[3]

Pastorsvalet i Aulango.

[4] [5]

1. På landsvägen.

1 En mulen, snöig eftermiddag i December månad år 185– närmade sig ett af dessa breda och lätta åkdon, som brukas i södra Finland under namn af Uskelaslädar, socknekyrkan i Aulango*)Icke att förblanda med det undersköna berget af samma namn i närheten af Tavastehus.. Namnet kan vara likgiltigt; socknen var en af de större och förmögnare i vestra delen af landet. Uthållande snöfall och yrväder hade i mer än en veckas tid gjort vägarna nästan ofarbara, och snöplogarna hade förgäfves sökt att tämja de ständigt ånyo hopade drifvorna. Långsamt, fot för fot, banade sig den lilla öppna släden en tröstlös väg, ty snön fortfor ännu att igensopa hvarje spår af de få resande, som derförinnan vågat sig ut i det svåra väglaget, och den korta vinterdagen begynte redan mörkna, utan att ännu en utsigt mot slätten och kyrkan vidgade sig mellan de snötyngda granarna och björkarna här i skogsbygden.

2 På framsätet i släden sågs en åldrig skjutskarl i fordom hvit fårskinnspels och mössa af brunt hundskinn, oupphörligt smackande för att mana hästen framåt, medan den kortskaftade pisken då och då för syns skull snärtade en fåra i drifvorna. Bakuti släden satt en ensam person, hvars svarta kalmuckskinnspels och fodrade sälskinnsmössa väl tillkännagåfvo ett slags herreman, dock af simplare eller anspråkslösare rang, enär han till det yttre föga skilde sig från skjutskarlen sjelf. Genom den snötunga luften frambröt tidtals en svag månstråle, som belyste de bleka dragen af en ung man om vid pass trettio år och|6| speglade sig i ett par stora, glänsande ögon. Med en lätt skymt af otålighet lutade sig den resande tid efter annan åt sidan, för att möjligen upptäcka ett slut på skogen, och troligen för att förkorta tiden, började han följande samtal på finska med karlen på framsätet.

3 – Ha vi ännu långt till prestgården?

4 – Två eller tre ryska verstoriginal: werst; och de hålla att slita på, – var skjutskarlens svar.

5 – Kände ni framlidne prosten Ödmark? – frågade åter den resande efter en paus.

6 – Något. Jag har tjenat hos honom som dräng i sju års tid.

7 – Var han en gudfruktig man?

8 – Han var ju prest, – svarade mannen på framsätet i likgiltig ton.

9 – Hör på, min vän, – fortfor den resande, åter efter en paus, – jag begär ej, att ni skall säga något ondt om er förre husbonde. Men jag önskade gerna veta huru han skött församlingen och i hvilket skick jag skall mottaga den, ty domkapitlet har förordnat mig att förestå pastoratet nu under ledigheten.

10 Skjutskarlen vände sig om och betraktade den unge mannen hälften nyfiket, hälften misstroget. – Jag trodde, – svarade han, – att pastorn skulle vara närmaste man.

11 – Pastor Idegran är kapellan i församlingen och en äldre man med mera meriter än jag, men förmodligen har han fullt upp att syssla med sin egen befattning.

12 – Det lär väl så vara, – genmälde skjutskarlen, i det att han trafvade bredvid släden i drifvan och sökte med sina kloka grå ögon läsa i den resandes uppsyn, om här vore rådligast att tiga eller tala. Resultatet befanns troligen tillfredställande, ty efter en stunds tvekan begynte den språklåda, som en äkta finne vanligen gömmer bakom sin trumpna tystnad mot främlingar, sakteligen komma i gång.

13 – Jaså, – sade karlen, – magistern är prest och skall förestå vår församling? Ursäkta att jag är så dristig och frågar namn och värdighet.

14 – Mitt namn är Erland Stjernkors, magister och ingenting annat. Ni kan vara uppriktig mot mig, ty jag vill intet annat än församlingens bästa.

|7|

15 Karlen fortfor att trafva i drifvan och svarade icke. Om en stund lät han förnimma en hostning och sade: – intet är det allt hvitt, som syns hvitt under snön.

16 – Nå, fullkomlighet skola vi ingenstädes begära. Jag hoppas, att pastor Idegran är en bra själasörjare. Men Aulango är en folkrik församling; han behöfver ett biträde.

17 – Ja visst, – sade karlen, – pastorn är en driftig jordbrukare och sköter tre egna hemman utom sitt kapellansbol. Jag hörde honom säga i söndags vid socknestämman, att han skulle sköta hela församlingen, efter det är så ondt om prester nu för tiden. Pastorn behöfver få bröd af nådåren; han har bara två magasiner fulla med råg, utom bränvinspannan och utom hvad han lånat åt halfva socknen.

18 – Ni talar ej väl om pastorn, min vän. Kanske hjelper han mången fattig med spanmålslån.

19 – Hvarför intet? Spanmål och pengar. Bara sex procents ränta och åtta kappar mindre, när tunnan mäts ut, men är det pengar, låter han skrifva fyra rubel, när han lånar sin fattiga nästa tre. Derför skall han bli salig prostens efterträdare.

20 – Det måste vara ett missförstånd, – genmälde den resande allvarsamt, – och jag är säker på, att ni ej känner pastor Idegran hälften så väl, som ni kände framlidne prosten Ödmark. Han var ju en annan man, eller hur?

21 – Åh ja. Prosten knogade aldrig på styfvern. Han lät tusen tunnor om året ryka som siktmjöl. Han for på jagt som en prins, och der var dag och natt främmande på prostgården, och dag och natt spelades kort och bräde, och drängarne, som väntade ute i kölden, fingo alltid ett glas till bästa af herrarnes toddy. Sex gödkalfvar lades på om våren och sex om hösten, men det förslog intet långt; der köptes många flera till, utom oxar, får och svinkreatur. En gång i veckan skickades jag till staden efter socker, kaffe, arrack och rhum, och hvar gång kom jag tillbaka med lasset fullt. Han var en gästfri man, salig prosten, och derför kom han med sin stora inkomst i skuld öfver öronen.

22 Den resande tycktes tveka, om han borde fortsätta samtalet, men nyfikenheten, eller kanske något bättre motiv, tog slutligen öfverhand, och han yttrade åter:

|8|

23 – Dygder i öfvermått kunna lätt blifva fel. Prosten Ödmark var kanske en gästfri, godsint man, som råkade i fattigdom genom falska vänner.

24 – Ja, godsint var han. Kom der en tiggare, visst fick han kalfstek i köket och ett eller par glas bränvin på, om der intet råkade finnas finare varor. En gladlynt man var salig prosten också; han kunde dricka bra hela natten, och det syntes intet mera på honom, än om der varit svagdricka i glasen och sirap i skålen. När det led åt söndagsmorgonen och han skulle predika, tvättade han sig alltid med kallt vatten i ansigtet och drack ett glas mjölk, och så gick han till kyrkan, utan att ha sofvit en blund, och predikade så uppbyggligt om måttlighet och sparsamhet och ett gudligt lefverne, att alla käringar greto i bänkarna. Sedan for han hem och åt middag med sina vänner. Och sedan han sofvit en eller två timmar efter middagen, flyttades brädspelet åter fram, och så gick der ånyo lustigt till, ända fram emot morgonen. För si, salig prosten visste hur det skulle vara: han hade i sin ungdom predikat vid hofvet.

25 – Jag har hört sägas, att prosten varit hofpredikant hos kung Gustaf IV Adolf. Men den kungen tålde ej något svirande, allraminst utaf prester.

26 – Ja, den kungen! – rättade skjutskarlen, mycket belåten med sin historiska lärdom. – Men si det var intet han, för det hörde jag berättas, intet en, utan femtio gånger af hushållerskan, gamla mamsell Zebreus, eller Zebran, som de kallade henne och som följt salig prosten från Sverige. Salig prosten tjente hos Karl XIII, som ställde sig mera gudelig, än han var, och tyckte om en vacker predikan i kyrkan och smått kanaljeri i enrum med goda vänner.original: vänner Och när Aulango blef ledigt för mer än 40 år sedan, skref kungen hit, – för si, salig prosten var barnfödd här, – och skaffade honom pastoratet. Han var då ungaste karlen om sex och tjugu år, och derför lefde han ut både gamla och unga i socknen; men efter han fått sin kappa af höga herrar, fick udda vara jemnt, och aldrig fick han så mycket som en fåll på kragen af biskop och domkapitel. Hvad skulle det tjenat till? Han skötte sin tjenst som en hel karl.

27 – Men, – invände med en suck den resande, mer för sig sjelf, än för sin åhörare, – hurudan är den för|9|samling, som i 40 år blifvit vårdad af en sådan kyrkoherde och en sådan kapellan?

28 – Nå, – svarade skjutskarlen, – sämre kunde det vara. Kanske supes här litet mer, och folk slåss litet mer och stjäl litet mer, än i andra församlingar. Men här är gudstjenst hvar söndag och läsförhör hvar vår, och barnen döpas, och lik jordas, och brudpar vigas, och folk går till skrift, som i andra församlingar. Visst var det en tid på slarf med prestkapparna, men nu har pastorn arrenderat inkomsterna af akademin, och han tager nog ut.

29 – Går folket i kyrkan?

30 – Som det faller sig. En del af gamla sorten gå alla söndagar, men de mesta gå en gång om året, och då gå de till skrift. Ja, det vill säga, de som gå.

2. Skjutskarlens berättelse.

31 Den resande satt en stund i djupa tankar. Derpå yttrade han ånyo:

32 – Jag har hört sägas, att prosten Ödmark var två gånger gift.

33 – Fyra fruar hade han, men intet alla på en gång. Den första var en fransk fröken och frös här i landet, sommar och vinter, natt och dag, tilldess att hon frös ihjäl. Med henne hade prosten en son, som var student i Åbooriginal: Abo och blef ihjälskjuten på en orrjagt. Den andra frun var en svensk hushållsmamsell; hon var sex år prostinna och hade två små gudsenglar till barn, och de drunknade båda på samma dag vid sjöstranden. Tredje prostinnan var dotter till en rådman i Björneborg, och med henne fick prosten många tusen riksdaler, men det var en droppe i hafvet. Hon lemnade efter sig två små gossar: den ena blef sedan officer och höggs i bitar af turkarne; den andre blef sjöman och rymde till Amerika. Sedan gifte sig salig prosten för fjerde gången med en ung, fattig prestenka. Hon var trettio år yngre än han och rätt så grann under ögonen som ett solsken, men hon gick alltid svart|10| efter sin första man, pastor Wennerström, och alla hennes sex barn med Ödmark liknade Wennerström, men intet fadren. Hon var prostinna i elfva år och gret bort sina fagra ögon i sorg. Gud signe henne; det är nu åtta år sedan hon en natt låg sjuk och hade ej fått sofva på många nätter. Men prosten hade just då fått långväga resande, en spelte fiol och en klarinett; den tredje sjöng lustiga visor. Och när de spelat och sjungit natten igenom, kom pigan på morgonqvisten och sade att prostinnan var död.

34 – Hvad sade prosten?

35 – Han sade ingenting, han stängde in sig, och andra dagen skulle han predika, men kom utan krage till kyrkan, och då sad’ han åt pastorn: predika du, bror Idegran; jag har glömt texten, min hustru är död. Och från den dagen var der ett halft år stilla i prestgården. Men efter ett halft år kom mamsell Appollonia, som var syster till den svenska prostinnan, hans andra fru, och skulle sköta om barnen, och så gick det af sig sjelf till det gamla igen. För si, Apollonia ville göra prosten till lags och gör’an munter igen. De säga hon spetsade sig på att blifva den femte ... Håll spåret, fyrben!

36 – Men prosten gifte ej om sig?

37 – Så dum var jag intet, sad’ räfven åt råttsaxen. Hon är ett rödmåladt troll, som är i stånd att se åt tre väderstreck på en gång, och det visste ju hela kyrkobyn huru hon skötte barnen. När prosten var inne, fingo de sirapssmörgås, och när han var ute, fingo de lugg. Två af dem dödde i sjukdom, eller af svält, jag vet intet så noga; det tredje dödde af os, det fjerde blef tokigt, det femte lamt uti båda benen. Salig prosten hade ingen välfärd med barnen sina.

38 – Sade ni ej, att de voro sex af fjerde giftet.

39 – Sex? Ja, det har sin riktighet. Utom den lama pojken och den tokiga flickan lefver ännu den äldsta systern, som är fjorton eller femton år gammal, men om hon är slug eller tassig, si det vet intet jag. Folk ser henne aldrig, men de säga, att hon skall vara moderlikast af alla sex.

40 – Barmhertige Gud, till hvilket elände skall jag komma! Såg man då aldrig, att så många olyckor gingo prosten Ödmark till hjertat?

|11|

41 – Om magistern, som är en lärd man, kan se folk längre än till tänderna, så förstår han mera än jag. De åtta sista åren blef salig prostens granna bruna hår alldeles snöhvitt; man såg honom ofta stadna tvärt i talet och likasom lyss på en annan, som ingen hörde. Och emellanåt, när de gamla supbröderne svirade kring honom, såg han ut genom fönstret i mörkret och likasom nickade åt någon, som stod derutanför i kalla vinternatten. Men så hände att någon ruskade om honom, och då tog han åter sitt starka toddyglas och drack dem till med en underlig min, som var midtemellan fan anfäkta och Gud hjelp, och när han druckit ett par glas eller tre, hände det, som aldrig händt förr, att det syntes uppå honom, och då fingo de andra roligt. Der var isynnerhet en gammal jägmästare, – magistern känner kanske jägmästar von Holbach, som intet kan tala tre ord utan att svära så att kakelugnarna spricka? – den var en af de värsta, och dernäst lagman Åkerström, som aldrig går till sängs utan ett halft stop rhum, fastän han sitter bra nog rak vid häradsrätten, – och dernäst patron Arvelin, som har Kallis gård tätt invid prestgården, fastän hela tutten säges vara intecknad hos pastorn. De tre, och andra som kommo resande härifrån och derifrån, höllo salig prosten hvar afton vid godt humör. Jägmästarn svor för alla fyra, lagman drack för dem alla, och patron sjöng för dem alla, utom när de spelade kort. En afton – nej, en natt var det, så der vid pass klockan två eller tre, – sutto alla fyra i stora salen på prostgården och talade om att andra dagen ringa en björn. Men salig prosten var glåmigare än vanligt i ansigtet och såg ofta ut genom fönsterrutan, som han brukade, och då hände något. Men hvad är det värdt, att jag talar om’et? Magistern skrattar åt mig.

42 – Tala fritt. Er berättelse är ej sådan, att jag känner mycken lust att skratta.

43 – Får gå, efter vägen lider, när man språkar en smula. Håll spåret, fyrben; här är en bro! ... Hvar var det jag slöt? Jo, salig prosten satt med armarna i kors öfver fönsterbrädet och såg ut, och Arvelins gamla dräng Jonas, – han som i fjor miste ena ögat, när han sköt på en ekorre, – satt och halfsof vid salsspiseln; jag har hört det af honom sjelf ...

|12|

44 – Han sof kanhända med hela ögat, efter han har bara ett.

45 – Sade jag intet, att magistern bara skrattar åt mig? Men det är detsamma. Jonas hade till göra att krassa ur piporna och hann ej länge sofva emellan. Vid det han nu råkade se mot fönstret, der salig prosten satt, såg han med ens alla fönsterrutor fulla med ansigten af qvinnor och barn, som derutifrån tittade in genom fönstret, och det var i början af November och kallt som synden klockan tre eller fyra på morgonen.

46 – Ni sade nyss klockan två eller tre.

47 – Nå ja, kanske två eller tre, efter ingen brukade se på klockan den tiden på dygnet. Jonas tänkte i första rappet, att det var folk från byn, som kommit att se in genom fönsterna, som det brukas på gästabud. Men så gick der en kall kåre öfver hans rygg, när han kom ihåg, att det var i andra våningen. Och med detsamma kände han igen det ena ansigtet efter det andra, och magistern må tro eller skratta, men det var alla de fyra döda prostinnorna och alla de nio döda barnen och ännu flera, som Jonas gissade till, fastän han aktade sig att tala om’et. De stodo så tätt vid rutan, att deras kindben likasom plattades emot glaset, och alla sågo förunderligt bleka och sorgmodiga ut, men mest af alla den fjerde prostinnan. Salig prosten bara nickade åt dem, som han var van att göra, och sedan nickade han intet mer, utan blef alldeles stilla. Då steg jägmästaren upp, som ingenting sett, efter han vände ryggen mot fönstret, och svor efter sin vana så det skramlade i de toma glasen, och ville ruska på salig prosten, att han intet skulle somna vid fönstret. Men si, det lyckades intet bättre den gången, än att salig prosten föll tung till golfvet, och så var det slut med honom. Det var nätt och jemnt i dag för fem veckor sedan ...

48 Skjutskarlen tystnade, likasom hade han väntat ett svar eller ett utrop, och man hörde medarnes knarrande genom drifvorna; men när den resande fann för godt att tiga, fortfor berättaren, som synbart var nöjd att få lätta sitt hjerta:

49 – Nå, hvad tror magistern om det, som Jonas berättade?

|13|

50 – Jag tror, att en karl, som halfsofver vid spiseln klockan tre på morgonen, kan se allehanda, som han ej kan svära på, när han är klarvaken dagen derpå.

51 – Men Jonas svär på, att han var vaken.

52 – Min käre ... hvad heter ni?

53 – Matts Kivi, spanmålstorpare under prestgården.

54 – Nåväl, min käre Matts Kivi, det finns saker mellan himmel och jord, som de lärda icke begripa. Men derför är ej sagdt, att man behöfver tro den förste, som inbillar sig hafva sett spöken, der möjligen allt kan till slut vara endast ett sken på fönsterrutorna. Det är mycket troligt, att prosten Ödmark sjelf var af nattvak, drickande, sorger och samvetsoro mycket uppskakad och trodde sig se sina aflidna hustrur och sina döda barn, hvilket torde hafva påskyndat hans egen hastiga hädanfärd. Emellertid råder jag er, som den aflidnes gamle tjenare, att icke omtala hvarken syner eller annat ondt om er aflidne husbonde; ty Herren allena är en domare öfver oss alla. Samma råd skola vi gifva vår vän Jonas på Kallis. Men bedrager jag mig icke, så börjar skogen att ljusna och vi se något, som liknar ett torn derborta.

55 – Det är Aulango kyrktorn, och prestgården ligger helt nära på andra sidan om bron.

3. Ankomsten.

56 Till prestgården återstod nu blott en åttondels mil, men den råkade vara segsliten. Yrvädret hade här haft fritt spelrum öfver slätten, drifvorna lågo manshöga vid gärdesgårdarne, och mera plogande, än åkande, uppnådde släden ändtligen en större by.

57 – Här är kyrkobyn, – förklarade skjutskarlen, som vid denna anblick återfick sin fritaliga språklåda. – Här bor Wikuri, som föder sex hästar med grafgårdshö och som kör plankor från sågen åtta dagar i veckan. – Här bor Pieni Pukki, som bränner trehundra kannor bränvin af ett potatisland. – Här är Mietois; pastorn ropade in|14| det i våras för sin egen revers och betalte för bästa åkern hvad andra betala för stenrös. – Här är Alawirta krog. – Här är Seppälä, der husbonden slog ihjäl sin bror om midsommarnatten. – Här bor Sampi, som bränner med nittiokannspanna i brännhuset och hundraåttiokanns panna i skogen. – Här är Takaperä, som processat med pastorn i fjorton år om en qvarndamm, och nu går bonden från hemmanet. – Här är Riitamaa, der tattarne gömma tjufgods. – Här är Pakkanen, der gårdsdottern kastade sitt barn i brunnen. – Här är Iikkala gästgifveri, der länsman gjorde det stora beslaget, sista allhelgona; folk sade, att gästgifvaren bergade sexton ankaren, som lågo qvar under stallsgolfvet. – Här är Ahkola krog, och värre kråkbo finns ej på sjutton mil. – Här är Wiitala, der värdinnan satte eld på sin egen ladugård. – Här är Talvinen ...

58 – Det kan vara nog, – afbröt den resande otåligt. – Af er beskrifning, min käre Matts Kivi, kunde jag snarare tro mig komma till ett röfvarenäste, än till en kristlig församling.

59 – Nå, Talvinen måtte väl vara på rätt, – fortfor skjutskarlen med en pisksnärt i luften; – det är ju klockareboställe. Och klockaren är rik; han har det största bränneriet af alla, fastän de säga, att han bär namnet och pastorn gagnet.

60 – Men hvad göra de här med ett så omåttligt bränvinsflöde?

61 – Hvad de göra? Pengar, förstås. De skicka härifrån många lass norrut. Folk säger, att på det sättet lönar sig jordbruket bäst, och korna födas med dranken.

62 – Byn har således blifvit rik på sitt bränvin?

63 – Ptrroh, fyrben, sakta vid broänden! Rik? Hå ja. Far samlar och son super upp. Men här ha vi kyrkan.

64 Den resande lutade sig åt sidan och betraktade, så godt han förmådde i mörkret, en stor, grå byggnad, med spetsigt torn. – Är hon väl underhållen? – frågade han.

65 – Hon skulle målas och rappas den tiden jag gick i skriftskolan, och det kan nu vara fyrtio år sedan, – svarade karlen. – Men si, salig prosten ville ha fint den tiden. I samma rappet skulle då prestgården ombyggas, och hvem mäktar med allt på en gång? Pastorn har sedan i elfva år samlat en kyrkokassa och lofvar att bygga oss|15| en ny kyrka så godt som för ingenting, när han en gång blir kyrkherre. Nuförtiden blåser der igenom en knut i sender, alltefter som vinden är nord eller syd; men annars är den skilnad, att om sommaren regnar der in och om vintern snöar der in. De döda under kyrkogolfvet beklaga sig intet. Men här ha vi prestgården till höger om vägen. Intet anstår det en fattig karl att gifva magistern ett godt råd ...

66 – Ett godt råd är för oss alla en lykta i mörkret.

67 – Jag säger ingenting. Men om jag vore i magisterns ställe, bodde jag hellre i Matts Kivis fattiga torp, än i Aulangos stora och rika tvåvånings prestgård.original: prestgård,

68 – Tack för rådet, min hederlige Matts; men jag har fått i uppdrag att sköta pastorsembetet och kan ej undvika att bo i prestgården. Nöjsamt blir det icke, men det skall väl gå.

69 – Allting går, och qvarnen går, tills dammluckan faller. Skall magistern nu en gång bo der, så ursäkta min dristighet, men ögon och öron äro ibland till förhinders. När mamsell Appollonia säger: korpen är hvit, så svara: ja, han är hvit. När hon talar om salig prosten, och det gör hon hvar gång hon öppnar munnen, så fråga aldrig; tag allt för kontant. Säger hon något om pastor Idegran, så svara, att han är ett skinande ljus. Och frågar hon något om magistern sjelf, så svara, att magistern tänker sig bort igen strax efter nyåret.

70 – Det få vi allt se, min kära Matts. Jag kan tiga, men icke ljuga. Ärlighet varar längst.

71 – Ärlighet är, med förlof, en läderlapp, som slår ihjäl sig mot hvarje hvitmenad mur. Än en sak: knys aldrig Guds skapade grand om salig prostens barn!

72 – Bo icke två eller tre af dem qvar i prestgården?

73 – Jag vet ingenting. Jag har ingenting sagt. Salig prosten hade kanhända inga barn alls. I somras var der en gång tvätt i prestgården; en liten barnskjorta blåste ned från strecket och föll på andra sidan om planket. Sipuri-Sanna, rotgumman, kom der förbi, tog upp plagget och bar det till mamsell Appollonia. Men si, då fick hon ett par ögon, och veckan derpå blef hon inackorderad hos ett tattarfölje tre mil härifrån. Hvarför lät hon ej skjortan ligga? Den var ej stort mer än en trasa och sönder|16|tuggad i öfre linningen ... Vackert nu, fyrben, sakta i vändningen!

74 Vid dessa ord vek släden in genom ett starkt igendrifvadt tåg och stadnade snart på en rymlig gård framför ett stort tvåvåningshus. Första intrycket var ödsligt och föga inbjudande. En arg bandhund skällde vid kökstrappan. Af de många fönsterna voro endast två eller tre i nedra våningen svagt upplysta; i ett hörnfönster af öfra våningen syntes en ännu svagare ljusstrimma vid kanten af en mörk rullgardin, men försvann strax derpå.

75 Den resande steg ur och gick till stora trappan. Förstugudörren var stängd. Han bultade på. Ingen öppnade.

76 – Gå, säg i köket, att här är en resande; – sade den unge presten till skjutskarlen, som frånspännt hästen och tycktes ha brådt att komma sin väg.

77 – Hör nu, herr magister, – genmälde Matts Kivi, – jag glömde en sak. Var så beskedlig och säg för ingen, att det är jag, som skjutsat magistern. Får jag vara så dristig att begära skjutspengarna?

78 – Genast. Men säg till om min ankomst!

79 – Nej, tack. Förr begifver jag mig af utan skjutspengar. Hunden säger nog till.

80 – Se här, dubbel skjuts för det dåliga väglaget. Farväl, min vän; tack för råden. Det ser ut som om jag ej skulle vara mycket välkommen här i huset.

81 – Välkommen? Hvarför intet? Som en landsfiskal i ett lönnbränneri. Jag önskar magistern en rolig godnatt och ... intet ett ord om barnen! Farväl.

82 – Godnatt.

83 Matts Kivi försvann i mörkret, och Erland Stjernkors stod ännu qvar på trappan. Sannolikt hade likväl hundskallet annonserat hans ankomst, ty efter en stund öppnades dörren och en qvinnoröst frågade snäft hvem som förde oljud så sent på qvällen.

84 – Jag är magister Stjernkors, hitskickad af domkapitlet, och beder er vara så god och låta någon bära in mina saker, – var svaret, som lydde midt emellan bön och befallning.

85 – Här finns intet rum; han kan köra till gästgifvargården, – snäste samma qvinliga röst, och med detsamma stängdes förstugudörren. Men detta skedde icke nog|17| flinkt; den objudne gästen hade redan hunnit sticka sin pelsklädda arm deremellan. Med en kraftig ryck uppslog han dörren och befann sig i en mörk förstuga. Hans motståndarinna försvann med ett rop af förskräckelse.

4. Mamsell Apollonia Durin.

86 Sedan den så illa emottagne gästen några ögonblick trefvat omkring i den mörka förstugan, fann han en dörr och inträdde i en stor, kall sal, der han blott kunde urskilja fyra isade fönster. Men Erland Stjernkors var en praktisk man och van att hjelpa sig sjelf. Han framtog ur sin resväska, som hängde på bröstet, tändstickor och en liten vaxstapel, hvilken han alltid bar hos sig. Snart upplyste en liten ljuslåga mörkret omkring honom, och han befann sig i ett stort, något gammalmodigt, men väl möbleradt rum, hvitt och grönt, med en mycket lång soffa, ett dito matbord, två dussin stolar med barrakansöfverdrag och hvitmålade karmar, två spelbord, en ovanligt vacker spis med Diana på framsidan, en broderad eldskärm af sällsynt skönhet, föreställande Sankt Göran med draken, en verldskarta på ena väggen och på alla väggarna elghorn, som spöklikt utsträckte deras långa grenar i mörkret. Utom dörren till förstugan funnos tre andra. En af dem befanns oläst, och Stjernkors fortsatte dristigt sin upptäcktsresa.

87 Från salen inträdde han i ett likaså kallt förmak, möbleradt med en för prestgårdar ovanlig lyx. Allt var här mahogny och sandelträd, möblerna klädda med rödt siden, på väggarna två speglar i dyrbara förgyllda ramar med löfverk och rosor, på spishällen försilfrade statyetter af herdar och herdinnor; på marmorskifvan af det vackraste bord stod en praktfull pendyl under glaskupa, på étagererna vaser och kandelabrar af silfver, på väggarna utsökta kopparstick, framställande dessa scener ur Olympen, som voro så moderna i början af detta århundrade, men som kanske minst af alla passade sig för en prestgård på lan|18|det.original: landet Intet af all denna grannlåt syntes vanvårdadt eller förfallet. Stjernkors förstod, att detta rum måste vara vårdadt med yttersta omsorg; intet damkorn stod att upptäcka i de många sirater och löfverk, som annars synas enkom bestämda till damgömmor, och sjelfva de mjuka mattorna öfver det bonade golfvet sågo så ytterst ordentliga ut, som hade de ännu samma dag blifvit vädrade och piskade af en omsorgsfull hand.

88 – Och detta skulle vara ett ruineradt hus! – var den nykomnes första tanke. – Låtom oss undersöka ...

89 Han knackade på närmaste inre dörr, hvarifrån ljudet af röster nådde hans öron. Dörren öppnades, och ett fruntimmer syntes med ljus i handen. Hon kunde vara omkring fyrtio år, af ett behagligt, fint, nästan förnämt utseende; bar en brunbottnig bomullsklädning och rödrutig halsduk, sammanhållen af en fin guldbrosch; på det mörka håret en enkel hvardagsmössa, som klädde henne förträffligt. – Hvem söker ni? – frågade hon i en bestämd, men icke ovänlig ton, och endast en hastig blick på mattorna i det granna rummet röjde något skarpt och förtrytsamt.

90 Nu först märkte den unge presten, att hans snöiga ytterstöflar lemnat alltför tydliga spår efter sig, och det rann honom i hågen, att hans likaså snöiga kalmuckskinnspels icke rätt harmonierade med det granna förmaket. – Jag ber om ursäkt, – sade han, – att jag intränger på detta sätt, men jag hade knappt något annat val. Jag är magister Stjernkors från Åbo och har hitskickats för att förestå pastoratet någon tid under ledigheten. Min afsigt var icke att besvära så sent på qvällen, men jag råkade ut för ett yrväder, som i flera timmar fördröjde min resa. Var god och gör inga omständigheter. Ett rum och ett nattläger är allt hvad jag beder om.

91 Fruntimret i den rutiga halsduken fixerade honom med en genomträngande blick. Matts Kivi hade rätt: dessa ögon voro icke att leka med. En knappast märkbar skefhet gaf dem ett underligt, nästan skrämmande uttryck, som ej lät förena sig med det annars värdiga, till och med vackra i fruntimrets utseende.

92 – Stig in, – sade hon, i det att hon öppnade dörren till ett inre hvardagsrum, som befanns varmt och lika omsorgsfullt städadt, fastän långt enklare än förmaket. –|19| Magistern är välkommen och har rätt att anse sig hemma här. Var god och ursäkta ett så ohöfligt mottagande, men vi hade ingen aning om magisterns ankomst, och här i byn finns så mycket löst folk, att vi icke gerna släppa in någon okänd på qvällarna. Kanske vill magistern till en början lägga af öfverplaggen här i mitt arbetsrum. Jag skall låta göra en brasa i salig prostens eget rum emot trädgårdssidan. Det har hållits varmt för bouppteckningen, som pastor Idegran varit så snäll och åtagit sig.

93 – Jag tackar er, min fru ... Förlåt, jag känner ej namnet ...

94 – Mitt namn är Durin ... mamsell Durin. Jag är en svägerska till salig prosten Ödmark och har förestått hans hushåll de senaste åren. Vi ha många bekymmer, herr magister, och mycket trassel med den aflidnes bo. Han var en hjertans god man och en nitisk själasörjare, men med så dåligt folk, som här finns i församlingen, slog han sig illa ut med inkomsten och lemnade stora skulder efter sig. Allt hvad magistern ser här i huset är intecknadt och kommer att säljas i vår. Skulle magistern ej finna alla beqvämligheter, som vore önskliga, så kommer det deraf, att ingenting mera tillhör huset. Jag förvaltar här främmande egendom så godt jag förmår.

95 – Mamsell Durin är fransyska, om jag får döma af namnet?

96 – Jag är född svenska, men min far var fransman. Prosten Ödmark var första gången gift med en kusin till mig, en fransyska, och andra gången med min syster. Ödet har kastat oss nog högt åt norden och i små omständigheter. Hela mitt lif har jag arbetat för andra och äger ingenting i behåll; men man får vara nöjd med ett godt samvete. Det är likväl den bästa skatt här i verlden. Herr magistern har förmodligen familj?

97 – Nej, mamsell, jag är ungkarl.

98 – Gift sig då aldrig. Man samlar bara öfver sig bekymmer och bråk. En prestman sofver icke på rosor, om han vill sköta sitt kall. Men jag glömmer, att magistern troligen ej spisat qvällsvard. Hvad ett fattigt hus förmår står med nöje till tjenst.

99 – Jag tackar mamsell. Jag är van vid den största enkelhet. Finnes här sill eller strömming och helkokta potäter, skall det för mig vara den största läckerhet.

|20|

100 – Jag ber så mycket; jag har varit länge nog finska, för att lära mig »pappilan hätäwaaraspråk: finska»*)Prestgårds nödförråd., der ej bättre står till att bjuda. Få vi behålla magistern till våren, så ha vi väl också färsk fisk att bjuda på. Prosten Ödmark tyckte ofantligt om ugnstekt gädda.

101 – Var god och gör sig intet besvär. Jag är fullkomligt belåten med hvad mamsell Durin har anrättat åt sig sjelf och barnen.

102 En underlig blixt sköt vid dessa ord fram ur den tilltalades ögon och tycktes genomborra den oförsigtige gästen. Men i nästa halfva sekund hade mamsell Durins drag återtagit det förra lugna, smekande smålöjet, och hon svarade, som det tycktes, alldeles otvunget:

103 – Magistern skall ej blifva besvärad af barnskrik. En lärd man bör vara ostörd i sitt arbete.

104 – Prosten Ödmark har då ej efterlemnat någon familj?

105 Ännu en blixt.

106 – Nej, – var det snäfva svaret.

107 Och mamsell Durin försvann för att tillreda »pappilan hätäwaaraspråk: finska», lemnande åt gästen att tyda det gåtfulla i hennes sista ord.

5. Första nattlägret.

108 Magister Erland Stjernkors superade allena i det rum, der han först emottogs, och anrättningen var hvarken så tarflig, som man haft skäl att förmoda i ett ruineradt hus, eller så alldaglig, som man kunnat förvänta af »pappilan hätäwaaraspråk: finska». Förträffligt vörtbröd, tjärnfärskt smör, en kalfkottlett, som kunnat fresta en diplomat att föräta sig, en mugg öl af den sort, som fordom fann nåd för kung Johan III, och slutligen ett par delikata gräddvåfflor med hjortronsylt, – allt detta utvisade, att köket i Aulango prestgård ingalunda var så illa försedt, som man funnit|21| för godt att låta påskina. Magisterns annonserade tarfliga lefnadsvanor hindrade honom så mycket mindre att göra besked för sig, som ju resans besvärligheter borde frikalla honom från allt onödigt krus.

109 Efter måltiden ledsagades gästen till sitt sofrum af samma groflemmade, qvinliga tjensteande, som kort förut så omildt emottagit honom vid trappan. Mamsell Durin lät ej mera se sig den aftonen.

110 Salig prostens arbetsrum, der den unge kuramgerens*)Curam gerensspråk: latin, ställföreträdaren, tjenstförrättande pastorn. nu skulle få sin bostad, var en vanlig större kammare med två fönster, genom hvilka man i det tidtals frambrytande månskenet kunde urskilja en insnöad trädgård. Utom ett par större skåp och en kakelugn med Napoleon Bonapartes staty i nichen, kunde äfven här ett skrifbord af massif ek med sirater af bronz, en präktig högkarmad skrifstol af jakaranda, en dito gungstol, tunga mörkröda yllegardiner och en fordom dyrbar, numera sliten matta räknas till mindre vanliga inventarier i en själasörjares bostad. Väggarna i detta rum pryddes väl ej af Olympens gudar, men i stället hängde i förgyllda, bleknade ramar utsökta kopparstick ur bibliska historien, hvaribland konung David med harpan intog hedersrummet, och läto förmoda, att rummets förre innevånare här, der han sannolikt mottagit dagliga besök af församlingens medlemmar, funnit för godt att omgifva sig med ett för hans embete mera passande sällskap.

111 – Nedra botten, sex fot från marken; ... en ingång från salen, läst, ... och en annan genom två rum från kökskammaren; ingen labyrint! – yttrade den unge mannen vid sig sjelf, i det att han för säkerhets skull reglade äfven dörren mot kökskammaren.

112 Der var likväl något i luften, som han ej rätt tyckte om. Var det kanhända os? ... Han fråndrog spjället, han undersökte kakelugnen, skåpen, taflorna, skrifbordet; allt hade sin solida, prosaiska riktighet. Skåpen innehöllo kyrkoarkivet och några illa medfarna böcker utan permar. Stjernkors öppnade två: det var Lars Hjertas Läsebibliotek: »Nunnan i Gnadenzell» och »Vakttornet Koat Vén».

113 Var detta biblioteket?

|22|

114 Erland undersökte bädden: der var en insjö af dunbolster. Han lyftade undan två räckdynor och hade nog af madrassen derunder.

115 En stund lät han ljuset brinna. Stormen derute fortfor att ryckvis drifva skurar af snö mot fönsterrutorna. Underliga tankar kommo och foro med nattens vindar. Hvad borde han tro om Matts Kivis berättelse? Kanhända var allt blott enfaldigt prat, som kom sig deraf att framlidne prosten inredt sin prestgård med mera lyx och mera smak, än en okunnig landsortsförsamling begrep sig uppå. Presterne voro ännu, och allt sedan Gustaf III:s tid, en visa i hvar mans mun. Det fanns icke ett så medelmåttigt qvickhufvud på en så simpel krog, att der icke i det hufvudet och på den krogen fanns ett ständigt förråd af ungkarlshistorier, den ena tjockare och dummare än den andra, om »presten och klockaren». Skulle Matts Kivis berättelse möjligen vara samma andas barn? Hvarför icke? Illviljan hade begynt, lättsinnet hade fortsatt, och vidskepelsen hade slutligen lagt kronan på prosten Ödmarks lefnadsteckning.

116 – Och hvad skall man en gång säga om mig, när jag lemnar denna församling? – frågade den unge presten sig sjelf. – Ah, hvad bryr jag mig om menniskors prat, allenast min domare derofvan har miskund med min svaghet!

117 Han gick till hvila. I det att han släckte ljuset, kastade han en likgiltig blick på det motliggande fönstret. Snömolnen hade skingrats, månen hade stigit högt på himmelen och öfvergjöt med sitt fulla sken de isade rutorna. Iskristallerna bildade på glaset de skönaste hvita skogar, – granar med smäckra toppar och lummiga grenar, finare än Benvenuto Cellini arbetat i drifvet silfver på Frans den förstes sköld.

118 Stjernkors hade ett barndomstycke för vackra vinterskogar. Han roade sig en stund att betrakta de glittrande grenarna; han tänkte sig åkande genom denna skog, en stjernljus afton, med en lätt släde, en god trafvare. Det var en behaglig tanke; han kände sig barnslig till mods.

119 Men nu föll der en skugga på rutan, likasom hade ett dunkelt föremål ställt sig mellan glaset och månskenet. Den vackra silfverskogen begynte att smälta, först i topparna, sedan i grenarna, alldeles som om någon|23| hade andats derpå. Det dröjde ej länge, innan midten af rutan var isfri, och likväl sken ej månen klart derigenom; der var något som skymde rutan.

120 Stjernkors’ första tanke var, att någon af husfolket stod derute i trädgården för att spionera på honom genom fönstret. Detta förtröt honom; han stod upp och gick med hastiga steg till fönstret, för att ertappa spejaren.

121 Han fann ingenting, han hade bedragit sig. Han vände åter till bädden. Samma föremål visade sig åter mot rutan. Det liknade nu de yttre konturerna af ett qvinnohufvud, – en silhouett utan profil.

122 Stjernkors stod upp för andra gången. Han ville veta hvaraf synvillan kom. Han betraktade fönsterrutan från olika punkter i rummet. Från ingen annan plats kunde han upptäcka annat än is och månsken, men när han lade sig, syntes föremålet åter vid midten af rutan. Det måste således vara skuggan af något yttre föremål, – en taksparre, en stege, ett träd, en från någon gren nedhängande snömassa eller dylikt. Han log åt sin löjliga inbillning, vände sig mot väggen och somnade godt.

123 Att döma af månens förändrade ställning, hade han sofvit två eller högst tre timmar, när han plötsligt vaknade deraf att en lätt hand lade sig på hans panna. Han satte sig upp och såg i det svaga månljuset ett barn i blotta linnet stående vid hans hufvudgärd.

124 – Mamma låter helsa dig, att det var väl du kom; vi ha länge väntat dig; – hviskade barnet invid hans öra.

125 Stjernkors betraktade synen, mera förvånad än skrämd. Han undrade om han var riktigt vaken.

126 – Fråga ingenting om oss, och säg för ingen att jag varit hos dig i natt, – fortfor barnet. – Jag skall låta dig veta när vi behöfva dig.

127 – Hvem är du?

128 Barnet lyftade varnande sitt finger.

129 – Mins hvad jag sagt! Jag kommer tillbaka nästa natt ...

130 Och med detsamma var det försvunnet.

131 Erland Stjernkors sprang upp för att gripa och förhöra den obedde störaren af hans nattro. Han tog för gifvet, att någon i huset gick i sömnen och smugit sig in från kökskammaren.

|24|

132 Rummet var mörkt, han stötte sidan mot skrifbordet, han fattade tag i ett föremål. Det var stolen, öfver hvilken han lagt sina kläder.

133 Nu tände han ljus. I rummet fanns ingen lefvande varelse utom honom sjelf. Fridstöraren hade begagnat mörkret och kommit undan.

134 – Objudet sällskap! Hvarför läste jag ej dörren mot kökskammaren, innan jag lade mig?

135 Och Erland gick att regla dörren, men detta befanns öfverflödigt. Han hade ju reglat den qvällen förut. Han undersökte salsdörren: den var stängd, och salen derute var vinterkall.

136 – Det var dock en dröm, jag hade strax bordt begripa det, – yttrade han förtretad, i det att han åter lade sig. – Det är följden af att lyssna på enfaldigt prat. Nu får jag ej sömn för Matts Kivis berättelse.

6. Pastor Idegran.

137 Klockan var ännu icke sex på morgonen, när den unge kuramgerens vaknade, styrkt af en sömn, som ej oroades af vidare nattbesök. Att uttyda drömmar, ansåg han vara ett lönlöst arbete, och morgontimmarna voro snabbt förlidna, innan han upptagit sin kappsäck och ställt i ordning sin blifvande bostad. Den långa pigan seglade genom rummet med kaffebrickan, och följande samtal uppstod:

138 – Vackert väder i dag?

139 – Bättre.

140 – Hvad heter du?

141 – Lovisa.

142 – Nåväl, Lovisa, kan man här i huset få kaffe klockan fem på morgonen?

143 – Kan visst.

144 – Bär då in kaffet alla morgnar klockan fem. Icke starkt, men hett. Är mamsell Apollonia tidigt i rörelse?

|25|

145 – Före sex.

146 – För resten bor ju ingen annan i huset, utom tjenstefolket?

147 – Ja. Och gårdshunden.

148 – Inga främmande bruka besöka prestgården?

149 – Ingen, utom pastorn.

150 – Bor pastor Idegran långt härifrån?

151 – En rysk verst på andra sidan om kyrkan.

152 – Godt.

153 Och magister Stjernkors fattade hatt, käpp och öfverrock, för att till fots besöka sin blifvande embetsbroder.

154 Det var en klar, frisk decembermorgon. Snön betäckte ännu alla vägar och gärdesgårdar efter det föregående yrvädret. Här och der sågs en skofvel i byn arbeta med att bortskotta drifvorna från allranärmaste gångstig, men om andras vägar eller om landsvägen tycktes ingen bekymra sig. Byn syntes nästan öde, och de få, som visade sig för att bära vatten från brunnen eller ved från lidret, sågo trasiga, vresiga och nattståndna ut. Ett enda hus i byn var måladt och fint som ett dockskåp; det var klockarens enskilda hemman och gård med dess storartade bränneri, ett par stenkast från kyrkan. Vid dess sida såg det gamla templet ytterst ålderstiget och bofälligt ut. Det var af sten, från katolska tiden, med det välbekanta spetsiga taket och de små, smala fönsterna; men vestra muren öfver hufvudingången lutade märkbart och hade fått en betänkelig remna; taket dignade under snömassorna, fönstren voro i flera rutor stoppade med blår eller täppta med näfver. Utanför stora ingången till detta sorgliga Herrans tempel hade yrvädret hopat snön i så höga drifvor, att naturen sjelf tycktes hafva spärrat inträdet af blygsel öfver menniskors likgiltighet, och anblicken af allt detta gjorde ett intryck, som hade kyrkan varit en qvarlefva från digerdödens tid och ej blifvit öppnad eller begagnad på hundrade år.

155 Ett stycke på andra sidan om byn, kyrkan och bron, låg det lilla, men välbygda kapellansbostället vida mera inbjudande, än det stora, ödsliga kyrkherreresidenset. Här voro väg och gård redan med omsorg skottade och trappan beströdd med friskt granris; här hördes yxans dån blandadt med hästarnes muntra gnäggande, och allt utvisade välstånd, förenadt med utsökt ordning. Erland Stjernkors|26| frågade blott sig sjelf, huru en så ordentlig kapellan kunde vara omgifven af en så vårdslös församling och nöjd med en så bofällig kyrka.

156 I nästa ögonblick stod han, icke utan en ganska stark förkänning af motvilja, blandad med nyfikenhet, framför innehafvaren af detta prydliga boställe, kapellanen och vice pastorn Anselm Idegran.

157 Erland Stjernkors hade på beskrifning väntat sig finna en liten knipslug man med skelande blickar och procentarens girighet framlysande genom de hala, inställsamma minerna. I stället såg han framför sig en vördig gubbe om ett par och sextio år, med kraftfulla, markerade drag, ett par lifliga, genomträngande grå ögon och en hållning, som röjde mycken förbehållsamhet. Endast rösten med dess sjungande predikoton var icke behaglig. Pastorn befann sig för öfrigt väl omstoppad i en tjock nattrock och gaf, i det ögonblick Stjernkors inträdde, audiens åt ett par trasiga karlar, som krökte ryggarna likt sprättbågar för den mäktige mannen.

158 – Gån er väg: jag lånar inga pengar mot borgen! – lydde domen. – Jaakko lånar af Pietari och har Antti i borgen. Antti lånar af Taavi och har Jaakko i borgen, och derpå lägga sig Jaakko och Antti några veckor på badstuguugnen och supa. Men jag tål inga lathundar. Arbeten, det är mitt råd; söken lån hos åkern, ställen ängen i borgen. Farväl med er, godt folk; jag har främmande, som väntar.

159 De två karlarne gingo, och deras dufna, af bränvinet omtöcknade blickar bådade intet godt. Erland Stjernkors steg in. Hans presentation var snart gjord och tycktes ej öfverraska. Måhända hade pastor Idegran i god tid blifvit underrättad, att domkapitlet korsat hans beräkningar, ifall han haft några sådana, och derför märktes icke ett spår af missnöje eller ovänlighet i det sätt, på hvilket han mottog den nye embetsbrodren.

160 – Nå, se det var hederligt! – utropade han. – Magistern kunde ej komma lägligare, och vårt högvördiga kapitel i Åbo har i sanning med faderlig omtänksamhet kommit oss stackars Aulangoboer till hjelp i rätta stunden. Här står nu julen för dörren med ottesånger och högmessor och skriftermål och lysningar och bröllop och barndop och läsförhör sedan fram emot våren, och en prest på elfva|27| tusen själar, det är en söndrig aborrkasse i ett helt haf med fisk. Salig Ödmark envisades och tog ej adjunkt, den tiden han skulle ha fått, och när han sedan behöfde, stod ingen att fås. Derför står det si och så till med församlingen, herr magister: säden är mycken, men arbetarne äro få. Hvad nytt från Åbo? Jag hoppas de högvördige fäderne äro vid helsan?

161 – Jag hoppas detsamma, och det var naturligt, att en så folkrik församling, som Aulango, måste ligga domkapitlet nära om hjertat. Herr pastorn hade behöft ett äldre och erfarnare biträde, men der stod intet annat att fås, och jag skall göra hvad jag förmår. Jag förmodar också, att hans högvördighet biskopen är att förvänta hit på sin visitationsresa i nästkommande Mars eller April ...

162 – Hm, hm ... tror magistern det?

163 – Jag är öfvertygad derom. Och jag förmodar, att när församlingen får veta detta, skall herr pastorn lättare kunna genomdrifva sådana förbättringar, som äro närmast af nöden. Kyrkan tycks vara i behof af en grundlig reparation, såvida det ej vore rådligast att med ens bygga en ny.

164 – Nå, hvad annat tror magistern jag matat i de dumma bönderna nu redan i tio års tid? Men tag dumheten och envisheten ur deras tjurskallar, den som förmår. Nej, det gamla rucklet skulle uppstyltas ännu några år, tills det en vacker dag ramlar ned; det är pluralitetens mening på kyrkostämman. De skola nu få sin vilja fram i så måtto, att ingenting göres och rucklet ramlar. Jag har emellertid samlat en kyrkokassa, den vexer i tysthet som en lavin, herr magister, och derför kalla de mig en procentare ... Får det lof att vara en pris snus?

|28|

7. Tvehågsna tankar.

165 – Jag tillstår, – yttrade magister Stjernkors, alltmera förvånad öfver den bestämdhet och det öppenhjertiga lugn, hvarmed pastor Idegran sjelf förde talet på de smädeliga rykten, som voro i omlopp om honom, – jag tillstår, att jag hört något prat om hvad herr pastorn behagade nämna och isynnerhet om de många och stora brännerierna här i socknen.

166 – Jag kunde tro det, – genmälde kapellanen småleende. – Saken är den, att vår församling har dåliga ängar, och boskapen födes här till stor del med drank. För öfrigt har näringen blifvit uppmuntrad, först af hushållningssällskapet, sedan af kronan. När hvarje jordägare betalar bränvinsarrende, antingen han bränner eller ej, så är det klart, att ingen gerna vill betala arrendet förgäfves.

167 – Men sedeförderfvet ...

168 – Aj, aj, de unge rabbinerne, de ville gerna göra oss alla till fariséer! Men skämt åsido, herr magister, det är med församlingen alldeles som med kyrkan. Lappa henne här och der i remnor och läckor, och hon skall likväl aldrig blifva något mer än ett lappverk. Vill ni bygga något som duger, så låt det gamla gå öfverända, och bygg nytt från grunden!

169 – Det vill jag göra, herr pastor, och till en början föreslår jag, att klockarens stora bränneri alldeles läggs ned.

170 – Nå, det vore då en välgerning, om magistern skulle få så mycket förnuft i den gamle narrn. I sex år har jag sagt till honom: hör på, Talvinen, låt bli den der rörelsen; det bär herunter, min käre klockare! Drängarne supa upp hela förtjensten. Och så går det; om två år är han fattig karl.

171 – Jag skulle i pastorns ställe ha afsatt honom från tjensten.

172 – Det hade sina hakar! Talvinen har vext upp med salig Ödmark i tiden, och Ödmark var frimurare; han höll med de sina ...

|29|

173 – Frimurare? Och luthersk prest!

174 – Ja, hvarför icke? Det visste ju hela verlden, att alla Karl XIII:s gunstlingar voro frimurare, och de som icke voro det, skyndade att blifva det så fort som möjligt, för att stå qvar i nådens solsken. Salig Ödmark hade en mycket hög grad i orden, och derför kröp hans stora förmögenhet i stora barnhuset i Stockholm och andra af frimurarnes barmhertighetsverk. Vi ha kommit underfund med det der, när vi utredt boet. Det finns icke en skilling eller kopek behållen egendom. Alltsamman går under klubban för skuld. Men för att komma till tjenstgöringen, så kunna vi börja med att fördela predikoturerna och skriftermålen; här blir arbete nog för två, herr magister! Så äta vi middag tillsamman, och på eftermiddagen gå vi igenom det, som kan vara nödigt att veta om kyrkoböckerna och om fattigvården.

175 De båda presterne satte sig nu vid skrifbordet och almanackan att fördela sina göromål, och der befanns, att redan den nödvändigaste yttre pastoralvården med alla dess kansligöromål, fattigvård, folkmängdstabeller och annat mer tog deras tid nästan hel och hållen i anspråk. Hvad der sedan blef öfrigt för själavården i en församling af så randig beskaffenhet, det blef en annan fråga.

176 Efter middagen förde kapellanen sin gäst omkring att bese huset, stallet, ladugården, ostkammaren, qvarnen, torkrian, smedjan, syrpmaskinen, och hade ej alla åkrar och ängar legat begrafna under djup snö, skulle ronden ofelbart hafva blifvit fortsatt ända till sista inhägnad kring kapellansbolets ägor. Men så var der ock något att visa. Aldrig hade magister Stjernkors, så praktisk man han än ansåg sig vara, någonsin drömt om en sådan ordning, en sådan omtanke, som han här mötte vid hvarje steg. Aulango kapellansboställe var ett slags mönsterfarm, en modell för ett välordnadt jordbruk, och den enda anmärkning den nykomne gästen i hemlighet tillade inom sig sjelf, var att kapellanen pastor Idegran måhända var en alldeles för nitisk, alldeles för ovanlig jordbrukare, för att vara en lika nitisk, lika utmärkt kyrkans tjenare.

177 Klockan var redan sju eller åtta på qvällen, när Erland Stjernkors, skjutsad af kapellanens dräng i en prydlig släde och med en välfödd häst, vände tillbaka till kyrkoherdebostället. Hans hufvud var fullt af planer och|30| bekymmer; han var icke nöjd, icke missnöjd; han kände sig ensam, han behöfde en vän eller åtminstone en tjenare, på hvilken han kunde fullkomligt lita. Hans embetsbroder var en verldsman, en ordningsman; men hvad var han mer? Detta var icke så lätt att utgrunda. Stjernkors beslöt att draga nytta af sin embetsbroders skicklighet i yttre bestyr, men förbehålla åt sig det svårare och ansvarsfullare kallet att söka återföra en långt på villovägar förirrad hjord till den rätte herdens famn.

178 Snart satt han åter i prosten Ödmarks fordna arbetsrum. Ödmark ... ? Ja, denne mans långa lif, hur det än synts för menniskor försilfradt af konunganåd, rikedom, skönhet, glädje och njutningar, hvad hade det varit mer än en dyster ödemark? Hade der funnits en enda lefvande vattubäck, som spridt omkring sig grönska och ljufhet? Hvar funnos de skördar, som bordt vara frukter af ett så långt lifsarbete, så mycken kraft, helsa och förmåga att verka? Och hvar voro de nu, all denna konungagunst, alla dessa skatter och njutningar, som de dödlige kalla ära och lycka och som säkerligen i tiden väckt mångas afund? Allt var borta, förmultnadt i jorden, begrafvet i snön, förhärjadt, förhånadt, förgätet af menniskor; – ja, en ödemark! Måhända med rofdjur, som ingen kände? Nattens mörker visste ej svar derpå.

179 Erland Stjernkors framtog sin bibel och sökte en hamn för irrande tankar. Han fann den och kände sig lugn.

180 Hans qvällsvard dukades i rummet bredvid och för honom allena.

181 – Hvar är mamsell Durin?

182 – Hon låter koppa sig i badstugan.

183 – Är hon sjuk?

184 – Hon låter koppa sig en gång i veckan.

185 Derom var ingenting att säga. Många trodde då, och tro kanske ännu, att en sådan regim är det bästa preservativ mot alla slags sjukdomar.

186 Stjernkors gick till hvila och släckte ljuset. Knappt föll hans blick på den frusna fönsterrutan, innan han varseblef skuggan. Den syntes nu fullkomligt tydligt i månskenet och liknade ett qvinnohufvud med kamm och lockar.

187 – Se der, – sade den unge mannen med största lugn till sig sjelf, – se der ett virke, hvaraf månget|31| spöke är gjordt! Tag ett stycke natt, ett stycke enslighet, ett stycke fantasi; begjut dessa ingredienser med ett svagt månsken, placera midt i allt detta skuggan af en trädstam, hvaraf man efter behag kan forma en kropp utan hufvud eller ett hufvud utan kropp, och spöket är färdigt. Okända varelse der på fönsterrutan, jag önskar dig godnatt ...

188 Innan kort låg Erland Stjernkors i sömnens armar.

189 Han hade sofvit ungefär lika länge och månen hade framskridit ungefär lika långt som föregående natt, då han vaknade, alldeles på samma sätt, deraf att någon lade sin hand på hans panna. Han satte sig upp och såg samma barn i samma lätta drägt stå tätt invid hufvudgärden.

190 – I morgon behöfva vi dig, – sade barnet.

191 Stjernkors teg. Han ville öfvertyga sig, att allt var en dröm. Men barnet fortfor:

192 – De äro rädda för dig och vilja skicka oss bort. Förhindra det, om du kan. Godnatt!

193 Med detsamma var synen försvunnen. Stjernkors uppstod och försäkrade sig om att dörrarne voro ordentligt lästa. – Det står icke rätt till med mitt hufvud, – sade han till sig sjelf. – Jag har visioner. Läkarne skulle kalla detta idiosynkrasi, prosopopi ... jag äter för mycket till qvällarna, jag måste förändra diet ... Det är besynnerligt, att samma syn kommer tillbaka ... Ett barn! ... Hvad är det annat, än Matts Kivis dumma historier, som komma för mig i drömmen?

8. För mycket tal och för litet.

194 Dagen derpå var en lördag. Magister Stjernkors öfvertog nu församlingens vård, han hade arbete öfver öronen, och hans rum var uppfylldt med folk, när en liten rödblommig herre med kal hjessa och gröna glasögon tittade in genom dörren.

195 – Om förlåtelse, mitt namn är Arvelin. Närmaste granne. Jag stör kanhända?

196 – Var god och sitt ned.

|32|

197 – Fägnesamt att se Åbobor. Hoppas resan gått väl? Förbannadt väglag den här tiden. Inga vinterkörslor. Se, god morgon, kyrkvärd; huru mår fölet af hans bruna sto? Omöjligt att komma ur fläcken? Det sägs att smörpriserna börja falla. Hå hå, ja ja, så är verldens gång. Vid detta samma bordet satt vännen Ödmark och skref sina prestbevis, och i salen der står hans brädspel ... Jaså, mor, ni tänker gifta bort Kajsa? ... Och der ha vi bundit många band i vår tid och slagit sexor all, så det sprakat i knutarna. ... Ni har allt ondt, Kajsa, efter en så gifmild kyrkherre, som salig Ödmark i tiden. Idegran har arrenderat pastoratet; han har ej råd att vara så gifmild, han ... Är magistern ungkarl, så går det an att se sig om här i socknen. Hos jägmästarns till exempel. vonoriginal: Von Holbach har tre gifta döttrar ... kör ut hunden, Kalle! ... och tre ogifta. Den yngsta är tjugufem nästa vår, när de klippa fåren. Lagman Åkerström har två, och jag har en, som ej heller är att förakta, fastän jag sjelf säger det. Hoppas magistern helsar på. Men jag stör kanhända?

198 – Var god och fortsätt. Jag skall försöka att höra så litet som möjligt.

199 – Hvad befalls? Är magistern lomhörd? Min salig far var också lomhörd, och det tog förskräckligen till med åren. Egentligen var det min mening ... men se här är lilla Johanna, som gifte sig första advent med sockneskräddaren; hoppas äkta ståndet bekommer väl; säg åt Långström, min söta vän, att han skaffar sig bättre sytråd; mina pojkar ha slitit alla knappar ur tröjorna ... Ja, meningen skulle vara, att bjuda magistern på en sup och en smörgås uti mitt ringa hus.

200 – Jag tackar. I dag är det omöjligt för mig att ha den äran.

201 – Jag ber så mycket, äran är min. Men kanhända i morgon till middagen? Salig Ödmark brukade säga ... hvad nu, Petter Haukkila, skäms han intet att komma in med mössan på hufvudet? ... att den sundaste lefnadsregeln är en bäsk med fenkol på morgonen före predikan, men efteråt bör det vara pomerans eller anis. Min gumma förstår sig på det, herr magister. Men jag stör kanhända?

202 – Jag skall ha det nöjet att infinna mig i morgon till middagen.

|33|

203 – Det var excellent. Salig Ödmark hade otur med sina gummor, men så voro de, oss emellan, riktiga plågoris alla fyra. Ingen af dem förstod sig på musik, herr magister! Platt intet gehör. Min stallgumse var mera musikalisk, än alla fyra tillsammantagna. Derför ... aj, för nitton, min gikt; nu få vi återigen ruskväder ... så blefvo barnen allihop galna. Men jag stör ...

204 – Efterlemnade prosten Ödmark några barn i lifvet?

205 Vid denna opåräknade fråga föll der med ens likasom en dammlucka för den lille flintskallige mannens forsande språklåda. Han såg sig förlägen omkring och svarade icke.

206 Erland Stjernkors var i begrepp att upprepa sin fråga, när han vid dörren blef varse en ung, blek, trasig, svarthårig karl, som med en ytterst liflig och uttrycksfull åtbörd gaf honom tecken att tiga. Frågan blef osagd, och patron Arvelin befanns snart hafva i tysthet makat sig undan.

207 – Hvem är du? – frågade Stjernkors den svarte karlen, när ordningen kom till honom och alla de öfriga lemnat rummet.

208 – Min fars son, – var det djerfva svaret. – Somliga kalla mig Pamppuri, somliga Bredström, somliga Josua. Jag vet intet hvem som har rätt. För resten är jag hofslagare, när jag ej sysslar med något annat.

209 – Är du zigenare?

210 – De säga, att jag är svart nog, för att intet vara riktigt hvit. Men sådant går intet af menskor med rysstvål.

211 – Är du döpt och konfirmerad?

212 – Det vet jag intet.

213 – Har du prestbevis?

214 – Det är just det jag nu skulle begära. Intet för att låta lysa till äktenskap; med det kan jag vänta en femti eller sexti år, tilldess jag får råd. Men för att sko hästar på Tammerfors marknad. Länsmän och fiskaler ha blifvit så krångliga nu för tiden.

215 – Är du inskrifven här i församlingen? Någon sorts frejdebevis måste du framvisa.

216 – Jag tycker det är nog att vara inskrifven i verldens stora bok. Sök i afton bland stjernorna, kanske hittas mitt frejdebevis. Magistern kan skrifva: härmed intygas, att Josua, eller hvad han må heta, är en menniska,|34| som intet är skapad att bära black om foten. Eller: härmed intygas, att Bredström är en lefvande varelse, som behöfver äta, för att intet svälta ihjäl. Duger intet det, så kan magistern skrifva: härmed intygas, att Pamppuri är min dräng.

217 Erland Stjernkors fixerade ynglingen och tyckte sig hafva sett honom någon gång förr. Der fanns så mycken djerfhet, förslagenhet, trots, och dock tillika en så omisskännelig skymt af någonting godt i den unge tattarens lifliga drag, – ty han kunde ej vara mer än tjugu år gammal, – att Stjernkors beslöt ställa honom på prof.

218 – Här har du några kopek; gå din väg, och kom tillbaka i öfvermorgon! – Med dessa ord låtsade han taga några kopparslantar ur fickan och räcka dem åt tattaren, utan att i brådskan se derpå, men bland slantarne var en silfverrubel.

219 – Jag tackar magistern; det räcker jemnt till att sko bakfoten på en häst; men skall det vara med silfversko, får magistern spika dit ett par rubel till, – svarade tattaren och framräckte silfvermyntet.

220 – Det är godt, – sade Stjernkors; – behåll hvad du fått, och anse det som städsel. När jag bättre lärt känna dig, vill jag kanhända taga dig på försök i min tjenst.

221 Josua kysste hans hand och syntes utom sig af glädje. Men i detsamma tycktes han ihågkomma något, kastade en spejande blick omkring sig i rummet, tillfogade sig sjelf en ljudelig kindpust och sprang derpå skrikande sin väg, ungefär som hade han blifvit jagad på dörren med de mest handgripliga medel, lemnande åt sin nye husbonde att, bäst han gitte, förklara ett så ovanligt sätt att göra sitt lärspån i tjensten.

222 Dagen upptogs af embetsgöromål, och först på aftonen fick Erland Stjernkors ledighet att bereda sig till sin inträdespredikan för morgondagen. Vägguret i den närbelägna kökskammaren hade redan slagit midnatt, ljusen brunno skumma i rummet, och den unge predikanten satt fördjupad i sina betraktelser öfver Johannes vittnesbörd, som utgjorde texten för söndagens evangelium, när åter en lätt hand lades på hans axel och samma barn, som de förra nätterna, stod i blotta linnet framför honom.

|35|

223 – Hvarför tror du mig icke? Hvarför kommer du icke till oss? – frågade barnet med en till hälften förebrående, till hälften bedjande röst.

224 Stjernkors såg nu fullkomligt klar och tydlig framför sig den syn han förut sett i mörkret. Det var ett blekt, vackert, ljuslockigt barn om tio, högst tolf år; – dess milda blå ögon voro öppna, orörliga, stirrande. Det var intet fantom, ingen dröm, intet spöke; – det var en verklighet, men en sömngångare.

9. Nattliga upptäckter.

225 Erland Stjernkors betraktade närmare det sofvande barnet. Det hade ingenting skrämmande; dess drag voro milda och vackra, endast de öppna, orörliga ögonen tillkännagåfvo en fullkomlig medvetslöshet af yttre föremål. Man såg tydligt, att själens åskådning riktades inåt emot en drömverld, som likväl stod i något slags oförklarlig förbindelse med det verkliga lifvet.

226 – Hvem söker du? – frågade Erland och fattade varsamt barnets hand, ty han visste, att ett plötsligt uppvaknande under detta tillstånd lätt kunde medföra kramp och andra vådeliga påföljder.

227 Icke den minsta min förrådde att hans fråga blifvit förstådd. Men barnet tycktes lyssna, likasom på något ljud från långt håll, och framhviskade med flera afbrott några knappt hörbara ord: – Är det du, Beata? ... Ja, ja, jag kommer strax ... Får jag bedja honom till oss? ... Tack, det var roligt ... Nu kommer jag ...

228 I detsamma slank den lätta hvita gestalten inför den förvånade åskådarens ögon tvärt igenom väggen och försvann.

229 Men äfven om Erland Stjernkors icke varit den praktiskt förståndige man, som han var, så hade han allt för tydligt sett vid sin sida en varelse af kött och blod, för att tro på Silmänkääntäjäs*)Ögonvändarens, ett bekant lustspel. ryktbara konst att åka genom väggen.|36| Han lade märke till stället, der barnet försvann; det var tätt invid den stora taflan, som föreställde konung David med harpan. Han belyste denna del af väggen med ljuset och fann en rymlig tapetdörr, som öppnades inåt väggen. Detta var intet ovanligt i ett beqvämt inredt hus; men antingen af tillfällighet eller beräkning var dörren så väl infogad i tapeten, att dess fogningar ej lätt upptäcktes vid en svagare belysning.

230 Nyfikenhet, medlidande, kanhända också en dunkel förkänsla att hans närvaro på något sätt var af nöden, allt detta gjorde att Stjernkors utan betänkande följde den bortilande gestalten. Ett kallt luftdrag strömmade mot honom. Framför honom ledde en mörk trappa uppåt; han räknade stegen; de voro 28. Vid slutet af trappan fann han en oläst dörr och bakom dörren en kall förstuga med ett litet öppet fönster. Från förstugan ledde åter en dörr inåt husets öfra våning, men denna dörr var läst, och här tycktes alla spår af det hemlighetsfulla barnet förlora sig.

231 Redan var Stjernkors i begrepp att vända missnöjd tillbaka, när han trodde sig höra ett sakta prasslande utanför fönstret. Han blickade ut och såg i det svaga månskenet fullkomligt tydligt den lätta, hvita gestalten med viga rörelser klifva ned utför en stege, som på detta ställe var rest emot taket. Derefter slank gestalten öfver gården, så vidare uppför en annan stege, som stod rest mot taket vid motsatta gafveln af det stora huset, och försvann slutligen i skuggan af gafveln, utan att man kunde upptäcka hvartåt den vidare ställde sin kosa.

232 Vinterluften fläktade isande kall genom fönstret. I denna köld hade således den stackars lilla sömngångaren företagit en lång och vådlig vandring barhufvad, barfota, i blotta linnet!

233 Erland Stjernkors kände en rysning skälfva i alla leder. Hvad borde han göra? Borde han väcka någon i huset? Borde han ögonblickligen och på samma vådliga väg söka att upphinna det olyckliga barnet, som utan allt tvifvel skulle ådraga sig en lifsfarlig förkylning?

234 Innan han ännu fattat sitt beslut, såg han en man försigtigt framsmyga vid samma hörn af huset, der barnet försvunnit. Han hörde bandhunden morra, men åter tystna; strax derpå igenkände han zigenaren, som på förmiddagen begärt hans beskydd.

|37|

235 – Josua! – sade han med låg röst.

236 Mannen hajade till likt en ertappad tjuf, men lugnade sig åter, när han såg sin beskyddare i det öppna fönstret, och lade fingret på munnen, till tecken att han ej kunde svara. I nästa ögonblick klättrade han med en katts vighet uppför stegen, svängde sig med ett djerft språng till det närliggande fönstret och stod så vid Stjernkors’ sida. – Det är ingen fara med flickan, – hviskade han. – Hon är åter der hon skall vara, eller rättare der hon icke skall vara, men hon fryser intet ihjäl. Jag har något att säga, som jag ej kunde säga i förmiddags. Här i huset ha väggarna öron.

237 – Så kom ned i mitt rum, men gå förut, här är trappan; – svarade Stjernkors som kände pojken för litet, för att vilja hafva honom bakom sin rygg i den mörka trappgången.

238 – Jag känner vägen; det är ej första gången jag går här, ... 3, 4, 5, –konsekvensändrat/normaliserat mumlade zigenaren, räknande trapporna, i det att han med säkra steg begaf sig utför i mörkret. – Salig prosten lät göra en trappa här, för att när som helst komma från dryckessalen till sängkammaren, utan att husfolket behöfde veta hvilken tid det skedde på morgonen ... 15, 16, 17 ... Sina bästa vänner tog han emot i öfra våningen i samma rum, der folket säger, att den fule tog honom ... 21, 22, 23 ... Men konung David hängdes att vakta dörren för hederns skull, kan jag tro ... 27, 28 ... Nu äro vi i kulissen.

239 Dörren stod på glänt, och Stjernkors befann sig åter i arbetsrummet. Ljusen brunno med långa vekar vid den uppslagna bibeln och belyste zigenarens svartmuskiga, förvildade gestalt, som, på en så sen timma och så i enrum utan andra menskliga vittnen, alldeles icke syntes egnad att ingifva något förtroende. Den unge presten kände sig icke heller fri från misstanken, att ju hans nya skyddsling kunde frestas af tillfället till något lönande bofstreck, och beslöt att hafva ett vaksamt öga på hans rörelser.

240 – Hvad har du att säga mig? – frågade han i en ton, som afklippte all närgången förtrolighet.

241 – Magistern har haft främmande tre nätter å rad – började zigenaren med en småslug blick under den svarta luggen.

|38|

242 – Ja, jag har i tre nätter sett ett stackars olyckligt barn. Jag tog det först för en synvilla, men finner nu, att det är en sömngångare ... eller sömngångerska, om barnet är flicka.

243 – Det är så. Hon är femton år gammal, fastän hon icke ser ut att vara mer än tio eller tolf. Vill magistern veta hvem hon är, så slå upp i kyrkboken. Salig prosten måtte väl hafva skrifvit upp sina egna barn.

244 – Hans barn, säger du?

245 – Ackurat. Hvem skulle det annars vara? Slå upp i boken!

246 Stjernkors genomsökte kyrkoböckerna öfver vigda, födda och döda för tio, tolf, femton år och längre tillbaka. Prosten Ödmark fanns ganska riktigt sjelf upptagen med sina tre första hustrur och deras barn, men af fjerde hustrun och hennes barn fanns intet spår. I stället kunde man af en smal, knappast märkbar papperskant komma till den förmodan, att ett blad blifvit bortklippt just der prosten tycktes hafva fortsatt anteckningarne om sin egen familj.

247 – Jag borde ha gissat det, – fortfor zigenaren. – Hvarför skulle de hugga ett märke vid stranden, der båten sjunkit? Men det är detsamma. På ljungheden vid stranden vexte en enrisbuske, som ingen brydde sig om, och han har sett allt. Åhå, det är lustigt. Honom ha de trampat som gräs under fötterna, men se, han har slingrat sig fram under skosulorna och sticker dem nu i hälen. Vänta litet, – och härvid förvildades zigenarens drag till ett hastigt uttryck af hämd och hot, – de skola få jern för käpprapp och spö för skällsord, och då skall Josua skratta, så att det gnistrar om öronen!

248 – Du far mycket vill, unge man, – sade Stjernkors strängt, – om du tror, att en god sak kan befrämjas med hat och hämdlystnad. Berätta mig hvad du vet om prosten Ödmarks barn, och hvad för öfrigt menniskor må hafva brutit mot dig eller dem, det vilja vi glömma, för att endast tänka på huru vi må trösta och hjelpa dem, som kunna behöfva vårt bistånd.

|39|

10. Josuas berättelse.

249 – Rår jag för att grytan är svart? – återtog zigenaren vresigt. – Jag är född här i närmaste torp; far har jag aldrig haft och knappt nog mor heller. Har jag en, så heter hon Sipuri Sanna; hon är af tattareslägt och kan spå. Men jag gick i vall med prestgårdens kor och sof om natten i ladan och kände hvar vrå i gården och hvad der fanns. Det var litet mer, än somliga tyckte att jag borde känna. Nu är det fyra år sedan pastorn och mamsell Apollonia skickade mig som lösdrifvare till Åbo; och nu tro de, att Sveaborg är mitt rätta fädernesland. Men jag trifdes intet riktigt i häktet och råkade en lagom mörk natt taga miste om fönstret och dörren. Så slog jag mig ihop med tattare, efter folk sade vi voro af samma slägt; och en tid dref jag kring landet med björndansare, och en tid med markattor, och en tid med komedianter; för jag har alltid varit ärelysten, jag trappade uppåt. Nu föll det mig in att se, om mor lefde ännu. Men jag brydde mig intet om att skaka handen med alla gamla vänner i Aulango, och derför lånade jag litet svart, som komedianterne bruka, när de agera röfvare ...

250 Vid dessa ord aflyftade Josua ett ögonblick den vilda, tofviga svarta peruken och visade derunder ett vackert, gladlynt, brunlockigt hufvud.

251 – Nå ja, – fortfor han med en grimas, – ingen annan än Matts Kivi kände igen mig. Jag tänkte det kunde vara glömdt, att de skickat mig bort i nöd och elände, det var väl intet så rart slag i mig; men se nu ha de skickat mor till skogs att frysa och svälta ... och hon var ändå min mor, ser magistern, ... jag hade ju ingen annan, som brydde sig om mig i hela vida verlden. Hur är det de sjunga: »natur, hvad du är skön!» ... Nej, så var det intet: »natur, din stämma i mitt bröst!» ... Jag har lärt något vid teatern, jag. Första natten gick jag och slank häromkring och tänkte vid mig sjelf, om det intet vore så godt att bränna ned hela rucklet öfver dem.|40| Då såg jag ljus i prostens kammare och klängde mig upp till fönsterrutan, för att titta om prosten gick igen.

252 – Aha! Den obegripliga skuggan på fönstret var du?

253 – Jag andades på rutan för att se bättre, och då kände jag magistern alltsedan Åbotiden, när magistern en julafton satt som en Guds engel och läste med fångarne i häktet, och mig gaf magistern en ny katekes, för att jag redde mig hjelpligt med innanläsningen ... Och sedan, när jag blef sjuk i häktet, gick magistern alla dagar och såg hur det var med mig och gaf mig bättre mat, än de andra; se, det har magistern glömt, kan jag tro, men intet har jag glömt det, och nog vet jag en annan, som för bok öfver denna verldenes fångar ...

254 – Ja, nu mins jag. Men hur kunde jag känna igen dig, så som du nu spökat ut dig?

255 – Och då tänkte jag vid mig sjelf: han bor der; huset får stå! Men så tänkte jag åter: hvad må han göra der? Och i detsamma såg jag flickungen klifva ut genom fönstret i andra våningen, och så nedför stegen, och så öfver gården, och så uppför andra stegen, och så genom fönstret och trappgången till pastorns rum. Den vägen känner jag på mina fem fingrar; det var ju der jag förr bar Allfrida upp och nedför stegarna.

256 – Heter det stackars barnet, som går i sömnen, Allfrida?

257 – Ja, och med två l, sade prosten förr, när han var på sitt glada lynne. Si, det var Allfridas största glädje att klifva, när hon var liten, och derför kommer det för henne nu i sömnen. Den vägen gick hon ofta till prosten, för si, hon hölls ju då redan som en ekorre i bur. Och hunden känner henne, liksom han känner mig; han morrar intet ett dugg för oss båda. När jag såg henne den qvällen så tunnklädd i vinterkölden, var jag färdig att bära henne in tillbaka, som förr, men så tänkte jag: vänta, Josua, vår Herre har nog sin mening, efter han ger fötter åt sömnen. Och så rann det mig i hågen huru de farit illa med barnen här i huset; och det skall ändå heta ett kristeligt hus och en prestgård. Tvi sådan gudaktighet; då ha tattarne bättre, som ha ingen tro alls. Men det finns ingenting lönligt, som intet en dag varder uppenbart. Si, det var det jag ville säga magistern, att|41| här i huset finnas fader- och moderlösa barn, som pinas ihjäl.

258 – Nej, Josua, jag kan ej tro på en sådan grymhet. Sådant sker aldrig utan orsak och blott för nöje; men hvem skulle här i huset ha någon nytta deraf? Vet du något mera derom, än toma gissningar?

259 – Jo, men. Jag mins mycket väl, att när sista prostinnan dog och mamsell Apollonia kom i huset, voro här sex barn, och de stängdes alla sex in i norra kammaren i andra våningen; der hade de aldrig sol och aldrig frisk luft, och der var ett fönster, och för det fönstret voro beständigt gardiner, så att rummet var halfmörkt på ljusa dagen. Derifrån släpptes barnen aldrig ut, hvarken sommar eller vinter; aldrig fingo de en leksak att muntra sig med, aldrig ett godt ord, aldrig en vänlig, glad min. Folk sade, att barnen svälte, men det var lögn, med förlof sagdt. Mat fingo de alla dagar tillräckligt, men aldrig ombyte, utan beständigt mjölvälling och återigen mjölvälling, och aldrig salt, aldrig kött, aldrig fisk, aldrig grönsaker, utan beständigt detsamma året om, tilldess att de med maten framför sig tuggade af hunger på sina lintygslinningar.

260 – Huru är det möjligt, att prosten Ödmark, som var en godhjertad man, kunde gilla en så oförnuftig behandling?

261 – Ja, säg det! Men han var sällan med sin fot i barnkammaren, intet heller fick någon annan gå dit in, än långa Lovisa, som var barnsköterska, och Gud nåde de stackare, som råka ut för en sådan sköterska! Hvar morgon klockan 9 fördes barnen till prosten, rentvättade, för att kyssa hans hand, och derefter skickades de strax tillbaka till barnkammaren och stängdes in der till nästa morgon igen. Men nu skall magistern få höra. En vacker morgon klef jag på stegen, för att söka ett sparfbo öfverst vid takranden; då fick jag se ett annat sparfbo, och det var barnen derinne. Nu råkade Lovisa intet vara inne, och huru Allfrida lekte med hakarna, lyckades hon få upp fönstret. Då tog jag emot henne på stegen och bar henne just den väg, som hon nu har gått, och det skedde sedan gång efter gång, när Lovisa var borta, och mamsell Apollonia förundrade sig hvaraf det kom, att Allfrida blef röd om kinderna, i stället för gul. Till slut upptäckte hon|42| hvaraf det kom; då tillspikades fönstret, och jag blef skickad till Åbo häkte. Det är nu fyra år sedan, och de ha åter glömt fönstret. Spikarna ha rostat, Allfrida går ut samma väg som när hon var barn, men ... nu går hon i sömnen!

262 – De voro sex syskon?

263 – Sex. Alla fagra som smörblommor och nästan lika gula. När jag for, lågo tre af dem under hvita kors på kyrkogården; jag har ej räknat ännu, om korsen sedan dess blifvit flera. Den ena grafven kan vara så god som den andra: hvad är en sådan barnkammare annat än de lefvandes graf? Man kunde skrifva på dörren: »här hvilar», – om man visste, att der fanns någon ro eller hvila.

264 – Josua, – sade den unge presten, fixerande honom, – du är en randig person.

265 – Rutig med, herr magister! Jag har en gång varit klädd efter högsta modet i rutig tröja.

266 – I stället för en ärlig tjenare har du blifvit en landstrykare, och det har kanske ej allt varit ditt fel. Jag befarar, att du har något sneda begrepp om mitt och ditt; kanhända också om rätt och orätt. Men så tjufpojke du är, finns der likväl något godt hos dig. Jag tror till exempel, att du ej står här och ljuger för mig.

267 – Jag ljuger aldrig annars än inför rätta och ibland för nöjes skull, herr magister.

268 – Det förefaller mig, som om det ännu kunde blifva folk af dig. Menniskan kan ej med sina gerningar köpa så mycket som en tums bredd af saligheten. Men om du lyckas göra en god gerning, Josua, förstår du då, att vår Herre vill draga dig vid luggen ur dyn?

269 – Jo, si det begrep jag, sad’ pojken om filbunken.

270 – Godt. Jag tager dig i min tjenst, och vi skola tillsamman rädda prosten Ödmarks olyckliga barn.

|43|

11. En inträdespredikan.

271 Aulango kyrka var öfverfylld af folk, när den nye presten skulle predika. Der hade gått så många rykten om hans person; der hade så smädeliga historier hunnit komma i omlopp, man visste ej huru, att äfven de, som längesedan glömt huru en kyrka såg ut invändigt, denna gång gjort ett undantag och låtit nyfikenheten locka sig att bevista dagens inträdespredikan.

272 Kyrkan hade också i dag ett besynnerligt utseende. De gamla bänkarna, som ej varit målade sedan hundra år tillbaka, strålade nu i hela prakten af brokiga dukar och annan grannlåt, som uppfyllde dem. Läktarne, som höllo på att ramla, hade på hvardera sidan fått ett par stadiga stöd. Predikstolen, som dittills kunnat förliknas vid ett getingbo under en takås, hade blifvit kantad med en ren hvit duk, som skylde många skröpligheter och gaf allt ett prydligare utseende. Enris var strödt kring det bofälliga altaret, dock utan att kunna förbättra den urblekta altarduken och den eländiga altartaflan, som vida mera liknade bilden af ett vederstyggligt grinande röfvareband, än af det högsta, bästa och skönaste, som menskligheten tillbeder. Lika litet hade dessa i hast vidtagna förbättringar af pastoratets nye föreståndare kunnat hindra snödrifvorna att blåsa in genom tak och hörn, eller golfvet att svigta samt här och der gifva efter för dagens ovana tyngd.

273 Gudstjensten var ännu icke börjad, och allehanda tal uppstod bland de sysslolöse.

274 – Är det sannt, – sade Mietois munviga värdinna, som armbågat sig in i en bänk, der folket redan satt i famnen på hvarandra, – är det sannt, att den nye presten skall vara af gamla testamentet och att han förbjuder döpelsens sakrament?

275 – Nej, så är det icke, – menade hennes granne från Seppälä. – Han skall vara af grekiska tron och är hitskickad för att döpa oss alla till ryssar.

276 – Hvad är det ni prata? – mumlade Wikuri, planksläparen, som trängt sig närmast bänkdörren. – Ha ni|44| icke hört, att den nye presten är ingen riktig prest, utan en landsfiskal, och han har fått lof att kläda ut sig till prest, för att bättre kunna anamma bränvinspannorna. Presten sitter utanpå honom så lös som ett korfskinn, men innantill är der plikt och beslag.

277 – Nå, si den, som tål ett så nedrigt bofstreck, är aldrig värd att mer få en ärlig sup uti denna verlden! – inföll krögaren från Alavirta, som råkade stå nära intill och kastade omkring sig utmanande blickar. – Finns här ingen yngre karl, som har nog krut i sig att klappa lös landsfiskalen ur presten?

278 – Får jag två kannor bränvin? – frågade en hållkarl från Iikkala, i hvars talgiga ögon man redan kunde märka en betydlig florshufva på morgonqvisten. Ett hotande mummel uppstod på gången, ty den, som ville nämna någonting rätt grymt, fientligt och afskyvärdt i det bränvinsbrännande Aulango, – den, som här ville sammanfatta i en person allt nedrigt, gräsligt och olycksbådande, – han behöfde endast nämna det enda, men betydelsefulla ordet landsfiskal. Det dofva knotet spridde sig snart från gång till gång och från bänk till bänk öfver hela kyrkan. Ryktet vexte från mun till mun, förvirrades under sin framfart alltmera och kom till bänkarna närmast altaret i den form, att presten vore anförare för ett röfvareband, som stod färdigt att omringa kyrkan och dräpa utan förskoning allt hvad derinne fanns. En obestämd fruktan och oro intog alla sinnen; folket reste sig upp i bänkarna, alla sågo sig omkring, likasom osäkra hvarifrån de borde vänta den okända faran, och der hade icke behöfts mer än ett barns gråt eller bullret af en fallande psalmbok, för att denna lavin skulle ha lossnat och hela församlingen i hejdlös förskräckelse rusat ut, för att trampa ihjäl hvarandra i dörrarna.

279 Till all lycka hördes ingenting annat, än det dofva sorl, som gick genom kyrkan, och snart stod föremålet för alla dessa hviskningar, den nye presten, i sin mess-skjorta framför altaret. Ånyo sträckte sig alla halsar framåt ... Knotet var nära att ändock brista löst. Hvad frågar ett uppretadt folk efter altarets helgd!

280 Då hörde man presten med hög och stadig röst uppläsa syndabekännelsen. Dessa mäktiga ord, denna skälfvande suck, som i så många sekler uppstigit ur det fallna|45| och återlösta menniskoslägtets innersta djup, – denna bön, som bygger trons bergfasta brygga öfver hissnande afgrunder tillbaka till ett förloradt och återvunnet paradis, – den droppade nu lik ett sommarregn öfver förtorkande fält ... allt böjde sig, allt ödmjukade sig. Och likväl hade samma folk hört samma bön alltifrån barndomen; icke en bokstaf var lagd dertill eller tagen derifrån; men nu sades bönen så, som man icke var van att höra i Aulango. Allt ruttet, förvildadt, sjunket och bortkommet uti denna så länge vanvårdade församling kände sig mot sin vilja träffadt af samma intryck, med hvilket äfven den mest förhärdade hör åskan mullra öfver sitt hufvud. Der blef en djup tystnad, som varade intill bönens slut, och när klockaren derefter med sin hesa bränvinsstämma började psalmen, hade folkhopen lugnats åtminstone så mycket, att den med nyfikenhet väntade hvad den förmente landsfiskalen nu skulle säga dem.

281 Finnarne äro ett föga musikaliskt folk i jemförelse med deras grannar svenskarne, men de fästa mycken vigt vid en god messröst. Prosten Ödmark hade förlorat den röst han ägt i yngre dagar; pastor Idegran fick knappt fram en ton. Nu uppträdde framför altaret en herrlig baryton med klang af metall, och intrycket var i början öfverraskande. Men den hesa bränvinsstämman svarade från klockarebänken och svarade tappert falskt. Ett dussin röster bland församlingen föllo in med klockaren, som deras vana var, och sjöngo än falskare. Ett par af de ursinnigaste bränvinspatronerne längst borta vid dörren begagnade tillfället och inföllo med grymtningar. Det såg illa ut för messan och kyrkofriden.

282 Den unge presten lät sig likväl icke bekomma. Han låtsade ingenting märka, han sjöng sin messa till slut och afträdde från altaret. Under psalmen före predikan begynte några af de oförskämdaste i kyrkan att stampa. Partiet förstod signalen; somliga började hvissla, somliga tjuta, andra att ropa. Midt i detta oljud uppträdde Erland Stjernkors på predikstolen.

283 Han stod der högrest och lugn, som en trädgårdsmästare står i sin park, när träden susa för stormbyn. Hans ögon blickade mera sorgset, än strängt på den upproriska församlingen. Han teg ännu; han bidde sin tid, men den tycktes ej komma.

|46|

284 Det fanns synbarligen folk, som hade sitt intresse i att ej låta hopen komma till lugn. Der förnams ett sorl, som alltmer vexte till. Man hörde tydligen ropas, att presten borde utkastas från predikstolen. Den unge predikanten kastade ännu en lugn, oförfärad blick omkring sig; derpå böjde han knä och begynte bedja högt för församlingen. Det var ej litanians ord, men det var en del af dess innehåll. Det var en kraftig, brinnande, anderik bön emot all synd och allt ondt på jorden. Det var en ljungande bön, att Guds engel i dag måtte bereda Herrens väg; att Guds ande ville visa sin allmakt, nedstiga ända till syndens djupaste dy och nedlägga menniskornas trotsiga hjertan inför Guds den barmhertiges thron, på det att lifvets ljus måtte lysa in öfver detta mörka land och dessa mörka själar, på det att de måtte uppstå ur dödens skugga, en ny verld gå upp inom dem och allt varda nytt på den segrande grunden Kristus ...

285 Vid det att han ännu talade, och allt efter som hans ord vexte i ande och kraft, förstummades efterhand det vilda sorlet omkring honom, den ena efter den andra af de värste skrikarne smög sig ut, en dittills aldrig förnummen känsla af häpnad, ånger, blygsel och längtan efter ett bättre genomilade församlingens bröst, och den nye presten fick obehindrad fortsätta ända till slutet sin predikan öfver Johannes’ vittnesbörd.

286 Hvilken allt öfverväldigande makt strömmar icke ut från det lefvande ordet, när det framgår i andens kraft! Vet han väl ock, den mätte, liknöjde, dåsige presten, som gudsnådeligt sjungande framsläpar sin lexa på predikstolen, – vet han, att han har framför sig många hundrade hungrande och törstande menniskoandar, hvilka bida hans ord, likasom den af solen förbrända marken bidar ett aftonregn? Vet han, att de nu äro lagda under hans hand såsom ett stort, omäteligt såningsfält, – vet han, att nu är hans såningstid, nu bära hans ord i sitt sköte det eviga lifvet, men i nästa ögonblick är makten tagen ifrån honom, han är åter ett stoft, ogräset vexer upp och själarne vissna? Ack, han vet det så sällan, han släpar sin lexa evangeliiboken igenom, välsignar maten och sätter sig till bords med ett godt samvete ...

287 Köpen tiden!

|47|

12. Efter predikan.

288 Middagsbordet stod dukadt hos patron Arvelin på Kallis gård i Aulango, och de flesta gästerna hade redan infunnit sig, för att med sin närvaro gifva glans åt den märkvärdiga dag, som för femtiofem år sedan sett Frans Nebukadnezar Arvelin födas till verlden. Der svor gamle jägmästaren von Holbach, som hade de qvickaste hästar och de längsta fröknar i socknen (dock stodo hästarne uti mesta anseendet). Der värmde lagman Åkerström, styf som ett taktegel, sin rygg mot kakelugnen och knep då och då en bit pickanell ur sin silfverdosa, i förväntan på supen. Der sågs kronofogden Rågberg i blå frack med tjenstespänne beskrifva för fruntimmerna det dåliga föret, medan expeditionsfogden Mangel trummade björneborgska marschen på fönsterrutan och tingsnotarien sikter Krankenhaus, spinkig och spindelbent, tycktes på förhand äta sig mätt af stekoset från köket.

289 Värden sjelf, den lille fete och vigilante patronen med sina rödblommiga kinder, trots de 55 åren, höll sig, likasom kronofogden, till damerna i förmaket, der man genast kunde förmärka sällskapets piéce de resistancespråk: franska, lagmanskan Åkerström, ensam i soffan, medan värdinnan, en fromsint f. d. hushållerska i en mycket tarflig negligé, utstyrd med mycket granna band, satt småförlägen och krusade längst nere vid dörren, der ingen brydde sig om henne. Ty ehuru högsätet obestridligen tillkom lagmanskan Åkerström i anseende till rang och värdighet, funnos der icke mindre än tre andra damer, som i börd och anor voro henne betydligt öfverlägsna, nemligen fröknarna von Holbach, Julie, Jacquette och Marguerite Melanie, ej att förblanda med mamsellerna Loa och Lina Åkerström samt Perpetua Arvelin. Skada, att ätten von Holbach icke alltid hållit racen i helgd, ty en fjerde af döttrarna var gift med en garfvare, den femte med en rusthållare, och bland de ogifta sades Marguerite Melanie innan kort vara sinnad att utbyta den toma värdigheten af en fröken von Holbach mot den solidare titeln af en fru Rågberg.

|48|

290 Hela sällskapet hade varit i kyrkan, med undantag af värdinnan, som hade kalasbestyr, och jägmästaren, som aldrig umgicks uti det huset. Medan alla väntade på middagen och middagen väntade på presterne, föll talet på den unge predikanten och på tumultet i kyrkan. Lagmanskan bedyrade för expeditionsfogden Mangel, som af förvåning upphörde att trumma på rutan, huru hon med sin utmärkta rådighet hade räddat hela församlingen från lifsfara, i det att hon sagt till en af de värsta skrikarne: vet ni hvem jag är? Hvilket förmenades hafva haft den mest lugnande påföljd. Emellertid ville lagmanskan gerna veta hvem den nye presten egentligen var och om man hade att hoppas i honom en bildad karl för umgängeslifvet.

291 – Är han ungkarl? – frågade fröken Julie von Holbach, 29 år gammal.

292 – Spelar den f–n bräde? – frågade hennes far.

293 – Går an att proponera, men jag tviflar, jag tviflar, – genmälde värden, i det att han med det mest diplomatiska smålöje vände sig till båda de sist frågande. – Det sägs, att han skall vara ... du kan skjuta spjället, Anders ... ett slags läsareprest, som, hvad var det jag ville säga? ... men Brita, du har glömt senapen! ... icke kan sätta sig till bords, utan att läsa litanian ... hut, Polle! ... först rättfram och sedan baklänges.

294 – Det är fasligt hvad lyxen och läseriet ta till, – beskifvade sig lagmanskan, i hvars orediga hufvud tankarne slogo lika fermt kullerbytta som i Arvelins parenteser. – Det är ingen säkerhet nu för tiden. Hvad tror herrskapet hände i förra veckan på Loppikoski? De stulo ju en fårkropp och en sidensalopp midt på ljusa dagen!

295 – En fårkropp och en sidensalopp? – upprepade den satiriska Jacquette von Holbach, 34 år gammal. – Men det är ju ett ordentligt signalement! Aldrig må någon af mamsellerna Åkerström ha råkat i röfvarehänder?

296 – Han predikade så vackert om Guds rike, – vågade Loa Åkerström blygt invända, utan att förstå eller låtsa förstå det smädeliga sidohugget af börden mot rangen.

297 – Jag ber om förlåtelse, – inföll kronofogden Rågberg med mycken värdighet, – jag skulle hellre kalla hans predikan ett läsförhör. Hans framställningssätt hade|49| en alltför bondaktig enkelhet, utan sådana förskönande blomster af vältalighet, som man nu för tiden är berättigad att vänta sig af en bildad talare. Jag medger, att han talade hyfsadt, men han talade nästan som man annars talar i det dagliga lifvet, utan deklamation, utan accent, utan känsla. Jag för min del fann honom högst osmaklig.

298 – Han hvarken sjöng eller tjöt på predikstolen, – hviskade Loa till sin syster Lina.

299 – Han läste kungörelserna begripligt nog, – anmärkte lagmannen i en afgörande ton. I hans tanke var denna merit den vigtigaste hos en prest.

300 – Jag, – yttrade lagmanskan, – spetsade hela tiden mina öron, för att få höra någon vacker sederegel om dygd och så vidare, om tjenares pligter emot sina husbönder och matmödrar, om verldens fåfänglighet och huru vi alla bli saliga, med mera sådant, som är så uppbyggligt att höra i kyrkan. I stället talade han om huru man skall tro, och så kan man ändå icke tro, och huru man skall försaka sig sjelf, och så kan man ändå icke försaka sig sjelf, och så der höll han på, från det ena till det andra, så der var ju ingen den minsta reda i alltsamman.

301 – Nådig lagmanskan har fullkomligt rätt, – menade kronofogden. – Stjernkors måtte ha mera bristfälliga skolkunskaper; han förstod icke engång att indela sin predikan efter logik och matematik i primo, secundo, tertiospråk: latin och så vidare. Karlen bara ramlade på; man visste icke hvad som var början och hvad som var slut. För min del måste jag tillstå, att en punktlig, ordentlig indelning är dygden i en predikan; eller hur, min söta Marguerite; hvad är din mening?

302 – Ja, det är sannt, – svarade Marguerite Melanie i en undergifven ton.

303 – Ja, det är sannt, – härmade Jacquette, – en predikan är alltid en charad, som presten förelägger åhöraren att gissa på. Begriper jag ej mitt första, så begriper jag kanske mitt andra eller mitt tredje, och begriper jag ingenting, så får jag gratis höra mitt hela på köpet. Mitt hela består i en väl indelt predikan vanligen deri, att all välfärd kommer af presten.

304 – Nej, – återtog lagmanskan, – tacka vill jag vår söta, rara, beskedliga pastor Idegran; han börjar alltid sin predikan så vackert med: »värdaste kristne!»

|50|

305 – Ja hvad behöfs det mer? – gäckade Jacquette. – Det är ju att genast i första rappet damma till med ett aflatsbref för alla våra synder, både dem vi gjort, göra och framdeles möjligen ämna göra. Huru skulle vi annars kunna kallas värdaste kristne?

306 – Jag ber min söta fröken vara så nådig och påminna sig, att pastor Idegran också begagnar det vackra och anständiga uttrycket »dyraste kristne», – genmälde lagmanskan, med rätta mankerad, – i stället för att magister Stjernkors behagade tilltala oss alla utan åtskilnad: »mina bröder och systrar!» Jag för min del påminner mig icke att jag har den äran räkna slägt med magister Stjernkors; än mindre kan jag erinra mig, att vi skulle vara syskon. Men om det finns någon rättvisa, skall vår snälle Idegran ha pastoratet. Månntro han kan tillträda det nästa vår?

307 – Först skall tjensteåret gå ut, och så skall nådåret gå ut, ifall det blir något nådår, – svarade kronofogden. – Emellertid anslås nu pastoratet ledigt, och då få vi lära känna de lycklige, som uppföras på förslaget.

308 – Jag skall tala derom med Åkerström, han behöfver bara säga ett ord åt biskopen, – nickade lagmanskan med en blick på sin man, som kryssade i salen kring bränvinsbordet, likt en örn kring en orrstek, – »Mina bröder och systrar!» Jag måtte säga, det var det skamlösaste jag någonsin hört.

309 – Må f–n taga alla bröder och systrar, – röt jägmästaren i salsdörren. – Skola vi svälta ihjäl för att presterne frusit fast i ...

310 Han hann icke utsäga den bekanta vistelseort, till hvilken han vanligen hänvisade alla prester, innan han afbröts af patron Arvelin, som med en suck af lättnad utropade: – Här komma våra pastorer; nu kunna vi börja! Stigen in, mina herrar! Nå, heder och tack, herr magister, ... kör ut Polle, Anders! ... för en så vacker predikan!

|51|

13. Åter sömngångerskan.

311 Sent om aftonen samma söndag satt kuramgerens magister Stjernkors ensam i sitt rum och öfverlade med sin Gud om den väg han borde följa i tidens trångmål. Han, eller fastmer den mäktige Ande som bodde i ordet, hade för ett ögonblick lyckats kufva de hatfulla, trotsiga lidelser, som instinktlikt anade i honom sin fiende och reste sig upp mot honom i denna församling. Men de voro icke derför slagna, icke tillintetgjorda; han förstod, att de skulle begagna första tillfälle för att åter uppresa sig mot den besvärlige botpredikant, som här djerfdes förkunna så nya läror om bättring och tro.

312 Herrskapsfolket i Aulango behagade Erland Stjernkors nästan mindre, än de råe bönderne. Vid den middag han nyss öfvervarit hade han tyckt sig känna liksom ett efterspel af det muntra, på alla sinliga njutningar beräknade goddagslif, som man omtalade från prosten Ödmarks dagar och der den störste matkännaren, den erfarnaste punschbryggaren, den tappraste dryckeskämpen, den qvickaste ordlekaren och den bäste vismakaren alltid voro säkre om en odelad beundran. Erland Stjernkors visste ganska väl, attoriginal: väl ,att bland desse veteraner från fordom i bordets fälttåg fanns här och der en ärlig och bottengod kärna fördold bakom skum och skal; men han tillhörde sjelf en annan tid med andra seder, när det hvarken anses för värdens största ära att dricka sina gäster under bordet, ej heller för gästens högsta berömmelse att hamna dersammastädes. Hela detta lustiga väsen misshagade honom, och i sällskapet på Kallis fann han, utom flera beskedliga och oskadliga menniskor, endast en person, den unga Loa Åkerström, som tycktes förstå honom och betrakta lifvet med samma allvar, som han. Detta gjorde honom dock ett nöje. Det behöfves stundom blott en enda droppe sötma i denna verldens bitterhet för att låta oceanens salta vågor svalla som honung mot hjertats klippstränder.

313 Innan den unge presten ännu blef ense med sin Gud och sig sjelf, om han borde uppträda i denna församling|52| som en ljungande Luther eller som en fridens Melanchton, öppnades sakta tapetdörren vid konung Davids harpa, och sömngångerskan trädde in.

314 Denna gång hade Stjernkors mera lugn och äfven mera tid att betrakta det olyckliga barnet. Flickan var barhufvad, barfota som förr; men hon bar nu en brun kofta, som i någon mån skyddade henne mot den skarpa vinterkölden. Hennes hy var så blek, att den skiftade i blått; hennes lemmar så magra, så späda, att hon mera liknade en sväfvande hamn, än ett menskligt väsen i ungdomens skönaste knoppning. Hennes ålder var också derför omöjlig att gissa; hon kunde lika väl vara 10, som 15 år. Håret var ljust och lingult; ansigtet ytterst fint och välbildadt, men de öppna, glänsande, orörliga ögonen gåfvo hela gestalten uttryck af någonting drömlikt hemskt.

315 Hon gick fram till honom, såsom förut, och lade sin hand på hans skuldra, utan att den minsta rörelse i blicken tillkännagaf att hon såg.

316 – Jag har ju sagt dig, att du skall komma, – yttrade hon med en skymt af otålighet. – De ville skicka oss i går natt till torpet ... Torparens häst bröt sitt ben ...

317 Här följde en paus, och sömngångerskan tycktes lyssna på något aflägset ljud. – Jag hör honom komma på landsvägen, – fortfor hon efter en stund. – Han kör en annan häst; der är hö i bjällrorna ... Han är en half mil härifrån ... Klockan 2 i natt är han här ... klockan 3 vilja de ... Kom!

318 Och hon vinkade med handen, i det att hon gick. Stjernkors gjorde intet försök att hindra henne eller att tilltala henne. Han varseblef i den öppna tapetdörren Josua, hvilken omsorgsfullt lemnade plats åt den bortsväfvande hamnen.

319 – Buren är öppen, om magistern vill komma, – nickade zigenaren.

320 – Hvilken väg kom du hit?

321 – Genom andra våningen. Jag väntade på stegen vid norra gafveln, tills Allfrida steg ut genom fönstret, och så klef jag in i barnkammaren. Der öppnade jag alla dörrarna inifrån; vägen är fri.

322 – Men om inre vägen är öppen, hvarför lät du då flickan gå sin äfventyrliga väg tillbaka till kammaren?

|53|

323 – Hvarför? För att det är ett underligt ting, när kroppen sofver och själen vakar. Vi tattare tro intet på englar, men vi tro på hvita andar och svarta, och der går alltid en hvit ande framför den, som går i sömnen. Men den, som rör vid en sömngångare, måste räcka sin hand tvärtigenom den hvita luftanden, och deraf får man stor sveda, om intet värre. Det som skall vara så, det skall ingen försöka att ställa annorlunda. Nu visar jag vägen. Här behöfs intet ljus, det kunde ses utifrån; jag har en blindlykta. Allt beror på att ingen blir varse myrans vägar i sanden. Lyckligtvis sofver Lovisa alltid i nedra våningen. Den leda maran är mörkrädd!

324 – Och om vi blefve upptäckta, så äro vi inga tjufvar, – genmälde Stjernkors.

325 – Hvem vet så noga för hvad man anser oss? Och hvem säger magistern, att vi intet äro tjufvar i deras ögon, som vi bestjäla på deras fångar?

326 – Gå; jag följer dig. Jag längtar att med egna ögon öfvertyga mig om att ej allt hvad du sagt mig om dessa barn är endast en dåraktig saga.

327 I stället att svara, begynte zigenaren sakta att hvissla och klef så förut på den smala trappan, följd af sin husbonde. Snart voro de i den lilla förstugan i öfra våningen, der sömngångerskan klättrat in genom fönstret, och funno nu dörren öppen till den närgränsande salen.

14. En mördarekula.

328 De två nattvandrarne fortsatte, tysta som vålnader,original: vålnader’ sin upptäcktsresa i andra våningen af den rymliga prestgården. Stjernkors hade afdragit sina stöflar; en katt kunde ej göra mindre buller, än zigenaren i sina näfverskor.

329 De inträdde i en stor, ödslig och mörk sal. Det var gästabudssalen, som varit vittne till så många nattliga dryckeslag och der prosten Ödmark hade utandats sin sista suck. Mot sin vilja kastade Stjernkors en skygg blick i mörkret|54| på de isade fönstren. Det var här Jonas sade sig hafva sett dessa många bleka ansigten skåda i vinternatten in genom rutorna ...

330 Vandrarne påskyndade sina steg. De kommo från salen till ett lika kallt och obebodt förmak, från förmaket åter till ett stort och lika öde rum. Här var det verkliga biblioteket, sex sköna skåp af valnöt, uppfyllda med elegant inbundna böcker. Stjernkors gaf sig endast tid att vid blindlyktans sken kasta en hastig blick på den närmaste hyllan. Den upptogs till hela sin längd af Voltaires arbeten. Sannolikt fanns på de öfriga hyllorna äfven teologi, som höll den store verldsbegrinaren sällskap ...

331 I biblioteket låg en gångmatta och ledde till en ny tapetdörr, genom hvilken man kom till ett halfkallt rum, nästan helt och hållet uppfyldt af gamla möbler, trädkärl, blomkrukor, taktegel och andra inventarier, sådana man vanligen hopföser i en ovårdad och öfvergifven skräpkammare. Men i denna labyrint, som tycktes stänga allt vidare framträngande, slank zigenaren fram på en knappt märkbar genomgång och öppnade varsamt en dörr, som bortskymdes af ett bredt, mot väggen lutadt skifbord. Stjernkors förstod, att de nu voro vid målet för deras vandring.

332 Han fattade blindlyktan och trädde in. En tung, osund, förgiftad luft strömmade emot honom, blandad med en friskare, kyligare fläkt, som tycktes komma från ett icke alldeles tillslutet fönster.

333 Lyktans sken upplyste ett rum, som vid första anblicken ej tycktes erbjuda något annat ovanligt, än dess bruna färg. De otapetserade väggarna, med gamla tidningar klistrade öfver springorna, hade antagit en gråbrun mossfärg. Tjocka bruna yllegardiner betäckte det enda fönstret. Den fordom hvitrappade kakelugnen var svärtad af rök. Två brunmålade sängar, af hvilka en var försedd med sparlakan af tungt, rutigt bomullstyg; ett stort brunmåladt klädskåp; ett brunt bord och dito bänkar samt en enda klumpig brunmålad stol utgjorde den enformiga, olideligt tunga möbleringen i denna melankoliska barnkammare. Redan vid andra ögonkastet upptäckte Erland Stjernkors’ skarpa blick, att tak och väggar voro betäckta med damm och spindelväf; att mögel syntes i hörn och väggspringor; att ingen hållstuga kunde hafva umburit qvast|55| och skurtrasa längre än detta golf samt att i nichen af kakelugnen stod en brun stenskål med något gammalt matförråd, som spridde en ingalunda angenäm lukt, medan våta linnekläder voro upphängda att torka på ett snöre framför kakelugnen. Luften i detta rum måste hafva varit förskräcklig, innan fönstret öppnades, och Stjernkors förstod ganska väl hvarför sköterskan föredrog att tillbringa nätterna i nedre våningen.

334 Knappt hade han anställt denna hastiga mönstring, innan Josua fattade hans arm och dolde blindlyktan, i det att han pekade mot fönstret. Man hörde lätta steg af en person, som klättrade uppför en stege. Strax derpå rörde sig gardinerna, och sömngångerskan, som haft en vida längre väg att passera ytterom huset, än de båda nattvandrarne inom detsamma, svängde sig med en lindanserskas vighet in genom fönstret. Derpå stängde hon fönstret med mycken omsorg, afkastade koftan, föll på knä vid den fristående bädden, föreställde sig sannolikt att hon gjorde en bön och gömde sedan sin lilla person under en stor fäll med öfverdrag af brunt ylle. Icke den minsta osäkerhet i rörelserna tillkännagaf att hon sof, ej heller tycktes hon hafva någon aning om främlingars närvaro.

335 Stjernkors steg fram till bädden. Der sofvo två barn, båda lika blåbleka, lika aftärda: två vackra, skugglika bilder af porslin.

336 – Den minsta flickan heter Beata, – hviskade zigenaren. – Det är hon, som de säga har mist förståndet. Men det är blott för att en ande talar med hennes tunga. Allfrida håller Beata för mycket visare än alla andra och frågar henne alltid om råd.

337 – Och hvem sofver här? – frågade Erland, i det att han närmade sig sängen med sparlakanen.

338 – Se sjelf! – svarade Josua och vände sig bort.

339 Stjernkors fråndrog sparlakanen och lyste öfver bädden med lyktan. En liten, nästan klotformig, hopkrympt och eländig varelse, som knappt mer hade menniskoskapnad, stirrade mot honom med yrvakna, af förskräckelse fåniga blickar.

340 – Var ej rädd; jag är din vän och vill dig väl! – hviskade Erland med mild röst till den stackars krymplingen, som svarade honom blott med att krypa så djupt han förmådde under den stora fällen.

|56|

341 – Han heter Isidor och är tretton år gammal, – förklarade Josua. – Åh, jag mins honom förr! Magistern skulle ha sett honom, när han var tre eller fyra år gammal! Han var då stor och stark för sin ålder; så liten han var, drog han mig ett stycke framåt i skottkärran, och välskapad var han som en himmelens engel; det voro de alla. Men sedan dödde modren, och då kom hon, som jag intet ids nämna vid namn, och så stängdes sex Guds fria skapade varelser in som arma fångar i detta ohyggliga nästet. Det har nu gått som det skulle gå, utom att tre ännu lefva. Men när gossen var sex år gammal, sade somliga, att han var en förhexad bortbyting; andra trodde, att han hade engelska sjukan. Och när han var tio, liknade han en rofva med fyra instuckna smala pinnar. Sedan har just ingenting värre händt, än att hans ben alldeles torkat bort och att han mist hörseln och talet. Se kan han ännu tillsvidare och röra armarna liksom en groda. Att se på Allfrida, det är här i verlden hans enda fröjd. Systrarna sköta honom, och utan Allfrida skulle han längesedan ha fått ett hvitt kors på sin graf, som alla de andra. Jag vet ej om han har någon orsak att tacka henne för det.

342 – Men vi äro ju i en mördarekula och ej i en barnkammare! – utropade den unge presten, utom sig af harm och medömkan.

343 – Jag vet intet huru de lärde må kalla det, – genmälde zigenaren. – Barnen ha mat och kläder, varmt omkring sig och mjukt att sofva på; mången kunde tycka, att de må här som prinsar. För min del skulle jag likaså gerna kasta små barn i en groddamm. Jag förstår mig intet mycket på sådant, men det mins jag sedan jag sjelf var en puttefnask, att barn tycka om litet nojs och språng och leksaker och bilder, och när de ledsnat vid ett, så vilja de gerna ha något annat. Men här skulle aldrig få vara minsta buller, för att mamsell Fuling bor här inunder. Här skulle ingen få springa, ingen leka, och derför gjordes bänkarna golffasta och bordet tungt; den enda stolen har nyligen blifvit hitflyttad åt Lovisa. Har magistern någonsin sett en odrägligare och tungsintare bostad för menniskobarn? Jag hemtade en gång åt barnen en ruterknekt; se, det var något rart! Men det var en alldeles för grann tafla åt dem, som ingenting skulle få se;|57| Lovisa kastade knekten i kakelugnen. Nej, hvad de lipade alla tre! De lekte en gång häst och redo på vedträn: från den dagen bars aldrig veden in förrän brasan påtändes.

344 – Men jag kan ej inse något rimligt skäl till en så omensklig behandling. Huru är det möjligt, att ej barnen ha någon förmyndare, som tager vård om dem?

345 – Fråga pastorn; jag vet ingenting; salig prosten dödde så nyligen. Folk tror nu, att barnen ha spetelskan, och ingen vill gerna tala ett ord om dem, för att det ordet kunde besmitta tungan.

346 – Nåväl, Josua, jag åtager mig dessa olyckliga barn. Från denna stund lemnar jag dem icke mer, innan jag flyttat dem härifrån till ett sundare rum och en bättre behandling. Du kan gå; jag stadnar här till i morgon bittida.

347 – Och jag skulle lemna magistern ensam! Nej, si, vi två höra just som ihop, sad’ knifven till skaftet. De vilja nu föra barnen till Martois torp, som ligger en mil in i skogen; der skall ingen hund eller katt få veta något om dem. Och Martois torpare är icke att lita på; han har två gånger slitit spö. Ja, det vill säga, nog kan man vara på sätt och vis menniska ändå, men ... hörde icke magistern Allfrida säga, att han är här om en liten stund; ja, hon vet mycket, som andra ej veta, hon hör i sömnen sin döda mor.

348 – Allfrida nämnde verkligen något om Martois torp.

349 – Var säker, att det Allfrida talar i sömnen är klokare än det, som en lagman talar med öppna ögon och öron på tinget. Det slår intet fel, de ha i natt något ondt i sinnet. Hör! Var det intet liksom en häst skulle ha gnäggat derborta vid landsvägen?

|58|

15. Anfall och nederlag.

350 Josua smög sig ut och kom efter tio minuter tillbaka. – Handtlangaren har kommit, – hviskade han. – Kursläden, som skall bortföra barnen, körde nyss in på bakgården. Karlen är klädd som laukkuspråk: finskarysse, men jag kände Martois torpare på gången; han har en gång blifvit biten af varg och släpar efter sig venstra benet. Så snart han fått en sup dernere, ha vi att vänta dem hit. De må komma; jag har här litet varmbröd för deras räkning, och få de ej nu en het badstuga, vill jag aldrig stjäla en rofva mer.

351 Vid dessa ord framräckte zigenaren en bastant knölpåk och visade grinande, att han i nödfall hade en god knif.

352 – Josua, – sade presten efter något betänkande, – jag hoppas, att min härvaro ensam skall vara tillräcklig att göra alla onda anslag om intet. Men för all säkerhet skola vi barrikadera oss utanför dörren; det blir en position, som vi kunna i nödfall försvara mot tjugu man, och de stackars barnen få sofva i ro.

353 – Med förlof, – svarade den frispråkige zigenaren, i det att båda begåfvo sig till den utsedda stridsplatsen, – näst en bra psalmbok finns ingenting bättre än en lagom påk, och när presten kommenderar och tattarn ger fyr, kan icke fulingen stå emot. Rummet här utanför kallades förr seraljen, jag vet intet hvarför; de sista åren höllos här höns om vintrarna. Vi ha virke nog till en bastonad ...

354 – Barrikad?

355 – Här ha vi sådant virke till en barrikad, som en fästningsbyggare skulle afundas oss. Först sex bänkar och tre bord med benen i vädret. Dernäst fyra såar. Sedan fem brödtunnor och två saltfjerdingar. Ofvanpå dem lasta vi sextio taktegel som ammunition. Luckorna i barrikaden tillstoppa vi med bastmattor och bolster af rötoffs. Långbordet är massekatt.

356 – Hvad vill det säga?

357 – Sådant kryp-in, som soldaterne bruka i Fredrikshamn och Sveaborg, när de gömma sig för kulor och krut.

|59|

358 – Aha! Kassematt.

359 – Nå, massekatt eller kassematt, det kan komma på ett ut. Men nu går någon i salen. En sak vill jag säga magistern. Jag står qvar som ett berg vid magisterns sida, här må komma sjutusen torpare och femtonhundra arga mamseller, men är det salig prosten, som går der i salen och kommer här in, si, då tar jag till harpasset och är lika bra karl för det.

360 – Honom tager jag på min del, Josua, fastän jag knappast tror, att ett spöke, som går genom väggen, behöfver kringvrida lås. Håll dig derför stilla och göm dig, tilldess jag behöfver dig. Jag vill också huka mig ned, för att höra hvad de säga, när de finna ingången spärrad.

361 Lyktan doldes och båda sutto nedhukade, för att afbida fiendens ankomst, medan steg alltmera närmade sig den barrikaderade kammaren. Det dröjde ej heller länge, innan dörren från yttre rummet varsamt öppnades och tre personer inträdde. Främst gick Lovisa med en lykta af tennbleck; efter henne mamsell Apollonia Durin och sist en groflemmad äldre karl, förklädd till laukkuspråk: finskarysse.

362 Lovisa tog ej mer än två steg i rummet, innan hon märkte oråd. Hon vände sig om och gjorde ett tecken, att genomgången var stängd.

363 – Det är icke möjligt! – yttrade mamsell Apollonia med låg röst.

364 – Jag säger, att någon har varit här, – fnurrade tjenarinnan snäsigt. – Salsdörren var öppen, och jag stängde honom i går afton, när jag gick ned.

365 – Är du säker på, att magistern sofver?

366 – Hvad skulle han göra? Der var mörkt i hans rum.

367 – Kan icke en karl vara vaken för att der är mörkt i hans rum? Och på sådana kräk som du skall jag lita! Har jag ej sagt dig, att han är farlig, den der? – tillade hon saktare mellan tänderna. – Allt hänger på ett hår. Nu eller aldrig. Framåt; vi ha ingen tid att försumma.

368 Lovisa började vresigt att undankasta det ena och det andra, som stod i vägen. Med ens höll hon stilla. Hon hade märkt, att bänkar, tunnor och tegel voro omställda med alltför tydlig beräkning. Vidskepelsen fick|60| oemotståndligt makt öfver henne. – Salig prosten har städat seraljen! – hviskade hon.

369 Mamsell Apollonia ville svara, men i detsamma reste sig en oformlig, lurfvig gestalt till jättehöjd bakom bänkar och tunnor, ett doft rytande hördes, och ett taktegel, slungadt af okänd hand, träffade blecklyktan, som ögonblickligen släcktes. Med ett rop af förskräckelse skyndade båda qvinnorna, åtföljda af karlen, ut från det farliga rummet, och ljudet af ansenliga smällar vittnade om att den brådstörtade flykten ej aflopp utan kännbara nederlag.

370 – Salig prosten är ändå bra, – skrattade Josua, i det att han kastade af sig ett par långa bastmattor, hvilka han, med tillhjelp af sin knölpåk, hade rest i höjden öfver sitt hufvud. – När de nu komma ned (och jag önskar att det må ske med hufvudet förut), så svära de alla tre på att de sett salig prosten, klädd i kappa och krage, och att han blåst ut deras ljus. Ja, ursäkta, det var mot befallning, men när jag hörde det leda trollet tala om tomten, föll det mig in att agera buse ...

371 – Tror du, att de komma tillbaka med mera folk?

372 – I mörkret? Jo, det skulle man se! Det vet ju hvart barn i byn, att salig prosten spökar i öfra våningen, och nu när de sett honom ... men sådant är bäst att lemna osagdt. Jag tyckte mig höra någon hosta i yttre rummet.

373 – Stadna här, medan jag går att uppsöka mamsell Durin.

374 – Tackar som bjuder, sad’ hunden om hötappen. Det kunde allt hända, att salig prosten intet har godt öga till mig, sedan jag likasom varit hans adjunkt ... men jag kan sätta mig i en vrå derinne hos barnen.

375 – Det blir då de, som beskydda dig?

376 – Och hvarför intet? – menade tattaren trohjertadt. – En fähund som jag behöfver trygga sig vid det, som är bättre än han. Ondt stål och onda tankar komma intet vid sofvande barn.

377 – Det finns någon sanning i hvad du säger, Josua, och om barnen beskydda oss, så tror jag, att vi bättre beskydda dem, om vi båda tillbringa natten i deras rum. Barrikaden skall trygga oss mot hvarje öfverrumpling.

378 De återvände till barnkammaren. Allt var stilla. Stjernkors satte sig i den gamla stolen och slumrade innan kort en ofta afbruten sömn med hufvudet mot den hårda|61| karmen. Zigenaren sof i en vrå. Den långa decembernatten förgick utan äfventyr, men långtifrån lugnt.

379 Tio eller femton gånger på natten hördes den lame gossen knacka i sängkanten, och för hvarje gång uppstod den äldre flickan, sömngångerskan, utan knot, för att gifva honom dricka. Nästan lika många gånger flög den vansinniga yngre flickan upp ur sina drömmar och sjöng och gestikulerade; och hvarje gång lyckades Allfrida åter smeka henne till ro. Två de öfvergifnaste varelser i verlden hade af försynen fått vid sin sida en tredje, lika öfvergifven som de och dock, som det tycktes, begåfvad med en engels kärlek, en engels tålamod att trösta de lidande.

380 Redan grydde den sena vinterdagens första strimma på den fällda gardinen, när Erland Stjernkors vaknade från sin senaste oroliga slummer och såg i halfmörkret zigenaren stå vid sin sida.

381 – Äro de här för att anfalla oss?

382 – Nej, – svarade Josua. – Jag har sett mig omkring dernere. Vi kunna flytta bort bastonaden. Mamsell Apollonia har rest sin kos med jag vet nog hvem. Lovisa snyftar, pigorna skrika, drängarne stå handfallne. Alla försäkra, att mamsell blifvit bortröfvad af en laukkuspråk: finskarysse. Sex hästar stå färdiga i stallet och fyra karlar i folkstugan, men ingen enda lyftar en fot för att sätta efter röfvaren och hans byte. Si, det kallar jag att vara omtyckt af sina undersåter, när man i åtta år regerat Aulango prestgård!

383 – Lofvad vare Gud, – sade Stjernkors, – att de onda makterna sjelfmant vikit från detta hus. Och nu bort med denna mörka gardin, ty hädanefter skall himmelens sol lysa, som himmelens nåd, öfver dessa faderlösa barn. Luft skall strömma in öfver dessa förpestade dunster, frihet skall spränga fängelsets murar, kärlek skall försona hvad omensklig hårdhet så länge brutit. Ja, – utropade han och tryckte en kyss på den vaknande, häpna Allfridas panna, – hädanefter vill jag vara en fader för sorgens barn!

|62|

16. Vid ett préférencebord.

384 Andra dag jul hade ungherrarne i Aulango, förstärkte af några utsocknes studenter och vicehäradshöfdingar, arrangerat ett slädparti ut till von Holbachs på Särkylä, der värden benäget upplåtit sin stora, aflånga sal, den största näst prestgårdssalen. Ungherrarne, anförde af Krankenhaus, hade visserligen gjort ett försök att arrangera partiet i prestgården, hvars stora lokal låg så väl till för alla och der man hoppades ej behöfva genera sig under nuvarande interregnum; men magister Stjernkors hade förmenat ungdomen detta oskyldiga nöje. Han hade föreburit, att prestgården vore mindre lämplig för en sådan tillställning så nära efter förre innehafvarens frånfälle, och dessutom funnes här sjuka barn, som man ej borde störa, med mera sådant, som hvar och en visste var idel undflykter, för att visa huru man var herre på täppan. Särkylä-herrn hade deremot visat en beredvillighet, som fördubblades af hans groll mot alla läsareprester, och härigenom steg jägmästaren von Holbachs anseende hos allt fashionabelt folk på orten lika snabbt och välförtjent, som magister Stjernkors förlorade det lilla fotfäste han möjligen lyckats tillkämpa sig i det bildade Aulangos allmänna opinion.

385 Och likväl hade det varit märkvärdigt att se, dessa juldagar, huru det ena och andra försöket att störa gudstjensten, isynnerhet predikan, blifvit nedtystadt af församlingen och huru mången, som skrutit på förhand att han ville täppa munnen på den förmente landsfiskalen, efteråt hade ingenting annat att berätta, än att det skulle väl ske, det hade ej passat den gången i stycket. Aldrig hade Aulango kyrka varit så uppfylld af folk, som när Stjernkors predikade, och aldrig hade en mäktigare väckelse der gått genom menniskors bröst, medan – för att tala med lagmanskan Åkerström – den söta, rara, beskedliga pastor Idegran, som alltid började så vackert med »värdaste kristne», icke lyckades samla hälften så många eller hälften så andäktiga åhörare. Men allt detta nya, som den unge pre|63|dikanten förstod att uppröra i sina åhörares bröst, var ännu så spritternytt och förunderligt ovant, att det slog med stumhet och häpnad dem, som blifvit gripne deraf. De hade ännu icke kommit till någon klarhet och reda, och derför öppnades ännu så få läppar, för att någon gång våga en skygg invändning mot alla de rimliga och orimliga, men alltid smädeliga historier, som flitigt sattes i omlopp om Aulangos nye själasörjare.

386 I förmaket på Särkylä hade man arrangerat ett préferencebord, der lagmanskan, jemte sina kavaljerer, jägmästaren, kronofogden och patron Arvelin, på ett lika nyttigt, som underhållande sätt fördrefvo den långa vinterqvällen (slädpartiet hade begynt kl. 3 e. m.), medan ungdomen dansade i salen och medan de tre fröknarna von Holbach, hvilka simmade mellan gamla och nya verlden likasom hvalfiskarne i Behrings sund, ömsom vikarierade i dansen, ömsom vid kortspelet.

387 I préference på fyra man hand fogar ett lyckligt öde, att konversationen drifves med ett slags vexelverk, ithy att en af de spelande alltid är ledig och delar ut korten. Blir konversationen bet, så är det fjerde kugghjulets skyldighet att haka uti, och äro der bitande tungor, så slår det sällan fel, att man icke får en ny upplaga af »fjerdepartsräfsten».

388 – Nå, hvad tyckte befallningsman om predikan i dag? – frågade lagmanskan Åkerström sin granne till venster. – För min del fann jag den högst obildad. Han nyttjar ord, som, jag försäkrar, det fordras en viss suffisance att höra, utan att rodna, t. ex. »dräpa». Ja, han sade verkligen: »somlige af dem skolen I dräpa.»konsekvensändrat/normaliserat Tacka himlen, att han ej sade någonting värre.

389 – Jag har ej varit i kyrkan; jag har sparat mig till aftonsången här på Särkylä, – svarade kronofogden.

390 – Han skall ha tagit i sin tjenst en tattare, som mördat sju eller åtta menniskor, utom Sastmolabor, och suttit med black om foten från det han var litet barn. Man skall få se, att det slutas aldrig väl, för se, tattarne äro så romaneska af sig. Och ett förskräckligt oväsen skall der ha varit en söndagsnatt. Presten har skickat tattaren med slagruta att söka rätt på salig Ödmarks pengar, och tattaren har ridit på en röd mara sex gånger genom vindsfönsterna.

|64|

391 – Jag ber om förlåtelse, – inföll Jacquette spefullt, i det att hon blandade korten åt sin far, som gick att brygga en toddy, – var hon verkligen röd? Månne hon ej var gredelin?

392 – Min söta fröken är kanhända närmare bekant med ifrågavarande personage, – genmälde lagmanskan spetsigt. – Men salig Ödmark var en hygglig sällskapskarl och spelade boston, så det var en charme, och piquet ... Jag köper i ruter. Alltnog, när de vändt upp och ned på huset och strött dunen ur fjorton räckdynor, kommo de slutligen till ett skåp. Var det ej så, kusin Arvelin?

393 – Ja visst, ja visst, eller med andra ord en kammare, min nådiga kusin. Jag passar.

394 – Nå ja, skåp eller kammare, det kan vara detsamma; kanhända var det en garderob. Alltnog, der funnos sex barn, inlagda ...

395 – I ättika, – fortsatte Jacquette.

396 – Jag ber om förlåtelse, i en kryddlåda, – återtog original: – lagmanskan, rodnande af harm. – Jag har det af säker person, min söta. Var det ej i en kryddlåda, kusin Arvelin?

397 – Ja bevars, det var i en så kallad kryddlåda, eller med andra ord ... nu föll kung, dam, knekt ... i en säng.

398 – Min nådiga hör nu, att det ej var i ättika. Nå, det var ingen hemlighet, alla visste, att salig Ödmark hade efterlemnat några ofärdiga stackare. Den ena var skapt som en fågel, den andra som en fisk och den tredje ...

399 – Som en gräddsnäcka.

400 – Var så god och raljera, min söta, var så god. Jag finner det hvarken moraliskt eller eqvivalent att effektuera sig öfver en situation, men alla tre voro spetelska; var det ej så, kusin?

401 – Jaha, det var en situation. Sju i klöfver.

402 – Jag tyckte det var sex, som hittades der uppe i kryddlådan? – anmärkte Jacquetteoriginal: Jaquette.

403 – Nej, min bästa, man är illa underrättad, det var tre, som jag nyss hade den äran att säga, tre eller fyra; och alla voro de månadsrasande. Jag köper i spader. Dagen derpå lät magister Stjernkors flytta ned alla fyra från deras lugna, oskyldiga barndomshem ...

404 – I kryddlådan?

405 – Får jag lof att konfrontera min relation? Han lät flytta ned dem i kalla, dragiga rum och bada dem som|65| hundvalpar, och omkläda dem, med förlof sagdt, i pigornas lintyg, ty de hade ej några andra, och gifva dem buljong och andra dietiska evenemanger, och nu äro de alla döda. Jag vhistar i ruter.

406 – Jag ber om förlåtelse, – inföll kronofogden Rågberg, som dittills hviskat med Marguerite Melanie bakom hans stol, – när jag i morse besökte prestgården, befunno sig de stackars barnen betydligt bättre.

407 – Ja, det var just det jag ville säga, – återtog lagmanskan, – de hade ju kunnat krevera af en sådan diet. Med ett ord, mamsell Durin var sin kos; hon blef enleverad samma natt, och hennes beskedliga Lovisa sprang bort från gården en stund derefter. Man skall få se, att hon blifvit dränkt i en vak med sten om halsen. Jag vill intet beskylla någon; min man säger, att det kan blifva urtima ting om sådant; men det finns vissa personer, som gerna spela herrar i huset, och hon var som en annan mor för de ofärdiga stackrarne. Den snälla, beskedliga pastor Idegran tog sig så illa, att han fick värk i ryggen. Jag hoppas han snart får pastoratet, så att vi åter få ett gladare sällskapslif i prestgården.

408 – Pastoratet är anslaget ledigt, och inga nådår lära komma i fråga, på sin höjd ett par hundra rubel i gratifikation åt krymplingarne. Idegran är sjelfskrifven, och kommer ej besvär öfver förslaget eller trassel om valet, så kan han draga sin lilla klöfver som kyrkoherde i Maj ett år till, – yttrade kronofogden.

409 – Ja, der ser man! Idegran måste arrendera sitt eget pastorat. Ett års inkomster gå till Saima kanal. Är det ej så, kusin Arvelin?

410 – Ja visst, ja visst; det vill säga till universitetet.

411 – Naturligtvis. Och hvad nu det universitetet skall göra med så förskräckliga penningar!

412 – För att uppfostra lagmän, – inföll den näbbiga fröken Jacquette.

|66|

17. Erland Stjernkors’ recepter.

413 Erland Stjernkors stod ensam; han hade bortskickat sin dräng och förtrogne, tattaren Josua, i ett ärende, som tillsvidare skulle hållas hemligt. Men han hade en moster, – en af dessa hjertegoda gamla mamseller, som, långtifrån att vara ändamålslösa i verlden, tvärtom synas enkom bestämda att lefva för andras lycka. Mamsell Milenia var en fattig prestdotter, som släpat hela sitt lif igenom, först för sin fars stora hushåll, derefter med hela raden af värnlösa syskon, sedan för en ny rad af fattiga systersöner, som skulle underhållas vid akademien, och slutligen hade hon gjort till sitt lifs ändamål att lägga in gurkor och rödbetor, sylta stickelbär och pressa hallonsaft, för att med inkomsten af detta lofliga näringsfång hålla en stackars gudson i skolan. Men nu hade denne gudson ändtligen kommit i snickarelära, och mamsell Milenia kände sig för första gången onyttig och ensam i verlden. Det var så ovant för henne att sofva alla sina nätter i ro och icke ha något bekymmer: det var alldeles icke hennes natur, och derför tyckte hon sig riktigt ha fått något till skänks, när postbudet en dag hemtade till henne ett bref från hennes gode Erland i Aulango, med begäran att hon så fort som möjligt ville taga vård om tre öfvergifna, olyckliga barn. Hvem var glad, om ej mamsell Milenia! Inom två timmar hade hon inpackat sina små bylten och kaffepannor, fått en gammal mjölnare att skjutsa med egen häst, och dagen derpå var hon redan i Aulango. Här kände hon sig som fisken i vattnet. Här fick hon med ens bestyr, bekymmer och nattvak så mycket hon någonsin kunde önska. Hon fick än en gång slita ut sig, och detta var hennes rätta natur.

414 Nu började, utan läkare och apotek, dessa »dietiska evenemanger», om hvilka dunkla rykten hade kommit ända till lagmanskan Åkerströms öron. Erland Stjernkors hade studerat kemi, fysiologi och anatomi mer än just hade behöfts för hans kappa och krage. Han hade praktiskt inhemtat vattenkur och homöopati, utan att drunkna i|67| någondera, och hade efterhand kommit till det besynnerliga resultat, att helsan, och icke sjukdomen, dock torde vara hufvudsaken i läkarekonsten. Ju mera han begynt praktisera i denna högst ograduerade och qvacksalvaremessiga medicin, desto klarare tyckte han sig komma till en farmakopé, som bestod af följande nio recepter, hvilka han ansåg utgöra, om icke just något bot för allt ondt, så likväl ett ganska nyttigt apotek, nemligen:

Recipe:språk: latin

415 primo:språk: latin luft;

secundo:språk: latin ljus;

tertio:språk: latin vatten;

quarto:språk: latin stärkande föda;

quinto:språk: latin omvexling och rörelse;

sexto:språk: latin lugn;

septimo:språk: latin frihet;

octavo:språk: latin intryck af godhet, kärlek, behag;

nono:språk: latin intryck af hopp och glädje.

416 Till alla dessa recepter för kropp och själ, hvartill sjelffallet hörde lämplig klädedrägt och en jemn kroppsvärme, lade Erland Stjernkors ett universalmedel, hvilket han påstod ingå som hufvudingrediensen i alla nio, och detta var en glad, undergifven, orubblig förtröstan på Guds den allsmäktiges oändliga nåd.

417 Den unge presten tyckte, att en sådan läkarekonst ganska väl lät förena sig med hans själasörjarekall. Han hade äfven den besynnerliga tron, som han icke torde hafva inhemtat i anatomisalen, att kropp och själ äro mycket nära förbundna med hvarandra och icke lätt kunna åtskiljas i lifvets dagar. Han ansåg derför själens helsa, själens intryck behöfva åtminstone lika mycken vård som kroppens, och han inbillade sig, att utan en sådan vård tjena hundratusen piller och mixturer till intet. Men deremot ansåg han själsstämningen i två fall bland tre vara af ett så mäktigt inflytande på kroppen, att deraf berodde död eller helsa. Han trodde, med ett ord, att menniskan kan blifva frisk eller sjuk af en känsla, en tanke. Näst universalmedlet, lade han derför nästan den största vigten på recepterna n:o 8 och 9.

418 Erland Stjernkors var således en naturläkare, om man så vill, och kastade med gladt mod hela den förskräckliga|68| litanian af apotekernas burkar och flaskor öfver bord, sedan han bergat af hela bråten blott ett halft eller helt dussin af de enklaste medlen. Men han var icke en af dem, som inbilla sig, att den rika, omtänksamma naturen nedlagt hela sin läkande kraft i ett enda medel eller en enda metod. Att tro alla sjukdomar botas med vatten, eller luft, eller mjölkkur, drufkur, punschkur, Morrisons piller, revalenta o. s. v., eller med homöopatiska piller, det ansåg han ungefär lika klokt, som att påstå att alla sjukdomar komma af förstoppning, medan en annan härleder dem från kaffe, en tredje från tobak, en fjerde från svampar, som flyga i luften. Han förstod ganska väl naturens beundransvärda konst att af några få enkla medel sammanfoga de mest konstrika skapelser; men han förstod icke hvarför t. ex. det herrliga, helsobringande vattnet skall vara det enda läkemedlet för en menniskokropp, som, utom vattnets beståndsdelar väte och syre, äfven innehåller qväfve, kol, kalk, fosfor o. s. v. Han föreställde sig, att t. ex. luft och ljus äro två ännu allmännare och likaså oumbärliga lifsvilkor; men huru skulle icke vattenvurmarne utbrista i odödliga löjen, om någon framställde inpustning af luft, stormduscher af väder eller stekning i solsken såsom en universalkur för alla sjukdomar!

419 Under de nio recepternas inflytande och under mamsell Milenias vänliga vård återhemtade sig småningom de tre förtvinande varelser, hvilka så nyss blifvit räddade från ett ohyggligt fängelse och en säker undergång. Det var ett svårt värf, som Erland Stjernkors hade åtagit sig, när han öfvertog vården om prosten Ödmarks olyckliga barn. Beata, den yngsta flickan, var en halfslocknande varelse: kroppen en vissnande blomma, själen en svag, irrande molnsky, utan fäste i himmelen eller på jorden. Isidor, den medlersta i åldern af de tre, var lam, döf, stum, slö af vanvård, vanskaplig af engelska sjukan. Allfrida, den äldsta, liknade en varelse af luft, mera själ än kropp. Hennes nervsystem tycktes vara i grund förstördt; hon led ofta af svår kramp och försjönk sedan i denna besynnerliga dvala, som varit föremål för så många tvifvel, så många förklaringar och hvarunder hennes själ tycktes lyssna på fjerran ljud och förnimma aflägsna tilldragelser. Sömngången var endast en form af denna dvala och upphörde efterhand af sig sjelf.

|69|

420 Om det dock varit nog med alla dessa svåra brister! Men dessa barn voro vildar från urskogen och mindre än vildar. De kände föga af menniskors sed, de kände blott dunkla drifter och utom deras fängelse intet. Ingen af dem kunde läsa, och den yngsta var likväl 11 år gammal. De hade blifvit uppfostrade nästan utan begrepp om Gud och kristendom. Endast Allfrida, som varit sju år gammal, när de miste sin mor, ihågkom ännu från sin barndom en enda bön, som hon ofta brukade läsa vid syskonens bädd om qvällarna. Det var: »Gud, som hafver barnen kär» ...

421 Tanken på allt detta kostade Erland Stjernkors mången sömnlös natt. Han fick börja från början med alla tre. Han tillkallade ingen läkare. Han höll blott den noggrannaste uppsigt deröfver, att hans nio recepter verkligen blefvo efterlefda. Gumman Milenia hade ej varit moster, hade ej varit 60 år, om hon ej visat benägenhet att lurendreja i sådana frågor. Luft? – så resonerade hon stundom med sig sjelf, – åh ja, men litet mera badstuguvärme kunde ej skada ett sjukrum ... Bad hvarannan dag? Är det ej nog, om jag tvättar barnen? ... Buljong? Hönssoppa? Det må jag säga, då skulle russinsoppa smaka de kära barnen mycket bättre ... Godhet? Ja, det förstod sig moster Milenia på. Men hvarför denna godhet ej borde gå ända derhän att tratta i barnen färskt svagdricka, för att de tyckte om det, eller plättar, för att andra barn tyckte om sådana, eller kolikdroppar, för att moster Milenia sjelf befann sig väl utaf dem, detta hade den vänliga själen svårt att begripa. Mången gång anfäktades gumman af den frestande tanken, att ju hon sjelf, som skött i sina dagar så många både friska och sjuka kräk, dock borde förstå den saken bättre, än en ung, ogift karl, och det kunde ju ej skada, om t. ex. den stackars Allfrida fick till natten litet morfin, efter der råkade finnas en liten flaska af gammalt i mosters resväska. Jo, hvad hände? Allfrida fick morfin och föll i de grymmaste konvulsioner. Från den stunden var moster Milenia botad för den syndiga frestelsen att vilja förstå sig bättre på barn, och regimen följdes numera punktligt. I stället för morfin fick Allfrida en liten dosis hemma tillverkade lutdroppar, som stillade krampen. Det var den enda apoteksvara, som här kom i fråga.

|70|

422 På folket i prestgården och nästan hela kyrkobyn gjorde allt detta ett djupt intryck. Alla trodde sig veta, att prosten Ödmarks barn hade måst instängas som vilda djur, för att ej smitta menniskor med deras förfärliga sjukdom, spetelskan, som alla kände ifrån den heliga skrift. För intet pris hade någon kunnat förmås att bära de sjuka barnen till nedra våningen. Stjernkors och Josua togo dem sjelfva på sina armar, – Josua i den öfvertygelsen, att han dermed skulle ådraga sig den dödande smittan. Ingen annan åtog sig att vårda de olyckliga; alla flydde dem som för pesten. Först efter flera dagar, när Stjernkors, hans trogne zigenare och barnen sjelfva varit nära att hungra ihjäl, emedan alla tjenare rymt, vågade slutligen en efter annan vända tillbaka och kasta en skygg blick på barnen och deras vårdare. De funno nu, att ingen smitta visat sig; medlidandet begynte hos de flesta intaga fruktans och afskyns ställe; en så stor olycka och en så mensklig uppoffring förfelade ej sitt mäktiga intryck. Folket begynte anse denna händelse med nästan samma häpnad och vördnad, som ett af skriftens underverk. En sägen gick (och dess anledning var lätt att gissa), huru hvarje natt en engel gått ut och in genom fönstret i de spetelske barnens rum. Då hade barnen sagt till engelen: varkunna dig öfver oss! Och engelen hade sagt, såsom Herren sade en gång till de tio spetelske män: gån och visen eder presterne! ... Och vid de gingo, voro de rene ...

18. En missionär bland hedningarne.

423 Vårsolen hade redan begynt smälta drifvorna, och alla tak töade mot solsidan. Sälskyttarne framtogo sina bepröfvade bössor ur hölstren, fiskaregubbarne fingo brådska med notbindningen, och kopparslagarne hamrade natt och dag. Man hade nu medlet af Mars – bränningstiden, – och detta var i Aulango en mycket vigtig tidpunkt, som kunde jemföras med såningstiden på andra orter. Ty denna tid var man van att se ugnarna ryka under otaliga brän|71|vinspannor; denna tid spridde sig öfver nejden en afskyvärd dranklukt; denna tid sågos alltid män, qvinnor och barn ragla som svältfödda kreatur på gårdar och byvägar. Bränvinet var Aulangos egentliga modernäring; bränvinet var dess guldtinktur och källan till dess rikedom. Alla öfriga näringar voro bisaker. Om Aulangoboerne varit hedningar till namnet, såsom till gagnet, skulle de hafva afbildat sin gud Moloch framräckande ett ymnighetshorn i form af en bränvinspanna och trampande på en månghöfdad drake, sammansatt af länsmän och landsfiskaler.

424 Men Moloch är en sniken afgud: han fordrar en dryg tribut. Han slukade i sitt omätliga gap sina tillbedjares husliga lycka, deras samvetens lugn, deras söners blomstrande ungdom, deras döttrars oskuld, deras barns helsa, deras föräldrars välsignelse och Guds den Allsvåldiges bistånd i nöden. Stundom hände, att Aulangoboerne om morgonen vaknade efter nattens rus och började räkna vinst och förlust. De hade skickat så och så många foror med bränvin norrut; de hade sålt så och så mycket åt grannar och kunder: de borde vara rika, och de blefvo likväl beständigt fattigare. Då skyllde de skulden på hvarandra: man stod mot hustru, son mot far, broder mot broder, granne mot granne. Det kom till bittra ord, grufliga svordomar, hämd och fiendskap, blodviten och dråpslag. Sämja och endrägt, tro och heder, dygd och gudsfruktan veko allt mer från detta olyckliga, förbannade, åt last och mörker hemfallna folk.

425 Men allt detta hade presterne i församlingen tigande åsett, eller hade de i allmänna ordalag framhållit sådana välvisa dygderegler, som sitta löst utanpå menniskan och hvaraf ingen enda känner en varm fläkt i sitt hjerta. Prosten Ödmark hade gifvit tiggarne hvetebullar, och pastor Idegran hade hvar söndag börjat sin predikan med »värdaste kristne!»

426 Utom de grofva drinkarnes, slagskämparnes och bespottarnes leder fanns verkligen i Aulango en ganska talrik menighet, som läste behjelpligt innantill, kände behjelpligt katekesen utantill, gick en gång om året till skrift och nattvard, sof hvarannan söndag i kyrkan, återvände derifrån förvissad om sin salighet och trodde sig följaktligen vara goda kristna. Presterne hade så länge planterat bokstafs- och söndagskristendomen, att man ej hade begrepp|72| om någonting bättre, och när frukterna af denna plantering visade sig vara maskstungna, underläto såningsmännen icke att i allmänna ordalag beskifva sig öfver »verldens ondska».

427 En vinterafton snöade en ny prest ned i Aulango, och det var kuramgerens, magister Erland Stjernkors. Han hade annorlunda uppfattat en själasörjares pligt. Han förstod väl, att Molochs altaren ej kunde på en dag kullstörtas. Han gick varsamt till verket. Hvartill hade det också tjenat, om han genast med basunstämma dundrat mot bränvinspannorna? Stjernkors hade intet förtroende för nya lappar på gammalt kläde. Han bidade sin tid, han begynte med roten, – med en bön för Guds rike och att menniskorna måtte varda nya från grunden. Derefter angrep han frimodigt, skoningslöst, utan menniskofruktan, icke den ena eller andra skötesynden, hvilken behöfde utsopas och undanstökas, utan hela det inre förderfvet, som menniskan aldrig med egen makt kan undkomma eller besegra. Hans ord vexte i kraft, hans tal blef öfverväldigande och trängde som ljungeldsflammor tvärtigenom sjufaldt kopparpansrade bröst. Der gretos inga blödiga tårar, sådana mången anser lika nödvändigt höra till en god predikan, som regn till östanväder, men hvilka sedan förtorka hastigare, än sommarens dagg. Intrycket var så ovant, så underligt gripande, som när ett sällskap rusige rumlare vid deras spelbord plötsligen känner huset skakas af ett annalkande thordön. Der fanns ingen undflykt, ingen undskyllan. Detta fruktansvärda ord lät icke pruta eller jemka med sig. De flesta hade kommit till kyrkan för att i största hast uppgöra sin räkning med Gud och bekänna sig för svage dödlige, som visserligen hade några små, menskliga brister på sitt samvete, men ändock flera dygder och goda sidor, hvilka den rättvise domaren i himmelen icke borde lemna obelönade och på hvilka de utbådo sig att få fästa hans benägna uppmärksamhet. Om alla dessa meriter visste den unge läraren intet. Hans väldiga gissel slog alla till jorden, sträckte alla utan åtskilnad som eländige, hjelplöse syndare ned i stoftet inför den Allsmäktiges thron och lemnade så dem liggande, intilldess att ordet grott, utan att brådska med en försoning, som blott i hjertats djupaste förödmjukelse kunde slå en varaktig rot.

|73|

428 Men den nye predikanten ansåg en god herdes plats vara icke allenast vid dörren till fårahuset, utan äfven i skog och mark. Hvar eftermiddag såg man honom i allt slags väderlek göra sin rund till fots i kyrkobyn, eller åka ut till aflägsnare byar. Öfverallt voro barnen, deras vård, deras läsning, deras kristendomskunskap, det allra närmaste föremålet för hans omsorger. Erland Stjernkors ansåg med rätta, att all varaktig förbättring bland folket måste börjas med barnauppfostran, och derför inrättade han skolor efter ett nytt sätt. Det kostade honom otrolig möda att förvandla den tanklösa, slabbrande utanlexan till en läsning med något begrepp om det lästa, och till sin bedröfvelse fann han sig tvungen att göra början med de illa aflönte och okunnige ambulatoriske skollärarne sjelfve. Dernäst uppsökte han öfverallt och framför andra de värst beryktade gårdarna, de vildaste drinkarne, de störste slagskämparne, de sedelösaste qvinnorna och dem, som allramest hatade och förbannade honom. Sådana funnos många i Aulango. De försökte icke mer tillställa oväsen i kyrkan och afbryta gudstjensten; de företogo sig i stället att kasta in fönsterna i sakristian, att sönderskära seltygen på prestens häst och att hota honom sjelf med en bedröflig ändalykt, det första han kunde råkas vid lägligt tillfälle.

429 En dag gick den vildaste af dem alla, Simon Sampi, med bössan på axeln ut till sitt lönnbränneri i skogen, skrytande att han den dagen ämnade skjuta en varg i fårakläder. Lofliga och olofliga brännerier voro nu öfverallt i gång. Sampi stärkte sitt mod med några rågade glas och mindes icke mer, att han redan laddat geväret. Han laddade en gång till. I skymningen återvände Stjernkors till fots från en vandring till nästa by, då han hörde ett bösskott och strax derpå ett klagorop från skogsbacken invid landsvägen. Der låg Simon Sampi i sitt blod. Bösspipan hade sprungit af den dubbla laddningen, och låset hade nästan tvärt afslagit lönnbrännarens högra hand.

430 Ingen menniska syntes i närheten. Stjernkors förband den svåra blessyren med sin näsduk så godt han förmådde. När der icke fanns någon annan utväg att hemföra den sårade, lyftade han den tunge, vanmäktige mannen på sina skuldror, bar honom en fjerdedels mil hem till hans stuga och vårdade honom i många veckor, tills|74| karlen blef frisk. Från den tiden blef Simon Sampi en annan menniska. Han hade förlorat sin gamla hand, men fått i dess ställe ett nytt hjerta.

431 Lukku-Lisa hette den snikna värdinnan på Ahkola krog, om hvilken Matts Kivi hade sagt, att värre kråkbo fanns ej på sjutton mil. Här hade allt slödder sitt tryggaste tillhåll. Här hade Erland Stjernkors förspilt sin vältalighet. Två gånger hade han gjort försök att intränga i detta näste. Ena gången mottogs han af värdinnan med såstången, andra gången af gästerne med blottade knifvar. Han fann skäl att bida med tredje gången.

432 Men Lukku-Lisa var enka och hade en enda son vid namn Kallu, 15 år gammal. Kallu hade hunnit långt före sin ålder; han kunde supa, spela, svära och slåss med knifvar så bra, som någon fullmyndig man. En dag slogs han med modren; hans vapen var ett vedträd och hennes ett bessman. Segern stadnade på den nyktrare sidan, bessmanet gjorde sin sak så ordentligt, att Kallu stupade med bräckt panna till golfvet och stod icke upp efter den betan. Lukku-Lisa vardt blek som ett lärft; länsman kom, men ingenting kunde bevisas. Kallu skulle begrafvas, och magister Stjernkors skulle förrätta jordfästningen. Derförinnan gick han för tredje gången till Ahkola krog, och nu slapp han in. När han två timmar derefter lemnade krogen, var Lukku-Lisas trotsiga mod för alltid brutet, krogen stängdes, ankartapparne öppnades, bränvinet rann ut i källaren, och Kallus jordfästning blef en mäktig väckelse, som gick tvärtigenom många hundrade hårda hjertan i allt Aulangos land.

433 Så uppfattade Erland Stjernkors sin pligt som missionär bland hedningarne. Visserligen är det ett stort Guds verk att förkunna kristendomen i aflägsna länder, och lyckliga äro de folk, som på denna väg äro kallade att utbreda Guds rike både inom och utom deras fädernesland. Men det folk, som skickar missionärer till fjerran hednaländer, innan det ännu gjort något rätt allvar af kärlekens fria verk för de många tusen hedningarne i deras eget land, hvilka af kristendomen hafva föga mer än ett förvillande namn; detta folk liknar en välment man, som ömkade sig öfver den stora mossen i skogen och gick att utdika den, medan vattnet stod högt öfver hans egen gård och hans fattiga grannes närmaste åker. O, det skenet,|75| det skenet! Hvilka stora, herrliga kärlekens verk skulle ej vara att göra vid egen dörr uti detta land; – men detta vore alltför alldagligt, det synes icke för allt folk, det är icke omgifvet med helighetens gloria, det lofvar ingen annan martyrkrona, än menniskors otack ... derför finnes ännu knappt en början till inre mission!

19. De tre syskonen.

434 Erland Stjernkors tillbragte, alla dagar, en timme morgon och afton hos sina fosterbarn. De bebodde nu två höga, ljusa rum, som enkom blifvit med omsorg inredda för deras räkning. Luften der var så ren och behaglig, möblerna voro så ljusa, lätta och vackra, solen sken på engång så mildt och så gladt genom de höga fönstren, hvilka till hälften skymdes af ljusblå gardiner. Några blommande aurikler och fuchsior bidrogo att mildra dagern; man hade undvikit sådana vexter, som doftade starkt eller behöfde mycken fuktighet. På väggarna hängde taflor, på borden lågo bilderböcker, bollar och små hus, som kunde nedtagas och åter hopsättas. Ett kaleidoskop tycktes vara flitigt begagnadt. Märkvärdigaste leksaken var likväl en afstängning med nät från golf till tak vid ett fönster i yttre rummet. Midt i den lilla, sålunda afstängda kammaren stod en liten grönskande gran i kruka, och på dess grenar hoppade muntert en familj af kanariefåglar, som beredde de tre syskonen ett ständigt kärt sällskap och ett omvexlande nöje.

435 Det var nu en sådan solig morgontimme vidpass klockan sju. Barnen hade nyss gjort sin morgonbön, badat och blifvit klädda. Den lame Isidor hade blifvit framskjuten på sin rullstol till yttre rummet, för att se på fåglarna. Den vansinniga Beata satt stilla och drömmande framför en bilderbok. Allfrida hade matat fåglarna och satt nu vid moster Milenias sida, inbegripen i den för henne nya och vigtiga konsten att sticka strumpa. Ack, hon och hennes syskon hade ännu långt till helsans och ungdomens friska rosor; men deras förut gula hy hade åtminstone blif|76|vit hvit, deras halfslocknade ögon hade dock återfått någon glans; de kunde småle, de kunde leka, de förstodo att vara tacksamma. Det, som de haft svårast att lära sig, var förtroendet till menniskor; men äfven detta begynte reda sig. De gömde sig icke mera, när deras vårdare eller vårdarinna inträdde; de vågade se på dem, tala med dem, och den stumme Isidor hade lärt sig ett teckenspråk.

436 Allfrida var snart sexton år, men till själen knappt åtta. Hennes kunskaper och föreställningar gingo ännu helt nyss ej ens så långt som ett åttaårigt barns. Hon kunde ej räkna till tio, hon kände ej bokstäfverna, hon visste ej namn på de vanligaste föremål. Hon var färgblind: hon kunde ej skilja rödt från grönt; hon misstog sig om distanserna och utsträckte sin hand efter en blomma, som stod långt ifrån henne på andra sidan af rummet. Och likväl gjorde hon de allratäckaste småsaker af näfver, – det enda material, som hon ägt under sin fångenskap; – likväl förstod hon att vårda sina sjuka syskon bättre än någon annan, och när hon talade under sina sömnvandringar, tycktes hennes själ hafva frigjort sig från kroppens brister och återfått den liflighet, den utveckling, som bordt tillkomma hennes ålder. Sådan var Allfrida ännu för två eller tre månader sedan. Nu hade hon gjort förvånande framsteg. Hennes sömnvandringar och hennes svåra kramp hade småningom upphört; den yttre blicken hade klarnat i samma mån som den inre hade förmörkats. Hon kunde nu läsa hjelpligt innantill och började skrifva. Men läsa och skrifva voro för Erland Stjernkors endast medel, aldrig ändamål. Han hade derför lagt den största vigten på muntlig undervisning. Han hade berättat för Allfrida och hennes syskon, likasom för små barn, hvilka nyss börjat tänka, den stora sagan om en Gud och en Frälsare (ty för barn äro sanning och saga ett), om skapelsen och naturen, om det goda och onda, om hem och fädernesland. Han hade framförallt sökt utveckla barnens egen eftertanke, och framgången slog honom nästan med häpnad. Dessa länge outvecklade själar, isynnerhet Isidors, vexte med samma hastighet, som nordens åkerfält vexa i det beständiga ljuset vid midsommartiden. Två månader sedan den nu fjortonårige gossen första gången lärt sig, med tillhjelp af teckenspråket, att läsa, skrifva och räkna, kände han sina läroböckers innehåll redan i grund och fullskref sin räknetafla|77| med det ena räkneproblemet efter det andra, som han sjelf förelade sig. Nästan med samma hastighet hade Allfrida i muntliga framställningar uppfattat bibliska historien och första grunderna af naturalhistorien. Sjelfva den olyckliga Beata tycktes i ljusare mellanstunder insuga lärarens ord som en länge törstande gräsvall dricker det friska morgonregnet. Men läsa fick hon icke ännu; denna sjuka själ måste skonas för alla förtidiga ansträngningar.

437 I dag hade Stjernkors medfört en liten jordglob och sökt för barnen förklara dess betydelse. Isidor fattade genast meningen, och hans teckenspråk var i beständig rörelse. Beata fick den föreställningen, att jorden och stjernorna voro bollar, med hvilka englarna kasta lyra. Allfrida var ej nöjd med jorden allena: hon begärde en himmelsglob.

438 – Och hvad vill du med den? – frågade läraren småleende.

439 – Jag vill veta hvar mamma bor, – svarade flickan.

440 – Din mor är en ande, Allfrida, och andars boning kan ingen beskrifva.

441 – Men det kan ej vara långt härifrån, efter mamma är hos mig hvarje natt.

442 – För en ande finns intet afstånd; en ande är ögonblickligen der han tänker sig vara. Ser du din moder klart i drömmen?

443 – Nej, icke numera så klart som förr. Hon har ej på länge sagt mig hvad som skall hända, såsom hon gjorde förr, men i natt har hon sagt något.

444 – Hvad har hon sagt?

445 – Hon sade, att i dag skall hit komma någon med blårandig klädning, blå- och hvitrutig halsduk och en nål i halsduken liksom en fågel. Den skall jag tro, ty min mamma har skickat henne.

446 – Vi skola se. Om någon kommer i den drägt du beskrifvit, skall du få veta det. Vill du icke gerna lära dig något om jorden, på hvilken du bor?

447 – Ja; men ännu mer om himmelen.

448 Stjernkors ansåg det icke nyttigt för Allfrida att lefva för mycket i drömmarnas verld och önskade leda hennes uppmärksamhet på den omgifvande verlden. Han hade förskaffat sig lämpliga bilderböcker och började, med deras tillhjelp, beskrifva bergen, sjöarna, träden, blommorna, djuren.

|78|

449 Efter en stund sade Allfrida, försjunken i tankar och utan att höra honom: – jag ser en gammal tunna ...

450 – Hvad? – sade Stjernkors, förvånad och häpen öfver denna nya vision just i det ögonblick han hoppades hafva afledt sin lärjunges tankar från dessa farliga svärmerier.

451 – Ack, jag vet icke, – svarade flickan förvirrad. – Jag måste ha drömt det. Jag tyckte mig se en gammal tunna ... det var mycket ostädadt omkring henne ... ett bord låg kullslaget ... der voro fyrkantiga röda stenar och många saker i oordning ... förlåt! Jag skall försöka att höra på.

452 Läraren fortsatte, utan att svara henne. Medan han förgäfves sökte fängsla sin lärjunges uppmärksamhet, hördes en snäcksläde köra in på gården och ur den steg en ung, af frosten rödblommig flicka. Det var Loa Åkerström.

453 Ärendet var till mamsell Milenia och gällde att få låna en nittonhundra väfsked, som tillhörde prestgården och hvars make ej fanns på många mils omkrets. Lagmanskan hade ej kunnat anförtro en så vigtig kommission åt någon annan än sin egen dotter, och snäckan spändes för, klockan sju på morgonen.

454 Erland Stjernkors var ej en af dem som tro på allt barnjoller, men hans öfverraskning var icke liten, när han trädde ut i salen och fann der mamsell Åkerström i blårandig bomullsklädning med en blå- och hvitrutig bomullshalsduk, hopfästad med en enkel svart jernbrosch, som föreställde en dufva.

455 Ärendet var redan uträttadt, och den vänliga flickan frågade efter de sjuka barnen.

456 – Roar det er att helsa på dem? – frågade Stjernkors.

457 – Jag har länge önskat det, men jag har hört sägas, att ingen främmande fått besöka dem.

458 – Det är sannt; ni är den första, men jag har mina skäl. Var god och stig in!

459 Knappt hade Loa Åkerström inträdt i barnens rum, innan den vansinniga Beata flög henne i famnen och utropade: – Är du ändtligen här? Hvad jag länge har väntat dig!

|79|

20. Bref från kuramgerens magister E. Stjernkors till konsistorie-amanuensen magister G. Nordstrand i Åbo.

460 Aulango d. 24 mars 185–

461 Bäste vän!

462 Näst en konsistorie-notarie finnes säkerligen ingen mera plågad varelse, än en konsistorie-amanuens. Han kan icke öppna ett bref, utan att digna under bördan af kommissioner. Han äger otaliga vänner, dem han någon gång sett på ett studentkalas eller ett prestmöte och hvilka han längesedan råkat förgäta, men som alla försäkra honom om deras utomordentliga vänskap och beredvillighet till återtjenst, derest han godhetsfullt utnöter sig sjelf och sina stöflar på deras ärender. Han är, liksom de katolska helgonen, ett slags förebedjare hos den högsta makten eller dess rådgifvare, och ett helt stift aflassar ogeneradt sina bekymmer uppå hans Atlas-skuldror. Tröttnar han och söker en rektorstjenst med 120 tunnor i lön eller ett pastorat af tredje klassen, som haft missvext i sex år å rad, så beskifvar sig stiftet öfver hans genvägar och domkapitlets partiskhet. Stadnar han qvar, blir konfys och förlägger ett af sina hundrade bref, så beskärmar man sig öfver hans vårdslöshet. Sökande, som anlita hans biträde, ha mycket kort minne, ifall de fått tjensten, och mycket långt minne, ifall de gått miste derom, hvilket naturligtvis är hans fel ... Med ett ord, bäste Gustaf, bär ditt öde med tålamod, och mottag här ett nytt strå till myrstacken af dina kommissioner!

463 Jag vill vara kort om mina egna affärer. Min befattning i Aulango är ej af de lätta, men du känner min tolkning af 90:de Psalmen, 10:de versen, om menniskolifvet: »när det bäst varit hafver, hafver det möda och arbete varit.» Ja, Gud vare lofvad för möda och arbete; sådant finnes här tillräckligt. Må Han ock gifva vårt arbete frukt.

|80|

464 I min tanke är hvarje prest en missionär bland hedningarne. Vi behöfva i sanning icke söka hedendom utom landet; vi ha, att börja med, en hottentott (för att ej säga en kannibal) i vårt eget hjerta och dernäst afrikaner, hinduer, kinesare, japanesare rundtomkring oss, så att det surrar kring öronen. Jag är en nybörjare i min Mästares tjenst, jag har arbetat knappt fem år i vingården; men så mycket har jag redan erfarit, att om jag räknar oss alla, som blifvit ordentligen döpte, katekesade, konfirmerade och kalla oss kristne, – sofvande, halfsofvande, omornade, väckte eller sig så kallande väckte, prester och lekmän så många vi äro, så finner jag icke två verklige kristne bland trettio, som bära namnet. Jag tänker med all skyldig vördnad på min kyrka och mitt stånd (ifall Guds ords tjenare kunna kallas ett stånd); jag värderar mitt folk i många stycken och anser det ingalunda sämre eller mindre begåfvadt, än många andra; men när jag ser rundtomkring mig så mycket tomt sken, så många pladdrande vanor, så mycket skrymteri med känslor, som vilja något betyda och betyda dock ingenting mer än ringarne kring en sten som kastas i vattnet, – så mycken andelig lättja, andelig högfärd, andelig död och deremot så liten lifsvärme i de kristliga formerna, så kan jag icke annat än bedja Herren sända ett stormväder, som uppskakar vår dyra evangeliskt lutherska kyrka i Finland, ty såsom det nu är, måste hon långsamt förtvina.

465 Här och der har jag sett små blåsväder uppstå och kifvas om menniskohjertan. Jag har frågat dem, – pietister, hedbergianer och hvad de må kalla sig, – och alla hafva svarat: si, här är Kristus! eller: nej, han är här! – Men när jag pröfvat andarne, har det gått med dem som sagdt är i Math. 24: 5, Luc. 21: 8 och 17: 21 m. fl. Och dock tror jag på den heliga allmänneliga kyrkan, de heligas samfund, som vi bekänna i tredje trosartikeln, ty jag har ock funnit några af hennes medlemmar i detta land, ändock de gjort så ringa väsen af sig, att mesta delen ej vetat af dem; – men derest vår statskyrka vidhåller andelösa stadgar och tvång utan öfvertygelse, då skall det visserligen heta om henne hvad om alla sådana kyrkor är sagdt i Galat. 4: 9–11.

466 Jag har också hört några af andra församlingar tacka sin Gud, att de ej äro som Aulangoboerne, och beklaga|81| mig, som skickats att valla en hjord, der halfva antalet snarare kunde kallas vargar och varulfvar, än kristne. Hvad detta angår, vill jag bekänna, att jag hyser bättre förhoppning om Aulangoboernes uppenbara laster, än om de andras hvitmenade grifter. Visst är här en hård kamp att stå ensam bland ett slägte, som uppvuxit i tjockt andeligt mörker; Gud allena kan uppväcka en sol i denna dödens skugga; jag förmår intet. Men jag tror, att det börjar ljusna. Här visa sig allehanda tecken till lif, och det vill synas, som skulle Herren vilja begagna redskap, dem menniskor anse alldeles onyttiga. Jag väntar mera af lekmännen, än af presterskapet i min församling, men – tala för all del ej om det i Åbo!

467 Mitt ärende denna gång är ock af mera verldslig beskaffenhet och nog besynnerligt. Du säger dig hafva varit på långt håll i slägtskap med framlidne prosten Ödmark i Aulango och känner derför troligen mera än jag om hans familjeförhållanden. Du vet kanske också, att han efterlemnat stora skulder och tre sjukliga barn; i vår skall det välförsedda boet gå under klubban. Barnen hafva blifvit uppfostrade på ett så vidunderligt sätt, så vanvårdade till kropp och själ, att jag icke får i mitt hufvud, huru sådant skall kunna förklaras blott af oförstånd. Men förgäfves har jag sökt utgrunda någon annan rimlig förklaring, – ty deras vårdarinna, en mamsell Durin, har rymt ifrån prestgården, – tilldess att jag här om dagen fick på ett mycket eget sätt en upplysning, som möjligen kunde leda saken på spåren, om du, bäste Gustaf, vill vara behjelplig dervid.

468 Mellan en mor och hennes barn finnes utan allt tvifvel en själsförvandtskap, ett hemlighetsfullt samband, som börjar redan före födelsen, fortfar i de flesta fall hela lifvet igenom och – detta är åtminstone min tro – afbrytes icke ens af enderas död. Detta inflytande af en själ på en annan är något så vanligt, att vi just derför icke gifva akt derpå; men någon gång, och isynnerhet när den inre själsverksamheten får makt öfver en mycket försvagad kropp, uppstå häraf fenomener, som gränsa till det underbara och ej kunna förklaras efter vanliga regler. Se här ett exempel.

469 Allfrida, den äldsta af Ödmarks barn, led vid min ankomst hit af en svår kramp, som medförde ett tillstånd|82| af sömngång, somnambulism, under hvilket hon såg och hörde hvad som tilldrog sig, stundom på långt afstånd, och talade ord, hvarom hon sedan som vaken ej hade minsta medvetande. Hon trodde sig i detta tillstånd höra sin för åtta år sedan aflidna moder varna henne för annalkande faror, och jag måste medgifva, att dessa förutsägelser icke saknat grund.

470 Genom bättre behandling hafva numera både krampen och sömngången upphört, men i stället drömmer Allfrida ofta om sin aflidna moder och tycker sig af henne få nyttiga råd. I förrgår förutsade hon, efter en sådan dröm, att en vänligt sinnad person med blårandig klädning och rutig halsduk skulle samma dag komma till prestgården. En knapp timma derefter slog förutsägelsen in, och jag hoppas att i denna unga, mer än vanligt allvarliga person, en mamsell Åkerström, kunna vinna en vän och lärarinna för de olyckliga barnen. Märkvärdigt nog igenkändes mamsell Åkerström äfven af yngsta flickan, den vansinniga Beata, såsom en gammal bekant, fastän de aldrig sett hvarandra.

471 Jag hade härtills fäst mycket liten uppmärksamhet vid dessa ett sjukt barns drömmar, men jag tillstår, att händelsen med Loa Åkerström förvånade mig och påminte mig om en annan af det stackars barnets förvirrade fantasier. Midt under en af mina undervisningstimmar tyckte hon sig se en gammal tunna i ett skräprum, som jag på beskrifning igenkände. Mera af nyfikenhet, än just i hopp att finna något, företog jag mig i går att undersöka det angifna rummet och fann i en gammal brödtunna, under en mängd kalk, mossa och tegelgrus, en bundt räkningar och bouppteckningsinstrumenter, omknutna med segelgarn. Jag har gifvit mig den mödan att noga genomgå dessa vid första påseendet alldeles värdelösa papper, och resultatet förefaller mig så besynnerligt, att jag icke vet hvad jag skall tänka derom.

472 Af dessa papper framgår nemligen alldeles tydligt, att prosten Ödmark, utom de betydliga inkomsterna från Aulango, tvenne gånger gjort rika giften, nemligen med sin första fru, fransyskan, som ett år efter sitt giftermål fick ärfva 140 000konsekvensändrat/normaliserat livres efter en vinhandlare i Bordeaux, och med sin tredje fru, björneborgskan, hvars kontant och i redbar valuta uppburna hemgift tyckes ha stigit till|83| något öfver hundratusen riksdaler. Med båda dessa fruar hade Ödmark barn, som öfverlefde sin mor, men sedan dogo och ärfdes af fadern. Andra och fjerde frun voro medellösa. Nu kunde man tänka, att Ödmark genom misslyckade spekulationer och ytterst slösaktigt lefnadssätt förstört både hemgifter och inkomster. Men då finna vi ett koncept till bouppteckning efter fjerde prostinnan, som dog för åtta år sedan, och der läsa vi, att boets behållna egendom vid denna tid, efter afdrag af alla skulder, beräknades till 88 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver i bouppteckningsvärde; således i verkligheten betydligt mera. Detta kan Ödmark omöjligen hafva förskingrat de sista åren, då hans helsa redan var bruten. Särskildt har jag fäst mig vid ett dyrbart garnityr af juveler, som ursprungligen tillhört slägtingen i Bordeaux och sedan genomgått alla bouppteckningar, äfven den sista, der prosten antecknat: »min äldsta dotters brudsmycke». Hvart har detta smycke försvunnit? Huru har den betydliga förmögenheten så kunnat smälta till intet på åtta år? Och huru vill man förklara de stora skulder, som Ödmark ännu dertill säges ha efterlemnat?

473 Se der, bäste Gustaf, frågor af mindre vanlig art, hvarpå jag beder dig förskaffa mig alla de nöjaktiga svar du kan hopleta i Åbo, vare sig från hofrättens domböcker, konsistorie brefböcker eller enskilda källor. Af begripliga skäl vill jag undvika sådana frågor här i Aulango. Torde hända att allt är chimèrer, men för barnens skull bör jag söka få ljus i saken. Deras förmyndare är min kollega, pastor Idegran, som tillika är störste (om ej ende) fordringsägaren. Vi gå parallelt, men han låter mig sköta barnen på mitt sätt, och för detta är jag honom tack skyldig.

474 Må väl och frambär till de vördige fäderne kring tablerondo en ödmjuk kanonisk vördnadsbetygelse från

475 din gamle vän

476 Erland S.

477 P. S. Få vi se hans högvördighet på visitation här i Aulango? Jag vore lycklig att se detta stället grundligen sopadt. Underrätta mig äfven hvilka ha sökt till Aulango och hvilka sökande blifvit uppförda på förslag. Jag förmodar, att örnarna samlas, nu som alltid, kring åtelen. Om det finnes ett oting uti vår finska kyrka, så|84| är detta det snöda löpandet från brödet till osten och från osten till fläsket. Der följa de arma själarna med på köpet för matens skull.

478 Så när hade jag glömt ditt välmenta anbud att med allra första förskaffa mig vicepastorstiteln. Jag säger som min dräng brukar uttrycka sig, mera ärligt än fint: tackar som bjuder, sad’ hund’ om hötappen! Jag måtte hafva ett dåligt hufvud: jag förstår mig ej på sådana altarprydnader och beklagar rätt mycket, att herrarne vid notariebordet torde gå miste om en oskyldig sportel för lösen af fullmakten.

21. Ett bref och en spion.

479 Den 1 April anlände ett bref af följande prydligt skrifna innehåll från Åbo till Aulango:

480 Min Bäste Broder!

481 Till svar på Brors ärade af den 24 dennes får jag gratulera Bror till en ställning, som Bror finner, om icke just nöjsam, så likväl verksam och tillfredsställande. Vidkommande Brors frågor om framlidne prosten Ödmarks förmögenhet, har ingen annan upplysning kunnat vinnas, än att densamma varit betydlig, men hopsmultit de senare åren genom utkräfda borgesförbindelser, såsom för Svedenberg, 10 500konsekvensändrat/normaliserat riksdaler, för Robertson 8 400konsekvensändrat/normaliserat rdr, för »Vildö» bruks bolag 10 000konsekvensändrat/normaliserat rdr, och för Hirvilä såg 7 300konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver, utom räntor. Prosten Ödmarks ombud i alla dessa skuldfordringsmål har varit pastor Idegran, som tyckes hafva gjort sig mycket besvär att sauvera sin klient, men hvarje gång haft lagen emot sig. På sådant sätt finner Bror, att prosten Ödmark icke allenast kunnat förstöra en respektabel förmögenhet inom åtta år, utan ock, som ofvanstående ziffror utvisa, verkligen gjort det. Mamsell Ödmark har drömt, och papperen torde vara utan värde, så mycket mer, som ett juvelskrin, ifall något sådant fun|85|nits, utan tvifvel har under senaste knipor blifvit försåldt i Petersburg eller Stockholm. Lyckligtvis är jag ej nog nära beslägtad med den aflidne, för att behöfva göra mig urarfva efter hans barn, ifall de skulle falla ifrån.

482 Af förekomna skäl torde biskopsvisitation detta år anställas i de norra församlingarne. Ansökningstiden till Aulango utgick i förrgår. I anseende till denna församlings dåliga rykte och förmodad svårighet att utbekomma revenyerna, hafva blott sexton sökande anmält sig, hvilka Bror finner antecknade på bifogade lösa blad. Och torde bland dem Orre erhålla första, Herrelin andra och Lysander tredje förslagsrummet, ifall ej, som det förmodas, någon af dem sökt för att hålla platsen öppen åt Idegran. Nu har emellertid Hannus kapell ansökt att få skiljas från Aulango och bilda ett eget pastorat, hvarför det kan hända, att förslaget blir beroende af denna fråga.

483 Beklagande att mitt välmenta förslag om titeln ej konvenerar, tecknar med största aktning och vänskap

484 Min Bäste Brors ödmjuke tjenare

485 Åbo den 30 Mars 185–

486 G. Nordstrand.

487 Erland Stjernkors smålog, när han lade brefvet ifrån sig. – Min gode Gustaf har fått en smula stärkelse i sig, sedan han blef amanuens vid domkapitlet. Hans bref är obestridligen ortodoxt; det är så slätt struket, som en notaries nattkappa. Jaså! Bara sexton sökande till Aulango, och deribland, – låt se! – sju transportsökande kyrkoherdar. Åtminstone fem bland dem äro välbergade män i en lycklig ställning med fridsamma församlingar. Men Aulango räknar 50 eller 100 tunnor mera, och derför tveka ej desse män att kasta sig och sina familjer från kända vänner och kristendomsbröder in i en röfvarekula, der allt är ovisst och allramest herdakallet. Ändock torde Idegran med sina tjensteår vigilera sig till tredje förslagsrummet. Herre, förbarma dig öfver denna förvillade hjord!

488 – Idegran? – fortfor Stjernkors, ånyo genomögnande brefvet. – Idegran har varit delägare i Vildö bruk och i Hirvilä såg. Ödmark har betalat brukets och sågens skulder. Idegran har varit Ödmarks ombud. Ödmark dör ruinerad, Idegran lefver förmögen och har en betydlig fordran i Ödmarks sterbhus ... Nej, detta är icke på rätt,|86| sad’ mjölnaren, när han stack sin arm i sotarens tröja. Jag går till Idegran ...

489 Det var på eftermiddagen. Loa Åkerström hade nyss kommit i sin lilla snäcksläde till prestgården, för att läsa och språka ett par timmar med de sjuka barnen. Detta hade nu blifvit hennes största nöje, och modren hade samtyckt dertill, för det att, som hennes ord i förtroende föllo sig, »de fattiga kräken kunde behöfva se folk hos sig, annars kunde de lätt bli galna på nytt, och Loa kunde repetera med kräken sin tyska, som hon lärde i Åbo i fru Schwindlers pension, och det kostade vackra penningar, men hvad gör man ej för eländet här i verlden, fastän man till tack derför får höra från predikstolen att man förbrutit sig mot alla de tio budorden, och det täcks man säga åt fruntimmer, det är väl det skamlösaste man någonsin hört, men se nuförtiden duger intet mera Guds ord och Hagbergs predikningar, utan bättre och sämre folk blandas om hvarandra, och ens egna pigor komma snart och säga sig vara jemnlikar inför vår Herre, men Loa och Lina få ej gå på egen hand i kyrkan, det är der man nuförtiden lär sig dåliga seder, och derför ske nu alla dagar så fasliga saker, som med Lukku-Lisa och hennes Kallu» ... etcetra, etcetra.

490 Det roliga var, att sedan lagmanskan på detta sätt fått lätta sitt hjerta, fann hon ingenting ondt deri, att Loa, som ej fick gå allena i kyrkan, fick i stället åka allena till prestgården, för att »repetera sin tyska med kräken». Tyska kom väl icke i fråga, men Loa åtog sig bibliska historien, geografin och handarbetena. Barnen hade från första stunden tryggat sig till henne som till en syster, och moster Milenias vänliga panna sken som ett snöigt, solbelyst torftak, hvar gång den milda, allvarliga flickan inträdde i barnkammaren. Stjernkors öfvervar då gerna en del af lektionerna, det var hans käraste rekreation; men derpå lemnade han sina skyddslingar med fullt förtroende i deras nya lärarinnas vård och gick att använda sin strängt upptagna tid på annat håll, der han ej kunde umbäras.

491 Nu var han stadd på vandring till pastor Idegran, när han på landsvägen mötte en vandrande tiggare med påse på ryggen. Tiggaren stadnade, aftog sin trasiga mössa, bugade djupt och bad med gnällande röst om qvarter|87| på prestgården. Stjernkors biföll och frågade hvarifrån han var hemma.

492 – Hvarken från solen eller månen, min ädle herre, – svarade tiggaren, i det att han plötsligt ändrade ton och svängde ett hvarf på klacken, – utan helt simpelt ifrån min moders kjolsäck. Vill magistern veta mitt namn, så är det Rustibus, när jag har mynt på fickan, och Skorsten, när allt gått i rök. Somliga kalla mig Långtobak, för att de tro jag är vriden, eller Trummskinn, för att jag fått mig på ryggen, och nu sist har jag ibland hetat Petterson och ibland Petroleum, – det tycka de är så qvickt! – men för magistern är jag den jag alltid har varit, och derför säger jag: tack för sist, jag har uträttat ärendet så godt jag förstått.

493 – Josua! Är det verkligen du, din galgfågel? Och hvar har du hållit hus i nära tre månader, sedan du förlupit din tjenst?

494 – Löpa duger, sad’ ekorrn, när han sprang sju mil på rullen, utan att komma ur fläcken. – Jag vill minnas magistern skickade mig att höra åt hvart en viss mamsell tagit vägen med en viss laukkuspråk: finskarysse.

495 – Det är sannt. När Lovisa rymde från prestgården, skickade jag dig för att, om möjligt, få spaning på henne och mamsell Durin. Jag behöfde vissa upplysningar, och jag väntade dig andra dagen tillbaka. Men löparetakten fick makt öfver dig, och du blef borta. Skäms, Josua! Du skulle blygas att stryka förklädd kring landsvägarne.

496 – Ja, en löparracka är jag, det är tvärsäkert. Men hvad säger magistern, om jag varit hela tiden i tjenst ... om jag uträttat just det jag skulle uträtta, så stickorna spraka? Jag vet någonting, jag. Det finns en lustig visa, som magistern aldrig har hört:

Skatan hon skrattar på rönnelegren,

Qvatt, qvatt, filidu!

Si, nu har jag stulit mig silfverneske’n,

Qvatt, qvitt, olohoj, oj, oj!

Ekorrn han gör sig en snara af bast,

Qvatt, qvatt, filidu!

|88|

Så stjäl han den skeden med hiskelig hast,

Qvatt, qvitt, olohoj, oj, oj!

Skatan blef hängd, så fick ekorrn medalj,

Qvatt, qvatt, filidu!

Han stal af en tjuf, det var ärlig batalj,

Qvatt, qvitt, olohoj, oj, oj!

499 – Packa dig din väg, marsch, och kom tillbaka i dina rätta kläder, när du är nykter! – afbröt husbonden, som skäligen misstänkte, att zigenarens muntra lynne hade under vandringen genom Aulango fått någon extra påpackning.

500 – Gud bevare herr kapten! – svarade den förmente tiggaren, i det att han gjorde militärisk front. – Jag har något här i min påse, som hvarken är korf eller rullsylta, men som skulle fresta en jude att äta fläsk. Det är detsamma; jag känner igen syrpmaskin, sad’ oxen om fortepiano. Får jag komma i qväll klockan nio?

501 – Med det förbehåll, som jag sagt. I min tjenst finns intet bränvin. Händer det en enda gång till att du smakar den varan, så är du skild från tjensten. Rätta dig derefter, marsch!

502 Med dessa ord fortsatte Stjernkors sin vandring. Zigenaren såg snopen efter honom, knös intet ord vidare och tog af åt en skogsväg, för att kläda om sig i någon aflägsen lada.

503 Men när den unge presten uppnått bron och ville derifrån vika af till kapellansbostället, stadnade han och tycktes ändra beslut. – Nej, – sade han till sig sjelf, – jag vill icke förhasta mig, jag har ännu inga bevis. Vi skola höra hvad Josua rapporterar.

|89|

22. Hvad Josua menade med skatans visa.

504 På bestämd tid infann sig Josua. Han var nu tvättad och kammad; hans anständiga drägt gaf honom ett förläget och löjligt ovant utseende. Efter några misslyckade försök till slingerbultar, började han sin rapport på följande sätt:

505 – Jag kunde tro, att hon först styrt kosan åt Martois, och det slog in, men efter hon hade två dagars försprång, var det ej lätt att hitta spåren. Så gick jag en half dag på villospår efter en Säkyläkarl, som körde qvarnstenar, men på aftonen vände jag söderut och kände igen fjäten af Martois torpares släpande fot. Då lånade jag häst och släde från ett oläst stall i Repola by och satte efter dem ...

506 – Du lånade?

507 – Jag var trött att gå. På tredje dagen var jag nära att hinna upp dem åt Åbo sidan, då två Repola karlar kommo i pinkarrier efter mig och bobblade något om att jag stulit deras häst.

508 – Den der, som du lånade?

509 – Ja; när de ej togo reson, ville jag springa till skogs, men råkade vricka min fot och fördes till länsman, som skickade mig med fångskjuts till Åbooriginal: Abo häkte. Der satt jag på tredje veckan, tilldess en annan skojare sattes in der för hästtjufnad. Han drog min fot i led; natten derpå rymde vi och kommo så öfver isen till Pargas. Här födde vi oss så godt vi kunde i fyra veckor, medan de ställde till vargskall efter oss rundtomkring Åbo. Jag är känd der i trakten.

510 – Jag vet det. Du är mig en skön juvel att skicka på ärender. Fortfar!

511 – Sedan strök jag omkring, än som rysk skärslipare, än som tiggare från Hyrynsalmi i Österbotten, och fick veta, att mamsell Apollonia hade ämnat sig med postbåten öfver till Sverige, men blifvit skrämd för isvägen och stadnat på Åland. Jag for öfver till Åland och efter en vecka hittade jag henne hos en klockare i Finström. Der skaffade|90| jag mig husrum, efter jag den tiden föreställde en tysk bokbindaregesäll, som också skulle öfver till Stockholm, och i två veckor satt jag till bords med den mest glosögda markatta, som blinkat mot solsken, utan att hon kände igen mig. En dag kunde jag ej hålla mig; jag lade likasom oförvarandes ett krokben för henne i dörrn, och när hon stod upp, spände hon ögonen i mig rätt som en kattuggla. Om aftonen fick jag veta, att hon beställt häst till klockan 12 på natten. Jag skaffade mig en häst till samma tid, och efter alla åländska slädar likna hvarandra i mörkret som ett lingon liknar ett hönsbär, så körde jag fram med min släde tio minuter före tolf. Ganska riktigt, hon var redan på trappan, det onda samvetet har ingen ro. Är det du, Petter? frågade hon, och det var stickmörkt. Hå ja, svarade jag och gnällde på målet som klockarens dräng. Så hjelp mig att lyfta ned den här kappsäcken, sade hon. Ja vasserra, vi konkade ned den tunga besten, och så körde vi af. Det bär väl till Eckerö? frågade hon, när vi kommit in i skogen. Nej, sade jag, det bär till Helsingland, och med detsamma stjelpte jag af mamselln i en bra slänga, så att hon kullrade tre hvarf omkring. Petter, skrek hon, jag föll, Petter, vänd om, Petter! Men jag låtsade intet höra, jag lät henne skrika, körde immerfort på och gjorde sådana krokvägar, att intet fulingen kunde få rätt på medspåren. I Vårdö bytte jag kläder, i Kumlinge bytte jag häst och släde. Midt på Skiftet var en ränna i isen; der lät jag hästen pusta, öppnade kappsäcken och tog derifrån det som dugde behålla, men resten gaf jag åt torsken i hafvet, utom ett lintyg och en yllekjortel, som jag tyckte mig sjelf behöfva. Sedan kom jag öfver till Velkua och derifrån till Nådendal. Der sålde jag hästen för fyra rubel, som jag lade i fattigbössan, och för släden fick jag sex kakor bröd. Men som länsman i Masku hade af gammalt ett horn i sidan till mig, jag vet intet hvarför, klädde jag återigen om mig till Hyrynsalmibo, och nu är jag här.

512 – Det vill säga, att sedan du stulit och bedragit, sedan du rymt ur ett välförtjent häkte och lefvat på röfvarevis i skogarna, sedan du slutligen rånat och öfvergifvit en person, som anförtrodde sig åt ditt beskydd, säger du dig hafva uträttat mina ärender och kommer nu för att dela ditt tjufgods med mig! – genmälde Stjernkors strängt.

|91|

513 – Jag vet intet om det är efter lilla eller stora katekesen, – invände zigenaren, till hälften ömkligt, till hälften illfundigt, – men jag har intet rört någon menniskas lif eller lem. Jag lemnade mamsell Apollonia i Finströms skog midt i en snödrifva, som var så mjuk som ett räckbolster, och derifrån hade hon knappa två verst till klockarens stuga. Pajtun och underkjorteln vill jag betala, det är det enda jag hållit för egen räkning, och allt det andra har mamsell stulit från prostens barn. Att stjäla af en tjuf, kan aldrig vara förbjudet i tio Guds bud.

514 – All stöld är förbjuden. Dessutom kan det icke bevisas, att mamsell Durin har tillegnat sig barnens egendom.

515 – Kan det intet? – grinade zigenaren med en triumferande min. – Hvem tror magistern att detta tillhör?

516 Vid dessa ord upplöste Josua banden af ett hopknytet örngottsvar och framtog derifrån en stor mängd sedlar, reverser, och andra papper, illa hopskrynklade.

517 Stjernkors räknade sedlarna och genomögnade papperen. Det var endast 810 riksdaler svenskt mynt, men omkring 15 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver i ryskt mynt, dels sedlar, dels Saima-obligationer. Zigenarens spejande öga märkte ganska väl, att husbondens panna mulnade. – Är detta allt hvad som fanns kontant i kappsäcken? – frågade Stjernkors, i det att han omsorgsfullt förseglade papperen och sedlarna samt behöll endast ett halft skrifvet ark, utan sigiller och således utan penningevärde.

518 – Allt kontant, – svarade zigenaren och såg honom djerft i ögat. – Men der fanns något mer!

519 Och nu framtog han ur samma smutsiga tiggarpåse en mängd étuier och askar, inlindade i linnetrasor och innehållande små dyrbara guldur med vidhängande kedjor och berlocker, ytterligare fyra andra guldkedjor, två guldarmband, en stor guldsnusdosa med Karl XIII:skonsekvensändrat/normaliserat porträtt, en frimurarstjerna med murslef af guld, glasögon och många andra nipper af samma metall, en stor mängd guld- och silfvermedaljer, två rullar holländska och tre rullar svenska dukater, fyra dito med hel och halfimperialer, sex stänger nedsmält silfver, hvardera vägande omkring två skålpund, samt en brokig samling af andra effekter, ända till små, toma essensflaskor, hvilket allt tycktes hafva blifvit i hast sammanrafsadt ifrån en utan tvifvel sorgfälligt ordnad kapp|92|säck. Ödmarks utskrifna namn på snusdosan, som tycktes vara en kunglig present, och hans namnstämpel på en del af de öfriga dyrbarheterna läto genast vid första ögonkastet misstänka mamsell Durins åtkomst till alla dessa familjeklenoder.

520 – Detta är misstankar, men ännu icke bevis, – yttrade Stjernkors, i det att han med omsorg upptecknade och förseglade dyrbarheterna. – Har du mera tjufgods?

521 – Ingenting annat, än ett litet syskrin, – svarade Josua plirande, i det att han framdrog ur påsen ett mahognyskrin af utsökt arbete, inlagdt med silfver och perlemor. På silfverskylten ofvanför låset befanns ett namn ingrafveradt. Det bar tydliga spår af försök till utskrapning, men Stjernkors läste utan svårighet namnet Allfrida Ödmark.

522 – Hvar är nyckeln?

523 – Den måste hon ha burit hos sig.

524 – Du har ej öppnat skrinet? Du vet ej hvad det innehåller?

525 – Nej.

526 – Godt. Det skall förseglas med allt det öfriga. Du har haft en tung börda att släpa på ryggen ända från Nådendal.

527 – Intet så tung, som att släpa tre barn ur grafven till helsan. Men vi släpa för samma sak.

528 Stjernkors fixerade honom med forskande blickar. Zigenaren uthärdade länge med berömligt mod dessa fruktansvärda, ransakande ögon, men slutligen tycktes han erinra sig något, skiftade färg och föll på knä. – Förlåt! stammade han.

529 – Det är då sannt, hvad jag fruktat? – frågade Stjernkors bleknande. – Olycklige, jag vet att du hatade mamsell Durin, och i ditt blinda hat har du gifvit henne en graf under hafvets is!

530 – Jag? – upprepade zigenaren med ett komiskt uttryck af häpen förundran. – Nej, så brådt hade jag intet att gå den fule i förväg. – Men jag har ... jag har tagit något ...

531 – Hvad har du tagit? Bekänn!

532 – Jag glömde berätta, att jag åt upp hennes vägkost, som katten tog korfven. Och sedan ... stal jag en bok.

533 – Stjäl du aldrig annat än böcker, kan verlden vara lugn. Hvad hette boken?

534 – Den Sannfärdiga Drömboken, eller konsten att vara sannspådd i allting, besynnerligen i drömmar.

535 – Jag förstår; hon trodde på drömboken. Det finns ingen så stor bedragerska, som icke sjelf blir bedragen. Hör mig, Josua! Intilldess att någon kan bevisa hvem alla dessa saker rätteligen tillhöra, måste de anses som tjufgods, rånadt från mamsell Durin. Jag är nödsakad att i morgon bittida öfverlemna det förseglade godset åt expeditionsfogden Mangel och angifva hos honom, att jag mottagit det af en misstänkt person, som för mig bekännt sitt öfvervåld emot mamsell Durin. Du har tolf timmars försprång. Det är det enda jag nu kan göra för dig ...

536 Zigenaren började häftigt gråta. – Får jag då aldrig återse er? – snyftade han.

537 – När du vill, Josua. Kom igen, när du längtar att blifva en god menniska.

23. Hofrådet Kopfschmertz.

538 I Finlands Allmänna Tidning lästes vid denna tid en legal kungörelse, som väckte nyfikenhet och uppseende. Der tillkännagafs nemligen, att allehanda lösegendom, reda penningar och skuldförbindelser hade blifvit tillvaratagne af misstänkt person och kunde inom natt och år utbekommas hos kronofogden Rågberg i Aulango af den, som dertill kunde bevisligen styrka sin äganderätt. Värdet var betydligt och uppgick till omkring 23 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver, förutom ett läst och icke öppnadt skrin. Ingen ägare hördes af.

539 Tillika underrättades genom samma tidning mamsell Apollonia Durin, hvars vistelseort var okänd, att, utom förenämda egendom, jemväl två på henne ställda skuldförbindelser samt några mindre betydliga, med hennes namn märkta effekter blifvit af samma misstänkta person tillvara|94|tagne, men äfven detta meddelande förblef obesvaradt. April, Maj, Juni förgingo, utan att de efterforskningar Stjernkors i tysthet lät anställa på Åland ledde till annat resultat, än att mamsell Durin redan i Mars hade afrest med postbåten öfver till Sverige.

540 Detta var dock nog, för att välta en sten från den unge prestens hjerta. Ifrågavarande person fanns således i lifvet; zigenaren hade icke sänkt henne ned uti hafvets djup.

541 Kapellanen pastor Idegran drog sig försigtigt undan hela denna affär. Han utverkade, att kronofogden Rågberg blef lagligen tillförordnad förmyndare för prosten Ödmarks barn, proklama utlystes efter den aflidne, och den auktion, som skulle anställas på den dyrbara lösegendomen, blef tillsvidare inställd. Det skulle hafva blifvit en nätt affär för Idegran, om så utsökta möbler, taflor, böcker, silfver- och konstsaker gått under klubban bland Aulangos bönder.

542 Rågberg var en styf herre, byråkrat i hvarenda tum långt mer än hans förman lagman Åkerström, men när man tvättade bort stärkelsen, befanns under det styfva skalet en duglig, redbar och välmenande tjensteman. Herrarne Rågberg och Stjernkors voro långt ifrån att sympatisera, men de hyste jemnt så mycken aktning för hvarandra, som behöfdes, för att icke råka i delo om barnen.

543 Med vårens och sommarens inbrott blef barnens tillstånd allt bättre, deras krafter tilltogo, deras helsa förbättrades nästan för hvarje dag under den friska luftens, ljusets, grönskans och hoppets inflytande. Allfridas kinder fylldes och öfverdrogos med helsans purpur; Beatas vansinne dunstade bort som ett vintertöcken och qvarlemnade blott en ännu ofta återkommande tankspriddhet. Isidor började, till allas förvåning, återfå hörseln och talegåfvan. Erland Stjernkors’ mödor begynte att rikligen lönas, Loa Åkerström prisade den stund, när hon blifvit barnens lärarinna, och moster Milenia småputtrade öfver »de der tokiga ungarna», som företogo sig att sofva hvar natt i ro, så man hade intet att göra. Hvilken piga som helst kunde ju sköta ett sådant sällskap, som ingenting annat gjorde, än åt och sof.

544 Ur denna lyckliga illusion blef moster Milenia en herrlig sommareftermiddag väckt af två schäsar, som rullade in på prestgården. Den ena innehöll kronofogden Rågberg, den andras innehåll presenterades som hofrådet doktor|95| Kopfschmertz, regementsläkare och för närvarande stadd på en embetsresa i landet, för att mäta längden och tjockleken af militärens svältremmar på olika orter.

545 Stjernkors var borta på en af sina vanliga byaresor, men besöket gällde ej honom, och herrarne stego in.

546 – Min bästa mamsell, – yttrade kronofogden i en ton, som icke var van att motsägas, – det har passat så lyckligt, att hofrådet Kopfschmertz passerat igenom Aulango under sina vigtiga forskningar, och hofrådet har varit så god och lofvat se på Ödmarks barn samt föreskrifva dem en helsosam regime. Hofrådet har studerat i Rostock, fått doktorshatten i Tübingen, praktiserat i Simbirsk, haft apotek i Moskva och blifvit regementsläkare i Archangel. Med en så vidsträckt praktik har hofrådet utan tvifvel varit i tillfälle att observera många intressanta casus ...

547 – Ej wasspråk: tyska, – yttrade hofrådet, som var en långskånglig person med ett par buskiga svarta polissonger och ett utseende såsom den mosaiska lagens stentaflor, – bringen Sie mir die Subjecte, wir wollen sie ein Bissen sondirenspråk: tyska.

548 – Var god och för oss till barnens rum! – öfversatte kronofogden.

549 Moster Milenia kände något i luften, som ingaf henne en instinktlik afsky för doktorn med de svarta polissongerna, så hofråd han var, och undskyllde sig i sin förlägenhet dermed, att barnen ej voro hemma.

550 – Icke hemma? – upprepade kronofogden med mycken förundran.

551 – Nicht zu Hausespråk: tyska? – öfversatte hofrådet, i det att han placerade underläppen ett godt stycke framom öfverläppen.

552 – Det vill säga, att barnen ha gått i trädgården; jag vet ej rätt hvar de äro, – framstammade gumman, som med förskräckelse såg ett åskmoln skocka sig på förmyndarens majestätiska panna.

553 – Jag måste tillstå, man tycks ha en egen metod här i huset att sköta sjuka barn, – yttrade kronofogden med en portion kryddpeppar, hvilken icke behöfde stor tillsats för att blifva Cayenne. – Entschuldigen Siespråk: tyska; kanske behagar herr hofrådet göra en promenad i trädgården?

554 De båda herrarne hade icke gått långt, innan de vägleddes af några glada barnröster, som hördes mellan lin|96|dar och björkar. De följde ljudet och befunno sig snart framför en liten behaglig gräsplan. Der voro fyra barn. Allfrida och Isidors sköterska, som var af samma ålder, hoppade vippbräde med utmärkt virtuositet, ej olika två smidiga kattungar, som turvis hoppa upp efter ett trådnystan; Beata låg raklång på gräset och räknade fröknopparna i en prestkrage; Isidor satt i sin korgvagn och klappade händerna af förtjusning öfver de två flickornas graciösa rörelser. Hela denna munterhet tog ett hastigt slut, när herrarne trädde fram.

555 Kronofogden Rågberg var på sitt sätt ömhjertad; han var öfvertygad om att en så berömd läkare, som hofrådet Kopfschmertz, skulle bättre än någon förläst magister utgrunda hvad som fattades barnen. Alltså förbyttes nu den glada leken till en pinsam examen, der barnen fingo frågor, om hvilka de ej hade den minsta aning och som framställdes utan minsta skonsamhet för deras ännu svaga, känsliga nerver. Härtills hade ingen främmande person fått tillträde till dem utan en varsam förberedelse. Nu kom med ens denne fule, långskånglige, svartmuskige herre, kände dem på pulsen, satte en tratt mot deras bröst, knackade dem på bröstet och talade i näsan ett främmande språk. Verkan deraf på deras nerver blef sådan man bordt kunna förutse. Allfrida ville rädda sig med flykten, men snafvade och föll i våldsamma konvulsioner. Beatas blickar förvirrades, och förskräckelsen gjorde henne ånyo vansinnig. Isidor svimmade, der han satt i korgvagnen.

556 Kronofogden stod der förlägen och rådvill, ropande på någon att taga vård om de sjuka. Men doktor Kopfschmertz framsköt underläppen ännu ett godt stycke framom den öfra och förklarade med en vigtig min, att hela felet låg i en oriktig behandling af subjekterna. Alltsamman vore ingenting annat än – lungsot, och derför borde barnen få tjenlig medicin samt framför allt ingalunda besväras af frisk luft, utan strängt hålla sig inne.

557 En stund derefter hade hofrådet Kopfschmertz föreskrifvit fyra mixturer, två sorters piller samt koppning och fontaneller, för att kurera barnens lungsot.

|97|

24. Följderna af en olyckshändelse.

558 Den dag, när kronofogden Rågberg fick det välmenta, men olyckliga infallet att fråga hofrådet doktor Kopfschmertz till råds om Ödmarks barn, dröjde Erland Stjernkors längre än vanligt borta på sina besök i byn. Han hade åter med lifsfara vågat sig in i några de nästen, der lasterna hade sitt oblygaste tillhåll, och oförfärad förkunnat sin Mästares ord för de mest förtappade. Han hade sedan besökt några af de boningar, dem han lyckats förvandla från röfvarekulor till fridsamma, arbetssamma, gudfruktiga hem och der han fann sin rika belöning vid anblicken af en räddad menniskolycka. Han hade gifvit många goda råd, isynnerhet för barnavården, ty nu förestod bergningstiden, när de små i vaggorna så ofta qvarlemnades i deras vanvårdade bädd med ett surnadt dihorn att skötas af halfvuxna flickor, hvaraf ett stort antal späda barn vid denna tid sjuknade och dogo bort i rödsot eller i tvinsot. Och Stjernkors var en sträng herre; han lät det ej stadna vid toma förmaningar, som vanligen gå in genom ena örat och ut genom det andra i bondstugorna, ty mot inrotade fördomar hjelper intet förnuft. Han undervisade länge och ihärdigt, gång efter gång, icke de äldre, som redan stelnat i deras vanor, utan de yngre, som ännu kunde ändra natur; och när han, än med stränghet, än med öfvertygande skäl, aftvungit dem ett löfte att följa hans råd, kunde de också vara säkre derpå, att han icke lemnade dem och deras löften ur sigte. Här dugde inga blöta moraler. Hvar gång ett barn dog af vanvård,original: varnvård, fingo mödrarna, i stället för tröst, höra ord, för hvilka de måste rodna och blekna.

559 Ty Erland Stjernkors visste hvilka förfärande offer af menniskolif denna vårdslöshet med de späda barnen årligen kostar det folkfattiga Finland. Det ena välmenta rådet skickas ut efter det andra, och dock visa mortalitetstabellerna nu som förr, att inemot halfva antalet döde utgöres af barn i de första lefnadsåren. Det är kändt och tyvärr endast alltför säkert, att hvart tredje barn i Finland dör|98| af vanskötsel i en eller annan form. Räkna huru många lif detta gör på en enda mansålder! Är då vårt folk ett folk af kannibaler, när det så hjertlöst dödar sina egna barn? Nej, icke ett folk af kannibaler, men ett folk af tjurskallar, rika och fattiga, bildade och obildade; – alla hafva de sitt hufvud för sig, alla hafva de ingenting lärt och ingenting glömt, framförallt i barnavården.

560 Klockan var mellan 9 och 10 på qvällen, när Stjernkors återvände hem. Två frånspända schäsar stodo på gården, ett os af kotletter ångade från det öppna köksfönstret, och moster Milenia visade sig, förlägen och rödbrusig, för att möta, kanske afväpna den hemkommande systersonen.

561 Här var ju främmande, hette det; det var nu väl att han kom för att hålla dem sällskap, ty man måste laga till qvällsvard. Man kunde ej låta resande fara sin väg utan en matbit.

562 – Hvilka resande?

563 – Kronofogden, det förstås, och en mycket förnäm herre, ett moskovitiskt hofråd. De ha varit här sedan klockan fem; jag har bjudit dem kaffe och thé.

564 – Hvad vill det folket?

565 – Åh, kära du, läkare är ändå läkare och förstår sig på mycket, som vi ej ha minsta aning om. Det var en riktig Guds lycka, att Rågberg fick tag i den der resande doktorn, så att man ändtligen kan få ett ordentligt recept åt de stackars barnen.

566 Som man ser, hade moster Milenia sedan några timmar förändrat mening och med flygande fanor deserterat öfver till det gamla välbekanta medicinska lägret, der hon, när allt gick omkring, dock kände sig bättre hemmastadd, än i den underliga, nymodiga naturläkarekonsten, der menniskor mot allt rim och reson kunna blifva friska utan ett enda recept. Men Stjernkors tog saken annorlunda. Det lugn, som vanligen herrskade på hans höga panna, var ett genom många strider tillkämpadt lugn, men det höll icke alltid profvet, ty inom honom jäste och brusade ofta ett af naturen hetsigt lynne. Han tyckte ej om förnäma besök, än mindre om främmande och medicinska besök hos hans älskade barn, – ja, hans barn, så sade han ofta, ty han hade ju vakat, arbetat och lidit så mycket för dem, han hade ju varit mer än far och mor för dem, och de älskade honom mer än månget barn älskar sin verklige fader.

|99|

567 Stjernkors hade hört nog; han rusade in genom rummen, utan att höra på mosterns ursäkter, och hans blod var redan i svallning, när han öppnade dörren till barnkammaren och såg den främmande svartmuskige doktorn, mera lik ett mossbelupet benrangel, än en lefvande menniska, med våld hälla en matsked dekokt i Beatas hals, medan kronofogden med svetten i pannan fasthöll det skrikande barnets hufvud och händer, under det att Allfrida, Isidor och deras sköterska med dödsbleka ansigten och ögon stirrande af fasa betraktade detta uppträde.

568 – Herre, hvad tar ni er för? – utbrast Stjernkors, ur stånd att hejda sin vrede. I samma sekund hade han ryckt skeden ur doktorns hand och kastat främlingen tillbaka, så att det knakade i den magre mannens refben och kronofogden af förvåning släppte den sjuka flickan. En kort paus uppstod, och Allfrida hängde sig gråtande om sin beskyddares hals.

569 Men hvarken hofrådet doktor Kopfschmertz eller kronofogden Rågberg voro män, som läto sig ostraffadt förolämpas i deras embetes utöfning, den ene som läkare, den andre som förmyndare. Der uppstod en het ordvexling, som började i barnens rum, – der alla flaskor från doktorns resapotek fingo vandra i kakelugnen, – och fortsattes vidare under främlingens nödtvungna reträtt genom de andra rummen till salen, till trappan och ända ut på gården. Lyckligtvis voro nu de resandes hästar förspända, och de skildes från Aulango prestgård med all den förbittring, som måste framkallas af en kronofogdes förnärmade värdighet och ett hofråds beskymfande af en simpel bondprest.

570 Men när kronofogden Rågberg följande dagen kom tillbaka, i ändamål att kräfva upprättelse för den lidna skymfen och göra sin rättighet som förmyndare gällande öfver Ödmarks barn, mötte honom Erland Stjernkors genast på trappan med en bön om undskyllan för gårdagens häftiga uppträde, deri han bekände sig hafva mycket felat. Och när kronofogden, som icke lätt glömde en förolämpning, dervid med rynkad panna förklarade, att han hädanefter sjelf ville sörja för sina myndlingar, förde Stjernkors honom, utan att yttra ett ord, till det inre af barnens rum. Der låg den vansinniga Beata, mycket lugnare än förr och nästan lika så blek, som när hon först upptäcktes uti sitt barn|100|domsfängelse. Hon hade somnat bort ifrån lifvet några timmar förut, och hennes sista ord hade varit ett utrop, som gaf tillkänna, att hon återsåg sin mor.

571 – Vill magistern ännu påstå, att det är medicinen,original: medicinen. som dödat barnet? – frågade kronofogden Rågberg ej utan bitterhet.

572 – Nej, – svarade Stjernkors. – Gud har tillåtit, att detta barn har dött af en olyckshändelse.

573 – Hvad menar ni dermed?

574 – Jag menar, att den stackars Beata har dött af skrämsel. Hennes svaga och ytterst känsliga nerver kunde ej bära intrycket af den fasa, som den fule främmande mannen med det svarta skägget ingaf henne. Och jag vill gerna kalla det en olyckshändelse. En främling kunde ej känna den späda sensitiva han så hårdhändt bröt af. Se der en svag blomma, vissnad i förtid. Låt oss bedja, att icke de öfriga två skola vissna på samma sätt.

575 – Ni tror då icke på läkarekonsten?

576 – Ja, jag tror på en stor, en ädel, en aktningsvärd läkarekonst, men ... se der mina aningar! Nu är turen hos gossen.

577 Isidor och Allfrida voro i yttre rummet och hade ingen aning om att deras systers ande flytt före dem till en bättre verld. Men Isidor hade alltid stått i ett slags sympatetiskt samband med sin yngre syster. Nu var verkligen turen hos honom. Han led af alldeles samma svåra kramp och svimningar, som gjort slut på Beata, och nästa morgon hade äfven hans fria ande flytt från den brutna och vanskapliga stofthyddan bort till en skönare tillvaro.

578 Kronofogden hade dröjt qvar. Hans styfva sinne hade ändtligen veknat. – Se der, – sade han med våta ögon till Stjernkors, – der ligga nu två af edra tre skyddslingar, för hvilka ni vakat och lidit! Bevare mig Gud att vilja taga ifrån er den tredje, som ni än äger qvar. Nu står Allfrida alldeles ensam i verlden.

579 – Nej, – sade Stjernkors, – hennes Gud lefver!

|101|

25. Församlingen delar sig i tvenne läger.

580 Det var redan midt i September, och Arvelins på Kallis brukade fira Elisabetsdagen till heder för frun i huset, ehuru hon sannerligen var den, som hade minsta glädjen af att släpa ihop åt de många gästerna. Ungdomen kastade rönnbär på hvarandra i trädgården, medelåldern räknade markerna vid ett spelbord, och ålderdomen blandade kort eller bryggde toddy. Lagmanskan Åkerström förde ordet som vanligt.

581 – Loa dröjer fasligt länge i afton. Hon gör sig så mycket besvär med det stackars kräket på prestgården, jag kunde ej neka henne att titta in dit, när vi voro så nära. Allt det lilla folkvett kräket har, det har hon af Loa, och det lär ej vara mycket, men tyska har hon fått lära; det är för märkvärdigt hvad Loa är inkommen i tyskan, hon läser både Giller och Schöte, men hon har också fått en uppfostran, det har kostat Åkerström vackra penningar. Ja, kusin må tro, att Loa gret i somras, när de två andra fattiga kräken dogo så knall och fall, men det var väl det bästa, så ofärdiga och tokiga, som de voro båda två. Jag sade strax, att det skulle så gå med ett sådant appointemangspråk: franska, när man vill kurera menniskor med bara vatten och luft; en kanariefågel skulle ej vara nöjd med en sådan diet. Men det finns folk, som tro sig vara visare än alla andra och fördöma alla andra, till och med i Guds hus. Man skulle ha tackat sin eviga lycka, när man fick råd af en doktor, som visste något mer och som var hofråd och umgåtts med folk, men hvad kan man begära af en ohyfsad menniska? Det var ju en effektuerad situation; det sägs, att en viss person slagit en eldgaffel tvärt af på ... på ... jag mins ej hvad hofrådet hette, men Loa, som är inkommen i tyskan, talade med honom alldeles som ur en bok ... ja, nu mins jag, endera var det Kopp eller Kropp, något ditåt. Befallningsman känner den saken bäst.

582 – Kopfschmertz, – yttrade kronofogden, som ej kunde undgå att svara, men tycktes hellre ha undvikit den mindre behagliga hågkomsten. – Det var en något liflig ordvexling, ingenting annat, – tillade han.

|102|

583 – Ett vackert namn och mycket passande för en läkare, – inföll Jacquette von Holbach i sin spetsiga ton. – Doktor Ondtihufvudet!

584 – Vi borde längesedan ha haft en provisional-läkare här i Aulango, – återtog lagmanskan, utan att låtsa höra anmärkningen. – Kronan skickar doktorer till Lappmarken, men här får man dö och begrafvas utan läkarebiträde. Nå, kusin har väl hört, att domkapitlet upprättat förslag?

585 – Ja, – svarade Arvelin, – Hannus kapells ansökan om afsöndring till nytt pastorat har blifvit afslagen, och ingenting hindrar numera sakens lagliga gång. Orre har första rummet, Lysander det andra och ... Anders! ... Idegran tredje rummet, sedan Herrelin ... kör ut hönsen från trädgården! ... för hans skull gått af. Idegran tog med sina meriter lofven af fyra kyrkoherdar.

586 – Säg icke annat, kusin! – nickade ordföranden. – En sådan pastor som Idegran få de söka i hela stiftet; en sådan jordbrukare och en sådan menniskovän! Han får enhällig kallelse, kom ihåg att jag säger det. När blir valet?

587 – Så der närmare julen. De skola först få missiver, och sedan predika de prof.

588 – De må nu profva och beskifva sig bäst de behaga, Idegran får enhällig kallelse, det är afgjordt. Han har varit så modfälld de senare tiderna, stackars snälla, rara, beskedliga pastor Idegran. Han har så mycket bråk med församlingen, han arbetar och sträfvar för menskligheten och skottska plogen, men hvad har han annat än otack af Gud och menniskor, det misslyckades ju alldeles med fattigvården och Parkoses mosse. Hvad tycks, att när Idegran ville auktionera ut Seppäläs fyra fattiga barn åt den mestbjudande, satte sig Stjernkors emot; var det ej så, kusin Arvelin?

589 – Alldeles, alldeles, åt den minstfordrande. Så var det alltid under salig Ödmarks tid; det är det enklaste sätt ... hut, Polle! ... att försörja socknens fattiga.

590 – Ja, är det icke? Och likväl tyckte magister Stjernkors, som vet allting bättre än andra, att det var en auktion på menniskor. Jag måtte säga! Liksom icke barmhertigheten vore en kommunalinstitution, ... en association ... en inqvisition ... en rekreation ... de få ju mat, kläder och husrum!

|103|

591 – Hvad tunnor f–n, – afbröt henne jägmästaren von Holbach med ett bredt löje, – är barmhertigheten en inqvisition, så undrar jag icke, att Idegran blifvit storinqvisitor. Den attan tusan mätte i måndags ut rågskylen på åkern och kon vid klafven hos korporal Skott.

592 – Nej, bästa pappa, barmhertigheten är en kommunikation ... en kollision ... en konfusion ... derför är det alldeles i sin ordning, att man säljer barn på auktion, af passion, konsideration och till muntration, – gäckade fröken Jacquette, som i dag var på sitt hvassaste knappnålslynne. – Det vore skada, om Idegran ej skulle få pastoratet.

593 – Hvad befalls? – frågade lagmanskan, nu som alltid värnlös mot knappnålarne.

594 – Jag har hört sägas, – svarade fröken Jacquette med hemlig skadefröjd, – att Simon Sampi och många andra i socknen tänka begära magister Stjernkors extra till fjerde på förslaget.

595 – Det går icke an, ... välbekomme, fru lagmanska! ...konsekvensändrat/normaliserat förrän han tagit pastoralexamen, – invände Arvelin.

596 – Nej, det kan omöjligt gå an, – återtog lagmanskan, tacksam för biståndet. – Han måste ha tagit pastoratsexamen. Det behöfs allt mycket till det. Och meriterna sedan.

597 – Åh ja, – inföll Jacquette, – dertill behöfs, att en gammal karl läser om sina pojklexor och infinner sig i en allerödmjukaste tjenares skepelse hos de unge lektorerne i domkapitlet, för att bedja dem hafva godheten undersöka, om han möjligen kan vara värdig ett pastorsembete, sedan han skött sådana sysslor med heder i halfva sitt lif. Svara herrar lektorer ja, – eller med nöje, – eller med allrastörsta nöje, – se, då har supplikanten bref och fullmakt derpå, att han icke är en asinusspråk: latin, hvilket skulle bevisas, och han får nu rättighet att söka en hjord, sedan kyrkan långt förut vigt honom till herde. Svara åter lektorerne nej, – ja, då är N. N. ovärdig herdestafven, och kyrkan har fått bref och insegel derpå, att hon åt en sådan person öfverlemnat prestkrage, sakramenter och menniskosjälar, – men ej sina inkomster. För öfrigt roade det mig nyligen att fråga Stjernkors om han tagit examen, och han svarade, att det skett förra året med allra största nöje och med alla brukliga ceremonier: disputation, predikan och svett|104|bad. Man har i Åbo två vattenkuranstalter: en på Kuppis och en närmare domkyrkan.

598 – Ja, der ser man, – genmälde lagmanskan, – hvart det bär, när det okunniga folket får befatta sig med saker, som det icke förstår. Jag kan begripa huru Stjernkors fått ett sådant anhang i socknen. Har man icke sett honom hvar dag gå in och ut till det sämsta patrask här i Aulango? Derför finns folk, som nu begär honom extra, men jag hoppas det finns i socknen så mycken education, så mycken supposition, att packet blir öfverröstadt.

599 – För min del, – invände kronofogden försigtigt, – skulle jag anse Stjernkors ganska lämplig. Han är en nitisk person, något excentrisk, något för litet mån om formerna, men en person, som ifrat mycket mot lönnbrännerier och lönnkrogar. Vi ha i år betydligt mindre kronorester i Aulango, och folket har blifvit arbetsammare.

600 – Det förvånar mig alldeles icke, att herr befallningsman så väl känner magister Stjernkors, sedan herrarne i somras voro i så nära beröring, – återtog lagmanskan med öfverlägsen ironi. – Men jag förmodar också, att herr befallningsman är den enda person af distinktion i Aulango, som voterar på en pastor, för att afskaffa kronorester.

601 – Nej, tamme d–n, blir icke jag den andra, min nådiga! – svor jägmästaren med sitt äkta dragonlöje, – och jag voterar på Stjernkors, om icke för annat, så för att riktigt få förarga en prest med en gammal soldats ärliga sup och tunnor anfäktelser. Sådant der biter icke på en sik, som Idegran, en amfibie, en groda, som krälar emellan himmel och helvete och försöker stå väl med båda. En karl skall vara det ena eller det andra, en munk som Stjernkors, eller en muhamedan som gamle von Holbach. Jag ger honom tusan d–r, mig skall han icke smeta med sirapen, men det tycker jag om hos karlen, att han bekänner spader, och när jag frågar honom: ho äst du? svarar han: en profet. Jo, jag tackar. Men frågar jag en karl som Idegran, svarar han: mjuka tjenare, i dag procentare och i morgon aflatskrämare. Hut, herre, säger jag; kom icke och sök er till pastor bland hederligt folk!

602 – Det ser ut som skulle magister Stjernkors ha gjort många proselyter, – återtog lagmanskan, – och förr hade|105| jag väntat få se kusin von Holbach rida med stöflar och sporrar in i sakristian, än att han skulle ha deserterat öfver till pietisternes läger. Kusin Arvelin är kanske af samma mening?

603 – Jag är alltid af min nådiga kusins mening, – var svaret. – Stjernkors tyckes få trumfen och Idegran honnörerna. Det kommer an på hvem som ... icispråk: franska, Polle! ... får mesta hackorna.

604 – Vi få se.

26. Krig mot afgudarne.

605 Aulango kyrkogård låg vackert belägen mellan den gamla kyrkan deruppe på höjden och den forsande floden nere i dalen. En liten skog af hvita eller svarta grafvårdar, somliga med korsets fridstecken, men de flesta halfrunda, smaklösa och alla af träd, reste sig mellan tufvor af gulnande gräs, medan andra dylika förgängliga minnen lutade sig halfmurkna mot deras grannar, eller lågo nedtrampade och vanvårdade i gräset. Några få stenvårdar, resta öfver herrefolksgrafvar, tycktes vilja bevara ståndsskilnaden ännu i döden, och den största bland dem hade helt nyligen blifvit rest genom pastor Idegrans försorg på en förnämligare plats i närheten af kyrkan. Här stod i förgyllda bokstäfver på finska att läsa, huruledes besagde sten var upprest till ett tacksamt minne af framlidne prosten, doktorn och ordensledamoten Wentzel Ödmark, som i 40 år med största nit och framgång varit denna församlings kyrkoherde.

606 Om denna och mången annan minnesvård skulle fröken Jacquette hafva sagt: när menniskor tiga, måste stenarna tala.

607 Näst derinvid hvilade under gröna, gräsbetäckta kullar Ödmarks fyra hustrur samt två barn af den andra i ordningen. Närmast den sista prostinnans mera vårdade grafkulle stodo fem små hvita kors i rad, och de två nyaste buro namnen: Isidor, Beata. Invid dem var en liten grön|106|målad bänk för två personer, och på hvar och en af de fem grafvarna stod en med mycken omsorg vårdad rosenbuske.

608 Det var bittida vid solens uppgång mikaelidagen; stark dagg, blandad med rimfrost, betäckte det gulnande gräset och de i alla brokiga färger skiftande löfträden. På den gröna bänken vid de fem hvita korsen satt Erland Stjernkors med sin unga fosterdotter Allfrida Ödmark. Båda voro så allvarligt glada, som man är en skön morgon på en fridfull kyrkogård, när smärtan förlorat sin törntagg och sorgen liknar höstens vemod öfver vissnade löf; – äfven deri finns sol.

609 På denna plats brukade Stjernkors ofta omsorgsfullt öfvertänka sin predikan en stund före gudstjensten. Här lågo hans båda biblar uppslagna: – naturens och andens. Här predikade lifvet och döden närmare hvarandra, än annars, och den åldriga kyrkan tycktes tillhöra båda. Hvartill behöfdes då andra koncepter? Dessutom skref aldrig Stjernkors sina predikningar. Det skrifna ordet fryser så lätt till is under vägen till papperet, men Stjernkors ville tala lefvande ord till lefvande menniskosjälar.

610 Stundom hände, som nu, att Allfrida satt vid hans sida på den gröna bänken och likasom insög hans ord. Så nära klänger sig ej murgrönan fast vid en stark mur, som denna barnasjäl hängde vid hans. Erland Stjernkors var nu för henne fader och moder, syster och broder, vän och lärare. Allt hvad hon visste, trodde, kände och föreställde sig, det tyckte hon sig hafva honom att tacka för. Hon såg med hans ögon, hörde med hans öron och tänkte med hans tankar. Der uppkom småningom mellan honom och henne detta samma hemlighetsfulla band, som förr hade förenat Isidor och Beata, eller Allfrida sjelf, med hennes aflidna moder. När Stjernkors var utgången, kände Allfrida alldeles tydligt, om eller när han åter nalkades. Var han glad, var han sorgsen, uppkom alldeles samma stämning i hennes själ, utan att hon visste huru och hvarför. Ofta vaknade ögonblickligen hos Allfrida en tanke, som i samma stund sysselsatte hennes lärare. Hon delade alldeles omedvetet hans tankar om andra menniskor och anade andras om honom; kände för somliga afsky, för andra tillgifvenhet, utan att kunna förklara hvarför hon kände det. Ja, detta samband visade sig äfven deri, att när Stjernkors en gång|107| led hårdt af fulslag i högra handens pekfinger, kände Allfrida i samma finger en olidelig värk.

611 Allt detta oroade Stjernkors, i stället att göra honom nöje. Afguderi af hvad slag som helst var för honom en styggelse, och minst ville han sjelf vara föremål för en afgudisk kärlek. Han sökte lösgöra den unga flickans själ från den boja, som band henne; han sökte ingifva henne den frihet, det sjelfförtroende, som fattades henne, och lät henne hundrade gånger förstå, att hon måste tänka på egen hand, känna på egen hand och söka sitt stöd hos sin himmelske fader, icke hos en bräcklig och syndfull menniska, som hon sjelf. Men allt förgäfves. Allfrida, som fattade allt med så mycken lätthet, kunde ej fatta en sådan frihet. Hon fortfor att i sin lärare andas, lefva och hafva sin varelse.

612 Nu, när de sutto på den gröna bänken bredvid hvarandra och den bleka mikaelisolen sken på de hvita korsen och det ena gula löfvet flög efter det andra ned från björkarna, fattade Stjernkors sin dotters hand och sade mildt till henne: – Allfrida, i morgon skall du resa till Åbo.

613 – Ja, ja, – sade hon, utan en min af öfverraskning eller ledsnad, ty det föll henne aldrig in att granska sin lärares ord. De voro för henne en lag, inristad i koppartaflor.

614 – Du är nu så frisk till din kropp, – fortfor han, – att jag vågar skicka dig på några månader till din kusin fru Nordstrand, som lofvat vara en vänlig syster för dig. Du måste äfven blifva frisk till din själ, Allfrida.

615 – Ja, ja, det blir nog bättre, – nickade hon.

616 – Så länge din kropp var sjuk, – fortfor Stjernkors, – liknade din själ en blomma, planterad djupt ned i en källare: du kunde ej grönska i solskenet af Guds nåd, ej heller tjena din Skapare af fri vilja, med glad öfvertygelse. Nu är du frisk: nu skall din rot förblifva i Gud, men din själ skall genom lifvets mörker och stormar söka sig väg till Guds rike, och dertill behöfver din själ vexa stark. Du är i ditt sjuttonde år: du måste lära dig att tänka och handla på egen hand.

617 – Det vill jag gerna göra, om du vill lära mig det, – svarade flickan och lutade sitt hufvud mot hans axel. Sin Gud och sin lärare kallade hon alltid du.

618 – Du reser således gerna till Åbo?

|108|

619 – Efter du vill det.

620 – Och du blir ej heller ledsen att resa bort ifrån mig?

621 Allfrida besinnade sig en stund och svarade småleende: – jag skall ändå se dig hvar natt i drömmen.

622 – Nej, det skall du ej göra. Du drömde fordom hvar natt om din mor, men då var du sjuk. En frisk drömmer mindre och icke beständigt detsamma. Du skall tänka mindre på mig och mer, mycket mer på din fader i himmelen!

623 Allfrida teg.

624 – Så länge du drömmer hvar natt om mig, får du ej komma hit tillbaka. Du måste hålla af andra, än af mig allena, annars får jag aldrig se dig åter. Ser du dessa tolf grafvar? Här hvilar din far; här din mor; här din fars tre förra hustrur; här två af dina halfsyskon, som drunknat i deras barndom, och här slutligen dina egna fem syskon alla intill Isidor och Beata. Om du nu älskat hvar och en af de tolf, den ena efter den andra, med hela din själ, så hade ju din själs kärlek blifvit tolf gånger begrafven i jorden. Och älskar du mig med hela din själ, i stället att älska din Gud, så kommer Guds engel och slår mig till döds, såsom han slog de försmädare i Egypten, hvilka ville röfva från Gud Allsmäktig hans ära, och då får du åter begrafva din själs glädje med mig i jorden. Derför, min Allfrida, skall du älska med hela din själ endast det eviga, som aldrig mera dör eller begrafvas i mull, nemligen din Skapare och din Återlösare. Om alla dessa grafvar hade en röst, och om du kunde luta ditt öra mot tufvan, som vexer öfver din moders graf, och höra hennes stämma ur jorden, så skulle du öfverallt förnimma, att det finnes blott En, i hvars namn skola böja sig alla knän, deras som på jorden och i himmelen och under jorden äro, – och då skulle en röst från himmelen svara dig, såsom fordom vid Jordan: »hör honom!» Vill du lofva mig att älska honom allena öfver allting, så vill jag i stället lofva dig något, som skall göra dig glad.

625 – Jag vill allt hvad du vill, – hviskade Allfrida med en innerlig blick.

626 – Stygga barn! – bannade läraren. – Det är just det, som du icke bör, icke får göra. Jag är en syndig man: hvem har sagt dig, att min vilja alltid böjer sig under Guds vilja? Förr än du lärt dig att sjelf hafva en|109| fri vilja och med denna din fria sjelfpröfning lyda Guds lag, förr kan du ej komma tillbaka till mig. Men kan du detta, då vill jag låta dig deltaga här i min skriftskola nästa vår.

627 – Här? Och för dig?

628 – Ja, här och för mig.

629 Allfrida hoppade upp som ett barn och slog båda sina armar omkring hans hals. Läraren skakade henne mildt ifrån sig och kysste henne på pannan. Afgudarne hade gäckat honom i samma ögonblick han hoppades hafva drifvit dem långt ifrån sig.

630 När han vände sig om, stod hans embetsbroder, pastor Idegran, tätt bakom honom under vandring till kyrkan. Det förekom Stjernkors, som hade han rodnat.

631 Idegran nämnde något om allt det bråk han haft med den nya grafvården.

632 – Hvarför stå icke tolf namn derpå i stället för ett? – frågade Stjernkors.

633 – Åh, – genmälde kapellanen, något förlägen – grafvården restes för presterskapets anseende, till allmän uppbyggelse. Således ...

634 – Således en hvitmenad grift för menniskors högfärd! – yttrade kuramgerens. – Jag dömer icke Ödmark, men i stället att rista en lögn på hans graf, hade jag velat rista på stenen till alla dem, som gå i hans fotspår, Mich. 3: 5 och Hesek. 13: 18–21.

27. Konspirationer och rykten.

635 – Han ser hur det är, Krankenhaus! Otack är verldens lön, och man motionerar sig för det rätta utan predestination. Hvem hade också kunnat tro det om Rågberg? Att öfvergifva Idegran och ställa sig i spetsen för Stjernkorsens liga, det är något urtima, Krankenhaus! Holbach svär för hvem som vill höra, att Stjernkors skall få pastoratet bara för att förarga Idegran. Men jag har|110| satt mig i sinnet, att rättvisan skall ha sin gång och Idegran skall ha Aulango. Min man och Arvelin reflektera alltid som jag, men bönderne dela sig i två partier, för och emot. På vår sida ha vi Pakkanen, Wikuri, Riitamaa,original: Rütamaa, Wiitala och allt klokt folk, som är månt om sitt eget bästa. På Stjernkorsens sida finns ingen annan betydande karl, än Simon Sampi, och för resten slödder, sådane som Matts Kivi, Lukku-Lisa och andra suputar. Fyra af nämdemännen luta åt Stjernkorsen, men töras icke för Åkerström, och de andra, som tassla med ligan, akta sig nog att klösa katten. Idegran har dem intecknade allihop, ända till barnet i vaggan.

636 – Nådig lagmanskan har rätt, – jakade tingsnotarien. – Kon i båset och tackan i fårhuset äro intecknade för Idegrans räkning i halfva Aulango. Han får pastoratet.

637 – Vi skola hoppas det, Krankenhaus. Men der är en hake, eller hvad jag ville kalla en obstination. Idegran har varit den trefligaste sällskapsmenniska, som Krankenhaus vet; men sedan några månader är han alldeles dekontenanserad. Intet predikar han mera så vackert och moraliskt om dygden som förr, och intet spelar han preference. Han har lagt ned bränneriet på klockarebostället; han söker ej ut sina förfallna fordringar. Han grubblar bestämdt på något religiöst, efter han magrar så fasligt. Vet Krankenhaus hvad? Jag tror han söker sig bort från Aulango.

638 – Kan det vara möjligt? – utropade notarien med ljusnande min, ty äfven han stod i bok hos Idegran.

639 – Ja, flyttar han, så söker han ut sina fordringar till sista kopeken, – svarade lagmanskan, som kände sin Krankenhaus, – och derför tror jag det är så godt vi obligera honom att stadna qvar.

640 – Naturligtvis.

641 – Hör nu, Krankenhaus. Folket måste få veta, att Stjernkorsen ej är något helgon. Är det intet sannt, att han nästan hvar dag besöker de allra liderligaste ställen i socknen?

642 – Tyvärr är det sannt.

643 – Ack ja, Krankenhaus! Om salig Ödmark, som var en så förståndig och religiös man, skulle se huru det nu för tiden går till i Aulango prestgård! Det är intet|111| nog med att der städslas banditer, som fått spö, och pliktfällda qvinnor, som hållit på att svälta ihjäl med deras barn, för att de bättrat sig, som det heter. Der måste vara ett lefverne, bevare oss sådant lefverne, när intet ens den beskedliga mamsell Apollonia kunde soutenera sig der i två veckor, sedan Stjernkorsen amöblerat sig; dertill var menniskan alltför mycket modest. Men hvad är det för tider vi lefva i, Krankenhaus? Skammen går på torra landet i kappa och krage.

644 – Har icke nådig lagmanskan hört om zigenaren Bredström, som äfven kallas Josua Pamppuri?

645 – Hvad är det om honom? Jag har hört, att Stjernkorsen städslat en tattare till dräng och lofvat honom klockaresysslan, när den hygglige Talvinen blifvit afsatt.

646 – Jo men. Karlen skall ha suttit häktad i Åbo för tredje eller fjerde resan lösdrifveri, och sedan utredt blifvit att han är barnfödd i Aulango och varit synlig här i vintras och våras, har expeditionsfogden Mangel blifvit anbefalld att honom noga efterspana, vid ertappandet gripa och med vederbörlig fångskjuts till länsstyrelsen insända, såsom den der tillika är skäligen misstänkt för hästtjufnad, inbrott och rån på öppen landsväg.

647 – Nå? Och Stjernkors?

648 – Det var samma karl, som Stjernkors i våras städslade till dräng.

649 – Nej, hvad säger Krankenhaus? Det blir en deliciös anekdot. Hvad är det jag alltid har sagt, att ödet och rättvisan ha sin gång? Hör på, Krankenhaus. Nu går troligen Stjernkors, som vanligt, omkring och värfvar röster i byarna, för se, han vill med all gevalt substituera sig som fjerde på förslaget, men entretenera nu saken så, att Krankenhaus får ett par, tre pålitliga gummor, som Stjernkorsen tvungit att sluta med lönnkrögeriet, och skicka ut dem med anekdoten. Är jag förstådd?

650 – Ja, nådig lagmanska.

651 – Godt, Krankenhaus. Det är för det stackars folkets och samhällets eget bästa. Dygden är sin egen belöning, men jag vet, att Krankenhaus söker dispens för den lediga häradsskrifvaretjensten. Han skall få dispensen, Krankenhaus, han skall få tjensten, och när Rågberg lägger in om afsked, som kunde hända, ser Krankenhaus, så skall|112| jag se till hvad jag vidare kan göra för Krankenhaus. Adjö, Krankenhaus; glöm intet bort oss!

652 Notarien gick efter en nådig handkyss, och dagen derpå visste hela Aulango, att kuramgerens magister Stjernkors var tilltalad som medbrottsling i hästtjufnad, inbrott och rån på öppen landsväg, utom att han var instämd till domkapitlet att stå till svars för klagomål öfver ett liderligt och anstöteligt lefverne inom och utom hus.

653 Denna dag var en måndag, och på söndagseftermiddagen förut hade en mängd bönder och några herremän stämt möte i socknestugan, för att öfverlägga om en inlaga till Hans Majestät och domkapitlet angående fjerde förslagsrummet. Resultatet var, att en deputation, bestående af kronofogden Rågberg, Simon Sampi, Matts Kivi och ett par andra, genast afsändes till kuramgerens för att inhemta hans samtycke till socknemännens begäran.

654 Stjernkors vägrade tvärt.

655 – Huru? – sade han. – I hafven tre gamla meriterade prester på förslag, och nu viljen I begära mig, som knappt var född, när desse män redan buro kappa och krage, till fjerde på förslaget? Jag vet, att I gören det uti god afsigt och mindre för att förskaffa mig ett rikeligt stycke bröd, än för att Herren härtills har välsignat mitt arbete bland eder. Men Herren skall väl finna råd för eder äfven när jag är borta. Om I på detta sätt kringgån lagens bokstaf, hafven I dock alltid lagens ande emot eder. Huru skulle jag, som hvar dag bör predika hörsamhet för Guds och menniskors lag, vara sjelf den förste att bryta lagen?

656 Simon Sampi begynte att med bevekande ord skildra Idegrans gudlösa ocker och frågade med tårar i ögonen, om Stjernkors ville lemna dem i en sådan själasörjares händer.

657 – Så väljen Orre, – svarade Stjernkors.

658 Rågberg anmärkte med en axelryckning, att Orre var en sjuttioårig barnlös enkling, som alltid ansett inkomsterna vara hufvudsaken af embetet och derför i mer än trettio års tid sökt alla pastorater, som renderade tjugu tunnor mer än han hade förut.

659 – Så väljen Lysander!

660 Matts Kivi, som nyligen skjutsat en fora till S., der Lysander var kyrkoherde, tog sig förlägen vid örat och|113| menade, att prosten var beskedlig, men der voro dock i den härfvan några betänkliga knutar.

661 – Kanske prostinnan? – smålog Stjernkors, som kände sitt folk.

662 – Ackurat, – var svaret.

663 Och nu upplystes, enligt samstämmande rykten, att prostinnan var snål och elak, att hon vägde ytterst noga både smör och ostar, att hon aldrig gaf bränvin åt drängar och arbetsfolk, aldrig gaf mer än en half kopp kaffe åt gummorna m. fl. sådana betänkliga rykten, som ofta temligen oskyldigt komma i omlopp.

664 – Men jag vill minnas, – invände Stjernkors, – att prostinnan Lysander, som sjelf har åtta barn, likväl underhåller ett stort antal fattiga barn och att hon anlagt i S. en flickskola, som skall vara en välsignelse för orten.

665 – Ja, men der få de arbeta mer än läsa. De sitta halfva dagen och spinna det finaste garn och väfva det bästa lärft för prostinnans räkning, – knotade Kivi.

666 – Så mycket hellre bören I välja Lysander, för att prostinnan må lära edra döttrar spinna och väfva, – nickade Stjernkors.

667 Deputationen aflägsnade sig med oförrättadt ärende. Dagen derpå flög ryktet om Stjernkors på korpvingar öfver Aulango, och notarien infann sig hos sin nådiga beskyddarinna, för att aflägga pligtskyldig rapport.

668 – Stjernkors har blifvit spelad ur brädet, – lydde rapporten. – Rågberg lyckades ej hopsamla mer än två eller tre af de sämsta i socknen, men när Stjernkors ändå gick miste om belöning för alla sina intriger, ställde man till en deputation, och han låtsade frivilligt afsäga sig hela förslaget. Det sägs, att Stjernkors råder bönderne votera på Orre, och dertill har han sina goda skäl, ty Orre, som känner hans inflytande, har skriftligen förbundit sig att betala Stjernkors 500 rubel, derest han får pastoratet. Men Idegran å sin sida lagsöker alla, som ej votera på honom; jag har erbjudit mig att utfärda stämningarna ...

669 – Det blir delikata sportlar för Krankenhaus.

670 – Ej för sportlarnas skull. Men nådig lagmanskan har befallt, och jag lyder.

671 – Godt, Krankenhaus, allt går bra. Han skall hafva dispensen.

|114|

28. Profpredikanterne.

672 De lycklige, som fått förslag, infunno sig på bestämda tider i Aulango. Den förste var prosten Orre, en liten kry, hvithårig gubbe, som med sina sjuttio år på nacken såg ut att ännu kunna begrafva hälften af sin församling. Han var gammal och van: att predika prof, hade, så till sägandes, varit hans dagliga bröd. Han visste på hvilka sidor han skulle taga sina Aulangobor. Der funnos pietister: alltså predikade han med en suck om den dagliga bättringen. Der funnos hedbergianer: alltså talade han med en from, förtröstansfull blick om den allena saliggörande tron. Der funnos dygdemönster, högst belåtne med sin egen rättfärdighet: alltså fingo de vackra språken om rättfärdigheten i Syrachs och Vishetens bok ingalunda förgätas. Der funnos äfven drinkare, lönnbrännare, lustarnes tjenare af alla slag och i massa: alltså predikades om vingårdarnes dråpeliga must och jordens fetma på ett sätt, som kunde tolkas efter behag. Men då äfven lagens tuktomästare voro tillstädes i skepnad af lagman, kronofogde och länsman, fästades en tillbörlig vigt vid nödvändigheten att vara all verldslig ordning underdånig, och slutligen egnades, mellan allt detta, en torr och knapphändig betraktelse åt en af de allra herrligaste texter i Guds herrliga uppenbarade ord, – evangelium om de åtta saligheter, – ty det var allhelgonadagen.

673 Aulangoboerne tyckte på det hela mycket om prosten Orre. Der voro visserligen delade meningar och mycken kritik; spefåglarne begagnade naturligtvis den nära till hands liggande qvickheten att kalla profvet en orrlek. Men många tyckte det vara en ganska förståndig predikan, och lagmanskan för sin del var verkligt rörd. Det såg ut som om Idegran fått en rival.

674 Arvelin, som alltid var gästfri, bjöd efter gudstjensten prosten Orre på middag till Kallis. Der voro Idegran, Åkerström och några få vänner. Man talade mest om årsvexten, och de två medtäflarne spelade förträffligt sin|115| rol. Men Arvelin hade allt en räf bakom öronen. Vid en skål för den resande gästen tackade han farbror för sist.

675 – Ingen orsak, ingen orsak, – svarade Orre och började tala om Napoleon III.

676 – Hvad var det bror tackade Orre för? – frågade Idegran, när gästen aflägsnat sig.

677 – Ingen orsak, – var svaret. – Jag påminte honom blott om hans påpasslighet i Åbo, när jag tog ut mina betyg. Han lät sätta mig i bysis för trettio riksdaler.

678 – Det var då! – blinkade Idegran.

679 – »Men det var då, ja då!» – gnolade Arvelin ur den vackra duetten »Högre mot sanden».

680 Prosten Orre reste på eftermiddagen ganska riktigt sin kos. Men nu hade olyckan fogat, att den grymme, rofgirige vargen hade på hösten sönderrifvit en hel mängd af hans får, åtminstone fem eller sex, och då Aulango, efter hvad Orre hade sig bekant, var synnerligen berömdt för sin goda fårafvel, hvad var naturligare, än att prosten här och der vek in i förbifarten till de förnämligare bondgårdarne, för att göra sig underrättad om priserna, kanske också beställa några racetackor till våren? Lika naturligt var, att talet vid dessa besök föll på ett och hvarje, såsom den dyra tiden, den gamla kyrkan, den kostsamma prestgården, den betungande pastorsuppbörden, den dryga fattigvården och annat mer, som Orre tyckte kunde ställas så förståndigt, att kostnaderna borde minskas åtminstone till hälften. Derefter tog pastorn med vänliga handtryckningar farväl af gubbar och gummor, för att fortsätta resan till socknens andra gästgifveri, en mil ifrån kyrkan, hvarest han lät förmärka, att han ville förskaffa socknen kronopenningar till sex nya qvarnar och ett nytt fattighus, som skulle ställas så fiffigt, att socknen icke allenast hade ingen utgift derför, utan fastmer inkomst deraf.

681 Orres manövrer hörde till en gammal taktik, som mer och mer kommer ur bruk, men väl alltid skall vidhänga demokratiska val. Orre gjorde icke annat, än hvad Roms konsuler fordom gjorde och hvad Amerikas presidenter göra ännu i dag.

682 Det är likväl sällan en fördel att vara den förste i turen af tre profpredikanter. Många menniskor hålla för, att den har rätt, hvilken de sist hört, och medan intryc|116|ket af den förstes ord förbleknar, stiger nyfikenheten att få höra den andre och tredje. Alla diplomatiska konstgrepp kunde icke förhindra, att ju prosten Orre var nästan glömd, när den andre profpredikanten, kyrkoherden Lysander, följande söndag infann sig på täflingsbanan.

683 Lysander var en sextioårig, storvext, fet och svartmuskig man, som skulle bättre hafva passat i spetsen för en sqvadron tungt kavalleri, än som kommendör af herdestafven, derest icke hans godlynta och fridsamma utseende försonat åskådaren med hans skrämmande kämpagestalt. Man såg, att honom fattades hvarken godt hufvud eller god vilja, men allt hade blifvit förqväfdt under lifvets törnen. Han liknade en knotig tall, som förgäfves utsändt sina månggreniga rötter att proviantera mellan de magra bergskrefvorna och tycktes bedjande utsträcka sina hungriga grenar mot solens guld. Det trollord, som för honom betydde allt: – lycka, ära, lugn, samvetsfrid, dagens bröd och framtidens hopp, – det var allt ett godt pastorat. Han hade visserligen redan ett litet gäll, som gaf honom 150 eller 200 tunnor, men var tillika välsignad med åtta matfriska barn, som, utom maten, behöfde kläder på kroppen, skor på fötterna och nödtorftig skola i deras brunluggiga hufvuden. Detta var ock den rätta texten till Lysanders predikan, som enligt dagens evangelium borde handla om konungsmannens son. Konungsmannen hade en son, som var sjuk. Hvilka bekymmer hade man icke för sina barn! Kanhända hade konungsmannen många barn: der talas om »allt hans hus». Kanhända var han fattig och visste ej hvad han skulle företaga sig med de många barnen. Men då kom tröstaren ...

684 Och i den tonen gick hela predikan. Orre hade bedt Gud upplysa församlingen »med förstånd och vishet» i detta vigtiga förehafvande. Lysander ställde sin sak »i Guds och barmhertiga menniskors händer». Det var ett komplett tiggeri, sådant man tyvärr ej så sällan får höra vid dylika tillfällen. Der saknades icke ens den gnällande tonen. Stjernkors hade rodnat af blygsel, när han från sin bänk i koret hörde Orre predika, men när han hörde Lysander, stego svettperlorna på hans panna. Hvilken aktning kan folket hysa för en kyrka, som på detta sätt förnedrar sig sjelf?

|117|

685 Aulangoboerne tyckte ej heller om predikanten. De hade ingalunda varit så dumma, att de ej märkt de snaror den förste predikanten utlagt för dem; men det smickrade dem och roade dem att titta Orre i korten. Lysander åter var dem för grof, han gick för rakt på saken, de hade ingenting att öfva sin klyftighet på. Ingen församling tycker om att bortskänka sig som en allmosa, och följden var, att, oaktadt temmeligen många snyftningar i qvinnobänkarne, kyrkoherden Lysanders aktier syntes efter predikan så godt som förlorade. Hans enda företräde var, att han messade med stentorsstämma alldeles i bondsmak, medan Orres hesa gubbröst likasom hackade sönder messan i en syrpmaskin.

686 Lysander var efter gudstjensten bjuden till middag i prestgården. Den beskedlige mannen infann sig med det goda medvetandet att hafva predikat efter bästa förmåga för sina åtta barn. Hans första uppriktiga fråga var också hvad Stjernkors tyckte om hans predikan.

687 – Jag saknade något, – svarade Stjernkors med samma uppriktighet.

688 – Ja, – menade Lysander, – jag tänkte väl på att lägga till för det femte och för det sjette efter Luther och Björkqvist, men jag visste ej, om Aulangoboerne skulle tåla mer än en qvarts inledning, tre qvarts afhandling och en qvarts tillämpning.

689 – Nej, – smålog Stjernkors, – kyrkoherdens predikan var lång nog, men der saknades språket: »Söken först Guds rike, så faller eder allt detta till.»

690 – Hm, – nickade kyrkoherden, som ej hade råd att vara granntyckt, – det är lätt att säga för den som har hvarken hustru eller barn, men vet magistern hvad mina pojkar kosta i skolan? Och tror magistern, att en enda af mina gamla skolböcker duger åt dem? Nej, nytt skall det vara, och så skola flickorna lära sig spela fortepiano för att bli gifta, och så skall adjunkten, som förr hade 100 riksdaler om året, nu få 300 rubel. Det der »faller icke till», ser magistern, utan att man gör sig litet besvär ...

691 Att öfvertyga den omtänksamme husfadren om något annat, hade varit en förspilld möda. Det enda Stjernkors lyckades utverka, var att kyrkoherden Lysander ej reste omkring i socknen för att uppköpa grisar, likasom prosten Orre rest omkring för att uppköpa får.

|118|

692 Nästföljande söndag predikade Idegran prof. Kuramgerens, som numera kände sin kapellan, var så mycket mera nyfiken att höra hvilka lockbeten denne, den slugaste och samvetslösaste af de tre medtäflarne, skulle utlägga för sin församling, som ett besynnerligt öde förelagt honom, procentaren, det fruktansvärda evangeliet om konungens räkenskap. Men pastor Idegran bestod profvet. Hans värdaste kristne fingo höra en mycket vacker predikan. Han utlade texten högst ordentligt och utan att väja för de svärdsuddar, som i hvarje ord tycktes hota att genomstinga hans eget samvete. Han glömde ingalunda den moraliska tillämpningen, – huru vi alla behöfva fördragsamhet för våra små svagheter och brister och derför böra hafva öfverseende med andras fel o. s. v. Om sig sjelf talade han icke ett enda ord.

693 Allt detta var väl beräknadt. Idegrans ovänner hade ingenting att förebrå honom, hans vänner voro förtjuste i den utomordentliga, en själasörjare värdiga anspråkslöshet, hvarmed han, i så bjert motsats till sina föregångare, tycktes alldeles glömma sig sjelf, för att endast minnas sitt dyra kall och församlingens bästa. Orre, den ende farlige, var totalt slagen ur brädet, till och med hos lagmanskan Åkerström. Ingen tviflade mer, att ju Idegran skulle vid valet erhålla en mycket öfvervägande pluralitet.

694 Erland Stjernkors tillbragte nätterna utan sömn. Der var någonting inom honom, som jagade hvilan från hans ögonlock och beslutsamheten ur hans starka vilja. – Min Gud, upplys mig! – bad han tyst vid sig sjelf. – Hvad bör jag göra? Bör jag tala, eller måste jag tiga? Har du då inga andra herdar att hitsända, min Gud, än dessa tre, som alla komma för snöd vinning, ingen enda för att här utbreda ditt rike på jorden? O, jag vet, att du ock har rättskaffens, ödmjuke, sjelfförsakande tjenare; hvarför sänder du icke någon af dem? Och här är dock en stor hednamission midt i din kristna kyrkas sköte. Säg mig, min Gud, hvad jag bör göra, för att rädda så många själar, hvilka här skola andeligen dö! Vill du att jag skall tala, så gif mig makten dertill ... annars kan jag det icke, och de blinde skola här vara de blindes ledare ...

|119|

29. Aftonen före valet.

695 Valet i Aulango var bestämdt till domsöndagen, och vallängderna hade med mycken omsorg blifvit uppsatta och granskade veckan förut. Man var mån att icke minsta fel måtte insmyga sig och gifva anledning till besvär.

696 På lördagseftermiddagen gled öfver den nyfallna snön en vacker täcksläde in på Aulango prestgård, och ur släden steg en bepelsad äldre man. Det var kontraktsprosten och ordensledamoten doktor Ekhammar, som af domkapitlet förordnats att förrätta kyrkoherdevalet. Han mottogs och infördes med mycken uppmärksamhet af kuramgerens magister Stjernkors.

697 När gästen afkastat öfverplaggen, framträdde ur ulfvakläderna en vördnadsbjudande gubbe om några och sextio år, med gråsprängdt hår och ädelt, intelligent, men strängt utseende. Hans blick hade något klart och genomträngande, hans hållning var allvarlig, öfverlägsen och likväl intagande; der var ett naturligt drag af höghet. Man hade kunnat kalla honom en kyrkans furste, ifall den lutherska kyrkan erkände en sådan furstevärdighet, – ifall hon verkligen ville underkasta sig desse till »kyrkherrar» förvandlade herdar, som mången så naivt uttrycker sig.

698 – Nåväl, – sade han till Stjernkors senare på qvällen, när de genomgått vallängderna och förberedt allt till morgondagen, – hvad tycker magistern om församlingen?

699 Stjernkors redogjorde för sin erfarenhet under ett års tjenstgöring i Aulango. Han skildrade församlingen såsom en af de djupast sjunkna i hela landet och dolde alldeles icke sin öfvertygelse, att ju roten till förderfvet låg i ett förfärande andeligt mörker, som uppstått deraf, att själavården i mer än en mansålder varit groft försummad af ortens presterskap.

700 – Magistern torde ha rätt, – sade kontraktsprosten. – Jag kände Ödmark. Godmodigare, gladlyntare, älskvärdare menniska kunde man sällan se. Han var i stånd att skänka bort rocken af kroppen. Naturen och lyckan hade båda slösat på honom sina rikaste gåfvor, och likväl|120| blef han en olycka för sin församling, sin familj och sig sjelf. Förklara mig denna gåta!

701 – Utan Guds Ande varder ljuset i oss förvandladt till mörker.

702 – Så är det. Ödmark var en man med hufvud och hjerta, men utan karakter. Hans vilja var svagare än ett barns; han drefs som himmelens moln af hvarje vindpust. Han hitkom med intrycken från en lättsinnig ungdom, ett lättsinnigt hof, en lättsinnig tid, här fann han vänner af samma sort, som ständigt hindrade honom att vakna ur sin förblindelse. Han lefde inom sitt hus i sus och dus, men aktade sig väl att stöta mot formerna och mot yttre anständighet. Hvad vill ni kyrkan skall göra med en sådan tjenare?

703 – Varna, åter varna, derefter suspendera, slutligen afsätta, såsom vår kyrkolag påbjuder.

704 – Magistern är ung, och för det unga, brådskande nitet tyckes sådant alldeles sjelffallet. Men försök att styra en kyrka, sådan som vår. Sätt er till doms öfver presternes samveten, när ni icke har yttre, klara, juridiska bevis, och betänk er noga, innan ni, till alla bespottares glädje, rör vid kappan, kragen och ståndets anseende. Ödmark blef varnad, gång efter gång; hans suspension låg färdig, när döden kom emellan. Pastor Idegran var inrest till Åbo några veckor förut och förklarade sub secretospråk: latin, så ondt det gjorde honom, att han omöjligen kunde längre stillatigande åse församlingens ytterliga vanvård och det oanständiga lif, som fördes i prestgården.

705 – Pastor Idegran?

706 – Det tycks förvåna magistern? Hvem var väl närmare, än han, att tala till församlingens bästa?

707 – Det är sannt, – svarade Stjernkors och bet sig i läppen.

708 – Kort sagdt, ni finner, att domkapitlet gjort allt hvad man rimligen kunde begära. Domkapitlet kunde hvarken afskära vår tids kyrka från allt inflytande af ett föregående, mera fritänkande tidehvarf, eller sätta sig öfver lagliga former, för att döma en kyrkoherde kappan förlustig.

709 – Skulle ej möjligen elfvatusen själars timliga och eviga välfärd ha bordt väga mer i vågskålen?

710 – En million åttahundratusen själars välfärd beror för närvarande derpå, att Finlands kyrkolag blir samvets|121|grannt iakttagen, – genmälde kontraktsprosten med en axelryckning. – Men låt oss icke mera tala derom. Hvilken af de tre föreslagne anser magistern lämpligast för församlingen och närmast förtjent att komma i fråga vid valet?

711 – Min ställning är grannlaga. Jag ber att få lemna frågan obesvarad.

712 – Nej, för all del. Jag vet, att magistern afböjt ett förfluget projekt från en del af församlingen. Jag gillar en sådan grannlagenhet mot äldre, meriterade sökande; jag finner den ganska berömvärd. Men derför har också magistern frihet att yttra sin uppriktiga mening. Magistern och jag stå ju här som opartiska vittnen. Vi sköta blott mekaniken och influera alldeles icke på valets utgång. Likväl förmodar jag, att magistern ej kan förblifva alldeles likgiltig. Svara mig således: hvem anser magistern vara den värdigaste att få pastoratet?

713 – Om jag ålägges att yttra mig, – svarade Stjernkors med en lätt bugning, – så måste jag beklaga, att bland så många värdige äldre prestmän, som kunnat komma i fråga på förslaget till Aulango, ingen haft mod att söka en så illa beryktad församling, der dock ett så stort och välsignelserikt Herrens skördefält väntar på rätte mannen. Jag anser, bland de tre föreslagne, kyrkoherden Lysander vara den minst ovärdige.

714 – Huru? Den minst ovärdige? – upprepade kontraktsprosten med ett moln på sin ärevördiga panna.

715 – Sådan är min mening, – svarade Stjernkors lugnt. – Jag anser stora och rika pastorater vara en olycka för den finska kyrkan, emedan så ofta helt andra bevekelsegrunder, än kyrkans och församlingens väl, komma i fråga vid deras ansökande. Lysander tigger sig till pastoratet; det är beklagligt, men det är likväl mera ursäktligt, än att på sidovägar smyga sig dertill, eller att i hemlighet använda både hotelser och lockelser för att erhålla rösterna.

716 Kontraktsprosten gick tankfull några slag öfver golfvet. – Detta är en svag punkt i vår kyrka och lätt att angripa, – yttrade han. – För min del anser jag det vara lyckligare, om presterne tillsattes af kyrkostyrelsen, icke af folket. Men hvad blir det då, mina liberale herrar, af kyrkans demokrati? De stora pastoraterna äro eder en hierarkisk styggelse, tilldess att ni sjelfve sitten i ro|122| vid ett sådant. Pastoralexamen är ett dylikt oting, tilldess att ni sjelfve hafven den bakom ryggen, och likväl inkommoderar eder det fria prestvalet. Detta är ej konseqvent, unge man. Man måste veta hvad man vill och huru man vill.

717 – Jag är ej liberal, herr doktor!

718 – Nå, det fägnar mig. Jag har sett så många unga prester nu för tiden bitne af Kierkegaard och anstuckne af Parker.

719 – Jag är ej liberal nog, att löpa efter de unge profeterne, som angripa våra trosartiklar, men jag tillstår, att jag, med Kierkegaard, anser kyrkans nuvarande former alltför urvuxna. Hvart jag vänder mig, ser jag ofantliga massor dödt skal, liflösa ben, i hvilka ingen fläkt af Guds Ande mera blåser. Stundom uppkomma här hvirfvelvindar, som afbryta vindstillan och tyckas föra generationen framåt, men efter en kort tid dö de bort, och deras rum varder icke mera funnet bland menniskor. Utan tvifvel äro de väckelser och förebud, men sanningens och ödmjukhetens ande bor icke i dem; derför stillna de sakteligen af. Herren skall en dag uppväcka starka stormar, som rensa agnarna från hvetet.

720 – Unge man, – yttrade kontraktsprosten, i det att hans klara höghetsblick hvilade på Stjernkors med ett öfverväldigande lugn, – ni tillhör den oroliga, pockande tid, för hvilken intet bestående mera duger. Ryck undan statskyrkan, och ni står på en slipprig, halkande planka midt i forsen. Ni vet endast hvad ni icke vill; allt öfrigt är dimmor.

721 – Nej, herr doktor, jag vet hvad jag vill, och det är Guds rike på jorden. Men dess nya former, som en ny Luther en dag skall väcka till lif, känner jag lika litet som någon annan. Jag vet blott, att om statskyrkan svigtar, återstår likväl någonting oförstörbart, som är själen i denna kyrkas oviga, bristfulla, sjukliga kropp; – den osynliga kyrkan står qvar och bidar sin mästare.

722 – Och jag, – genmälde kontraktsprosten med en lätt ironi, – jag känner ingen kyrka efter mitt eget hufvud, ej heller känner jag någon annan Luther, än vår gamle, förträfflige vän, den gudsmannen Martin af samma namn. I stället att befatta oss med onyttiga spörsmål, dem skriften förbjuder, föreslår jag, att vi tänka på morgondagens|123| vigtiga frågor. Orre känner hela verlden; han söker nu 28:de lägenheten, sedan han fick ordinarie tjenst. Men Idegran har jag hållit för en formkarl, en passionerad jordbrukare, ingenting värre. Har någonting annat kommit till magisterns kunskap, är det en pligt att icke förtiga det.

723 – Jag har inga bevis, endast moralisk öfvertygelse.

724 – Och likväl framkastar magistern yttranden, hvilka, – ursäkta mig! – nog mycket likna smädelser mot en embetsbroder, – genmälde kontraktsprosten strängt.

725 Stjernkors rodnade. – Jag har yttrat mig ogerna och blott på min förmans befallning, – svarade han; – men efter det skett, vill jag också bevisa hvad jag sagt.

30. Valet.

726 Domsöndagen inbröt frostig och klar öfver den vintriga bygden. Marken var höljd af ett lätt snötäcke; sjöar och elfvar hade i två veckor legat snärjda i vinterns bojor, och i de löflösa skogarne sökte hjerpar och tjädrar förgäfves dölja sig för jägarens lod.

727 Kontraktsprosten och ordensledamoten doktor Ekhammar var bittida i rörelse och beredde sig på domsöndagens text, ty han skulle predika. Det hade visserligen varit för honom en ringa sak att uppträda oförberedd, men det hörde till hans ordentliga vanor att alltid förut memorera hufvudpunkterna på det oktavblad papper, som han bar instucket i psalmboken och som skulle ligga framför honom på randen af predikstolen. Dessutom hade han förnummit ett rykte, att kuramgerens magister Stjernkors tog sina predikningar temligen fritt och hvarken brydde sig om ordentlig inledning, afhandling eller tillämpning, eller ens om de sedvanliga två, tre eller fyra momenterna; hvilket allt i kontraktsprostens ögon var formlöst och mindre tillständigt, hvarför han så mycket hellre ville sjelf föregå med exemplet af ett systematiskt och vårdadt framställningssätt.

|124|

728 Lika bittida hade Simon Sampi och Matts Kivi opåkallade infunnit sig, för att klaga öfver motpartiets vigilationer för Idegran. Stjernkors hade, med undantag af det råd han på enträgen begäran gifvit till Lysanders förmån, omsorgsfullt undvikit hvarje inblandning i denna grannlaga fråga. Han vägrade äfven nu att lyssna på sina vänners klagomål, men kontraktsprosten förnam de klagandes röster från rummet bredvid och önskade höra hvad de hade att anföra.

729 Sampi visste berätta, att klockaren Talvinen flera dagar förut gjort sin rund hos alla, som ansågos mindre pålitliga, och föreställt dem, huruledes Idegran, om han blefve kyrkoherde, skulle hafva fördragsamhet med sina många gäldenärer i socknen och måhända efterskänka en del fordringar, eller bevilja långt anstånd; men blefve han tvungen att söka ett annat pastorat, skulle han ofelbart utsöka alla fordringar till sista skärfven, hvilket blefve mångens lika ofelbara ruin. Dessutom förestode i sådant fall den dryga kostnaden att bygga en ny kyrka, som en ny pastor ofördröjligen skulle påyrka; hvaremot Idegran ville ställa en sådan fråga på framtiden och undertiden med sin utomordentliga skicklighet öka den kyrkobyggnadskassa, hvilken han redan förstått att, till församlingens stora fördel, sammanspara. Allt detta gjorde Idegrans val på förhand så godt som afgjordt.

730 Matts Kivi å sin sida klagade, att under hela natten varit rummel och folksamlingar på alla krogar i Aulango, och bränvin hade utdelats gratis, man visste icke af hvem. Men det allmänna ropet hade hörts på krogarne, att den, som understode sig att votera på någon annan än Idegran, han skulle taga vara på lif och lemmar, hus och ladugård, ty der skulle hållas en räfst med alla landsförrädare, som ville afskaffa bränvinspannorna och förnärma Aulangoboernes gamla rättigheter. Hvilket allt från andra sidan, likaså afgjordt som klockarens nit, betryggade kapellanens förestående val till kyrkoherde i Aulango.

731 Kontraktsprostens stränga panna mulnade. – Jag finner, att magisterns farhågor varit grundade, – yttrade han, – men då inga faktiska bevis föreligga, kan valet icke uppskjutas. Jag vill draga försorg om att saken sedermera undersökes, innan domkapitlet på grund af valet utnämner kyrkoherden, och att särskildt klockaren skall stå till svars för sin opåkallade inblandning.

|125|

732 – Jag hemställer, – anmärkte Stjernkors, – huruvida ej några åtgärder borde vidtagas, för att afböja en alltför stor folkträngsel i kyrkan, emedan både tak, golf och väggar äro i hög grad bofälliga.

733 Kontraktsprosten smålog. – Jag förmodar, – svarade han, – att en kyrka, som tjenstgjort i 400 år och varit vittne till 20 eller 30 kyrkoherdeval, icke heller nu skall begrafva församlingen under sitt grus. Var god och tillsäg emellertid, att alla utgångar hållas öppna.

734 Tiden var inne och gudstjensten begynte. Kyrkan var, som man kunnat förutse, öfverfylld af folk, men intet misstänkeligt tecken lät frukta en förestående fara.

735 Stjernkors förrättade messan, och kontraktsprostenoriginal: kontraksprosten Ekhammar predikade öfver dagens gripande text, som tycktes böra med kopparhamrar bulta på alla sofvande samveten. Predikan var värdig och vacker, moderat i orden, allvarlig i innehållet. Det lefvande lifvet låg här nog mycket inklämdt emellan den systematiska formen. Den himmelens ljungande eld, som förskräcker den obotfärdige och lyser den ångerfulle med eviga solstrålar, låg här gömd under förmaningar, som mera liknade faderliga råd, än frågor på lif och död till det vacklande menniskohjertat. Dock var intrycket märkbart godt, och äfven de ofridsammaste i denna stora, blandade församling af kristna, halfkristna och vilda hedningar förhöllo sig vördnadsfullt stilla under hela gudstjensten.

736 – Jag finner intet skäl till klagan öfver församlingens andakt, – yttrade kontraktsprosten, när han, utkommen i sakristian, aftorkade sin svettiga panna.

737 Valet begynte efter den förut behörigen justerade vallängden. Pluraliteten tycktes gifven redan från början. Trettio hade redan utan undantag voterat på Idegran, innan Simon Sampi, som var den trettioförste, hade mod att med hög röst uttala namnet Lysander.

738 Ett mummel, hälften hot och hälften hån, förnams bland kapellanens talrike anhängare, som likt en tät mur hade skockat sig närmast kring altaret.

739 Men nu visade sig, att meningarne voro mera delade, än mången föreställt sig. Om Idegran hade många anhängare, så hade han äfven många fiender, och om Aulango kyrka nu slöt inom sig en mera förvildad hedendom, än många andra kyrkor i landet, så hade icke heller det lef|126|vande lifvets ord, hvilket Stjernkors under ett års tid så kraftfullt och välsignelserikt uttalat, allestädes fallit på hälleberget, på landsvägen eller bland detta lifvets törnen. Det fordrades endast ett modigt föredöme, och sedan detta var gifvet, begynte röst efter röst falla på Lysander, några få äfven på Orre. När ungefär tre fjerdedelar af församlingen voterat, tycktes rösterna väga ungefär jemnt på båda sidor, och ingen kunde förutse valets utgång.

740 Detta bragte Idegrans anhängare och hela det mäktiga bränvinspartiet i raseri. Många af dem gingo ännu i florshufvor efter nattens Molochsdyrkan och togo nu sin skada igen för den återhållsamhet de visat förut under gudstjensten. Utanför kyrkodörrarne hördes vilda rop, som snart öfvergingo till handgripliga skäl, och ett slagsmål uppstod, hvars oljud innan kort trängde till kyrkan och hotade att alldeles öfverrösta de voterande närmast altaret. Stjernkors gick ut för att söka återställa ordning och lugn. Knappt hade han visat sig på den höga kyrktrappan, innan all den bitterhet, allt det hat, som han så länge ådragit sig hos bränvinspartiet, nu brusade löst mot honom allena. Alla hans försök att tala till den uppretade folkhopen voro förgäfves, stenar och afbrutna gärdsgårdsstörar begynte hagla omkring honom, och när han, för att icke reta massorna, ville draga sig tillbaka till kyrkan, stängdes hans återtåg af fem eller sex rusiga karlar, som fattade honom bakifrån och upplyftade honom, för att kasta honom från trappan ned bland den ursinniga hopen.

741 Erland Stjernkors var ingen vekling, hvars armars muskler bortdomnat vid boken, och han lyckades en stund med framgång skaka de djerfve ifrån sig, men han skulle hafva varit förlorad, derest icke en mörkluggig gestalt med hufvudet förut kilat sig in midt ibland hans motståndare och, utan att akta hugg eller slag, med otrolig vighet gifvit den ena en puff för magen, den andra ett rapp öfver ansigtet och den tredje ett högst konsterfaret krokben, med den ypperliga effekt, att trappan innan kort blef rensad från fiender och reträtten fri.

742 I stället att begagna detta tillfälle till flykt, begagnade Stjernkors den tystnad, som uppstod af mängdens förvåning öfver detta uppträde, framträdde på trappan, upptog sin finska psalmbok och började med hög röst psalmen N:o 404 om yttersta domen: Jo aiwan läsnä aika onspråk: finska, hvari|127| strax flera röster hördes instämma både vid trappan och nedanför. Strax afbröts psalmen af ursinniga rop, men allt flera sjungande kommo dertill och fortforo oförfäradt att vidhålla melodien. En besynnerlig strid uppstod, af helt annan beskaffenhet, än nyss förut. Stundom hördes endast de gräsligaste missljud, stundom bröt sig psalmen oemotståndligt igenom, men slutligen hade motpartiets hesa bränvinsstämmor förlorat mod och andedrägt, ... hög och fulltonig ljöd den mäktiga sången under bar himmel i den frostiga vinterluften, och det eviga ordets tjenare stod som en fridsengel med blottadt hufvud och förklarad blick på kyrkotrappan, prisande Gud för hans Andes makt öfver arma, blinda, förvillade menniskosjälar.

31. Det nya valet.

743 Valet på domsöndagen utföll så, att kapellanen pastor Idegran erhöll 37⁶⁸⁰³⁶³⁄₈₂₀₀₀₅, kyrkoherden Lysander 37¹¹⁹⁄₅₈₃ samt prosten Orre 2⁹³³⁰⁄₉₇₇₉ mantals kallelseröster. Idegran skulle således ha fått pastoratet med mycket bråk, Lysander skulle med mindre bråk ha fått den äran att stå i minoriteten, och Orre slutligen skulle, ej utan temligt bråk, han också, hafva »fått sina skjutspengar»,*)Den tron är allmän, att när en profpredikant får åtminstone någon röst vid valet, bekommer han skjutspengar af domkapitlet, hvarför mången af medlidande ihågkommes med något mantals kallelse. – derest ej domkapitlet, på goda skäl, funnit sig befogadt att annullera hela valet.

744 Kontraktsprosten doktor Ekhammar var med rätta uppbragt öfver de oordningar, intriger och bullersamma uppträden, som vid detta tillfälle väckt allmän förargelse. Klockaren blef ögonblickligen suspenderad; kuramgerens magister Stjernkors fick – en skrapa. Alla förståndiga personer i Aulango voro ense med lagmanskan Åkerström derom, att en prest, som företager sig att sjunga en psalm|128| utanför kyrkan, har svårligen förbrutit sig mot all religiös anständighet och bör allvarligen näpsas. Ryktet visste berätta, att Stjernkors, som redan hade så mycket på afvigan af sin meritlista, snart skulle förordnas till någon annan församling, der han mindre komme i tillfälle att förvilla det lättrogna folket.

745 Ekhammar, understödd af kronofogden Rågberg, lät uppkalla en mängd af Idegrans anhängare till förhör. Men den sluge kapellanen hade så väl förstått att igensopa spåren efter alla mullvadsgångar, att ingenting upptäcktes och allt skyldes endast på klockaren Talvinens fjesk. Hela saken stadnade snart dervid, att domkapitlet utsatte nytt val till söndagen efter trettondagen.

746 Partierna förberedde sig å nyo med största ifver till den afgörande striden. Stjernkors förhöll sig alldeles passiv.

747 Juldagen öfverraskades han af en högst oväntad syn. I första bänken närmast koret, – Aulango förnäma damers helgade hedersrum, der aldrig i mannaminne någon ofrälse person af mindre än tromans värdighet erhållit plats, – kort sagdt, i detta oåtkomliga högsäte satt nu vid lagmanskan Åkerströmsoriginal: Akerströms sida ett medelålders fruntimmer, som Stjernkors tyckte sig hafva sett någongång förut. Han betraktade henne närmare och igenkände mamsell Apollonia Durin.

748 Detta var ett djerft steg af mamsell Apollonia efter de upptäckter, som gjorts uti hennes kappsäck. Men hon reste in hos domaren i orten: hon stod under högt beskydd.

749 Kronofogden Rågberg, i egenskap af Allfrida Ödmarks förmyndare, lät icke häraf förskräcka sig. En vacker dag fick demoiselle Durin vederbörlig stämning till det snart förestående vintertinget, för att redovisa för åtkomsten af åtskilliga, framlidne prosten Ödmarks arfvingar tillhöriga dyrbarheter, hvilka icke allenast på samma gång som demoisellens egna effekter blifvit tillvaratagne från en misstänkt person, utan ock visade spår af utskrapade namn och befunnits inlagda i gamla bref, adresserade till merberörde demoiselle Apollonia Durin.

750 Det dröjde dock icke länge, innan tingsskrifvaren Krankenhaus, i egenskap af ombud för bemälde demoiselle Apollonia Durin, uttog kontrastämning mot krono|129|fogden Rågberg, som ålades att redovisa för åtkomsten af berörde, demoisellen tillhöriga effekter, hvilka kronofogden föregaf sig hafva tillvaratagit af en misstänkt person. Bakom denna stämning igenkändes utan svårighet domarens egen hand. Ett inveckladt juridiskt trassel emellan ortens maktägande potentater hotade att ytterligare förvärra den redan allmänna stora schismen och det jäsande partihatet med anledning af pastorsvalet. Öfverallt var förbittring, ofrid, missämja. Eviga fridsord, dem Erland Stjernkors utströdde i denna svallsjö af menskliga lidelser, tycktes försvinna som maktlösa regndroppar i öknens brännande sand.

751 Så förgick julhelgen, och den nya valdagen kom. Åter predikade kontraktsprosten doktor Ekhammar, denna gång strängare än förut, och åter satt han, efter gudstjenstens slut, framför altarkransen, för att förrätta pastorsvalet. Men partierna kände nu bättre hvarandra och voro derför äfven bättre beredda. De hade låtit gå budkafvel till de aflägsnaste delar af socknen, för att hopkalla många, som annars knappt en gång om året besökte kyrkan, och derigenom voro båda partierna väl en tredjedel manstarkare nu, än vid förra valet. För ordningen var visserligen ingenting att frukta, ty kronofogden hade utverkat, att ett kompani af länets indelta militär var samladt i kyrkobyn. Men trängseln i kyrkan och kyrkans ingångar blef desto fruktansvärdare. Aldrig hade en sådan folksamling varit sedd i Aulango.

752 Gudstjensten slöts klockan ½ 12, och valet begynte klockan 12. Rösterna utföllo denna gång i början nästan jemnt på alla de tre sökande. Till mångas stora öfverraskning tycktes till och med pluraliteten luta åt den sida, som sist hade stadnat i en så förkrossande minoritet, nemligen prosten Orre.

753 Orsaken dertill var ganska enkel. Idegrans anhängare hade utspridt så smädeliga rykten om kyrkoherden Lysander och hans snåla pastorska, att mången Lysandrian deserterade från sina fanor, men gick i förargelsen icke öfver till Idegran, utan till Orre. På samma sätt hade Lysanders anhängare ingalunda skonat kapellanen pastor Idegran, hvarefter många bland dennes anhängare likaledes rymde ifrån sin fana, men i samma förargelse icke gingo öfver till Lysander, utan äfvenledes till Orre. Deraf hände, att när i mörkningen, klockan vidpass fyra på e. m., unge|130|fär två tredjedelar af församlingen hade voterat, stod valet så, att Orre hade vidpass 18, men Lysander och Idegran hvardera blott mellan 15 och 16 mantal.

754 Nu gällde för båda partierna att försöka det yttersta. Anblicken af en liten trupp indelte, hvilken, liksom händelsevis, befann sig i närheten af klockstapeln, förfelade icke sin verkan, ty hvarken oljud eller öppen våldsamhet störde valets regelbundna gång; men desto ifrigare puffades, hotades, lockades och svors mellan tänderna man och man emellan. Kölden derute var temligen skarp; i kyrkan uppstod en kall dimma af förtätade vattenångor, förorsakad af luftdraget genom dörrarna, som stodo öppna för trängseln, och kontraktsprosten Ekhammar kände sina leder genomisas af köld.

755 Han befallte derför stänga den lilla ingången närmast hans plats vid altaret. Men just der var trängseln värst. När denna dörr ej kunde stängas, lästes båda korsdörrarna och stora dörren gent emot altaret i lås af väktaren, men då, detta oaktadt, kölden fortfor att inströmma genom den lilla dörren till koret, lät prosten bana sig väg till sakristian, för att der, mera i skydd för luftdraget, fortsätta valet.

756 Just då var partiernas ifver och väntan spänd till det yttersta. Der uppstod ett mummel, att valförrättaren ville draga sig undan, på det att ej församlingen måtte kunna kontrollera rösterna, och hela folkmassan rusade efter mot sakristian. Kratsch ... ett brak hördes och derpå ett anskri. De längesedan murknade golfbjelkarne till venster i koret brusto för tyngden af denna tätt sammanpackade menniskomassa, och femtio eller sextio personer störtade med golfvet ned i de derunder belägna gamla grafvarna.

757 Mörkret, som redan begynte starkt inbryta, ökade fasan af detta uppträde. Kyrkan uppfylldes af förvirring och jemmerrop. Alla skyndade att rädda sig genom flykten, i den tron att det åldriga templet ramlade ned öfver deras hufvuden. Men dörrarna voro lästa. Utgångarne spärrades ytterligare af hopar, som blindt rusade öfver hvarandra och förtrampade hvarandra. Vid stora dörren gentemot altaret lågo på detta sätt tre eller fyra hvarf menniskor öfver hvarandra, och allt flera rusade till, utan att i deras sanslösa förskräckelse lyssna till någon varning eller ens tänka på någon annan utväg.

|131|

758 När olyckan inträffade, hade Erland Stjernkors nyss lemnat sin plats i koret, för att följa valförrättaren. Med sin klara, praktiska blick fattade han genast följderna af en sådan panik och skickade väktaren att uppläsa stora dörren, medan han i samma ändamål skyndade till södra korsdörren. Detta lyckades honom, och så många, som hade nog sans att söka sig ut denna väg, undkommo utan svårighet. För väktaren deremot var det ogörligt att bana sig väg till stora dörren. Länsmannen, expeditionsfogden Mangel, hade framför allt trott sig böra beskydda doktor Ekhammar och befann sig hjelplös instängd i sakristian.

759 Knappt blef Stjernkors varse de hjertslitande uppträdena vid stora ingången, innan han ilade ditåt, hoppande öfver bänkarnas skrank. Men till dörren var alldeles omöjligt att komma fram, och ingen annan utväg återstod, än att sönderslå närmaste fönster.

760 Var det vördnad för helgedomen, eller var det snarare allas rådlöshet, – ingen hade funnit på denna enkla utväg. Han, presten, var den förste, som sönderslog kyrkofönstret. Rutornas klingande och bågarnas knakande gåfvo tillkänna en utväg till flykt. Så många, som ännu hade något slags medvetande, följde anvisningen och hoppade ut genom fönstret.

761 Icke nog dermed. Förrän dörren kunde öppnas inifrån, måste man befara, att många af de der öfver hvarandra liggande menniskorna skulle qväfvas eller trampas ihjäl. Erland Stjernkors, presten, var derför äfven den förste, som utifrån riktade hugg på hugg med en yxa mot kyrkodörren, och snart bistods han deri af de närstående soldaterne. För deras förenade krafter gåfvo ändtligen de tunga, massiva dörrhalfvorna vika, och just när mörkret fullständigt inbrutit, var utgången fri.

762 Hvilken anblick! Vid skenet af i hast anskaffade lyktor och pertbloss lågo der döde och döende om hvarandra, blandade med andra, som lågo der endast afsvimmade eller lindrigt skadade. Från alla håll tillströmmade folk, som räddat sig genom de öfriga utgångarna. Alla skreko om hvarandra, många befallte, ingen lydde. Doktor Ekhammar, som först nu lyckats bana sig väg till stället, såg sin myndighet vanmäktig gentemot denna upprörda folk|132|massa. Med största möda lyckades Stjernkors anskaffa bärare, som bortförde döde och sårade till de närmaste gårdarna, och före nattens inbrott kunde man ändtligen stänga det olycksaliga templet efter detta olycksbådande val.

32. Händelser, intriger och bekännelser.

763 Morgonen efter olyckshändelsen anställde domaren, kronofogden och länsmannen syn i kyrkan. Det befanns, att en af de genommurkna golfvasarne under koret hade brustit för tyngden af den tätt packade menniskomassan, till följd hvaraf golfvet på norra sidan af koret instörtat. Skadan var i sig sjelf mindre betydlig, men yppade mera hotande faror för framtiden, emedan regn och snö så länge trängt in genom det bristfälliga taket och de remnade murarne, att nästan allt trädvirke i kyrkan, isynnerhet vasar och läktare, var förstördt af röta. Kronofogden, som varit en af de verksammaste och rådigaste vid olyckstillfället, underlät icke heller att med kraftiga ord förehålla församlingsboerne den ytterliga likgiltighet, hvarmed de låtit kyrkan förfalla, utan att vara betänkte på byggandet af en ny. Detta var ock en predikan öfver dagens text. Der beramades en socknestämma, som beslöt tillkalla en arkitekt och nedsätta en kyrkobyggnadskomité.

764 Fyra personer hade afbrutit ben eller armar vid golfvets instörtande, och några andra hade blifvit mer eller mindre skadade. En vida större förödelse hade förskräckelsen anställt. Ur den förtrampade hopen vid stora utgången framdrogos åtta döde; tre dogo dagen derpå och tre andra de följande dagarne, summa fjorton. De halfkrossades, ledbrutnes och annars skadades antal gick till inemot sextio. Bland de sårade var gamle jägmästaren von Holbach, som fått ett par refben krossade, och tingsskrifvaren Krankenhaus, som afbrutit högra armen.

765 Det var en gripande syn, när alla de omkomne på andra söndagen efter trettondagen gömdes i den snöbe|133|täckta jordens sköte. Den dagen var blidväder, solsken och något som nästan liknade en vårkänsla i luften. Tvåtusen menniskor af alla åldrar stodo rundtomkring med blottade hufvuden, och den fasta jordens golfvasar störtade icke in, den höga himmelens tak föll icke ned öfver dem. Stjernkors talade. Han hade en god text, och han väjde icke för att begagna den. Hans Mästare hade räckt honom fästet af ett barthuggande svärd, och han grep det med kraft.

766 Han hade framför sig djupt förkrossade menniskor; men i stället att genast räcka dem hugsvalelsens tröstebägare, tycktes denne obeveklige domare endast vilja kasta dem ännu mycket, mycket djupare ned i stoftet inför den Allsmäktiges thron. Han kände sitt folk och menniskohjertat; han visste huru snart dagens flyktiga rörelse åter skulle förgå, om han icke lyckades att rista den för alltid med eldskrift i åhörarnes själar. Han framlade mäktigt och klart huru hela församlingen och hvar och en särskildt hade de fjorton offrens lif på sitt samvete, – i yttre måtto för att de vårdslösat sin kyrka, i inre måtto långt mer för att de vårdslösat sin Gud. Der fick ingen anse sig skuldfri; de stodo der alla som mandråpare inför verlden och som blodfläckade, syndbelastade hedningar inför deras Gud, hvars dom en gång skulle drabba dem alla.

767 Bland åhörarne funnos några, som, i likhet med lagmanskan, tyckte detta vara »det skamlösaste de någonsin hört». Andra svimmade af förskräckelse; många kände, att det gått »ett svärd genom deras själ». Intrycket var mäktigt, men Stjernkors ville ock göra det varaktigt. Han kallade alla, så många som ville, att efter begrafningens slut infinna sig i kyrkan till skriftermål och aflösning. Inemot sexhundra personer följde kallelsen. Att gifva nattvarden åt så många på en gång, var nästan ogörligt. Stjernkors erbjöd sig derför att genast efter aflösningen utdela sakramentet åt en del, åt de öfriga dagen derpå. Så skedde, – och då följde hugsvalelsen.

768 Emellertid hade valet blifvit ofullbordadt och utsattes för tredje gången till kyndelsmessan. Men innan dess hände sig, att den store Domaren kom emellan. Den äldste och förste af de föreslagne till Aulango, prosten Orre, kallades oförmodligen ur lifvet och verlden, från alla sina många små spekulationer på så eller så många tunnors större inkomst. I hans ställe uppflyttades Lysander på första och|134| Idegran på andra förslagsrummet, hvarefter en tredje sökande, en gammal kapellan vid namn Röding, uppfördes på tredje förslagsrummet och predikade prof.

769 Röding var en tyst och saktmodig man, som tyckte om att göra så litet väsen som möjligt i verlden. Han hade suttit i mer än tjugu år vid ett litet kapell på Åland med 100 tunnor om året samt några fjerdingar ströming och torsk och skulle väl suttit der än i dag, om icke en af hans gamla vänner i Åbo hade med list och halft våld trugat honom att lemna sin fullmakt och papper in blanco att söka någon passande bättre lägenhet. Röding hade så när fått slag, när han en vacker dag fick veta, att vännen för hans räkning ansökt det stora och illa beryktade Aulango. Så mycket nöjdare var den gode kapellanen, när han blef förbigången vid första förslaget och kunde hoppas att få sitta i fred på sin kära ö med sina strömingar, sin torsk och sina gamla, hederliga kapellboer. Men hvem målar hans häpnad, när hans öde, detta oaktadt, förde honom till ett rum på det nya förslaget! Saken stod icke mer att hjelpa, Röding reste till Aulango, predikade prof, efter det nu en gång skulle så vara, med det hemliga hopp, att församlingen måtte finna honom så olämplig som möjligt. Detta lät han också tydeligen förmärka. Dock, menniskan är ett nyckfullt väsende, och just det, att den anspråkslöse mannen visade sig så litet mån om att få pastoratet, hade, jemte hans allvarliga och rättskaffens predikan, den påföljd, att församlingen, – ännu uppskakad af den förra olyckliga valstriden mellan Lysander och Idegran, – visade sig genast väl stämd mot den nye profpredikanten.

770 Valet utsattes för fjerde gången till fastlagssöndagen, och de två gamle medtäflarne, som båda hade skäl att frukta den tredje, hade ingenting emot en liten välberäknad komplott. En åländing, hemma från Rödings kapell, erbjöd sig först hos Idegran, sedan äfven hos Lysander, att mot kontant vedergällning utmåla sin kapellan på ett passande sätt i Aulango. Innan kort fick man veta, att den gamle, ärlige Röding var – vederdöpare. Och emedan ganska få begrepo annat, än att en vederdöpare var ungefär detsamma som en trollkarl, jude, muhamedan eller gudsförnekare, tycktes det, som skulle Röding verkligen få sin vilja fram och icke blifva ihågkommen vid valet i Aulango.

|135|

771 Stjernkors fick höra ryktet och begagnade nästa socknestämma, der bönderne voro talrikt samlade, till att förklara för dem först hvad vederdöpare egentligen voro för folk och sedan att Röding alldeles icke var en vederdöpare. Snaran brast som en spindelväf, och åländingen smög sig skamflat ur socknen; men kapellanen Idegran lade ett notabene till det myckna han redan förut hade annoterat mot Stjernkors.

772 Emellertid hade vintertinget och processen mot demoiselle Durin tagit sin början. Demoisellen hade fått ett annat ombud i stället för Krankenhaus, var vid det bästa kurage och fordrade djerft upprättelse för sitt goda namn, skadestånd för sina förluster och lagens straff mot rånaren och hans medbrottslige. Kronofogden Rågberg var dock icke den man, som så lätt släppte taget. Han företedde sådana bevis, att domstolen råkade i förlägenhet, den anklagade bleknade och fråga uppstod om hennes häktande.

773 Just i dessa dagar, när det för demoiselle Durin vägde emellan frihet eller fängelse, förmögenhet och anseende eller fattigdom och tjufsrätt, såg man demoisellen en eftermiddag komma blossande röd från kapellansgården och styra sina steg till kyrkoherdebostället, der hon fann kuramgerens Stjernkors hemma i arbetsrummet, bunden för tillfället af ett nytt reglemente för fattigvården, hvilken Stjernkors gjorde allt för att förvandla ifrån legal till frivillig.

774 – Det torde förvåna magistern att se mig i detta hus, – började mamsell Apollonia, samlande sitt mod efter ett ögonblicks förlägenhet.

775 – Ja, – svarade Stjernkors, – jag nekar icke dertill. Hvarmed kan jag vara till tjenst?

776 – Jag gissar hvad magistern tänker om mig, – fortfor mamsell Apollonia, – men det är detsamma. Vi två äro fiender, hvarför skulle jag hyckla för magistern eller magistern för mig? Men det finns en, som är fiende till oss båda, och honom skola vi störta. Hata mig, slå mig till jorden, men hjelp mig att störta honom! Jag har blifvit skändligen bedragen. Jag fordrar hämd och upprättelse.

777 – Upprättelse? Gerna, om det är möjligt, men ingen hämd, – svarade Stjernkors.

|136|

778 Mamsell Apollonia kastade sig ned på en soffa och begynte öfverljudt snyfta. – De ha nedrigt anklagat mig, – utropade hon. – Jag är öfvergifven af hela verlden och af den, som förledt mig till allt, för att sedan svika mig trolöst i nödens stund. Men jag skall icke falla ohämnad; han skall icke ostraffadt trampa mig under fötterna, han skall följa mig i förderfvet, och det skall vara min tröst att se den infama bofven lika ärelös som jag sjelf. O, jag dåraktiga menniska, att jag någonsin kunde tro hans svekfulla löften!

779 – Samla edra tankar, mamsell, och anförtro mig hvad ni bär på ert samvete. Är ni mera olycklig, än brottslig, så var viss, att jag skall göra hvad i min förmåga står för att rädda, ej för att hämna er.

780 – O, det är en lång historia, den går nära trettio år tillbaka till min första ungdom, när Ödmark gifte sig med min syster i Stockholm. Han var då en ståtlig man, rik och ansedd af verlden, jag hade gerna varit uti min systers ställe. Han föredrog henne, och det kunde jag icke glömma. En tid derefter dog hon, och Ödmark gifte ännu två gånger om sig. Men under tiden hade jag, vid ett besök hos min syster, gjort bekantskap med ... Idegran. När Ödmark gifte sig fjerde gången, uppsökte mig Idegran i Stockholm och förelade mig en plan, så klokt, men ock så illfundigt svart beräknad, att mörkrets furste icke hade kunnat utgrunda en bättre. Ve mig, jag blef hans verktyg, och nu förskjuter han mig, när jag behöfver hans hjelp och fordrar att blifva erkänd som hans lagliga hustru!

781 – Hvad? Hans hustru?

782 – Det har jag varit i tjugu år!

|137|

33. En själasörjares nederlag och segrar.

783 – Olyckliga! – utropade Stjernkors, – jag börjar ana, att ni blifvit invecklad i en kedja af brott.

784 – Tro om mig hvad ni vill, – fortfor mamsell Durin, i hvars ansigte uttrycken af trots och förtviflan tycktes jaga hvarandra med det sydländska blodets häftighet, – tro hvad ni vill, men jag är oskyldig! Jag var en fattig flicka, och ingen friare hördes af, när Idegran en dag sökte upp mig i Stockholm och sade till mig: nu har jag skaffat Ödmark en rik hustru; det kan blifva en bra affär, om ni blir hans hushållerska. Jag öfverlade en stund och vägrade tvärt. Så gick ett år eller par, och jag fick allt knappare att lefva af. Då kom Idegran tillbaka. Tredje prostinnan är död, sade han, vill ni blifva den fjerde? Jag betänkte mig icke länge, vi reste till Finland, men då hade Ödmark redan förälskat sig i en utfattig stackare, som blef hans fjerde hustru ... Vi måste vänta, sade Idegran; turen kommer väl snart till den femte. Så gingo der återigen några år; då kom frestaren och sade: den fjerde är död, nu är turen hos dig. Han skaffade mig som slägting in i Ödmarks hus, men prosten hade förlorat all lust att vidare gifta om sig. En sommar, när vi voro resta till Stockholm, hände sig, att Idegran och jag blefvo hemligen vigda, med det förbehåll från min sida, att han skulle erkänna mig för sin lagliga hustru, när affären med Ödmark var i ordning.

785 – Meningen var då att i grund plundra Ödmark genom er, som var hans hushållerska, medan Idegran var hans ombud i alla affärer?

786 – Ödmark var en slösare, han skulle i alla fall hafva låtit allt gå sin kos, och hvar och en är sig sjelf närmast, – genmälde mamsell Durin med en axelryckning. – Jag hindrade hans penningar att onyttigt läka ut och sparade in för egen räkning hvad der annars runnit i sanden. Men nu hade Ödmark sex barn, som skulle ärfva honom, och deras förmyndare skulle en gång kanhända fordra en sträng redovisning. Hvad var att göra? ... Vi hade väl rätt|138| att förtjena något på barnens bekostnad, men icke att döda dem. Vi voro ju kristna menniskor, vi hade ett samvete.

787 – Detta kallar ni samvete och kristendom!

788 – Jag bryr mig icke om hvad der står i magisterns katekes, – återtog mamsell Durin föraktligt. – I min katekes står, att dårarne förspilla sitt goda och de kloke ärfva det. Dessutom voro barnen svaga stackare, som ändå ej kunde blifva vid lif. De fingo husrum, värme, kläder och mat; hvad kunde man rimligen mera begära?

789 – De fingo ett mörkt fängelse, en förgiftad luft, en osund föda, en dödande enformighet, en grof okunnighet; – ingen kärlek, ingen frihet, intet ljus! Ni ville ej döda dem, ni ville endast låta dem dö. Och på detta sätt har ni, afskyvärda menniska, ihjälpinat till kropp och själ fem bland sex af dessa små, om hvilka det står skrifvet, att den som kommer vid dem, honom vore bättre att en qvarnsten bundes vid hans hals och han sänktes ned uti hafvets djup.

790 – Jag har ej vårdat Ödmarks barn sämre, än många andra vårda sina egna barn. Kantänka! Det var icke derom jag ville tala. Ödmark dog, barnen skulle snart följa sin far, – de hade ju spetelskan! Idegran skulle förestå pastoratet, vi två skulle uppgöra husets affärer, och allt skulle gå under klubban. Det gick efter noter, men då kom ni ... Allfrida hade drömt något om att ni skulle komma. Jag hatade, jag fruktade er från första stunden, och jag gjorde rätt deri, ty ni begynte snart se mer än ni borde se. O, – tillade hon mellan tänderna, – det var allt så väl förberedt, vi hade så skickligt beräknat allt ... Ja, ni ser, att jag är uppriktig nu, och om jag kunde mura er lefvande in i en brunn ... men det är detsamma ... Jag beslöt att skicka bort barnen ...

791 – Var det nu er afsigt att döda dem?

792 – Jag svär ...

793 – Ingen mened!

794 – Ni har sjelf sagt det: hvarför skulle jag döda dem, när jag ej behöfde annat än låta dem dö? Hvarför skulle jag fläcka mina händer med blod, när jag med godt samvete kunde vänta tilldess vår Herre tog dem? Ni upptäckte barnen, jag kunde med skäl frukta att ni skulle upptäcka mer, och jag drog mig undan. Jag blef rånad och bedragen af en listig tjuf; han röfvade min egendom,|139| som jag ärligt sparat ihop af det som Ödmark skulle ha slösat bort. Man berättade mig, att Idegran skulle få pastoratet; han är en mäktig man, jag ansåg mig trygg, men stämdes för rätta af den eländige Rågberg. Nu brast mitt långa tålamod: jag fordrade af Idegran att blifva erkänd som hans hustru. Och hvad tror ni han svarade mig?

795 Vid dessa ord kastade mamsell Durin sig ånyo snyftande i soffhörnet och behöfde en lång stund att lugna sig. Derefter fortfor hon med af hat och vrede darrande stämma:

796 – Han svarade mig, att han ej kunde påminna sig något slags förbindelse mellan oss ... att jag drömt ... att jag finge stå mitt eget kast ... att han misstänkte min åtkomst af Ödmarks effekter ... att han tigit med sina misstankar af godhet för mig, men att han nu kanhända fann sig befogad vittna mot mig, derest jag icke på ögonblicket begaf mig på flykten tillbaka till Sverige ... På detta sätt behandlar man hederligt folk, herr magister! Men han skall ångra sig; jag har medel i händerna, jag skall ej skona den erkeförrädaren! Se här en bestyrkt afskrift af vigselattesten; han har förstört originalet ... Se här hans bref, der han framlägger sina planer i halfförtäckta ord ... Se här hans egenhändiga förteckning öfver Ödmarks bo, som vi skulle dela tillsvidare mellan oss ... Se här de blad Idegran ref ut från Ödmarks bibel, likasom han utklippt kyrkoboken, emedan bladen innehöllo dispositioner för barnen ... Se här det testamente, som jag skulle förmå Ödmark att underskrifva, men som hans plötsliga frånfälle gjorde om intet ...

797 – Konceptet dertill har jag funnit bland de röfvade sakerna. Det är åtminstone halfva bevis mot Idegran.

798 – O, ni känner honom icke på långt när ännu! Ni vet icke huru han med svek slagit under sig löst och fast. Ni vet icke huru han svikit, förrådt och bedragit alla sina vänner. Ni vet icke huru hans kyrkokassa, hvarmed han skryter för de lättrogne bönderne, är försnillad till hälften från fattigmedlen, till hälften från håfpengarna. Ni vet kanske icke heller, att han gjort allt för att svärta er sjelf hos domkapitlet ...

799 – Var god och tala om edra egna angelägenheter. Hvad vill ni af mig?

|140|

800 – Rättvisa! Rättvisa! Jag är oskyldig, jag är bedragen! Hela felet är Idegrans! Han bör stå till ansvar för allt. Och när jag tänker uppå att de vilja göra en sådan bof till kyrkoherde i Aulango ... Men det skall icke ske, så länge jag kan röra min tunga till vittnesmål.

801 – Är ni beredd att upprepa er bekännelse för kronofogden Rågberg, som anklagat er?

802 – Så galen är jag icke, – svarade mamsell Durin spotskt och såg sig omkring, om till äfventyrs några gömda vittnen i rummet hört hennes ord.

803 – Ångrar ni då edra många missgerningar? Vill ni inför den Allsvåldige Gud bekänna eder såsom en förkrossad och förlorad synderska, den der icke annat förtjent, än lagens fördömelse både i denna och den tillkommande verlden?

804 – Det är icke sannt. Jag är oskyldig. Jag har ingenting ondt gjort. Hvar och en måste ju draga försorg om sin ålderdom ... Nå ja, jag kan ha mina fattiga fel, jag som alla de andra. Ödmark ville alltid ha middagen färdig, när han kom ifrån kyrkan, och derför hade jag sällan tid att gå i Guds hus. Men jag har följt skriftens bud, herr magister: jag har mättat mången hungrig och klädt mången naken. Hvad har jag haft för tack för det? Det dumma packet pekar nu fingren åt mig. Sådana äro menniskorna!

805 – Nåväl, – sade Stjernkors, sedan han förgäfves sökt väcka detta förhärdade samvete, – det enda jag kan svara er, är att Idegran icke skall blifva kyrkoherde i Aulango.

806 – Det kan vara nog till en början, – genmälde mamsell Durin. – Men sedan, herr magister, sedan måste ni hjelpa mig till mina lagliga rättigheter som hans hustru.

807 – Det kan jag icke. Vänd er till landets lag, om ni ej vill vända er till Guds barmhertighet.

808 – Lagen, som anklagar mig! Nej, jag tackar. Men ni är prest, ni. Det är er skyldighet att försvara en prestvigd hustru. Ni läser hop brudfolk ni; hvad tjenar det till, om hvarje bof kan förneka en vigsel? Jag beder, jag besvär er, återgif mig min lagliga äkta man, om det också vore blott för att sedan kunna spotta honom i ansigtet och behålla hans namn! O, herr magister, jag har hatat er som synden; vet ni icke, att ni just derför måste|141| hjelpa mig? Jag vill minnas, att det står i katekesen. Om ni hjelper mig, skall jag blifva så gudfruktig, som ni någonsin kan önska; jag skall gå hvar söndag i kyrkan, jag skall göra de fattiga godt. Men hur skall jag kunna det, om ni icke hjelper mig?

809 – Mamsell Durin, man köpslagar icke med sin Herre och Gud. Det enda jag kan göra är att visa er vägen till honom. Kom igen, när ni kommer med ett ångerfullt och botfärdigt hjerta.

810 – Jaså. Är ni prest, ni? Men jag hade bordt veta det: sådane äro de alla ... skenhelige skrymtare, eländige ockrare! Hvad kostar syndernas förlåtelse i dag på marknaden? Fås han för tre rubel, eller kostar han kanske ett pastorat? Hahaha, sådane äro de alla!

811 Och hon gick, prudentligt nigande, med ett hånlöje på sina läppar.

812 Stjernkors besinnade sig icke länge, tog sin vandringsstaf och begaf sig till kapellansgården. Här satt han tre timmar instängd med kapellanen pastor Idegran. Deras samtal har icke kommit till efterverlden. Man kunde endast sluta af den unge prestens bedröfvade uppsyn, när han återvände från kapellansgården, att alla uppriktiga ord, alla bevekande uppmaningar varit förspillda. En mästare, grånad i verldens klokhet, låter ej korrigera sig af en för sanning och rätt, för Gud och samvete svärmande yngling.

813 Återkommen till prestgården, fann Stjernkors ett bud, som kallade honom till jägmästaren von Holbach, hvilken låg på sitt yttersta. Gubbens samvete hade fått en knäck på samma gång som hans refben. Han svor ena gången sju attan skock tunnor etc. uppå att han skulle köra hvar prest till h–e, och i nästa minut begärde han att få tala med Stjernkors, bara »för att skratta den f–n midt i synen» och bevisa honom, att allt tal om ett lif efter detta var idel käringprat. På denna besynnerliga kallelse infann sig Stjernkors, hvilken så ofta hade sett sitt arbete för hedningarnes omvändelse krönas med rikelig välsignelse just bland de gröfste, uppenbaraste och mången gång derför ärligaste syndare.

814 Hans förhoppningar sveko honom icke heller hos gamle von Holbach. Dragonen satt hårdt i gubben och spjernade envist mot. Vid första besöket blef han desperat och körde presten på dörren. Vid det andra skrattade, svor och gret|142| han om hvartannat. Vid det tredje besöket ville ej svordomen mer ha sin rätta muntra klang, och löjet blef borta. Vid det fjerde påstod gubben, att alla menniskor vore fähundar inför vår Herre. Vid det femte bekände han sig sjelf vara den störste fähunden, och vid det sjette somnade han af som en botfärdig syndare, fast och uppriktigt förtröstande på den allförbarmande nåd, som han så ofta i lifvet försmädat och hånat.

815 Gamle von Holbachs slut var icke blott den största och renaste fröjd, som Erland Stjernkors dittills upplefvat under sin ofta bittra och tacklösa kamp om menniskosjälar, utan ock den mäktigaste väckelse för hela församlingen. Alla hade kännt den gamle såsom en uppenbar gudsförnekare och fiende till all religion; han hade i Aulango varit hedendomens öfversteprest och ett föredöme för alla bespottare. Ryktet om denne mans kristeliga slut uppskakade alla hans likar och efterapare. Det hjelpte icke, att somlige medlidsamt talade om ålderdomssvaghet och ett af plågor förmörkadt förstånd. De kunde icke dölja för sig sjelfva, att här uppenbarade sig en högre makt, för hvilken det trotsande öfvermodet och all menniskans blinda sjelfviskhet sjunka vanmäktiga ned i sitt eget intet.

816 Klockaren Talvinen, bränvinsbrännaren, som nu blifvit suspenderad, kände sig deraf mäkta rörd i sitt samvete, och förklarade Stjernkors, att han nu ville blifva en annan menniska. Detta varade jemnt till nästa bränningstid. Talvinen räknade och räknade samt fann, att han möjligen kunde umbära klockaresysslan, om han förtjenade bra med bränvinspannan, och dermed fick hans nya lefverne en bedröfvelig ändalykt.

817 Hans hustru deremot hade, som andäktig kyrkogångerska, länge varit ett ljus i församlingen och ifrat mot det gudlösa lefvernet i Aulango prestgård. Nu kom ock hon, för att lysa med sin gudaktighet, men vände med föga uppbyggelse tillbaka från prestgården. Stjernkors anvisade henne att begrunda 2 Tim. 3: 5–7, och detta behagade icke den fromma kyrkogångerskan.

818 Sekteristerne funno sig lika bedragne i sin förväntan på medhåll. De mötte ingenstädes maktspråket, ingenstädes kättaredomen, allestädes skriftens ord som en lefvande ringmur, inom hvilken meningarne fritt kunde andas, men hvilken de ej kunde öfverspringa. Allt Stjernkors’ verk|143| var ett verk af ande och kraft. Från bittida på morgonen intill sent på qvällen trängde sig i prestgården skaror af rådville, törstande själar, som sökte ett svar på lifvets och evighetens frågor. Den unge herden behöfde icke mer uppsöka sina hedningar; de uppsökte honom sjelfmant, och många återvände som nya menniskor till ett nytt lefverne. Aldrig hade kristendomens oförstörbara lifsmakt firat skönare segrar i detta land. Här bildade sig inom den stora kretsen af kyrkans medlemmar en liten, manstark kärna af dem, för hvilka den lefvande kristendomen blifvit en lifs- och hjertefråga, och det var bland desse som Stjernkors sökte den osynliga, heliga, allmänneliga kyrkan, af hvilken den yttre kyrkans bristfulla menniskoverk är endast en svag, för alla jordiska skiften svigtande form, – detta Guds folk, om hvilket det heter: Si, Guds rike står midtibland eder!

34. Den synliga och den osynliga kyrkan.

819 Tredje valdagen kom i Aulango. Det var en söndag i April, blid, solklar med lärkor i skyn och vår i luften. Åter predikade kontraktsprosten Ekhammar värdigt och regelbundet; åter tog han efter gudstjensten sin plats i koret och förrättade valet. Man hade nu blifvit vis af skadan; golfvet var underbygdt med solida bjelkar; dörrarna höllos öppna; byalagen inkallades ett i sender, för att afgifva sina röster, medan alla öfriga väntade utanför. Dessa försigtighetsmått tycktes likväl öfverflödiga; folket hade den förra olyckan i alltför friskt minne, för att denna gång tränga sig fram i otid. En tredjedel af församlingen hade uteblifvit af fruktan för ett förnyande af de förra uppträdena; de närvarande tycktes hafva glömt deras förra split, och valet försiggick i största ordning, med ett oväntadt, nästan högtidligt lugn.

820 Allt utvisade, att den skarpa lexan af de förra valen fallit i god jord. De få, som ännu hördes rösta på Ide|144|gran, framsade namnet med synbar förlägenhet. Lysanders anhängare hade tappat kuraget. När rösterna summerades, befanns, till allas stora förvåning, att kapellanen Röding fått 61, pastor Idegran 8 och kyrkoherden Lysander endast 3 mantals kallelse, utom de vid sådana tillfällen oundvikliga bråken.

821 Folket åtskildes tyst och förundradt. Många trodde sig i allt detta se en försynens skickelse. Sjelfva krogarna glömde att gjuta sina tårar af bränvin öfver pastor Idegrans nederlag.

822 Hos lagman Åkerström var stor middag för kontraktsprosten Ekhammar. Presterskapet och alla ortens honoratiores voro inbjudne; endast pastor Idegran saknades. Den olycklige pastorns aktier hade betydligt fallit: råttorna hade öfvergifvit det åt undergången invigda huset. Alla hade vändt sig mot den uppgående solen: Rödings beröm och det lyckliga valet voro på allas läppar. Lagmanskan hade hört, att Röding var en bildad person, en angenäm sällskapsmenniska, och detta orakelspråk efterstafvades naturligtvis af flertalet gäster. Föll talet på den afdankade favoriten, så var det med ett slags medlidande öfver den stackars snälla, rara, beskedliga Idegran, som fått så många verldsliga bekymmer; men det var kanske intet så utan, att ... och man hör så mycket ondt nu för tiden ... och det var besynnerligt, att Idegran gifvit sig i slanger med en så illa känd person, som mamsell Durin. Det visste ju hela verlden, att hon stulit hos Ödmarks, och – och det var det skamlösaste, som lagmanskan någonsin hört.

823 Här blåste nu andra vindar, och med pastor Idegrans verldsliga bekymmer förhöll det sig så, att mamsell Durin, i trångmål för domstolen, gjort vissa bekännelser, som begynte kasta en ful skugga på den dittills så mäktige kapellanen i Aulango. Ännu kunde intet bevisas, följaktligen hade Idegran ej kunnat strykas från vallistan; men så märkvärdiga saker kommo småningom fram, att den flyktiga opinionen, med lagmanskan i spetsen, vände honom tvärt ryggen. Och denna gång hade opinionen godt väderkorn.

824 Ty icke många dagar hade förgått efter valet, innan bevisen genom Rågbergs skicklighet blefvo så bindande, att domstolen förklarade mamsell Durin skyldig att träda i häkte och stämning utfärdades emot pastor Idegran, såsom|145| skäligen misstänkt för delaktighet i stölderna från Ödmarkska huset, äfvensom för svek och förfalskningsbrott, ocker och oloflig bränvinsbränning. Mamsell Durin, som längesedan flyttat från Åkerströms, hade dock samma dag »gått ut att spatsera», och när stämningen skulle meddelas Idegran, befanns han bortrest. Länsmannen sattes genast i rörelse, men så många vänner hade ännu den stackars beskedlige Idegran, att all ortens polis leddes på villspår, och båda de anklagade förblefvo borta. Först flera veckor derefter fick man veta, att en släde med tvenne personer af det och det utseendet hade nattetid rest isvägen öfver från kusten åt Åland, utan att akta på kustboernes varningar. Samma natt hade storm, tjocka och regn plötsligen inträffat, hafsisen hade satt sig i rörelse, och der några timmar förut de resandes släde försvunnit i mörkret, der brusade på morgonen ett skummande haf.

825 Man lät efterforska öfverallt på Åland. Ingen visste det minsta om de båda flyktingarne; ingen erfor heller sedan det minsta om deras eller deras för dyr lega anlitade skjutskarls öde. De två anklagade hade på sistone varit dödsfiender, och dock såg det ut, som om den gemensamma faran tvungit dem att gemensamt söka sin räddning i flykten. När seqvester lades på Idegrans egendom, saknades kassakistan och alla hans dyrbarheter. Hans släde måste hafva varit tungt lastad. Mången tänkte dervid på Ödmarks olyckliga, misshandlade barn. Skriftens ord hade på ett sällsamt bokstafligt sätt gått i fullbordan öfver de båda flyktingarne. De hade »förargat dessa små», som höra Guds rike till, Mammons qvarnsten hade blifvit bunden om deras hals, och de hade blifvit sänkta i hafvets djup.

826 Många bland Idegrans fordringar annullerades såsom tillkomna på olagligt sätt. Aulango andades lättare, sedan denna tunga börda vältades från dess skuldror. Domstolen tillerkände Allfrida Ödmark såväl de af zigenaren tillvaratagna dyrbarheterna, hvaribland ett skrin med juveler, som en betydlig ersättning af Idegrans många jordagods, dem han ej kunnat föra med sig. Allfrida blef rik; men hon hade annat att tänka på.

827 Hon hade återvändt från Åbo med mera erfarenhet, mindre svärmeri, men hon förblef ett barn i sitt hjerta. Hon gick nu i Stjernkors’ skriftskola. Liksom majregnet|146| duggar öfver den unga björken, solen värmer hans späda grenar, ljumma vindar smeka hans smärta stam och de ljusgröna små löfven öfverallt spricka ut i hans första oskyldiga fägrings dagar, så insög Allfrida Ödmarks själ det gudomliga ordets eviga ljuskällor. Hon lärde inga lexor, hon visste Guds kärlek, hon lefde deri. Något af det hemlighetsfulla sambandet med en annan verld fanns ännu alltid qvar hos henne; men hennes moders ande hade trädt tillbaka för en mäktigare: hon lefde i Gud. Hon var lycklig, glad, ödmjuk. Hennes lärare hade önskat henne mindre vek, mindre svärmande, men han hade ej mod att bortsopa fjärilsdoften från hennes vingar. Han var nöjd att hafva förjagat afgudarne och uppsatt den ende allsmäktige Guden på hans thron i menniskohjertat.

828 – Man skall få se, att han gifter sig med flickan; derpå är det beräknadt, hon är rik och tager honom med uppräckta armar, – hviskade lagmanskan Åkerström åt sina förtrogne. Men äfven Stjernkors fick annat att tänka på. Han kallades att stå till svars för allehanda svåra klagomål, efterdyningar af Idegrans hemliga verksamhet, ty denne sluge herre skickade alltid andra på sina ärender. Stjernkors anklagades för att hafva besökt lastfulla menniskor, »publikaner och syndare», hvarigenom han nedsatt sin presterliga värdighet; – att hafva mottagit många brottslingar på prestgården; – att hafva utspridt sekterism, fanatism, jesuitism i socknen; – att hafva förhindrat en ny kyrkobyggnad och derigenom förvållat olyckshändelsen vid valet; – att vid detta tillfälle hafva, till allmän förargelse, utslagit ett kyrkofönster och varit den förste att med yxa förstöra en dörr till kyrkan; – att på ett högst oskickligt sätt hafva sjungit en psalm på kyrkotrappan, midtibland rusiga menniskor; – att vid samma tillfälle hafva varit i slagsmål; – att hafva blandat sig i kyrkoherdevalet och agiterat för Lysander etcetera, etcetera. De flesta af dessa beskyllningar visade sig vara orimliga och obevisliga, men – »il en reste toujours quelque chosespråk: franska», – der återstod dock alltid en skugga af fridsstöring och kyrkoförargelse. Hvad värre var, der återstod en skugga af sjelfrådigt nit, af en ovarsam, excentrisk uppfattning i kyrkliga frågor, ja, af den oroliga, pockande tidsanda, hvilken doktor Ekhammar tadlat hos den unge själasörjaren. Resultatet var en sträng skrapa och förordnande att förestå en liten kapellans|147|tjenst under kontraktsprosten doktor Ekhammars vaksamma uppsigt.

829 Händelsevis infann sig den nye kyrkoherden Röding just vid samma tid för att mottaga pastoratet. Han utverkade, att Stjernkors dock fick afsluta sin skriftskola och biträda honom de första veckorna. Den fromme Röding, som så oväntadt och mot sin önskan blef hitflyttad från sina kära torskar och åländingar, tyckte sig i Aulango öfversvallas af en brusande fors och var mycket tacksam att få till sitt första biträde en man, den der kände orten så väl som Stjernkors. De två passade tillsamman som lag och evangelium, som Luther och Melanchton. Stjernkors hade mycket att lära af denne milde, saktmodige, ödmjuke Herrens apostel med hans rika, andeliga erfarenhet. Röding åter behöfde Stjernkors’ oförskräckta, energiska handlingskraft, för att bräcka hårda murar och spränga många kopparpansrade samveten, i hvilka beständigt nya krokodilfjäll vexte fram öfver blödande sår. Inom få veckor hade de två lärt älska hvarandra som far och son, och deras förenade verksamhet utbredde Guds rike med förvånande framgång.

830 Pingstdagen var bestämd för Stjernkors’ afsked ifrån församlingen, och samma dag skulle hans skriftebarn gå fram till Herrens nattvard. Den gamla kyrkan var åter i fara att trampas sönder af folkmassorna, men en del stadnade utanför, ty predikantens starka stämma hördes tydligt genom de öppna dörrarna. Derinne voro alla platser upptagna. Lagmanskan Åkerström satt och gret hela tiden; patron Arvelin snöt sig oupphörligt; hans beskedliga fru satt och tänkte på efterrätten till middagen. Jacquette von Holbach satt sorgklädd, utan en enda qvickhet, och afvaktade lysningens afkunnande mellan kronofogden Rågberg och hennes syster Marguerite Melanie. En linkande liten herre af skinn och ben med röda polisonger och styfstärkt halsduk infann sig bland de siste och sneglade förtjust på den hoppfulla Perpetua Arvelin. Det var notarien Krankenhaus, som såg sig om efter en bättre syssla, sedan han friat till häradsskrifvaretjensten och fått korgen af senaten.

831 Nedhukad i en vrå, satt en svartluggig gestalt och ömsom grinade, ömsom snyftade. Han hade haft sin hand med i det första pastorsvalet; han hade sedan blifvit med halft våld dragen till skriftskolan och för första gången|148| fått en föreställning om religion. Han kunde väl ej admitteras till nattvarden; men han var ställd på förhoppning. Det var zigenaren Josua.

832 Stjernkors predikade. Han hade en skön och rik text, och han utlade den med ljungande kraft. Han talade om den helige Andes gång genom tidehvarfven och huru Frälsarens profetior ännu hvar dag fullkomnas. Han talade om menniskoandens långa verldsarbete, om dess mörker och vanmakt i sig sjelf, om dess famlande efter det naturliga ljuset, om dess höghet och herrlighet, när Guds Ande lyser derin och återställer dess förlorade gudsbeläte. Han talade äfven om Andens verk i denna församling, – huru många tusende ännu för kort tid tillbaka lågo fångne i tjockt andeligt mörker och tjenade afgudarne, men huru nu många bland dem blifvit af Guds Ande uppväckte från döden till lifvet, huru alla dessa borde med hela sitt lefverne prisa Herren och bedja för sina bröder. Han bekände sig sjelf hafva intet annat än synd och vanmakt att frambära inför den Herre, som kallat honom till hans herdaembete, men detta hade ock för honom varit en välsignelse och en lärdom. Sist talade han de sedvanliga orden till nattvardsbarnen. Men när hans blick föll på en bland de hvitklädda unga flickorna uti koret, – hvitklädda, såsom till deras lifs högsta glädjefest, icke i sorgens svarta drägt, såsom en nyare sedvana så vanvördeligt påbjuder, – då svek honom ordet för första gången. Erland Stjernkors var en praktisk, allvarlig ordets tjenare, ingen svärmare, och dock förekom det honom som hade en skinande seraf stigit ned i koret och vände mot honom sitt förklarade anlete ...

833 Med hela kraften af sin starka vilja försökte han slita sig lös från denna föreställning, men förgäfves. De afgudar, mot hvilka han kämpat så länge och segerrikt, hämnades nu i sista stunden sitt nederlag och fångade honom sjelf i en syndig tillbedjan för ett dödligt väsende. Knappt förmådde han med darrande röst uttala de vanliga bönerna efter predikans slut, och han nedsteg derefter, djupt förödmjukad, från predikstolen, utan att hafva sagt ett enda afskedsord till församlingen.

834 Men detta behöfdes icke. Alla omkring honom smälte i tårar. Han fick tid att lugna sig och utdela nattvarden vid sidan af kyrkoherden. Alla de unga greto, utom All|149|frida. Hvarför skulle hon gråta? Hon var ju hemma uti Guds rike, hemma för alltid, icke blott i flyktiga känslors, flyktiga tårars upprörda högtidsstund. Hon kunde icke gråta, hon kunde endast tillbedja.

835 På eftermiddagen reste Erland Stjernkors från Aulango. Han hade undanbedt sig alla tacksägelser, alla ärebetygelser. Men han kunde icke hindra, att ju flera hundrade personer samlats kring prestgården för att säga honom farväl. Bland dem igenkände han Simon Sampi, Lukku-Lisa och så många andra, som den store Anden genom honom, dess svaga redskap, ryckt ur förderfvet. Han tryckte deras händer och satte sig i schäsen med den trogna, gamla moster Milenia, som åtföljde honom, sedan de gemensamt öfverlemnat deras älskling Allfrida åt förmyndarens, kronofogden Rågbergs redliga omsorg. Bakpå schäsen stod Josua.

836 Ännu i sista ögonblicket dröjde på hvardera sidan om schäsen två af de första unga väsen, som Erland Stjernkors i Aulango ledsagat till ljuset: Allfrida Ödmark och Loa Åkerström.

837 Och han for, förtalad och misstrodd, men rikare på välsignelser, än de fleste ordets tjenare resa från sina församlingar. Skola vi en annan gång förnimma något om hans vidare öden? Kanske, kanske icke. Intet är den som sår, intet den som vattnar; Gud allena är den, som vexten gifver. Han allena vet hvarest i denna yttre kyrka, med dess menskliga brist och dess förgängliga former, den allmänneliga, heliga, osynliga kyrkan döljer sig intill Herrens tillkommelse.

 

 

1. *)Icke att förblanda med det undersköna berget af samma namn i närheten af Tavastehus.
2. *)Prestgårds nödförråd.
3. *)Curam gerensspråk: latin, ställföreträdaren, tjenstförrättande pastorn.
4. *)Ögonvändarens, ett bekant lustspel.
5. *)Den tron är allmän, att när en profpredikant får åtminstone någon röst vid valet, bekommer han skjutspengar af domkapitlet, hvarför mången af medlidande ihågkommes med något mantals kallelse.