[92]

Fjerde Berättelsen.

Beckbrännaren, som alltid kom öfverst.

(Efter en folksägen.)

1 Följande dag lättade sig Östersjöns dimma fram på förmiddagen, men blott några timmar. Åter låg Hengist overksam, åter satt sällskapet församladt på akterdäck. Kapten Videstrand hade utdragit lotten N:o 4 och började sin berättelse:

2 Bredvid den gamla, rödmålade kyrkan i min födelseort var en grön gräsplan, som i forna tider varit begrafningsplats. De dödes bostad hade under tidernas lopp blifvit allt längre makad åt sidan af de lefvande, som gerna vilja syssla på jordens yta i fred för sorgen, innan de flytta under henne. Doktorn påstod, att de dödas flyttning skedde för helsans skull, eftersom lifvet icke mår väl af att bo vägg i vägg med döden. Jag vet icke, det är väl möjligt. Visst är, att de vördade förfäderne först fått sin hviloplats under kyrkans golf, derefter blifvit afhyste till klockbacken utanför stapeln, derifrån vidare förpassats till en inhägnad kyrkogård vid stadens utkant och slutligen funnit sin fristad i en f. d. åker någon verst utanför tullen. Klockbacken var nu en gräslinda, der väktaren bergade hö och der stundom en benknota fastnade mellan räfsans tinnar, men ingen vård eller grafsten, icke ens ett halfmultnadt kors ingaf numera den nya tiden någon respekt för de förgångna slägten, som lågo begrafna under det mjuka gräset.

3 Emedan det bofälliga skolhuset var beläget nära till kyrkan, funno skolpiltarne det beqvämast att använda klockbacken till tummelplats vid den tid på året, när snön smält bort och marken torkade upp för majsolens strålar.|93| Än flög bollen muntert mot skyn, än snurrade trissan, än delade sig den stojande skaran i turkar och kristne, hvilka, utan minsta försyn för grafvarnas nattro, drabbade samman på den fordom helgade marken. Gamle kyrkoväktaren Vik tyckte ej om dessa upptåg, men så länge gräset ännu liknade de första fjunen på sextonåringens haka och ingen skada skedde på hans blifvande skörd, lät han mycket passera, som i hans tanke skedde mot ordning och skick, under förbehåll dock att klaga hos skolmästaren, derest sådant ofog fortfor närmare midsommar. Denne kyrkans nitiske tjensteman hade i unga dagar varit landtvärnsman, och fastän ingen krönika antecknat hans fälttåg, måtte der ha suttit något af knekten qvar under gubbens grå jacka, ty, med allt sitt nit, kunde han ej afhålla sig från att med ett hemligt välbehag åskåda krigen mellan turkar och kristne. När då en af pojkarne lyckades utföra någon märkelig hjeltebragd, storma ett läger eller slå under sig en hel skara fiender, hörde man väktaren ropa från stapeldörren: –konsekvensändrat/normaliserat se på den, gossar! Han är en hel karl, han kommer alltid öfverst, som gamle beckbrännaren!

4 Gossar tycka om att prisas för hjeltedater, men aldrig hade de hört, att just beckbrännare gjort sig kände för stora bedrifter. Det förekom dem alltför besynnerligt, att en sådan svart karl, som de ofta sett, tjärig och sotig, röra med sin långa stake i den stora beckpannan borta vid elfstranden, skulle framställas för dem som ett mönster i mandom. De antastade gubben med frågor hvad detta betydde och fingo ständigt det snäsiga svaret, att det icke angick dem, de skulle se till att de kunde sin katekes till nästa sommarförhör, det vore allt hvad de behöfde veta i denna verlden.

5 Nu hade väktaren en favorit, Kalle Videstrand, – om jag får vara så dristig och nämna mitt eget namn, – 14 år var jag, liten till vexten, men flink i näfvarne och mästare i konsten att ställa krokben; derför var det vanligen jag, som kom öfverst i kriget och slog dem under mig, som voro hufvudet längre. Fattig gosse, som jag var, brukade jag sommartid ro Viken ut på fiskefärder och skötte mina årar så väl, att sällan en gädda kunde motstå hans blänkande krok. Jag fick i mitt hufvud att ändtligen veta huru det hängde tillhopa med det ovanliga|94| lofordet och började listigt en afton, när Vik satt i bakstammen med sin ref och jag rodde i fören midtemot beckbruket:

6 – Det var väl der han bodde i stugan på backen?

7 – Ja, der bodde han, – svarade väktaren tankspridd.

8 – Och han blef öfverste?

9 – Hvad för något? – Vik drog in refven, ty han trodde sig känna ett napp, men det var endast ett sjögräs.

10 – Ja, han, som kom öfverst, – fortfor jag oskyldigt.

11 – Icke var han någon krigsman, – lydde det sträfva svaret.

12 – Men så var han då rysligt stark?

13 – Icke heller det, så mycket jag vet.

14 – Jag har hört det af Anderssonskan, – försäkrade jag. – Han skall ensam ha hissat ned stora kyrkklockan, när hon fick spricka och måste till gjutaren. Och när hon var omgjuten, hissade han henne ensam tillbaka upp till bjelken i tornet.

15 – Vasserra, det gjorde magister Freytag. Beckbrännaren var en liten karl. Jag har sett honom, jag, fastän han legat döder i mer än hundrade år.

16 Jag satt stukad, men fast besluten att hålla i tråden lika ihärdigt, som väktaren höll sin ref. Om en stund, när vi återvändt uppför elfven, kändes ett tungt napp, som hade kroken fastnat i en simmande stock. Väktaren drog försigtigt in refven, och jag skötte åter mina åror så skickligt, att en pundsgädda, oaktadt sitt förtviflade motstånd, halades in i båten. Hon slog väldigt omkring sig, den lycklige fiskaren kastade sig öfver henne och behöll, efter en hård strid, slutligen öfvertaget.

17 – Se, nu kom far öfverst, som gamle beckbrännaren! – utropade jag, gripande tråden, som gäddan grep refven.

18 – Gud bevare, – svarade väktaren efter en stunds tystnad, när han åter kunde lösgöra sina tankar från den glädjande fångsten.

19 – Hvad kan det vara för ondt i att vara allas öfverman? – frågade jag.

20 – Hör nu, Kalle, – återtog väktaren, märkbart mjukare blefven af sin oväntade lycka, – det der att komma öfverst som gamle beckbrännaren, det var ett talesätt i min ungdom, och det är väl, att det snart är glömdt. Man skall icke önska kristna medmenniskor något, som man ej|95| bör önska sin värsta fiende. Men efter vi åter äro midtför beckbruket, kunna vi lägga i land på några minuter, jag skall becka min ref, han börjar bli sliten.

21 Vi lade till vid stranden och gingo upp till det bruna beckhuset. Det rykte som en ria; en tät, bäsk rök slog ned mot marken och klibbade som olja vid allt hvad den vidrörde. Hela stranden var som belagd med tjock asfalt, hvarje steg intryckte ett fjät; här och der utvisade ullflagor i becket märken efter något olyckligt får, som sträckt ut sig i solvärmen på denna förrädiska bädd och icke undkommit utan att släppa till pelsen. Huset var eldfarligt, det hade brunnit ungefär en gång i hvarje mansålder och var nu timradt af lätta bräder, för att nästa gång brinna så fort och utan skada, som möjligt. Det var högt nog, hade en hög skorsten och intet fönster, men breda dörrar på alla sidor, för att, allt efter vindens riktning, kunna utsläppa röken i lä. Invändigt var intet annat att se, än de nakna svartbruna väggarne och den ofantliga kopparkitteln, beckpannan, der den undermurade ugnen för hvarje bränning kokade sextio tunnor tjära till beck. Bränningen hade nu pågått i flera dygn under ständig bevakning dag och natt. Den välbekanta svarta karlen gick på muren kring kitteln och rörde med sin stång i den svarta soppan, som icke fick vidbrännas, icke hopkoka mer eller mindre, än att hon i sin rätta tid skulle uttappas färdig i tunnorna. Vi befunno oss ofvan jord, men jag hade läst någonstädes om Charon och Styx. Huru en menniskovarelse kunde lefva i en luft, som sved i ögonen, var svårt att begripa. Liksom sälen tid efter annan uppdykar till hafsytan för att andas, så måste också denne andfådde martyr för ett nyttigt yrke tid efter annan trefva sig fram till den öppna dörren, för att kipa efter en mun full frisk luft.

22 – Nå, Kalle, – frågade väktaren, – har du lust att blifva beckbrännare? Det är ett lönande yrke; beck kostar pengar och föder sin karl.

23 – Nej, tack, far, – svarade jag, – Icke om jag tusen gånger kom öfverst. Hvad gör jag med pengar utan ögon och lungor?

24 – Men se på karlen der, han håller nu ut sin femtonde sommar. Hvar morgon, när han går hit, borde han ju vänta att se korthuset flamma upp i eld öfver honom, och råkar han nära eld, är han som blår, det är gjordt i|96| en handvändning. Eller hvad tror du, om han nu råkar somna, när han vakar här ensam om natten, såsom han ofta gör, skall han då icke om morgonen framdragas qväfd af röken? Men se, det bekymrar honom icke det allra minsta. När en bra karl gör sin skyldighet, tänker han icke på lif och lemmar.

25 – Men om han skulle råka falla i kitteln? – frågade jag med en rysning vid tanken på en så grym tilldragelse.

26 – Jag tror, att vi klent folk fått nog nu, – genmälde Vik och drog mig med sig ut i det fria. – En skomakare skulle snart kunna lappa stöflar med oss. Sätt dig här på stenen, så vill jag berätta om gamle beckbrännaren, medan jag beckar min ref.

27 Jag kände mig som sälen, när han om våren kryper upp på ett isstycke, och spände mina öron, som sälen gör, när han på afstånd förnimmer tonerna af en flöjt. Vi satte oss på första bästa sten, der luftdraget förde röken åt sidan, och jag fick höra huru man här i verlden kommer öfverst.

28 – Det är icke värdt, Kalle, – förmanade gubben, – att lyssna till enfaldigt folks prat om förra tider. Gif Anderssonskan ett flugben, nog får hon det till en oxe. Men det som är beck, det skall vara beck, och det som är liljekonvalje, det skall vara liljekonvalje. Jag har historien af farfar min, som var 96 år, när han gick ur verlden. Han hade i sin ungdom hört den af Petter Smeds, och Petter Smeds var en göling om 16 år, när han langade ved till det första beckbruket. Det är så godt som en bankosedel i andra hand.

29 Beckbrännaren var i unga år en fin pojke, sade Petter. Hans hette han, och mäster Hans kallades han af dem, som ville stå väl med honom, men det är nu glömdt, och det kan vara en smal sak om namn glömmas, allenast den fattiga själen får ro i himmelrike.

30 Denne samme Hans – hvad han nu dertill må hetat, – var en fattig pojke, liten till vexten, men flink i hufvudet, som du, Kalle. Tag dig till vara; ett flinkt hufvud skämmer ingen karl, men det skall brukas med förstånd och icke till ondo. Hans, med sitt hvita hull och sina röda kinder, såg ut rätt som en fröken, så fattig han var; jag tänker, att det blef hans ofärd, efter han trodde sig vara född till något förnämt här i verlden. Alltid ville|97| han framåt, och det säger jag intet om, det må en karl föresätta sig, men Hans ville uppåt derjemte. Alltid bar han blommor i den borstade tröjan och skifvade sig med en tuppfjäder i mössan, som vore han hofsven. Folk märkte hvartåt det lutade och sade: nog kommer Hans fram, nog kommer han öfverst.

31 Hans skulle, så gerna han lefde, velat tjena som knekt bland kungens folk, det var genaste vägen att komma sig fram i den oroliga tiden. Men dertill var han för liten. I stället fick han för sina fina manér herretjenst som småsven hos landshöfdingen grefve Tott, som då bodde i sitt präktiga slott på andra sidan om elfven, der nu residenstomten är; men af slottet hittar man nu intet mer, än litet tegelgrus här och der i sandvallen. Herrarne sågo då ned på fattigt folk som masten på skeppsråttan, men Hans ville upp, och upp kom han. Från småsven blef han kammartjenare, stod i guldsömmad rock bakpå sin herres vagn till kyrkan och postade med grefvens kappa på armen vid den förnäma bänken främst invid altaret. Derefter blef han hofmästare, kallades mäster, som presterne, var näst landshöfdingen den förnämste vid alla gästabud, undfägnade gästerne på sin husbondes vägnar och ansågs för en så betydande man, att ingen vågade sig fram i något ärende till slottet, utan att först ställa sig väl hos den mäktige mäster Hans.

32 Nu tycktes det nära att gå i fullbordan hvad folk sagt, att Hans skulle komma öfverst. Men der fattades ännu en tumsbredd, ty huru hög herre Hans var, var landshöfdingen högre, och räknade man noga, var kungen högre än landshöfdingen. När derför grefve Tott reste bort och mäster Hans följde honom, hörde man folket säga: Hans kommer tillbaka som landshöfding eller som kung; nog kommer han öfverst.

33 Hans kom tillbaka efter många, många år, men icke som landshöfding eller kung, utan som en fattig, herrelös man, mager om lifvet och blå under ögonen, men lika stormodig och uppåtsträfvande, var han som förr. Ingen vet hvar han flackat kring verlden, men något måtte ha gistnat i lyckans hjul. Tro aldrig lyckan, Kalle; hon är som Brunbergs kärrhjul: håller skenan, så gistnar ekern, och håller ekern, så brister axeln. Somlige trodde, att Hans|98| spelat bort sin förmögenhet; andra höllo det för troligare, att han förslösat den på fikandet efter äreställen. Petter Smeds visste intet derom, det var gissningar, ingenting mer. Hvad alla visste, det var, att mäster Hans förde med sig från Tyskland en främmande karl vid namn kapten Svart. Den skall ock ha varit en fin junker, sade Petter, litet svartmuskig, litet skefvande, så att han icke såg folk i synen, men alltid inställsam, alltid grinande mot hvar menniska, liksom ville han vara allas bäste vän. Aldrig visade kaptenen sin fot i kyrkan, men det sades, att han var skicklig i många konster, särdeles i att göra guld af koppar, och hvad behöfdes mer, för att vinna insteg hos alla, som gripa efter den gula metallen?

34 Dessa två kloka hufvuden, mäster Hans och kapten Svart uppgjorde tillsammans en plan. Staden var då ännu i sin början och så litet försigkommen, att dess borgare väl kunde bränna tjära, men icke beck, och beck kostade den tiden mycket penningar. Mäster Hans förde sin kapten med sig till de förnämste af borgerskapet och utlade för dem huru staden och de sjelfve hastigt kunde komma till stor välmakt, om de toge sig för att sjuda beck. Kapten Svart, sade han, vore enkom förfaren i denna konst och ville åtaga sig att, under mäster Hans’ tillsyn, blifva verkmästare vid det nya beckbruket. Hans ville endast förbehålla sig en daler för tunnan; brukets ägare skulle få tre, men hvad deröfver ficks skulle också tillhöra Hans. Hvad vore det annat, än att förvandla tjära i guld?

35 Nu hade väl borgerskapet kunnat fråga hvarför icke kapten Svart med mindre besvär kunde strax göra guld af den stora kopparkitteln, som behöfdes till beckbruket; men derpå tänkte ingen, alla beto på kroken. Nå, Kalle, sämre krok kan man bita på, än ett nyttigt förvärf, som förbättrar en råvara; man skall endast se åt, att der icke är en bockfot bakom. Beckbruket bygdes der det nu står, med en stuga i skogsbacken; dit flyttade mäster Hans med sin kapten och blef den förste beckbrännaren. Må tro, att folk undrade huru så fina herrar ville gifva sig till ett så besvärligt yrke, der ju den finaste och grannaste snart måste se ut som doppad i tjära. Men Hans och hans kapten visste väl hvarför de till en tid läto så märkligt förnedra sig. De skulle nog tvätta sig rena, när|99| tiden var kommen, och folket, som redan tyckte sig sviket i sin förväntan, när Hans ej kom tillbaka som landshöfding, begynte åter hviska emellan sig: han får en daler för tunnan, nog kommer han öfverst.

36 Ja, hvar flyter ej penningen öfverst? Hans sjöd beck, många hundrade, många tusende tunnor. Den bäska röken låg natt och dag som ett moln öfver elfven, den billiga tjäran rann in från de stora skogarna, det dyra becket rullades i sina kärl ut till handelsskeppen. Mäster Hans fick sin daler på tunnan, han fick många flera; han hade uträknat det, han kände priserna. Icke förgäfves stod han i röken på ugnsmuren;original: ugnsmuren ; han blef rik, han murade en källare under sin stuga för alla de fjerdingar silfvermynt, som han förvarade der. Gjorde ej kapten Svart guld, så förstod han att mynta silfver. Men han var oegennyttig, han behöll ingenting för sig sjelf, han ökade beckbrännarens skatter, fortfor att skefva, och fortfor att skratta med det underliga, elaka grinet, som alltid spelade kring hans mungipor.

37 Vid den tiden tjenade Petter Smeds som vedlangare vid beckbruket och hade till göra att elda ugnen. De bodde icke flera än tre i stugan: Hans, kaptenen och Petter, men i skogen bodde en trollpacka, Martikaj, som hvar dag kom att städa och koka mat. Martikaj var af den rätta sorten, som prester och domare då brukade bränna på bål, men hon var ej riktigt mogen, hon behöfde gå i lära hos kapten Svart. De två bannades dagligen, så att håren kunde resa sig, och då gick mäster Hans emellan, sägande: tyst, tyst, att ej gossen hör det! Petter hörde mer, än han ville, och tänkte vid sig sjelf: jag står icke ut, jag springer min väg.

38 Medan han tänkte derpå, låg han en natt vaken på vinden, der han hade sin sofplats, och hörde dem tala i stugan derunder. Petter var nyfiken, som du, Kalle, och hade märkt, att ett bräde lossnat i mellantaket, på hvilket han låg. Han lyfte sakta upp brädet och kunde då höra hvad de sade hvarandraoriginal: hvarardra i mörka natten.

39 Kaptenen sade: i morgon är trettonde fjerdingen full.

40 Det är bra, sade Hans. Då bränner jag beckbruket, flyttar öfver till Stockholm, blir herre igen och kommer tillbaka som landshöfding.

|100|

41 Om jag vill, sade kaptenen.

42 Det beror icke af dig, sade Hans. I kontraktet står tretton efter tretton.

43 Kaptenen sade: så står der. Nu har du tretton år varit beckbrännare, och efter tretton år är trettonde fjerdingen full.

44 Nej, sade Hans. Det betyder, att efter trettonde fjerdingen har jag ännu tretton år, innan vårt kontrakt är till ända.

45 Petter tyckte sig höra kaptenen skratta, men han kunde ingenting se. Han undrade hvad de kunde mena med tretton efter tretton, och medan han undrade, hörde han åter Hans säga: det var tretton år efteråt; men kaptenen sade: det var tretton år förut. Dervid begynte de bannas sig emellan, och nu blef det Petter för hemskt i mörkret allena på vinden. Han smög sig barfota nedför stegen och ville på fullt allvar springa sin väg. Men han hade glömt sina stöflar vid sofstället; återvända tordes han icke och lemna sina dyra stöflar ville han icke. Han kröp under ett vedskjul och inväntade daggryningen.

46 En stund sedan det dagats, såg han Hans och kaptenen gå från stugan till beckhuset. Till Petters förvåning var Hans nu rentvättad och klädd i så fina kläder, som Petter aldrig sett förr; han gick förut med stolta steg och kaptenen följde honom grinande i sina vanliga tjäriga kläder, rätt som en dräng. När de gått in i huset, betänkte Petter, om han nu borde taga stöflarna och springa sin väg; men det kunde han göra sedan, han var nyfiken att se huru Hans i så fina kläder skulle bete sig vid beckpannan. Jag kan ju fråga, om jag skall brasa på mera ved, tänkte han vid sig sjelf.

47 Petter öppnade varligt dörren och såg den stora kitteln sjuda ända till bräddarne. Der stod kaptenen ensam och rörde med stången i kitteln. Hvar gång han rörde, tycktes becket vilja spruta upp emot stången; det fräste, det spottade, det hvirflade upp i kokande vågor, likasom när idstimmen leka vid elfmynningen; det var som hade ett stort djur simmat i kitteln och velat upp. Aldrig hade Petter sett kitteln så nära att koka öfver, och när den kitteln kokar öfver, är allt i eld. Men kaptenen tycktes ej akta på faran, han fortfor att röra med stången och grinade så styggt, som han aldrig grinat.

|101|

48 Hvar var Hans? Petter tog mod till sig och frågade efter mästaren.

49 – Han är i mitt element, sade kaptenen och slog med stången i kitteln, så att det svarta sjudande becket stänkte högt upp mot taket.

50 Petter var icke den, som hade lust att fråga för andra gången, sprang till stugan och mötte Martikaj. – Är det skedt nu? Får jag nu flyga? – frågade hon.

51 Hvad var skedt? Petter svarade icke, rusade uppför stegen, fann stöflarna och sprang till staden, utan att se sig tillbaka. Aldrig i tiden hade han känt en så kall kåre öfver sin rygg.

52 Det, som skett, blef snart uppenbart. Dagen derefter lade en lastbåt till vid beckbruket; manskapet gick i land att afhemta sin last. Hvar var nu beckbrännaren, mäster Hans, som alltid brukade stå med sin tafla vid magasinet, bokföra hvar tunna och på hvar tunna förtjena sin runda daler? Han sågs icke till, kapten Svart sågs icke till, elden var slocknad under den stora kitteln, boningsstugan stod öfvergifven, och i den höga granen vid bergskrefvan satt en skrattande skata. Det fanns de, som trodde att skatan var Martikaj och att hon nu fått tillstånd att flyga. Icke behöfver man tro allt hvad enfaldigt folk tasslar om gamla käringar.

53 När då elden åter upptändes och det halfstelnade becket begynte sjuda, flöt någonting öfverst i kitteln, en svart klump var det, och det var beckbrännaren. Icke var det nu mycket bevändt med herrekläderna, som han tagit på sig, när han ville bränna beckbruket och flytta till Stockholm. Men Hans var det, och ingen annan. Båtkarlarne räfsade upp den stackaren, vände sin tuggbuss och rörde vidare med stången i kitteln, om de till äfventyrs skulle hitta kaptenen med. Nej, det kan du lita på, Kalle, han fanns icke der; det var icke svårt att gissa hvar han fanns. Så kommo borgmästaren och fiskalen för att taga vård om silfverfjerdingarne, och hvad menar du, att de funno i källaren? Stickor funno de, stickor och spån, icke så mycket som en sexstyfverslant. Det blef ett behej hvart silfverdalrarne månde ha tagit vägen! Liksom det icke vore nog att dränka sig i en kittel med sjudande beck, nej, man skall också lemna efter sig annat än stickor. Några trodde, att kaptenen rymt öfver till Sverige med silfret. Förhör|102| blef det, men hvad kunde der utredas? Svarten var borta, Martikaj borta, båtkarlarna visste intet mer, än att beckbrännaren flutit öfverst. Den, som visste något, var Petter, men Petter var icke skriftgången, han kunde ej höras på ed. Vid förhöret berättade han jemnt så mycket han ville; aldrig tordes han yppa för någon själ, utom för farfar min, hvad han hört under golftiljan. Skräcken satt i honom, han var så mörkrädd för Svarten, att det riktigt var skam.

54 Nå, allt detta var som det kunde, men det märkvärdiga kommer efteråt. Alla visste, att beckbrännaren velat upp här i verlden; hvad skulle icke han flyta öfverst i kitteln? Han skulle begrafvas, förstås, men frågan var, om han, som andra kristna menniskor, skulle få sin graf under kyrkan. Presterne sade tvärt nej, och det må ingen förtänka dem; icke lärer det varit så hela permar i Hanses katekes, än mindre i svartingens, som han höll till med. På den tiden, skall jag säga dig, var det strängt med kyrkotukten; icke understod sig hvar tuppkyckling då att gala på kyrkbacken. Huru det nu svängdes, gåfvo presterne så mycket med sig, att beckbrännaren fick begrafvas under golfvet i förstugan vid norra kyrkodörren. Der låg han 40 eller 50 år, jag vet ej så noga; då refs den gamla kyrkan för att gifva rum för en ny. Somliga döda, som någon brydde sig om, flyttades under den nya kyrkan, andra stoftades hop och flyttades till ett benhus. Bland dessa var beckbrännaren. Folk skulle väl då redan ha glömt honom, om han icke igenfunnits under golfvet i förstugan alldeles sådan, som han en gång uppdrogs ur beckkitteln. Icke en tråd var förändrad, becket hade endast torkat ihop och styckevis bortfallit, så att han nu kunde bättre igenkännas.

55 Det förgick en tid, folk slutade icke upp att dö och begrafvas, benhuset fylldes gång efter gång med de gamla döda, som måste lemna plats åt de nya. Hvar gång man öppnade benhuset, låg alltid beckbrännaren öfverst. Icke var nu det något spökeri, fastän det såg så ut; jag tänker det gick så till, att allt hvad der legat öfver honom multnade bort och föll till aska, men han förblef oförändrad. Så gingo tider och slägten sin kos, namn glömdes, förfäder glömdes, godt eller ondt kom ingen mera i håg, men alltid kom beckbrännaren öfverst. Jag har sett honom många|103| gånger, fastän han kunnat vara min farfars farfarsfar. När jag var en knöling, som du, brukade vi titta dit in mellan de glesa stockväggarne, och när solen sken in genom väggen der midtemot, kunde vi se honom så tydligt, som jag ser dig. Nog hade vi godt kurage på ljusa dagen; men intet för femton silfverfjerdingar skulle någon af oss velat stå der och kika i mörkret om höstqvällarna.

56 Så kom här en prost, som icke tyckte om, att beckbrännaren efter sin död var ett spektakel för menniskor, och lät gräfva ned honom i ett hörn af klockbacken. Tror du han hölls der? Hvad skulle han hållas? Om femton eller tjugu år var han åter vid jordytan; kälan sköt upp honom, rätt som en sten. Åter gräfdes han ned och återigen kom han upp. Då lät förre prosten begrafva honom sju alnar djupt under jorden. Der lärer han hållas i min tid och din tid, men om han hålls der till domedag, det vet icke jag.

57 Öfverst ville han och öfverst kom han. Det är så med menniskan, att der hennes skatt är, der är ock hennes hjerta. Vill själen till himmelrike, nog följer i sinom tid kroppen med. Står själens traktan till det, som här på jorden synes vara det öfversta, drager hon kroppen efter sig. Aldrig trodde beckbrännaren, att han på ett sådant sätt skulle komma beständigt öfverst. Gud bevare en syndig menniska för en så grym ära och en så förskräcklig odödlighet. Nej, Kalle, låt oss lefva vår tid förnöjsamme med den ringa lott, som är oss beskärd. Låt jorden få sitt och Gud sitt, så är allt som det skall vara i denna öfvergångstiden.

58 Nu är refven klar, låt oss ro hem. Se hur förunderligt solen skiner der borta vid elfmynningen! Kan du säga mig hvarför hon aldrig skiner så rosenderöd, när hon står högst på himmelen? Jag skall säga dig det. Då står hon der i sitt stora dagsarbete och uträttar sin herres tjenst, men när hon födes om morgonen och dör om qvällen, skiner hon full af tillbedjan. Det är ett tungt arbete att stå högt här i verlden. Förhäf dig icke, stå hellre lågt, tänk på beckbrännaren. Hvarför skulle vi vilja öfverst i vedermödan? Hvarför skulle vi icke hellre skina af Guds tillbedjan?