[151]

Tant Mirabeau.

[152] [153]

1. Min tant och jag.

1 Till Constance.

2 Ja, till Constance. Ingenting mer, ingenting mindre. Hvarken »min goda», »min bästa», »min saknade och afhållna» Constance, utan Constance sådan hon är. Jag är nöjd med henne, jag önskar ingen bättre.

3 Nåväl, du är trogen, du är tystlåten, du skall få veta allt.

4 Föreställ dig, att vi ännu, som fordom, smyga oss på tå uppför den halfmörka vindstrappan, leta oss väg till det gamla, mystiska bokskåpet med ståltrådsgallren, der vi en dag under våra forskningar upptäckte det forna lånbiblioteket, hvilket min far inropat på en auktion, men hvars innehåll blifvit så omsorgsfullt doldt för två vexande flickors omättliga nyfikenhet. Föreställ dig, att vi åter idka våra berömvärda studier i romanliteraturen för femtio eller sextio år tillbaka och der inhemta en mycket känslofull insigt i lifvets öden, särdeles i den förföljda kärlekens obeskrifliga irrgångar. O, den förbjudna frukten! Med hvilket brinnande kunskapsbegär fördjupade vi oss icke i dessa ömma och tårfulla skildringar, på hvilkas titelblad lyste främst de odödliga namnen Lafontaine, Kotzebue och Johanna Schopenhauer! Hvilka heta tårar fällde vi icke öfver alla dessa olyckliga älskande, och huru förbannade vi icke desse tyranniske fäder, dessa stenhårda onklar och tanter, som djerfdes neka så oskyldigt misshandlade suckande varelser en koja och ett hjerta! Det är sannt, att vi icke sällan bläddrade förbi mången sida med onyttiga moraler; hvartill skulle de tjena, när dock allt berodde på, att de älskande slutligen skulle få hvarandra? Constance, min vän, min förtrogna, min medgråterska och min medskratterska i dessa lyckliga tider, när vi uppritade våra idealer efter så|154| förträffliga mönster och när jag fann alla dessa fullkomligheter förenade hos en kadett, – föreställ dig nu, att du läser en roman, innehållande berättelsen om huru »Elise, eller qvinnan i sin fullkomlighet» mötte på en landsväg »Robert, eller mannen sådan han bör vara»!

5 – Gif akt, – säger fotografen högtidligt, – nu börjar jag!

6 Nej, jag börjar icke ännu. Jag är tvungen att förutskicka några ord om denna lilla ostyriga Augusta, som med så strida tårar sade dig farväl för fyra år sedan och derefter erfarit så ofanteligt mycket af lifvet och verlden, som man endast kan erfara mellan sitt 16:de och 20:de år.

7 Du vet, att jag haft lyckan uppvexa i ett mycket godt, mycket kärleksfullt, mycket förståndigt och husligt, men kanske något oroligt och något föråldradt hem. Vi bodde länge i en aflägsen landsort, innan min far erhöll en tjenst i hufvudstaden, och vi medförde dit, med våra landtliga vanor och föreställningar, äfven denna förkärlek för gammal god sed, som man insuper på landet. Min far, krigsrådet, som aldrig varit i krig, och min mor, krigsrådinnan, som deremot beständigt låg i krig mot alla tänkbara och otänkbara faror för vår husliga lycka, hade föresatt sig att uppfostra mig, deras äldsta dotter, till denna »Elise, eller qvinnan i sin fullkomlighet», hvilken de troligen lärt beundra i deras ungdom. Dem saknades icke den bästa vilja, men väl erfarenhet af en barnsjäl, och jag fruktar, att i de flesta familjer det första barnets uppfostran skall blifva mer eller mindre en profkörning, hvars reglemente uppgöres utan hänsyn till just den varelse, som skall köras. Min far hade sällan någon annan tid på dagen ledig för sin familj, än middagstimman, och ansåg sig böra använda denna knappa tid så nyttigt som möjligt för min uppfostran. Jag dresserades att sitta rak och stilla vid bordet; jag måste alltid äta min förelagda portion; jag examinerades om mina framsteg och tilläts att lysa med dem, när någon främmande var tillstädes. Min mor valde för sin dotter de bäste lärarne, det bästa pianot, det bästa möjliga umgänget, som kunde fås på vår ort. Emedan hon sjelf var en omtänksam husmoder, skulle äfven dottern uppfostras till en sådan och flitigt deltaga i alla husliga sysslor, men alltid som mamma bestämde, aldrig på egen hand. Mamma föreskref hvarje band i min klädning, färgen|155| på mina handskar, radernas antal på sidan i mina bref, de lekar jag borde leka, de stycken jag borde spela, de böcker jag borde läsa, de gator jag borde gå och de vänner, åt hvilka jag borde skänka mitt unga förtroende.

8 Jag var icke obegriplig, icke oläraktig. Men om jag, oaktadt denna omsorgsfulla vård, ändock blef ett öfverdrifvet, excentriskt, trotsigt och regellöst barn, var orsaken troligen just ett öfvermått af skola och uppfostran, regler och förmaningar: hvarje rörelse bevakad, hvarje tanke inmatad, hvarje känsla underkastad censur. Detta plågade och förödmjukade mig. Jag kände mig vara en fri varelse, fjettrad i kedjor; jag blef nyckfull och egensinnig, ja, hvad värre var, jag hycklade icke sällan en blind lydnad, för att i nästa obevakade ögonblick djerft öfverträda alla förbud. O, jag var ett mycket otacksamt barn, jag gjorde min stackars goda mamma tusen bekymmer!

9 Vid denna tid kom du, fader- och moderlös, i vårt hus. Du var lika eftergifven, lydig och god, som jag var elak och upprorisk. O, min Constance, hvarför lät du mig alltid råda? Vi upptäckte lånbiblioteket och, till råga på vår bräddfulla fantasi, anlände till orten ett resande teatersällskap. Mina goda föräldrar unnade oss alltför ofta det ovanliga nöjet af ett spektakel, utan aning om följderna. Vi begynte att justera våra idealer från Lafontaine med de nya och underbara intrycken från teatern. Vi voro femton år, när en ångbåt besökte orten, för att derifrån gå direkt till Stockholm. Afgångstiden var bestämd till klockan tre på morgonen. Efter en half sömnlös natt, packade vi våra resväskor, smögo oss ut och gömde oss som okända passagerare på denna båt. Vi voro fast beslutna att gå in vid kungliga teatern i Stockholm, förvåna verlden med våra talenter och slutligen, lyckliga och beundrade, räcka vår hand åt någon Fridolin, Carl Moor, Don Carlos eller prins Hamlet. Ja, vi hade intet emot att, efter många ömma svårigheter, lyckliggöra någon ung riddare, tjugu år gammal, vacker, förnäm, tapper och framför allt trogen i döden; men skulle icke detta lyckas oss, var du beredd att blifva Johanna af Montfaucon och lefvande inmuras, medan jag lika beslutsamt ville blifva Ofelia och med halmkrans i mina fladdrande lockar störta mig ned i en brusande flod. Sällhet, kryddad med ömma suckar, förekom oss mycket önskvärd, men ingenting kunde jem|156|föras med den lyckan att vara på ett obeskrifligt och förvånande sätt olycklig. Gå i kloster! ... ack, hos oss funnos inga kloster, men de måtte väl finnas i det romantiska Sverige.

10 Jag behöfver ej erinra dig om den prosaiska upplösningen af vår sköna framtidsdröm. Vi trodde oss så väl dolda i ångbåtens innersta fruntimmershytt, när vårt hårda öde i sista minuten ditförde mamma, som, oss ovetande, följde en slägting ombord. Stor tablå, moderlig bestörtning, dotterliga tårar ... alla främmande i land! ... och vi med våra resväskor hastigt placerade i en droska på återväg till det så storartadt öfvergifna hemmet. Vår förtviflan varade nära tre dagar – en oerhördt lång tid! – och lugnade sig derefter, men nu skildes vi åt. Mamma anade, att vår uppfostran icke var fullt mönstergiltig: du sändes till en pension, jag till tant Mirabeau.

11 Denna gamla, förnäma fru var halfsyster till min mormor och dertill min gudmor. Vi hade stundom besökt henne om somrarna på hennes vackra landtställe Muisto i Tavastland, Pelkäne socken, fem mil norrom Tavastehus. Jag hade haft den lyckan vara hennes förklarade gunstling alltfrån min späda barndom, ett företräde, som kanske gjort henne mindre lämplig till uppfostrarinna för en så egensinnig, nyckfull och af romaner bortkollrad varelse, som hennes lilla Augusta, derest hon icke varit lika bestämd, som god, och lika sträng i sina grundsatser, som hon i öfrigt var mild och kärleksfull. Min mor hyste med rätta ett stort förtroende till hennes erfarenhet. Tant Mirabeau hade upplefvat skiftande öden. Hon var född finska af en rik och högättad familj, men hade redan vid 11 års ålder öfverflyttat till Stockholm och der fått den bästa uppfostran. Hennes ungdom hade varit så solbelyst, som det var möjligt vid Gustaf IV Adolfs stela hof, der hon i slutet af förra och början af detta sekel var hoffröken hos sin jemnåriga, drottning Fredrika Dorothea Vilhelmina af Sverige. När jag såg den gamla frun vid hennes fyllda åttio år så hvit i hufvudet som en dufva, krokig och stapplande, litet svagsynt och lomhörd, mest sittande i sin gungstol, insvept i sin grönrutiga shavl, men stundom stödande sig på sin käpp vid en vandring i trädgården, – huru kunde jag, ett barn, föreställa mig, att denna af åren brutna gestalt en gång hade varit blomstrande|157| ung, strålande skön, omgifven af så mycken lycka, så mycken beundran, ja, – som jag sedan erfor, – af en så brinnande kärlek! Och nu satt hon, gammal och glömd, långt borta i Tavastland, på detta lilla täcka, men ensliga Muisto, som hon uppkallat efter minnet, emedan ju hela hennes lif numera var blott ett minne af det förgångna. O, Constance, Constance, hvem kan veta i hvilken vrå vi dolt oss för verlden och huru vi se ut, om vi lefva sextio år härefter?

12 Den blida sol, som lyst öfver tant Mirabeaus ungdom, hade längesedan slocknat i molnet. Hon hade varit olyckligt gift, hade nödgats skilja sig från sin man, som var henne ovärdig; hade ensam och barnlös, utan andra anförvandter än oss, flyttat tillbaka till Finland och här köpt en större egendom, Ristipelto. Efter några år hade hon tröttnat vid sina fogdar och landbönder, sålt Ristipelto och brutit ut derifrån ett landtställe efter sin smak, der hon kunde lefva i lugn mellan parker och sjöar, med jemnt så mycket jordbruk, så mycken ladugård och så många tjenare, som hon behöfde för att känna sig oberoende. Der hade hon byggt en prydlig gård, snarare en villa än en herregård, och skapat åt sig i ödemarken en liten förtjusande fristad, med konstverk om vintern, blommor om sommaren och naturpoesi alla årstider.

13 Det är sannt, att Muisto gör på oss, som tillhöra ett annat tidehvarf, intrycket af något gammalmodigt ceremoniöst, med dess brutna tegeltak, dess markiser på solsidan, dess tunga veranda, dess klippta häckar och dess nakna karyatider vid stora trappan; allt detta en naturlig reflex af den rådande smaken vid början af detta århundrade. Men när man vant sig dervid, upptäcker man så mycket fint konstsinne och en så utsökt elegans i rummens dekoration, i möblernas sniderier och i den stora mängden af sällsynta konstverk, som smycka denna minnets bostad, att de allvarsamma finska barrskogarna vid sjön tyckas förvånade fråga sig sjelfva huru det är möjligt, att de, vildmarkens söner, kunna bilda ramen till en så konstnärlig tafla.

14 Samma reflex af en förgången tid röjer sig i tant Mirabeaus hela person och omgifning. Hon är så ceremoniös, att hon skulle betrakta det som en sidvördnad, om någon af hennes anhöriga glömde den oundvikliga hand|158|kyssen vid sin helsning om morgonen eller sitt lika vördnadsfulla godnatt efter aftonmåltiden. Hon har sannolikt aldrig i sitt lif försummat en skyldighetsvisit eller en lyckönskan på födelsedagar och fordrar af andra samma uppmärksamhet. Hon skulle anse det som en brist på lefnadsvett, om någon uraktlät att göra särskild toilett till middagen, äfven när ingen främmande intager plats vid bordet. Hennes betjening visar sig aldrig utan att hvarje tråd i klädseln, – jag hade så när sagt uniformen, – är alldeles sådan hon föreskrifvit att den bör vara; väl icke mera peruker och bindmössor, som den något löjliga seden lärer ha varit på Ristipelto, men alltid frack, pomada och handskar för kammartjenaren, alltid hvit mössa, förkläde och finstruken krage för kammarjungfrun. Det gör mig nästan ondt, att tant sjelf tillbringar en eller två timmar vid sin toilett om morgonen; icke derför att hon numera brukar smink och puder, men emedan hvarje strå af det vördnadsvärda hvita håret under negligén bör uppläggas just så och icke annorlunda. Före klockan tolf på dagen är hon osynlig för alla, utom sin svenska hushållerska Malla Södergren och sin franska kammarjungfru Lisette Minon. Regelbundet klockan 12 serveras chokolade och kaffe med kall frukost, klockan 5 middag, klockan 8 thé, men derefter är det tants vana att länge vaka. Hon lägger då patience, när hon är ensam, och talar gerna om forna tider, när hon ser gäster hos sig. När det lider mot midnatt, har tiden upphört att finnas till för tant Mirabeau: då är hon åter ung, då flöda alla minnens källor i den lifligaste, behagligaste konversation, och med ett förtvifladt hjeltemod ha vi, aftonsömnige småborgare, då brukat kämpa mot upproriska gäspningar, intilldess att pappa vanligen tagit farväl af konversationen med alltför hörbara näsljud, – en signal, som då vanligen återfört min älskade tant till den prosaiska nutiden. Ack, hon förlåter allt, och hon förlåter oss äfven detta, men jag glömmer icke den min af en drottning, med hvilken hon vid sådana nederlag i belefvenheten säger till oss: mais vous êtes fatigués; allons, mes enfants, dormez bien!språk: franska

15 Det var hon, som skulle uppfostra mig.

|159|

2. Ett kort kapitel om min senare uppfostran.

16 Ja, jag vill vara kort om detta besvärliga ämne, som endast kan förödmjuka en ung person med berättigad sjelfkänsla (läs: egenkärlek). Huru en gammal, krokryggig gumma, med så föråldrade åsigter och så – man kunde tycka – småaktiga lefnadsvanor, icke allenast kunde i allt öfrigt vara den älskvärdaste och mest tillgängliga personlighet, utan ännu dertill lyckas att inplanta förnuft i en öfverdrifven, sjelfvisk och hycklande toka om 15 år, detta skulle vara för mig och mången annan en gåta, om man icke lärt sig att skilja skalet af en förgången tid från den menskliga kärnan af ett klokt hufvud och ett ömt, för alla lefvande varelser deltagande hjerta. Men jag har glömt, att du troligen förvånar dig att finna det ryktbara namnet Mirabeau förvisadt till Tavastland. Se här förklaringen.

17 Redan när jag var barn, hade en tafla i min tants förmak lyckats tillvinna sig min synnerliga uppmärksamhet. Det var ett temligen stort, sannolikt numera sällsynt kopparstick i en af den gustavianska tidens vackra, förgyllda, ovala ramar, föreställande en högst respektabel herre i stor peruk, spetshalsduk, krås, nedvikta kragar, spetsmanchetter och sammetsrock, under hvilken bild stod att läsa i sirliga slängar: Henri-Gabriel Riquetti, Comte de Mirabeau. Jag stafvade på detta obekanta namn, och i mitt barnsliga hufvud upprann den föreställningen, att en herre, som intog en så förnäm plats i förmaket, omöjligen kunde vara någon annan, än min tants aflidne man. Denna upptäckt förkunnade jag för min far, den roade honom, och från denna tid var den gamla frun, sig sjelf ovetande, för oss alla tant Mirabeau. Flera år senare förnyade jag i franska revolutionens historia bekantskapen med detta verldsbekanta namn, och nu fick taflan för mig ett annat intresse. Aldrig kunde jag utan en ofrivillig rysning betrakta detta väldiga, jättelika hufvud med dess djupa ansigtsveck, dess stora, trotsiga ögon, dess tjocka näsa och buskiga ögonbryn, dess haka, som liknade en kålrot, och dess breda|160| mun, hvilken tycktes vilja på en gång sluka alla verldens läckerheter och håna alla dess högheter. Det var ett märkvärdigt hufvud. Som barn var jag rädd för det, som äldre sökte jag snillet deri, men lyckades icke upptäcka annat än lystnaden. Det förekom mig, som skulle ett fruktansvärdt tidehvarf, på en gång trött och blaseradt, våldsamt och blodigt, skåda ned på mig ur dessa smekande och hånande ögon, hälften skatans och hälften gamens.

18 Min nya uppfostran på Muisto begynte från första dagen af min dervaro. Jag hade väntat mig alla en favorits privilegier och var beredd att ställa mig mycket lydig, mycket uppmärksam i min tants närvaro, men deremellan taga min skada igen med den mest otyglade frihet. Ack, jag anade icke, att en vaksam Argus väntade mig, för att icke ett ögonblick lemna mig ur sigte, och denna förfärliga polis var madame Claire, tants nya sällskapsdam från Lausanne, en officersenka, några och trettio år gammal. Alltid, äfven vid måltiderna och aftontimmarna, som jag tillbragte hos tant, fann jag ständigt madame Claire i min närhet, sof i hennes rum, läste för henne matematik, historie och språk, tog för henne mina musiklektioner och beledsagades af henne på alla utflykter, än till fots, än till häst, åkande eller ridande. Alla timmar på dagen voro på förhand delade mellan arbetet och rekreationen; icke ett ögonblicks frihet, ingenting annat obundet, än mina upproriska tankar. O, det var en tvångströja! Hemma hade jag hycklerska gått i band, när min mor ledde mig eller min far dresserade mig; jag hade varit kattungen, som man lärt att hoppa öfver en käpp, men som i nästa ögonblick neddrog duken och blomvaserna från närmaste bord. Här gaf man mig ett nystan och sade till mig: lek, min lilla, lek på denna matta, men icke annorstädes, och mins, att två eller fyra ögon beständigt följa dig!

19 Jag var olycklig, förtviflad, rasade inom mig och tänkte på flykt. Ena gången ville jag under ridten vika af på första sidoväg och galoppera bort från min beständiga skugga, madame Claire. Andra gången uppgjorde jag en plan att muta stalldrängen, låta spänna för giggen klockan två på morgonen och försvinna, qvarlemnande en mycket stolt, men höflig biljett, hvari jag tackade tant för hennes goda afsigter, under förklaring att jag var gammal nog att råda mig sjelf. Tredje gången, ett hemskt ögonblick,|161| tänkte jag på att störta mig från en klippa ned i Mallasvesi sjö; – hade icke Ofelia störtat sig i en flod? hade icke Saffo kastat sig ned från en klippa i hafvet? Lyckligtvis besinnade jag mig och fann Mallasvesi för djupt, stalldrängen svår att muta och min lilla gråskymmel Polle alltför saktmodig för att galoppera undan hela Muistos befolkning, som skulle förfölja mig. Flykten uteblef, jag stadnade qvar och begynte tänka på gift. Opium till exempel? Eller kol-os? Det skulle göra uppseende. Men hvem skulle begråta mig? Mina föräldrar skulle trösta sig med de yngre syskonen Fritz och Sigrid; tant hade upplefvat så mycket förut, att hon snart skulle lugna sig; madame Claire skulle kanske finna ett nöje i att hafva plågat mig till döds. Nej ... vi skulle ännu besinna oss, innan vi tänkte på giftet.

20 Några veckor förgingo, och dessa tankar kommo mera sällan tillbaka. Jag begynte vänja mig vid den regelbundna dagordningen; den begynte förefalla mig mindre enformig. Madame Claire berättade väl och förklarade tydligt; man kunde fördraga hennes lektioner. Utflykterna hade sina behag; vi besökte bondstugorna och unge Allan Hagert på Ristipelto, utdelade böcker och läkemedel, hade namnam åt barnen, blefvo gerna sedda och fingo vänner. Qvällarna blefvo – jag nästan blygdes att tillstå det, – intressanta. Madame Claire läste då högt för tant. Det var de bästa arbeten af alla länders literatur, än poesi, än prosa, och vanligen beledsagade af pikanta anekdoter eller upplysande anmärkningar. Jag begynte finna min tillvaro dräglig. Opium och kol-os frestade icke mera min upproriska fantasi.

21 Med allt detta omgafs jag af ett lugn, som jag aldrig kännt i mitt hem. Jag märkte, att min tant, som var så bestämd och så regelbunden, ändock kunde vara så oändligen god. Och madame Claire, – jag kallade henne i min första förtviflan Argus; ja, Constance, om den skyddsengel, som leder ett förvilladt barn på det godas stig, förtjenar denna smädeliga benämning, så var madame Claire äfven en Argus. Jag har aldrig sett en person med ett så obeskrifligt lugn utbredt öfver hela sitt väsen. Hennes kloka, klara, bruna ögon tycktes skåda genom tingens grund och in i menniskors hjertan, men icke forskande, icke oroande, snarare såsom dagen ser in i alla vinklar|162| utaf ett halfmörkt rum. Det var hos henne något storslaget lugnt. Medan tant trodde på försynen, men föga på katekesen, och jag fått det begrepp om kristendom, att man borde vara andäktig i kyrkan eller på en begrafning, hade madame Claire, så reformert hon var, uppfattat dessa ämnen som lifsfrågor, hvilka ingripa i hvarje punkt af vår tillvaro och förutan hvilka ingen frid eller sann lycka kan blomstra på jorden. Medan tant lefde i det förgångnas minnen och jag i framtidsdrömmar, hade madame Claire uppnått den höjd, der det förflutna, närvarande och tillkommande flyta tillsamman i en klar, resignerad och dock hoppfull blick öfver lifvet. Hon var en praktisk natur, verkligheten sjelf, men i förädlad gestalt, – middagen, som stod med sin höga sol mellan morgon- och aftonrodnad.

22 Det var ett sådant inflytande jag behöfde. Det lugn, som omgaf mig, den regel, som jag i början så högt afskydde, det arbete, som först kändes så motbjudande, min tants godhet, som förstod att göra sjelfva förebråelsen kärleksfull, madame Claire’s tysta, saktmodiga, nästan sorgsna blick, när jag felat, och hennes tålmodiga sätt att – såsom apostelen säger – »öfvervinna det onda med det goda», allt detta verkade välgörande och kom mig först att blygas, sedan att öfverlägga, slutligen att bemöda mig blifva så mycken godhet värdig. Blygseln lärde mig uppriktighet, öfverläggningen lärde mig ånger, tillgifvenhet och tacksamhet gjorde det öfriga. Förtroendet kom, och med förtroendet friheten. Jag märkte med förvåning, att jag icke var så reglementerad, så öfvervakad, ja spionerad, som jag i början föreställt mig. Och likväl hade intet förändrats i mitt dagliga lif. Jag erinrade mig nu, att ingen någonsin förbjudit mig att gå eller komma, när jag behagade, utom arbetstimmarna. Icke ens läsningen af lätt lektyr, om icke möjligen en tidningsföljetong, hade behöft kontrolleras, af det enkla skäl, att ingen dålig lektyr fanns i huset. Hvad jag i min första förtviflan ansett för tvångströja, det befanns småningom vara husets sed, som gällde för alla dess invånare.

23 Och så fortfor det ett år och två år med vexande tillfredsställelse. Jag hade blifvit återförd från dimman till dagsljuset, från de mest öfverspända griller till det bästa af verkligheten, och detta utan att jag sjelf visste huru.|163| Ack, Constance, tro icke, att jag derför blifvit något slags dygdemönster! Tvärtom, de gamla osederna och de forna grillerna spöka ännu ofta i mitt stackars hufvud, och du skall märka alltför tydliga spår af dem i det följande af min bigt; men skillnaden är, att jag nu ertappar dem som trädgårdstjufvar i blomstergården och gör mitt bästa att behörigen näpsa dem, utan att alltid lyckas deri. Detta lugnar mig likväl i ett afseende: jag har en tid fruktat att blifva lillgammal i dessa förståndiga menniskors sällskap, och jag inser nu, att tillräckligt af den forna tokan dock sitter qvar bakom alla lärdomar och alla goda föresatser.

24 Två år och en månad hade förgått, när jag med min tants välsignelse återvände till mina föräldrar. Det förekom mig, som hade jag varit en ful larv och Muisto min puppa. Skratta icke, Constance! Jag är långtifrån att nu anse mig vara en fullvingad fjäril, men det vissa är, att jag blifvit förvandlad. Jag har berättat dig om »Elise, eller qvinnan i sin fullkomlighet»; jag kommer nu till »Robert, eller mannen sådan han bör vara».

3. Den första jernvägen i Finland.

25 I Mars månad år 1862 inträffade något oerhördt i ett land, der menniskorna bott så glest och så oåtkomliga för hvarandra, att man måste vara student, kadett, postiljon eller sjöman, för att mer än en gång i sitt lif hafva sett andra nejder och andra ansigten, än dem, bland hvilka man vuxit upp, – ett land, der hvarje resa härintills varit en ovanlig och vigtig tilldragelse, som fordrade långa förberedelser och ett energiskt beslut, då man ju måste tänka på tusen nödvändiga saker både för fortkomsten och beqvämligheten.

26 Den 17 Mars 1862 förflyttades detta vida land med dess ödemarker plötsligt med ett djerft språng från forntiden in i nutiden, – samma språng som hela vår verlds|164|del tagit två eller tre decennier före oss. Denna dag skuffades ett af verldens mest senfärdiga folk, som behöfver sekler att morna sig, med ett klockslag framåt från månaders betänksamhet till minutens punktlighet. Denna dag försvunno afstånden, betänkligheterna, verststolparne, skjutskärrorna, piskorna, backarna, grindarna, färjorna, med hela bråten af gästgifvare, dagböcker, skjutspojkar och hållhästar åtminstone från synkretsen af en resa i landet, och om de ännu qvarstodo för alla öfriga, så stodo de der såsom en öfvervunnen ståndpunkt, hvilken tiden förr eller senare skulle springa förbi. Denna 17 Mars var en märkedag, en sekulardag, ett tidskifte mellan förr och nu, ett jättehopp af den finske Matti framåt i tidens töckniga luft. O, hvad Matti denna dagen såg mäkta förvånad ut! Då svajade flaggor, då dånade hurrarop, då röto nya vidunder i skogarnas enslighet; då, – ja, då öppnades och invigdes Finlands första jernväg från Helsingfors till Tavastehus!

27 Jag ämnar icke beskrifva denna dag: det är nog att han grytt och efter sig gifvit upphof åt andra dagar med nya språng framåt. Vi, som då nyligen flyttat till hufvudstaden och icke hade äran följa det första bantåget, återvände från bangården med ett intryck af förvåning, nöje och väntan på framtiden. Icke ens min far, som räknade sig bland jernvägens afgjordaste motståndare;original: modståndare; icke ens min mor, som förutsåg de förskräckligaste olyckshändelser såsom en följd af detta nya fortskaffningsmedel, hade kunnat motstå sin nyfikenhet att betrakta underverket, och när jag såg min gamle, hederlige pappa stå der med blottadt hufvud som alla de andra, medan man sjöng Vårt Land och tidens ostyriga vindar fläktade så lekfullt i hans grå hår, smålog jag vid mig sjelf och tänkte: vänta, min gubbe, du skall en dag komma på andra tankar!

28 Vi gingo dock i all stillhet hem, blygdes smått för vår nyfikenhet, läste tidningarnes beskrifningar, benade saken på alla sidor, råkade här och der i krig med den nya resemetodens beundrare, ledsnade så småningom vid det evärdeliga talet om denna tilldragelse och tilläto det vara gjordt, som ej mer kunde ändras. Månader förgingo, sommaren kom, och den obeveklige läkaren sände oss på en badresa till Visby, för att kurera pappas gikt. Det var allt något bråksamt; mamma förklarade, att vi sannolikt skulle brinna upp eller sluta vårt lif i Ålands haf,|165| men resan gick lyckligt, Visby var angenämt, gikten förbättrades, och vi återvände med det lyckliga hoppet att få tillbringa vintern i lugn. Då mottogo vi i början af November en inbjudning från Tant Mirabeau att tillbringa julen på Muisto. Vid hennes ålder, skref hon, vore dagarne räknade. När hon icke fick den glädjen att se oss på sommaren, hoppades hon, att vi ville unna henne detta nöje under den sista jul hon sannolikt ännu kunde omfamna oss.

29 Hvad skulle vi svara? Föräldrarna hade, så gerna de lefde, velat undgå en ny resa i denna besvärliga årstid, men man sårar icke med afslag en älskad och något granntyckt tant, hvilken man dessutom hoppas ärfva, och våra pyren, Fritz och Sigrid, förenade så enträget sina böner med mina, att de styrande makterna slutligen nödgades samtycka. Detta beslut fattades likväl med det bestämda och oryggliga förbehåll, att familjen icke skulle riskera sina dyrbara lif med en resa på jernväg.

30 I November föll snö, och vi fröjdade oss åt ett klingande slädföre. Men Anders, – den nedrige Anders, som så ofta kastar slask i vägen för olyckliga julresande, – förblef sin gamla osed trogen, och detta ända derhän, att vägarna slutligen blefvo platt ofarbara. Vi väntade i det längsta, vi rådfrågade barometern, almanackan och alla gamla väderleksspådomar, men utan resultat. När resan ej längre kunde uppskjutas, sågo vi oss, trots alla oryggliga beslut, försatta i den hårda nödvändigheten att antingen stadna hemma, eller resa på jernväg. Det var ett bekymmersamt val. Nöden hade ingen lag, vi måste riskera lifvet, och pappa lugnade oss med den försäkran, att vi ju nästan lika lätt kunnat drunkna på resan till Visby. Dessutom skulle vi, efter de 10 milen jernväg till Tavastehus, få hvila oss med 5 mil landsväg till Pelkäne och Muisto. Vi skulle åka i vagn, när vi ej kunde åka i släde; vi skulle få resa denna sista tredjedel af vägen i lugn.

31 Tio dagar före jul begåfvo vi oss af. Det var en thorsdagsmorgon, tror jag, alldeles mörkt. Allt var inpackadt, vi hade lagt oss klockan 12 och hade godt kunnat sofva till klockan 6, men då känner du icke mamma. Hon hade afrest med ångbåten i somras klockan 2 på morgonen och nu gått till sängs med den fixa idén, att vi skulle komma för sent till jernvägen. När klockan slog 3, fann|166| mamma det vara »hög tid». Hela huset uppväcktes, vi flögo halfyra i reskläderna och tyckte oss redan höra den hjertslitande pipan hvissla ...

32 Nå, godt. Sedan vi litet mornat oss med kaffe och fått våra pyren på fötterna, hvilket ej var det lättaste, slog klockan 5. Vagnen stod framför porten; vi försinkade ännu den dyrbara tiden med att instufva pumpernicklar åt barnen. Fritz hade fått nya strumpor och tjöt att de klöste honom i benen. Sigrid hittade ej sin väska; pappa sökte öfverallt sina reshandskar, som han bar i fickan af pelsrocken; jag flög på jagt efter min page, som pyrena begagnat till tömmar, och mamma hade ännu femtio förmaningar åt jungfrurna, huru de skulle akta elden, icke lemna köksdörren oläst, icke springa alla på en gång ur huset, icke förkyla sig under julhelgen och annat mer, som en ordentlig husmoder icke kan lemna osagdt i sista stunden. Allt detta gjorde, att när vi lyckligt anlände i mörkret till bangården, slog klockan tre qvart till sex.

33 Var det mörkt utanför, så var det ej ljusare innanför. Hvad skulle vi göra? Alla dörrar voro stängda, och endast derborta vid lokomotivet märktes något tecken till lif. Pappa skickade kusken att fråga, och sedan vi tåligt väntat en qvart i vagnen, kom Nylund tillbaka med svaret, att bantåget går klockan 8, hvilket vi läst i tidningarne dag ut och dag in allt sedan Mars månad.

34 Vi stego emellertid ur, litet sömniga, litet dufna, och fingo slutligen fatt på en städerska, som var nog mensklig att låta oss träda in i den mörka väntsalen. Pyrena hängde, den ena på mig, den andra på mamma, och så somnade de. Småningom kom upplysning, derefter buffet och kaffe. Vi drucko, det förstås, och hörde med tålamod klockan slå sju, då pappa råkade påminna sig, att han glömt på sitt skrifbord ett angeläget bref, hvilket samma dag borde afgå med posten till Petersburg. Nu blef rådplägning, böner, jag tror till och med tårar, men pappa var obeveklig. Lyckligtvis fann han en ledig hyrkusk, som fört passagerare till bangården, och lemnade oss öfvergifna åt väntans tortyr.

35 Jag vill ej försöka att beskrifva vår olyckliga ställning. Min goda mamma är den bästa menniska under solen, när hon icke fått i sitt hufvud den föreställningen, att något går galet. Och nu skulle vi försumma oss, det|167| var gifvet, det hade hon länge förutsagt, det kunde aldrig slå fel. När hon väntat fem minuter, uträknade hon, att pappa bordt vara längesedan tillbaka. Hör, nu slog klockan en qvart på åtta! Hvem skall köpa biljetterna? Hvem skall inlemna vårt bagage? Hvem skall se åt, att man ej prejar oss oförsvarligt? Här kan man vänta sig hvad som helst. Se der, man trängs redan vid luckor och ingångar! Våra ur gå för sent; jag tyckte man hvisslade. Nej, vi komma aldrig i tid, tåget går, det är rätt så klokt, att vi genast åka tillbaka hem. Hvarför skulle vi låta vagnen lemna oss? Nylund hade kunnat vänta tills tåget gått, men han har då icke det minsta förstånd för sin stora lön. Det är förskräckligt att vara allena och värnlös med så mycket obekant folk. Man skall få se, att de stjäla ifrån oss allt hvad vi äga.

36 Jag försäkrade, att jag höll min fot på vår stora koffert, att Fritz i sin lyckliga slummer dunkade hufvudet mot nattsäcken, att denna åter låg ofvanpå resfilten; annat löst hade vi icke, utom pirater och resväskor, dem vi buro i handen, och pappas pipa med tobakspung, som hvilade på mitt knä. Ingenting kunde lugna mammas farhågor. Hvarannan minut gick hon till trappan; det var för bedröfligt. Emellertid byltade den ena skaran passagerare efter den andra fram till biljettluckan, – de afundsvärde, som icke glömt sina bref på skrifbordet och kunde sätta sig ned att vänta med det goda samvetets lugn!

37 Ändtligen slog klockan half åtta.

38 Nu stod mamma ej mer att hejda. Att vi skulle begifva oss af på den olyckliga färden! Vi hade ju kunnat sitta beskedligt hemma och äta vår julgröt i fred, som andra kristna menniskor. Lovisa, som städat rummen, sedan vi reste, har förlagt pappas bref, eller kastat det i papperskorgen. Hon har, hvem vet? låtit det vandra med sina sopor i kakelugnen. När pappa ej finner brefvet, sätter han sig att skrifva ett nytt; det tager tid, det slutas ej förrän klockan 9, och emellertid sitta vi öfvergifna stackare här som ett åtlöje för alla menniskor. Märkte du huru den sippa frun i räfskinnskappan vände sig om för att se på oss? Och den der karlen i bruna frisrocken, hvarför betraktar han oss? Han måtte tänka, att vi se förskräckligt bortkomna ut. Det är för olyckligt. Nu får Fritz|168| hosta i morgonkylan, och Sigrid är icke för rar, hon heller; hon hade ju messlingen sista våras.

39 – Men, söta mamma, – sade jag tröstande, – klockan är ej mer än half åtta ännu. Det värsta, som kan hända oss, är att vi åka hem igen.

40 – Ja, det vore skönt att låta pigorna skratta ut oss, när vi trippa i gåsmarsch uppför vår trappa! Du skall få se, att pappa kommer just när tåget går af, och då stå vi här utan biljetter.

41 – Men hvad hindrar mig att köpa biljetter?

42 – Du? Nej, en karl skall det vara. Dig skulle de lura på dubbla priset.

43 Karlen i frisrocken måtte verkligen hafva läst i mammas bekymrade min, att ej allt var som det borde vara, ty nu steg han fram och erbjöd sig utan krus att köpa biljetter åt oss. Du skulle ha sett mammas min! Om han åtminstone blifvit i vederbörlig ordning presenterad för oss. Men en vildfrämmande menniska, och dertill en karl i frisrock! Ja, frisrockar äro visst mycket aktningsvärda öfverplagg, när man ej har råd att bestå sig någonting mer, men något särdeles anseende gifva de icke sin man vid första bekantskapen. Förmodligen befann sig karlen af något misstag i väntsalen för andra klassens passagerare: han måtte ha ämnat sig till den tredje.

44 Mamma ville slingra sig undan med svaret att vi nog skulle reda oss utan biträde, när hon råkade kasta en blick på karlens obehandskade händer, som voro mer än lofligt stora och grofva. Det föll henne in, att frisrocken betydde något slags vaktmästare, för hvilken man ej behöfde genera sig. Hvarför kunde vi ej vara klara till aftåg, när pappa anlände, – om han anlände? Hon såg på mig; jag nickade bifall, och när klockan slog tre qvart på åtta, hade vi ej allenast biljetterna i vår hand, utan äfven allt bagage precis der det skulle vara.

45 Nu kom ett annat bekymmer. Pappa skulle fördröja sig, tåget skulle afgå med våra effekter till Tavastehus, och biljetterna skulle vara utan värde. Men just när mamma var fullkomligt öfvertygad att allt var så galet det kunde vara, anlände pappa med svetten i pannan och löskragen på sned under ena örat. Nu ruskades pyrena upp, kånkades fotlösa med oss och ... med detsamma var Fritz försvunnen i trängseln. Han skulle naturligtvis råka|169| under hästfötterna, och när pappa försäkrade, att här funnos inga hästar, endast eldfrustande jernfålar, bedyrade mamma, att pyret skulle fubbla ned mellan perronen och vagnarna, blifva öfverkörd af tåget och söndersmulas, olyckliga barn, som man så ofta läser i tidningarna: det hände ju nära Arboga med en oxe! Emellertid var Fritz i godt behåll och uppenbarade sig i rätta stunden på frisrockens axlar. – Var god och stig in här, – uppmanade karlen, pekande på en vagn; – här är ledigt.

46 – Hör du! – hviskade mamma, ryckande pappa i rocken. – Här är ledigt! Vagnen har något fel; ingen vågar taga plats der. Kanhända är fönstret söndrigt; der är ett drag, som ingen står ut med. Att jag skulle glömma min grå shavl; han hade behöfts för Sigrid kring nacken.

47 Vi trädde in i kupén. Den var förträfflig, fönstret helt, sofforna jemngoda med pappas bästa. Nu fick mamma ett nytt bekymmer. – Månne jag bordt gifva karlen drickspengar? Han betraktade oss, som hade han väntat något för sitt besvär. Sådant folk brukar icke göra något för intet, och det kan man ej heller begära. Nu är han troligen anställd vid jernvägen och har vårt bagage om händer. Det vore illa, om han funne sig mankerad; hvem vet huru vi sedan få våra effekter tillbaka?

48 – Du har väl fraktmärkena? – frågade pappa.

49 – Hvad är det?

50 – Små qvitton med nummer, hvilka man får i bagagerummet.

51 – Nej, sådana har jag icke fått.

52 – Men hur återfå vi då våra effekter?

53 – Ja, det begriper jag icke, – suckade mamma.

54 Pi-i-i-i! hvisslade lokomotivet, och tåget satte sig långsamt i rörelse.

|170|

4. Kopparslagaren.

55 Vår första jernvägsresa var hvarken mer eller mindre märkvärdig, än milljoner andras, hvilka en gång, såsom vi, med förvåning och nöje, blandadt med häpnad, sett landskap och skogar dansa första gången förbi kupéns kajutfönster. Jag har sedan ofta föreställt mig, att den sofvande gamla frun på vis-à-vis-sätet vore min mormor, eller att den gamla herrn derborta på andra bänken vore min farfar, och jag har njutit af deras förvåning, när de skulle uppvakna midti nittonde seklet och se sig ila bort på en väg så som aldrig de snabbaste vagnshästaroriginal: vagshästar kunde föra dem framåt. De skulle tro sig drömma ännu, eller skulle de tro sig resa genom luften som Faust på Mefistofeles’ mantel. O, farfar, o, mormor, hvilka oerfarna barn I voren i jemförelse med oss, edra upplyste efterkommande!

56 Vi sutto en stund häpna och stumma; pyrena föreställde sig, att de sutto i kyrkan. Vi tänkte på alla hiskeliga berättelser i tidningarne om sammanstötningar, urspårningar, nedstörtade vagnar i djupa afgrunder, krossade lemmar, förspillda lif ... vi erinrade oss, att banken, som just nu bar oss fram öfver hafsviken, hade många gånger rasat in, förrän han lyckades bära ett bantåg. Den underliga farten, den lätta darrningen under våra fötter, vagnarnas rassel, den frostiga morgonluften, mörkret och gnistorna utanför vagnsfönstren, lampan innanför, ensamheten i vår rullande kammare, der vi, instängda för oss sjelfva, funno oss öfvergifna af verlden, allt detta verkade i början bedöfvande på oss alla. Vi tyckte oss rulla med stormens hastighet fram mot okända öden, – och var det icke så? – okända öden!

57 Ändtligen bröt pappa tystnaden, fortsättande sina tysta tankar, i hvilka resans nöje befann sig i inbördes krig med hela hans föregående uppfattning. – Den leksaken har allt kostat vackra pengar! – knotade han.

58 Mamma hade tänkt på fraktmärkena. – Icke såg nu karlen ut som en tjuf, – anmärkte hon, – men nog hade han förskräckliga händer, och nog var det besynnerligt,|171| att han förde bort vårt bagage, utan att lemna qvitto. Man läser underliga saker om huru det går till vid jernvägarne. Nå, vi få allt se, när vi komma fram. I kofferten ha vi min svarta sidenklädning, pappas svarta kläder och Augustas guldarmband; dessutom två dussin linnen och andra klädningar; i nattsäcken våra tröjor och barnens kläder. Det var en lycka, att vi föra med oss så litet som möjligt; jag ämnade redan taga mitt randiga siden. En nätt julklapp, att mista allt hvad vi äga! Hvarför togo vi ej nattsäcken med oss i vagnen?

59 – Jag har hört sägas, – svarade pappa, – att man ej får föra sådant med sig i vagnarna.

60 – Icke medtaga sina saker? Men det är ju stråtröfveri! Jag märkte ganska väl, när vi stego in, huru den ena och den andra stack sitt bylte under soffan. Tror du icke, att karlen i frisrocken märkte vår oerfarenhet? Jag säger ingenting, men nog ser det ut som om han velat göra en god affär på vår enfald och lättrogenhet. Han hade åtminstone kunnat unna oss nattsäcken. Alla våra julklappar äro der. Och hvad skola vi taga på oss, när vi komma till tant? Kanske sitta der hela helgen i reskläder? Jo, det är trefligt! Men hvarifrån taga vi rent linne? Jag och Augusta kunde kanske hitta något i tants gömmor från den tid hon var hoffröken; men icke kan pappa stackare spöka ut sig i hennes lintyg. Augusta skrattar; jag vore färdig att skratta med, så tokigt är det. Om jag blott hade något att kläda på barnen! Men jag har icke så mycket som ett par torra strumpor en gång.

61 – Men, mamma, icke var han någon tjuf, – anmärkte jag.

62 – Åh du, sanna mina ord, vi få allt se. Hör ... nu pipa de åter ... de sakta farten ... någonting har gått sönder. Kanske en bro rasat in? Kanske en bank har satt sig? Det är kanske en afgrund framför oss? Nej, att vi skulle begifva oss af på den olyckliga jernvägen!

63 Tåget stadnade. Man hörde ropas: Dickursby station, fem minuters uppehåll!

64 Vagnsdörren upplästes, vi tittade ut. Det hade ändtligen dagats, vi kunde urskilja stationshuset och menniskorna ... en karl med grön flagga; hvarför bar han en grön och icke en hvit? ... en madame med en smörbytta; ville hon sälja smör? ... Två studenter, som lånade eld|172| från hvarandras cigaretter; det blåste, de kunde ju tända eld på bantåget! En person närmade sig vagnsdörren: det var karlen i frisrocken.

65 – Hur står till? – frågade han.

66 Mamma ryckte pappa i rocken: – det är han, som har våra fraktmärken.

67 – Tackar, åh ja, går väl an, – svarade pappa. – Jag hör att herrn varit så god att inlemna vårt bagage. Fick herrn några qvitton?

68 – Det förstås, – sade karlen. – Jag behöll dem tillsvidare, om jag kan tjena med att uttaga effekterna vid ankomsten till Tavastehus.

69 – Mycket förbunden. Men vi göra besvär ...

70 – Har ingen fara. Jag ämnar mig också till Tavastehus och har god tid för närvarande.

71 – Nej, för all del, låt honom icke behålla märkena! – hviskade mamma.

72 Pappa hostade. – Hm, hm, jag vill icke besvära, jag skall uttaga bagaget.

73 – Som det behagas. Här äro märkena.

74 – Bjud honom 2 mark; jag tycker han bör vara belåten dermed, – sufflerade mamma.

75 Pappa ville framtaga sin plånbok, men lyckades icke så genast uppknäppa de dubbla rockarna. Medan han mumlade något om herrns besvär, en obetydlig ersättning o. s. v., ringde en klocka tredje gången. – Förlåt, – sade frisrocken, – tåget går! – Och med detsamma var han försvunnen.

76 – En tjuf är han likväl icke, – yttrade jag.

77 – Nej, – svarade mamma, – så framt märkena äro äkta.

78 Vi fortsatte resan, betraktade tallskogen, som sprang oss till möte, och telegraftrådarne, som enformigt höjde och sänkte sig vid sidan af banan. Pyrena hade försjunkit i djup sömn, när vi kände en obetydlig stöt, troligen på ett ställe, der kälan rubbat en skena. Mamma spratt upp och ropade: – vi ha kommit ur spåret!

79 Strax derpå befunno vi oss i god ordning vid Träskända station. Här steg pappa ur, för att räta ut sina domnade leder, och kom tillbaka vid ringningen. – Nu vet jag, – sade han, – hvem karlen i frisrocken är. Jag frågade konduktören; han svarade: smed.

|173|

80 – Det såg jag genast på hans fasliga händer, – menade mamma. – Du gaf honom drickspengarna?

81 – Minsann jag hade kurage dertill. Karlen såg ej ut att låta betala sin tjenst. Han måtte ha fått något slags uppfostran. Jag inlät mig i samtal med honom och bevisade med solklara skäl, att jernvägar endast kunna ruinera ett land. Han svarade mig: det beror på hvar de byggas och huru de byggas. Man kan ej försvara en dumhet med mera förstånd. Skada, att vårt samtal blef afbrutet just när vi hunnit till det omtvistade kapitlet om bredspåriga eller smalspåriga jernbanor.

82 Vi rullade af. Medan pappa tände sin pipa, framställde sig nya faror för mammas lifliga inbillning. Vi voro inlästa i vagnen; hvarför voro vi inlästa? Det är obehagligt att vara inläst. Och om nu elden komme lös genom pappas pipa? Sådant kan inträffa; ja, det har inträffat, ett helt bantåg i England har brunnit upp genom gnistor från lokomotivet. Naturligtvis skola vi brinna upp i vårt fängelse. Det borde vara förbjudet att röka på jernvägar. Men pappa, du bolmar som en vulkan!

83 Pappa öppnade fönstret och ansåg, att han dermed gjort vulkanen oskadlig.

84 – Hvilket förskräckligt drag!

85 Fönstret tillslöts.

86 – Vid nästa station sätter jag mig i smedens vagn, – sade pappa.

87 – Lemna oss ensamma? Det är omöjligt. Hellre må vi då rökas som sill.

88 Hyvinge station, 15 minuters uppehåll! – Klockan visade half elfva, och då vi varit i rörelse sedan klockan 3, begynte vi känna sympati för stationens buffet. Pappa steg ur, jag följde honom, reqvirerade smörgåsar och inlade fem i min näsduk för mamma och pyrena. Det var första gången jag såg en huggsexa; larverna på ett kålblad eller två dussin höns kring en näfve gryn kunde icke kifvas om födan med mera glupskhet. En elefant i sjuppskinnspels upptog halfva buffeten; en spenslig kammarförvandt kilade in sig under hans arm och lyckades eröfra ett glas öl, som han spillde öfver min skinnkappa. När jag såg mig om, var pappa åter i samtal med frisrocken om de smalspåriga banorna.

89 Klockan ringde. – Pappa!

|174|

90 – Gå du förut, jag kommer strax efter.

91 Jag gick och delade ut mina smörgåsar åt fångarne i vagnen. Det ringde och ringde, men pappa blef borta. Ändtligen hördes hvisselpipan, tåget satte sig i rörelse, och mamma anropade konduktören att göra halt, när pappa steg in i vagnen, men icke ensam, utan dragande smeden med sig. Huru detta var möjligt, förblef oss en gåta, men snabbt gick det, och i ett nu var jag placerad bredvid den främmande karlen med hans grymma frisrock och hans rysvärda händer.

92 – Jaså, herrn menar, att lätta lokomotiver på smalspåriga banor frysa ihjäl här i landet, – fortsatte pappa, utan att det minsta bry sig om vår förundran och mammas vinkar. Det var också för sent att numera visa smeden på dörren. Den var för väl tillreglad och tåget i rörelse.

93 Smeden gjorde en mycket kort ursäkt till mamma och mig; det tycktes alldeles icke genera honom att göra intrång på vårt fridlysta område. Derpå besvarade han pappas frågor, aktningsfullt, men mycket bestämdt. Hans röst var ej obehaglig, hans sätt något okrusadt, men icke så plumpt, som jag väntat, och när pappa bjöd honom en cigarr, hade han det vettet att svara: tackar, jag röker endast i fria luften.

94 Jag märkte nu det förunderliga, att han bar handske på venstra handen. Ville han föra stat med sin högra björntass?

95 Min goda mamma hade den föreställning om jernvägar, att hvarje familj borde disponera en vagn för sig, der det var en stor godhet att mottaga besök af främmande. Hon mottog alltså den nykomne ungefär som en värdinna mottager en obekant herre, hvilken värden för med sig till middagen, när anrättningen består af köttstufning och russinsoppa. Det vill säga: var så god och sitt ned, men räkna ej på annat, än ett höfligt bemötande!

96 – Förlåt, – anmärkte pappa, – jag har ännu ej presenterat oss. Jag är ... och här är min hustru ... här vår dotter Augusta och här våra pyren, Sigrid och Fritz, den ena en tjufpojke, den andra icke stort bättre.

97 – Mitt namn är Duvert Damm, smed, om jag kan vara till tjenst.

98 – Min herre är mekanikus?

|175|

99 – Som man behagar. Annars är mitt egentliga yrke för ögonblicket att vara kopparslagare.

100 Jag såg på mamma och läste i hennes uppsyn: kopparslagare! Jag kunde tro det. Och med sådant folk inlåter sig pappa i en intim konversation. – Det fattades blott, att hon tillagt: vill icke herrn vara så god och förtenna mina gamla kastruller?

101 Hon teg. Men i stället hörde jag pappa säga: – det är ett rätt bra yrke att vara kopparslagare, isynnerhet när man tager sin sak med förstånd. Men så särdeles lönande lärer det icke vara?

102 – Det kommer an på huru man lyckas och sköter sin sak. Somliga blifva rika, andra fattiga.

103 – Ja, det klagas mycket, att skråförfattningarna icke mer lägga ett helsosamt band på bönhasar. Den nya näringsfriheten vill tyvärr stöpa om allt. Herrn har kanske också att beklaga sig öfver näringsfriheten?

104 – Tvärtom. Jag önskar, att hvar och en må ha frihet att försörja sig sjelf med sitt ärliga arbete.

105 – Men ursäkta, det förekommer mig som skulle jag ha sett herrn någonstädes förut. Skulle herrn händelsevis ha arbetat hos kopparslagarne Thalén eller Avander i Helsingfors?

106 – Nej, min herre. Men jag vill påminna mig, att vi för ett par år sedan gjorde en resa tillsamman på ångbåt till Stockholm.

107 – Huru? När maskineriet råkade i olag på ångbåten Suomi och vi skulle ha kommit illa till korta på Ålands haf, om ej en engelsk mekanikus varit om bord och förstått reparera skadan?

108 – Jag hade varit sex år i England och talade då helst engelska.

109 – Således har herrn varit utrikes? Sex år?

110 – Mer än halfva min lefnad.

111 – Men jag förstår icke ...

112 – Det är mycket enkelt. Jag är född i Neapel och kom i mitt sjunde år till Finland, som jag åter lemnade vid sjutton års ålder.

113 – Och herrn är kopparslagare?

114 – Allt hur man tager det. Jag begagnar mig af den snölösa vintern att resa till norra Tavastland och under|176|söka några anledningar till kopparmalmstreck, som man tror sig ha funnit.

115 – Ursäkta, herr ingeniör ... jag kunde ej ana ...

116 – Inga omständigheter! På det hela är jag endast en simpel smed.

117 Under detta samtal var det mitt nöje att betrakta pappas förlägenhet och mammas stigande aktning för kopparslagaren. Hon jemkade om sin bahytt, slätade ut min kappa och bannade pyrena, som lade i dagen en beundransvärd färdighet att sparka den ena den andra med föttren på sofforna. Men under allt detta upphörde hon intet ögonblick att bevaka främlingen som en misstänkt person.

118 Pappa hade sökt sin räddning i de smalspåriga banorna, när Fritz ryckte honom i pelsrocken och begärde sin smörgås.

119 – Hur skall jag veta hvad du gjort af din smörgås? Den har du förmodligen ätit upp.

120 – Åh nej, pappa sitter på honom.

121 – Sitter jag? ... Ja, jag tyckte, att här var något ovanligt på soffan.

122 Pappa jemkade sig upp och undersökte det ovanliga föremålet. Det var verkligen smörgåsen, men i hvilket skick! Fritz hade, som mången annan hustyrann, en förvånande instinkt att alltid lägga sina smörgåsar med smörsidan nedåt på möblerna, och i brådskan vid Hyvinge hade pappa satt sig så vådligt, som det var möjligt, på denna vägkost. Öfverdraget på soffan såg ut som en karta öfver Vestindien med öarne Cuba, Jamaika, Haiti och Portorico, för att ej tala om pappas pelsrock, som bokstafligen utgjorde en matsedel från Hyvinge.

123 – Nu få vi betala kronans soffa! – var mammas första förskräckta utrop. Det andra blef osagdt, men jag förstod, att det innebar: allt detta ha vi att tacka smeden för!

124 – Saken är hjelpt med några droppar af Brönners fläckvatten, – anmärkte den så oskyldigt misstänkte smeden med mycket lugn.

125 – Ja, den som det hade! – suckade mamma.

126 – Tillfälligtvis medför jag en flaska deraf i min resväska, – återtog smeden. Och med dessa ord begynte han att rentvå den så illa tilltygade soffan.

|177|

127 Midtunder denna operation anlände vi till Riihimäki. Det blef nu nödigt att dölja den pågående tvagningen, medan vagnsdörren öppnades. Mamma ställde sig så, att hon skymde olycksstället på ena sidan och kommenderade mig till samma tjenstgöring på den andra. Pappa steg ur att trösta de bedröfvade pyrena med en torta, och smeden fortfor att, stödande sig på ena knäet, gnida soffan med sitt Brönnerska fläckvatten. Allt detta gjorde oss mera bekanta. Vi hade en gemensam hemlighet att dölja, och mamma måste erkänna, att f. d. frisrocken, vaktmästaren, tjufven och kopparslagaren gjorde oss alla en nyttig tjenst.

128 Innan kort voro alla spår af Hyvinges matsedel utplånade, och tåget satte sig åter i rörelse. Samtalet kom i gång af sig sjelf; smeden hade så mycket att berätta om främmande länder, han gjorde det så lifligt och öppenhjertigt, att han slutligen lyckades eröfra en skymt af sin hemlige fiendes, mammas, bevågenhet. Olyckligtvis råkade han i krig med en annan person, som dittills förblifvit neutral.

129 – Finland är dock ett fult land, – yttrade han utan minsta grannlagenhet för våra fosterländska känslor.

130 – Jag förmodar, att herr Damm rest här i kursläde om vintern med nedfällda gardiner, – svarade jag, som nu i min tur tog eld.

131 – Jag har rest genom landet i öppet åkdon, sommar och vinter, – återtog han, – utom när jag haft den lyckan resa i angenämt sällskap på jernväg. Och jag finner intet behag i dessa ändlösa ödemarker. Kallar fröken detta ett vackert land?

132 – Ödemarkerna äro endast en ram; höjder, åsar och sjöar utgöra taflan.

133 – Men förlåt mig: hvad är det fröken kallar ett vackert land?

134 – Åh ... vårt till exempel.

135 – Jag åter kallar det ett vackert land, der man vid hvarje hundrade steg möter välbygda gårdar, trefna byar med bördiga ängar och åkerfält, betande boskapshjordar, rykande fabriker, idoga städer, segel och ånga på alla vatten, yxhugg och hammarslag hvart man vänder sig, – ett land med ett ord, der menniskan beherrskar naturen med sitt snille och sin outtröttliga flit. Men ett fult land kallar jag det, der naturen, huru skön hon än må synas i|178| sin ensliga storhet, är en mördande tyrann och menniskan deremot en håglös, lättjefull slaf, som nöjer sig med att framsläpa sitt usla lif från den ena skörden till den andra såsom ett nådehjon, hvilket när som helst kan beröfvas sitt bröd och drifvas på landsvägen. Döm sjelf hvilken af dessa landmålningar liknar Finland.

136 – Herr Damm har icke så orätt, – anmärkte mamma. – Det är fasligt hvad folket här är benäget för lättja. Och hvilka pretentioner de tillåta sig! Man behöfver endast tänka på tjenstefolk nu för tiden.

137 – Ja, – inföll pappa, – det finns knappt mera någon aktning för regering och tjenstemän, för lagar och gamla seder. Allt sedan grefve Berg*)Generalguvernören grefve Berg ville på denna tid göra allt nytt. Den första jernvägen var, som mycket annat, hans verk, och när han några år senare som ståthållare i Polen frågade en finne hvad man uträttat i landet efter hans bortresa, fann han sig så litet tillfredsställd af svaret, att han utropade: schlafen Sie gut!språk: tyska och mouvementspartiet kommit i rörelse, hör man knappt talas om annat, än komitéer, reformer, landtdagar, tidningar, jernvägar, banker, statslån, näringsfrihet, hypoteksföreningar och annat sådant bråk, som ingenting annat uträttar, än ruinerar och demoraliserar vårt olyckliga land. Hvad tycks? Nu vill man till och med afskaffa laga försvar! Jag frågar: kan sådant leda till annat, än anarki?

138 – Med alla sina målningar, – anmärkte jag, – har herr Damm endast lyckats bevisa, att hans ideal af skönhet är antingen en ria, en ladugård eller en ångmaskin. Så länge här icke vexa fikon på granarna, skall vårt land troligen aldrig finna nåd för hans ögon.

139 – Men min goda fröken ...

140 – Jag är hvarken god eller fröken, om ni tillåter.

141 – Men min onådiga fröken ...

142 – Vi äro enkelt borgerligt folk, herr Damm, – inföll mamma, nu i sin tur snäf och missnöjd. – Således mamsell, om ni behagar.

143 – Förlåt, – återtog den förarglige smeden, – jag har länge vistats i England och får kanske, på denna grund, säga miss.

144 – Alltför gerna, – skrattade pappa. – Jag förklarar mig miss-nöjd. – Kalla min dotter donna eller signora, hur ni behagar!

|179|

145 – Således, miss Augusta, – började smeden, men han hann icke längre, innan mamma rusade upp med ett utrop: –konsekvensändrat/normaliserat vi stöta tillsamman!

146 – Jag önskar, att alla jernvägar vore så säkra som denna bana med dess två tåg fram och två tåg tillbaka om dagen, – smålog herr Damm.

147 Emellertid räddade oss mammas utrop från en sammanstötning af annat slag. Villfarelsen uppkom deraf, att vi åkte under en bro, och snart voro vi vid Turengi station. Sigrid jemrade sig att hon dog af törst, och inom två minuter hade smeden tröstat henne med ett glas mjölk. Det enda han dermed vann var en tyst tillåtelse att fortsätta färden i vår kupé. Vårt trätoämne hade blifvit öfverkördt vid den förmenta sammanstötningen, herrarne afhandlade jernvägens framtida förlängning till den fria riksstaden Tammerfors, och vi anlände utan vidare äfventyr till vägens ände vid Tavastehus.

5. Reseäfventyr.

148 Pipan hvisslade, farten saktades, tåget stadnade, och mina goda föräldrar drogo en suck af lättnad, när de så oväntadt lyckligt undkommit den förskräckliga jernvägens faror. Nu kunde de andas fritt, nu skulle de hvila sig med en behaglig resa på landsväg, der inga mekaniska vidunder hvarje ögonblick hotade dem med en fasansfull undergång.

149 Pappas ur visade half 1.

150 – Kära du, – påminte mamma, – haf ögonen på vårt bagage, och låt oss skynda, för att hinna till Muisto i qväll. Vi kunna ej genera tant senare än klockan 7.

151 – Nå, nå, – genmälde pappa, – en bit mat ha vi dock förtjenat, innan vi begifva oss vidare. Ingeniören stadnar förmodligen i Tavastehus?

152 – Ja, en timma eller två.

153 – Alldeles som vi. Får jag det nöjet att bjuda på middag?

|180|

154 – Tackar. Jag har affärer, som ej tåla uppskof. Framdeles får jag kanske den äran ...

155 – Välkommen. Det blir förmodligen i Kina eller Amerika vi då få se ingeniören. Emellertid skall det vara mig kärt att få språka mera om de smalspåriga banorna. Jag har den idén, att man måste inbespara allt hvad man kan, och jag skulle tro, att det är en sund idé, men derpå har ingen tänkt här i landet ... Jag kommer strax, mamma ... Här ha vi nu stålsatt oss med tretton millioner mark. Var så god och räkna sex procents ränta på det, herr Damm; gör, låt mig se, 840 000konsekvensändrat/normaliserat bara räntan, ser herrn, och så kommer driftkostnad och underhållskostnad, det gör, låt oss räkna ...

156 Det blef en lång uträkning. Mamma och jag hade bergat filten, pyrena, pipan och tobakspungen; vi sågo passagerarne trängas omkring en disk, der den ena kappsäcken efter den andra dängdes fram och försvann. Rätt som det var, fick mamma sigte på vår koffert och ville, utan vidare, anamma den i sin vård.

157 – Märket? – frågade en karl inom disken.

158 – Märke och märke! Jag måtte väl känna vår koffert.

159 – Här fås ingenting utan märke.

160 – Sade jag icke, att de ändock skulle behålla allt hvad vi äga! Gå, Augusta; säg åt pappa, att man stjäl vårt bagage ifrån oss.

161 Jag gick till perronen och fann pappa demonstrerande för den välsignade smeden huru man borde använda landets penningar till landsvägar och mossodlingar. Eller kunde man låna ut dem och få ränta, i stället att betala annuiteter på statslån.

162 Smeden stod som på nålar. – Herr krigsrådet, – sade han, – är nog starkt konservativ, för att vara hufvudstadsbo. Man säger, att Helsingfors skall allmänt hylla de liberala idéerna.

163 – Det är tidningarna och regeringen, som äro liberala, – fortfor pappa med mycken ifver. – Det vill säga regeringen och tidningarna. Allt är ett mode i våra tider, herr Damm. Men jag känner gammalt förståndigt folk, som anser, att Hans Förskräcklighet*)En bekant hög embetsman. förstod sig bättre på saken, och till dem hör jag. Det var andra tider, ser herrn; allt patriarkaliskt, som det bör vara; – en faderlig|181| regering, som sörjde för allt, och ett beskedligt folk, som åtnjöt idel välgerningar, utan att befatta sig med sådant, som icke angick det. Allmänt väl, det var öfverhetens förordningar; konstitution, det var kröningsdeputationerna; representation, det var ständernas bankrevisorer; tryckfrihet, det var censuren, och opinion, det var landets officiela tidning. Damit punctumspråk: tyska, och det bekom oss väl, skall jag säga.

164 – Mamma väntar och beder pappa uppvisa fraktmärkena, – inföll jag, för att låta höra en opinion, som icke stått att läsa i Finlands Allmänna Tidning.

165 – Jaså. Nå, farväl, herr Damm. Fägnar mig att hafva gjort bekantskap med en så förståndig ung man.

166 Vi utbekommo nu utan svårighet våra effekter; bäraren tillsades att förvara dem i stationshuset, emedan vi skulle spisa middag der. Karlen gick förut, vi följde honom, stego uppför trappor och inträdde i ett gladt, ljust rum, der två de täckaste barn lekte på golfvet, medan deras sköterska fållade handdukar. Pyrena fingo sigte på en trädhäst och en korgvagn, hvilken angenäma syn genast gjorde dem hemmastadda.

167 – Det är ett rätt snyggt hotel, – yttrade pappa belåten, i det att han lade pelsrocken af sig. – Kan hon servera oss middag, jungfru lilla, medan vi vänta på hästar?

168 Menniskan betraktade oss så förvånad, att mamma, som begynt uppknyta bahytten, lemnade knuten half och frågade om rummet kanhända var upptaget af andra resande.

169 – Söker herrskapet stationschefen? – frågade sköterskan.

170 – Nej, – svarade pappa, – vi söka en bit mat, och den skall smaka oss rasande bra.

171 – Mat finns i staden.

172 – Men vi äro ju i Tavastehus ...

173 – Man skall få se, att vi kört galet och befinna oss i Borgå eller Lovisa! – utropade mamma, så otroligt det förekom henne.

174 – Här är stationshuset, – genmäldeoriginal: gemälde sköterskan med ett olycksbådande smålöje, medan hon fortfor att fålla. Det var henne påtagligen alldeles likgiltigt, om vi befunno oss i Sordavala.

|182|

175 – Det begriper jag, – sade pappa, – att vi äro i stationshuset, men här måtte väl finnas ett hotel för resande?

176 – Ja, hotel finns i staden.

177 – I staden? Men hvar är då staden?

178 – En verst härifrån.

179 – Det var mig en besynnerlig stad, som springer undan sin jernväg. Således finns här intet hotel för resande?

180 – Resande nog, men intet hotel.

181 – Nå, hvad finns här?

182 – Stationschefen.

183 – Ursäkta! – Vi trappade åter af med svikna förhoppningar, till stor bedröfvelse för pyrena, som redan spändt hästen för korgvagnen.

184 – Ropa en hyrkusk!

185 – De körde nyss härifrån alla fyra, – svarade bäraren.

186 – Men det måtte väl finnas flera än fyra hyrkuskar i Tavastehus?

187 – Ja, ibland äro de sex.

188 – Hur skall man då komma till staden?

189 – När man ej kör, så brukar man gå.

190 Vi begåfvo oss af till fots på den slaskiga vägen och anlände klockan half 2 till stadens bästa hotel.

191 – Var så god och anvisa oss ett rum!

192 – Finns intet.

193 – Hvad? Intet rum?

194 – I salen bor en herre, som strax skall resa.

195 – Får gå för salen.

196 Vi marscherade in med våra bylten, och hvem funno vi? Smeden.

197 – Herr Damm? Nå, det var fägnesamt. Nu kunna vi spisa middag tillsamman.

198 – Förlåt, min häst är förspänd.

199 – Men hör nu, herrn, som är ung, bör bese landets märkvärdigheter. Tavastehus slott till exempel. Jag har just berättat för mina barn, att slottet är anlagdt af Birger Jarl.

200 – Och här finnas fyra hyrkuskar! – utropade Fritz, hvilken ansåg detta för stadens största märkvärdighet.

201 Emellertid reste smeden, till mammas belåtenhet. – Han förefaller mig nog kort om hufvudet. Jag förstår ej|183| huru pappa kan prata bort hela timmar med en person, som knappt hör hvad man säger.

202 – Jag försäkrar dig, att han hört med mycken uppmärksamhet mina tankar om statens ekonomi. Sådant ungt folk kommer från utlandet med sina omogna idéer. Det är nyttigt för dem att höra äldre och erfarnare personers råd.

203 – Det vore bättre att beställa middag och hästar. Klockan är snart 2, och vi måste vara på Muisto före 7.

204 – Det är sant. Kypare! – Garçon! ... Hvart tog han vägen? ... Anders, eller hvad du må heta! ... Der är han ändtligen. Servera oss genast middag för fem personer!

205 – Strax, herre!

206 – Fyra personer! – inföll mamma, som tänkte på räkningen och ansåg pyrena kunna räknas tjugufyra på dussinet.

207 – Strax, fru!

208 – Beställ också genast vagn med två hästar till Walda gästgifveri!

209 – Strax, herre!

210 – Var god och hemta åt barnen två glas mjölk.

211 – Strax, fru!

212 – Och åt mig en butelj öl.

213 – Strax, herre!

214 – Sedan få vi väl kaffe?

215 – Strax, fru!

216 – Litet tvättvatten, om jag får be.

217 – Strax, mamsell!

218 – Borsta af mina ytterstöflar!

219 – Strax, herre!

220 – Men så skynda då; vi ha brådt.

221 – Strax, fru!

222 Uppassaren flög »med vindens hastighet», och på den vägen blef han. Han »följde sin natur», som det heter i fabeln om biet, och när resande engång blifva rimliga i sina pretentioner, skola äfven uppassarne blifva snabba i deras tillfredsställande.

223 Vi väntade, – ja, vi väntade! Vi betraktade verldens gång på gatan, der man hvar femte minut såg en melankolisk vandrare, – åtminstone föreföll han oss melankolisk, – passera förbi. För ombyte studerade vi slaget vid Alma, som utkämpades i största lugn på salsväggen, och en fönsterprydnad, föreställande Ganymedes, som matar Jupi|184|ters örn. En officer passerade genom salen, utan att deltaga i striden vid Alma; två handelsexpediter tågade samma kurs och betraktade oss som hade vi varit jernvägscolly’s med okänd ägare. Pappa uppdrog med mycken omsorg sitt ur, mamma bevakade lösegendomen, pyrena gjorde sitt bästa att peta ett hål i tapeten, och jag studerade en två veckor gammal tidning, innehållande sista marknadspriserna och den märkvärdiga berättelsen om en kalf, som blifvit född med två hufvuden. Det var mycket nöjsamt.

224 Ändtligen kom en rätt god middag, som smakade oss förträffligt, utom att mamma fann pepparroten nog stark, medan pappa fann honom nästan för svag. Att Sigrid spillde öfver bordet ett glas mjölk och att Fritz prydde duken med rosenröda hågkomster af lingonsylten, var alltför naturligt, för att fästa någons uppmärksamhet.

225 Kaffet kom. Vi sågo på klockan: den nalkades 4.

226 – Kypare! ... Anders! ... Äro hästarne förspända?

227 – Strax, herre!

228 – Räkningen!

229 – Strax, fru!

230 Räkningen anlände inom 20 minuter och betalades, medan mamma inlade i väskan ett par färska kringlor åt barnen.

231 – Gossen väntar drickspengar, – suckade mamma. – Det blir allt en dyr resa. Pelsa nu på eder, barn!

232 Väl inbyltade, marscherade vi ut, för att stiga i vagnen. Det var halfmörkt; och någon vagn sågs ej till, men väl ett par misstänkta skjutskärror, förspända med hästar, som, i stället för selar, buro ett slags trasiga sadlar, hängande öfver hästryggen på några skarfvade rep, mellan hvilka tömmarna högst bekymmersamt slingrade sig fram.

233 – Hvar är vagnen? – skrek pappa.

234 – Vagnen? – frågade uppassaren, som väntade på sina drickspengar.

235 – Ja, vagnen som jag beställde.

236 – Har icke herrn egen vagn?

237 – Dumhufvud! Skulle jag då beställt en?

238 – Alla, som resa med vagn, föra vagn med sig.

239 – Jag vill lega en, jag. Står det icke tryckt på alla taxor för resande: lega för en vagn så och så mycket?

240 – Då kan herrn gå till gästgifvaregården, – svarade uppassaren, högeligen mankerad, och lemnade oss i sticket på den slaskiga gården.

|185|

241 – Jag sätter mig aldrig i en kärra, – förklarade mamma mycket bestämdt.

242 Resultatet var, att vi, efter någon underhandling med hotelvärden, fingo lega en gammal vagn, men då den ej hade sela, nödgades vi anlita de mirakulösa tavastländska sadelseltygen.

243 Vi afreste från Tavastehus i fullt mörker, med en ålderdomssvag vagn, en okänd kusk, miserabla seltyg, på isgata med backar; men hvad betydde väl detta? Vi hade undkommit den fruktansvärda jernvägen, vi skulle nu hvila oss på den gamla, ärliga landsvägen. Kusken anbefalldes endast att köra försigtigt i backarna och icke hojta åt alla, som mötte oss.

244 Det gick verkligen ganska lyckligt ända tilldess att vi hunnit en backe vid parken strax utanför staden. Der brast ett af de skarfvade repen.

245 Vi stadnade, kusken steg af, skarfvade repet ånyo och fortsatte färden. Två eller tre verst från staden brast det andra repet: samma manöver. Innan vi hunnit till Hattula kyrka, hade vi sex gånger varit sadelmakare, och utanför kyrkan skulle vi för sjunde gången försöka vår lycka, då kusken förklarade, att han redan afskurit tömskaften, han hade ej mera rep.

246 Mamma upplöste en bundt linneband, pappa uppoffrade silkessnodden på sin pipa, och så kommo vi till Mierola by. Der befanns allt vidare stretande tydligen vara ändamålslöst. Skjutskarlen kände en sadelmakare i byn; af honom fingo vi slutligen lega en vagnssela mot att pappa deponerade selans hela värde och lofvade betala hälften i hyra.

247 Jag förbigår alla våra utrop; man bör vara kort, när man beskrifver en så händelserik resa. Den fortsattes, vi åkte öfver bron nedanför byn, så vidare uppför en lång backe och vidare ett stycke framåt. Då stadnade vi: en sprint hade fallit ur vagnsredet, tistelstången släpade under hästfötterna. Detta afhjelptes med en trädplugg, men vi hade icke hunnit långt, innan ena resåren brast och vagnskorgen behagade hasa ned på ena bakhjulet. Nu var det slut med vår latin: vi befunno oss i mörkret bokstafligen på landsvägen. Det befanns nu, att jernvägen ändock hade sina små företräden.

|186|

248 Ett stycke från vägen lyste ljus, och skjutskarlen skickades att begära assistens. Under tiden skulle jag hålla tömmarne, men emedan vi stadnat midtpå vägen och några förplägade landsmän, som funno det besvärligt att åka förbi oss, undfägnade hästarne med ett piskrapp, sköto de förolämpade dragarne tillbaka, hvarpå vi hamnade varligt i diket med vår söndriga vagn.

249 I denna bedröfliga ställning fann oss en åkande herre, som skyndade till vår hjelp. Vid skenet af hans lykta igenkände vi, denna gång till vår uppriktiga fägnad, den oslipplige smeden.

250 – Min schäs, – sade han, – har plats för två; jag skall anskaffa en annan från Riitala. Den söndriga vagnen kan iståndsättas i byn och återsändas till staden.

251 – Vi inkommodera alldeles för mycket, – invände mamma, hvars goda hjerta kände sig rördt af så mycken tjenstaktighet.

252 – Alldeles icke, – svarade smeden. – För min räkning finnes ett tredje ekipage, en kärra med utmärkta trädresårer. Det är för mig nästan en lyx.

253 – Kör för det, herr Damm! – utropade pappa förtjust. – Det kallar jag att vara hemma både på jernväg och landsväg.

254 Vår belägenhet medgaf ej mycket krus. Vi funno oss belåtna med schäsarna, smeden försvann, och så anlände vi, utan vidare äfventyr, till Walda gästgifveri. Här blef fråga, om vi numera kunde hoppas att hinna till Muisto i qväll. Uret rådfrågades och visade tio minuter öfver nio.

255 Vid denna oväntade upptäckt hölls allmänt krigsråd. Vi hade varit i rörelse sedan klockan tre på morgonen, kände ingen böjelse att göra vidare lustresor i mörkret och funno pyrena i ett tillstånd, som kunde förliknas vid solsmälta snögubbar i April, när det dryper från taken. Alltså beslöts enhälligt att stadna öfver natten på Walda.

|187|

6. Ett nattläger.

256 Under våra korta och få resor, när vi besökte en slägting, hade vi härtills ansett gästgifvargårdar för ett nödvändigt ondt, der man byter om hästar och der man, liksom i Småland, äter godt, »blott man en matsäck har, som duger». Att tillbringa natten på en gästgifvaregård hade aldrig i tiden fallit oss in, och vi voro följaktligen så orimliga och obilliga som möjligt i våra anspråk på det hederliga Walda, der vi nu funno en hamn i lifvets vedermödor, ifall lifvet, som man påstår, är en resa med sköra seldon, bräckliga resårer och halka i backarna.

257 – Ingen tambur! – var mammas första utrop.

258 – Hvilken förfärlig bostad för syrsor! – anmärkte jag om den väldiga spiseln i yttre rummet.

259 – Os! – var pappas första bekymmer.

260 Om Walda icke var ett af de bästa gästgifverier i landet, var det icke heller ett af de sämsta. Tre rum innanför en lång och ruskig förstuga, brunmålade möbler, halfgardiner af bomull för fönsterna, talgljus, dagbok, taxor och Jönköpingsträsnitt stodo till de resandes disposition. Innanför rummet med den oformliga spiseln befunno sig två små kamrar. Efter en förträfflig supé af surt bröd, färskt smör, bondost, bräckt skinka med äggröra och mjölk, allt detta framför en skön brasa af sprakande granved, som brände hål i min reskofta, inqvarterade sig mamma, pappa och Fritz i den ena kammaren, medan jag och Sigrid intogo den andra. Mamma synade med stor noggranhet alla skedar, knifvar, gafflar, lakan och kuddar, bäddade om åt oss alla och lade sig derpå fullklädd, med förmaning till oss att icke somna från ljuset. Dörrarna stängdes, nycklarne togos ur, vi sade godnatt, släckte ljusen och gingo till hvila.

261 Allt var tyst, men sömnen flydde från mina trötta ögonlock. Förmodligen fanns under tapeten en f. d. dörr mellan de båda sofrummen, ty jag blef mot min vilja en åhörarinna af följande samtal i rummet bredvid:

|188|

262 MAMMA.original: MAMMA, Han krusade för Augusta, den unga karlen. Hon tyckes ej ogerna se honom. Det måste förekommas i tid.

263 PAPPA. Hm ... Jag fann honom ej kruserlig alls.

264 MAMMA. Det finns många sätt att anslå en ung flicka, och han har valt sitt sätt med beräkning. Hvarför kan ej Augusta fördraga Allan Hagert? För att han aldrig har mod att motsäga henne. Märk huru smeden begagnar en annan metod: han trotsar, han retar henne, och det lyckas bättre. Åhja ... Augusta är utan tvifvel ett godt parti för en äfventyrare, som i dag är smed, i morgon kopparslagare och i öfvermorgon kanhända röfvare. Hennes femtitusen i hemgift skulle passa förträffligt att tysta närgångna björnar; och tror du icke han vet, att hon skall ärfva tant Mirabeau? Var säker derpå. O, när jag tänker på, att en sådan der herr jag vet icke hvad skall en dag röfva från oss vår rara Augusta, som endast behöfver välja mellan tio andra långt mera passande anbud! Han kallade ju henne miss, liksom man leker med en kattunge!

265 PAPPA (sömnigt). Hvarför fick han ej säga fröken?

266 MAMMA (allt lifligare). Ja, försvara honom du, för att han låtsar lyssna på dina långa tal, men jag försäkrar dig, att han tänkte långt mer på den röda bandrosen i Augustas hatt. Hvad har du emot Allan Hagert? En af de förmögnaste possessionater i Tavastland, ung, hygglig ...

267 PAPPA. Och dum.

268 MAMMA. Alldeles icke. Han sköter Ristipelto som en hel karl; sedan hans far köpte godset af tant, har det fördubblats i värde. Betänk: 100 mjölkande kor! Och hvad mer, om han ej är så knipslug, som vissa andra? Förståndet kommer med åren. Du mins hur Augusta var, när hon ville rymma till Stockholm, och hvilken flicka hon sedan blifvit. Resonementspartier äro oftast de lyckligaste. Icke voro vi båda så ofantligt förtjusta i hvarandra. Du räknade ungefär så: Jeanette ärfver ett stenhus och minst 40 000konsekvensändrat/normaliserat; dessutom skall flickan vara skäligen bra, således en hustru för mig. Jag åter tänkte vid mig sjelf, när du friade: han tyckes vara en ordentlig och hederlig karl, som kan försörja sin hustru. Icke precis något briljant hufvud ...

269 PAPPA. Åh prat! Du var kär i mig.

|189|

270 MAMMA. Misstag. Icke precis något ljus, tänkte jag, men man ser så ofta tjufvar på ljusen. Jan Fredrik har ett godt hjerta och ett eftergifvet lynne; alltså är han en man för mig. Så var saken, när vi gifte oss, och jag skulle tro, att det slagit temligen väl ut. Derför tänker jag nu, att Allan Hagert ... Men du hör ju ej hvad jag säger ...

271 Några otydliga ljud gåfvo tillkänna, att de faderliga omsorgerna för min framtid i detta ögonblick slumrade på en kudde af rötofs i Walda gästgifveri. Jag var långt ifrån att dela min mors beundran för de 100 mjölkande korna, men det behagade mig lika litet att vara föremål för en spekulation. Smed, smed, tänkte jag, om du verkligen hoppas imponera på mig med ditt fula land och dina missar, för att sedan plocka mig som en mogen frukt; välan, så skall du få erfara, att detta lilla rönnbär hänger för högt för räfvarna. Åh, min herre, för att han sett ett hörn af orangernas land, tror han, att vi enfaldiga nordiska flickor genast skola bita i honom som i en apelsin. Jag vill skala honom, jag, och vill han smida mig varm, så skall han hamra ett kallt jern, ja, så kallt, att han skall bränna sina fingrar i 40 graders köld. Godnatt, store Ilmarinen med dina ännu större händer! Godnatt, vise kopparslagare; jag vill drömma om ... min kadett.

272 Jag hade sofvit en stund och drömt, väl ej om kadetten, min barndomsflamma, men att jag åkte på en jernväg med smalspårig bana. Tåget gick med snäckans gång genom manshöga drifvor och jag hörde pappa prisa den förträffliga ekonomi, hvarmed man inbesparat så och så många procent af den dyra anläggningen. Vid sidan af banan tyckte jag mig höra smedens röst, som ropade: smalspår, smalspår, du fryser ihjäl! Pappa fortfor att prisa sin ekonomi, bantåget fortfor att skrida allt långsammare, först som en torndyfvel, sedan som en metmask, slutligen som en arfsprocess, tilldess att vi utan räddning begrofvos i drifvorna. Och allt ännu hörde jag smedens röst melankoliskt sucka på långt afstånd: smalspår, smalspår, du fryser ihjäl!

273 Jag vaknade, hörde dörren öppnas och någonting tassa fram till min säng.

274 – Hvem är der?

|190|

275 – Blif ej skrämd! – hviskade mammas välkända stämma. – Jag ville se, om du sof.

276 – Hvarför sofver ej mamma?

277 – Det är ingenting. Jag fick ingen sömn och ville öfvertyga mig, om Fritz hade kastat täcket af sig. Då hörde jag dörren till förstugan öppnas och någon hviska i rummet här utanför. Jag ville se, om du glömt att taga nyckeln ur på din sida.

278 – Förmodligen har någon resande anländt efter oss.

279 – Tyst! Man kan ju ej veta, om här finnas röfvare, och allt vårt bagage qvarblef i yttre rummet.

280 – Mamma oroar sig utan skäl.

281 – Kära barn, du vet icke hvad det är att sofva vid allmänna landsvägen, der allt slags folk stryker fram. Vi hade glömt förse oss med tändstickor; har du sådana?

282 – Här äro de.

283 Vi tände ljus. Mamma öppnade varsamt dörren och gick förut. Jag följde med klappande hjerta. Det första vi sågo var en brun rock på soffan och derunder ett okändt, troligen rysligt föremål.

284 – Det är en karl, – hviskade jag.

285 – Hvad sade jag! Det är förskräckligt.

286 – Men icke skulle en röfvare lagt sig att sofva i strumpfötterna ... Han har afkastat rocken. Ljusskenet faller på hans ansigte ... Det är smeden!

287 – Du skrattar! – utropade mamma, sedan vi hastigt dragit oss tillbaka till inre rummet. – Men det är oerhördt, att på detta sätt öfverfallas, medan man sofver.

288 – Är icke en gästgifvargård inrättad för resande? Hvarför skulle vi upptaga alla rum, när vi icke behöfva flera än två?

289 – Skall man inhysa creti och pleti? Jag måtte säga, en ung karl, som kan bete sig så oskickligt, har icke mera lefnadsvett, än en hottentott. Hvarför har han icke lagt sig på bänken i folkstugan?

290 För att lugna mamma för min person, föreslog jag, att hon skulle intaga min plats bredvid Sigrid, medan jag improviserade åt mig en bädd på stolarna. Detta antogs, vi ställde ljuset att brinna i kakelugnen, lade oss och somnade, utan att förnimma något misstänkt från yttre rummet.

|191|

291 Men denna natt hade sina äfventyr, liksom dagen haft sina. Jag vaknade och erfor en känsla såsom när man instörtar i en bottenlös afgrund. Denna gång var det stolarna, som gifvit sig åtskils ... jag befann mig på golfvet och kände mina tinningar bulta som en verkstad för tusende kopparslagare. Rummet var mörkt och uppfylldt af ett förfärligt os. Jag kände mig nära att svimma; ... några minuter till, och jag skulle icke ha kunnat röra arm eller fot. Ingen tid var att förlora: jag fråndrog spjället, öppnade dörren, sprang efter ljus till andra rummet, tände det med darrande hand och väckte pappa. Med mig var ingen fara, men min stackars mamma och Sigrid, voro de lefvande? voro de döda? Vi sökte väcka de sofvande, men förgäfves. Pappa sjönk handfallen ned på en stol; – det är slut med oss, barn! De vakna ej mer!

292 – Herr Damm! Herr Damm! – utropade jag.

293 – Hvad är det? – sade smeden.

294 – Vi dö af os!

295 Med ett språng var smeden vid dörren till förstugan, slog dörren å vid gafvel, så att den kalla vinterluften strömmade in, fattade ett tvättfat, sprang ut och återvände med nyfallen snö. Luften, kylan, snön på mammas och Sigrids tinningar, allt detta verkade som en underbalsam. Till vår obeskrifliga glädje sågo vi dem uppslå ögonen, se sig förvånade omkring och med ännu tunga hufvuden resa sig upp. Pappa gret, jag gret, och smeden ... skyndade sig att stänga dörren till förstugan, ty vinter hade vi nu tillräckligt i rummen, hvarpå han lemnade oss att ostörda njuta återföreningens glädje.

296 Så hastigt detta skedde, hade likväl mammas första blick fallit på hennes dotters något ovårdade drägt, medan en karl i skjortärmar och strumpfötter rörde sig i det yttre rummet. – Hvad vill det säga? Augusta ... går du i sömnen?

297 Jag hade verkligen ej tänkt på min toilett. Allt hvad jag kunde göra var att stänga dörren och falla mamma om halsen.

298 – Men hvarifrån kom det förskräckliga oset? – frågade pappa.

299 – Kära du, – suckade mamma, ännu yr i hufvudet, – hvad kan man vänta annat på en gästgifvargård, der folk kommer och går som på allmän landsväg?

|192|

300 Oset måste ha kommit från kakelugnen. Vi undersökte den närmare, och se, ljuset, hvilket vi så omtänksamt ställt under natten derinne, hade smultit och försett glöden med en portion talg, tillräcklig att osa ihjäl ett helt kompani!

301 – Det kallar jag att sörja för husets säkerhet, – anmärkte pappa muntert. Vårt goda lynne återkom, vi klädde oss. På sömn var ej mer att tänka den natten. Endast den lycklige Fritz sof för oss alla.

302 Herr Damm hade likaledes försett sig med hvad der ännu fattades i hans toilett. Vi sutto nu fem kring brasan: Min goda mamma är icke orimlig; hon hade väntat sig en ursäkt af smeden för hvad hon ansåg vara ett intrång på vårt fridlysta område, men hon förstod, att han åter gjort oss en tjenst, och om det än grämde henne, lät hon ingenting märka. Smeden gjorde ingen ursäkt, tycktes icke fästa någon vigt vid sitt biträde i det kritiska ögonblicket och bevärdigade mig knappt med en blick.

303 Den, som var förtjust, det var pappa. – Jag har hört talas om smeder, som varit prester, – inföll han, skakande smedens grofva hand, – men jag har aldrig kännt en smed, som tillika varit en flink lifmedikus. Hvad säger herrn om ett glas svensk punsch, medan vi vänta på kaffe? ... Jaså, vi befinna oss nu i rama Tavastland. Men ett glas öl? Eller en snaps, hvad behagas? Här är något frisk luft efter den afkylande duschen.

304 Pappa försade sig. Han hör till måttlighetsföreningen och brukar aldrig spirituosa, utom ett glas vin eller öl samt någon gång toddy. Jag var öfvertygad, att smeden skulle behjerta denna omständighet. Fåfänga hopp! Den rysliga menniskan framtog ett reseschatull med alla tillbehör för en téservering och anhöll att få bjuda oss ett glas hallonlikör.

305 – Detta är min medicin, – sade han.

306 – Min bästa herr Damm, – började pappa med en viss högtidlighet, – då nu ödet fört oss tillsamman under så besynnerliga omständigheter, får jag kanske taga mig friheten proponera ... en närmare ... hm, hm!

307 Här fick pappa hosta. Jag kände ett eldsken stiga på mina kinder, ty hvad kunde han annat mena, än en närmare slägtskap? Men han fann sig och fortfor:

308 – ... en närmare bekantskap.

|193|

309 – Med nöje, – svarade smeden. (Det tror jag nog.)

310 – Jag ber att få anse bror som en vän till familjen, – fortfor pappa. (Det stötte verkligen något på slägtskap.)

311 Smeden böjde litet, helt litet, sitt trotsiga hufvud, utan att svara.

312 – Får man fråga hvart resan gäller?

313 – Till Pelkäne.

314 – Vi ämna oss också till Pelkäne. Det skall vara oss kärt att göra bror sällskap.

315 – Jag fruktar, min vän, att vi ej kunna resa förbi Muniais i Tyrvändö, utan att helsa på gamla onkel Hasenkampf, – skyndade mamma att tillägga, gripande tag i den första slägting hon i hast kunde erinra sig.

316 – Onkel Hasenkampf? – upprepade pappa förvånad. – Han dog ju för två år sedan.

317 – Det är sannt. Jag ville säga din faster, prostinnan Grönefelt.

318 – Men hon flyttade ju i somras till Sodankylä.

319 – I alla fall kunna vi ej genera tant vid middagstiden. Låt oss dröja en stund och ej uppehålla ingeniören, hvars tid är så dyrbar.

320 – Vi ha tre och en half mil att åka. Resa vi ut klockan sju, äro vi hos tant sist klockan elfva.

321 – Det har snöat i natt och är nu ett ypperligt slädföre, – anmärkte smeden.

322 – Men tant har sina vanor. Hon är sällan visible förrän inemot tolf.

323 – Nå, då komma vi klockan tolf.

324 Smeden förstod dessa klockslag bättre. – Jag har ett besök att göra, – anmärkte han. – Medan herrskapet reser framåt Pelkäne kyrka, tager jag af åt venster till Muisto.

325 – Bror reser till Muisto? – utropade pappa.

326 – Ja, – sade smeden.

327 – Men det är ju dit vi alla ämna oss!

328 Mamma stod svarslös. Hennes min kunde öfversättas ungefär så: – Hvad hade vi här att göra? Den karlen är som en snufva i April; man blir ej af med honom förr än till sommaren.

329 Men smeden fann råd. – Det är skäl att icke försumma det nya slädföret, – tillstyrkte han. – Jag har ämnat lega mig ett par arbetare här i byn och kan icke|194| bestämma tid för min afresa. Jag önskar krigsrådet ett angenämt slädparti.

330 – Hm, – sade pappa, i sin tur svarslös. En stund derefter sutto vi alla i slädarna, och Walda med dess osande murar försvann i vintertöcknen.

7. Ankomst till Muisto.

331 Vi åkte icke, vi dansade fram på den nyfallna snön. Säg, Constance, finns något gladare i naturen, än att slinta fram på dessa silkesmjuka mattor af glimmande snö, med lätta slädar, snabba hästar och muntert lynne, genom ett förtjusande landskap till väntande vänner? Ingen jernväg i verlden kan mäta sig med sådana glatta, hvita vintergator uti vår höga nord; – ingen arkitekt kan bygga sådana banor, som vintern utan allt bråk och kostnad bygger på våra blanka sjöar; ingen landskapsmålare kan återgifva solglansen öfver en frusen fjärd eller rimfrosten i en snöig skog; och kan han återgifva dem, så fattas ännu barrskogens hemlighetsfulla doft, hästarnes traf på den mjuka snön och denna välgörande, milda kyla, som svalkar vårt heta blod och purprar våra kinder med sommarens rosor. Smed, smed, du kommer till korta! Hvar lyckas dina plogar och ångmaskiner att framtrolla ett motstycke till dessa leende glada isfält uti vårt »fula» land? Gå, sök dem i Londons dimmor eller i denna eländiga, tröstlösa, drypande årstid, som Tyskland eller Frankrike kallar sin vinter och hvilken de hellre borde kalla sin hjelplösa ålderdom! Vår vinter har sina nycker, det medgifves, såsom nu dessa dagar förut, när vi hade en tysk December; men betrakta honom i dag, smed, och säg mig om han är ful, säg mig om han är gammal! Han är ung som den rosiga morgon, när han kammat upp sina nattsvarta lockar, – han är tjugu år gammal, han skämtar, han ler, han vidgar hjertat och lifvar blicken; jag förstår hvad du icke förstår, hans frostiga löje, och jag känner mig till mods som ville jag omfamna verlden!

|195|

332 Vi ilade fram med känslan af en triumf öfver isar och skogsvägar, från Walda till Ilmoila fram mot Onkkala, der Pelkänes båda kyrkor, den gamla katholska af obeveklig granit och den nya lutherska af nutidens tegel, redan på afstånd tecknade sina konturer på landskapets hvita duk. Innan vi uppnått dessa ärevördiga tempel, togo vi af åt stranden af Mallasvesi, körde ned på dess is och sågo snart det gulröda tegeltaket af Muisto gård skymta fram mellan snöiga granar på motsatta stranden.

333 Klockan var en qvart på tolf, middagstid, när vi från isen åkte upp på stranden vid Muisto. Det var nu tre år, sedan jag sett denna nejd i dess vinterdrägt. Sommartid finnes knappt en vackrare gård i Satakunda och Tavastland, hvilket är mycket sagdt, men vintertid trotsar jag hela Finland att uppvisa en landskapstafla, mera värdig en Wrights, Munsterhjelms eller Lindholms pensel, hvilket är så mycket sagdt, att den, som ej sett Muisto, kunde taga det för ett förmätet skryt. Föreställ dig en smal väg, som leder emellan ett kalt, högt, brant berg till venster och till höger en skogshöjd, bevuxen med hundraårig, snöhvit och mörkgrön barrskog. När man lemnat denna djupa dalgång bakom sig och åter klättrat uppför höjden, ser man framför sig Mallasvesi: till höger en vid, öppen fjärd bortåt Lempälä och till venster en framskjutande skogig udde af Sääksmäki. Muisto ligger då till höger, ungefär på midten af höjdsluttningen, med granarna öfver sig, sjön under sig. Nedanför gården, åt sjösidan, ha en trädgård och en björkdunge behagat placera sig så utmärkt väl, att man med samma blick ser sjön både öfver trädtopparne och mellan stammarna. O, detta Mallasvesi, detta Mallasvesi, det har jag aldrig kunnat förgäta, det står som en stor, strålande, djupblå fond bakom min barndoms bästa hågkomster. Sjön är så djup, att när jätten vadade öfver Mallasvesi och kom till stranden af Sääksmäki, satte han sig pustande att hvila på stenen och utropade: se på putten, som redan gick mig nästan upp öfver stöfvelskaften! Och likväl kan denna stora och djupa sjö vara så glad, så ljus, så blinkande blå, som ett barns öga i glimmande solsken. Man anar icke, att dessa leende böljor dansa öfver så omätliga djup.

334 Nu, när Mallasvesi låg der så oöfverskådligt hvit i sin vinterhufva, var min första tanke: ack, att jag ännu|196| vore en liten flicka och finge åka på en god kälke eller på smidiga skidor utför den sköna, branta backen till sjön! Men jag hann icke länge tänka derpå; vi åkte genom grinden, vi trafvade genom allén, vi voro vid trappan ...

335 Vårt första mottagande var fientligt. Vi helsades med ett argt skällande af bandhunden Danton, en historisk best, hvars ryktbara namn gårdens folk nog vanvördeligt ändrat till Tantu. Obekymrade om denna demonstration, hvilken Dantons kedja gjorde lika oskadlig, som censuren tror sig göra tidningarnes gårdshundar, stego vi in i tamburen och pelsade af oss. Det fanns ingen eldstad i denna tambur på det annars så väl inredda Muisto; i tants ungdom var sådant en onyttig lyx, och här var allt som för sextio år tillbaka.

336 Från tamburen trädde vi in i en vacker salong, prydd med liljor, drasener, oleandrar och rhododendrer. Allt var sig likt: de ljusblå tapeterna med deras fina väggmålningar i lätta toner af gult och grönt och deras af fukt något mulnade gyllne taklister; de gammalmodiga hvita karmstolarna med deras urblekta gröna sidenöfverdrag; de små taburetterna utan ryggstöd; den välbekanta spolsoffan, hvilken så ofta förekom mig vara en half mil lång, med dess svarta sidenfransar, hvilka det roade mig att fläta, när jag var barn; marmorbysterna af de olyckliga drottningarna Marie Antoinette och Fredrika Dorothea Vilhelmina, behagfullt nedblickande från deras konsoler mellan fönsterna, medan en besynnerlig figur i bronz, föreställande äpplegudinnan Pomona, grinade sin välkomsthelsning öfver den eleganta, halfrunda, öppna spiseln, en kopia, tror jag, från Gripsholm eller Skokloster. Allt detta väckte behagliga barndomsminnen, och om något behöfdes för att ytterligare göra mig varm om hjertat, så var det den gamla väggkartan, »Map of the world», med dess många bugtande kroklinier, der Cooks och Vancouvers verldsomseglingar uppritades på de hvita oceanerna med deras spruckna fernissa, hvilka jag så mången gång studerat med en oförställd beundran, den tiden verldens gränser lågo för mig mellan Mallasvesi och Pelkäne kyrka.

337 Tants hushållerska och trotjenarinna mamsell Södergren, alla gamla vänners förträffliga Malla, blef nu synlig, bad oss vara välkomna och förde oss in till tant, som för gikt och ryggvärk ej kunde lemna sin stoppade gungstol.|197| Vi funno henne något hvitare i hufvudet, så mycket vi kunde urskilja under den vida spetsmössan, något gulare om kinderna och något mera darrande på rösten, än vid vårt senaste möte för halftannat år sedan, men för öfrigt samma förnäma, präktiga hållning, samma krökta näsa och stora, blå, numera glanslösa ögon, samma ytterst hvita, välstrukna mössa och krage, samma gröna shavl, samma svarta sidenklädning och broderade tofflor, sådan jag mindes henne alltfrån min spädaste barndom. Hon mottog oss med en vänlig, jag hade nästan sagt nådig nick, och sedan hon kysst mamma två gånger på kinden, framträdde först pappa, derefter jag, slutligen pyrena, för att efter vår rangordning kyssa henne på hand. När denna ceremoni var öfverstånden, erforo vi en känsla såsom efter en sval dusch om sommaren: en behaglig värme följde på kylan. Vi hade ju framför oss den älskvärdaste gamla tant, som fallit på någon dödligs lott, endast vi icke försummade en enda liten knix af den vördnad hon ansåg sig böra fordra af anförvandter. I förväntan på middagen, som skulle göra oss fullt hemmastadda, var det mitt nöje att än en gång betrakta min gamle vän grefve Mirabeau, hvilken, lika jättelikt bred öfver kinderna, lika majestätisk i sin stora peruk och lika hånfullt leende på sin plats öfver soffan, tycktes säga till sin forna beundrarinna alldeles som i hennes barnaår: jag förbehåller mig, inga bollar, inga volanter i allt för nära bekantskap med min grefliga näsa!

338 Tant behagade göra sig underrättad om vår resa. Hvad skulle vi svara? Jag log så der falskt inom mig, som jag tyvärr lärt mig i yngre år, när jag erfor, att om landsvägen icke var rätt nöjsam i vagn denna årstid, var jernvägen dubbelt fruktansvärd. Men efter våra många bekymmer återstod nu endast den angenäma känslan af en god, skön hamn med stadig ankargrund och en beqväm hvila. Ingen af oss hade nämnt smeden, när pappa i ett obevakadt ögonblick förberedde tant på ett besök af herr Damm.

339 – Herr Damm? – upprepade hon. – Jag vill påminna mig, att en person med detta namn stått i någon förbindelse med högstsalig hennes majestät. Känner icke den familjen, det var efter min tid.

340 – Kanhända någon aflägsen slägting? – frågade pappa, jag förmodar utan tanke på arfvet.

|198|

341 – I Sverige känner jag inga andra slägtingar, än **sköldska familjen på min mors sida, och i Finland inga andra, än eder, på min fars. Jag var min fars enda barn, men min mor gifte om sig efter hans död och gaf lifvet åt en yngre dotter, som blef din mor, min söta Jeanette. Augusta ... gör mig det nöjet att hemta från biblioteket Sursillarnes slägtregister, och se åt, om du der finner familjen Damm!

342 Jag återvände med det besked, att endast en Damstén, men ingen Damm fanns bland Sursillarne.

343 Åter gaf pappa vika för ett obevakadt ögonblick, som förde hans tankar på ett ömtåligt ämne, nemligen tants frånskilde man. – Skulle ej, – sade han – herr Damm kunna vara en aflägsen slägting till framlidne friherre R.?

344 Vi häpnade. Men tant, en gång inne i slägtförbindelser, der hon var ett lefvande lexikon, fäste sig ej vid den farliga frågan.

345 – Min farfar, – fortfor hon, – hade en bror, som var artillerist under Karl XII, och han skall, utom en dotter, som var gift med prosten Rislachius, äfven ha efterlemnat en son, hvilken sedan gick i sachsisk tjenst och skall ha ägt en talrik familj. Min mor åter hade en morbror, en Gyllenpantzar, som gick i fransk tjenst och stupade anno 66 i Vestindien, der han ägde en plantage och var gift med en kreolska vid namn Marie Jeanne Alvarez. Det är möjligt, att herr Damm kunde härstamma från någon af dessa familjer och, om jag får döma af namnet, snarare från den sachsiska. Min aflidne man kände denna familj, som skall ha ägt lysande relationer i Dresden, och en af döttrarne skall ha varit gift med konung August II:s stallmästare, en friherre Schönfelt.

346 – Herr Damm nämnde händelsevis, att han var född i Neapel.

347 – Neapel? Jag vill påminna mig, att drottningen ... Nämnde han verkligen Neapel?

348 – Jag är säker derpå. Han sade sig hafva tillbragt sin barndom utrikes till sex års ålder.

349 Tant svarade icke. Hon hade fallit i djupa tankar. Denna underrättelse tycktes uppröra henne, utan att vi kunde ana orsaken. Lyckligtvis anmälde strax derpå kammartjenaren, nu, såsom alltid, i livré med husets svenska färger, blått och gult, att bordet var serveradt.

|199|

350 – Du skall få se, att smeden ännu presenterar sig som en arftagare, – hviskade mamma, hvars ovilja mot vår reskamrat icke förmildrades af denna misstänkta omständighet.

351 Pappa fann skyldigheten fordra att erbjuda tant sin arm. Hon afböjde detta med en liten förnäm böjning på hufvudet. Vi skulle ursäkta, att hon ej kunde hafva nöjet göra les honneursspråk: franska vid bordet: hon spisade numera på sitt rum och hoppades, att mamma, såsom anförvandt och hemma i huset, ville åtaga sig en värdinnas omsorger.

352 Vi spisade således en famillespråk: franska, utan tant och endast i sällskap med Malla Södergren, hvilken blott på pappas enträgna begäran kunde förmås att taga plats vid bordet. Matsalen väckte hos oss alla de angenämaste hågkomster. Den var möblerad och tapetserad i ljusrödt och hvitt, icke denna tunga ekfärg, som gör en mätt, innan man satt sig till bordet. Jag betraktade det lackerade stora matbordet, som så ofta dignat af ugnsgrötar, och det vackra skänkskåpet, som brukade sluta så läckra saker i sitt sköte. Middagen var naturligtvis rundlig och icke så litet fin, för att vara husmanskost på landet. Mamma prisade den kokta laxen, pappa den delikata kalfsteken, pyrena vid deras spelmansbord slefvade in en otrolig portion risgrynsgröt, och jag igenkände med förtjusning en delikatess, som jag ingenstädes i hela verlden kunnat upptäcka, utom på Muisto, nemligen kronbakelser.

353 Medan min tant och föräldrarna togo sin middagshvila, kunde jag ej motstå frestelsen att följa Fritz och Sigrid på deras första exkursion i kälkbacken; – någon borde ju hålla uppsigt öfver alla befarade snedsprång i branten mot sjön. Det var så friskt, så godt. Frihetens luft blåste omkring oss och vidgade hjertat, såsom det aldrig klappar i stängda salonger, tryckt af planchetten och med konvenansens blyvigter släpande tungt i klädningsfållarna.

354 På ett ställe var backen brantare; der styrde jag med Sigrid framför mig så oskickligt, att vi gjorde en kullerbytta i snön. Ingenting kunde vara oskyldigare: en liten kattklösa i pannan, en stänk snö på min gröna reskofta; hvem såg det? Kanhända skatan derborta i den löflösa björken, der hon sopade rimfrosten med sina långa stjertfjädrar. Nej en såg det ännu, och det var tant, hvars gungstol var placerad vid fönstret mot sjön.

|200|

355 Det mörknade tidigt, och jag återvände med mina skyddslingar, utan minsta aning om den lexa, som förestod mig. Tant hade redan hunnit hålla ett tal för mamma. Stora, långa flickan springa i kälkbackar! Hvilka hemseder förde hon med sig från staden? I min ungdom, ma chèrespråk: franska, hade man en annan föreställning om det passande. Man var ett barn, så länge man hade rättighet att vara det, och när man förlorat denna rättighet, vann man en annan, – den att vara ett ungt fruntimmer.

356 Ack ja, i tants ungdom! Då spelte man herdar och herdinnor i teatern, men i verkligheten gick man klädd i stångpiske och stoppade vador, om man var karl, eller med hög frisure à la tour de Bablespråk: franska och klädningar à la grecquespråk: franska med lifvet under armarna, det vill säga med hjertat i halsgropen, om man var fruntimmer. Liksom jag ej bland de förnäma porträtterna i tants förmak, börjande från den spikrake Gustaf IV Adolf och den blaserade Karl XIII med deras gemåler ända till tant sjelf i hennes förskräckliga antika toilett, hade haft tillfälle att studera hvad man den tiden ansåg »passande». Bevars för kälkbackarna! Att de ej skulle konvenera antiken, det var naturligt, ty i Grekland åkte man ej på kälke, och hur skulle en sådan frisyr kunnat hålla jemnvigten i en backe, utan att Babelstornet störtat uti ruiner?

357 Jag behöfver ej säga, att dessa harmfulla invändningar blefvo outtalade, och detta var förståndigt af Augusta, hvars lilla etourderiespråk: franska snart åter var glömdt. För att återvinna min tants förspilda ynnest, behöfdes ej mer än att mamma med sin vanliga skicklighet gaf mig tillfälle att lysa med madame Claire’s fransyska, hvilken fått en lycklig »dufning» – som pappa behagade uttrycka sig – genom ett års flitig konversation med en berömd marchand de participesspråk: franska i hufvudstaden. Jag slabbrade allt hvad jag förmådde,original: fömådde, och kanske litet mera dertill, med fara att för andra gången åka omkull, men tant som hade den godheten justera mina små snedsprång, återfick sitt briljanta humör.

358 – Min vän, – sade hon med en blick full af godhet, – det gläder mig, att du profiterat; du känner regeln, men ännu icke språket. Du talar fransyska ungefär som jag hörde svenska sångerskor i min ungdom sjunga italienska; noterna voro Italiens, musiken Sveriges. Man tror, att språket är en toilett, som man profvar hos mode|201|handlerskan och som kläder den ena väl, den andra kanhända mindre väl; men språket är en själ, satt i musik. Utan att tillegna sig denna själ, l’esprit d’une idiomespråk: franska, sjunger man toma ljud. I min ungdom talade vi mindre korrekt, än troligen nu mången skolflicka i högsta klassen; få fruntimmer och nästan ännu färre karlar kunde skrifva en sida, utan att göra sig skyldiga till lika många ortografiska och grammatikaliska fel, som rader på sidan. Men vi hade i stället språkets själ; vi sågo med dess ögon, kände med dess uppfattning och tänkte med dess tankar. Se der vår grammatik. Ni ägen regeln, vi espriten; ni frasen, vi konversationen. C’est tout direspråk: franska. Jag ser att man numera skrifver conversation med k. Aujourd’hui la conversation est mortespråk: franska. Detta k är korset på hennes graf.

359 I denna ton fortfor min tant att anställa jemförelser mellan hennes och vår tid. Jag tillstår, att jag nästan blygdes för mina harmfulla tankar. Der var så mycken sanning i hennes ord, förenad med så mycket behag, att jag förekom mig sjelf icke så litet barnsligt dum. Ja, ja, der var hos henne något mer än la tour de Bablespråk: franska i hennes forna coiffurespråk: franska. Hennes gula kinder färgades af en lindrig rodnad, hennes matta ögon återfingo en del af sin forna glans. Skulle hon verkligen en gång hafva liknat detta porträtt i förmaket, denna fina, vackra och intelligenta bild, som i all dess besynnerliga utstyrsel likväl hade någonting så ädelt och intagande?

360 Det dröjde ej länge, innan tant var inne i sina anekdoter från drottning Fredrika Dorotheas hof. Tant hade bevistat bilägret i Stockholm 1797 den 31 Oktober; – hon glömde aldrig den dagen, lika litet som drottningens oförlikneliga händer och Katharina-ordens drägt, som den höga bruden då bar. Många små drag af drottningens godhet hade bevarats i tants trogna minne, bland annat ett fattigt barn ... Hon omtalade drottningens förkärlek för Haga, huru hon led af Sveriges kalla klimat och begagnade sönderkrossade smultron som botemedel för sina kylskador på armarna. På en sida af slottets borggård smälte snön tidigare på våren. På denna lilla bara fläck i den stora snömassan fästade den sextonåriga drottningen sina tårade blickar ... Det var rörande att höra tant beskrifva sin forna herskarinnas englalika mildhet, hennes outtröttliga tålamod och huru vackert och blygt hon sökte återställa den tref|202|nad, som alltid skrämdes ur hofvets kretsar, när den styfve, inskränkte och misstänksamme konungen trädde in.

361 Denna kaffehistoria till exempel. Kaffe blef förbjudet i hela riket, och den dagen – den 1 Augusti 1794 – firades mångenstädes med stora begrafningar, der gäster i djup sorgdrägt buro i procession en med krusflor klädd kaffepanna, sedan de för sista gången njutit af dess nektar. Förbudet var mycket statsekonomiskt, men beklagligen så dumt, att det efter några månader måste upphäfvas för den stora allmänheten. Vid hofvet, som skulle föregå det kaffedrickande folket med ett bättre föredöme, fortfor emellertid detta förbud. Den stackars drottningen suckade, när hon kom till ett rike, der hennes älsklingsdryck var nästan en riksförbrytelse. Då hände sig, att en doktor, en lifmedikus Dahlberg eller Hallberg, jag minns ej rätt namnet, hade fått det lyckliga infallet att förskrifva åt hoffröknarna brändt och malet kaffe på medikamentsflaskor under namn af pulvis arabicusspråk: latin. Med detta preciösa medikament infann sig en af damerna hos drottning Fredrika, och – skall väl efterverlden alltför hårdt döma hennes fel? – hon dukade verkligen under för frestelsen, hon lät förleda sig till den rysliga förbrytelsen att koka kaffe i sitt eget kabinett och intaga det i sällskap med två af sina förtrogna, på hvilka hon kunde lita. Olyckligtvis funnos vid hofvet örontasslare, som trots alla försigtighetsmått, lyckades utspionera denna grufliga sak och rapporterade den till Gustaf IV Adolf. En morgon stöflar konungen in, styf, ståtlig och högtidlig i hela känslan af sitt förolämpade majestät. – Madame, ryktet är då sannt, er djerfhet har verkligen gått så långt, att ni vågar dricka kaffe? – Ack, sire, jag menade intet ondt, men om det misshagar er, skall det aldrig ske hädanefter! – Det misshagar mig alltid, madame, när man trotsar mina befallningar. Man skall straffa upphofsmännen till denna djerfhet. – Jag bedyrar, sire, att jag ensam är den brottsliga; låt ingen annan lida för min skull! – I stället för svar, lät konungen bortföra kaffeservisen ända till minsta thésked, gaf de bestörta hoffröknarna en blick, som kunnat komma en Lapp att frysa ihjäl, och gick derpå ut, smällande i dörren. – Ett sådant lif, – tillade tant, – förde Sveriges drottning, Fredrika Dorothea Wilhelmina, prinsessa af Baden, intill 1809, då hon icke mera var drott|203|ning, och intill 1812, då hon blef lagligen skild från sin gemål i Karlsruhe. Jag har omtalat en anekdot ur hofvens kulisser. Man bör likväl akta sig att döma konungar efter hofsqvaller. Gustaf IV Adolf hade ögonblick, när han syntes större, och andra ögonblick, när han syntes mindre, än han var. Drottningen hade en klar blick för de större ögonblicken och glömde gerna de små. När hon sedan omtalade huru hon i förtroliga qvällar, i enrum med konungen, räckte honom vigtiga papper till underskrift och vågade tillråda honom en varsammare politik, – dessa råd, som han aldrig följde, – glömde hon, att hon några timmar förut blifvit förbjuden att valsa.

362 – Jag vill påminna mig, – sade mamma, – att drottningen längre fram gifte om sig.

363 – Hon gifte sig sedan med en fransman, baron Pollier, en honett person, som varit prins Gustafs informator. Det var ett lyckligt äktenskap, ehuru icke offentliggjordt. Hjertats förbindelser, min söta Jeanette, bero, liksom politiska äktenskap, ofta af hazarden. När man knyter ett band, vet man icke alltid hvem som skall upplösa knuten: döden, olyckan eller lagen.

364 – Hvad är det för ett gult band, som grand-tant alltid bär om sin hals? – frågade Sigrid, hvilken för tillfället hade ingenting att göra och stod der nyfiket lyssnande med vidöppen mun, utan att begripa annat, än att här var fråga om ett band och en knut.

365 – Gå din väg! – vinkade mamma, som aldrig vågat fråga betydelsen af det gula bandet. Men tant hörde frågan och hade nu kommit så in i sina minnen, att hon, till allas förundran, svarade:

366 – Det är icke ett band, min söta vän, det är en guldked, och på denna ked bär jag en half ring.

367 – Hvad vill det säga, en half ring? Brukar man bära halfva ringar? – frågade Sigrid ånyo, framfusigt höjande rösten, utan att begripa mammas vinkar.

368 – Det händer någon gång, – svarade tant. – När man bortgifvit sitt halfva hjerta och sitt halfva lif, utan att mera hoppas återfå något af dem, då händer det, att man bär en half ring. Jag önskar, mitt barn, att du aldrig må förstå hvad detta vill säga.

|204|

369 – Gå, – sade mamma, – gå och se åt hvad Fritz gör derute i salen! Det kunde falla honom in att åter lägga en smörgås på öfverdraget af någon soffa.

370 – Ja, och med smörsidan nedåt! – inföll Sigrid, i det att hon sprang skrattande ut.

371 – Förlåt, bästa tant, det oskickliga barnet! – yttrade mamma, rädd för nya moln på vår Mirabeauiska horizont.

372 – Gör ingenting, – svarade tant mycket vänligt. – Sigrid erinrar mig, att min halfva ring är troligen en gåta för eder, liksom för alla andra. Den rör också numera ingen annan; men ... må vara, den kan törhända tjena vår lilla Augusta till någon varning, om ödet någonsin skulle underkasta henne samma hårda pröfning, som hennes stackars gamla tant. Hon är ung, och när man är ung, är allt möjligt. Jag vill berätta er något ifrån min ungdom.

373 – Blott tant ej för mycket anstränger sig? Och för all del, tillåt mig flytta gungstolen längre från luftdraget, – utropade mamma.

374 – Tack, min vän. När man, som jag, sitter arresterad för hela den lilla återstoden af sitt lif, vill man gerna njuta af en fri utsigt från fängelset. Denna ring, mina barn, – och här visade tant oss den lilla halfvan af en guldring, hvilken hon bar hängande och, som jag tror, fastnitad vid keden, – denna ring har på en gång utgjort mitt lifs hela lycka och olycka. Emedan den på visst sätt står i förbindelse med drottning Fredrika Dorotheas öden, vill jag berätta er dess historia. Föreställen er blott, att jag talar om en främmande person, en som lefvat för sextio år sedan och numera längesedan är död. Så förekommer det mig sjelf. Den vissnade gumman, som nu sitter framför eder med sina skrumpna kinder och sitt förtorkade hjerta, var icke alltid sådan hon nu synes. Jag mins en tid ... men jag talar ju icke om mig, jag talar om henne, som längesedan är död och förgäten och som upplefver i denna stund blott för att sedan åter för alltid sjunka i natten af det förgångna.

375 Nu begynte tant, med allt mera lifvad röst och allt mera glänsande blickar, följande berättelse om »henne, som längesedan var död».

|205|

8. Den halfva ringen.

376 Det var en gång en ung flicka; jag vill kalla henne Marie. Hon var enda barnet af en förmögen possessionat i Tavastland och skickades vid elfva års ålder i pension till Stockholm. Hon vexte upp som andra flickor, fick en temligen vårdad, om också ej särdeles grundlig uppfostran och inträdde vid femton år i stora verlden. Hennes far hade relationer med hofvet, han hade under 1788 års krig haft lyckan göra konungen någon tjenst och utverkade åt sin dotter tillträde, först hos hertiginnan af Södermanland, sedermera i det nya hof, som bildade sig kring drottning Fredrika Dorothea Vilhelmina vid hennes förmälning 1797. Marie var då sjutton år gammal, af ett lifligt lynne, icke elakt hjerta och några små behag, dem man ej underlät att prisa mer än de förtjenade, ty då hon ansågs för hvad man kallar ett godt parti, var det naturligt, att hon omgafs af en skara beundrare, som täflade om att smickra och bortskämma henne.

377 En tid bortåt besvarade den unga flickan detta smicker med löje och denna hyllning med spotskhet. Flyktig och glad, utan aning om sorg eller ens något allvar i lifvet, flög hon som en guldvingad fjäril från det ena nöjet till det andra och lyckades mången gång genom sitt ystra skämt förjaga de moln, som tidigt begynte att mulna kring hennes unga drottnings krona. Man hade redan en stark aftonskymning efter Gustaf III:s nedgångna sol. Hans son ansågs väl aldrig som något snille, men hade då vunnit ett icke oförtjent rykte för verlden som en rättskaffens och välmenande regent. De, hvilka hade äran tillhöra hennes majestäts dagliga omgifning, lärde något närmare känna den man, som för verldens ögon doldes af konungamanteln. Icke ens en stor man är stor för sin kammartjenare; men en liten man synes ännu mindre vid sidan af en upphöjd qvinna. Toiletten var ofantligt vigtig, och hennes majestät var ytterst mån om att efterkomma konungens föreskrifter. Hvardagsdrägten var grå, den mindre toiletten svart, galadrägten hvit; men endast kungliga fa|206|miljen fick bära guld och silfver. Det var ett sällsynt nöje, när vi på Gripsholm eller Drottningholm fingo bära den gröna färgen. Konungens småaktighet gick öfver alla gränser. Likasom han för armén utfärdade noggranna ordres om stångpiskornas längd, huru den hårtofs skulle se ut, hvilken borde framsticka utom läderfodralet, huru högt stöfvelkragarne borde gå öfver knäet, huru många knappar borde synas ofvanom dessa kragar, huru långa armbindlarna borde vara och huru de skulle knytas och instickas; så ville han äfven, att drottningen skulle på det mest högtidliga sätt föreskrifva längden på våra klädningslif, färgen på våra silkesstrumpor, snibben på våra skor, omfånget på våra engageanter; huru vi borde gå, stå, sitta, tala, spisa, ja, om möjligt, tänka; – snitten på våra löjen, spetsarna på vår konversation, och sjelf måste hon taga sig till vara att icke förgå sig med ett enda småleende utöfver den spanska grandezzan, icke vända sidan åt sin gemål, icke understå sig äga någon favoriträtt vid de publika spisningarna, med flera lika vigtiga lefnadsregler. Man skulle sett med hvilket majestät kungen en gång yttrade, när drottningen vid en sådan spisning förgick sig så oerhördt, att hon med egen hand täcktes skala en apelsin: – madame, man glömmer, att man har en betjening!

378 Det var likväl ett ungt hof; konungen var tjugu år, drottningen sjutton, liksom Marie. Ett ungt hof är alltid, om icke lättsinnigt, åtminstone lätt, och det fanns tillräcklig qvickhet qvar från ett gladare tidehvarf, för att gyckla med det, som hans majestät ville à tout prixspråk: franska taga som fullt allvar. Vi voro sex unga och glada hoffröknar, tilldess att kronprinsen föddes: då trädde i vårt ställe kammarfruar. I drottningens enskilda rum tog man sin skada igen för den odrägliga etiketten några steg derifrån. Vi lekte blindbock och gömlekar, vi kunde någon gång bullra som yra barn. O, jag mins en gång vår förskräckelse, när jag i gömleken låg på knä bakom en stol och hennes majestät skrattande kastat kring golfvet kuddarna från en bädd, för att se om jag gömt mig derunder; vi hade så muntert, när kungen trädde in! – Hvad vill det säga, madame? – Ack, förlåt, sire, vi roade oss litet! – Fru grefvinna, haf godheten tillsäga, att man städar drottningens rum! – Och hans majestät aflägsnade sig som ett|207| åskmoln, medan hofmästarinnan öfverhopade oss, oskyldiga barn, med de grymmaste förebråelser.

379 Drottningen hade för sådana uppträden intet annat svar, än tårar. Men vi öfriga, som älskade och beklagade henne, brunno af harm. Der ritades karrikatyrer, och hvilka karrikatyrer! Der skrefvos pasqviller, och hvilka pasqviller! Frestelsen var så mycket större, emedan allt sådant måste hållas så ytterst hemligt, till och med för drottningen sjelf, som blef allvarsamt ledsen, när hon en dag upptäckte i permen på »Werthers lidande» en utsträckt hand med en kunglig ordre, på hvilken stod att läsa: »min herre har sex dygns arrest för att han skjutit sig, utan att först hafva tillknäppt sin bonjour.»konsekvensändrat/normaliserat

380 Två personer vid hofvet voro de öfverdådigaste att gyckla med den kungliga etiketten. Den ena var en ung kammarjunkare, hvilken jag vill kalla baron Otto, en espièglespråk: franska, som skref spetsiga epigrammer och icke var särdeles mån om att hålla dem hemliga. Den andra var Marie, som hade någon talent för pennritningar och använde denna talent att taga revanche för allt det trassel, hvarmed konungen i hennes tanke ville göra hofvet odrägligt. Dessa två voro för mycket af samma lynne, för att icke sympatisera. De ingingo ett slags konspiration, mindre statsvigtig, än fröken Rudenskölds, men kanske mindre välment, emedan den utvalde sjelfva majestätet till en skottafla för sitt förnärmande gyckel. Den ena karrikatyren, det ena epigrammet efter det andra utspriddes bland hofvet, man visste ej hvarifrån, och väckte på ena sidan löje, på andra sidan skandal. Beställsamma tungor underläto icke att framföra ryktet härom till den misstänksamme konungen, och alla spårhundar sattes i rörelse för att upptäcka anstiftarne, men länge förgäfves. Följden blef emellertid nya snubbor för den stackars drottningen, och hennes tårar hade den verkan, att pasqvillerna för en tid ej mer hördes af.

381 Då hände sig, att en ny förordning utkom om stångpiskorna, och den frestelsen blef baron Otto för stark. Vid ett lustparti till Ulriksdal yppade han sin plan för Marie, och hon, obetänksam som alltid, var genast villig att låna honom sin penna. Redan samma qväll cirkulerade en teckning, föreställande kungen, försedd med en|208| stångpiske, som förmörkade firmamentet, och läsande lagen för Gustaf Wasas staty på riddarhustorget:

Hvad båtar det, att kallas Sverges far

Och att ha grundlagt fosterlandets ära,

Om du ej reglementet vill dig lära?

Gack till Lundin*)En perukmakare i Stockholm., och hör din ättling svära:

Vid straff af sträng arrest på fjorton dar,

Skall äfven du stångpiske bära!

383 Snart var det elaka skämtet på allas läppar och väckte, som man kan tänka, för mycket löje, för att ej komma till vederbörandes kunskap. Hans majestät täcktes taga humör på ett sätt, som kom hans gemål att darra, och Marie, som mycket älskade sin goda drottning, fick snart en dubbel anledning att ångra sin obetänksamhet. Man anställde de strängaste efterspaningar och lyckades slutligen leda sig från upptäckt till upptäckt. Fröken Rose hade fått pasqvillet af fröken Blanche, fröken Blanche af fru B:krona, fru B:krona af fru A:sköld, fru A:sköld af fröken R:felt, fröken R:felt af fröken C:ström och fröken C:ström slutligen af Marie.

384 Af hvem hade då Marie emottagit detta farliga papper? Man väntade, man fordrade svar; den unga flickan vägrade hvarje svar, men hon var allvarsamt komprometterad, ty hans majestät förstod icke raljeri. Då framträdde i det afgörande ögonblicket baron Otto och svarade: af mig!

385 I sjelfva verket hade han icke så orätt deri, men denna uppriktighet kostade honom dyrt. Föga fattades, att han icke genast blifvit arresterad för högförräderi, men man ville inhemta hans majestäts vidare ordres, och detta uppskof begagnade baron Otto att fly öfver till Hamburg. Man lyckades öfvertala konungen att låta skandalen dervid bero, men den brottslige hade förverkat sin hoftjenst, sin framtid och rättigheten att återvända till fäderneslandet.

386 Detta gick Marie till hjertat; hon förebrådde sig, att hon, som var föga mindre brottslig, gått strafflös genom en ädelmodig uppoffring, och när hon följande sommar åtföljde sin sjuklige far att dricka brunn i Aachen, återfann hon der baron Otto. Det finnes få band, som när|209|mare förena unga personer, än en gemensam hemlighet, och följden var en ömsesidig böjelse, till hvilken Marie, som förmådde allt öfver sin far, slutligen lyckades vinna äfven hans bifall. Marie var en af dem, som kunna älska blott en gång i lifvet. Hon blef förlofvad med baron Otto i Aachen och bröt vid detta tillfälle med honom en ring, hvars tvenne hälfter de öfverenskommo att förvara såsom ett igenkänningstecken, tilldess att omständigheterna icke mer lade hinder i vägen för deras förening.

387 Emellertid måste förbindelsen med en så svårt komprometterad landsflykting hållas hemlig, så länge Marie ännu tjenstgjorde vid drottningens hof. Två långa år förflöto, och de båda förlofvade korresponderade i hemlighet, men återsågo icke hvarandra. Baron Otto ingick i fransk militärtjenst och gjorde ett fälttåg uti Italien. Hans brefvexling med Marie blef härigenom allt mera försvårad, isynnerhet derför att Gustaf IV Adolf hyste ett oblidkeligt hat mot jakobinerne, alla fransmän voro i hans ögon jakobiner, och alla misstänkta bref till Sverige blefvo öppnade på posten i Hamburg. De förlofvade måste derför iakttaga den yttersta försigtighet och uppfinna hundrade medel att icke förråda deras hemlighet. Så mottog Marie en gång ett porträtt af den berömde grefve Mirabeau, och när hon höll duken mot elden, läste hon på dess motsida en sympatetisk skrift, innehållande det ömmaste farväl, emedan baron Otto just då stod i begrepp att följa Bonaparte till Egypten. Brefvet slöt med dessa ord: »Ma bien aiméespråk: franska, jag har förseglat min halfva ring och qvarlemnat honom i en väns förvar. Om jag dör, innan jag återsett dig, skall man tillsända dig detta minne af vår kärlek, såsom en underpant på vår förening i en bättre verld.»

388 Marie gret, hennes rosor vissnade bort: det var nu drottningen, som med sin englagodhet sökte att återkalla det flydda löjet på sin hoffrökens läppar. Ett år förgick utan underrättelser: man gjorde förfrågningar i Paris och erhöll det svar, att baron Otto icke återvändt med armén från Egypten. Tusende hade der funnit sin graf i öknarna; hvarför skulle döden hafva förskonat den svenske landsflyktingen?

389 Marie tviflade icke mer på hans död; men den halfva ringen kom icke tillbaka.

|210|

390 Åter ett år, och Marie, bruten som det fragment af sin lycka hon bar på sin barm, räckte, lydig en faders enträgna önskan, sin hand åt en annan make. Detta äktenskap blef olyckligt. Beräkningar, främmande för hjertats anspråk, hade fört tillsamman två karakterer, som icke passade för hvarandra, och mellan dem båda stod ett minne, som skilde dem åt. Det var den halfva ringen, hvilken Marie aldrig upphörde att bära och som inneslöt hennes halfva själ. De två makarne blefvo lagligen skilda. Deras äktenskap hade varit barnlöst.

391 År 1809 följde Marie, numera enka, den afsatta drottningen till Tyskland. Ett nyvaknadt hopp förde henne till Paris och derifrån till Madrid. Hon hade fått veta, att baron Otto, efter en lång fångenskap hos beduinerne, återvändt till Frankrike och sedermera följt Josef Bonaparte till Spanien. Ankommen till Madrid, uppsökte Marie sin forne förlofvades bostad: det var kungliga palatset; han var adjutant hos kung Josef. Man visade henne tillbaka; Spanien var i uppror, alla främlingar misstänktes att vara engelske agenter. Marie väntade i tvenne dagar utanför palatsets portar, utan att känna tröttheten, hungern, eller regnet, som hällde ned i strömmar. Hon bar sin halfva ring; hon ville räcka den åt sin återfunne älskling. Han kom slutligen, manligare, stoltare, skönare än förr, genom tio års pröfningar. Han red vid sidan af en vagn, uti hvilken satt ett ungt spanskt fruntimmer. Der gick ett sorl genom folkmassan, beundran och hotelser blandades med hvarandra. Man sade, att det var baron Ottos sköna gemål, som glömt sitt fädernesland, för att räcka en fiende handen.

392 Marie glömde att framräcka ringen, som hon bar i sin hand, och lemnade samma afton Madrid, utan att någonsin mera återse den man, hvars uppoffring för henne hon velat betala med hela sitt lifs lycka.

393 Sedan denna tid trifdes hon icke mera i Stockholm. Efter några års resor, under hvilka hon hade den glädjen att se sin älskade drottning Fredrika lycklig i ett senare äktenskap, flyttade Marie öfver till Finland och bosatte sig, enslig och glömd, i sin födelseort, der hon slutligen byggde en gård, hvilken hon på landets språk kallade »Minnet». Om baron Otto erfor hon endast, att han följt Joachim Murat till Neapel, bosatt sig der som privatman|211| och dött 1842. Han hade förgätit henne och hennes halfva ring. Marie begret honom som en gammal vän, men ingen såg hennes tårar; endast Muistos granar bevittnade hennes sorg. Sjelf bär hon ännu sin halfva ring, – den andra hälften har aldrig återfåtts, – och detta minne skall följa henne i grafven. Så är det med ringen. Det är en mycket vanlig saga, – historien om en bruten lycka. Ingenting mer. Voilà tout!språk: franska

394 När tant slutat sin berättelse, hade det mörknat så starkt, att vi knappt sågo hvarandra. Det förekom mig fint och vackert, att likasom kasta skuggornas slöja öfver det närvarande, medan det framfarna stod i klar dager framför oss. Vi behöfde icke anställa någon jemförelse mellan den Marie, som satt gammal och vissnad bredvid oss i gungstolen, och den Marie, som en gång – det visste vi af säkra händer från andra håll – hade med sin skönhet och sin qvickhet förtjusat ett annat tidehvarf. Vi kunde ännu tänka oss henne smärt, rak, blomstrande, full af hopp, helsa och ungdom, sprittande af detta älskvärda trots, hvilket, som man sagt mig, ofta är blott ett öfvermått af lif. Hvad hon måste ha varit vacker! Hvilken solstråle måste ej hon ha varit i detta trumpna, glädjelösa hof, som så snart efter Gustaf III:s glada dagar vågade bestraffa löjet som ett brott, qvickheten som ett konungamord och den allraminsta ryckning på fjettrarna som en oerhörd majestätsförbrytelse! Sjelfva denna obetänksamhet, som blef henne så dyr och som hon sedan bittert förebrått sig, var den verkligen ett så förskräckligt fel, att den behöft framkalla sådana följder? Jag ville fråga oss alla flickor om sjutton eller aderton år, – om någon af oss haft en sällsynt talent att rita muntra karrikatyrer och man i våra dagar låtit löpa af stapeln en kunglig eller kejserlig förordning om stångpiskornas längd, – skulle väl vi kunnat motstå frestelsen? Hvad säger jag, stångpiskor? Nej, sådana äro nu för tiden ur modet, men till exempel en förordning om skägg? Eller en förordning på fullt allvar om uniformskragarnas 45 graders vinkel, eller om ordensbandens tillbörliga längd, eller ett vitesförbud för den som vågar kalla en majorska kaptenska eller en statsrådinna rätt och slätt fru? Skulle sådant förordnas i våra dagar, – och så platt omöjligt är det ju icke – så ansvarar jag icke för, att ju ej hvilken som helst af oss vore frestad|212| presentera våra högtärade lagstiftare för Porthans staty i Åbo och låta dem säga till den ärevördige lärde i bronzen: gack till statskalendern att lära dig mores!

395 Omsider inbar kammartjenaren ljus, och så voro vi åter midt i vårt stackars prosaiska tidehvarf, jemt upp sådant det är, utan stångpiskor, men med lika bornerade hufvuden; utan puder, men fullt lika inpudradt med löjliga anspråk. Fredrika Dorotheas sköna hoffröken var åter förvandlad till den skröpliga åttatioåriga tant Mirabeau med sina glasögon och sin stickstrumpa. Mamma framtog lika lugnt en skjorta, som hon sydde åt Fritz; jag upphärfvade tigande ett par bomullshängslen, som jag i sex veckor hållit på att virka åt pappa till julklapp midt för hans egna ögon, ty sådant ser och begriper han aldrig. Pappa sjelf tycktes sitta orörligt fördjupad i tanken på Gustaf IV Adolf, men vid närmare påseende befans han insomnad efter resans mödor, sedan Danton totalt förstört hans påräknade middagslur. För att fullända taflan, introppade pyrena lipande, den ena efter den andra. Filosofen Fritz hade illa tilltygat sig med en filbunke, och barmhertighetssystern Sigrid, som ville aftorka hans nos, hade fått en lugg för besväret.

9. Hvem är han?

396 Om jag får tillstå sanningen, fruktar jag, att mamma funnit sig föga uppbyggd af berättelsen om den halfva ringen. Hon hade nu en gång fått i sitt hufvud, att jag, som var tants guddotter, också borde blifva hennes universalarfving, och min kloka mamma begrep rätt väl, att gamla minnen stundom kunna blifva ett fröhus för yngre förbindelser. Hvem försäkrade henne, att icke något spöke ännu i elfte timmen kunde uppstiga ur det förgångnas natt och klappa på tants oförvissnade hjerta med ungdomskärlekens allmakt? Denne smed till exempel, denne mystiske kopparslagare, hvilken ett oblidt öde sändt i vår väg och|213| som var född i Neapel; jag såg på mamma, att hon ej kunde förgäta honom. Jag ensam förstod hvarför hon så oroligt såg sig om, hvarje gång salsdörren öppnades. Lyckligtvis begynte det redan blifva sent. I dag skulle han icke komma. Han hade kanske bedragit oss och ämnade sig alldeles icke till Muisto. Ja, tänkte mamma, – jag gissade hennes tankar, – personer i frisrock och med så fasliga händer äro i stånd till allt.

397 Hennes elaka dotter, som varit på det högsta intresserad af tants berättelse, hade deremot icke lust att så snart släppa tråden. Jag begagnade tillfället, medan mamma var fördjupad i en skjortlinning, och ryckte oskyldigt fram med en fråga huru baron Otto såg ut.

398 Tant smålog på det älskvärda sätt, som hon kunde så väl ännu, när hon ville. – Du kan tänka dig honom som prins Almanzor uti sagan, – svarade hon. – I verkligheten var han en lång, ståtlig officer med brunt, krusigt hår, blå ögon, starka, manliga, nästan grofva drag, icke vacker i vanlig betydelse, men af en fulländad turnyr; för öfrigt nog öppen och sans façonspråk: franska för att ha varit en hofman; men det klädde honom väl med hans satiriska lynne, som ej kunde fördraga fjesk och tillgjordhet.

399 – Hade han stora händer? – fortfor jag, road att följa mammas tankegång.

400 – Du plågar tant med dina efterhängsna frågor, – anmärkte mamma.

401 – Han hade verkligen mer än vanligt stora händer och fötter, – svarade tant. – Huru föll det dig in att göra en sådan fråga?

402 – Jag vet ej, jag tror att jag drömt det. Men hur är det möjligt, att tant efter så många år ännu kan så tydligt erinra sig en persons utseende?

403 – Mitt goda barn ... också jag har drömt.

404 – Och tant skulle ännu kunna igenkänna honom?

405 – Han är död.

406 – Ack förlåt! ... Men om han efterlemnat en son? Hon hörde icke de sista orden. Jag hade läst för många romaner, för att icke inom mig vara fullkomligt öfvertygad om huru denna knut skulle upplösas. Smeden är baron Ottos son, och hvar minut kan han stiga in, för att återföra den förlorade andra hälften af ringen. När han visar sig i dörren, skall tant genast igenkänna honom|214| och tro honom vara baron Otto sjelf. Derpå skall hon dåna, det är naturligt. När hon då vaknar, skall hon se sig omkring med förvirrade blickar och säga med en röst, som jag tycker mig redan höra (ungefär »stamfruns» röst): min Otto, är det du, som kommer att afhemta mig från jorden? – Nej, skall herr Damm svara, jag är en lefvande kopparslagare, baron Otto var min far, och jag kommer nu i det och det ärendet. Derpå skall tant omfamna honom, kyssa honom på pannan och säga: ja, du är hans son, du skall hädanefter också vara min son! Då skall mamma tänka: se så, nu reser han af, den der, med Muisto och hela arfvet, det tänkte jag strax! Men derpå skall tant vinka mig till sig och säga: mina barn, jag förenar er, blifven lyckliga, och tagen Muisto på köpet!

407 Ja, sådan är upplösningen, tänkte jag; det slår icke fel. Liksom man icke läst sådant eller sett det på scenen hundrade gånger förr! Men Augusta, hvad skall då du svara, om tant företager sig att så burdus fria för smeden? Nej, kan jag icke svara; ja, behagar jag icke svara. Och likväl måste jag svara något. Månne jag bör svara: var god och vänta så der tio eller femton år? Och bör jag gråta eller skratta? Ja, det kan ingen säga på förhand. Men smeden, smeden, – smalspår, mins, att du fryser ihjäl! ... Stackars tant, det skulle likväl bedröfva henne. Och pappa sedan, hur glad han skulle blifva att få en rätt oklanderlig insigt i de smalspåriga banorna! ... Måste jag då taga smeden, sådan han går och står, och lägga min hand i den rysliga näfven? Det är omöjligt, radikalt, perfekt, absolut ogörligt. Jag låter ej bortskänka mig som bihang till en gammal ring och en ny egendom. Anser man mig för ett barn eller en leksak, hvilken man inkastar som en julklapp åt hvem man behagar? Är jag ej tjugu år? Och består ej en menniskas företräde framför dockor och trädhästar i sundt förnuft och en fri vilja? Tant har läst Rousseau: jag åberopar menniskans rättigheter. Jag tackar för äran. Kopparslagaren må bryta malm hvar det roar honom; hos mig skall han finna idel gråsten.

408 Medan jag höll detta vigtiga krigsråd inom mig, hade pappa vaknat och begynt en konversation om landthushållningen på Muisto och de nya mejerierna, hvilka man nu börjat annonsera. Det var slut med hofhistorierna, slut med baron Otto, herr Damm och den halfva ringen.|215| Jag virkade mina bomullshängslen, och så kom bud, att té var serveradt.

409 Mamma drog en suck af lättnad, hvilken jag strax uttydde: åh, det var för väl, att vi sluppit smeden i dag!

410 I detsamma stod han lifslefvande framför oss vid salsdörren.

411 Jag trodde jag skulle dåna. Men det var ju ej jag, det var tant, som skulle bereda oss denna surpris. Jag kastade en rädd blick, först på vattenkarafinen, för att hafva den till hands, och sedan på tant. Hon hade uppstått ur gungstolen, för att följa oss ut i salen, och stod nu tre steg framför den förskräckliga uppenbarelsen af hennes forne älskares vålnad. Pappa hade bjudit henne armen, hon hade således stöd, hon skulle ej falla, men ...

412 – Bästa tant! – utropade jag och mötte henne beslutsamt med ett glas vatten på brickan.

413 – Qu’est ce qu’il y a!språk: franska – frågade hon med ett lugn, som på det högsta förvånade mig.

414 – Det är herr Damm! – svarade jag darrande. Nu måste hon bestämdt falla i vanmakt.

415 – Ah, herr Damm, er reskamrat? Välkommen. Var god och tag plats!

416 – Herr Damm från Neapel! – hviskade jag. Detta måste åtminstone göra effekt.

417 Ingen effekt. Det var besynnerligt.

418 – Tillåt, – sade smeden på sitt vanliga okruserliga sätt, men för resten ej ohyfsadt, – tillåt, att jag faller besvärlig med ett litet besök, fastän det kanske är något sent på dagen. Jag har blifvit uppehållen längre än jag förmodat på vägen.

419 – Jag är prevenerad genom kusin L. på herr Damms besök, och det skall vara mig kärt, om jag kan vara till någon tjenst. Jag ber, tag plats, och drick en kopp té med oss. Augusta, mitt goda barn, servera du téköket. Herr Damm torde ursäkta, att jag vid min ålder ej mera kan uppfylla en värdinnas pligter såsom sig bör.

420 Vi satte oss. Jag kunde ej återkomma från min förvåning. Skulle tant verkligen under sin långa tjenstgöring vid hofvet lyckats i en så hög grad inhemta förställningskonsten? Det såg nästan så ut. Hvarför skulle jag, och ej mamma, servera téet? Jag beslöt att vara på min vakt.

|216|

421 Det var ett fint och rundligt tébord med kall mat, som det alltid brukats på Muisto till qvällarna. Jag undrade mycket, om smeden, med ett sådant uppdrag, som han måste bära på hjertat, vore i stånd att förtära mer än en skorpa. Onyttig fruktan. Han åt med en aptit, som skulle gjort heder åt bandhunden Danton, och grep derefter med sin fasliga näfve den fina koppen af kinesiskt porslin, hvilken jag räckte honom med en så oskicklig hand, att jag nära nog spillt dess innehåll öfver fatet.

422 Konversationen vid tébordet liknade i början vår vagn från Tavastehus: dragremmarna gingo sönder. Mamma var på sin kant, pappa sömnig, jag orolig, herr Damm fåordig. Tant ensam språkade för oss alla. Det hörde till hennes vanor att vaka länge och uppstå sent. Ju senare på dygnet, desto lifligare såg man henne. Jag har nämnt vårt värsta bekymmer på Muisto: att hålla oss vakna om qvällarna.

423 – Herr Damm är född neapolitanare? – frågade tant i förbigående, med samma likgiltiga ton, som hade hon frågat: snöar det ute?

424 – Tillfälligtvis, – svarade smeden. – Mina föräldrar voro ej italienare. (Det är han, tänkte jag.)

425 Tant hade för fin takt för att besvära sin gäst med flera frågor. Samtalet öfvergick till nutidens resor och huru man snart möter svenskar och finnar i hela den civiliserade verlden. Finnar, ryssar och österrikare, – anmärkte smeden – igenkännas numera derpå, att de besvära konsulerne med viseringen af sina pass, hvilka ingen annan gör sig mödan att efterfråga, än tjenstemännen, som uppbära sportlarna. Engelsmän och finnar igenkänner man äfven derpå, att de gifva de högsta drickspenningarna, förmodligen derför att de äro de rikaste folk i Europa. Jag har sett finnar resa dubbelt dyrare och hälften mindre angenämt, än t. ex. fransmän och tyskar.

426 – Hvarför skulle vi slösa mindre på resor, än vi slösa här hemma? – anmärkte pappa. – Hos oss lefva vi alla, mer eller mindre, som hvar dag vore den sista. Att spara för morgondagen, att hoplägga ett litet kapital, när man disponerar ett öfverskott, det brukas icke hos oss. Vi lefva stort, så länge det bär sig; sedan få kreditorerne träta om boet och pensionskassan sörja för enkor och barn. Likväl klandras regeringen för att hon gör som alla andra.|217| Förr, när vi hade en mindre efterlåten censur och när Pekka Kuoharinen var nog oförskämd att tala om våra tolf pensionerade landshöfdingar, förskonades man åtminstone från att läsa slika horrörer i landets egna tidningar. Nu skrikes på ena hållet: sparsamhet, sparsamhet! och på andra hållet: statsanslag, statsanslag! Jag beklagar vår senat, när snart ett hönshus icke mera kan byggas i landet utan anspråk på bidrag af statsmedel. Gäller det åter vår egen kassa, så föra vi samma språk, som fruarna, när de beställa sina sidenmantiljer: kusin är god och väljer det finaste tyget, det högsta modet, men det får icke kosta mer än ryskt kattun.

427 – Jag vill icke neka finnarne alla möjliga goda egenskaper, – fortfor den otäcke smeden, – men jag har verkligen ej i hela Europa funnit högfärd och fattigdom i en så lycklig förening, som just uti detta land. Man importerar alla tänkbara läckerheter på samma gång man vid missvexterna mottager allmosor af utländingen. Regeringen uttömmer statskassan och förbjuder bränvinsbränning, men tillåter, att man till de svältande provinserna inför hela skeppslaster färgadt bränvin. Man bortkastar hundratusental på misslyckade och orimligt kostsamma byggnader, men har icke råd att aflöna arkitekterne väl, genom hvilkas hand dessa penningar gå, eller anslå åt dem deoriginal: demde mest behöfliga resestipendier. Man yfs att vara en civiliserad nation, man låter en tysk gesäll inkassera 80 000konsekvensändrat/normaliserat mark på dåliga fotografier, men man har ej råd att för halfva denna summa om året bekosta en konstskola för hundrade egna anlag, som gå till spillo.

428 – Hvarför undra derpå? – inföll tant Mirabeau. – Jag kände i Stockholm en riksdagsman, en f. d. bagare, som ruinerat sig på fina middagar i stallmästargården. Hans hårfrisör kostade honom en riksdaler om dagen, men man påstod, att han af ekonomi gick utan chemise. Denne fine herre hade en lika fin fru, som blef presenterad för kungen vid riksdagsbalen i Norrköping. Hans majestät täcktes vid detta tillfälle fråga henne huru bagerirörelsen lönade sig. »Obligerad som qvestionerar»,original: ,» svarade hon; »min man komponerar aldrig annat än hvetebröd, men rågen är så skamlöst dyr i år, att vi fått skrapa mössmat ur kornlåren.» ... Detta f. d. bagareherrskap är vi, mina herrar.

|218|

429 Efter denna smickrande jemförelse som bragte mitt blod att koka, stodo vi upp från tébordet, och nu anhöll smeden om några ögonblicks samtal.

430 – Var god och stig in, min herre. Min kusin och Jeanette äro hemma här; jag hoppas, att de ursäkta.

431 Med dessa ord införde tant smeden i förmaket, medan vi stadnade qvar i salen. Det var ett högtidligt ögonblick. Tant hade till och med den försigtigheten att stänga dörren! Omöjligt att höra ett ord af hvad man sade derinne.

432 – Nu pratar han gumman så vaken, att hon ej lägger sig före klockan två, – knotade pappa med en lång gäsp. – När man ej sofvit på två nätter, råkat i lifsfara för os och, till råga på missödet, ej fått sofva middag för den infernaliska bandhunden, skulle man nästan finna sig berättigad att gå till sängs som andra menniskor. Jag undrar hvad karlen egentligen vill?

433 – Hvad han vill? – upprepade mamma. – Det skall jag säga dig: han vill ärfva Muisto.

434 – Åh, prat! En vildfrämmande karl!

435 – Det kommer an på, om han är så vildfrämmande, som han ställer sig i vår närvaro. Märkte du ej, huru tant slingrade fram ett par frågor om hans härkomst och födelseort? Det synes tydligt, att han förstått imponera på henne med sitt välsignade Neapel. När allt lägges tillsamman, är han en förlupen lazaron, om ej rent af en galerslaf, som rymt ifrån bagnon. Sådana tillställningar har man hört förr. Det vill säga, ifall han någonsin varit med sin fot i Neapel, hvarpå jag mycket tviflar. Det klingar nog starkt som en utnött roman.

436 – Nå, så alldeles omöjligt är det väl icke. Han kan ju vara son till en sjökapten. Sådant folk för sina fruar med sig, och jag har kännt hyggliga karlar, som varit födda på oceanen, utan att derför just vara fiskar.

437 – Han hade så gerna kunnat vara född i Vesuvius, det hade varit lika nära till hands och ringt än bättre i öronen. Jan Fredrik, sanna mina ord: det slutas aldrig väl, om vi ej ha ögonen öppna. Vid tants ålder blir man småningom barn på nytt och låter inbilla sig alla möjliga dårskaper. Är det rimligt, säg, af en gammal förståndig menniska, att gå och släpa en söndrig guldring på halsen? Och sådana historier sedan, om huru man ritat papper fulla med tokerier, när man var ung, och varit hemligt|219| förlofvad, kanhända gift, och huru man sedan som ärbar enka rest efter sin rymda fästman och stått nätter och dagar och låtit regna på sig någonstädes i Spanien eller i mån ... Gå, lägg dig, Augusta! Du har hört för mycket dårskaper redan i qväll.

438 – Söta mamma, icke kan jag gå, innan jag sagt godnatt åt tant.

439 – Det är sannt, vi måste akta oss mer än någonsin att stöta tants pretentioner. Men kom ihåg, barn, att det är med tants berättelse likasom med féer och jättar, att sådant händer icke mera i våra dagar. En sådan der romankärlek liknar marenger och snömos; de kunna pryda bordet och duga till efterrätt, när man har haft förrätt och stek, men ingen menniska blir mätt af sådant, allraminst i dessa fattiga tider, när en förståndig flicka ser på sin utkomst.

440 – Mor, mor, hvad är det du lär barnet? – skrattade pappa halfsofvande. – Är romankärleken en efterrätt, så får jag bereda mig på att du småningom sjelf kommit så långt i supérn. Är det passande, att en mor säger till sin dotter: nu skall du se på din utkomst, barn, men vid femti år har du lof att blifva kär öfver öronen?

441 – Kära gubbe, – sade mamma, – du är så sömnig, att du icke mera vet hvad du säger. Rent ut, Augusta, om smeden satt dig några griller i hufvudet med sitt Neapel, sitt Vesuvius och sina smädelser mot vårt ärliga land, för att icke allt, kantänka, passar in på hans utländska mönster, så förklarar jag engång för alla, att det blir ingenting af. När man hedras med anbud af en så hederlig, ansedd och förmögen man, som Allan Hagert, vore väl en flicka yr i mössan, om hon skulle lyssna på allehanda skryt af den förste äfventyrare, som råkar nästla sig in i en ordentlig familj, för att man kommit i små bryderier under en resa.

442 – Men, söta mamma, aldrig har smeden sagt ett ord ditåt, och än mindre har det fallit mig in, – svarade jag, upprorisk mot varningar, dem jag tyckte mig ej ha förtjenat.

443 – Det är möjligt, att han ej sagt dig något ännu och att du ej tänkt derpå. Men, kära barn, det kunde allt hända, ser du. Jag är fullt öfvertygad om, att han har någon plan i sinnet.

|220|

444 – Mamma trodde ju också, att han var en tjuf och ville stjäla vår kappsäck.

445 – Det finns många slags tjufvar, och de, som stjäla kappsäckar, äro ej alltid de värste. Tag dig till vara, det är mitt råd.

446 – Nej, mamma, jag skulle icke taga honom, om han vore smidd af guld. En karl, som i hvartannat ord förolämpar vårt land!

447 – Det är förståndigt taladt, min flicka. Jag har alltid trott, att du är ett klokt barn, och du skall finna, att din mamma har rätt. Jag är lika säker uppå, att du ej längre skall hysa din barnsliga motvilja mot ett så fördelaktigt parti, som Allan Hagert.

448 – Ja, hvad honom angår ...

449 – Så får han ja, när vi komma hem. Det är afgjordt. Låt oss icke mera tala derom.

450 – Nej, mamma. Förrän jag tager smeden, gifter jag mig med en student. Men förrän jag tager Allan Hagert, gifter jag mig med smeden.

451 – Dumheter! Augusta ... blif gammal flicka, det är tusen gånger bättre, än ett olyckligt äktenskap. Tant har fått erfara det. Hennes man var en spelare och en brutal menniska.

452 – Ja, mamma; hon fick ej den hon hade af hjertat kär; hon gjorde ett så kalladt fördelaktigt parti. Derför blef det så som det blef, och det vill jag lägga på minnet.

453 – Jag ser, tyvärr, att min fruktan besannats och att denna ringhistoria satt dig nya griller i hufvudet. Det var en olycklig stund, när vi beslöto oss att resa till Muisto. Nu kommer han der inne som prinsen i en komedi; men vi ha ännu ej hunnit till sista akten. Tant och han tyckas ha mycket att säga hvarandra.

454 – Mamma ... om jag skulle försöka lyssna vid dörren?

455 – Nej, det är opassande. Tant kunde komma. Men nog vore det nöjsamt att veta hvad de ha att säga hvarandra.

456 Jag märkte, att pappa åter sof det goda samvetets sömn i soffhörnet, och smög mig på tå att lyssna vid förmaksdörren.

457 – Hör du något?

458 – Ingenting. De tala sakta. Det är någon hemlighet.

459 – Är det han eller hon, som talar?

|221|

460 – Han ... Det är som skulle han darra på rösten ... Nu lyftades en stol ... Nu är der åter tyst.

461 – Du förskräcker mig, barn. Tänk, om han är en röfvare, och tant skulle tre steg ifrån oss blifva mördad och plundrad! Han kan ju hoppa ut genom fönstret.

462 – Genom dubbelfönster? Nej, mamma ... tyst ... jag hör tants röst ... »Min son!»konsekvensändrat/normaliserat sade hon.

463 – Hennes son? Det är omöjligt.

464 – Jag hörde ej, om hon sade: »hans son», eller »min son». Det har jag länge gissat. Smeden är baron Ottos son, och tant adopterar honom. Farväl, mamma lilla, med Muisto! Kopparslagarn anammar det.

465 – Hvad säger du, barn? Ja, ja, det har jag länge befarat. Att vi skulle upplefva en sådan skymf! Ah, den nedrige förrädaren! Finnes då intet medel att förekomma hans illistiga ränker? Ja, det är afgjordt. Hände hvad som helst, jag måste demaskera honom, jag måste rädda vår olyckliga tant.

466 Och mamma stod upp, i fullt beslut att gå in och göra en ände på den farliga têt-à-têten, då i detsamma dörren öppnades och tant trädde ut, åtföljd af smeden, jemnt så hastigt, att jag hann med ett språng till närmaste stol och låtsade vakna från en skrymtaktig lur. Jag tillstår, att jag blygdes.

467 – Förlåt, bästa kusin, att jag uppehållit er så länge, – yttrade tant med en röst, som ännu tycktes mig upprörd. – Det är tid att vi gå till hvila. Godnatt, kusin. Godnatt, mitt barn. Sofven godt!

468 – Och herr Damm? – frågade mamma med ett förkrossande ögonkast.

469 – Herr Damm stadnar öfver natten på Muisto. Malla skall låta bädda i gula kammaren.

|222|

10. Misstankar och sammansvärjningar.

470 Vintermorgonen uppgick solig och klar öfver Muistos granar och den hvita fjärden af Mallasvesi. Vi sofvo så sött, så godt, så länge i tant Mirabeaus sköna bäddar, ostörda af alla jernvägspipor, oanfäktade af alla osande kakelugnar, att vår goda Malla Södergren redan två gånger satt kaffepannan ånyo att värmas, innan hon märkte den minsta rörelse i de två varma rummen med deras grönrutiga mattor och deras välstrukna gardiner, der vi alltid hos tant ansågo oss som hemma. Sjelfva Danton på sin höbädd i hundkojan måtte den natten icke ha vädrat någon varg på isen; han förhöll sig så fredligt, som hade han varit guillotinerad för längesedan, och först på morgonen gaf han sin onåd till känna mot en stackars laukkuspråk: finskarysse*)Gårdfarihandlande af karelsk härkomst från Arkangelska guvernementet., hvilken smög förbi grinden med sin väska på ryggen, likasom hade han fruktat se en länsmans röda mössa framtitta bakom badstuguhörnet. Danton hade en afgjord antipati mot laukkuspråk: finskaryssar; det kom sig af hans jakobinska natur.

471 – Hvad är klockan? – frågade jag.

472 – Nära tio, – svarade Malla.

473 Det var skönt att vakna. Jag skyndade att uppdraga rullgardinerna och såg sjön framför fönsterna. Det var ljus dag; allt glittrade i gladaste vinterlöje: – denna vinter, som härtills varit så melankoliskt ful! Jag kände mig lycklig och visste ej hvarför.

474 – Malla, – sade jag åter, – om den stora sjön vore kaffe, så der som den nu synes med hvit grädde på, och om kullen derborta vore en ofantelig hvetebulle, som vi hade lof att doppa i sjön, – då först vore den riktigt Mallas vesispråk: finska**)Mallas sjö..

475 Malla skrattade; liknelsen förekom henne kolossal. – Nå, – sade hon, – mindre kaffekopp och mindre bulle|223| kunna väl duga åt stadsmamsellerna. Men nu får Augusta skynda att kläda sig; friherrinnan sitter redan i salen; mamsell Lisette fick befallning att väcka henne klockan 8.

476 – Hvad säger du? Tant, som annars aldrig är synlig före klockan 11 eller 12?

477 – I dag var hon klädd före 9.

478 – Hvarför det?

479 – Jag vet icke. Förmodligen för att tala med den främmande herrn, som kom i går afton.

480 – Jaså han. Har hon talat länge med honom?

481 – En timme vidpass. Han stod upp klockan 6.

482 – Hvad har fört honom hit?

483 – Hur skall jag veta det?

484 – Men det måste vara något märkvärdigt, efter ... Malla ... brukar här spöka?

485 – Åh, hvad skulle här spöka för?

486 – Det kunde ha sina orsaker. Här är något med den främmande herrn, något som ej är alldeles på rätt. Har du ej hört något buller i natt?

487 – Så alldeles utan var det väl icke. Kattorna höllo ett grufligt väsen på vinden i natt.

488 – Ser du! Det hördes från gula kammaren, var det ej så?

489 – Augusta skulle nu skynda att kläda sig. Icke har jag tid att stå här och prata, när frukosten dukas.

490 – Men det hördes ändå från gula kammaren?

491 – Har Augusta också hört något?

492 – Intet särdeles, men ... Säg, Malla, tycker du icke, att tant är ovanlig mot smeden ... jag menar den resande herrn? Finner du icke, att hon gått för hans skull från sina vanor? Tror du hon skulle besvära sig så för alla främmande?

493 – Det tror jag icke. Augusta har rätt, det är mycket besynnerligt.

494 – Tänk bara efter! Först kommer en herre, som ingen känner. Tant talar länge helt ensam med honom. Derpå beder hon honom stadna qvar öfver natten. Om natten spökar det ...

495 – Nog lät det besynnerligt. Det var som om någon hade tassat fram och åter på vinden.

|224|

496 – Derpå stiger tant upp två timmar förrän hon brukar. Säg, Malla, du som känner henne bättre än någon annan, är hon mera glad eller sorgsen än vanligt?

497 – Jag tror hon är mera glad. Hvad menar Augusta med det?

498 – Ser du, Malla, här är en hemlighet, till hvilken du och jag måste finna tråden. Om det ej skulle vara så alldeles på rätt med den främmande herrn ... du förstår?

499 – Icke ett ord.

500 – Åh, du förstår nog. Om han skulle vara se så der liksom en komediant eller trollkarl, begriper du? Det kan komma på ett ut.

501 – Nej, min själ, jag begriper annat, än att nu måste jag gå.

502 – Ser du, det finns folk, som man ej bör tro mer än nätt och jemnt. Och om han nu skulle vara en sådan en ... nu begriper du ... så måste vi för tants skull ... Lofvar du berätta mig allt hvad du kan få veta, så skall jag berätta dig hvad jag kan få veta.

503 – Men hvad menar Augusta? Gudbevars, att här skulle ske något, som ej vore rätt.

504 – Det är ju aftaldt? Vi två måste hålla ihop.

505 – Tror Augusta? Nå ja, det kunna vi göra. Men nu ha de glömt att lägga sillen i blöt, och han skall stekas i papper till frukosten ...

506 Hon gick, och strax derpå trädde föräldrarna ut ur sitt rum. De hade sofvit förträffligt, utom att mamma drömt om ett par förskräckliga händer, som anammade Muisto och reste af med hela gården på jernvägen.

507 Jag var förtjust i min lyckade list. Den präktiga Malla, som aldrig kunde förmås att sqvallra ur skolan, hade nu blifvit min bundsförvandt, tack vare spökhistorien, som anslagit en svag sida hos den beskedliga menniskan. Jag hade ej glömt hennes många berättelser, medan jag ännu var barn, om alla de sällsamma händelser, som timat i gamla gården, innan tant ännu flyttat till Muisto. Mitt samvete förebrådde mig, att jag begagnat mig af denna svaghet. Förlåt mig, du trogna själ, tänkte jag vid mig sjelf, jag skall ej missbruka ditt förtroende till något ondt. Jag är endast litet, helt litet nyfiken ... Jag ville så gerna veta ... Smed, om jag får veta din hemlighet, så behåll Muisto, res af med Danton på köpet! Bryr jag mig om|225| ditt arf? Jag vill veta hvad du har för dig, hvarför du är här, hvarom du talat med tant Mirabeau och hvem du egentligen är. Säg mig, smed, har mamma kanske ej haft så alldeles orätt? Neka ej, att du visat mig någon artighet. Men hvilken artighet! Hammarslag på hammarslag ... åh, smed, du skulle blygas att vilja söndersmula mina bästa känslor till slagg! Hamra du på, hamra på! Korgen är färdig, och den blir af ståltråd.

508 Vi gingo ned. Tant, som numera så sällan lemnade sitt rum, om ej för att någon gång taga plats vid tébordet, satt redan i salen. Hennes toilett, alltid omsorgsfull, var i dag nästan hofdrägt. Hon bar en dyrbar shavl och en superb mössa af brabantska spetsar, hvilken hon annars brukade blott vid högtidliga tillfällen. Det var någonting eget i hennes sätt, någonting mer än vanligt förnämt, siratligt, ceremoniöst. I sjelfva den lätta nick, hvarmed hon helsade oss godmorgon, och i det sätt, på hvilket hon räckte mig handen att kyssa, var någonting, som tydligt påminte om den forna hofdamen. Ännu i går hade vi icke märkt något deraf, och nu ... Hvad kunde detta betyda?

509 En blick på mamma öfvertygade mig, att hennes förvåning var, om möjligt, större än min och dertill blandad med mycket mera misstroende. Vi fortforo att observera.

510 Smeden satt i soffan, nog ogeneradt, tyckte vi, för en simpel kopparslagare. För öfrigt var han sig lik, rättfram, okruserlig, klädd i en simpel svart rock, som väl var af kläde, men deremot satt mycket vid och snarare liknade en paletot, än en elegant bonjour, hvilken väl var det minsta, hvarmed han bordt visa en skyldig aktning för huset, ifall han ej ansett konvenansen fordra en frack. Den enda skilnad jag kunde upptäcka, nu när jag för första gången såg honom vid fullt dagsljus, utan frisrock och resmössa, var att han såg äldre ut, än i går. Det förekom mig, som hade han bortskänkt tio eller femton år af sitt lif åt tant Mirabeau, ty hon såg ut, som hade lika många vintrar med ens blifvit bortsopade från hennes snöhvita hjessa.

511 – Behagar herr Damm taga en enkel dejeuner? – frågade tant; hvarpå hon tog hans arm och lät honom föra sig till bordet. – Var så god, min kusin! – tillade hon om en stund, liksom hade hon nu först ihågkommit pappas|226| närvaro. Hela hennes hållning mot smeden var i hög grad förbindlig, ehuru mycket värdig, och vittnade om en fulländad takt. Utan att egentligen visa oss någon ouppmärksamhet, var hon likväl så upptagen af sin nye gäst, att vi öfriga kände oss nedsatta till ett slags bihang i huset.

512 Pappa ensam märkte intet. För honom hade tant kunnat vara utstyrd i styfkjortel af triumfant och smeden hade kunnat inträda barfota, utan att hos honom väcka minsta förundran. Smedens frimodiga hållning behagade honom, och han tyckte sig kunna vara lika uppriktig tillbaka.

513 – Hvad är det bror egentligen har för sig nu för tiden? – frågade pappa vid frukosten så rakt som möjligt på sak. Och dervid blinkade han åt mamma med ett triumferande smålöje, som betydde: bråka icke ditt hufvud; nu får du veta allt hvad du önskar.

514 – Jag letar kopparmalm, – svarade smeden.original: smeden,

515 – Aha, bror ämnar kanhända spekulera på Hiienkallio berg derborta i skogsbacken?

516 – Herr Damm supponerar, att Hiienkallio innehåller en preciös malmledning, der det torde löna sig att bearbeta en grufva, – skyndade tant att tillägga.

517 – Nå, der hör du, – hviskade pappa.

518 Mamma hade sin mening för sig och begynte tala om väderlek, hungersnöd och jag vet icke hvad.

519 Efter frukosten bjöd smeden åter sin arm och ledsagade tant till hennes rum. Samma vänliga korta ursäkt till oss; derefter tillstängdes dörren, Malla fick tillsägelse att man önskade vara ostörd, och vi, i vår egenskap af nära slägtingar, fingo tillbringa vår förmiddag hur det behagade oss.

520 Pappa hade i alla händelser ämnat göra ett besök i prestgården, mamma hade beslutat inspektera mjölkkammaren, och jag hade fått löfte att åka ut med pyrena. Allt detta föll sig naturligt och enkelt, men en sådan likgiltighet från tants sida förekom två bland oss ganska ovanlig.

521 Vi trafvade friskt öfver Mallasvesi fram mot Walkiakoski, der isen öfversvämmades af flödvatten. Derefter vände vi om; jag hade fullt att syssla med Fritz, som ville kafva sig fram till kuskbocken, och Sigrid, som tappat sin ytterkänga i släden. Allt aflopp med tre par röda kinder,|227| och när vi återkommo till Muisto klockan half 4, befanns dörren till tants mottagningsrum allt ännu stängd. Smeden var således ännu derinne.

522 – Malla! – vinkade jag.

523 Malla kom med ett dussin servietter på armen och en såsskål i handen.

524 – Vet du något?

525 – Ja. Herr Hagert från Ristipelto har varit här på besök, men blef ej mottagen.

526 – Visste mamma deraf?

527 – Nej, krigsrådinnan var ute och blef mycket ledsen, när hon ej fick mottaga herr Hagert.

528 – Det tror jag nog. Men vet du ej något mer?

529 – Hvad för något?

530 – Hvad de ha för sig derinne.

531 – De skrifva.

532 – Tant också?

533 – Nej, endast den främmande.

534 – Hvad skrifva de?

535 – Stora papper och små papper. Stora bokstäfver och små bokstäfver. Friherrinnan säger något, och det skrifver han upp.

536 – Men du måtte väl hört något? Hvarom är det? Är det om berg och koppar?

537 – Vet icke. Friherrinnan ringde och befalde friskt vatten. De talade franska eller tyska eller ryska, jag förstod ingenting.

538 – Malla, hvad tror du om allt detta?

539 – Hvad jag tror? ... Nej, nu får jag se åt hur de afreda såsen!

540 Alla mina observationer instämde deri, att vi kunde vänta en fin middag. Men jag bedrog mig: den var icke fin, den var furstlig. Smeden, hvars näfvar tycktes vara af naturen ämnade att skala potäter, skänkte likväl en ganska ringa uppmärksamhet åt anrättningar, hvilka bordt göra Malla Södergrens konst odödlig. Han åt en kötträtt och drack ett glas vin; det öfriga lemnade han nästan orördt. Tant hade bordt bjuda honom smidekol: han skulle ha slukat dem som kastanjer.

541 Pappa gjorde bättre skäl för sig. Han kunde ej nog prisa de rara vinerna. – Får jag fråga hvar min nådiga tant lyckats köpa det röda vinet? Förmodligen på Hardéns|228| auktion? Vinet är verkligen makalöst; man har sagt mig, att der gått sällsynta varor under klubban vid denna auktion. Hardén handlade med fina viner och ost. När han råkade i delo med en skräddare, påstod någon, att der var krig mellan ost- och vestmakterna.

542 – Jag tviflar, – svarade tant småleende – att herr Hardén varit försedd med så kalladt kometvin, den äkta burgundern af 1811 års skörd, hvilken på min tid ansågs för den bästa i detta århundrade. Jag hade då ännu stundom äran att mottaga besök och önskade presentera ett drickbart vin. Kanske herr Damm kan upplysa om burgundern behållit sin bouquet de jeunessespråk: franska, medan vi andra, dess samtida, längesedan gått miste om vår.

543 – Det är ett godt vin, madame, jag har sällan smakat ett bättre: – svarade smeden. (Vid ordet madame rynkades mammas panna.)

544 – Sällan smakat? – upprepade pappa, med rätta förvånad. – Hör på, bror Damm, var så god och se hur det perlar i glaset! Låt oss ärligt bekänna, att hvarken bror eller jag har någonsin nosat på maken till rödt vin. Jag känner dem, som skulle för ett sådant vin debitera sjuttiofem mark buteljen. Min vän, salig X., om han lefde ännu, skulle ha rest till Bourgogne, för att kunna briljera med en enda sådan butelj, och debiterat kronan för resan.

545 – Det är möjligt, – svarade smeden, utan att inlåta sig i vidare förklaring.

546 – Men, – fortfor pappa, en gång i farten, – törs man fråga huru vi i dag ha den lyckan att göra bekantskap med veteraner, om hvilkas tillvaro jag knappt kunnat drömma? Skulle det händelsevis vara min nådiga tants namnsdag eller födelsedag?

547 – Jag har räknat så många sådana, att jag ej mera kan påminna mig dem. Veteraner böra anse det som en heder att blöda för så ärade gäster, – svarade tant.

548 – Mjuka tjenare. Skål, bror Damm!

549 Olyckligtvis hördes i detsamma Sigrid, som åt i rummet bredvid, skrika att hon fått ett gösben i halsen. Olyckan var icke värre, än att den hjelptes med litet torrt bröd; men samtalets bouquet hade förflugit med vinet.

550 Middagen var slutad, tant drog sig för en timme till sina rum, pappa tog sin lur, mamma och jag satte oss att sy på julklappar. Vi väntade nästan, att smeden nu skulle|229| säga farväl. Misstag: han begaf sig ut att rida. Han var således också ryttare. Han var allt, den karlen.

551 – Hvad menar du, Augusta? – frågade mamma betydelsefullt.

552 – Hvad tror mamma sjelf?

553 – Du vet min mening, och jag finner den allt mera bekräftad. Smeden är farlig, hanoriginal: ban inbillar tant man vet icke hvad. Jag är tvungen att varna henne, medan det ännu är tid. I denna dag skall det ske.

554 – Nej, för all del, mamma! Låt oss vänta och observera. Jag lofvar mamma, att för mig blir han icke farlig.

555 – Det är nog, att han är farlig för tant. Han är kanhända en spelare, en falskmyntare, en äfventyrare med ett ord, som fått aning om någon svag sida, hvilken han begagnar, för att åtkomma tants förmögenhet. Det är icke värdigt, det är icke rätt af oss, mitt barn, vi som njutit så mycken godhet af tant, att lyssna vid dörrar och observera miner. Det gäller att förekomma en fara och, hvad som är värre, – en dårskap!

556 – En dårskap? Hvad menar mamma?

557 – Jag menar ... Nåväl, du är gammal nog att förstå mig. I din barndom fanns en apotekare Elixirius, en person med dåliga affärer och ännu sämre grundsatser. Han såg skaplig ut, ungefär som smeden, och hade en nästan lika talande tunga. Denne Elixirius friade till gamla fröken Kopparkrona på Siltakoski i Tavastland. Menniskan var nära åttio år och lefde oberoende på sin egendom; man skulle tycka, att hon bordt vara belåten för sina återstående dagar. Men var hon det? Jo, det skulle man se. Apotekarn fick blankt ja, och så blef der bröllopp i flygande rappet. En sådan skandal; du kan föreställa dig huru man skrattade på brudens bekostnad! Och likväl var hon blott en beskedlig, godtrogen menniska med några små egenheter, alldeles som tant. Nå, det gick som man kunde förmoda. Den unga frun flyttade med sin man till andra änden af landet och dog ganska riktigt om ett år, sedan hon haft tillräcklig tid att längta tillbaka till sitt lugna, oberoende lif derborta på Siltakoski. Det är sannt, att Elixirius icke fick ärfva hennes fasta egendom, ty äktenskapet blef barnlöst, men så återstod icke heller mycket löst att ärfva efter årets förlopp. Gumman hade med varm hand gifvit bort det mesta hon ägde, och apotekarn, som|230| strax derpå gifte sig för ombytes skull med en aderton års flicka, var från den tiden en behållen karl.

558 – Mamma tror således verkligen, att smeden ...? Nej, det är omöjligt.

559 – Jag har sett mer än du af verlden, mitt barn, och jag har bland annat sett, att menskliga dårskaper äro beständigt desamma. Erfarenheten må tusen gånger predika för oss sina läror och varningar; vi lyssna derpå, som man lyssnar på sagor, hvilka icke angå oss, och glömma derunder att tillämpa dem på oss sjelfva. Tant känner alltför väl fröken Kopparkronas historia, men tror du hon deraf låter det minsta hindra sig att blifva, liksom den stackars fröken, ett åtlöje för verlden och ett föremål för alla deras medlidande, hvilka önskat henne ett bättre öde? Nej, det finns något farligt i dessa romantiska kärleksgriller, dessa halfva ringar m. m., när de återkomma på gamla dagar, då det praktiska förståndet förlorat en del af sitt herravälde. Det går lättare, än man tror, att öfverflytta en sådan gammal flamma på ett nytt föremål, endast man finner, eller tror sig finna det allraminsta samband emellan det förflutna och det närvarande. Smeden har funnit ett sådant knytband, man vet ej hvilket, och derför är han farlig. Märkte du ej något ovanligt i tants rum?

560 – Alltsedan smeden kom, har jag ej varit der med min fot. Tant stänger ju numera beständigt in sig.

561 – Det är sannt. Också jag var endast ett ögonblick derinne strax före middagen. Det förekom mig, som vore der något förändradt. Och hvad tror du jag såg? Grefve Mirabeaus porträtt, som aldrig saknats på tants vägg i femtio år, utom de några dagar, när flyttningen påstod, – detta porträtt är borta; platsen är tom.

562 – På baksidan af porträttet hade baron Otto skrifvit med sympatetiskt bläck. Mamma ... smeden är baron Ottos son!

563 – Det är omöjligt. Jag påminner mig engång hafva hört tant berätta, att baron Otto endast efterlemnat en dotter.

564 – Men för himlens skull, hvem och hvad är då herr Damm?

565 – Han är apotekarn och tant fröken Kopparkrona.

566 Jag frågade icke mer. Denna misstanke var så stygg, att den upprörde mitt innersta. Nej, jag ville icke|231| ens tänka derpå. Mamma kunde ha sina skäl ... hon är ett mycket förståndigt, ett verldsklokt fruntimmer. Och likväl kunde hon misstaga sig, ja, jag var öfvertygad, att hon gissade alldeles rasande. Det fanns något inom mig, jag vet icke hvad, som sade mig, att hvarken tant eller smeden förtjenat en sådan misstanke ... Likväl tyckte jag mig hafva fått en välförtjent lexa. Att lyssna, att spionera ... fy, det var ovärdigt! Den odygden ville jag lägga af.

11. Äfventyr och läkedomskonst.

567 Innan mamma hann utföra sin föresats angående varningen, var smeden tillbaka och genast åter inkallad till tant. Från klockan 6 till 9 sutto de instängda i arbetsrummet, medan vi öfriga sydde och undrade ute i förmaket.

568 Klockan 9 voro vi alla åter samlade kring tébordet. Der blef fråga om gikt och frossor; derifrån leddes talet på den stora, ännu fortgående striden mellan den vanliga läkarekonsten och dess nyare fiender. Det befanns, att vi hade tre partier vid bordet. Mamma försvarade med mycken värma vår vanliga medicin, »när den brukas med förstånd»; pappa röjde en stark lutning åt vattenkuren och hade tecknat sig för två aktier i ett nytt vattenbolag; tant Mirabeau, som brukade medicinera med sockergryn, var en afgjord anhängarinna af homöopatin. Dispyten blef liflig, och slutligen föreslog tant att välja smeden till skiljedomare, emedan hon tyckt sig märka, att han icke godkände någon af de stridande meningarna.

569 Herr Damm sade:

570 – Det är mycket vanskligt, att utan nödiga kunskaper yttra sig i ett så inveckladt ämne, som helsa och sjukdom. Att bestämma ett normalförhållande, som helsan, hvilket oupphörligt rubbas af tusen inflytanden, förefaller mig lika kinkigt, som att förutsäga väderleken i almanackan. Ett synes mig alldeles klart, och det är, att ingen borde vara så ödmjuk som vetenskapen, och likväl är ingen|232| mera förmäten att tilltro sig positiva resultater. Vår tids naturkunskap, huru yfves han ej att beherrska verlden, och likväl kan han ej säga oss hvilken väderlek vi hafva i morgon, eller förklara oss hvad det är, som vi kalla lif. Öfverallt hvart vi vända oss, stöta vi ytterst emot det stora obekanta, och när vi nödgas bekänna vår okunnighet om detta hemlighetsfulla, som omgifver oss och som betingar vår tillvaro, gripa vi till ett ord och kalla det kraft. Hvad är kraft? Det är det okända X, som vi icke förstå. Läkaren t. ex., han som söker lifvet i ett kadaver och sedan går att tillämpa på lefvande menniskor det nervsystem etcetera, som han funnit i denna slocknade köttmassa, också han talar om läkemedlens kraft, om reaktionskraft etcetera, etcetera. Hvad vill det egentligen säga? Ingenting. Om han kokar saften af en ört, som frambringar en viss verkan uti vår kropp, och man frågar honom hvarför det så sker, svarar han oss: det är örtens kraft. Det vill säga: jag vet det icke, men något måste jag svara, och derför griper jag till ett ord, ett nonsens, som gör effekt, och menniskorna äro belåtna.

571 – Det är möjligt, – genmälde mamma förtrytsamt, – men om herr Damm förkylt sig, tager herrn in fläder- eller hallonté, och när herrn kommer till svettning, är detta allt hvad herrn behöfver veta om örtens kraft.

572 – Jag menar, fortfor smeden, – att ingen borde vara så ödmjuk som läkaren, hvilken så oupphörligt slås på fingrarna i sitt ädla, ehuru vanskliga yrke. Men i stället att bekänna sig stå utanför en stängd port, genom hvars springor blott här och der en sparsam ljusstrimma faller på föremålen, förnekar mången käckt allt hvad der icke faller inom synlinien för den lilla springa han råkat upptäcka. Allopater, hydropater, homöopater, alla äro de fångne i samma inskränkta empirism. Det finns endast några få, som söka den högsta sanningen bortom de toma termerna, och dem smädar man med namnet idealister.

573 – Herr Damm är således idealist och har monopol på idéer? – frågade mamma spetsigt.

574 – Jag är rätt och slätt kopparslagare, – svarade smeden, – alltså till följd af mitt yrke i grund och botten en realist. Men en sak förefaller mig klar, och det är att läkarekonsten famlat i mörker genom årtusenden och famlar ännu. Homöopati och vattenläkedom äro ingen|233|ting annat, än vår tids protester emot detta evärdeliga famlande, och ehuru de åt sitt håll måhända äro lika fanatiska, lika oefterrättliga, äga de likväl det företräde framför vanlig medicin, att reducera det artificiela ingripandet i naturprocesserna till ett minimum. Derhän måste ändock all medicin slutligen komma. Hundra år härefter skall man kanhända, likasom nu, stå utom den stängda porten, men man skall åtminstone erkänna, att så är och att allt hvad läkarekonsten förmår, är endast att återgifva åt naturen dess förnekade rätt.

575 – Det vill säga, – skrattade pappa: – »Håll hufvudet svalt, fötterna varma, magen i ordning, och nyttja för resten ingen medicin.»

576 – Gör hellre som Döbelns läkare, sopa med armen alla medikamentsflaskor från bordet! – anmärkte tant.

577 – Just så, – svarade smeden.

578 Han behagade mig denna afton mer än förut. Det var någonting manligt öppet i hela hans väsen. Han kritiserade mycket och stundom skarpt, men det var ingen vanlig kammarkritik. Han tog saker och menniskor från stora synpunkter. De små brydde han sig ej om.

579 Jag väntade verkligen, att han skulle visa mig någon uppmärksamhet, men han tycktes knappt märka min närvaro. Detta förtretade mig. Ansåg han mig för så ful, eller så dum, att det ej lönade mödan hedra mig med ett ord? Hvad det beträffar, så, – vederstygglig är jag just icke, och dum ... nå, det ville jag likväl ödmjukast undanbedja mig.

580 Mamma gjorde ett försök att erhålla enskild audiens för den länge och rysligt tillämnade varningen. Men det lyckades icke. Tant skyllde på trötthet; vi gingo till hvila.

581 Mot min vilja drömde jag om den oslipplige smeden. Jag tyckte mig vara ett stycke koppar och ligga djupt, djupt ned i jordens innandöme. Omkring mig bultades och hamrades, smeden steg ned, fann mig och vände mig granskande i sin hand. Jemnt så mycket som behöfs till en fempennis slant, sade han. – Detta förtröt mig så, att jag vaknade.

582 När jag en stund legat sömnlös och begrundat, om det ej vore min skyldighet att hata smeden, föllo mina ögon på den fällda gardinen och varseblefvo ett fladdrande sken. Det förekom mig, som vore rummet ovanligt ljust. Det|234| är månsken, sade jag till mig sjelf och begynte räkna till hundra, hvilket man sagt mig vara ett osvikligt medel att somna, den tiden jag läste aritmetik i skolan.

583 Nu hördes Danton skälla, det blef något buller derute, jag stod upp, lyftade på gardinen och tittade ut. Hvem målar min häpnad! Den gamla fiskarestugan nere vid stranden stod i lågor, det blåste ohyggligt, vinden låg emot gården, eldmoln af gnistor drefvo rakt mot mitt fönster.

584 Nu var ej tid att sofva, jag väckte pappa, klädde mig hastigt, tog mammas kappa och ytterkängor, som funnos närmast till hands, och sprang till stranden.

585 Här fann jag gårdsfolket rådvilla och handfallna. Pigorna greto och beskifvade sig, drängarne svuro och larmade. Det befanns, att gamle Särki-Pekka, Mörtpetter, fiskaregubben, börjat julen för bittida och tagit ett rus på qvällqvisten med den framgång, att han tändt eld på sin stuga. Alla skreko, ingen lyftade en hand att berga eller släcka; faran för gården blef med hvarje ögonblick större. Då kom smeden. I ett huj kommenderades alla till tjenstgöring, de drumlige fingo en knuff, de motspänstige ett rapp, det susade dem kring öronen, och inom några minuter hade vi alla – jag med – bildat en kedja till stranden, från hvilken vi langade vatten, medan två af karlarne skickades att släcka de gnistor, som föllo på gårdens tak.

586 – Bra, Augusta, rätt bra, langa på bara! – ropade herr Damm, i det han rusade förbi.

587 Medan vi alla arbetade så att vi badade i vatten och svett, sågo vi något på samma gång löjligt och rysligt. Särki-Pekka, ännu osig i hufvudet, skrek öfverljudt, att han måste berga sin nya not, som hängde i stugan, och med dessa ord rusade han som en tok in i elden. Smeden följde honom, och i detta ögonblick instörtade taket. Alla uppgåfvo ett anskri; Mörtpetter och hans räddare hade begrafvats i lågorna.

588 Men smeden var icke den, som så lätt sveddes; elden var hans element. Midt i röken och gnistorna sågs han vända tillbaka, bärande sin Petter som en kattunge i nacken. Gubben stretade mot, han sparkade som en istadig häst; smeden hamrade hans rygg, för att den vägen få in en smula förnuft, och när detta ej halp, kastade han sin börda som en gammal skinnvante i drifvan. Detta roade|235| Muistofolket obeskrifligt. Nu har Mörtpetter blifvit både stekt och fjällad, ropade de.

589 Med takets instörtande var faran för Muisto förbi, och i samma ögonblick, när pappa ändtligen funnit sina galoscher, som blifvit utförda att blankas, vände vi alla, utom en vakt af två man, tillbaka till gården. Der voro ljus tända i rummen, tant mottog oss, jemte mamma, i salen. Men hur sågo vi ut! Mammas första blick föll på min person, den andra på sidenkappan, den tredje på ytterkängorna. Personen stod sig förträffligt, men kappan hade blifvit öfversköljd och derefter frusit till is, kängorna voro förfärligt nedkippade. – Barn, – utropade hon, – har du blifvit doppad i vaken?

590 – Augusta har arbetat som tre brandvakter, – svarade smeden muntert. – Hon förtjenar att utnämnas till hedersledamot i frivilliga brandkåren på Muisto.

591 Det var nu andra gången han kallade mig utan titel vid namn. Mamma gjorde en min, som varit i stånd att släcka en ugnsbrasa, men för mig var det likgiltigt. Herr Damm hade ju föresatt sig att aldrig uttala ordet mamsell, såframt han ej talade franska. Gerna för mig, tänkte jag. Efter sådana äfventyr är man vid ett uppsluppet lynne. Jag dröjde icke att svara i samma ton.

592 – Tackar för äran. Har jag arbetat som tre brandvakter, så är det tre gånger ingenting, ty så mycket sägs att brandvakterne uträtta. Om Mörtpetter deremot kunde man säga som om kung Karl den unge hjelte: »han stod i rök och damm», – ty Damm hade han nog af.

593 – Ja, det bär syn för sägen! – utropade pappa. – Kors för tusan, hur ser bror ut?

594 Smeden såg verkligen ut som Vulkanus, nyss uppstigen ur Etna. Hans kläder voro så brända, att de liknade en kolmila, hans hår var afsvedt liksom en björkdunge dagen efter en skogseld, och hans händer kunde jemföras med ett par stora eldskyfflar från Osberg & Bades mekaniska verkstad. Han var nästan vacker i denna fullständiga smedskostym.

595 – Man har sagt mig, att det är herr Damm jag bör tacka för att gården blifvit räddad, – yttrade tant med en så nådig blick, att jag med rysning tänkte på fröken Kopparkrona.

|236|

596 – Och hvem garanterar friherrinnan, att jag ej är en hemlig agent för det brandstodsbolag, som har försäkrat Muisto? – skrattade smeden. Det var första gången jag såg honom skratta, den grobianen.

597 Malla Södergren inkom med kaffe och blef ett föremål för allas beundran. Stackars Malla, hon hade blifvit uppjagad ur sin sötaste sömn, hon hade redan begynt berga plättpannan och kökshanddukarna, och nu kom hon i brådskan med sin svarta, fransade söndagsshavl öfver den gamla grå kökskoftan, håret flygande som en ulltapp i blåsväder, ena foten stucken i en ny känga, den andra inbyltad i en af tants kasserade tofflor. Det var socker på vårt glada humör. Och hvilken delice, detta kaffe klockan tre på morgonen, sedan man tjenstgjort som brandvakt och langat vatten ur Mallasvesi!

598 Nu först blef jag varse, att smeden brännt sin högra hand temligen illa. Jag företog mig då att servera hans kaffe, lade så rundligt socker i koppen, som hade den varit en spilkum, och glömde ej att placera två stora skorpor på fatet. Han nickade och smålog. – Nog sköter jag mig, – sade han, – men kanske vill Augusta tillsäga om något värmande åt Mörtpetter att morna sig med.

599 Jag smög till köket och fann Mörtpetter, omgifven af hela kökspersonalen. Gubben hade fått sig en sup och var nu i bästa fart att berätta huru den främmande herrn sprungit som en galning i elden och huru han, Mörtpetter, dragit honom ut derifrån.

600 – Hör nu, Pekka, – sade ladugårdspigan Vappu (Valborg), som var en stor skalk, – hvarför bultade ni herrn så förskräckligt i ryggen, när ni bar honom ut?

601 – Gjorde jag det? – sade Mörtpetter.

602 – Ja, visst gjorde ni det.

603 – Nå, hvad skulle jag göra? Karlen var ju så oregerlig, att ingen fick händer med honom, – svarade dagens hjelte, fullt och fast i den tron, att han bergat smeden.

604 – Och så kastade ni honom som en skinnpels i drifvan. Tycker ni, att det var anständigt gjordt?

605 – Kastade jag honom? ...

606 – Visst gjorde ni det. Först pryglade ni honom brun och blå, och sedan dängde ni honom hit och dit, hvart det passade sig.

|237|

607 – Åh, prat, nog tål han så mycket. Han kan lära sig att en annan gång vara menniska och intet bära sig åt som en arg oxe, när man vill honom väl, – genmälde Mörtpetter mycket trankilt.

608 I köket blef nu en munterhet, som hördes ända till salen, och rätt som det var, stod smeden bredvid mig.

609 – Tack skall ni ha, gubbe! – yttrade han. – Det var beskedligt gjordt af er att lära mig en smula förnuft.

610 – Ingenting att tacka för, – svarade Mörtpetter.

611 Längre fram fick jag veta, att smeden stuckit åt Mörtpetter en större sedel i handen, med befallning att ej tala om det för någon. Men detta var emot Mörtpetters natur. Han skröt för alla huru han fått en half dränglön för att han bergat herrns lif. Fastän intet var det så öfverlopps mycket, försäkrade han; men herrn var väl intet mera värd.

612 – Var god och låt mig förbinda herr Damms hand; jag vet hur man bör göra med brännskador, – yttrade jag.

613 Han räckte mig tigande handen. Vi gingo i kökskammaren; jag pålade ett omslag med torrt rågmjöl. Denna grofva, sotiga hand, som nyss hade räddat ett menniskolif, föreföll mig nu värd någon omsorg att läka. Och samma så sällsamt förskönade hand, den tryckte nu min. – Tack, – sade han. – Alla unga flickor borde lära sig att förbinda sår. Augusta blefve ingen dålig kirurg. Är detta också en lärdom af madame Claire?

614 Jag förstod honom icke. Jag var nära färdig med mitt enkla omslag, när min alltid vaksamma mamma inträdde och fann mig ensam med smeden i kökskammaren, der blott ett enda talgljus brann med lång veke på bordet.

615 – Hvad gör du här?

616 – Augusta försvarar sitt köns rättigheter, – svarade smeden. – Vore jag lagstiftare, skulle jag inrätta en ny fakultet för fruntimmers undervisning i läkarekonsten.

617 – Jag vill påminna mig, – genmälde mamma snäft, – att herr Damm är en af dem, som ej vilja »förneka naturens rätt» med en sådan famlande konst, som läkarekonsten.

618 – Förlåt mig, hvar sak har sin räta och sin afviga sida. Rätsidan af läkarekonsten är diet och gymnastik,|238| för att bevara helsan, diet och kirurgi för att återställa henne. Till de orimligaste och mest tyranniska fördomar hör väl den, som förnekar den mjuka qvinnohanden, det skarpsynta qvinnoögat, det finkänsliga, sjelfuppoffrande qvinnohjertat att hela mensklighetens lidanden, för att öfverlemna dem åt vår manliga sjelfviskhet, våra förströdda blickar, som flyga kring verlden, och våra plumpa händer, som bättre handtera släggan, än de ömtåliga, retliga fibrerna i en menniskokropp.

619 – Doktorinnor i praktik, det vore uppbyggligt att se dem afsåga ett ben!

620 – Hvem har sagt, att de skulle handtera slagtarknifven i kirurgin? Låt dem lemna grofsmidet åt oss, om det så skall vara, ehuru jag sett äfven qvinnor i stånd att afbryta ett illa läkt ben, för att läka det bättre, så att patienten kan gå. Var öfvertygad, min fru, att om hundrade år äga vi flera qvinliga läkare, än manliga, och att t. ex. aldrig en barnsjukdom eller en qvinnas lidande då kureras af andra, än dessa praktiserande doktorinnor, som ni behagar kalla dem, hvilka för öfrigt torde komma att använda få läkemedel, men desto mera en omsorgsfull vård.

621 – Kom, Augusta. Till vår diet hör nu att taga några ögonblicks hvila. Jag önskar, att herr Damm må lefva i hundra år, för att då få nöjet bryta armar och ben af sig och läkas af fruntimmer. Godnatt, min herre.

622 – Sof godt, min fru. Medan vi sofva, skrider dock verlden några timmar framåt, och var säker, att med hvarje sol går en fördom ned, hvilken vi ännu i går antogo för en osvikelig sanning.

623 Vi gingo. Jag visste, att mig förestod en lexa, och jag bedrog mig icke.

624 – Hvad är det jag hör? Smeden är nog djerf, att kalla dig vid ditt dopnamn!

625 – Ja, mamma, när han ej får säga fröken och ej vill säga mamsell ...

626 – Hvilka sottiser! Hvarför icke mamsell?

627 – Mamma känner hans skäl. Han kan ej tåla någon rangskilnad i titeln. Han säger, att all annan rang, än personligt värde, är ett oting bland karlar, men en löjlighet bland fruntimmer.

628 – Nej, hör den förmätne herrn, som vill diktera lag i frågor, der konungar och kejsare förlorat sin myndighet!|239| Nåväl, han må kalla dig hvad han behagar, men jag förbjuder dig att svara honom ett ord, om han en annan gång kallar dig vid ditt namn.

629 – Mamma ... jag har sagt dig, att jag afskyr honom, men jag kan icke förakta honom. Han förtjenar det icke. Du skulle ha sett honom i natt vid Mörtpetters stuga.

630 – Se så, nu talar du ur en annan ton. Augusta, Augusta, kom ihåg, att jag varnat dig!

631 Jag svarade icke. Inom mig var rök och damm, aldeles som kring kung Karl och Mörtpetter. Jag var missnöjd med mig sjelf, förbittrad, oklar och utan ro. Fiskarestugan hade dock kastat gnistor omkring sig. Muisto var räddadt, men jag förlorad.

12. Nya gåtor.

632 Så stodo sakerna, när smeden tvangs af sin brända hand att dröja längre på Muisto, än han från början beräknat. Någon orsak bör man alltid söka till en misslyckad kur. Mitt rågmjöl och mitt omslag hade pålagts för sent; brännskadan hade hunnit gripa omkring sig, handen svullnade uppåt armleden. Skrifva kunde icke herr Damm, än mindre resa. Tant tillät icke, att en person, som uppoffrat sig för att rädda hennes gård, fick lemna Muisto, innan han blifvit fullkomligt återställd, och alla täflade att egna smeden en vänlig uppmärksamhet.

633 Den, som minst bekymrade sig om skadan, var smeden sjelf. Vi veta huru pjåkiga karlar vanligen äro vid minsta ondt och huru hela huset sättes i rörelse för att bota en tandvärk, kurera en katarrh eller lappa ett sjukt finger, så snart någon af dessa förfärliga olyckor råkat drabba skapelsens herrar. Smeden var häruti både lik och olik sina medbröder. Han kunde icke fördraga att blifva ompysslad eller att vara overksam. Han måste bevakas strängt, för att hålla sig stilla. För att förmå honom dertill, uppsöktes den bästa lektyr ur Muistos vackra biblio|240|tek. Men antingen hans ögon skadats af elden, eller att smärtan i handen verkat på synnerven, – han kunde ej läsa sjelf, man måste läsa högt för honom. Hvem skulle göra det? Tant såg icke, mamma ville icke, pappa hade alldeles för litet tålamod. Följaktligen blef jag sjelfskrifven lectrice, och då läsningen alltid skedde i mammas närvaro, kunde sjelfva förtalet ej hafva någonting deremot.

634 Så förgingo dagarna före jul. Den grofva, förskräckliga handen, som så länge varit min fasa, blef småningom allt mindre vederstygglig, ju mera bekymmer den kostade mig. Hvarför skulle jag dölja, att der småningom uppstod ett slags tyst aftal mellan oss att fördraga hvarandra? Kalla det icke vänskap; jag har hört sägas, att vänskap mellan en ung karl och en ung flicka är endast en mask, hvarunder en annan känsla gömmer sina rodnande kinder. Icke det minsta ord ditåt undföll oss; – det hade varit ett perlstickeri att bedraga mammas censur, och ord betyda så litet; – men icke ens en blick, jag hade så när sagt icke en tanke. Jag har förut nämnt det förunderliga, att smeden stundom såg ut som en man om 25, högst 30 år, stundom åter betydligt äldre. Jag märkte nu, att detta berodde af färgen på hans hy. Hans drag buro ett eget uttryck, som kunde passa för flera åldrar. Han var icke vacker, icke ful, han såg ut som en pröfvad man. Mot min vilja jemförde jag honom med min forna kadettflamma och förstod, att om jag någonsin kunde hysa en varmare känsla för denne man, icke var det den känsla, som berusas af sällhet under en stormande vals eller gråter af vemod vid sista skymten af en bortilande uniform.

635 Censuren förblef lugn. Mamma hade beslutat antaga en afvaktande ställning, hennes hotande varning till tant blef tillsvidare osagd och inskränkte sig till några varsamma allusioner på fröken Kopparkrona. Mot smeden visade hon sig vänligare, men lika förbehållsam. Öfver hans person och hans afsigter hvilade fortfarande något hemlighetsfullt, som mamma hade beslutat att, kosta hvad det ville, omsider afslöja.

636 En dag sade hon oförmodadt, när det var fråga om att brännskador vanligen läkas fortare hos gamla, än hos unga:

637 – Huru gammal är herr Damm?

|241|

638 – Fyrtioett år, – svarade smeden utan betänkande.

639 Jag häpnade. Fyrtioett år! Jag hade trott honom vara högst trettioett. – Mamma sände mig en förstulen nick.

640 Vi fortforo att läsa. Det var inne hos tant, och boken var Thiers’ historia om franska kejsaredömet. Det var en snillrik tafla af ett stort tidehvarf. Vi hade hunnit till Spanien och Saragossa, när en strid uppstod bland åhörarne.

641 – Hör, – sade smeden förbittrad, – hör den glatte ministern, hur han försvarar Napoleon och det system af förtryck, som uppslukade folken! Det är Thiers, som banat väg för det andra franska kejsaredömet.

642 – Men min bäste herr Damm, – inföll tant Mirabeau, som var en beundrarinna af Napoleon I, – hur vill ni, att en jätte skall gå genom skogen, utan att trampa myrorna under sina fötter?

643 – Förlåt, madame, – svarade smeden, – men vår tid erkänner ingen annan jätte, än intelligensen, och denna stormakt förtrampar icke, den upplyftar folken.

644 – Var då icke Napoleon I en intelligens af första rangen, min herre?

645 – Af första måhända, men icke af högsta rangen. Jag har sett högre stormakter: Alexander von Humboldt, Göthe, Robert Peel. Den sanna storheten faller icke, den är odödlig. Skola vi evigt beundra kolossen blott för att han är så obäkligt stor, att vi få ondt i nacken af att betrakta honom?

646 – Var god och erinra er, min herre, att vi ha nämnt en storhet, hvilken uppstiger lika odödlig ur djupet af sitt fall, som intelligenser af en annan ordning uppstiga ur deras olycka: den förgiftade Sokrates, den brände Huss, den marterade Galilei ...

647 – Tror ni det, madame? Ni har kanske rätt. Det var en gång ett jättemörker, som födde en dagstrimma, och hon kallades frihet. Friheten hade tvenne vanslägtade barn, som kallades anarki och despotism. Emedan barn alltid mera brås på far- eller morföräldrar, än på egna föräldrar, hände sig, att syskonen voro mörka som deras stammoder. En natt strypte despotismen anarkin i dess bädd, blef herre öfver verlden och vexte stor af folkens blod. Slutligen fick han likväl en törntagg vid namn|242| Spanien i foten, ett ben vid namn Ryssland i halsen och ett par stålbakade knäckebröd vid namn England och Tyskland mellan de glupska tänderna. Deraf dog jätten, – ty despotismen, så jätte han är, har en klen konstitution, – och blef proklamerad odödlig för sin makalösa aptits skull. Menniskorna äro nu en gång sådana. Äfven konungen af Dahomey anses i Afrika för en stor man.

648 – Ni är en praktisk man, herr Damm. Men anser ni då för intet den lyftning, som stora bragder, snillrika tankar och omätliga besegrade hinder gifva ett helt tidehvarf? Tror ni, att Frankrike någonsin förgäter dem, eller att Beranger sjungit sina odödliga visor, om det icke funnits en Austerlitz’ sol?

649 – Jag afundas er, madame, att se dessa minnen med tjugu år yngre ögon än jag. Det är sannt, att ni har sett den förste Napoleon och jag endast den tredje. Ni har sett originalet och jag kopian. Kopior äro så ofta fuskverk, madame. Man är en spindel, och man skrifver på skylten: örn.

650 – Ah, det är sedan 1851, som ni blifvit en fiende till Bonaparte?

651 – Ja, madame, sedan December 1851, då jag hade äran häktas med några andra uti Café Danemarc i Paris. Likväl icke derför, utan emedan jag äfven haft äran att slåss 1848 och 1849 under Cavaignac.

652 Tant teg, men pappa exploderade.

653 – Hör på, tillåt mig ännu en gång fråga hvad bror egentligen är för en? Bror har ju varit med öfverallt.

654 – Jag tror mig redan ha nämnt, att jag är en kopparslagare.

655 – Ja, men det tror icke jag, – sade pappa.

656 – Grofsmed då, om det faller mera i smaken.

657 – Hm ... det tror jag heller icke, – började pappa åter, men då skyndade jag att fortsätta fälttåget i Spanien.

658 På detta sätt gingo våra dagar, utan att vi lyckades utgrunda vår underlige gäst, tilldess att den märkvärdiga julaftonen slutligen mörknade öfver Muistos granar och isen på Mallasvesi.

659 Vi hade långt förut beredt oss på denna qväll. Redan i Helsingfors hade vi försett oss med passande julklappar, och det, som icke der blef i ordning, det gjordes här. Tant skulle få en spetsmössa, en shavl, ett par tofflor, ett|243| par nya glasögon med guldbågar, ett dussin hyacintlökar, en antimacassar för gungstolen och en kaffekannsmössa, virkad af Sigrid med benäget biträde. Pappa skulle icke gå miste om sina hängslen, sina pipsnodder, ett halft dussin nya skjortor, pariserschavottens historia, Calle Skog Svamphuggare och »Tre tuktade gubbar» af Nepomuk; – mamma ett klädningstyg, en krage, en bahytt, en smörpress, en mattsopningsmaskin, en hushållskladd, Jerusalems förstöring, porslinskitt och »En husmoderlig silfvergrufva» af Sundgren; – jag skulle få (en del visste jag förut, en del gissade jag) två klädningar, två par handskar, en muff, en essenceflaska, Garibaldis medaljong, »Kan ej», Lindhs och Mörtengrens poesier, ett fotografialbum, Fänrik Ståls porträtter, »Det sjungande Sverige», potpourri ur kärleksdrycken, Arditis kyssvals och (som en nyttig bilaga) Rådgifvare för ungdomen vid vandringen genom lifvet. Pyrena skulle få en oräknelig mängd, emedan antalet var det förnämsta, och deribland kälkar af Muisto fabrik, sparbössor, färglådor, skrifböcker, griffeltaflor, bokmärken, »Drummelpetter», »Skräcksceneroriginal: Skräckscener från Afrika» med sex kolorerade plancher (mera nöjsamt, än nyttigt) och »Såpbubblor» af –o–, hvilket sedan befanns vara ett misstag, ty boken innehöll »En löjtnant eller ingen, svensk originalnovell». Malla Södergren skulle få randigt bombasin samt Vesterbergs brefställare och rådgifvare i alla lifvets förhållanden. Till och med Danton skulle få ett nytt halsband efter mönster af de nya antigarotthalsdukarna från London, med taggar hvassa som tidningspolemik, mot vargarna på isen af Mallasvesi. Smeden ...

660 Ja, hvad hade smeden att vänta? Skulle han blifva lottlös vid den rikliga marknaden? Smed, smed, huru många sömnlösa timmar måste jag genomvaka, för att smida din lycka?

661 Ändtligen fick jag en god idé, men bör jag omtala den?

662 Nästa morgon väcktes jag af Malla Södergren.

663 – Augusta! Klockan är åtta.

664 – Godmorgon, Malla.

665 Jag har en nyhet.

666 – Om smeden?

667 – Ja, om smeden. Han är en vacker fågel!

|244|

668 – Är det något illa, så kan du tiga dermed, Malla; jag vill ej höra det. Man bör ej spionera på någon, allraminst på en gäst.

669 – Illa? Det beror på huru man tar det. Intet må Augusta tro, att jag brukar löpa med sqvaller eller spionera på mina medmenniskor. Jag trodde, efter mamsell sjelf bad mig ... men nog kan det vara osagdt. Jag har annat att göra.

670 Malla gick, men stadnade i dörren.

671 – Är det vackert väder i dag?

672 – Regn och slask.

673 – Hur är det med hans hand?

674 – Hvem bryr sig om handen, när man tänker på något annat?

675 – Vänta litet, Malla. Han tänker på annat? Det är ju bra, det, Malla.

676 – Kanske och kanske intet.

677 – Det säger du med en ton, som ... Hvad menar du med ditt kanske och kanske intet?

678 – Jag menar, att visst folk flackar verlden omkring och inbillar unga oförståndiga flickor allehanda, fastän man borde tänka på andra pligter ... fastän man har någon derborta, som kanske är öfvergifven ...

679 – Nej, nu talar du lappska. Hvem är derborta? Hvem är öfvergifven?

680 – Hon, det förstås. En vacker menniska. Och så god hon ser ut!

681 – Har herr Damm ... en fästmö?

682 – Eller en fru. Hvad vet jag?

683 – Nu är du odräglig, Malla. Hvad skall det der nu åter betyda?

684 – Mamsell vill ju ingenting veta. (Hvarje gång Malla var stött, kallade hon mig mamsell.)

685 – Men nu vill jag veta. Seså ...

686 – Man spionerar intet för att man ser åt att ett rum är städadt, för att man finner ett öppet schatull och för att i schatullet ligger en medaljong, som man förut sett en viss herre flera gånger betrakta. Man kan vara lika ärlig för det, skall jag säga mamsell.

687 – Var icke stygg, Malla! Han har ett porträtt? Ett fruntimmer? Ungt och vackert, var det ej så?

688 – Bevare oss, jag tror, att Augusta är nyfiken!

|245|

689 – Ja, jag är nyfiken, jag är ond, jag kniper dig, om du retas så der. Det är icke för min skull, ser du. Hur ser hon ut?

690 – Fin och förnäm, med perlor i håret och ringar på fingrarna. Mycket underligt klädd, med nästan bara armar och klädningslifvet upp under axlarna. Men hon liknar Augusta ...

691 – Det är tant.

692 – Hvad? Nå, det skall ingen inbilla mig.

693 – Du vet icke du, Malla. Himmel, tänk, om han vore hennes egen ...

694 – Hvad för egen?

695 – Hennes egen ... Ja, så är det. Jag menar hennes malmletare, hennes grufsprängare. Malla, Malla, det blir en julafton, som du aldrig kan ana! Ack, det vore otroligt! Min goda, kära tant!

696 Malla skakade på hufvudet; hon trodde förmodligen, att jag blifvit tokig.

697 – Hör nu, – sade hon, – man skall ej vaka så der, som Augusta gjort i flera nätter å rad. Man är ej mer än menniska. Det kan hända till slut, att man blir en smula vimmelkantig i hufvudet.

698 – Ja, jag är vimmelkantig, men det är af glädje, Malla, det är af förtjusning, förstår du ej det? Min älskade tant, hon som så många år lefvat ensam och öfvergifven, nu först skall hon åter känna sig lycklig. Nu först skall hon i sin senaste ålderdom känna sig ung på nytt.

699 – För en grufsprängare?

700 – Gå nu, min trogna Malla, gå, min rara präktiga Malla Södergren; du skall få veta allt, men icke nu, det är icke min hemlighet. Vi skola alla bli mycket lyckliga. Och du med, Malla, du med!

701 – Nå nå, jag går, bara jag hinner. Augusta sade mig sjelf, att den herrn är något slags trollkarl. Jag märker det; han har ju rent af förvridit hufvudet på den stackars flickan.

702 Med dessa ord gick hon, småknotande för sig sjelf, och kippade på hälarne, som det var hennes vana. Jag blef ensam med mina underliga tankar. Ja, nu förstod jag alltsamman. Mamma hade framkastat en vink, att tant möjligen varit hemligen gift med baron Otto. Och nu kom smeden, nu hade han hennes porträtt; följaktligen var han|246| hennes son! Det var klart som dagen. Hvilken romantisk händelse!

703 Vänta litet, vi skola räkna ... Han är född i Neapel; besynnerligt! Han är fyrtioett år; hvad vill det säga? Fyrtioett från 1862 återstår 1821. Men tant har ej sett baron Otto sedan 1809 vidpass, och då var han redan gift med en annan. Nej, det hampar sig ännu mindre tillsammans. Och likväl ... likväl ... ja kanske ... nej, omöjligt ...

704 Slutet på öfverläggningen var, att jag åter begrep ingenting, rakt ingenting. Jag var icke så mycket som ett stickelbär klokare, än Malla Södergren.

13. Julaftonen.

705 Nu var ej tid att bråka med gissningar, på morgonen af en julafton har man annat att göra. Så mycket var ännu ogjordt, som skulle vara färdigt till qvällen. Bland annat min lilla surpris. Och julgranen, han skulle blifva något utomordentligt. Mamma klippte stjernor, flaggor och guldnät, tant knöt trådar om äpplen, konfekt och fikon. Smeden med sin sjuka hand hjelpte mig att uppställa trädet på den rankiga trädfot, som är alla julgranars förtviflan. Vi undanstökade hastigt frukosten och hastigt middagen, såsom vanligen sker denna glada dag, när allt får gå sin naturliga gång.

706 Ändtligen bröt skymningen in, och dörrarna till salen öppnades precis klockan 7. Pyrena, som hela dagen lipat, instängda i barnkammaren, rusade ut som ur en kanon. Midtpå salsgolfvet strålade julgranen i sin högtidliga glans, tant och föräldrarne sutto högtidsklädda i soffan. Vid dörren stodo husets tjenare samt sju eller åtta enkom inbjudna fattiga barn från byn. Derpå sjöngs en kort psalm och lästes en bön, såsom den vackra seden alltid var på Muisto om julaftonen, och först sedan helgen var invigd åt Gifvaren af alla goda gåfvor, begynte barnen dansa kring julgranen. Té kringbjöds klockan 8, och vid samma tid|247| dukades qvällsvard för folket i den rymliga stugan, hvars golf var betäckt med halm och der jul-lekarna fortforo långt inpå qvällen.

707 Nu hade förut varit sed hos tant, liksom hos oss, att inbära julklapparna i en korg, derifrån pappa, i egenskap af allmän referendarie-sekreterare, upptog en gåfva i sender, uppläste verserna och utdelade skatterna. Denna sed är uppfunnen af någon, som icke förstått betydelsen af det hemlighetsfulla i en julklapp. Smeden hade nu, med öfverhetens på Muisto nådiga samtycke, arrangerat en annan metod, beräknad att fördubbla gåfvornas värde genom det mystiska sätt, på hvilket de anlände till destinationsorten.

708 Till vederbörandes häpnad, visade sig först en julgubbe med långt skägg af blår och trädskedar, uppstående som horn öfver pannan. Detta antropologiska fenomen i hvilket jag trodde mig igenkänna Mörtpetters krångliga gestalt, frambar kälkar åt barnen och luffade så sin väg under allmän beundran.

709 Efter honom inträdde en Lappgumma, som ur ett par vida kjolsäckar framtog gåfvor åt alla och derefter erbjöd sig att spå mig i handen. Spådomen innehöll naturligtvis, att en fästman stod bugande till min disposition, hvilket icke var någon nyhet, ty härigenom förleddes jag att hedra Allan Hagert med en hågkomst, som troligen ej annars hade fallit på hans lott.

710 Efter Lappgumman visade sig en välskapad julbock, krypande på alla fyra i en afvig fårskinnspels med horn af visplar och skägg af tagel, högst konstfärdigt inrättad. Detta lyckades ej bättre, än att Danton, som för aftonen inviterats i salen och låg morrande under soffan, rusade denne förmente fiende i pelsen. En förfärlig strid uppstod mellan konsten och naturen, dervid konsten ofelbart kommit till korta, derest han icke fått en bundsförvandt i smedsyrket, som med venstra handen grep den blodtörstige Danton i öronen och ej utan fara för eget hull åtskilde kämparne. Bocken, som mist horn, skägg och ulltappar, föll ur sin roll, reste sig på två fötter och såg sig om efter reträtt.

711 – Det är ju Kalle! – ropade Sigrid, som såg sina illusioner betänkligt svikas, när hon under bockens rifna pels igenkände gårdens springpojke, hvilken alla dagar hållit henne sällskap i kälkbacken.

|248|

712 Kalle gjorde ett förtvifladt försök att återtaga sin fyrbenta natur och utdelade med en rädd blick åt soffan sina klappar, hvaribland Dantons garottehalsband. Derefter sprang han, vid ett nytt morrande, sin väg på de två ben naturen ansett förslå för hans lilla person.

713 Klapparna fortforo att regna, man visste ej huru, och detta var det fina i leken. Än från den ena, än från den andra dörren, som öppnades på glänt af okända tomtar; än från taket, än från golfvet; än funnos de oförmodadt i vederbörandes fickor och famn; än sväfvade de i luften på ett segelgarn, än på ett spjällsnöre. En så munter julafton hade man aldrig upplefvat på Muisto.

714 Malla Södergren kringbjöd äpplen. Jag följde henne med nyfikna blickar, ty midtpå brickan stod Hiienkallio afbildadt som ett eldsprutande Vesuvius med en förskräckligt djup koppargrufva och i grufvan ett mycket naturtroget möss af guttapercha. Det var min julklapp till smeden; men kanske bör jag tillägga, att mösset utgjorde handtaget till en liten penntorkare, hvilken jag med egen hand förfärdigat, och derpå såg man den franska örnen broderad med namnet Cavaignac under mössets fötter.

715 Smeden undersökte Hiienkallio med mycken uppmärksamhet, fann koppargrufvan och dess innevånare, höll penntorkaren mot ljuset och upptäckte örnen. Med en liten nick löstog han mösset, lade det åter i koppargrufvan och stack penntorkaren i vestfickan på sin venstra sida.

716 – Förlåt, – sade han, – att jag ingriper i historiens rätt. Vi måste befria den franska örnen och jaga parvenyerna tillbaka till deras gömställen. Detta berg är folksuveräniteten. Det har nu framfödt en liten råtta, som gnagat hål deruti; men när det härnäst sprutar eld, skall örnen åter stiga mot solen och den glödheta lavan uppfylla mullvadsgångarna.

717 – När man skrifver så flitigt som herr Damm, – anmärkte mamma med en allusion på de hemliga anteckningarna, – kan en obetydlig penntorkare förekomma mer än en plump.

718 Medan vi alla voro sysselsatta med smeden och hans julklapp, hade ingen observerat, att tant tagit ett äpple från korgen, sönderbrutit det – ty det var ituskuret, men åter ihopsatt, – och funnit någonting deruti. Malla Söder|249|gren var den första, som ropade: –konsekvensändrat/normaliserat Gud bevare, jag tror friherrinnan svimmat!

719 Vi skyndade till soffan. Tant Mirabeau hade fallit i vanmakt och låg med tillslutna ögon lutad mot soffhörnet. Orsaken var tydlig. I sitt äpple hade hon funnit en stor valnöt, i valnöten ett mycket litet étui och i étuiet – en half ring!

720 Här var ej tid att förvånas. Vi lyckades slutligen med en stark essence återkalla henne till medvetande.

721 – Jag anade det, – sade hon långsamt och ännu förvirrad, med en outsäglig blick på smeden. – O, min vän, hvarför sade ni mig icke detta förut?

722 – Hon kallade honom sin vän! – O, han är hennes son! Han är hennes son! – Jag kände mina tårar strömma, jag var nära att falla tant, smeden och alla menniskor om halsen. Så lyckligt, så lyckligt!

723 Endast mamma bleknade och begynte i sin tur må illa. Pappa sprang till kökskammaren efter vatten och återkom med ett fullt glas. – Drick, – sade han, – drick!

724 – Gå din väg, – sade mamma, – det är ju ättika!

725 Det var verkligen ättika, som stått i beredskap för aftonmåltiden.

726 – Låt icke störa er, – sade tant, hvilken snart fullkomligt återhemtade sig. – Jag ber er, fortsätt, mig fattas intet. Det var en öfverraskning, men man dör ej af glädje.

727 Tants oförmodade julklapp och dess följder hade gifvit en annan färg åt julaftonen. Alla voro förlägna och stodo liksom på kant mot hvarandra. Julklappar fortforo att regna, än här, än der, men alla tänkte på något annat. Malla Södergren inberäknad, voro vi sex, som hade något på hjertat, hvilket ingen ville eller vågade utsäga. Endast numris 7, 8 och 9, bolaget Sigrid, Fritz & Kompani (Danton var Kompani) tycktes, obekymrade om andras öfverraskningar, njuta af julfröjden och tillåta sig mycket ofog, som nu fick passera oanmärkt. Sigrid hade fått en docka, som kunde röra ögonen, inbyltade henne i ett soffhörn och sjöng så ljudeliga vaggvisor, att de kunnat söfva en elefant. Fritz drog hop mattorna, proberade sopmaskinen, slipade långa ärr i golfvet med sin jernskodda kälke och trätte med Danton om en boll, som rullat under soffan. Detta tog Danton med skäl som en utmaning, och följden|250| var, att min sköna muff, som kostat åtta rubel i Petersburg, innan kort såg ut som den uppstoppade bäfvern i universitetets museum, sedan malen ätit upp pelsverket.

728 Aftonens äfventyr voro ej dermed slutade. En alnshög docka inbars, fyndigt hopfogad af snö, med klädning af näfver och coiffure af hyfvelspån. På henne stod skrifvet: »vänta; hon smälter i sinom tid.»

729 Ingen adress. Emedan gissningen var fri, ställdes dockan på en stor tébricka att smälta.

730 Det blef mig för qvaft i salen. Jag gick ut på trappan. Himlen hade klarnat, det var en lindrig frost; evighetens stjernor skådade tindrande ned på den lilla jordens korta julfröjd och mitt oroliga hjerta.

731 Då hörde jag steg bakom mig. Smeden? ... Nej, det var Malla Södergren, som skulle vara öfverallt och nu skyndade som ett blåsväder till folkstugan.

732 – Nå, Malla? – frågade jag.

733 – Nå, Augusta? – frågade hon tillbaka.

734 – Hvad tror du?

735 – Jag tror allt.

736 – Hvad vill det säga? Allt?

737 – Smeden reser i morgon bittida. Han har beställt häst till Onkkala klockan sex.

738 – På julmorgonen?

739 – Som jag säger. Det är nu färdigt, hvad det sedan må vara. Men nu måste jag dit ned, för att se efter folket. De vore i stånd att tända eld på halmen.

740 Hon försvann, och jag såg på stjernorna. Jag har alltid älskat stjernorna. De äro så långt borta, – hundratusende mil och millioner år; – likväl kan man bigta för dem. Sägen mig, klara stjernor, hvad är bestämdt i er höga sal om en så obetydlig varelse, som mig till exempel? Aldebaran, du hör det! Du vet det, Sirius! Han ämnar resa i natt. Hvarför reser han? Hvarför? Ingen vet. Skall han försmå att säga oss ens ett flyktigt farväl? Nå väl, res, smed, res, det angår mig intet. Bryr jag mig om en gammal smed? Fyrtioett år; – res!

741 – Augusta! – Nu var det mammas röst.

742 – Jag kommer, mamma.

|251|

743 – Kom, kära barn, man väntar på dig. Nå, det var för väl, att det tycks blifva frost i natt, så få vi ändtligen åter slädföre.

744 Jag skyndade in, – nej, jag skyndade icke, jag gick som i drömmen. Han vill resa!

745 Snögumman hade smultit, spåncoiffuren hade bortfallit, men näfverklädningen stod qvar som ett slags krinolinskal på brickan. Då hade man upptäckt, der dockans hjerta sutit, ett litet smalt étui af svart marokin, och der stod mitt namn.

746 Jag öppnade étuiet och begrep ej sjelf hvarför jag darrade. Étuiet var invändigt fodradt med grönt sammet, och derinne låg en bröstnål af guld med en enda sten; men hvilken sten! En stor grön smaragd af den allraklaraste glans. Näst stjernorna, hade jag aldrig i mitt lif sett en så strålande ädelsten. Han tycktes skjuta blixtar i ljusskenet.

747 Den dyrbara nålen gick från hand till hand och väckte allmän beundran. Mamma var förtjust, pappa begrundade hvad den lilla tingesten kunde vara värd. Troligen en liten landtgård i Finland. Alla betraktade vi med tacksamma, nästan häpna blickar tant Mirabeau, som slösade en så dyrbar present på sin lilla guddotter. Hon hade redan förut i afton sändt mig ett dussin matskedar och tre dussin téskedar, alla af silfver, »till mitt blifvande bo», som hon behagade uttrycka sig.

748 – Älskade tant ... började jag.

749 Hon märkte min afsigt och skakade sitt vackra hvita hufvud. – Denna present är icke af mig, – sade hon, – i det hon höll nålen mot ljuset, så att han tindrade som planeten Merkurius en afton i Mars.

750 – Naturligtvis är den af tant? – inföll mamma med häpen och frågande min.

751 – Nej, min söta Jeanette; sådana presenter stå ej i min makt. Denna smaragd har antingen burits, eller är han värd att bäras af en drottning.

752 Allt mitt blod rusade upp till kinderna, ty nu, nu blef det mig plötsligt klart, hvarifrån snögumman kommit med sin kungliga gåfva.

753 Mamma tillgrep i sin förskräckelse den enda utväg, som återstod. – Pappa, pappa, – utropade hon med hotande finger, – har du verkligen varit nog svag, att de|252|pensera så oförnuftigt på din dotters fåfänga? Eller tillstå – (sista undflykten!) – att du köpt denna sten för billigt pris på någon auktion! Jag hade genast bordt gissa, att han är imiterad och kostar en bagatell.

754 – Jag! – utropade pappa med oförställd förvåning. – Jag skulle ha bortkastat mina penningar på en så ursinnig dårskap? Nej, jag tackar. Stenen är äkta, det borde en katt begripa; följaktligen har han kostat tio gånger mer än mitt guldur. Men det är icke svårt att gissa, hvarifrån han förskrifver sig. Nå, Jeanette, gissar du icke? Måste jag ut dermed? ... Från en viss possessionat ...

755 – Du har rätt, – skyndade mamma att svara, betydligt lugnad. – Herr Hagert har visat Augusta, – jag menar, han har visat oss alla så mycken artighet, så mycken uppmärksamhet ... Vi måste vara smickrade af en så högst aktningsvärd persons anbud att träda i närmare förbindelse med vårt hus ... och när min dotter mottager en så dyrbar present, är det naturligtvis derför att hon samtyckt ...

756 – Samtyckt? Hvad är det jag hör? – inföll tant i det afgörande ögonblicket, när mamma, bragt till det yttersta, icke såg någon annan utväg, än att eklatera min förlofning med den olidlige Allan Hagert.

757 Men nu gällde att kämpa för lifvet, och derför – förlåt, älskade mamma! – var ingen tid att stå som en gås och tiga till allt.

758 – Mamma menar, – anmärkte jag, – att om jag mottager denna present, är det derför att den icke kommer från herr Hagert. Han är så ofantligt aktningsvärd, att jag har samtyckt att undanbedja mig alla förbindelser ...

759 – Förrän nästa höst, – inföll mamma.

760 – Det är för bittida, – återtog jag. – Om tjugu eller trettio år kanhända. Herr Hagert behöfver tid att moget öfverlägga, innan han nedlåter sig så djupt ...

761 – Kom, min söta Augusta, jag vill hviska dig något i örat, – nickade tant Mirabeau. – Här finnes blott en person, som kan disponera kungliga gåfvor ... Nig för herr Damm!

|253|

14. Hvem han var.

762 Herr Damm! Jag trodde mig sjunka i jorden. Men mamma grep mig hårdt i armen. – Icke ett ord mer, eller blir här skandal! – hviskade hon.

763 Pappa kände åska i luften och torkade svetten ur pannan. Ledsen på så mycket bråk för en grön knappnål, kastade han sig uttröttad i soffhörnet. Kratsch! lät det ...

764 Han for upp. Hvad var det? Ingenting annat, än att han satt sig på Sigrids docka med de rörliga ögonen. O, hvad sådana små olyckor stundom inträffa lyckligt i läglig stund! Allt hade ännu kunnat aflöpa fredligt, om icke mamma sjelf, i ett öfvermått af försigtighet, drifvit sakerna till sin spets och påskyndat krisen.

765 – Om min nådiga tant tillåter, – inföll hon, – beder min dotter att få lemna smaragdnålen i tants förvar, tilldess att vi med säkerhet erfara hvem som haft godheten ihågkomma henne med en så ovanlig present.

766 – Det är öfverflödigt, min söta Jeanette, – sade tant Mirabeau. – Du borde inse, att det ej kan vara någon annan, än herr Damm ...

767 – Då kan Augusta ej mottaga gåfvan, – svarade mamma, nästan högre rodnande än jag sjelf.

768 – Och hvarför icke, – återtog tant. – Augusta har varit en öm och älskvärd sjukvårdarinna. Jag ber dig, min goda Jeanette, tillåt honom att lemna detta minne som ett bevis på sin erkänsla.

769 Men der hade nu i mer än en veckas tid laddat sig så många blixtar mot smeden i mammas sinne, att de en gång måste bryta löst.

770 – Af hvem skulle Augusta mottaga presenter? – utbrast mamma, kanske med afsigt nog högt, för att höras af smeden, som, till utseendet lugn, var sysselsatt att studera Drummelpeter, sedan han bergat Fritz. Denne ostyriga medlem af sällskapet hade nemligen, efter att ostraffad hafva begått alla möjliga dumheter, efter att hafva sönderslagit en griffeltafla, utspillt innehållet af en färglåda, ritat gubbar i min »rådgifvare på vandringen genom lifvet»|254| och snutit sig i tant Mirabeaus nya spetsmössa, som fallit på golfvet, slutligen lagt sig för ankar under soffan och somnat oskuldens sömn.

771 – Mottaga presenter! – fortfor mamma, allt häftigare, allt mera utom sig. – Af hvem? Af en herr jag vet icke hvad, som ingen känner? En person, som varit öfverallt, ... som är född litet här och litet der, ... som den ena dagen säger sig vara kopparslagare, andra dagen slösar med kungliga dyrbarheter! En person, som tilltalar Augusta på ett sätt, hvilket alldeles icke är passande, och som – förlåt min uppriktighet! – står till tant sjelf i ett förhållande, hvilket, minst sagdt, är obegripligt och måste förvåna tants gamla vänner och anförvandter, som erinra sig fröken Kopparkrona ...

772 Nu tände blixten. Minan exploderade. Hvem af oss skulle flyga i luften? Jag väntade minst en dåning på endera sidan. Men jag bedrog mig.

773 – Herr Damm! – vinkade tant.

774 Herr Damm kom. Ingen kunde i hans trygga uppsyn läsa en min, som förrådde den ertappade brottslingen.

775 – Kusin Jeanette, – fortfor tant, med en värdighet, som klädde henne obeskrifligt, – kusin Jeanette har uttryckt sin förvåning öfver herr Damms något hemlighetsfulla uppträdande, och jag medgifver, att hon är berättigad dertill, både som mor och som anförvandt. Tillåter ni kanske, att jag lemnar min kusin de upplysningar, som äro egnade att skingra hennes misstroende och bättre uppskatta de motiver, hvilka fört er till Muisto?

776 – Med mycket nöje, madame. Ni känner bättre än någon de skäl, hvilka förmått mig att uppträda som en måhända nog tvetydig person inför denna aktade familj, och det skall vara mig kärt, om jag lyckas utplåna alla misstankar i det ögonblick jag säger edra anförvandter farväl.

777 – Nåväl, – sade tant:

778 – I Karlsruhe i Tyskland lefde för ungefär femtio år sedan en olycklig qvinna, maka till en halft vansinnig despot, som belönade hennes uppoffrande, trogna kärlek, än med en frånstötande köld, än, i anfall af raseri, med skymford och förolämpningar. Denna qvinna var en född prinsessa och fordom drottning, buren på händerna af tre folk, som älskat och beundrat henne, men hon hade gerna|255| gifvit sin arma, förlorade höghet mot en enda blick af ömhet från den man, som gjort henne så gränslöst olycklig. Han var likväl en fader och hon en moder; hon omgafs af fyra barn, en prins och tre prinsessor, förjagade med deras föräldrar från den thron, invid hvilken de föddes.

779 Slutligen försköt henne den make, som aldrig förstått bära medgången, än mindre olyckan, och fordrade skilsmessa, emedan han önskade ingå ett annat äktenskap. Öfverstinnan Gustafson, – det var det lånade namn hon för tillfället bar, – vägrade länge att samtycka, icke för sin egen skull, ty hon kunde endast vinna på att slita ett band, som marterade henne till döds, utan af pligtkänsla, ty äfven hennes make var olycklig, landsflyktig, ett rof för grämelsen och hejdlösa passioner. Men hennes slägt fordrade samma skilsmessa, och med blödande hjerta gaf hon sitt bifall. Sedan hon gjort allt, som stod i hennes makt, för att mildra sin makes öde, drog hon sig tillbaka i ensligheten och räckte, två år senare, sin hand åt en rättskaffens man, en fransman, som varit och ännu var hennes sons lärare.

780 Motivet till denna förening var personlig högaktning och önskan att bibehålla åt hennes barn en utmärkt lärare. Baron Pollier, – så hette fransmannen – uppfyllde värdigt detta förtroende. Han blef en öm make och en oegennyttig stjuffader. Hans stjufbarn, prins Gustaf jemte prinsessorna Sofia Wilhelmina, Amalia och Cecilia, fingo den bästa uppfostran och en betydlig förmögenhet. Deras moder fann i sin nya förening en sällhet, som endast stördes af ryktet om hennes forne makes sorgliga lefnadssätt.

781 Drottning Fredrika Dorothea Wilhelmina, drottning af Sverige och född prinsessa af Baden, kunde likväl icke offentligen erkännas såsom en madame Pollier. Denna förbindelse förblef alltså hemlig, men börd och rang ägde så ringa värde för den numera lyckliga makan, att hon helst undandrog sig det tvång, som denna höga ställning pålade henne, och tillbragte derför en stor del af sin återstående lefnad på resor. Det var under en af dessa resor, som hon i Neapel upplefde ett ögonblick af ren och oblandad sällhet, hvilken endast ett sådant hjerta som hennes kan erfara, en ny modersfröjd ... Men hvad fattas Augusta?

|256|

782 Turen var nu hos mig. Jag hade svimmat på den pall, der jag satt vid tants fötter, och sjönk vanmäktig mot hennes famn.

783 Anledningen förblef min hemlighet, men jag är skyldig att bigta den nu. Från de första ord, hvarmed tant ställde herr Damms person och öde i förbindelse med hennes forna drottning, upprann i mitt romantiska hufvud en misstanke, hvilken hardt när liknade en sällsam och oväntad upptäckt. Denna misstanke vexte och klarnade allt mer under berättelsens gång och förvandlades slutligen till visshet vid orden »Neapel» och »modersfröjd». Ja, jag hade nu gåtans nyckel, jag kunde ej mera tvifla derpå: Duvert Damm var drottning Fredrikas son med hennes senare make, fransmannen Pollier ... alltså en man af kungligt blod, en verklig sagornas prins! Denna upptäckt förklarade allt, men omstörtade också allt ... den grep mig, efter föregående nattvak och sinnesrörelser, så öfverväldigande, att jag begick den sottisen att dåna ...

784 Berättelsen afbröts. Man egnade sin omsorg åt mig, och min skarpsynta mor, som anade rätta orsaken, föreslog att föra mig upp till mitt rum. Men jag behöll under min vanmakt en dunkel föreställning om att jag ej borde blottställa mig genom att låta smeden misstänka mina känslor, och i ett nu var jag åter vid fullt medvetande.

785 – Det är ingenting, – sade jag, – förlåt; jag har troligen förkylt mig på trappan ...

786 – Oförståndiga barn ... i en sådan köld, utan shavl eller öfverplagg, – bannade mamma. – Malla ... var god och gif mamsell 30 Hoffmans droppar på en sockerbit!

787 – Hvar är vår lifmedikus? – inföll pappa med en skämtsam blick på herr Damm, som förblifvit en lugn åskådare af mitt nederlag.

788 – Jag försäkrar, att jag mår fullkomligt väl och lofvar att icke mer afbryta min älskade tant, – bedyrade jag.

789 Tant fortfor, sedan jag nödgats intaga de afskyvärda dropparna:

790 – Jag vill påminna mig, att jag någon gång omtalat ett fattigt fader- och moderlöst barn, hvilket hennes majestät upptog under sin resa i Finland 1802. Hon förde den lilla Beata med sig till Sverige och några år senare till Tyskland, der Beata blef prinsessornas leksyster och med tiden drottningens kammartärna. Hennes majestät älskade detta|257| vackra och goda barn nästan som sina egna, men Beata gjorde henne, mot sin vilja, bekymmer. Under barndomslekar uppstå icke sällan ömmare känslor, och drottningen upptäckte en dag, att en vådlig böjelse uppstått mellan kammartärnan och den unge prins Gustaf. Lika orolig för bådas lycka, fann drottningen i Paris en der bosatt ung man, en svensk ingeniör vid namn Damm ...

791 Färgen återvände på mina kinder. Mamma, som redan makat sig i ett soffhörn, för att lemna plats åt en prins, bredde nu åter ut sig med ökadt sjelfförtroende.

792 Tant fortfor:

793 Jag känner numera fullständigt denna interiör från ett landsflyktigt konungahus. Den oskyldiga lilla romanen mellan en tjuguårig prins och en nittonårig kammartärna slöts, efter några flyktiga tårar, till allas tillfredsställelse, med en lycklig förbindelse mellan lilla Beata och den svenske ingeniören. Båda följde sedermera drottningen till Neapel, och under denna resa hade ingeniör Damm den äldre, som var en man med sällsynta kunskaper och ett oförfäradt mod, icke blott knutit en nära vänskap med baron Pollier, utan äfven haft lyckan rädda drottningens lif under en vådlig färd öfver Simplon. När derför det unga paret i Neapel erhöll en son, låg det drottningen ömt på hjertat att uttrycka sin erkänsla både för fadrens tjenster och den unga modrens bevisade trohet och lydnad. Hon bar den lille Duvert till dopet, hon gaf honom till faddergåfva en dyrbar smaragd, hon vaggade honom ofta på sitt knä, hon öfverhopade honom med ömhetsbetygelser, kallade honom sitt yngsta, älskade barn; han kallade henne sin mormor, sin grand’mamanspråk: franska, och har aldrig upphört att egna hennes minne den hängifnaste vördnad. I fem år var den lille gossen hennes majestäts förklarade favorit och prinsessornas docka ... då bortrycktes först den älskvärda och hårdt pröfvade drottningen sjelf, snart äfven gossens fader, den snillrike ingeniören, och den lille Duvert återflyttade med sin moder till Finland. Hon finnes ej mer, men hon fick se sin son uppvexa till yngling och blifva en heder för sin mor. Jag förbigår herr Damms senare öden, som torde vara mera bekanta. Men om hans nuvarande ställning bör jag, med hans tillåtelse, tillägga, att han för närvarande är anställd som agent och delägare i en belgisk fabrik, hvilken förser halfva Europa med jernvägsskenor och nu|258| står i underhandling med finska styrelsen om nya skenor för blifvande jernvägar. Framgången af denna underhandling fordrar en försigtighet, som annars är främmande för herr Damms öppna karakter; men om jag ej misstager mig, finnes äfven ett annat skäl. Den nuvarande napoleonska styrelsen i Frankrike är ingen vän af general Cavaignacs forne stridsbröder och lärer falskeligen ha angifvit herr Damm som en polsk emigrant.

794 Smeden nickade.

795 – Efter hvad min kusin nu känner, – fortfor tant med ett godmodigt satiriskt löje, vänd till min mor, – torde en vidare förklaring af de känslor, med hvilka jag mottagit herr Damm i mitt hus, vara öfverflödig, och den stackars fröken Kopparkrona skall få sofva i ro i sin graf. Herr Damm har för öfrigt icke saknat en anledning att besöka Muisto. Han har haft godheten uppsöka en ännu lefvande gammal fru, som stått i nära relationer till ett numera utdödt hof, för att af henne erhålla några upplysningar, nödvändiga för en biografi öfver framlidna drottning Fredrika. Dessa anteckningar äro nu slutade, och herr Damm återvänder till sina underhandlingar med den finska styrelsen.

796 Här slutade tant sin berättelse. Hennes blickar hvilade på smeden med en obeskriflig välvilja. Man såg huru hon med en mer än moderlig tillgifvenhet, med en känsla, som gränsade nästan till vördnad, betraktade denne man, hvilken en gång hade hvilat i hennes älskade drottnings famn, – denne forne lille pilt, som drottning Fredrika haft så kär och som kallat henne sin grand’mamanspråk: franska. Den simple smeden med sina grofva händer och okruserliga manér var i tants ögon mer än en fulländad gentleman: all hennes ceremoniösa etikett var förgäten för makten af ett kärt ungdomsminne. Han var för henne återglansen efter en hög och beundrad hädangången, arftagaren af en dyrbar hågkomst, följaktligen ädling och hofman med det förflutnas rätt. Och smeden tycktes dela denna tillgifvenhet. Han kysste den gamla fruns vissnade hand med sonlig vördnad; han såg i henne en af de få, hvilkas trohet öfverlefvat alla lyckans skiften och som ännu i dag bibehöll ett fint, af år och saknad förädladt tycke af ett förgånget tidehvarf. De voro en vacker syn, dessa två, – den aristokratiska, cirklade och likväl älskvärda tid, som uppvuxit|259| i efterglansen af Gustaf III:s dagar, och den praktiska, borgerliga, oslipade nutiden, som så föga känner hofsederna, men står desto närmare folkens intressen.

15.original: 14. Tant Mirabeau.

797 Vi öfriga måtte ha gjort en slät figur vid denna belysning af en man, som inför våra ögon förvandlats från äfventyrare till prins och från prins ånyo till ett slags finare smed, alldeles som vi fordom brukade räkna de afplockade bladen på prestkragen: prins, prest, borgare, bonde, tiggare, tattare, prins, prest ... Mamma befann sig ännu ej rätt på det klara, men pappa kände sig lättad om hjertat och debuterade, kanske för första gången, som diplomat, i det att han skickligt ledde samtalet på den förlorade och återfunna halfva ringen.

798 – Det är mycket enkelt, – förklarade smeden. – Under min vistelse i Paris för 12 eller 13 år sedan gjorde jag bekantskap med en landsflyktig svensk, f. d. militär i fransk tjenst, baron Otto L., hvilken omfattade mig som landsman med mycken godhet. Jag hade lyckan vinna hans faderliga välvilja, jag biträdde honom vid redigerandet af några memoirer från hans ungdom, och detta gaf honom anledning att anförtro mig hemligheten af en förbindelse, hvilken han aldrig kunnat förgäta. När han erfor, att jag ämnade besöka min mor i Finland, sade han till mig: mina dagar äro räknade; jag har en skuld att afbörda. Tag denna halfva ring och lemna den åt Marie C.; du skall i Finland uppsöka henne, om hon ännu lefver, under hennes senare namn, hvilket är mig obekant. Jag vet endast, att hon glömt mig, men säg henne, att jag skall dö med hennes namn på mina läppar! ... Mot min beräkning kom jag likväl att dröja länge i England, och först nu har jag tillfälligtvis erfarit detta senare namn, som baron Otto sannolikt ej velat ihågkomma. För öfrigt omtalade han ett postskriptum i det bref, hvilket han engång skref med sym|260|patetiskt bläck på frånsidan af grefve Mirabeaus porträtt. Jag erfor i går, att en slump låtit detta postskriptum förblifva oläst.

799 – Herr Damm, – inföll tant med vekare stämma, – om de vigtigaste skiften i vårt lif berott af en slump, så vore det en tröstlös tanke, att mycket kunde vara bättre och annorlunda, än det nu är. Men var öfvertygad derom, att när jag icke anade tillvaron af detta postskriptum, som skulle förändrat mitt öde; när jag icke förstod att hålla just denna sida af taflans duk mot elden och derigenom förblef okunnig om just de rader, som för mig varit af största vigt, så var detta skickelsen af en högre makt ... Augusta, om du befinner dig så väl, att du kan göra mig denna tjenst, så tag Malla till din hjelp, flytta hit porträttet. Det står nu dechiffreradt vid sidan af min byrå i förmaket.

800 Jag inbar porträttet, och vi läste alla, fastän med svårighet, följande svagt synliga skrift på franska språket, tecknad på dukens frånsida, i ett hörn, der den lätt kunde förbises:

801 konsekvensändrat/normaliseratP. S. Just nu berättar man mig, att din far bortlofvat din hand, jag vet ej åt hvem. Det förvånar mig icke, att man täflar om dig, ty hvem skulle ej älska dig? Men det oroar mig, jag inbillar mig ofta, att du förgätit mig. Om mitt lugn är dig kärt, om du ej vill döda mitt hopp med ett tvifvel på din trohet, så skicka mig, dyra Marie, din halfva ring som ett bevis, att min fruktan är ogrundad! Adress Mr Perigord, Paris, Chaussée d’Antin N:o 45, den enda adress, som numera hinner mig. Ma vie à toispråk: franska.

802 O.konsekvensändrat/normaliserat

803 – Emedan dessa rader förblefvo olästa, – fortfor tant vemodigt, – erhöll baron Otto aldrig det bevis han begärde. Han ansåg sig sviken, under det att Maries hjerta klappade endast för honom, och sedan han förgäfves sökt döden i hundrade strider, räckte han, liksom Marie, sin hand åt en annan maka. O, denne Mirabeau, som vårdade i sina armar den späda revolutionen af 1789, hvad har han icke kostat verlden, och hvad har han icke kostat mig!

804 – Men, – återtog tant med en resignation, full af godhet, – låt oss icke med sorgsna minnen störa vår julaftons glädje! Herr Damm, vill ni vara så älskvärd och visa|261| oss det vackra porträtt, som ni förvarar vid sidan af er mors bild, – denna medaljon, som efter drottningens död tillsändes er af hennes barn såsom ett gemensamt kärt minne?

805 Herr Damm räckte oss medaljonen. Malla Södergren hade haft rätt. Oaktadt den besynnerliga drägten från början af detta århundrade, blickade mot oss bilden af en ung furstinna, så vacker, så mild, så strålande god, att när vi tänkte på allt hvad hon lidit, när vi mindes huru älskad hon var af alla, utom af den, som bordt älska henne mer än alla andra, – huru tåligt hon bar sin förlorade krona och sin förlorade sällhet, – och när tant berättade oss huru man ville skilja henne från den afsatte konungen och huru hon, trotsande alla förbud, sprang med ett litet klädknyte upp i hans vagn och satte sig vid hans fötter, när han bortfördes från Gripsholm, – då perlade en minnets tår i allas ögon, och icke alla höga på jorden hafva, så långt efter sin bortgång, smyckats med sådana perlor, som denna drottning utan krona, denna maka utan kärlek, detta höghetens offer, som fann sitt lifs lycka först då, när man trodde henne hafva förlorat allt ...

806 – Förstån I nu, – sade tant, – huru det var möjligt, när hennes majestät 1819 firade sin äldsta dotters, prinsessan Sophies förmälning med storhertigen af Baden, att en bland åskådarne kunde peka på drottningen-modren och fråga: den sköna damen derborta, är hon bruden?

807 – Min fru, – inföll smeden plötsligt och fattade min mors hand, – finner ni icke någon likhet mellan detta porträtt och ... eder dotter Augusta?

808 – Jag tror verkligen, att det är ett aflägset tycke, – svarade mamma, smickrad och brydd.

809 – Åh, tusan, – inföll pappa, – det är verkligen samma snibbiga näsa!

810 – Om detta tycke förefaller er aflägset, min fru, – fortfor smeden, – så har det deremot rört mig nära, det har från början så högt intresserat mig för fröken Augusta, – mamsell Augusta, om ni nödvändigt så vill ...

811 Han afbröt sig sjelf, den afskyvärde! Jag tror, att han erfor något, som hade tycke af ett ondt samvete. Jag kände fiskaretorpets flammor färga mina kinder röda som blod, och mina föräldrar ifyllde pausen, såsom hvarje annan far eller mor i samma ställning skulle ha ifyllt|262| den. Min kloka mamma teg, men hade i samma minut vägt Allan Hagert utan Muisto på ena vågskålen, smeden med Muisto på den andra och funnit Allan Hagert för lätt. Pappa afvägde ingenting alls, om ej möjligen de smalspåriga jernvägarne, och började ett slags tal af det innehåll, att han alltid ansett bror Damm för en hederlig smed, och vore det nu fråga om att smida en ankarketting ...

812 Tant afbröt honom i grefvens tid, just när han stod i begrepp att gifva sin faderliga välsignelse åt den alltför blygsamme friaren.

813 – Herr Damm, – sade hon, – äger i denna medaljon ett dyrbarare minne, än smaragden. Han har varit nog finkänslig att inse det bryderi, som en sådan present kunde förorsaka en familj, till hvilken han icke står i en närmare förbindelse, och då han haft den vänskapen att begära mitt råd, har jag i början tvekat, liksom han sjelf. Men utom den omvårdnad vår lilla Augusta egnat hans sårade hand, som räddat Muisto, och utom det naturliga intresse han ju måste hysa för en i sanning märkvärdig likhet, finnes ett skäl, som öfvertygat mig och säkerligen äfven skall öfvertyga dig, min söta Jeanette, att Augusta kan mottaga denna vängåfva, hvilken räckes henne med den aktningsfullaste erkänsla. Herr Damm har anförtrott mig, att en tredje person skall känna sig lycklig, om Augusta vill mottaga detta minne. Jag menar hans hustru ...

814 Constance ... jag dånade icke ... mamma bleknade icke ... pappa exploderade icke ... vi befunno oss icke i samma sinnesförfattning, som Hamlet, när han såg spöket ... vi betraktade endast tant med en obeskriflig förvåning. Om en fotograf i detta ögonblick skulle stått med sin apparat vid förmaksdörren och varit nog skicklig att fotografera vid eldsljus, hvilken oerhördt löjlig situation skulle han icke nu hafva förvarat åt efterverlden!

815 Hans hustru!

816 Det var tant, som, ensam lugn och värdig, dominerade situationen. Smeden ville tala, han kände sig utan tvifvel spela en lika löjlig rol i denna öfverraskning, som vi, och jag vidhåller min misstanke, att hans samvete icke var så alldeles lugnt gentemot en ung flicka, som han verkligen gifvit vissa anledningar att förmoda en varmare känsla. Men tant förekom honom.

|263|

817 – Tillåt mig, herr Damm ... tillåt en moderlig vän att skingra äfven det sista missförståndet mellan personer, som måste högakta hvarandra! Om vi alla varit okunniga om herr Damms förbindelse, så är det emedan den ingåtts för få veckor sedan och emedan jag först i går mottog underrättelsen derom i det älskvärdaste bref från hans fru. Min vän, hvarför dröjde ni att lemna mig brefvet strax vid er hitkomst?

818 – Så länge vi lefde i minnet af det förgångna, – svarade smeden, ej utan förlägenhet, – ville jag icke inblanda nutiden och min obetydliga person deruti.

819 – Nåväl, jag vill nu berätta en liten roman från våra dagar. För omkring femton år tillbaka vandrade en ung man till fots genom Schweiz, – en orolig, verksam, forskande och vetgirig vandrare, hvilken på samma sätt genomströfvat större delen af Europa. Han stadnade några dagar i Lausanne och gjorde der bekantskap med en ung flicka, lika högt begåfvad i hufvud och hjerta, lika vetgirig och forskande, som han sjelf, men mycket lugnare, ja så lugn, att hon, lik solskenet i fabeln, kunde med sin blick kufva hvarje storm. Denna likhet och denna motsats alstrade snart en ömsesidig böjelse mellan de unga, men deras kärlek rönte samma öde, som så mången annan varm känsla i unga hjertan. Ynglingen vandrade åter bort, fortfor att arbeta och lära, men fann intet hem, till hvilket han kunde bjuda en maka. Den unga flickan förlorade hoppet att återse honom och ingick en annan förbindelse ... ja, I veten, att sådant kan inträffa. Hennes make, en officer, stupade få år derefter och lemnade enkan barnlös i små omständigheter. Då antog hon, för sin bergning, anbudet af en plats i främmande land som lärarinna och sällskapsdame. Muisto var lyckligt att kunna erbjuda en fristad åt madame Claire ...

820 – Madame Claire!

821 – Ja, just den rikt begåfvade, den oersättliga vän, som vi alla saknat. Augusta, har du förgätit din utmärkta lärarinna?

822 – Henne? Aldrig! Det är omöjligt.

823 – Hon återreste till Schweiz. Der fann henne samme unge man, som för femton år sedan älskat henne, fann, att endast detta öfverlägsna lugn kunde tämja och svalka hans rastlöst verksamma ande. Lyckönsken herr Damm,|264| mina vänner! Släggan har ändtligen funnit det fasta städet, och smedjan är äfven funnen, jag förmodar i Brüssel?

824 – Ja, madame. Men tillåt nu äfven mig att rättfärdiga mig i mamsell Augustas ögon ...

825 – Jag ber: Augusta, utan titlar! – nickade tant småleende. – Ni ser, att jag följt med min tid. I min ungdom skulle det varit ett högmålsbrott att bortlemna en titel.

826 – Om fru krigsrådinnan tillåter ...

827 – Var så god! – Mamma var nu förvånande lugn.

828 – Det var icke – fortfor smeden – min afsigt att resa, utan att hafva framburit en helsning från Claire. Om Augusta hyser någon vänskap för sin fordna lärarinna, så var viss, att hon besvarar dessa känslor med den varmaste tillgifvenhet. Hon har omtalat Augusta på ett sätt, som gjort mig på det högsta intresserad att lära känna hennes forna elev, och om det skulle falla henne in att blifva svartsjuk, så är det i sanning hennes eget fel. När jag reste till Finland, var det min hustru, som föreslog mig att qvarlemna ett minne af oss båda, och hon förenar sin bön med min, att Augusta ville emottaga det som ett bevis, att detta land är oss kärt ...

829 – Men, – började mamma.

830 – Bah, – inföll pappa, – icke skola vi numera gräla om våra fula moraser! Nig för herr Damm, Augusta, och tacka för julklappen! Han har ju fått den; hade han köpt den, det hade varit en annan sak. Vi skola bjuda herr Damm till ditt bröllopp, så får han sjelf se huru den kläder dig.

831 – Och madame Claire; jag menar Claire Damm, – rättade tant, – icke sannt, Jeanette? Hon får ej saknas på brölloppet. Således mottager Augusta julklappen?

832 – Om det är tants önskan, – svarade mamma.

833 – Ja, visst är det det, barn! Jag har bjudit herr Hagert från Ristipelto till middag andra dag jul. Den unge mannen är en förståndig jordbrukare, hederlig och förmögen. Man vet icke hvad som ännu kan hända. Muisto är utbrutet från Ristipelto; de kunna en vacker dag blifva återförenade.

834 – Älskade tant, må det länge, länge dröja ännu! – utropade mamma i sin förtjusning, kyssande tant på handen.

|265|

835 – Nå, – inföll tant muntert, – jag säger som den älskvärde egoisten Fontenelle, när han i sitt hundrade år gjorde sin cour för hertiginnan af Maine: »man vet icke hvad som kunde hända, om jag vore tjugu år yngre!» ... Herr Damm anlägger emellertid ett stort kopparverk på Hiienkallio och flyttar hit med sin familj. Augusta, du skulle ju gerna ännu taga en lektion för madame Claire-Damm? Hon förstår konsten att tämja yrhättor. Men räck nu din hand åt herr Damm, och låt mig se, att I ej ären fiender!

836 Jag lade min hand i den rysliga näfven, – vaktmästarens, tjufvens, röfvarens, kopparslagarens, baron Ottos sons, tants sons, drottningens sons, landstrykarens, prinsens, kopparkroneherrns, den förmente friarens, den samvetslöse bedragarens och den rentvagne, hederlige smedens förskräckliga näfve. Han kramade den som en skrufnyckel; jag skulle ha skrikit, om jag ej varit så gränslöst förvirrad.

837 – Omfamna nu också mig, mitt barn, – sade tant, – och mottag den sista gåfvan på denna julafton! Mottag Muisto efter min död såsom minne af en gammal vän, hvilken så gerna ville se andra njuta den lycka, som icke fallit på hennes lott!

838 – Goda, goda tant Mirabeau! – utropade jag i min förvirring, fallande henne om halsen.

839 Jag häpnade, jag hade försagt mig. Hon hörde nu sjelf det namn vi så länge gifvit henne. Hon smålog, litet sorgset, men mycket mera godt, och upprepade: Mirabeau? Ja, du har rätt, jag må väl heta tant Mirabeau. Detta namn säger allt. Det innebär min ungdoms förfelade lycka, min ålderdoms sena tröst och en lång lefnads länge olösta gåta. Barn, omfamnen tant Mirabeau! Hon är lyckligare nu, än hon varit det förr under hela sitt lif.

 

 

1. *)Generalguvernören grefve Berg ville på denna tid göra allt nytt. Den första jernvägen var, som mycket annat, hans verk, och när han några år senare som ståthållare i Polen frågade en finne hvad man uträttat i landet efter hans bortresa, fann han sig så litet tillfredsställd af svaret, att han utropade: schlafen Sie gut!språk: tyska
2. *)En bekant hög embetsman.
3. *)En perukmakare i Stockholm.
4. *)Gårdfarihandlande af karelsk härkomst från Arkangelska guvernementet.
5. **)Mallas sjö.