[217]

Nionde Berättelsen.

Toma Hjertan.

1 När fru Rönnevall slutat, uppstod en tystnad. Åhörarne betraktade med förvåning hennes glödande kinder, hennes glänsande ögon. Man förstod, att hon stridt för sitt köns rättigheter på samma gång hon uppfattat dess pligter. Hon hade verkligen hjerta för något annat, den lilla täcka frun, än för kokt lax, trånga klädningslif och små skärmytslingar med den manliga egoismen. – Sådan är hon, – hviskade hennes man, konsuln, till sin granne, kapten Videstrand. Icke ens öfversten vågade mer kalla henne lärorik, och de, som måhända haft lust att kritisera Brita Skrifvars eller hennes afrikanske vilde, funno för godt att tiga.

2 Den tystlåtne passagerare, hvilken man kallat Bisam och hvilken under resans lopp småningom demaskerat sig som en gammal musiklärare, reste sig nu från sin plats, tryckte berättarinnans hand och sade: – Det var af fullt hjerta, fru Rönnevall!

3 – Någon gång måste källan flöda, – genmälde den lilla frun, undrande öfver artigheten, ty det var första gången den gamle frusne herrn bevärdigat samtalet på akterdäck med ett aktivt deltagande.

4 – Det finns uttorkade källor, såsom det finns källor med slaskvatten, – anmärkte Bisam. – Det finns toma hjertan, fru Rönnevall!

5 – Ja, när de upphört att klappa.

6 – Långt förut. Det finns hjertan, så uppfyllda af sig, att de ej hafva rum för något annat. Men detta sig är innehållslöst, det hvälfver beständigt omkring sin egen medelpunkt. Det finns andra, uppfyllda af luftbläddror, hvilka beständigt brista och qvarlemna en dödande tom|218|het. Det finns många, som en gång ha ägt en fast kärna, men åter förlorat den. Mycket annat än dagg förtorkar i middagssolen.

7 – Jag förstår det icke; var god och förklara er! Så vidt jag vet, återstår alltid något att önska, hoppas, frukta, älska eller afsky, så länge man lefver. Endast den döde är likgiltig för allt.

8 – Om han är det. Hvad veta vi derom? Men ni har rätt. Så tomt är intet hjerta, att det ej söker något. Jag kallar dem toma, som söka förgäfves.

9 – Om förlåtelse! – inföll här doktor Rabe. – Jag måtte höra till de toma, ty jag söker också något förgäfves. Jag söker den olycklige, som lotten bestämt att efterträda fru Rönnevall.

10 – Det är jag, – sade Bisam.

11 – Jag tackar er, ni skall rädda mig, jag kan nu hoppas att blifva glömd, – nickade företrädarinnan, som ej kunde förgäta sin lärorikhet.

12 Bisam inlade omsorgsfullt i sin nattsäck det nothäfte han härtills troget burit i handen och ritade tankfull några osynliga streck med sin paraply på akterdäcket. – Jag vet ej, – sade han, – om detta ärade sällskap täckes skänka någon uppmärksamhet åt en gammal musikus, som hela sitt lif igenom studerat harmoniläran och deraf fått något öra för dissonanser. När jag hörde fru Rönnevall skildra ett lif af trohet, ett lif af sjelfständighet, föll det mig in, huru sällsynt ett lif är, som utlöper i full samklang med sig sjelf och derför kan kallas i sanning helt. Tonens renhet i ett stränginstrument beror derpå, att skrufvarne hafva ett stadigt fäste. Man nötes, man utslites i våra dagar mera än förr, dagfrågorna splittra oss, beqvämligheterna förslappa oss, det beständiga surrandet i våra öron af nya intryck lemnar oss slutligen likgiltiga. Och likväl känna vi ständigt inom oss behofvet af en botten att stöda oss, ett fäste, som icke sviker oss här, der vi bo på ett rullande klot i en verld af vexlingar. Jag kallar de hjertan, som icke funnit ett sådant fäste, toma och fruktar, att sådana finnas alltför många. Får jag belysa min uppfattning med ett par exempel?

13 Ingen hade något att invända deremot. Man var nyfiken att höra en musiklärare tala om annat än skalor,|219| och fröken Hemming undrade, hviskande till sin granne, om romansen skulle anslås i dur eller moll.

14 – Jag skall då, – fortfor Bisam, – anhålla, att dessa ärade damer och herrar i tankarne förflytta sig från våren och Östersjön till en novemberafton i Helsingfors. Vi föreställa oss, att detta däck är en elegant och eklärerad salon. Lampan brinner, fyra ljus äro tända i kronan, man ser en file af vackra rum och en liflig brasa, som återspeglar sig i trymåerna. Vi sitta i halfcirkel på något afstånd från brasan. Sju eller åtta personer, nästan som nu. Der sitter värden, baron H., en hög tjensteman, till hvars förtrognare krets jag stundom hade äran inbjudas, emedan jag gaf lektioner i piano för husets ungdom. Kanske vill herr öfversten föreställa hans person. Här har friherrinnan tagit plats i en emma: det är ni fröken Hemming. Vid hennes sida sitter den qvicka fru N ...konsekvensändrat/normaliserat var så god, fru Rönnevall! Här husets läkare, doktor C ... kanske ni, doktor Rabe? Här ett ungt fruntimmer, fröken F., – alldeles som denna unga dame. Här assessor B ... kapten Videstrand. Här en kammarförvandt, docenten Dimma, och här slutligen min ringa person.

15 Låt oss vidare glömma detta dimmiga haf och utanför den ljusa salongen tänka oss stickmörker, storm och slagregn, som piskar mot rutorna. Hör ni icke dånet af vågorna, som svalla mot stränderna af Sveaborg? Polarmakterna äro lössläppta; ve den, som nu icke har ljus och värme omkring sig, ljus och värme inom sig, tak öfver hufvudet och fast mark under fötterna!

16 En sådan natur tränger menniskor tillsamman; man är förtroligare och meddelsammare; man känner ett behof att närma sig hvarandra och låta maskerna falla. Den stora, svarta ramen af mörker förhöjer den lilla taflan af ljus. Fantasin får vingar, det outsägliga får ord; man finner ett behag i att lyssna på sagor och meddela hvarandra sällsamma händelser ur det förflutna eller dunkla aningar om det tillkommande.

17 Vi hade lemnat thébordet och satt oss i en halfcirkel kring den stora engelska spiseln. De späda lågorna af en nytänd brasa begynte fladdra i björkveden, och samtalet bytte småningom färg. Från hungersnöden, från Garibaldi, från kriget och politiken, från jernvägarne, från Fredrik Deland i Sheridans Tadelskola föll talet, jag vet ej huru,|220| men alldeles af sig sjelf, på den ryktbare spiritisten Home och hans mirakler, som då voro i allas mun. Vår värd baron H. var spiritist; han underhöll en intim bekantskap med de amerikanska klappandarna och mottog regelbundet med posten, en gång i månaden, »Journal de l’Ame», »Revue spiritualiste de Paris», »Licht, mehr Licht» och »Banner of Light», allt skräpgömmor för det spiritistiska otyget, ty just mörkretsoriginal: mörktets apostlar äro de ifrigaste att kalla sig ljusets. Än mer: han hade från Björneborg, som en tid var spiritismens vagga och center i Finland, införskrifvit en »psykograf» eller »emanulektor», hvilken, som bekant, var en uppfinning af berlinaren Hornung och utgjorde ett slags förenklad kommunikation med andeverlden efter de bråksamma klappande borden. Efter psykografen kom man sedan till den ännu enklare blyertspennan, och slutligen fann man det allra enklast att låta andarne sjelfva visa sig. Vi visste, att baron H. anställt försök med psykografen och förde öfver dessa försök en ordentlig journal. Det förvånade således ingen, att vår värd, oförfärad af ett halft dussin elaka smålöjen, tog med sin vanliga älskvärda öppenhet Homes parti.

18 Är det verkligen sant, – sade den spetsiga fru N., – att en af kejsarinnan Eugenies hofdamer kände en kall hand beröra hennes hand och föra den till ett par ännu kallare läppar?

19 – Det är sant; – förklarade baron H. lugnt; – men denna hand tillhörde hennes för flera år sedan aflidna syster, och när man bad Home om ett bevis derpå, återkom den marmorhvita handen och afdrog, bland hofdamens många ringar, just den, hvilken hon fått till ett minne af den saknade systern.

20 – Är det sant, – frågade fru N. åter med ett illa doldt smålöje, – att personer i Tuilerierna vändes omkring på deras stolar, att kejsaren och många andra förlorade sina ur och att damernas klädningar råkade i en betänklig oordning?

21 – Det är sant, men det var endast en del af fenomenerna i Homes närvaro. Man kände händer under borddukarna, man såg borden lyftas i höjden af en osynlig hand, man blef trampad på fötterna af okända varelser, vägguren stadnade, klockorna ringde och ett band af Voltaires skrifter, som en af damerne nyss hade önskat sig|221| kom flygande i hennes famn. Slutligen tycktes golfvet gunga, dörrarna uppslogos och stängdes, ljusen slocknade och tändes af sig sjelfva, men derunder försvann Home i tysthet, och allt återkom snart i dess naturliga skick. Jag bör tillägga, att den berömda taskspelaren Moreau Cirti, som var närvarande vid detta tillfälle, förklarade allt detta gå öfver hans förstånd och icke ha något att skaffa med den naturliga magin.

22 – Verkligen, han försvann, den gode Home? – yttrade doktor C. – Jag hörde likväl berättas, att han vid ett annat tillfälle visade än mera utomordentliga prof på sin konst. I kejsarens intimaste krets, hvartill, utom honom och kejsarinnan, hörde endast hertigen af Montebello, såg man i Homes närvaro en gång en andehand, som fattade en penna på bordet, doppade henne regelmessigt i bläckhornet och skref på ett papper Napoleon den förstes egenhändiga namn. Kejsaren bad att få kyssa spökhanden. Genast fördes den till hans läppar och derefter till kejsarinnans, hvarpå kejsarinnan skyndade att utplåna kyssen med sin näsduk af brysselspetsar och utropade: »mais c’est affreux, je me ressens des moustaches de mon mari!språk: franska»

23 Baron H. afstod en paus åt den allmänna munterhet, som följde på dessa ord, och yttrade sedan saktmodigt:

24 – Historien är icke illa, men jag betviflar mycket, att kejsarinnan Eugenie vid detta tillfälle var vid lynne att känna spåren af sin mans mustacher. I November 1858 var jag i Petersburg. Home hade då ditkommit med sin unga fru, sin svåger, grefve Kuscheleff och den öfverallt fjeskande Alexander Dumas. Home var upptagen i de högsta kretsarna och förvred hufvudet på hela Petersburg; man talade i fyra veckor knappast om något annat, än Home. Bland de tusende historierna fanns äfven en, som jag hörde berättas af trovärdiga personer från hofvet och som påminner om handen i Tuilerierna. Home hade nåden blifva kallad till en mindre aftoncirkel i vinterpalatset och roade först de närvarande med att låta en liten ringklocka flyga pinglande från den ena till den andra. Man frågade honom då, om icke andarne kunde göra sig synliga, hvarpå han svarade, att en hand brukade visa sig då och då, men sällskapet vore nu för talrikt, och några måste aflägsna sig. Man skref ett alfabet, en hög person förde pennan, som utpekade vissa bokstäfver, och man|222| fann, att grefve Adlerberg samt furstinnorna Trubetzkoj och Bohrinsky borde aflägsna sig. Sedan dessa lemnat rummet, sågo alla närvarande en blåaktig hand, som framräcktes mot ... Men händelsen är kanske bekant? Allt nog, man försäkrade mig, att ingen i sällskapet var hugad att skämta, och hvar och en, som vidrört denna iskalla, fuktiga hand, skall hafva varit öfvertygad derom, att den icke tillhörde en lefvande.

25 – Det förundrar mig alldeles icke, – inföll doktor C. – När jag 1860 var i London, befann sig Home der och på samma gång ett ryktbart amerikanskt medium, mr Squire. Desse herrar lära sympatiserat förträffligt, hvilket är aktningsvärdt af två store män; man finner så ofta en jalousie de métierspråk: franska här i verlden. Home och Squire bevisade nemligen, att de båda fingo rum under samma tak. En afton samlades hos Lord Lyndhurst en fullblodig och naturligtvis högst fördomsfri societé. Vid detta tillfälle höjde sig Home och Squire, båda på en gång, flera metrer högt öfver golfvet, ända till taket i salongen, och Home, som var magrare, följaktligen lättare, qvarblef så länge i denna ställning, att han hann skrifva sitt namn i taket. Jag var icke sjelf närvarande, men jag hörde berättas af trovärdiga vittnen, att han i denna upphöjda ställning glömt beräkna en liten omständighet, som mycket roade den eleganta societén. Man upptäckte nemligen, att den store mannen bar halfsulade stöflar ...konsekvensändrat/normaliserat

26 Men min bäste doktor, – yttrade värden, – ni vill då alldeles betaga mig modet att berätta en liten händelse, hvarom jag sjelf varit med och hvilken jag således icke med bästa vilja kan förmå mig att anse för pur fantasi?

27 – För all del, jag vore otröstlig, om jag beröfvat oss nöjet att höra ett intressant äfventyr, och det skall kanske öfvertyga oss alla. Således: herr baron har då sjelf varit i tillfälle att göra bekantskap med ...

28 – Med Home, ja visst. Och jag försäkrar mitt herrskap, att jag före denna händelse var en lika så afgjord tviflare, som någon af er. För öfrigt är jag icke det enda vittnet; min hustru var närvarande vid samma tillfälle.

29 – Men min vän, – sade friherrinnan med någon förlägenhet, – du hade ju lofvat mig ...

30 – Att tiga dermed? Det är sant; men det är endast ert kön, min nådiga, som af den gifmilda naturen fått|223| gåfvan att förtiga en hemlighet. Jag tillstår derför, – äfven med risk att utsätta mig för hela artilleriet af edra sarkasmer, mitt herrskap, – att jag med någon enträgenhet vände mig till min vän, öfverste P. vid kommissariatet i Petersburg och bad honom förskaffa mig äran af hr. Homes bekantskap. P., som räknade en aflägsen slägtskap med fru Home, var slutligen nog artig att invitera mig och min hustru en afton, när han med säkerhet väntade Home. Jag mins det som i går, det var den 4 November 1858; vi sutto kring divanbordet, åtta, på sin höjd tio personer, då fru P. med ens kände en kall hand i sin. I detsamma höjdes och sänktes hennes sidenklädning; man förnam ett eget susande, och bordet tycktes vackla, likasom på ett fartyg i sjögång. Likväl rubbades den stora lampans läge icke det ringaste.

31 – Förlåt, afbröt fru N., – deri ligger ingenting besynnerligt, om det är sant, att Home i Florenz roat sig att ställa ägg på väggen. Äggen kunde ej rulla ned, lampan kunde ej störta omkull; sådana äro herr Homes naturlagar.

32 – Sjelfva Columbus skulle ej göra det bättre, – inföll doktorn. – Men jag ber, herr baron, fortsätt; berättelsen lofvar att blifva mycket romantisk.

33 – Den är icke lång, fortfor baron H. godmodigt. – Min hustru kan intyga ...

34 – Jag intygar ingenting alls! – utropade friherrinnan.

35 – Du intygar det, jag är säker derpå, ty medan vi med förvåning betraktade bordets rörelser, funno vi oss allesamman, tillika med bord, stolar och kåsöser, förflyttade till motsatta hörnet af rummet, utan att någon af oss begrep huru detta gått till. Vi sågo småleende på hvarandra – alldeles som ni, mitt herrskap, i detta ögonblick. Vi ville öfvertyga, den ena den andra, att det var vi sjelfva, som escamoterat platserna och burit möblerna med oss; ty rummet såg ut som hade ett dussin barn lekt jernväg med sofforna.

36 – Home satt under bordet; se der hela hemligheten! – skrattade friherrinnan.

37 – Det var jag säker på, – inföll fru N.

38 – Om förlåtelse, – återtog vår värd, – Home satt alldeles icke under bordet. Äfven jag var nog barnslig att tro något sådant och lutade mig ned för att undersöka|224| huru dermed förhöll sig. Hvad fann jag? Ett bord af alldeles vanlig konstruktion, mahogny eller valnöt, jag mins ej hvilketdera, dessutom temligen stort och af en betydlig tyngd. Jag skulle icke förmått att lyfta det från stället. Med icke liten öfverraskning såg jag mig då omkring uti rummet och varseblef Home, till utseendet fullkomligt likgiltig, sitta vid fönstret och samtala med ett fruntimmer, likasom hade ingenting förefallit.

39 – Hur ser han ut? – frågade kammarförvandten, för att dölja en alltför ohejdad munterhet.

40 – Alldeles svart, med horn och hästfötter, i fall han icke hellre liknar det ryktbara gråpappersansigtet, – skyndade fru N. att svara.

41 Men baron H. fortfor med orubblig fattning: – Home är en ung man, född i Edinburg 1835, af medelstorlek, smärt, blond, med blek hy, sjukligt utseende, enkel och okonstlad i hela sitt väsende. Det är bekant, att han aldrig visar sin hemlighetsfulla förmåga publikt och mycket ogerna ens uti större sällskap. Han tillstår sjelf, att han icke när som helst kan framkalla andar; det beror mera af deras vilja, än af hans, och när han i Rom öfvergick till katolska läran 1856, tillsade honom andarne kort derpå i Neapel, att de skulle blifva borta ett helt år, hvilket verkligen inträffade. Sitt samtycke eller sin vägran att lyda honom gifva de tillkänna med knackningar; tre sådana beteckna bifall, en betyder afslag. Jag försäkrar mitt herrskap, att alla, som hört dessa knackningar, ej kunna misstaga sig om deras uppkomst. De hafva ett högst egendomligt ljud: jag kan ej jemföra det med annat, än en stor fågels hackande med näbben mot barken af ett träd, eller snarare med stiftets knackande, när telegrafisten afsänder en elektrisk depesch.

42 – Tillåter herr baron en fråga? – yttrade doktorn.

43 – Alltför gerna, min bäste herr doktor. Ni skall finna mig beredd till försvar. Mot edra florettstötar ställer jag ett harnesk af jern, och det är min öfvertygelse, hvari ni icke skall finna en enda remna.

44 – Jag vill påminna mig, att herr baron varit till en viss grad fritänkare.

45 – Träffadt! Och jag smickrar mig med att vara det ännu i dag.

46 – Således: de vanliga trosartiklarne i vår katekes ...

|225|

47 – Hafva varit förträffliga för sin tid; men ni besparar mig kanske att yttra min mening om deras betydelse uti det nittonde seklet.

48 – Således ett högsta väsende, ett lif efter detta, ni menar att ...?

49 – Ah, ni går mig på lifvet. Det der är ingen ärlig stöt, det är en fallucka. Men efter ni så vill, nåväl, – hvarför skulle jag ej tro på ett allmänt förnuft, en verldssubstans, och en tillvaro efter döden i denna substans, hvari personligheten försvinner, sedan den likväl – hur skall jag uttrycka mig?

50 – Sedan den en längre eller kortare tid sprattlat uti ett slags andeverld, hvilken likväl icke är annat än en fortsättning af den materiela tillvaron, förmedelst en nervsubstans, som under lifvet utgör vår själ, men efter döden småningom bortdunstar och upplöser sig i den allmänna verldssubstansen.

51 – Något ditåt, men icke alldeles, min bäste doktor. Jag är verkligen mera rättrogen, än ni, ty jag tror, att vår planet omgifves af en för densamma egendomlig tredje substans, likasom en osynlig atmosfer, hvilken äfven efter döden utgör en näring för nervsubstansen. Härigenom blir det möjligt för andar att fortlefva så länge vår planet fortlefver; icke längre, det medgifver jag. Men man skulle ej annars kunna förklara tillvaron och besöken af andar från mycket aflägsna tider.

52 – Det är sant, – inföll åter fru N. – Jag kände en guvernant hos general R. Hon var mycket road att språka med andar, den goda mamsell A., och lyckades slutligen få sitt sybord att knacka. En dag adresserade hon sig till Sokrates och bad honom hafva den artigheten att säga henne någon vacker och snillrik sentens. Till hennes stora glädje var den vise mannen nog artig att bifalla hennes begäran, och hon antecknade bokstaf efter bokstaf med det intresse man alltid måste erfara af konversationen med en så ryktbar personlighet. Svaret blef:

53 Vous étes une folle!språk: franska

54 Jag har sjelf sett manuskriptet och kan således intyga, att det äger sin riktighet. Endast ortografin röjde några små bristfälligheter.

|226|

55 – Och detta förvånar herrskapet? – anmärkte doktorn småleende. – Jag får tillstå, att sedan jag för ett par år sedan läste huru konung Darius talat tyska i Zürich, förundrar det mig alldeles icke, att Sokrates talat fransyska i Helsingfors.

56 – Ja, – sade baronen, – hvad vill ni då, att jag skall svara härpå? Jag ser, att här finnas två partier; det ena tror på andar, det andra tror på ingenting alls. Och emedan jag hör till första partiet, fägnar det mig mycket att en gång, för ombytes skull, räkna mig till de ortodoxa.

57 – Förlåt mig, herr baron, det finnes ännu ett tredje parti, – yttrade härvid en mild röst, som dittills icke deltagit i det lifvade samtalet. Vi hade varit tre stumma åhörare: jag och den unga flickan, som förliden vår gått till skrift och hvars närvaro man tycktes hafva glömt. Det stackars barnet satt tyst vid sitt arbete, försagd och häpen öfver hvad hon fått höra och icke rätt vetande hvad hon borde tänka derom. Den tredje stumme åhöraren var assessor B. Det var han, som nu ryckte fram med en reservation mot de två partierna.

58 Assessorn var en obetydlig gubbe om sjuttio år eller något deröfver, gråhårig, af temligen vanligt utseende, men med ett par lifliga, intelligenta grå ögon; för resten mycket städad och ej så litet prudentlig i sitt sätt samt alltid klädd i frack och hvit halsduk. Han gjorde så litet väsen af sig, att hans närvaro knappt blef bemärkt, så mycket mer, som han sällan talade i andra ämnen, än tjensteärender. Man hade likväl exempel uppå, att han någon gång gått från sina tysta vanor, när det gällde att försvara en sak, som låg honom om hjertat, och då kunde han vara språksam, till och med vältalig; hans drag fingo då ett uttryck, som gjorde dem nästan vackra, hans grå ögon glimmade af värme, och hela hans gestalt tycktes vexa. Han ansågs för en något egen och besynnerlig gammal herre, men emedan han var allmänt aktad som en redbar och rättskaffens menniska, öfversåg man med hans egenheter och tolererade honom gerna i de få umgängeskretsar, der han stundom tillbragte qvällarne, mera af vana än af böjelse, och der han alltid på slaget tio brukade taga sin hatt och gå.

59 Alla vände sig nu till den lille mannen, som fortfor, med en blick på mig och den unga flickan: – Här finnas|227| några, som icke tro på herr Home och som anse hans andar för gyckel.

60 – Aha, – utropade doktorn, – vi få förstärkning.

61 – Men, – återtog assessorn, – om vi icke tro på hr Home, så är det emedan vi ännu mindre dela deras mening, som säga sig tro ingenting alls, hvilket är omöjligt.

62 Baron H. nickade vänligt. – Fortfar, – sade han. – Man skall få se, att vi till slut äro ense om hufvudsaken.

63 – Tillåt mig göra en fråga. Om jag förstått rätt, var herr baron en fritänkare, som tviflade på allt, intilldess Home öfvertygade herr baron om andars tillvaro.

64 – Jag nekar icke dertill. Hvad man med egna ögon ser, det låter icke bortresonera sig. Man måste blott söka att gifva det en förnuftig förklaring.

65 – Verldssubstansen, eller rättare tre substanser; jag förstår. Men själens odödlighet är icke destomindre en barnsaga, var det ej så?

66 – Min bästa assessor, ni står i förbund med vår doktor och vill drifva mig ur mina förskansningar. Men ni skall icke lyckas deri; se der orsaken, hvarför jag icke vill bigta mig vidare.

67 – Om jag ej fruktade att trötta, kunde jag berätta en händelse ur mitt förflutna lif.

68 – Ni skulle göra mig dermed ett stort nöje. Det är så ovanligt att höra er tala om annat än justitiens affärer ... Lundqvist, hemta mera ved, och lägg på vår brasa!

69 – För all del, var så artig och berätta! – utropade på en gång friherrinnan och fru N. – Spara ej våra nerver, vi äro beredda derpå.

70 – Så mycket mer, som vi just nu befinna oss i den fruktansvärdaste spökperioden, – inföll doktor C.

71 – Nåväl, – fortfor assessorn, vänd till vår värd, – jag hade i min ungdom den äran att stå i relationer till herr barons onkel, framlidne geheimerådet friherre H. Han bebodde detta hus, som han låtit uppföra, och emedan han visade mig förtroendet att begagna mig som rättegångsbiträde, besökte jag honom ofta i detta rum, som då var hans mottagningsrum. Herr baron mins honom kanske icke? Han dog redan 1826.

72 – Jag var då knappt tio år gammal, men jag mins honom ganska väl ... en rask gubbe för sina år, gusta|228|vian ... syperb hållning och, efter hvad man sagt mig, en man af den fina umgängeston, som numera försvunnit ur våra salonger. Vi barn skulle regelbundet uppvakta honom alla söndagsmiddagar och dervid på ett mycket ceremoniöst sätt, hvar och en i sin tur efter ålder och värdighet, kyssa hans hand. Men assessorn har aldrig förr omnämnt denna bekantskap ...

73 – Den blef tidigt afbruten, men qvarlemnade hos mig ett intryck, som jag icke förgäter. Framlidne geheimerådet H. var icke blott gammal hofman och diplomat; han representerade i allt så fullständigt sin tid, som det var möjligt, sedan perukerna blifvit aflagda och ateismen kommit så der litet ur modet. Jag behöfver knappt tillägga, att han hyste samma åsigter, som ni, herr baron.

74 – Med undantag likväl af andeläran, vill jag förmoda.

75 – Nej, tvärtom ... Den gustavianska tiden trodde föga på Gud, men desto mera på Cagliostro och Björnram. Man föraktade katekesen, men man hyste en oskrymtad vördnad för mamsell Arvidsons kortlek. Det är med menniskohjertat som med naturen: abhorret a vacuospråk: latin. Ett tomrum kan icke finnas, och likaså säkert som luften rusar in i tomrummet af bösspipan, när ett skott brinner af, likaså säkert skola spöken och oförnuft inqvartera sig uti den själ, som religionen har lemnat öde. Men förlåt min digression. Jag ville blott säga, att er onkel, i följd af de obetydliga tjenster jag hade lyckan göra honom, hedrade mig med sin ynnest och ingick mer än en gång på ämnen, som icke rörde rättegångshandlingarna. En söndag, när jag lemnade kyrkan på samma gång som han, bjöd han mig plats i sin vagn och inviterade mig till middagen. Under vägen sade han till mig: ni är en förståndig ung man, ni går i kyrkan, och ni gör rätt deri. Man måste foga sig efter hopens fördomar, för att en annan gång kunna med framgång bekämpa dem. Vi tänkande måste uppoffra oss, men vi behålla vår tro för oss sjelfva och le i tysthet åt narrarne, som söka himmel och helvete annorstädes, än i sitt eget bröst. Nej, min bästa B., låt oss söka vår Gud i vårt eget förnuft, så äga vi den enda ledstjerna, som icke skall svika oss! – Innan jag, något försagd som jag är af naturen, hann svara derpå, hade vi hunnit vårt mål – detta hus – och den gamle friherren|229| steg uppför trappan. Men vid dörren till förstugan stadnade han och ropade sin betjent. Se hit, drummel, bannade han; hur har du sopat i dag? Då varseblef jag framför ingången två halmstrån i kors, och han, hvars högsta ledstjerna var det menskliga förnuftet, vågade icke stiga öfver dessa halmstrån, af fruktan att derigenom ådraga sig någon plötslig olycka.

76 – Svagheter, barnsligheter, hvilka ni skall finna hos många tänkande och upplyste män! – utropade baron H. junior.

77 – Det är möjligt. Framlidne geheimerådet H., som var enkling, hade ett enda barn, en ung och älskvärd dotter ...

78 – Min kusin Mathilda!

79 – Hon hade fått en mycket vårdad, men något ensidig uppfostran. Hennes far, som egnade nästan alla sina lediga stunder åt detta älskvärda barn, hade gjort allt, som stod i hans makt, att bevara henne för hvad han kallade hopens fördomar. Han hade valt åt henne en guvernante efter sin smak; han hade med största omsorg vakat öfver hennes lektyr, han inpräglade tidigt hos henne den verldsfilosofi, hvilken han ansåg för blomman af alla kunskaper. Och fröken Mathilda hade ett ypperligt hufvud, hon fattade allt med största lätthet; hon skulle på Sveriges thron ha blifvit en annan Kristina. Dessutom var hon ung, skön, rik och af en lysande samhällsställning; hon hade således många beundrare, och hennes fars hus blef en mötesplats för allt hvad Finland den tiden hade qvickt och bildadt, i den mening geheimerådet H. och många andra ville hafva det.

80 – Ja, man har sagt mig, att min onkels salon var den första i landet.

81 – Fröken Mathilda var aderton år, när mitt biträde blef påkalladt i en invecklad process. Jag såg henne alla dagar: hon var förtjusande:

82 – Och assessorn var då tretti år yngre. Jag förstår: man är icke af sten.

83 – Hon var förtjusande, när hon ville vara det, men äfven ytterst nyckfull och ombytlig. Sina många beundrare behandlade hon med en vårdslöshet, som endast hon kunde tillåta sig. Så snart hon märkte, att någon af dem vågade hysa förhoppningar, nedsablade hon honom med|230| något bitande infall. Hennes far önskade likväl att hon skulle göra sitt val och tycktes böjd att gynna en ung svensk, grefve R., som på långt håll var beslägtad med familjen. Fröken Mathilda behandlade honom som alla de andra, icke bättre, men icke heller sämre, och när man en gång vant sig vid hennes nycker, fäste man sig icke dervid, utan hoppades, att den unga damen likväl slutligen skulle bevekas af sin älskares enträgenhet.

84 – Vidare, vidare. Jag känner något af min kusins historia.

85 – Men jag vill för allt i verlden ej begå en indiskretion. Om det generar herr baron ...

86 – För ingen del. Historien är alltför bekant, och sanningen i er mun kan ej vara på långt när så obarmhertig, som ryktet i andras.

87 – Nåväl. I stället att lyssna på kärleksförklaringar, kastade sig fröken Mathilda med hela sitt lynnes liflighet än på den ena, än på den andra sysselsättningen. I två veckor målade hon med passion; derefter bortlade hon penseln och begynte studera botanik. Knappt hade hon stökat igenom, Gud vet huru många herbarier, innan hon kastade dem alla i skräpkorgen och fick en passion för att rida. När hon ledsnade dervid, företog hon sig att öfversätta Frithiofs saga till engelskan. Under tiden fick hon smak för Byrons skrifter och begynte öfversätta dem till fransyskan. Innan hon blef färdig med något af dessa arbeten, fick hon smak för musik, lät köpa en kammarorgel och fick i sitt hufvud att transponera Mozarts Don Juan för detta ovanliga instrument. Hon hade, som jag vill minnas, hunnit med första akten, när hon en dag fick se ett hydro-oxygen-mikroskop och plötsligen kände en okuflig passion för mikroskopiska undersökningar. Denna vurm ledde henne till anatomin. Hon dissekerade ett litet marsvin, som dött i hennes bur, och påstod, att hon kunde upptäcka djursjälen i nerverna. Derifrån var endast ett steg till fysiologin. Hon studerade allt hvad hon kom öfver åt detta håll: hon ville veta, sade hon, hvaraf menniskosjälen består, ty den måste nödvändigt bestå af ett materielt ämne. När hon icke fann de lärde ense derom, lät hon inreda ett litet laboratorium och begynte syssla med kemi. Hon ville nu upptäcka verldssubstansen.

88 – Min Gud, hvilka extravaganser!

|231|

89 – Säg hellre: hvilka rika, herrliga anlag, bortslösade utan botten och medelpunkt! O, denna famlande ande, hvarför fann den icke ett mål? Detta rikt begåfvade förstånd, hvarför skulle det hvässa sin udd att genomstinga det toma mörkret? Ser ni denna gnista derute, som flyger i natten och stormen, utan väg och utan mål, för att om få sekunder slockna uti den ödsliga rymden? Denna gnista är Mathilda H:s själ.

90 – Jag ber er, fortsätt!

91 – Den process, i hvilken jag var kallad till biträde, gällde ett högst betydligt fordringsanspråk, som kronan gjort anhängigt mot geheimerådet H. Han hade under 1808 års krig haft en större publik kassa om händer och aflemnat den till en högre tjensteman, som numera var död och efterlemnat balans. Kronan lät anställa sträng undersökning, och geheimerådet blef inveckladt i denna fatala process, hvilken gällde hela, eller åtminstone största delen af hans förmögenhet, jemte det som var mer, hans tjenstemannaheder, hans medborgerliga anseende. Allt berodde på att uppvisa den aflidnes qvittens på den mottagna summan, men detta qvittens var förlagdt och kunde ej återfinnas. Alla gömmor och pappersbundtar genomsöktes, hela huset vändes upp och ned, men förgäfves; qvittenset förblef borta, och min principal var i den pinsammaste förlägenhet.

92 Ungefär samtidigt inträffade en förändring med fröken Mathilde. Hon blef lika mild och undergifven, som hon förut varit häftig och trotsande. Hon öfvergaf sitt laboratorium; man visste ej hvarmed hon sysselsatte sig, men man såg henne ofta tankfull och drömmande. När man tilltalade henne, hörde hon det icke, eller ock spratt hon till, likasom hade hon blifvit ertappad i något, som hon ville dölja för alla. Hon fortfor att deltaga i sällskapsnöjena, men oftast likgiltig och trött, likasom hade för henne ungdomen förlorat sina rosor och glädjen sin tjusningskraft. Likväl kunde hon rodna och blekna, man visste ej hvarför; en hviskning i rummet bredvid kunde skaka hennes nerver, knarrandet af en dörr kunde komma henne att darra.

93 Denna förändring undgick ej hennes fars blickar och ökade mycket hans andra bekymmer. Han kände verlden för väl, för att kunna misstaga sig om orsaken till hans dotters tankfullhet, och han upptäckte den slutligen.|232| Hon älskade, stackars barn, men icke den gynnade man, som var utsedd till hennes make, icke ens någon af den eleganta krets, som vanligen stämde möte i hennes fars hus, utan en ung läkare, som hade blifvit frågad till råds i hennes fysiologiska studier, – en man utan namn och förmögenhet, men allvarlig, intelligent och af ett stolt, tillbakadraget väsende. Det var den gamla sagan: fröken Mathilde skänkte sitt hjerta åt den ende, som icke tycktes fråga derefter, den ende, som aldrig sagt henne en artighet eller böjt sig för hennes nycker. Och hennes val var värdigt: denne man blef sedan en af våra utmärktaste läkare, han skapade sig ett namn, som kunde mäta sig med hvilket som helst af bördens företräden. Er familj, herr baron, skulle icke behöft blygas att räkna honom bland sina medlemmar.

94 – Ni har rätt; jag tror mig känna detta namn. Hvilken olycka, att ej min kusins öde blef förenadt med hans! Hon skulle värdigt ha följt honom på hans lysande vetenskapliga bana; de skulle gemensamt ha genomträngt alla vetenskapens mysterier. O, de skulle båda ha blifvit mycket lyckliga!

95 – Tror ni det? Kanhända; jag vet icke. Det är likväl en gammal regel, som icke ensamt gäller elektriciteten, att motsatserna söka hvarandra, men likheterna stöta hvarandra tillbaka. Åtminstoneoriginal: Atminstone torde det vara sällsynt, att lärde män älska lärda fruntimmer, och det inträffade icke heller här. Jag vill göra er onkel den rättvisan, att, så mycket än denna böjelse korsade hans planer, var han i detta fall verkligen nog fördomsfri att uppoffra allt för sin dotters lycka. Han lät kalla den unge läkaren till sig, fattade tycke för hans person, tog saken cavalierementspråk: franska och sade ungefär så: min herre, ni är en ung man med godt hufvud och god karakter, ni är fattig, men det gör ingenting, ni har en framtid, min dotter älskar er, och jag förmodar, att ni är galen i henne, som alla de andra. Jag för min del är ingen barbar från Lafontaines romaner, jag tycker tvärtom, att alla komedier böra slutas med giftermål; alltså, tag henne, herre, efter det så skall vara, och lofva mig blott att göra henne lycklig! – Den unge läkaren syntes förlägen och sökte ord. Men för fan, sade geheimerådet H., som kunde, när han ville, tala så frankt som en gammal husar, jag begär inga tacksägelser på förhand, det är falskt mynt, herre; tag flickan, och tacka mig|233| efteråt, när ni vet hvad hon duger till! – Hvarpå den unge mannen svarade: tillåt mig genast afbörda min tacksamhet; må fröken Mathilde bli lycklig – med en annan; mitt val är gjordt, jag är förlofvad för två år sedan.

96 Baron H. höjde på axlarna.

97 Assessorn fortfor:

98 – Det gifs psykologiska fenomener, som kunna med matematisk visshet på förhand beräknas. Effekten af att trampa en gammal nåd på hennes liktå kan icke vara mera afgjord, än följderna af en försmådd kärlek hos en passionerad karakter, som fröken Mathilde. Olyckligtvis hade hennes far varit alltför säker på sitt ädelmodiga anbud, för att lemna henne i okunnighet derom. Hon måste således äfven erfara svaret. Man säger, att hon mottog det med lugn, nära nog med förakt; men några dagar derefter var hon éclat förlofvad med grefve R.

99 Vid denna tid mulnade alltmera det åskmoln, som hotade att urladda sig öfver geheimerådet H:s hufvud. Jag hade användt alla lofliga medel att erhålla uppskof på uppskof i den fatala processen, men tiden nalkades, när det slutliga afgörandet ej längre kunde förhalas. Min principal blef allt dystrare; han visade sig ej mera i sällskaper, han inneslöt sig i sitt arbetsrum, vakade långt inpå nätterna och mottog inga besök. Endast jag hade tillåtelse att oanmäld inträda hvilken tid på dygnet som helst, för att rådgöra om vår gemensamma sak, hvilken hotade att taga en förtviflad vändning.

100 En afton fann jag den gamle mannen med mycken ifver läggande patience. Ser ni, sade han till mig, det har nu gått ut sju gånger af nio. Jag lägger om qvittenset, ni förstår; vi måste finna det!

101 Men det måste ske innan nästa måndag, anmärkte jag; det är vår sista termin, och derefter skall domstolen fälla utslag i målet.

102 Hvad! utropade han. Redan om måndag? Nåväl, ni ser, att jag är lugn. Det är något inom mig, som säger, att vi måste finna qvittenset.

103 Detta något inom honom var att patiencen hade gått ut sju gånger af nio. Emellertid var han icke overksam. Det var en onsdag jag hade besökt honom. Thorsdagen lät han tillkalla en österbottning, som förstod sig på slagruta och troddes kunna upptäcka fördolda ting. Fredagen hade han hos sig en arkanglare, som läste trollrunor och|234| kunde skaffa stulna saker till rätta. Lördagen efterskickades en lappsk spåqvinna, som hade rykte om sig att vara en verklig undergörerska. Ingen af dessa tre lyckades emellertid att upptäcka det vigtiga papperet. Endast lappskan förkunnade, att en herre med ljust hår skulle bringa det förlorade åter. Jag hade ljust hår; man betraktade mig med en frågande blick, men jag hade vanslägtats från vår nation, förstod mig icke på trolleri och kunde således icke besegra omöjligheter.

104 Söndagen kom. Jag infann mig på förmiddagen, för att vidare rådgöra om några punkter i slutförklaringen, och träffade min principal läsande en predikan af Lehnberg. Ni känner Lehnberg: ett vackert skal af vältalighet, icke sant? Just passande att läsa, när man tänker på något annat. Fröken Mathilde satt inne hos sin far. Hon var likgiltig och sluten, såsom hon varit alltsedan sin förlofning med grefve R. Ingenting förmådde numera framkalla ett leende på hennes läppar eller en tår i hennes ögon. Hon satt der vid fönstret till venster; hennes far vid skrifbordet, som stod midtpå golfvet, der nu det runda bordet står; soffan stod här till höger, de gamla porträtterna hängde, då som nu, på väggen till venster.

105 – Det är min farfar och farmor, – anmärkte baron H. junior.

106 – Endast tapeterna äro ombytta. Jag ser dem ännu; der den gamle diplomaten med sin andetoma postilla, i hvilken hans trötta själ förgäfves sökte lugn och undergifvenhet, – der den unga, redan halft förvissnade flickan med sitt toma, skendöda hjerta, som knappast tycktes mera klappa och fann intet återsvar hvarken i himmelen eller på jorden. O, hvad hade jag ej velat gifva, för att i denna pröfningens stund kunna räcka dem en enda droppe af det eviga lifvets ord, af det enda, som svalkar vår brännande törst och är mäktigt att fylla den gränslösa, öde rymden af ett förtvifladt menniskohjerta. Men jag ägde ej deraf nog, för att dela med mig åt andra, och hade jag ägt det, så hade jag ej vågat bjuda dem det. Jag tvekade ... ögonblicket gick förbi, och spöken rusade in i den toma rymden.

107 Geheimerådet H. stod upp, fattade min hand och sade med mycken värdighet: det finns icke mer något hopp!

|235|

108 Hvad skulle jag svara? Jag tror jag yttrade något om att Gud skulle icke tillåta en uppenbar orättvisa.

109 Han återtog: min vän, ni har rätt: det finns en försyn!

110 Fröken Mathilde upplyftade härvid sin kalla, glanslösa blick och yttrade nästan föraktligt: det är ödets vilja! – Hon hade stigit utför drottning Kristinas bekanta tre trappsteg, Gud, försynen och ödet, men hon stadnade icke der. Qvinnan går alltid långt i hjertefrågor, och tron är en hjertefråga.

111 Hon satt ännu stödd med handen emot det rika, mörka håret och den tänkande pannan, då hennes bruna ögon plötsligen återfingo en del af sin forna glans och ett trotsigt löje begynte att spela öfver de vackra läpparna. En djerf, en förmäten tanke blixtrade fram i hennes fantasi och återgaf hennes själ dess medfödda spänstighet. Min far, utropade hon, låt oss hitkalla Rödler!

112 Hvem var Rödler? En äfventyrare, en musikant, hvars yrke för närvarande var att spela violoncell i orkestern för den tyska opera, som då för första gången,original: gångon tror jag, förtjusade Helsingfors. Han var ingen vanlig person, denne karl, och hade troligen upplefvat brokiga öden, ehuru man kände föga deraf. Man hviskade, att han var en polsk ädling af hög börd och hade tjent under Napoleon, men för en duell, eller möjligen af andra, mera betänkliga skäl blifvit jagad i landsflykt samt tvungen att irra omkring under ett främmande namn. Han hade länge vistats i orienten och uttryckte sig med lätthet på, jag vet ej huru många lefvande språk. För öfrigt var han en man om vidpass fyrtio år, mörk under ögonen, ståtlig figur, med förvildade spår af manlig skönhet och elegans i sin hållning. Fastän icke mera ung och af ett mer än tvetydigt rykte, hade han således mycket som anslog fruntimmer, och dertill bidrog icke minst, att han troddes kunna besvärja andar.

113 Man berättade om Rödler nästan lika besynnerliga saker, som nuförtiden berättas om Home. Han rumlade betydligt, och detta var väl orsaken hvarför han nu befann sig i en liten operaorkester, ehuru andra tillskrefvo hans ruin en olycklig kärlek. När han druckit mycket, glömde han aldrig att uppdraga ett litet repeterur af guld, en qvarlefva från hans forna välstånd. Då, sade man,|236| spelade uret en obekant, sorgsen melodi, och derunder föll Rödler under några minuter i en djup melankoli, efter hvilken han åter befann sig så klar i hufvudet, som hade han fastat i tre dygn. Ovanligare var det, som berättades om hans musik. Han var en mästare på violoncellen, men en ännu större mästare på cittran. Ur detta känsliga och melankoliska instrument kunde han framlocka de underbaraste toner, och till dessa sjöng han en vild, sällsam melodi på ett främmande språk. Då, sade man, kom från alla sidor ett hemlighetsfullt eko; väggarne tycktes få lif och sucka; möblerna rörde sig och klappade takt; fönsterrutorna klingade, som ville de brista; dörrarna stängdes och uppslogos af sig sjelfva; skuggor utan kropp skymtade förbi på tapeterna, och likbleka ansigten tittade fram bakom gardinerna. Dessa och andra fenomener sades ofta ha inträffat under Rödlers nattliga dryckeslag och slutades vanligen dermed, att dryckesbröderne, plötsligen nyktre, togo till flykten, förföljde under hemvägen af ett afgrundslikt skratt, som ljöd beständigt bakom dem öfver de mörka gatorna. Hvilket likväl ej hindrade, att de dagen derpå fingo betala räkningen.

114 Sådan var den man fröken Mathilde föreslog till bundsförvandt mot det, som hon kallade ödets vilja. Jag klandrade icke hennes far, att han lyssnade dertill. Den rotlösa algen drifver med hafvets våg, tilldess han finner spillran af ett skeppsvrak, lika redlöst som han, och klänger sig fast dervid. Geheimerådet H. antog Rödler såsom den sista tillflykten; hans dotter deremot valde honom af trots. Ödet hade med jernhand uppryckt den första grönskan i hennes hjertas vår; hon ville hämnas på denna tyranniska makt; derför kallade hon fantomerna till hjelp.

115 Jag gick med afsigt att icke återvända förrän tärningen var kastad och målet utageradt. Men samma dag på aftonen erhöll jag bref från Tavastehus med den oväntade underrättelsen, att man i dervarande landskansli funnit en gammal uppbördsbok, hvari den förr nämnde aflidne tjenstemannen antecknat en af sedermera geheimerådet H. mottagen post uti ryskt silfver, motsvarande ungefär halfva beloppet af kronans anspråk (andra hälften af kassan hade bestått af svenskt mynt). Med denna glada nyhet skyndade jag strax till min principal.

|237|

116 Klockan var mellan tio och elfva på aftonen. Jag insläpptes i förrummet, men dörren till mottagningsrummet var reglad inifrån, och jag blef tvungen att vänta. Jag hörde röster och kunde ej tvifla, att Rödler var här. Om en stund begynte han spela. Jag hade hört hans violoncell, men aldrig hans cittra. Det var ett instrument, hvars toner i början icke hade något ovanligt. Emedan grannlagenheten förbjöd mig att klappa på, kastade jag mig i en soffa och beslöt att tålmodigt vänta hvad komma skulle. En enda lampa brann i förrummet och kastade ett matt sken på Gustaf III:s välkända bild, som hängde på väggen midtemot.

117 Mot min vilja tvangs jag att lyssna på hvarje ljud från det inre rummet. Citterklangen blef småningom starkare och beledsagades slutligen af något, som liknade sång, eller kanske snarare ett recitativ, med ord, dem jag ej kunde uppfatta. Det var en sällsamt vild melodi, hvars like jag aldrig förnummit förr eller senare; än trotsig och djerf, än mild och bönfallande, men under allt detta enformig liksom de sånger, i hvilka den ryska soldaten utgjuter sin själs dunkla suckar och längtan. Natten, tystnaden, ensamheten, det matta lampskenet och det hemlighetsfulla, som förehades i rummet bredvid, allt förenade sig att höja effekten af denna sång och verka på inbillningen. Snart begynte äfven min fantasi att spela mig arga puts. Det förekom mig som hörde jag derinne dessa oförklarliga suckande ekon, hvilka ryktet berättade åtfölja Rödlers sånger och som så ofta förfärat hans dryckesbröder. Jag återkallade i minnet alla dessa mystiska berättelser och intogs af en spänning, omöjlig att beskrifva. Hvarje minut väntade jag att höra dörren slås upp eller fönsterna klinga. Det förekom mig verkligen som begynte möblerna att flytta sig och klappa takten till melodin, och när min blick föll på Gustaf III:s porträtt, såg jag dess drag få lif, dess läppar röras till ett smålöje och dess stora, snillrika ögon se på mig med ett förunderligt lefvande, förtroligt, nästan skälmaktigt uttryck. Synvillan blef så stark, att det svindlade för mina ögon; det ekade i alla väggar och hörn, skuggor skymtade förbi och grepo efter mitt hår, händer utsträcktes och fattade mina händer, likbleka ansigten tittade fram bakom gardinerna och betraktade mig med hånande blickar. Jag sprang upp, jag|238| visste knappt mer hvad jag företog mig, en obeskriflig känsla af fasa fick makt öfver mig; jag ville fly, men förmådde det icke, jag qvarstadnade midtpå golfvet, oförmögen att komma ur fläcken, och en iskall rysning ilade genom hela min kropp.

118 I detsamma uppslogs dörren till inre rummet, och fröken Mathilde trädde ut, mycket blek, men annars utan tecken till fruktan. – Vatten! – utropade hon; min far mår illa.

119 – Jag återfick genast hela min besinning och skyndade in. Den gamle herrn hade dånat; det var en hastigt öfvergående opasslighet, från hvilken han snart hemtade sig. Bredvid honom, på samma plats, der jag nu sitter, satt Rödler, försjunken i ett slags tillstånd af dvala, ögonen öppna och stirrande, högra handen likasom domnad öfver greppet af cittran. Hans ur repeterade ännu; man kunde urskilja melodin, liksom af en fördold speldosa; samma melodi, som han spelat på cittran. Jag betraktade rummet: på bordet stodo två tömda champagnebuteljer och ett enda glas; i öfrigt var intet förändradt. Möblerna stodo lugnt på sin plats, de gamla porträtterna förblefvo orörliga i sina ramar, ingenting ovanligt kunde upptäckas bakom gardinerna.

120 Om en stund vaknade Rödler likasom ur en dröm, for med handen öfver pannan och yttrade otvunget en ursäkt för hvad han kallade sin ögonblickliga distraktion. Geheimerådet syntes förlägen, fröken Mathilde upprörd; min närvaro tycktes genera dem. Intet ord vexlades om orsaken till Rödlers sena besök, och den långe, mörke främlingen aflägsnade sig kort derpå med en så obesvärad bugning, en så fullkomlig hållning af gentleman, att jag frågade mig sjelf, huru detta var möjligt efter ett så skakande uppträde, som nyss måste ha förefallit i detta rum.

121 Jag skyndade nu att omtala den underrättelse jag fått från Tavastehus, och den gamle mannen blef lifligt rörd. – Min vän, – sade han och tryckte min hand, – ni återskänker mig hälften af min förmögenhet och, som jag hoppas, hela min medborgerliga heder. Fråga mig icke hvad som här tilldragit sig; må det vara nog för er, att jag nu är fullkomligt öfvertygad om qvittensets förlust. Jag vet tillochmed, att detta qvittens aldrig blifvit utfärdadt; man har gifvit mig löfte derom, men man har bedragit mig. Det ryska silfret har man ej kunnat und|239|vika att anteckna i uppbördsboken, det svenska myntet blef osynligt. Min heder är i alla fall räddad af detta intyg; jag betalar det bristande. Jag hade hoppats kunna lemna min dotter en betydlig förmögenhet; det som återstår är likväl nog för ett oberoende lif, och hon skall blifva lycklig vid sidan af sin tillkommande make.

122 Det låg i dessa ord en ömhet, en värdighet, som hade förtjenat ett bättre öde.

123 Fröken Mathilde var ingen känslolös, ingen otacksam dotter, men hon behöfde något, som fyllde tomheten i hennes själ, och olyckligtvis förmådde hvarken hennes far eller grefve R. att uppfylla denna öde rymd i ett djupt energiskt och högt begåfvadt, men missriktadt qvinnohjerta. Hon svarade förströdd: ja, ja, min far! Och jag aflägsnade mig, undrande hvar hennes tankar voro i detta ögonblick.

124 Dagen derpå blef nytt uppskof i målet, med anledning af uppbördsboken, och processen slutades någon tid derefter så, att geheimerådet H. ålades betala den resterande summan efter svenska myntets gällande kurs strax efter kriget. Emedan denna kurs var ovanligt låg, blef förlusten icke så betydlig, som man hade befarat, och den moraliska segern stadnade på vår sida, då ju allt utvisade, att icke geheimerådet, utan den nämnde, nu aflidne tjenstemannen, hade försnillat summan. Hvad angår qvittenset, förblef jag länge i okunnighet om de bevis, som den märkvärdiga söndagsaftonen öfvertygat min principal att det aldrig funnits, hvilket syntes mig föga troligt. Först flera år derefter erfor jag, att Rödler vid något tillfälle, när vinet löst hans tunga, omtalat huru han framkallat en ande hos geheimerådet H. Denna ande måste då ha varit den aflidne tjenstemannen, som bigtat sitt svek och förnekat qvittensets tillvaro. Rödlers tillkallande, spökfenomenerna och den gamle mannens dåning skulle då ha stått i ett omedelbart sammanhang med denna bekännelse.

125 Långt högre intresse än spökhistorien hade för mig en annan händelse, som stod i nära samband med dessa tilldragelser. Jag återsåg numera sällan fröken Mathilde, men jag visste, att hon förmått sin far till ett nytt uppskof med den redan utsatta bröllopsdagen. Naturen tycktes i denna ovanliga flicka ha förenat en mans rastlöst forskande ande med en qvinnas lika rastlöst oroliga, försmådda hjerta. Hon kastade sig nu med hela sin själs|240| energi på de mystiska vetenskaperna, studerade Albertus Magnus, Kabbala och Cagliostros historia om hvarandra, på samma gång som den fromme Jungs ryktbara andelära. Rödler var hennes lärare, eller kanske snarare själsförvandt, och den svage fadren, som ej kunde vara blind för vådan häraf, hade ej mod eller makt att sätta sig deremot. Mathildes goda namn begynte lida af umgänget med en person af Rödlers rykte och samhällsställning. Det blef icke länge obekant, att de mystiska studierna fortsattes nattetid vid slutna dörrar; och närtill kom, att Rödler qvarstadnade sedan operan lemnat staden, hviskades snart besynnerliga saker, som ändtligen kommo till geheimerådets öron. Den bekymrade fadren beslöt att med ens göra slut på förtalet, efterskref grefve R., som vistades i Sverige, och utsatte brölloppsdagen oåterkalleligen till den 15 Oktober. Jag vill vara kort, ty historien är troligen alltför bekant. Den 14 Oktober på aftonen försvann fröken Mathilde H., utan att kunna återfinnas, och någon tid derefter erfor man, att hon, jemte Rödler, i en öppen estländsk båt öfverseglat till Reval samt derifrån på ett engelskt fartyg till Canada. Till sin far efterlemnade hon en kort biljett, hvari hon bad honom förlåta hennes nödtvungna flykt. Hon visste, skref hon, att han aldrig skulle ha samtyckt till hennes förening med den ende man, som förstod henne och som kunde göra henne lycklig; hon vore nu i besittning af en makt, som upphöjde henne öfver ödets nycker o. s. v. Om grefve R. skref hon icke ett ord.

126 Geheimerådet H. öfverlefde icke länge denna familjesorg. Han dog, utan att vackla i sin tro på förnuftets ledstjerna, sedan han kort förut befallt kammartjenaren att borttaga en hyfvelspån från ljuset, ty sådant betyder att någon dör. Hans dotter skall en tid ha lyst i Amerika med sitt snille, sin skönhet och sina ovanliga kunskaper. Hennes äktenskap blef barnlöst och olyckligt; hon öfvergafs af sin man, uppehöll sig någon tid med att utgifva en tidning i New Orleans och omkom slutligen vid en ångbåtsolycka på Mississippi. Om Rödler känner man blott, att han fortfarande stått i rop för sina andebesvärjelser och troligen varit Homes föregångare, hvilket ej kunde förekomma, att han stupade i en strid mot indianerne i Florida. I Helsingfors efterlemnade han ett minne af egen art. Man hörde här sällan cittror, men desto|241| flera guitarrer, och ännu tio eller femton år sedan Rödlers cittra gjorde så stort uppseende, var här en vurm bland alla, som ville anses vara af god ton, att spela guitarr.

---

127 Här slöt assessor B. sin berättelse. Man kände knappt mera den lille torre gubben med det styfva, prudentliga utseendet och det tysta, afmätta, tillbakadragna väsendet. Han lifvades synbart af någon stor tanke, som låg i bottnen af hans skildring och troligen utgjorde en grundsats i hans lif. Hans ord fingo stundom en skärpa, oväntad för alla som kände hans vanliga återhållsamhet, stundom en vekhet, som rörde honom sjelf till tårar. Man såg, att ett skal var öppnadt, som länge hårdnat omkring hans innersta; ett minne hade vaknat, som förde honom utom kretsen för hans vanliga meddelanden och ryckte honom med sig. Han hade icke nämnt ett ord om sina känslor, och likväl förstodo alla, att han måste ha älskat den sällsamma, nyckfulla, sköna flickan, hvilken ett annat motiv, hans oryggliga grundsats, nu tvang honom att döma så strängt och skildra så ofördelaktigt. Han var en gammal ungkarl; måhända hade denna tysta, aldrig förr anade kärlek varit den enda i hans lif, och likväl satt han till doms öfver dess föremål, utan att vika en hårsmånoriginal: hårsman från hvad han ansåg vara samvetets pligt. Äfven detta förtorkade gamla hjerta hade således en gång drömt om sällheten, en annan gång åter varit tomt och öde, sedan dess drömmar flytt; men det hade slutligen fått ett mål och ett innehåll, det fylldes helt af en stark tro, och det klappade varmt ännu sedan det länge förvissnat.

128 Vår värd baron H. var förlägen och upprörd. Han ångrade kanske, att han samtyckt till denna berättelse, hvilken så nära och ömtåligt rörde hans familjs historia. Dessutom fanns mycket deri, som angrep hans åsigter. Han yttrade nu, ej utan en viss förtrytsamhet:

129 – Min bäste assessor, allt det der torde äga sin faktiska riktighet, det vill jag icke bestrida, ehuru ni berättar mig händelser och motiver, som till en del varit mig obekanta, fastän de röra mig ganska nära. Ni ursäktar likväl, att jag gör några anmärkningar?

130 – Med nöje, herr baron. Jag är tacksam derför.

|242|

131 – Hvad först min onkel angår, tyckes ni lägga synnerlig vigt på hans små svagheter, medan ni glömt, att han för öfrigt i hela sitt lif var en tänkande man, som i verkligheten, och icke blott af ett sätt att tala, ansåg förnuftet som sin bästa ledstjerna.

132 – Det är sant, det gjorde han, och jag var ofta i tillfälle att högakta hans genomträngande förstånd, hans systematiska, nyttiga verksamhet. Men jag tog mig nyss friheten erinra, att tron är en hjertefråga, och i denna punkt fanns hos den annars utmärkte mannen ett tomrum, följaktligen en svaghet, för hvilken jag icke egentligen skyller honom, emedan de tillhörde hans tidehvarf.

133 – Vi ha fått en fabel med kolorerade bilder, – hviskade fru N. till sin granne, doktor C. – Man skall få se, att nu kommer sensmoralen.

134 – Nåväl, – fortfor baron H.; – antag, att ni från er synpunkt bedömt min onkel rätt: tror ni, min bästa assessor, att någon flicka, hon må vara uppfostrad i hvilka grundsatser som helst, är fritagen från hjertats förvillelser? Ni antager sjelf en olycklig kärlek och ett något excentriskt lynne ha vållat min kusin Mathildes beklagliga felsteg. Hvad ger er då rätt att deri inblanda religiösa åsigter? Ha icke tusen unga flickor, som kallas fromma, låtit på samma sätt dåra sig af en äfventyrares konster? Och hade Mathilde varit from, som ni tyckes önska, skulle hon icke då, med sitt lynne, ha blifvit en svärmerska, utan att derför ha blifvit ett helgon? Skulle hon icke till sina öfriga dårskaper ha lagt fanatismen, som är den största af alla?

135 – Herr baron, – och vid dessa ord rodnade den gamle assessorn på ett sätt, som gaf honom nästan en ynglings värme, – jag vill icke påtruga någon min öfvertygelse. Jag menar, att om förståndet bestämmer våra handlingars mått, så bestämmer hjertat hela vårt lif. Detta hjerta är ett djup, som ingen mätt och som ingen jordisk känsla kan uppfylla ända till brädden. Kasta deri alla dygder, alla passioner, kärleken icke undantagen, som dock är den mäktigaste af dem alla; låt alla känslor, som hafva sitt mål uti detta lifvet, storma ditin, och försök, om ni kan, att fylla detta omätliga djup! Bakom dessa ändliga mål, som tyckas eder omfatta allt, skall ni ännu finna hemliga skrymslor, obekanta, fördolda djup, i hvilka något rör sig, som ni icke förstår. Dessa fördolda klyftor kunna|243| vidgas eller sammandragas af lifvets intryck, ty hjertat äroriginal: hjertatär mera elastiskt, än guldet och ångan. Detta okända något kan stundom dölja sig så djupt, att ni icke anar dess närvaro, stundom uppstiga ända till bräddarna och pocka på lösning. Sof, om ni kan sofva; detta något skall icke hindra er, om ej i en dunkel dröm; vakna, och ni skall återfinna det i bottnen utaf er själ. Det är dock alltid der, oåtkomligt, oöfvervinnerligt; och om ni än väpnade er med rustningen af den högsta menskliga visdom, och om ni än hvässte udden af tusen de skarpaste förnuftsskäl deremot, så kan ni icke undkomma det, icke utrota det; det förblir ändock alltid ert väsendes grund. Vill ni, att jag skall säga er hvad detta okända är? Det är det eviga lifvet, som ni ej kan tillintetgöra, emedan ni är en odödlig ande, ni som vi alla. Det är en gnista af någonting högre, som är eder medfödd och som ni ej kan utsläcka, emedan hon osynlig knyter tillsamman ert väsende med det ursprung, hvarifrån ni kommit, och den fulländning, hvartill ni går. Har ni läst Schubert, Naturvetenskapernas Nattsida, tolfte föreläsningen: om det kommande lifvets krafter, som slumra uti det nuvarande?

136 – Jag kan ej påminna mig det.

137 – Jag ber er, läs denna bok; det kostar eftertanke, stilen är tungläst, men han skall säga er klart hvad jag blott kan säga er dunkelt. Han skall säga er, huru den lag, som binder hela naturens kedja, alltid låter, i hvarje form af tillvaron, den ena, den ofullkomligare länken bära inom sig ett förebud till den nästefterföljande och fullkomligare länken i kedjan. I planetsystemet, i jordformationerna i vextverlden, i djurriket, öfverallt skall ni finna, att en högre form af tillvaron griper aningsfullt in i den lägre. De högsta vextarterna bära redan ett högre lif i blomningens vemodiga doft; de ädlaste djurslägterna bära i sin blick någonting menskligt, och menniskan sjelf bär inom sig otaliga sköna, fast sällan förstådda reflexer af den efterföljande länken. Har ni sett huru den blödsinniges djuriskt slöa anletsdrag förädlas, förmenskligas uti dödsminuten? Har ni någonsin sett den öfverjordiska, förklarade glansen i ett döende barns ögon? Det är tydligt, att detta okända högre framträder klarast i öfvergångens moment, ja att det verkar förstörande på den lägre formen af tillvaron. Men det framblixtrar öfverallt i lifvet, i snillets högsta ingifvelser och i den mest okunniges dunkla aningar, –|244| endast så, att det, som i ett kommande lif skall uppstå fullt medvetet som kraft och blomma, det framträder här som en oförstådd, aldrig tillfredsställd längtan, likasom denna underbara, outsägliga vårkänsla, hvilken stundom kännes i luften midt under högvintern. Denna längtan, herr baron, är tomrummet uti vårt hjerta, och emedan hon blickar beständigt bortåt, kan hon aldrig fyllas af ändliga mål. Men ständigt, ständigt söker hon fyllnad och tillfredsställelse. Det finnes blott ett, som kan fylla henne helt, och det är dess egen urkälla, det eviga lifvet i Gud. Der icke det finnes, der famlar vår längtan i mörkret, och i mörkret möter henne en annan verld, en verld af fantomer, som hafva det gemensamt med religionen, att de likna väsen ifrån ett annat område, skuggor från ett lif efter detta. I dem griper då vår famlande längtan och tror sig i dem ha funnit sitt eviga mål. Men hon bedrager sig: dessa skuggor äro endast svaga reflexer af vår jordiska tillvaro, gengångare från samma verld som vi, och derför maktlösa, osjelfständiga väsen, liksom vi sjelfva, oförmögne att lösa vår tillvaros gåta eller att släcka vår andes oändliga törst.

138 – Och nu, herr baron, – fortfor assessorn med fast allvar, – har jag besvarat edra frågor så godt jag förmår. Min öfvertygelse är i korthet den, att hvarje tomrum sträfvar att fyllas. Fullkomlig otro är omöjlig: den, som ej tror på Gud, den måste tro uppå spöken.

139 – Men ni tror på båda delarna, ni, herr assessor! – inföll gäckande doktor C., som ville gifva samtalet en mindre allvarsam vändning.

140 – Förlåt mig, herr doktor, – svarade den gamle, – ni gör endast hvad tusen andra göra: ni förblandar tro med vantro. Jag tror på andars tillvaro, emedan det är en sjelffallen konseqvens af själens odödlighet. Om möjligheten eller omöjligheten, att de i undantagsfall kunna blifva förnimbara för våra jordiska sinnen, tillmäter jag mig intet omdöme. Jag har aldrig sett spöken och hoppas att aldrig se dem. Men om jag tror på andars tillvaro, tror jag deremot icke på skrock, herr doktor, och än mindre på det blinda ödet, – således hvarken på tretton vid bordet, eller halmstrån i kors, eller tur och otur på vissa dagar, eller klappandaroriginal: lappandar (källa för ändring: följetongen) och mycket annat, som hvarken i mensklig eller gudomlig mening kan hafva någon förnuftig betydelse.

|245|

141 – Nej, håll för all del, nu blir ni er sjelf otrogen! – utropade fru N. och höjde varnande pekfingret. – Hvad vill det säga: ni tror på andar, men icke på klappandar? Man skall få se, att den gode assessorn till slut understår sig att tvifla på sjelfva Home!

142 – Och på den heliga psykografen! – hviskade doktor C., med en sidoblick på vår värd.

143 – Ja, på min ära, – inföll baron H., – assessorn skall ställas till ansvar för kätteri. Har jag ej sagt, att jag till slut är den mest ortodoxe i hela det ärade sällskapet?

144 – Klappandarne äro gyckel och Home en gycklare, – svarade assessorn torrt.

145 – Åh, – skrattade fru N., – tro ej, att assessorn slipper med maktspråk! Home en gycklare? Men det är ju ett högförräderi.

146 – Säg majestätsbrott! – inföll doktor C. – När vi betänka hvad der passerat i vinterpalatset och Tuilerierna ...

147 – Bevis! Bevis! – utropade baron H.

148 Assessorn smålog. – Måste jag då upprepa, – svarade han, – att andens verld har sina lagar så väl som naturens? Finns väl en dårskap mera orimlig, än den att tro de aflidnas andar, ja de visaste, de bästa som lefvat på jorden, – ja sjelfva vår Herre och Frälsare, hvilken också blifvit påkallad med klappande bord, – beständigt tillreds att lyda alla dumma nycker och stå till svars inför allehanda sjelfkloka, förmätna och ofta i sitt inre vederstyggliga menniskor, som få det infallet att roa sig en afton, när de ej ha något bättre att göra? Hvar finns i alla dessa förmenta uppenbarelser något verkligt godt eller snillrikt, hvar finns något verkligt nytt, som man icke hört förr? Hvarje förnuftig handling måste ju hafva ett förnuftigt ändamål: säg mig då hvilket förnuftigt ändamål der kan upptäckas i allt detta dåraktiga nojs, som dessa förmenta andar drifva med sina åhörare! Jag har nyligen läst Hornungsoriginal: Hernungs (källa för ändring: följetongen) bok om »den odödlige Heine»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken man gjort den äran att öfversätta äfven till svenskan. Heine berättar der om andeverlden de trivialaste saker, dem hvarje skolpojke med någon fyndighet vore i stånd att på egen hand framkläcka. Det är det erbarmligaste gyckel jag någonsin läst, och jag har likväl läst något i den vägen.

|246|

149 – Alltså anser ni Hornung, likasom Home, för en bedragare.

150 – Gycklare, icke bedragare, ty det är sannolikt, att de sjelfva tro på fenomenernas sanning. Home är utan tvifvel en ovanlig menniska. Han besitter i hög grad den magnetiska kraft, som under vissa förhållanden, i hvilka nervsystemets verksamhet är sjukligt stegrad, utöfvar ett stort välde på andra menniskor. Genom denna magnetiska, eller, om man så vill, sympatetiska inverkan förmår han hos andra framkalla intryck och fantasibilder, som uppstått hos honom sjelf; – hos några helt svaga, hos andra åter så starkt intensiva, att de fortplanta intrycket till syn-, hörsel- och känselnerverna. Homes fantasier blifva då för dessa personer sinnligt förnimbara: de se och känna händer i luften; de höra musikstycken trummas på fönsterrutan eller spelas uti det stängda pianot; de se möbler och menniskor lyftas, flyttas, omkastas; de känna sig sjelfva ryckta från stället och blifva ofrivilliga lekbollar för tusen orimliga upptåg. I allt detta ingår blott det charlataneri, att Home utväljer nervretliga personer och aflägsnar mera starka, dem han bedömer med öfvad blick. För öfrigt är allt endast en högre grad af fantasins gyckelspel och lika litet verkliga andar, som våra drömmar äro det.

151 – Ni tror då, att äfven Rödler ...

152 – Rödler var Homes företrädare, ingenting mer, ingenting mindre. Äfven Rödler behöfde mörker och midnatt, för att uppjaga fantasin. Hornungs Heine visade sig endast vid nedfällda gardiner och tålde icke ens stjernornas ljus.

153 – Min kära assessor, – återtog baron H. något missnöjd, – allt det der är suppositioner, men inga bevis. Jag känner Home af erfarenhet. Och ville ni utan fördomar taga notis om psykografen, så skulle ni, som här spelar den otrogne, komma på andra tankar.

154 – Var god och säg oss hvad ni menar om psykografen, – blinkade doktor C.

155 – Jag menar, att klappandarne äro lika litet andar, som Homes händer, och att deras afkomling psykografen lika litet som mina drömmar utgör en korrespondens med andeverlden. Det är mycket nog, att detta fenomen i alla fall äger en viss grad af verklighet. Psykografens visare sättes i rörelse af samma nervkraft, som förmår bord och hattar att röra sig, men psykografen har det företräde att|247| icke vara så ytterst åtkomlig för löjet, som borddansen. Denna nervkraft, som, märk det väl, är en naturföreteelse, mottager intryck af våra koncentrerade tankar, till och med i vissa fall af våra dunkla, blott halft medvetna föreställningar, och fortplantar dem till visaren, som utpekar bokstäfver och derigenom blir i stånd att besvara frågor. Ja, dessa svar kunna reflektera icke blott den psykograferandes, utan äfven, genom magnetisk rapport, andra närvarandes tankar och intryck. Men derutöfver reflektera de ingenting, således alldeles inga andeväsenden, andra än dem, som bo i vår fantasi. Alla dessa föregifna svar från Adam, Noach, Abraham, Alexander den store, Sokrates, Plato, Cesar, Napoleon, Heine etcetera etcetera äro dikterade ur någon af de närvarandes fantasi och fullkomligt oförmögna att säga oss något annat, än våra egna föreställningar. Deraf allt det dumma, andefattiga, ofta lögnaktiga, stundom äfven smutsiga, som dessa föregifna andar i psykografen berätta oss och hvarpå man har otaliga exempel, efter hvilka spiritisterne löpa som efter underverk, medan de käckt förneka det, som de ej förmå fatta i Guds uppenbarade ord. Förlåt mig, herr baron; men hvarför ej nöja sig med det underbara i ett naturfenomen, som psykografen onekligen är? Är det ej sällsamt nog, att detta trädstycke afspeglar en tanke? Hvarför vill man göra det till ett nonsens, genom att tro det afspegla eviga gåtor?

156 – Men allt detta innebär ännu icke en skymt af bevis.

157 – Ännu en gång, förlåt mig, här begär ni bevis, och en annan gång tror ni på fullt allvar, att Sokrates ande låter kommendera sig af hvarje narr, likt en marionett på trådar. Men törhända kan jag gifva er ett sådant bevis. Vill ni ha den godheten att hemta er psykograf och låta den säga oss hvad det blifvit af framlidne geheimerådet H:s qvittens.

158 – Gör oss det nöjet! – bad det öfriga sällskapet.

159 Efter några invändningar att man här icke ägde något passande medium, lät vår värd slutligen förmå sig att hemta psykografen. Den unga, tysta flickan vid sybordet lade, på begäran, sin hand på visaren och man fann, efter några försök, att hon var hvad i spiritisternas konstspråk kallas ett ganska godt medium. Hennes ögon förbundos, man framställde frågan om qvittenset, och assessorn aflägs|248|nade sig till yttre rummet, på det att, såsom han öppet tillstod, icke hans, utan de öfrige närvarandes tankar måtte afspegla sig i psykografens rörelser.

160 Sällskapet betraktade det lilla trädstycket, somliga med undran, andra med löje, alla med nyfikenhet. Baron H. tog saken vigtigt och öfvertygade sig med mycken noggrannhet, att allt var såsom det borde vara.

161 I början rördes visaren långsamt, osäkert och ville ej stadna på någon bestämd bokstaf. Baron H. tillskref detta att man ej gått i ordning med frågorna och sade nu högt: – Vill du svara oss?

162 Visaren stadnade på J. derefter på A. Man hade således ett jakande svar.

163 – Hvem är det, som svarar? – frågade baron H. vidare med mycken högtidlighet.

164 Visaren kom nu småningom i allt snabbare rörelse, och doktor C., som med ett gäckande smålöje antecknade bokstäfverna, hade slutligen möda att följa och bevaka dess svängningar. Alla de öfriga kontrollerade protokollet, och när man sammanstafvade bokstäfverna, fann man, till fleras förvåning och häpnad, att de bildade orden: Jag, Carl Fredrik H:soriginal: II:s ande (namnet utskrifvet).

165 – Men det är escamotagespråk: franska! – utropade doktorn. – Fröken ser bokstäfverna!

166 – Jag ser ingenting, – bedyrade den unga flickan oskyldigt.

167 – Vi måste förnya experimentet.

168 – Må göra, – svarade baron H. Duken ombands än noggrannare omkring mediets ögon, och till ytterligare säkerhet ställdes en ljusskärm så, att den för henne bortskymde bokstäfverna. Frågan upprepades. Ord för ord, bokstaf för bokstaf, samma svar.

169 – Tviflarne i sällskapet blefvo förlägne. Fru N. bleknade; kammarförvandten begynte må illa.

170 – Om du är min onkels ande, – fortfor nu baron H. högtidlig och upprörd, – så säg oss huru det förhåller sig med det qvittens, som för dig i lifstiden var af så stor vigt.

171 Alla afbidade med yttersta spänning svaret, som icke heller länge lät vänta på sig. Doktor C. upptecknade misstänksamt hvarje bokstaf, och man fick till en början ordet Kvittens.

|249|

172 – Hvad vill det säga? – skrattade doktorn. – Brukade framlidne geheimerådet skrifva qvittens med K.

173 – Skrifs det icke med K? – frågade medium okonstladt.

174 – Aha, fröken ser, det märks ju tydligt! – utropade tviflaren.

175 – Nej, vid min själ, jag kan se det allraminsta, – bedyrade medium.

176 Man öfvertygade sig snart, att detta var absolut omöjligt. Frågan upprepades, och nu framkom samma ord, men med Q. Svaret lydde: Qvittenset har aldrig funnits. Jag var bedragen.

177 Man såg på hvarandra. Mot detta bevis var intet att invända. Tviflet förstummades. Doktor C. hade ingen annan utväg, än att beskylla de närvarande för någon hemlig maskopi. Han hade likväl svårt att vidhålla denna beskyllning, ty damerna fingo nervattacker, baron H. var sjelf blek som ett lik och alla närvarande synbart förstämda.

178 Assessorn inkallades och frågade lugnt huru svaret utfallit.

179 – Det har utfallit så, – svarade baron H. med ett slags andäktig triumf, – att ni, min bästa assessor, kommit fullkomligt till korta. Se här! Min onkels ande har sjelf förkunnat oss, att detta qvittens aldrig har funnits.

180 – Men då skulle ju er onkels ande vara en lögnare, – sade assessorn.

181 – Huru? En lögnare? Hvad menar ni dermed?

182 – Jag menar, att detta qvittens icke blott funnits, utan finnes ännu. Händelsen var den, att när jag förrättade bouppteckningen efter framlidne geheimerådet H., värderade jag bland annat äfven trymåerna der på väggen och lät nedtaga dem för att dammas. Tillfälligtvis kom jag att observera några gulnade papper, som voro instuckna mellan ramen och glaset i trymån här till venster, troligen emedan ramen på detta ställe var något för vid, och dervid rann mig qvittenset i hågen. Jag undersökte papperen och fann ganska riktigt det förlorade der, men då det numera var till ingen nytta, stack jag det tillbaka i detta ovanliga gömställe, som ingen förr kommit att tänka på. Jag förmodar, att det finnes der i denna stund; vill någon vara god och se åt?

183 Kammarförvandten klef på en stol, sedan han förut haft den försigtigheten att utbreda sin näsduk på öfver|250|tåget. Några gula och skrynklade papper funnos verkligen instuckna mellan ramen och glaset. De uppvecklades, och man läste:

184 konsekvensändrat/normaliseratAf regeringskommissarien friherre Carl Erik H. emottagit Nylands och Tavastehus läns restantier för åren 1808 och 1809, utgörande 34 654konsekvensändrat/normaliserat rubel 8 kopek ryskt silfver (ziffror och bokstäfver) samt 79 298konsekvensändrat/normaliserat riksdaler 12 skillingar 8 öre (likaledes ziffror och bokstäfver) svenskt riksgäldsmynt, som qvitteras. Tavastehus den 8 november 1810.

185 Josef P.,

186 räntmästare.konsekvensändrat/normaliserat

187 – Hvad säger ni härom, herr baron? – frågade assessorn. – Antingen har er onkels ande svarat med psykografen, och då har han ljugit i en sak, som han nu borde känna, hvilket föga låter förena sig med hans karakter och aktningen för hans minne. Eller ock har denna föregifna ande, likasom alla klappandaroriginal: klapppandar och psykografsvar, varit ett foster af er och de närvarandes fantasier, framkalladt af det lika lögnaktiga svar, som Rödlers föregifna ande en gång dikterade för er onkel. Jag förmodar, att ni skall hylla den senare meningen. Härmed har jag således uppfyllt er önskan och gifvit er det bevis ni begärt.

188 – Det är möjligt att ni har rätt, – svarade baron H.

189 – Akta er sjelf, herr assessor, – skrattade doktorn, – att kasta sten på anden. Mins ni lappqvinnans spådom, att en herre med ljust hår skulle återhemta qvittenset? Se der, ni är ertappad, ni har trott på en hexa!

190 Den gamle mannen smålog. – Ja, – sade han, – hvem af oss är fritagen från alla dödligas svaghet? Icke jag, nej, jag minst af alla! Men låt oss dock söka i jordens dimmor framför alltoriginal: all annat den eviga sanningen!

191 Hvad? – tillade han med en blick på sitt ur. – Redan half elfva! – Och det var den enda gång man påminte sig, att assessor B.original: L. dröjt öfver klockslaget.