ju Ringa inkommit.

646 – Hvem du än må vara, demon som frestar mig, – du må tillhöra denna eller andra verlden, så skall du likväl icke få makt öfver mig! – utropade Lithau harmfullt. – Det finnes blott ett medel. Detta olycksaliga papper lemnar mig ingen ro. Om det brinner, så brinner med det mitt namn, men Ringa Littows namn skall förblifva utan fläck!

647 Och vid dessa ord framtog han, andlöst brådskande, fruktande för sig sjelf, assessor Jakob von Littows bekännelse och fattade med venstra handen det brinnande ljuset, med högra handen papperet.

648 Då grep någon kraftigt hans högra arm. Han såg sig om. Bakom honom stod, blek och högtidlig, öfversten baron Littow.

23. Parcernas offer.

649 – Unge man, hvad är det ni gör? – sade öfversten i en ton af stränghet, som vid ett annat tillfälle skulle åter hafva retat Lithaus stolthet. Nu svarade han endast: – hvad jag bör!

650 Och dervid närmade han ånyo papperet till ljuslågan. Men öfversten ryckte det häftigt ur hans hand och utropade: – detta papper är mitt!

651 Lithau teg. – Jag önskade kunna neka dertill, – sade han slutligen lugnt, nästan kallt. Han hade beherrskat sig.

652 – Hvarför det, min herre?

653 – För att kunna förstöra det.

654 – Med hvilken rätt? ... Ni fann det i ekskåpet uti gröna kammarn?

|289|

655 – Ja, herr baron. Känner ni detta pappers innehåll?

656 – Nej. Jag vet blott, att det tillhör Linnais familjearkiv och är ett papper af vigt. – Och öfversten uppvecklade dokumentet, för att läsa det. Men arkitekten höll honom tillbaka.

657 – Herr baron, – sade han, – det var en gång en man vid namn Lysias, som ägde allt hvad lifvet äger lyckligt och önskansvärdt: helsa, frid, en riklig bergning, ett lugnt samvete, en älskvärd familj, menniskors aktning och ett ärofullt, obefläckadt namn. Denne Lysias fann en dag händelsevis vid det Delfiska templets port en förseglad bok, på hvilken stod att läsa: denna bok innehåller ditt öde. Lysias brann af begär att slita förseglingen, men i detsamma hörde han oraklets röst, som sade till honom: Lysias, offra åt Parcerna. Då häpnade mannen och sade, oviss om oraklets mening: antingen är det min lycka, som jag bör offra, eller ock denna bok. Likväl offrade han hellre boken obruten och behöll sedan sin lycka till lifvets slut.

658 Öfversten vägde papperet tankfull i sin hand och sade: – det grekiska ödet var blindt och fordrade blindhet; men våra Parcer äro Försynen derofvan och Samvetet härnere. Jag har ingenting att frukta; jag bryter inseglet.

659 – Håll! Ännu ett ögonblick! Det kan synas som hade jag af förmätenhet eller egennytta velat tränga mig in i herr barons familj. Detta papper skall rättfärdiga mig, men det skall oroa er, herr baron, och kanske skada fröknarna Littow. Läs det icke, ... förstör det! Offra det åt dessa dunkla Parcer, som spunnit gröna kammarns olyckliga öden, och jag lofvar herr baron att aldrig mera med min närvaro störa friden på det gästfria Linnais ...

660 – Det är nog, min herre. Jag antager, att er afsigt är god, ... jag är öfvertygad derom. Och på det att inga främmande motiver må synas hafva inverkat på mitt beslut, så vill jag säga er, innan jag läser detta papper, att jag högaktar er au fondspråk: franska, – jag estimerar er som en man af heder, talent och kunskaper ... Jag tillåter, ifall ni ännu önskar det, att ni söker vinna min dotters kärlek ... men blott på ett vilkor: att ni ändrar ert namn.

661 – För få dagar sedan skulle jag derpå hafva svarat herr baron utan betänkande nej. Numera – må det bero. Detta papper skall svara för mig, men må det hellre för evigt tiga!

|290|

662 Öfversten fixerade Lithau länge och skarpt. Han kämpade synbart med sig sjelf.

663 – Herr Lithau, – sade han slutligen, – edra tänkesätt äro af adel; hvad frågar jag efter er börd? Tag min dotter, ifall hon samtycker dertill, och behåll ert namn, efter ni är ett sådant tjurhufvud. Men på det att ni ej må anse mig mera nyfiken, än det anstår en man vid min ålder, så – återtag detta papper; jag läser det icke. Ni kan göra dermed hvad ni behagar! – Och öfversten aftorkade ett par stora svettperlor ifrån den höga pannan.

664 Utan att svara, tog Lithau papperet och tände det med stadig hand öfver ljuset. Ett eget vemodigt löje spelade öfver hans läppar. Med detta gulnade pappersark offrade han åt Parcerna sitt frånröfvade, rättmätiga, lysande namn, arfvet af sina förfäders bedrifter, möjligheten af en hög samhällsställning, vissheten om deras eviga tacksamhet, för hvilka han gjorde detta offer, men som nu ej hade ens en aning derom. Hvad betydde väl det? Nu först kände han klart och stolt, att han förtjenade vara en Littow, – att ingen bland de tappre män, som en gång burit detta namn, hade burit det med mera ära än han, deras ringe, obemärkte ättling, som bar samma namn okändt för alla, begrafvet inom hans eget bröst.

665 Assessor Jakob von Littows bekännelse låg inom få sekunder i aska. Vid det att lågen klarast uppflammade, tyckte sig arkitekten tydligt varseblifva i den halföppna dörren den askgrå skepnaden af gröna kammarns spöke, som stirrande betraktade honom. Men han teg.

666 – Nåväl, – sade öfversten, i det att han vid anblicken af det förkolnade papperet, på hvilket ännu namnet Jakob Lithau tydligen kunde urskiljas, kände sig lättad från en obestämd oro, – är det nu tillåtetoriginal: tilllåtet att fråga hvad det fördömda kluddet innehöll?

667 Arkitekten smålog. – Ingenting annat, – svarade han, – än beviset att familjerna Littow och Lithau fordom stodo i något slags skyldskap med hvarandra. Men det är så längesedan, att det ej lönar mödan att tala om.

668 – Ingenting annat? – genmälde öfversten något förvånad. – Men deri var väl ingenting ondt, min bäste herr ... herr ... parbleuspråk: franska, det fägnar mig att kunna anse arkitekten som en slägting på långt håll och presentera arkitekten i denna nya egenskap för Anna ...

|291|

669 – På mycket långt håll, herr baron, och jag har inga anspråk att derför hedras med någon förtrolighet.

670 – Så, så ... tillstå, min unge vän, att den der ofrälse stoltheten har lika mycken syra, som vårt bekanta adelshögmod! Men apropos af Anna, och då vår vänskap, som jag hoppas, nu är utan vidare fara för skeppsbrott, så kan jag som far kanske göra den frågan, om er inklination daterar sig från förra vintern i Helsingfors.

671 – Jag var nog lycklig att göra fröken Annas bekantskap hos hennes tant, men jag har ingen anledning att smickra mig med ett företräde, som hvarken jag sökt, eller fröken Anna torde ens drömma om ...

672 – Dame!språk: franska Lemna dylika formaliteter åt hofrådinnan. Jag har anledning förmoda en inklination, och arkitekten måste väl känna det bättre än jag. Min vän, bygg ej för mycket på ett flyktigt ungdomstycke. Anna är en Littow, och mitt eget exempel bevisar, att vår familj hyser fördomar ...

673 – Jag hoppas fröken Anna ej skall vägra mig sin systerliga vänskap, om fröken Ringa anser mig värd någonting mer ...

674 Öfversten hade möda att dölja sin förlägenhet. Han såg på sitt ur. Klockan var sex. Han ringde och befallte in kaffe. Betjenten anmälde, att kapten Winterloo frågade när baron kunde taga emot.

675 – Säg honom, att arkitekten är hos mig ... men bed honom stiga in!

676 Betjenten gick.

677 – Ringa är ett barn, – fortfor öfversten missnöjd. – Hennes sexton år äro ej mer än andras fjorton.

678 – Jag är ej heller mer än trettio. Jag kan vänta.

679 – Hm ... vi få se. Kanske skall hon en dag förstå er. Men om någon sagt mig ännu i går, att mina döttrar vore så lätt à prendrespråk: franska ... Attendezspråk: franska. Ni får en rival i Winterloo ...

680 – Jag tviflar derpå.

681 Kaptenen trädde in, ovanligt väl rakad och borstad, ehuru det ännu ej var dager. Sedan man språkat om väderleken och kaptenen med en viss högdragenhet väntat (som han tänkte inom sig), att Lithau skulle »ha det vettet att gå»,konsekvensändrat/normaliserat miste han tålamodet och började helt tvärt: – nu kommer jag för att fria!

682 Öfversten vexlade med arkitekten en blick, som ungefär betydde: –konsekvensändrat/normaliserat jag sade ju det!

|292|

683 – Ja, – fortfor kaptenen, – nu kommer jag för att fria, och efter herrn här är road att höra på, så gerna för mig. Hör nu på, min bästa herr Lithau, tamme katten, har jag intet slagit herrn ur brädet, men det får herrn hålla till godo; låt oss intet börja krakel för det. Det torde blifva länge, innan herrn nästa gång kommer att åka med en viss dam, men skulle det mot förmodan hända, så förbehåller jag mig, att herrn intet säger henne några sottiser; – förstår herrn?

684 – Kan jag tjena herr kapten med så litet, så mycket gerna.

685 – Kusin Winterloo, – sade öfversten uppbragt, – jag förmodar, att hvarken jag eller min dotter ännu gifvit kusin rättighet att föra ett sådant språk.

686 – Tusan, svärfar, är det på det viset? Nå, det var, hagel i rötmån, intet min mening. Hör på nu, jag skulle förbålt gerna göra svärfar till viljes och taga kusin Ringa; ja, jag går så långt, att jag i flera veckor varit pinkär i flickan, men intet passar en sådan solskensmygga åt mig, svärfar! Har hon intet nu långa tiden gycklat med mig som med en bulvan? Och jag låter, kork i min hals, intet gyckla med mig, fastän man placerar mig i hvilken släde som helst. Svärfar måste ursäkta; – tamme f–n jag kan taga henne! Se så, nu är det sagdt.

687 – Hvem har bedt kusin derom? Dame!språk: franska Hvarken jag eller hon, skulle jag tro.

688 – Ursäkta, min nådiga onkel, så utan ögon och öron är intet Winterloo. Men det må nu gå för en troja dus. Onkel hittar väl någon annan måg af god familj, och min nådiga mamma får finna sig i sitt öde. Jag kommer just nu ifrån henne, jag tog henne på säng, för att hon intet skulle alarmera hela huset; jag kunde väl tro det skulle knappt aflöpa utan duskväder. Men Adelaide är af en gammal familj från Picardie. Hennes förfäder ha slagits under Gottfrid af Bouillon; jag tror, katten bespike, att de intagit både Troja och Jerusalem.

689 – Menar kusin mademoiselle Triste-Ruban? – frågade öfversten något förundrad.

690 – Nå, hvem tusan? Vi åkte ju tillsamman. Onkel ville inbilla mig, att flickan var rädd. Är du rädd, tänkte jag, nå, då kunna vi skena en smula. Min Hollola fuchs och jag, vi känna hvarandra; snärtar jag honom litet med|293| tygeln på halsen, så vet han sin skyldighet. Sträck, – kataj!språk: ryska Jag körde värre än en kadett, och så voro vi jemnt 19 minuter och 35 sekunder mellan båda milstolparna.

691 – Goda ögon i mörkret och yrvädret!

692 – Och flinka ben, par bonheurspråk: franska; jag har födt honom väl, han har kostat mig vackert, men valacken gaf jag hin håle, det vill säga Långberg i staden, för några buteljer champagne, som till på köpet ej blefvo druckna. Som sagdt, svärfar, – jag säger svärfar af gammal vana, – jag körde värre, än Napoleon från Moskva och nästan som general Ramsay, men tro ni, att flickan var rädd? Plus vite! plus vite!språk: franska qvittrade hon och berömde fuchsen. Det vore väl attan, tänkte jag; skall jag ej få dig att sträcka gevär? Och så tog jag genvägen öfver Martola ängen, der släden flög öfver stubbar och stenar som en tuppfjäder i blåsvädret. Plus vite! plus vite!språk: franska skrek hon återigen. Hör på, mamsell, sade jag, jag högaktar er, men för sjutton millioner, jag kan intet åka fortare, jag spränger fuchsen, han är knappt fyra år gammal. Nå, då måste vi gifva oss till tåls, sade hon och så begynte vi resonera förnuftigt. Det är en resonabel flicka; hon tycker om hästar.

693 – Triste Ruban är en förståndig flicka ...

694 – Jo men. När vi kommo till Linnais grind, var det så godt som aftaldt emellan oss.

695 – Men, käre Winterloo, var icke det något för hastigt? Jag estimerar Triste-Ruban, hon har många goda sidor, men jag tviflar på, att hon konvenerar en landtjunkare, som behöfver en hustru med praktisk hand, en som finner sig i att sköta ett hushåll här i skogsbygden ...

696 – Låt det nu vara, onkel, jag estimerar också kusin Ringa, men jag undrar om hon förstår sig bättre på gödkalfvar, än Adelaide? Det är intet värdt att draga på den strängen numera. Kort och godt, jag tänker gifta mig, och jag gifter mig med Adelaide. Syrjänkoski är nu en gång åt fanders, och mina björnar få hålla till godo med resten. När man intet har annat att göra, så gifter man sig. Onkel kan arrendera ett torp åt mig, så har jag allt hvad en bra karl behöfver: en koja och ett hjerta.

697 Den hederlige kaptenen skrattade vid dessa ord så godmodigt, halft skämtsamt, halft sorgligt, att öfverstens goda hjerta blef rördt. – Låt oss tänka på saken, – genmälde han. – Går Syrjänkoski under klubban, så skall|294| det icke komma i främmande händer. Det har godt bete, man kunde inrätta der ett mejeri med ostberedning efter schweizisk modell ...

698 – Topp, onkel! Schweizisk modell! Nå, det kallar jag en luminös idé; det vore då riktigt att betala mig för gammal ost! – Och kaptenen skrattade så, att tårarna tillrade utför hans rödbrusiga kinder ...

699 Herrarne åtskildes nu, för att ett par timmar senare samlas vid frukosten.

700 Lithau gick denna dag som i drömmen. Hvad han gjort, det syntes honom sjelffallet och klart: han hade ej kunnat handla annorlunda. Men det, som återstod, syntes honom ovisst och dunkelt. Han var ej van att leka med menniskohjertan. Och mer än en gång förekom det honom, som stode han här, på detta Linnais, under inflytelsen af ett hemlighetsfullt öde, hvilket begagnade honom som redskap till försoningen af ett för hundrade år sedan begånget brott. Detta retade hans stolthet. Fritt och sjelfständigt hade han bortkastat ett namn; fritt och sjelfständigt ville han råda öfver sitt öde. Och likväl fängslades han af de starkaste band. Ödet hade förklädt sig till flicka och gäckade hans förmätna trots i den intagande gestalten af Ringa Littow. Han kände sig fången och längtade icke ens efter friheten.

701 Båda fröknarna Littow syntes honom i dag mer omöjliga än någonsin: – Anna så kall som marmor, Ringa tyst, nedslagen och förgråten. Äfven Triste-Ruban var sig icke lik; än gret hon, än skrattade hon; än koketterade hon för kaptenen, än följde hennes blickar arkitekten, likasom för att spana det intryck denna nya förbindelse gjorde på honom. Stackars flicka, hon älskade honom ännu; hon hade blifvit försmådd, och hon ville hämnas. Kapten Winterloo kom i rätta stunden och fick hennes ja.

702 Efter en lång underhandling mellan öfversten och den motsträfviga hofrådinnan beslöts förlofningen och eklaterades genast, under förbehåll af förmyndarens samtycke borta i Schweiz. Det blef en familjehögtid på Linnais. Alla täflade att visa Triste-Ruban vänskap och välvilja. Äfven fröknarna, som härtills väl värderat sin lärarinna, men icke sympatiserat med henne, visade henne nu, kanske för första gången, en hjertlighet, som nästan kom henne att glömma att hon förlofvat sig par dépitspråk: franska. Ringa återfick till och med|295| en del af sitt glada lynne, men undvek synbart hvarje ord till arkitekten. Det förekom Lithau, som stode han sjelf vid det Delfiska oraklets port och hörde inom sig den hemlighetsfulla rösten beständigt hviska: –konsekvensändrat/normaliserat offra åt Parcerna! offra åt Parcerna!

703 –konsekvensändrat/normaliserat Har jag då icke redan offrat nog? tänkte han ... Dagen förgick, det blef qväll, och Lithau hade icke rest ännu.

24. Gröna kammarns spöke.

704 Den tidiga skymningen hade fallit öfver Linnais. Man hade tändt ljus i salen. Kapten Winterloo och hans fästmö, sekunderade af öfversten och hofrådinnan, uppgjorde framtidsplaner för mejeriet på Syrjänkoski. Fröken Anna hade redan en stund saknat sin syster, men trodde henne hafva gått upp till deras rum. Omsider varseblef hon, att äfven arkitekten var borta. Nu fattades hon af en oro och inträdde med tändt ljus i det mörka förmaket. Här fann hon Ringa med hufvudet lutadt i sina händer mot den fina duken af divansbordet, och i ett hörn af soffan satt arkitekten, blek och allvarsam. Han rörde sig icke en gång, när Anna inträdde; men Ringa begynte gråta, så häftigt, så barnsligt, som hennes lynne var.

705 Annas kinder bleknade märkbart i samma ögonblick. Hon ställde ljuset på bordet, satte sig bredvid Ringa och fixerade arkitekten med dessa mörka, genomträngande blickar, hvilka voro i stånd att uttrycka lika mycket hot och hat, som de sannolikt under andra förhållanden kunde uttrycka en glödande kärlek. – Hvarför gråter Ringa? – frågade hon, vänd till Lithau ...

706 – Emedan hon älskar sin syster mer än sig sjelf, – svarade han.

707 – Håller du af mig, Ringa, så kom! Din plats är icke här! – sade Anna, darrande af vrede.

708 Ringa började endast gråta än häftigare.

709 – Tillåt henne att dröja ännu några ögonblick, – sade Lithau lugnt. – Hvad jag sagt henne, det skyr|296| icke ljuset eller fröken Annas närvaro. Med baron Littows tillåtelse beder jag om fröken Ringas kärlek.

710 – Nog, nog! Jag anade det! Stackars barn, gråt icke mer, jag är ju hos dig; jag skall beskydda dig mot vår fars efterlåtenhet och mot denne herres efterhängsenhet. Hvad tror han om oss? Tror han sig vara en annan Don Juan, som endast behöfver visa sig, för att eröfra oerfarna landtflickors hjertan? Kom ... Vi önska herr Lithau bättre framgång i andra fälttåg. På Linnais, fruktar jag, har kapten Winterloo nyss beröfvat honom den enda lager han här kunnat hoppats.

711 Ringa upphörde att gråta.

712 – Tiderna förändras, – genmälde arkitekten sorgset och utan bitterhet. – Fordom älskade Catharina Szistovo en ofrälse, och derför genomborrades hon af en Littows svärd. Nu samtycker en Littow till en dylik förbindelse, men Catharina Szistovo behandlar den ofrälse med förakt.

713 – Och med hvilken rättighet tränger sig herr Lithau in i en familj, som aldrig önskat stå i någon förbindelse med honom? Hvem har sagt honom, att en Littows hjerta mer än andra, som äga känsla af eget värde, står öppet att disponera för den förste bäste, som regnar ned ifrån landsvägen, för att lyckliggöra oss med anbudet af sin älskvärda person?

714 Arkitekten stod upp. – Om svaret berodde på mig, – sade han, – hade jag redan hört nog. Men svaret tillhör Ringa Littow. Jag underkastar mig det.

715 Ringa såg upp; – ljusskenet föll öfver hennes vackra förgråtna ögon och hennes blonda hår, hvaraf en ostyrig lock fallit ned öfver kinden. Hon betraktade sin syster med ett uttryck af obeskriflig barnslig förundran och sade med låg röst: – jag trodde, att du höll af honom!

716 En glödande rodnad betäckte Annas kinder, men hon svarade fermt:

717 – Du borde bättre veta, om jag kan sätta något värde på en person, hvilken begagnar gästfrihet och förtroende som medel att vinna egennyttiga afsigter, till och med på bekostnad af deras lycka, som han föregifver sig älska.

718 Lithau stod mörk och tigande lutad med korslagda armar mot dörrposten och betraktade Ringa. Det vackra uttrycket i hennes fina drag öfvergick från förundran till|297| häpnad, från häpnad till harm. – Nej, – sade hon sakta, – du har aldrig älskat honom!

719 – Jag? ... Aldrig! – utropade Anna.

720 – Men jag, – fortfor Ringa med en bestämdhet, som man aldrig förr sett hos henne, – jag älskar honom, jag! Jag har älskat honom förrän jag visste det sjelf, från första stunden jag mötte honom på isen. Jag skulle aldrig ha sagt honom det, om du hållit af honom. Men nu säger jag det, om än hela verlden hörde det. Hvarken du eller någon skall kunna förbjuda mig det.

721 – Du, en Littow! Han, en herre från landsvägen!

722 – När jag var liten, – återtog Ringa, allt mera bestämd, – gycklade du öfver mitt namn och sade att jag alltid skulle förblifva Ringa, för det att jag lekte hellre med bondflickorna, än med dina förnäma pensionskamrater. Du hade rätt deri; jag är visst alltid Ringa ännu. Bryr jag mig om ett namn! Men jag skall säga dig, Anna, i en sak är jag Littow: jag låter aldrig skrämma mig från det, som jag vet är rätt. Kalla honom hvad du vill; för mig är han adelsman, ja mera af adel, än du och jag. Se på honom, Anna! Kan han ljuga? Kan han bedraga, säg? Hvad du litet känner honom! Han vore i stånd att uppoffra allt för oss!

723 – Du, som känner verlden ifrån ditt dockskåp och menniskorna från din bilderbok, – huru vet du hvad denne herre i verkligheten är?

724 Nu trädde Lithau emellan och hindrade Ringa att svara. – Det är nog, – sade han. – Jag kunde fråga fröken Anna tillbaka, om brottet af ett klanglöst, men hederligt ofrälse namn är i hennes ögon så stort, att hvarken vår tids upplysning, eller en mans karakter, vid hvilken ingen fläck låder, är i stånd att jemna klyftan mellan Ringa och mig. Men bevare mig Gud att vilja tränga mig mellan två systrars hjertan, som böra tillhöra hvarandra hela lifvet igenom! Jag vill lemna fröken Anna tid att lära känna mig bättre ... Jag reser nu lycklig, och jag kommer lycklig tillbaka; jag lemnar ju hela min lycka här. Men Ringa är fri; jag binder henne icke med något löfte. Kanske skall hon lyckas försona sin systers misstro. O, detta barn, detta barn, se huru hastigt det utvecklar sig till en qvinna! Farväl, fröken Anna! Farväl, Ringa, mitt|298| glada solsken! Jag kommer tillbaka med grönskan i Linnais park ...

725 I detta ögonblick fattade en iskall hand uti hans, och bredvid honom stod gröna kammarns spöke. Samma askgrå ansigte, som två gånger förut betraktat honom, fäste nu åter sina glanslösa genomträngande blickar på honom.

726 Men natten, mörkret, tystnaden, ensamheten, dessa ständigt fruktbara källor för fantasins skräckbilder, omgåfvo honom icke nu med sina hemlighetsfulla intryck. I ljusskenet och vid de båda flickornas sida antog denna hemska spökgestalt de menskliga formerna af en liten krokryggig, förvissnad gumma, klädd i en längesedan urmodig drägt och med ett hvitt huckle öfver pannan, hvars utomordentliga blekhet derigenom blef ännu märkbarare. Så sällsam var likväl hennes orörliga blick, så främmande hela hennes hållning, som icke tycktes mottaga något intryck af den yttre verlden, att äfven nu en ofrivillig rysning ilade genom arkitektens leder vid beröringen med denna isande hand.

727 Gestalten betraktade honom några ögonblick stum, – drog honom derpå sakta framåt, förde honom till Ringa och lade hans hand i hennes. Derpå nickade hon och sade befallande:

728 – Carl Littow af ätten Szistovo, tag din brud!

729 Dessa ord, denna stämma, så utan all klang som om den kommit från grafven, gjorde på alla det djupaste intryck. Sjelfva Anna vågade icke motsätta sig henne. Endast Lithau tycktes tveka.

730 – Carl Littow af ätten Szistovo, jag säger dig, tag din brud! – upprepade den gamla med eftertryck.

731 – Hvad är det hon säger? – frågade Ringa darrande.

732 – Hon drömmer, – hviskade Anna bestört.

733 Skepnaden hopknäppte sina händer, och hennes blick tycktes nästan slockna. – Herre, – sade hon, – nu låter du din tjenarinna fara i frid, ty förbannelsen är tagen ifrån vår slägt, de döda skola få ro i sina grafvar, och barnen skola icke mera plikta för fädernes missgerningar. Jag säger dig, Carl Littow af ätten Szistovo, tag din brud!

734 – Vid dessa ord utsträckte hon välsignande sina händer öfver de båda unga och aflägsnade sig derefter med tysta, ohörbara steg, qvarlemnande alla i häpnad.

735 Anna och Ringa föllo uti hvarandras famn.

|299|

736 – Hvem är denna varelse, som läser i det fördolda? – frågade Lithau, när spöket var borta.

737 – Det är vår fars nittioåriga döfva faster, Jakob von Littows dotter, tant Justina.

25. Winterloo, Carl Szistovo-Littow och gröna kammarn.

738 – Det är verldens sista tid, man estimerar numera ingenting, – klagade hofrådinnan Winterloo för sin son Eusebius morgonen efter den märkvärdiga dag, då två förlofningar eklaterades på Linnais. En Lithau gifter sig med en Littow, och en Winterloo, på möderne Ahlekors, gifter sig med en Triste-Ruban! Hvem har väl hört något sådant i mina unga dagar? Sjelfva adeln blir jakobiner!

739 – Det kan inte f–n heller hjelpa, min nådiga mamma, – svarade kaptenen godmodigt.

740 – Pretentionerna gå då öfver alla gränser. Han tager sig en air, den karlen, som vore han af familj.

741 – Katten! Familj ha vi allihop, det kan komma på ett ut. Karlen har förargat mig, men det är nu glömdt. Vi drucko brorskål i går, och vet söta mor, han är en bottenkarl. Dessutom har jag hört sägas, att en af hans förfäder, en Lithovius eller hvad han hette, varit hofpoet, eller poëta laureatusspråk: latin, som det lärer hetat den tiden, hos salig hans majestät, jag mins ej hvem.

742 – Hofpoet? Hvilken rang har en hofpoet?

743 – Tusan, det var en fråga! Jag tror nästan, att han går upp mot ett hofråd.

744 – Nå, i det fallet medgifver jag, att han har en sorts préjudicespråk: franska. Men han sjelf? Hvilken rang har en arkitekt?

745 – Jag tror det kommer på ett ut med en frimurare. Men raillerie à partspråk: franska, Skräcken, Pustfelt och Långberg ha lagt in på mig. Spindelby Snacken och hans Lovisa fråga mig om vår middag var fin. Malander utsöker resterna,|300| och Grönfors lyser auktion på Syrjänkoski. Jag ville, höns i min hampa, vara en smula Danton, för att guillotinera hela sällskapet.

746 – Men det är ju abominabelt! Jag kan aldrig förlåta dig, Eusebius, att du icke tog Ringa Littow, så länge hon var à prendrespråk: franska. Anna vore ännu ett godt parti, om du icke begått den sottisen att förlofva dig ...

747 – Låt oss intet tänka på det nu, mamma. Låt oss hellre räkna ut huru många kor vi kunna föda på Syrjänkoski, när Littow anlägger sitt mejeri. Adelaide är förtjust deröfver; hon skall traktera oss med schweizerost till frukost, middag och qväll. Hennes far var ju osthandlare ...

748 – Osthandlare? Hvilken horreurspråk: franska! Ack jag olyckliga mor, min Eusebius gifter sig med en osthandlare!

749 – Jag ber om förlåtelse, med hans dotter. Hvad är det för ondt i det?

750 – Och du sade mig, att familjen var emigrerad adel från Picardie!

751 – Sade jag det? Ja, det är visst möjligt. Jag tror nästan, att adeln i Picardie brukar roa sig med osthandel på lediga stunder. Åtminstone med vinhandel. Har intet mamma någonsin druckit picardon?

752 – En osthandlares dotter! Att du kunnat göra din mor en sådan chagrinspråk: franska! – Och den stackars hofrådinnan fällde bittra tårar. Hon glömde förlusten af hela Syrjänkoski, glömde alla deras stora bekymmer, glömde sin blifvande sonhustrus alla både fel och förtjenster, och alla hennes bekymmer koncentrerades i den olyckliga upptäckten, att hennes älskade Eusebius blifvit lierad med en familj af osthandlare. Alla Winterlooar och Ahlekorsar måste ju vända sig i sin graf.

753 Kapten Eusebius Winterloo hade likväl, bland många goda sidor, också den att vara en god son, och det gjorde honom ondt, att hans mor tog saken så illa. – Nå, nå, – sade han tröstande,original: tröstande. – var intet ledsen nu, min nådiga mamma, osten får vara oss emellan, fastän jag hört, att osthandlare kunna blifva presidenter i Schweiz. Dessutom är jag säker på, att Adelaides förfäder varit med vid Jerusalems förstöring, ifall det kan göra min nådiga mamma något nöje, och det är, katten i mina stöflar, mer än Littows, Winterloos och Ahlekors, så många de äro, kunna|301| skryta af ... Men det är tid att gå till frukosten. Jag har intet sett Adelaide ännu i dag, och hvad det angår att taga en sup och en bit ost ...

754 – Ost! – suckade hofrådinnan och följde motvilligt sin son. Men frukosten blef uppskjuten till följd af en ovanlig tilldragelse.

755 Baron Littow hade föresatt sig att utforska gröna kammarns hemlighet och begaf sig genast vid dagningen dit, åtföljd af arkitekten och några bland gårdens arbetare, som fingo ordres att bortflytta det tunga ekskåpet, hvilket spelat en så sällsam rol i rummets mystiska tilldragelser. Under tiden beskref öfversten sitt eget äfventyr i gröna kammarn, hvaraf läsaren redan känner det mesta. Slutet deraf, som föranledde honom att så bittida på morgonen gå ned till arkitekten Lithau, var mindre mystiskt, men icke derför mera förklarligt. Han hade föresatt sig att vaka den öfriga delen af natten, men tystnaden och tröttheten hade återtagit sin rätt; han hade, liksom Lithau, halfslumrat, der han satt vid skrifbordet, och väcktes af en hand, som lades sakta på hans axel. När han såg upp, såg han bredvid sig sin faster, som sade till honom: – gå ned till den främmande och begär af honom ett papper, som han funnit i ekskåpet. De dödas och de lefvandes väl beror deruppå! ... När då öfversten tvekat, hade hon tillagt i befallande ton: – gå ned till den främmande, och gif honom din dotter, annars få dina fäder ingen ro i sin graf! Derpå hade hon blåst ut ljusen och varit försvunnen, hvarefter öfversten, i hög grad upprörd, lydt hennes befallning.

756 – Jag kan ej förklara det annorlunda, – fortfor baron Littow, – än att min faster fått veta din ankomst genom Ringa, som alltid måste redogöra hos henne för gårdens gäster, kanske också genom den gamle räfven Holming, den ende af tjenstfolket, med hvilken hon står i någon beröring, utom sköterskan. Då har förmodligen det gamla dumma pratet om din farfar runnit henne i minnet från hennes ungdomstid, och denna hågkomst har ledt henne till att utforska ditt dopnamn och din härkomst. Anna berättade mig, att hon i förmaket kallat dig Carl Littow eller Carl Szistovo.

757 – Hon gjorde det.

758 – Nå, hvarför icke? Jag hoppas, Carl, att du efter all mésintelligencespråk: franska, som varit oss emellan, blir mig en kär|302| son, och då jag ej äger någon annan arfving till mitt gamla namn, torde hans majestät, af gunst och nåd för mina långvariga tjenster, tillåta mig att adoptera dig ...

759 Lithau rodnade. – Anse det icke för högmod, – svarade han, – ännu mindre för otack; jag är djupt rörd af så mycken ännu oförtjent godhet. Men jag kan icke förneka det namn jag burit från barndomen, utan att förneka mig sjelf och utan att i verldens ögon utsätta mig för misstanken att hafva vågat höja mina blickar till Ringa blott för att tillfredsställa min fåfänga eller min ärelystnad ... Tillåt mig, tillåt Ringa att bära mitt namn; jag skall göra allt hvad en man förmår, för att adla det med vår tids och alla tiders bästa diplom: menniskors aktning och hederns sköldemärke.

760 – Jag ryggar icke mitt löfte och vill icke öfvertala dig, – genmälde öfversten misslynt. – Gör som du vill; jag hoppas, att du en gång kommer på andra tankar. konsekvensändrat/normaliserat

761 – Förlåt mig; jag tviflar derpå.

762 – Ringa är dessutom för ung och barnslig ännu. Jag förmodar, att vi fira edert bröllop i det nya Linnais, som blifver ditt verk?

763 – Edert verk, min gode, vördade far; edert, liksom hela min lycka! Jag är innerligt tacksam att med den få inviga det nya Linnais.

764 – Godt. Men vi glömma afsigten med vårt besök i gröna kammarn. Hit, gossar! Bort med det gamla skåpet der!

765 Arbetarne angrepo skåpet med förenade krafter, men utan att förmå röra det från stället. Man lade bomar derunder; förgäfves. Den gamla envisa möbeln tycktes hafva lust att göra skäl för sitt elaka rykte. Holming förklarade rent ut, att hin satt derinne, och derför var det så tungt.

766 Ändtligen anmärkte en af arbetarne, att skåpet var fasttimradt vid väggen. Man undersökte nogare, och det befanns verkligen så.

767 – Hugg sönder det gamla skräpet! – ropade öfversten otåligt. – Jag skall bota det för lusten att vidare spöka här i mitt fredliga hus.

768 Yxorna sattes i rörelse, man högg sönder ena väggen af skåpet. Då fann man någonting oväntadt; – gångjern upptill och nedtill, på hvilka hela inredningen kunde lätt och utan|303| buller vridas åt sidan, så att en del deraf fick plats i en niche af husets vägg. När man sålunda vred det inre af skåpet, uppstod derinne ett smalt mellanrum, tillräckligt för en icke korpulent person, och från detta mellanrum kom man till en lika smal trappa. Trappan åter ledde nedåt i väggen, som på detta ställe var dubbel, utan att någon af Linnais nuvarande innevånare kunnat ana dertill.

769 – Nu är mig allt klart, – hviskade öfversten till Lithau. – Assessor Jakob von Littow, som byggde Linnais, var ytterst svartsjuk på sin unga hustru. Hon bodde länge i detta rum, och han bodde härunder. För att hvarje ögonblick kunna osedd bevaka henne, lät han inreda detta skåp för en hemlig trappa, som ledde ned till hans eget rum. Detta rum bebos nu af min faster. Svartsjukan byggde denna konstiga gång, och en nittioårig gumma, som blifvit barn på nytt, har begagnat uppgången för att spöka med sina fantasier i gröna kammarn.

770 – Nådig herr baron, stig intet dit, det bär rakt till fanders! – skrek Holming. Varningen skulle föreställa ett skämt, men detta motsades af hans darrande röst.

771 – Tig, och vänta mig här! – ropade öfversten, i det att han nedsteg i väggens öppning. Ihågkommande sin tjenstgöring som vakt i gröna kammarn, rusade Mefisto efter sin husbonde och båda försvunno i den mörka väggtrappan.

772 Man väntade en stund, hviskande med hvarandra, somliga rädda, alla nyfikna. Endast Lithau stod fördjupad i dystra hågkomster. Icke toma fantasier, det visste han alltför väl, utan medvetandet om hennes faders för verlden okända svek och det djupa behofvet att söka försona hans röfveri af det Littowska namnet, hade sannolikt under många år icke lemnat den gamla fröken Justina någon ro. Hon, som så väl kände det gamla familjeskåpet, måste äfven hafva kännt det vigtiga papper, som der förvarades. Måhända hade hon med afsigt bidragit till gröna kammarns elaka rykte som spökrum, för att hindra hemlighetens upptäckande af obehöriga personer. Måhända hade hon, år efter år, genom Holming och Ringa sökt att utspana alla gäster i gården, i förhoppning att slutligen finna en, åt hvilken hon kunde anförtro detta fruktansvärda papper, som hon icke ville eller vågade anförtro åt sin|304| brorson, öfversten. Och då hade skickelsen verkligen fört till Linnais just den förorättade slägtens ende återstående ättling, den ende, som ännu hade att fordra rättvisa af de döde. Hon hade sett honom tillbringa natten i gröna kammarn, hon hade väckt hans uppmärksamhet på det gamla skåpet, uppläst för honom dess för alla andra tillstängda dörr och till hälften utdragit en af dess lådor, – den som i sig dolde lönnlådan! Olyckliga gamla qvinna, med hvilka hjerteqval måste hon icke hafva blottat sin faders vanära, och dock, hvilken osägelig lättnad måste hon icke hafva erfarit af brottets försoning!

773 Så, och icke annorlunda, måste dessa sällsamma tilldragelser uttydas. Men denna hemliga trappa! Hvilken grym passion hade icke byggt detta smyghål, och hvilken olidlig tortyr måste icke här hafva bragt Jakob von Littows maka från förtviflan till brott, från brott till sjelfmord!

774 Öfversten dröjde länge. Slutligen återkom han blek och allvarsam. – Denna trappa, – sade han, – leder till min fasters rum. Hon skall icke mera begagna den. Jag fann henne sofvande; men det var i den eviga sömnen.

26. Tjugu år senare.

775 Med läsarens benägna tillåtelse förflytta vi oss nu omkring tjugu år framåt i tiden och således betydligt närmare våra dagar. Det är en vacker eftermiddag i Juli månad. Öfversten baron Carl Sigismund Littow har besökt det stora mejeriet på Syrjänkoski och der blifvit trakterad med sin ypperliga favoritost efter schweizisk method. Öfversten är ännu en högvext ståtlig gubbe med rak militärisk hållning och hvit om hufvudet som en dufva. Man skulle knappt tro, att han nyss fyllt 80 år. Med undantag af ena ögat, som uppsagt sin tjenst, och en något försvagad syn på det andra, bär öfversten sin höga ålder som en kämpe från forntiden, och för att icke förgäta nu|305|tiden, bär han fickorna fulla med bröstsocker åt den stora barnskaran, som stojar omkring honom.

776 Han sitter på trappan till karaktersbyggnaden, som han låtit uppföra här, när han kort efter branden inropade Syrjänkoski, som gick under klubban. Kapten Eusebius Winterloo utkommer, för att se åt om öfverstens kalesch är förspänd, och ryter åt barnskaran att skämmas litet och intet surra som brömsar kring grandonkel. Den gode kaptenen har icke avancerat i grader, men så mycket mer i andra förmåner. Han har blifvit så fet, att han liknar sig sjelf vid »en tunna lageröl, lagom bornerad»,konsekvensändrat/normaliserat – ty han har nyligen anlagt ett stort ölbryggeri. Han har dessutom redan i flera år varit kompanjon med Littows om mejeriet och är i temligen goda omständigheter; för resten en gladlynt och godsint grofhuggare, som han alltid varit, oaktadt all den möda hans fru kaptenska gjort sig att bibringa honom europeisk civilisation. Salig hofrådinnan, hans mor, som krusade med hela verlden, hade redan på sin tid funnit all möda förspild på Eusebius, och kaptenskan Winterloo, född Triste-Ruban, har ändtligen funnit för godt att låta sin beskedlige man förblifva sådan som vår Herre och fältlifvet i unga år skapat honom. I stället har hon klokt nog användt sin uppfostringsmethod på hela den långa raden af små lodjur, fjorton till antalet och af dem 11 i lifvet, med hvilka hon under tidernas lopp betryggat det Winterlooiska namnets framtida flor. Pojkarne arta sig si och så, icke illa; somlige trumfige som sin far, andra spenslige som sin mor, alla mäkta ostyrige slitvargar, hvilkas benkläder regelbundet få hål på knäna en gång i veckan. Äldste sonen Eusebius, som studerar agronomi på Mustiala och för närvarande är 19 år gammal, visar till sin mors bekymmer märkbara anlag att brås på fadren; man har redan ertappat honom på bar gerning med ett och annat »höns i min hampa», »katten bespike» eller andra mindre civiliserade uttryck, hvilka fallit som smulor ur fadrens stora förråd på afbasade menagerilejon. Mera fröjd skulle fru Winterloo hafva af sina rödblommiga döttrar, om de mindre skulle vanslägtas från det finare umgängeslifvet och icke, till modrens häpnad, tala bättre finska än franska. Men, besynnerligt nog, har den forna guvernanten sjelf nästan glömt sitt modersmål, eller rättare, hon inblandar numera deri både finska och svenska ord på ett mycket ogeneradt|306| sätt, hvaremot grammatiken allt ännu är hennes starka sida och döttrarnes förtviflan i deras tur. Fru Winterloo är på det hela en god husmor, litet häftig och retlig ibland med pigorna, men så kunna de också förarga en sten! Mejeriet på Syrjänkoski är hennes odödliga ära. Det ville i början ej lyckas rätt bra efter grammatikens regler, och korna voro bångstyrigare än sjelfva de irregulära verberna. Men efter den stora resan, hvilken fru Winterloo gjorde för tio år sedan till Schweiz och der hon hade tillfälle att rådgöra med sina slägtingar osthandlarne, går mejeriet numera förträffligt, tillverkar rätt vackra tunnor ypperligt smör, som vunnit medaljer vid utställningarne, och har så förkofrat sin ostberedning, att Sippola, Moisio och andra landets notabiliteter i ostväg innan kort torde få en farlig medtäflare på verldsmarknaden.

777 Fru Winterloo visar sig nu på trappan och bjuder öfversten med egen hand hans vanliga sexa: smör, bröd, ost, rädisor och ett glas friskt källvatten. Allt är färskt och aptitligt, smöret gult som saffran och tjärnadt i den nya turbintjärnan, som öfverträffar allt hvad man dittills sett på femtio mils omkrets. Fru Winterloo beskrifver huru statsdejorna de sednare åren experimenterat med ladugården på Syrjänkoski, men ingenting kunde jemföras med schweizermethoden, och här saknades endast engelsmän, som resa hundra mil för att profva en god ost. Öfversten i sin tur beskrifver mossodlingen på Linnais. Kapten Winterloo hade spått, att den skulle »bära vatten som Långbergs champagne», och detta hade riktigt slagit in. Kaptenen kunde nemligen aldrig förlåta, att Långberg tagit hans vallack för champagnen, som brann upp odrucken vid eldsvådan.

778 I denna landtliga konversation igenkänna vi ganska väl gamle herrn på Linnais och plumphuggaren på Syrjänkoski, men deremot föga den forna guvernanten m:lle Triste-Ruban. Hon har blifvit så acklimatiserad som möjligt, och de tjugu åren ha förvandlat den lilla behagliga schweiziskan med de koketta bruna ögonen till en mycket pratsam, mycket hushållsaktig och mycket fet liten gumma, som oinskränkt herrskar öfver 1 man, 11 barn och 60 nöt; men orden »pour le meritespråk: franska» har hon ännu icke erhållit, så väl hon förtjenat den. Arkitektens spådom bar också vatten, som Långbergs champagne.

|307|

779 – Nu bör min son bergsrådet vara hemkommen från Åbo, – yttrade baron Littow och stiger så upp i den beqväma kaleschen. Winterlooarne, stora och små, skockas omkring honom och skrika med full hals ett hurra till afsked för grandonkel. Så klatschar kusken, och baron Littow återvänder till Linnais.

780 Denna herregård ser nu annorlunda ut, än för tjugu år sedan. Den oformliga gamla byggnaden med dess dystra salar, långa korridorer och beryktade gröna kammare har lemnat plats för ett enkelt, men prydligt tvåvåningshus af sten, genom hvars höga, ljusa fönster en ny tids dagrar inströmma från alla sidor. Rundtomkring framskymta mellan träden trefliga små stugor; parken är väl vårdad, och när man åker in genom den höga allén af gamla lindar, vinkar det nuvarande Linnais så gladt, så inbjudande, att du, gode läsare, om din väg någonsin för dig till dessa nejder, visst icke kan motstå din nyfikenhet att engång göra bekantskap med den aktningsvärda familj, som omtalas i gröna kammarns historia. Du kan göra det utan betänkande, ty ehuru det är naturligt, att Linnais innevånare med en viss förbehållsamhet omtala gröna kammarn, är du säker på att här finna så mycken gästfrihet och så liten aristokratisk dryghet, som du billigt kan begära af någon Littow – märk dock, en Littow! – i våra dagar. Hvarken den gamle Jagiels förfärliga huggare eller Jakob von Littows styfva peruker anställa numera ett nattligt ofog i Linnais salar. Nutiden har ridit in genom dess portar med vind och sol; af medeltiden återstår knappt mer än ett namn och ett minne.

781 Öfversten baron Littow välkomnas redan vid trappan af sin familj, som till en del ännu befinnes vara gamla bekanta. Den man, som öfversten ej utan en viss tonvigt kallar »min son bergsrådet» (och sällan hör man honom nyttja en annan benämning) är den fordne arkitekten Carl Lithau, nu en högvext herre om 50 år, svärson i huset och förvaltare af den stora egendomen med underlydande bruk och sågar. Hvad lyckan gifvit honom har han löst in som en man. Han är en af landets mest intelligente, mest praktiske och mest inflytelserike jordbrukare; vida omkring har han brutit en bred bana för odling och välstånd. Det medfödda allvaret i hela hans väsen har med åren blifvit mildare, mjukare, utan att alldeles förneka en|308| viss medfödd stolthet, som någon gång af adlige godsägare ådragit honom beskyllningen för ett ofrälse högmod. Men gårdens underhafvande klaga aldrig deröfver, och man behöfver, för att bättre bedöma honom, endast se hans allvarliga blick upplösa sig i vårens värma och solsken, när han betraktar sin maka och sina barn. Ringa – fordom Ringa Littow – är nu en liten fin och älskvärd fru om 36 år. Af det lekfulla barnet har blifvit en höghjertad qvinna. Hennes vackra, själfulla drag bibehålla ännu mycket af den forna barnsliga skalkaktigheten, och när man ser henne bredvid hennes äldre dotter Anna, som nu är 14 år, kunde man taga dem för systrar. Anna, – man säger ännu vid denna tid mamsell Anna, innan frökentitelns aristokratiska murar hunnit nedrifvas, och läsaren vet dock bäst, att denna mamsell i verklig välborenhet öfverträffar mången fröken, – hon är blond och mild som modren, men Ringa, den yngre, som snart fyller 12 år, är mera brunett, mera stolt, mera häftig, mera en Littow af gamla mödernestammen. Det nyckfulla ödet har roat sig att omkasta namn och lynne hos båda systrarna.

782 Bergsrådet Lithau har dessutom nu från Åbo medfört sin ende 16-årige son, Carl Sigismund, hvilken skall studera jordbruk och bergväsende i Skottland. Han är en reslig, kraftig och intelligent yngling, som tyckes i sig förena fadrens allvar och modrens mildhet. Påtagligen är han morfadrens förklarade favorit; den gamle öfversten har räknat dagar och timmar till hans återkomst och sluter honom nu med glädjetårar i sina armar.

783 Ännu återstår en medlem af familjen att presentera, – denna magra, något tärda gestalt med de ännu blixtrande ögonen och den högdragna, befallande hållningen. Knappt igenkänna vi i henne den forna Anna Littow, sedermera markisinna Ribeira och numera enka efter portugisiske ministern af samma namn. Catharina Szistovos frände har icke kunnat förmå sig att välja en ofrälse, äfven om hennes hjerta en gång skulle varit nära att svika hennes ätts traditioner. Hon är barnlös och endast på ett kort besök hos sin far och syster, men skulle kanske gerna stadna för alltid i fäderneslandet, om icke hennes man bortspelat hela hennes arf i Homburg till en viss herr Spiegelberg, som sedan slöt sitt lif på de spanska galererna. Enkan måste stadna i Lissabon, för att vara berättigad till|309| pension. Alltför stolt är hon också, för att falla sina anhöriga till besvär, och sannolikt har hon ännu icke kunnat fullt förlika sig med namnet Lithau, ehuru hennes uppriktiga och ömma kärlek till systern hvarje dag kommer hennes stolthet att töa i mildare känslor.

784 Utom hofrådinnan, ha två äldre bekanta vandrat all verldens väg och båda i hög ålder. Det gamla factotum Holming har redan länge i ett hörn af kyrkogården somnat bort från sina spökhistorier, och den trogne Mefisto ligger begrafven i parken under en hög lind, i hvars bark hans namn och dödsår finnas inristade än i dag.

785 Öfversten, som knappt kan vända sina ögon från den blomstrande dottersonen, fattar nu sin svärson under armen och hviskar till honom: – Jag har en bön till dig, Carl!

786 – Hvad befaller min far?

787 – Jag befaller icke, jag beder dig, jag besvär dig, Carl, – icke för min skull, icke heller för din, men för pojken der; – se blott, hvilken ståtlig Littow skall det ej blifva af honom en dag!

788 – Låt det vara, min far. Jag har ju en gång gifvit vika för eder önskan, när ni gjorde eder så mycken välment möda att förskaffa mig bergsrådstiteln. Allt jern i vår nya grufva skall icke smida af mig ett värdigt bergsråd. Låt oss derför icke mera tala om namnet!

789 – Obevekliga menniska, du vill då icke unna mig den trösten att nedstiga i grafven med det hopp, att se mitt gamla namn ännu upplefva för äran och framtiden! Carl, jag besvär dig, om du också är öfvertygad att pojken der skall bryta sin bana under hvilket ärligt namn som helst, – och jag anser honom vara i stånd dertill, – så tänk på detta profetiska namn, med hvilket min faster tilltalade dig dagen före sin död! Tänk på skyldskapen mellan ditt namn och mitt! Tänk på dessa min fasters ord, som aldrig blifvit mig rätt klara, om försoningen af ett stort okändt brott! Tänk på Jakob von Littow, och låt mig adoptera din son!

790 Bergsrådet Lithau tiger. Han tiger länge; ingen känner den strid, som föregår inom denne oböjlige mans bröst. I djupet af denna slutna barm är begrafven en hemlighet, som ingen dödlig numera vet, och den uppreser sig mot hans obevekliga grundsatser, den söndersliter dem såsom dynamiten spränger murar och berg; ett helt lifs fasta|310| underlag vacklar, det brister under hans fot ... skuggorna öfverväldiga honom. Hvad har han icke sjelf offrat åt dessa Parcer, som trasslat hans lefnadstrådar så nära tillsamman med Littowska slägten! Men han ser tillbaka, han ser der sitt plundrade namn och röfvarens ångestfulla vålnad, suckande efter frid. Han ser framåt och ser detta namn ånyo tillfalla dess rättmätige arftagare. Hvad han aldrig gjort för sig sjelf, det gör han nu för sin son.

791 – Min far, – säger han djupt rörd, – jag står till eder i skuld för min lefnads lycka, för det blidaste solsken, som någonsin skingrat molnen öfver en mans panna, min Ringa! Eder önskan må uppfyllas. Min son må bära det namn, som honom med rätta tillkommer. Littow skall åter lefva, och de döde skola få ro i sin graf.

 

 

1. *)Anm. Man hade på 1830-taletkonsekvensändrat/normaliserat redan förlorat allt hopp om landtdagar i Finland, der ridderskapet och adeln kunde intaga sitt ännu i konstitutionen bevarade privilegium som riksstånd.