[195]

Ungdomsdrömmar.

[196][197]

1 Historiens genius satt på det höga berget vid hafsstranden och betraktade verlden. Det var vinter, morgonrodnaden färgade skyarna i sydost, ett blekt, flämtande skimmer flög öfver Östersjöns vågor. Snön på bergen purprades vid dess sken, tallarnes mörka toppar ljusnade, tornspiran af en aflägsen kyrka förgyldes, medan det lilla fönstret på torpstugan i dalen glimmade som af eld.

2 Gestalten på berget fäste ingen uppmärksamhet vid den gryende morgonen. Hennes blick hade genomträngt nattens mörker och menniskohjertats fördolda djup; emedan hon öfverskådade jordens rullande klot, kunde hon välja efter behag dess dagsidor eller dess mörker. Men hon hade sett sig trött på folkens beständiga kif om herraväldet öfver den jordfläck, på hvilken de trampade; hennes blickar syntes blodröda, när hon betraktade Balkan, och glänsande som snö, när hon från Afghanistans bergstoppar vände sig mot nordost för att uppsöka en ångare, infrusen i verldens yttersta vrå vid inloppet till Behringssund. Stum och tankfull nedslog hon sina ögon och vidrörde med sitt stålstift den lätt snöbetäckta bergmossan vid sina fötter. Bergets sida blottades; måhända skulle hon finna en länge förgäten runskrift, inristad i graniten. Nej, hon fann ingen sådan; fotspåret af en forntida jätte var intryckt i berget, men den kala, enformiga, grå hällen visade intet spår af menniskohanden.

3 Då varseblef hon på sandplatån, litet lägre på höjdsluttningen, ett barn, som med sitt rönnspö ritade bilder i den nyfallna, glänsande snön.

4 – Hvad gör du? – frågade hon.

5 Barnet svarade:

6 – Jag skrifver sagor i snön.

7 – Huru? – återtog den höga gestalten på berget. – Du gör dig mödan att rista runor, dem nästa vind|198| sopar bort, dem nästa vilddjur trampar och nästa vårsol åter skall utplåna från jordens yta?

8 – Ja – sade barnet – så är min lust. Jag har lärt min konst af vågen, som ritar linier i sanden, af molnet, som bygger slott i luften, af det vissnade löfvet, som prickar drifvan med lätta spår.

9 – Och allt detta för en minut af lek? – frågade åter Historien.

10 Barnet blickade undrande upp: – Det vet jag icke. Jag vet blott, att vågen och molnet och löfvet i alla tider gjort så, och alla tiders verk är ett verk för alltid. Skrifver du något mer?

11 Den höga Historien smålog och sade:

12 – Mer kan jag icke skrifva. Jag igenkänner dig väl. Du är Sagan, som alltifrån begynnelsen satt vid min fot och lärde mig skrifva. Jag ristar i marmor, såsom du ristar i snön, och så skola vi skrifva till tidernas ände.

13 Och Sagan skref i snön, som vinden sopade, lodjuret trampade, vårsolen smälte. Nästa dag var skriften ej mer, men då skref hon sin nya skrift på den nya snön.

[199]

1. Storm i skärgården.

14 Två gamle fiskare stodo på den klippiga stranden af Tofön i Ekenäs skärgård vid sydfinska kusten och hängde sin not att torka, sedan de förgäfves sökt att draga ett varp i den vexande stormen. Tjockan, blandad med snö och regn, dref in från sjön, insvepte ön och klängde sig som täta, hvirflande ullflagor i tallarnes kronor. Vinden var ostlig, ett streck på syd; han kom från Ingermanlands ödsliga kärr, hade vuxit af luftdraget i Nevans floddal och derifrån sträckt sin flygt öfver Finska viken, der han fann öppet spelrum och kände sin stråkväg. Nu sammansvor han sig med hafvets dunster och regnmoln, drifvande ända från den aflägsna Wolga, piskade Hoglands klippor och tallösa hvita böljor samt hade arbetat sig upp till fullt raseri, när han nådde nyländska skärgården. Så långt man kunde se, der tjockan tidtals glesnade, stodo alla undervattensgrund i hvitt skum, och bränningarna fräste tornhögt mot alla framspringande bergsuddar på vindsidan.

15 De två männen betraktade luftens och hafvets uppror med den trumpna likgiltighet, som vanan vid sådana skådespel alstrar hos kustbon. De hade stillatigande slutat sitt göromål och voro redo att återvända till sin stuga, när ett för stormen drifvande fartyg icke långt från kusten otydligt skönjdes i snötjockan och ådrog sig deras uppmärksamhet. Påtagligen hade seglaren förlorat sitt roder i brottsjöarne eller möjligen afstött det mot något grund, från hvilket vågen i nästa ögonblick åter lyft honom bort, ty han dref redlös för sidan, hans klyfvare fladdrade i trasor, och ett refvadt märssegel, som han ej lyckats berga, påskyndade numera endast hans undergång.

|200|

16 – Han har ej långt qvar, den der – yttrade buttert den ene fiskaren, i det han höll handen öfver ögonen, medan regnet slog honom mot ansigtet.

17 – Det är en Rigabo, – genmälde den andre. – Jag känner honom på tacklingen, hälften skonert och hälften jala*)Jala kallas de snabbseglande, egendomligt tacklade små fartyg, som brukas vid kusten af Viborgs län.. Bra sjöbåt i lagom kultje, men hin och inte jag vill styra honom, när roderhakarne sprungit.

18 I sjelfva verket voro Rigaskonertarne kända gäster på dessa farvatten, der de ofta försågo finska kusten med salt, hampa och lin.

19 – Hvarför höll sig inte den dumlingen utanför Jussarö, der han haft rent vatten? – återtog förste notkarlen.

20 – Hvarför? – menade den andre med ett sträft löje. – För att vår hvassbuk är fetare, och han ville dela fångsten med oss. Men det är så godt att vi göra båten klar, Simon: han kommer aldrig helskinnad öfver Fagerströms grund.

21 Det visade sig snart, att karlen vid noten kände sitt farvatten. Inom mindre än fem minuter låg skonerten på grundet, kastades ett par gånger framåt under våldsamma stötar, blef derefter liggande orörlig på sidan och öfverspolades af bränningarna.

22 Grundet låg endast hundra famnar från stranden. De två männen voro redan i båten och ansträngde sina seniga armar för att roende uppnå vraket.

23 Efter en timmes hårdt arbete återvände de med en laddning af sex skeppsbrutne till det smala sund, som förde till en för vindarne skyddad båthamn vid Tofön. Tre af skonertens besättning hade funnit sin graf i vågorna.

24 De öfverlefvande fördes utmattade och med drypande kläder till fiskarestugan, värmdes och torkades vid en sprakande brasa samt undfägnades med hvad det fattiga huset förmådde: bröd, strömming och kokta rofvor. Tre bland dem voro väderbitne sjömän, talande endast tyska, och det befanns, att deras kapten hade gått till bottnen. De tre öfrige hade varit passagerare ombord på det förolyckade fartyget. En talade svenska; två sökte förgäfves göra sig förstådda med en blandning af polska, ryska och tyska. Fartyget hade varit destineradt från Riga till Viborg med|201| korn och ärter, sprungit läck och sökt skydd i lä för Jussarö, men dervid mist rodret och drifvit på de öfverallt i denna farliga skärgård lurande grunden, som dessutom vid tiden för vår berättelse voro ganska ofullständigt eller alldeles icke utprickade.

25 Sjömän äro sig like öfverallt och i alla tider: deras lif är en gungande våg. När de tre Riga-matroserna åter befunno sig torra och mätta i den varma stugan, sträckte de ut sina trötta lemmar på halmbäddarne ochoriginal: oah slumrade sorglöst till nya öden, utan vidare tanke på dagens skeppsbrott eller den föregående nattens ansträngningar.

26 Medan Toföfolket sålunda på bästa möjliga sätt visade sin gästfrihet mot de skeppsbrutne, hade värden i huset, Nils Andersson, med sin förut nämnde notkarl Simon begifvit sig ut till stranden till det mera inbringande och i deras mening fullkomligt lofliga arbetet att berga hvad de förmådde från det förolyckade fartyget och behålla detta byte som god pris. Den i våra dagar så illa beryktade strandrätten var då ännu ansedd såsom ett lagligt näringsfång bland alla kustbor, och om man på finska kusten icke just formligen bad, såsom Esterne, »vår Herre välsigna stranden», så är det mer än troligt, att den hederlige Nils Andersson och hans medhjelpare visade minst lika mycket nit att plundra de skeppsbrutnes egendom, som de förut varit nitiske att berga deras lif.

27 Tofö-värdinnan, som bar det vackra namnet Agneta – man brukar fina namn der i skärgården – skulle icke hafva varit qvinna och nyländska, om hon icke begagnat tillfället att anställa en mönstring med de tre af hennes gäster, som ännu höllo sig vakne. En af dem, en lång mager, redan äldre man, klädd i lång brun rock och bruna underkläder, satt tigande framför elden, såsom kunde han aldrig blifva nog torr eller nog varm, medan hans kloka och skarpa grå ögon beständigt spejade kring med oroliga blickar. Den andre af passagerarne var en vanskaplig, snedvuxen pojke om 16 eller 18 år med svart hår, plirande ögon, bugtig näsa och i värdinnans föreställning påtagligen en tattare, så mycket mer som hans långa fingrar och en nästan fågelartad, trippande rörlighet läto befara vissa misstänkliga anlag för begärelse till husets lösegendom. Men då denne tattarpojke synbarligen endast var tjenare åt den tredje i sällskapet och för ögonblicket sys|202|selsatt att rengöra dennes besporrade ridstöflar, beslöt mor Agneta att förnämligast hafva ögonen på besagde tredje person, hvilken syntes henne vara den förnämligaste och dertill hade meriten att kunna göra sig begriplig på svenska.

28 – Han är väl född här i landet, efter han talar som folk, han? – frågade gumman med oskyldig min.

29 Den tilltalade, en groflemmad, bredaxlad äldre man om vid pass 50 år, klädd i den tidens vanliga ryttaredrägt och af ett jovialiskt utseende, hade nyss förut anställt ett grundligt nederlag bland rofvorna och sträckte sig nu makligt på en bänk, i det han utdrog och aftorkade en lång huggvärja. I stället att besvara den snärjande frågan, strök denne reputerligeoriginal: repurterlige krigsman sina väldiga knäfvelborrar och frågade i sin tur:

30 – Har ni öl?

31 – Hvar skulle fattigt folk taga öl vid mickelsmessan? Saltvatten ha vi, så det förslår; skall det vara mer af den sorten? – genmälde gumman, som icke tyckte om krigsmannens förtroliga ton.

32 – Hör nu, mor – återtog denne med en gäspning – känner ni klangen af Riga-mark? – Och dervid skramlade han med en välförsedd skinnpung, instucken i svärdsbältet.original: svärdshältet.

33 Icke alldeles döf för denna vältalighet, betraktade mor Agneta ömsom sporrarne, ömsom läderpungen och lät förstå, att öl kunde väl fås från staden, men för närvarande hade hon endast såd – ett slags buljong på fisk, hvilken stundom förvarades som en läckerhet.

34 Krigsmannen behagade skratta och befallde med några ord på polska sin tjenare att utan dröjsmål se åt, om man bergat någon öltunna från fartyget.

35 En råtta kunde ej vara flinkare att smyga sig ut genom ett hål i fällan, än den förmente tattaren att åtlyda sin herres befallning. Men knappt var pojken sin kos, innan krigsmannen ändrade ställning, så att han vände ryggen åt mannen i bruna rocken, blinkade förtroligt åt mor Agneta och yttrade med en flödande talegåfva, som märkbart stack af mot hans förra lakoniska uttryckssätt:

36 – Vill ni ha en hund, mor, så tag den der pojken. Vill ni ha en katt, så är han en katt, och vill ni ha en räf, så kan ni icke få någon bättre. Jag vill vara stekt som en nors, om icke Sam luktar till allt hvad ni säger,|203| och om ni är den ärligaste menniska, som går i kjol, så skall han i morgon kunna berätta saker, som föra er i galgen. Fördöme den hedningen, han har alla språk i sin näsa. Jag kan icke umbära honom, men om er gubbe knäcker nacken på honom, så gör han en hederlig gerning.

37 – Bevare oss! – utropade mor Agneta med oförställd häpnad, – är sergeanten en kristen menniska och drager sådana tattare in i landet?

38 – Qvartermästare, om ni behagar, – återtog krigsmannen, rätande ut sina breda skuldror, – och för resten kanske en smula bättre kristen än ni; i all vänskap, förstås. Kanske har ni hört talas om Ivar Bertilson?

39 – En har jag hört talas om. Han höll med de påfviske och tjenade Svidje-Klas mot salig kung Karl. Somliga sade, att han gick med herr Arvid på korftåget öfver till Sverige och blef kastad i sjön med en sten om halsen vid Kastelholm. Andra berättade, att han var med vid Sankt Mårtens, när herr Axel Kurk fick på pelsen, och der red han undan med sådan fart, att han blef qvarsittande på en gärdesgård med en stör genom veka lifvet. Det är snart tjugu år sedan.

40 – Jaså. Nå, kanske ni hört ännu något mer om Ivar Bertilson?

41 – Icke just det, som är värdt att tala om. Folk sade honom vara så stark, att han kunde slå in sin näfve i ekbordet och att han ridit ihjel bönder som får på Ilmola is. Kantänka sådana ogudaktiga sällar, som aldrig kunna lemna en hederlig qvinna i fred eller en ärlig bondes öltunna odrucken! – De sista orden yttrades med en spetsig blick på krigaren, som dervid icke brydde sig om att dölja en ohejdad munterhet.

42 – Nå, vid min bästa fuchs, om jag hade honom, är det icke sköna bedrifter ni hört om Ivar Bertilson! Om han nu icke låge dränkt i Ålands haf eller spetsad på en gärdesstör i Sankt Mårtens, skulle han dansa ett hvarf omkring med er ... så här ungefär ...

43 Och vid dessa ord böjde sig qvartermästaren, fattade med båda händerna en tung ekstubbe om fyra eller fem lispunds vigt, vid hvilken Tofö-värden brukade binda sin not, slungade den, lätt som en boll, mot taket och tog fatt den som lyra.

|204|

44 – Så, så – menade gumman, i det hon förskräckt drog sig undan – låt det der vara ogjordt! Jag märker väl, att den fule ännu icke fått sitt.

45 – Nej, det kan ni lita på, och det sörjer nog han för, han med den bruna rocken. Men låt oss nu vara goda vänner, efter vi känna hvarandra. Se nu på mig; är jag ett spöke, jag? Åh, jag mins er nog, ni var förr så röd om kinden som en herregårdsgrind, och icke var ni så granntyckt heller den tiden. Jag var bara pojk-kölingen, när jag stal en kyss af er för fem och tjugu år sedan vid Pojo kyrka, och som ni ser, har jag ännu icke blifvit fältmarskalk. Men hvad det beträffar, att jag tjenat Svidje-Klas och ridit omkull några bönder, så skall jag trösta er med att jag har hans nådes pardonsplakat, jag som mången annan ärlig karl, och tänker icke bry mig om edra fogdar och länsmän mer än om skator i skogen. Pojken der är heller ingen tattare, som ni tror, fastän jag icke råder edra prester att förhöra honom i katekesen. Far hans var en så knipslug jude, som någonsin schackrat sista slanten ur en soldats ficka; men för att säga sanningen, tror jag, att pojkbytingen icke är mera slängd i Moses lag, än att ni gerna kan bjuda honom ett fat fläsk till frukost, middag och qväll.

46 Utanför stugan hördes nu stoj af röster, och in rusade Sam, med otrolig vighet vältande framför sig en mindre öltunna, under det att han med hälarna sparkade från sig Simon, hvilken förgäfves sökte beröfva honom hans byte.

47 – Halt der! – röt qvartermästaren med en blick af välbehag på den sista dyrbara qvarlefvan af en god sjöproviant. – Sam, jag upptäcker dagligen nya förtjenster hos dig. Du har gjort dig välförtjent af fäderneslandet; jag skall taga det i afräkning nästa gång du får prygel. Och du, långben der, låt pojken vara i fred, och tacka din lycka, att han icke bär hästskor på bakfötterna. Ölet skall jag betala dig andra gången, långben, och i morgon bittida föra ni oss alla till Ekenäs.

|205|

2. Om tiden för denna berättelse och om den brune mannen.

48 Medan den tappre qvartermästaren Ivar Bertilson och hans följeslagare njuta en välbehöflig hvila i Tofö stuga, torde det vara nödigt att med några få ord införa läsaren af denna märkvärdiga historia i den tid, när händelserna tilldraga sig och hvarom han måhända sväfvar i en förlåtlig okunnighet.

49 Det var en stormig oktoberdag nådens år 1615, när skonerten från Riga kastades redlös mot den finska skärgårdens klippor. Tiden var mörk och underlig, mindre för att detta år just skulle ha utmärkts af stora politiska tilldragelser, än derför att förgångna tidskiften verkade framåt, medan stundande stora omskiften likasom kastade en skugga tillbaka på det dåvarande tidsmomentet och ingåfvo det då lefvande slägtet förkänslan af någonting väldigt, som var i antågande, någonting stort och okändt nytt, som uppsteg vid horizonten. Under ett helt sekel närmast förut läsa vi på krönikans blad de förste Wasakonungarnes bedrifter och inbördes thronstrider. Men sagan och krönikan äro de första morgonstrålarne i tidernas natt och belysa derför endast bergstopparne, medan de djupa dalarna och den bördiga slätten betäckas af skugga. Efter hand, när ljuset stiger högre, upptäcker man hyddor i dessa dalar och skördar på dessa slätter; man förnimmer, att bakom konungarne rör sig ett folk, och icke blott ett folk, som skickar sina ständer till riksdagarne och sina härar till slagfälten, utan ett folk af miljoner lefvande varelser, alla begåfvade medoriginal: begåfvad emed menskliga hjertan, lidelser, sorger och fröjder, alla fordrande sin rätt att lefva och, såvidt på dem beror, lefva lyckliga. Den tid, hvarom vi nu tala, var just en sådan tid, när individerne började träda fram ur massan, när ett ofantligt djup öppnade sig under konungar, adel och prester, som ditintills varit allt; kort sagdt, när Karl IX och Gustaf II Adolf – faderns tanke och sonens handling – begynte införa i Sverige och Finland det moderna samhället. Vi skola icke mäta denna ofullkomliga början med vår tids|206| måttstock; vi skola icke förvåna oss, om vi der ännu finna ett groft stycke medeltid. Medborgaren stod ännu skymd af ståndets taleman, och friheten murade privilegier som sitt bröstvärn. Hvilka strider utåt och inåt! Hvilken ständig och blodig kamp mellan det sönderfallande gamla och det framstormande nya!

50 Hela 16:de seklet var blott en förgård till det 17:de. Starka ljusblinkar omvexlade med ett tjockt mörker. Och dessa skuggor tätnade ända till natt vid första början af Gustaf II Adolfs regering. Riket dignade under bördan af tre krig, och massan af folket, som bar denna börda, prejades af fogdarne, misshandlades af adelsherrarne, blödde och svalt, men bidde sin tid. Med hvarje ny konung på thronen väntades bättre dagar, och huru ofta svek icke detta hopp! Men när Gustaf II Adolf uppträdde, 17 år gammal, lika fager och mild, som han var kraftig och hugstor, då vaknade åter den nya väntan såsom aldrig förut, då vändes mot honom alla dessa halfslocknande blickar, alla dessa så ofta svikna förhoppningar; den i bekymmer grånade tiden ljusnade åter i ungdomsfägring, och hela denne konungs regering blef en upprörd, omvexlande, orolig, men dock i hoppets färger glänsande ungdomsdröm.

51 Om Finland bör särskildt märkas, att i detta land fortfor, bakom den öppna striden mot Polen och Ryssland, en hemlig, men desto mera förbittrad kamp mellan olika politiska och stundom äfven religiösa bekännelser. Klubbekrigets fejder hade qvarlemnat djupa sår. Sigismunds slagna parti räknade ännu många anhängare i södra delen af landet, och från polska sidan skyddes intet medel att vända folkets sinnen från den yngre grenen af Wasahuset tillbaka till konung Johans ätt. Polske utskickade genomströfvade landet under allehanda förklädnader; proklamationer och hemliga skrifvelser uppmanade folket och den sydfinska adeln till uppror mot den bestående styrelsen, utlofvande polsk hjelp med det första, samma aldrig synliga hjelp, efter hvilken fordom hertig Johan,original: hertig Johan. Klas Fleming och Arvid Stålarm förgäfves spejade från Åbo slottstorn. Karl IX:s alltid hvässade bilor och alltid färdiga rep hade för en tid afskrämt dessa polska beskickningar, men nu, när den unge konungens mildhet åter öppnat fäderneslandets portar för så månge landsflyktige, vimlade södra Finland|207| af sådana föregifne patrioter med eller utan direkta uppdrag från konung Sigismunds rådkammare.

52 Vare sig att den fyllda läderpungen eller den gamla bekantskapen omstämt värdinnan på Tofö till blidare tänkesätt mot hennes gäster från sjön, slöts föregående dag sålunda, att den tappre qvartermästaren intog värdfolkets bädd i sidokammaren och utverkade i samma hedersrum ett lägerställe äfven åt mannen i bruna rocken. Vid första daggryningen följande morgon var denna hittills så tystlåtne gäst i rörelse och väckte sin sofkamrat med ett ord, som måste hafva förvånat Tofö stugas okunniga väggar, nemligen: –konsekvensändrat/normaliserat benedicite!språk: latin

53 På krigaren gjorde denna fromma morgonhelsning så föga intryck, att han, troligen ännu med en känsla af sjögång i hufvudet, svarade:

54 – Ror i lä, krabbsaltare!

55 – Det är tid att börja vårt verk – återtog den brune tålmodigt, i det att han vek undan en grof lärftsgardin, hvilken betäckte den trånga fönsteröppningen, som vintertid brukade stängas med en draglucka. Glasrutor voro ännu en för dyr lyxartikel för fiskarestugorna.

56 – Hvad vind? – frågade Ivar Bertilson, motvilligt uppresande sig under bemödandet att reda sina tankar angående stället, dit skickelsen nu kastat honom på hans många irrfärder. Samtalet fördes på polska språket.

57 – Vindarne föra oss till det land, som gudarne beslutit att straffa, – svarade hans följeslagare med Genseriks ord.

58 Krigaren besinnade sig något, mornade sig med en klunk ur det ölstop, hvarmed han ej underlåtit att förse sig för nattens besvärligheter, och genmälde derpå betänksamt:

59 – Hör nu, pater Padilla, jag skall säga eder ett ord med all skyldig respekt, och ni kan gerna säga det åt konungen, om ni vill, efter ni är hans biktfar. Det finns folk, som hafva flere gudar och flere konungar med, alltsom det passar i stycket att vara brun eller svart, men Ivar Bertilson vet icke af mer än en Gud, en kung och ett fädernesland. Jag har åtagit mig att vara er tolk och er gårdshund, som ni väl kan behöfva i detta land, men på det vilkor, att ni landstiger här för att återställa den lagliga ordningen och att ni tager reson. Så länge tänker jag både skälla och bitas, när ni finner för godt, men icke|208| en smul längre, det säger jag eder som en ärlig karl. Ämnar ni här ställa till kättarebål och sådant otyg, när ni fått makten i händerna, så är det så godt, att ni makar er af samma väg, som ni kommit, till Polen igen. Ja, ja, stryk icke öfver med hartassen först, för att sedan sticka fram klorna; jag mins rätt väl huru ni gjorde med protestanterne i Thorn. Innan jag sätter er i land på finsk mark (ty dessa strömmingsklippor äro icke annat än utmarker), vill jag veta, om ni ämnar hålla konungens ord.

60 Pater Padilla, i hvilken vi numera under den bruna rocken igenkänna en af katolska kyrkans och Sigismunds djerfvaste emissarier i de nordiska länderna, kände för väl sin öfverlägsenhet öfver den råe krigaren för att fästa synnerlig uppmärksamhet vid dessa hotande ord; men han fann för godt att tillsvidare skona ett nyttigt redskap och svarade kallt:

61 – Konungen har de bästa afsigter med Finland, och mina afsigter kunna icke vara andra än konungens. Berätta mig hellre något om den kust och det folk, dit vi nu blifvit kastade. Jag förmodar ni känner den.

62 – Något, ärevördige fader, eftersom jag är född här i trakten, hvilket kan vara af nytta för er, men vådligt för min hals. Landet är godt nog och har både vatten och malt för törstiga strupar. Folket här nere har blifvit tamt i herretjenst, men det kan också morra, om ni visar det käppen. Ni kan värfva morska ryttare här i trakten; men köper ni hästar, må ni se till, att ni icke blir lurad. Ha’ de icke spatten, så ha’ de springormen; köp er hellre ett föl och rid in det sjelf. Adelsgårdar finnas tillräckligt, hvilket för 15 år sedan var det samma som rojalister tillräckligt, men nu slåss hälften för hertigens afkomma. Herr Sten på Raseborg var en styf karl i förra tider ...

63 – Slägten Lejonhufvud stod ju förr på vår sida?

64 – Ja, förr. Raseborg är en god smörgås; det har tjocka murar och feta oxar. Herr Sten har nu annat att göra; han tänker mest på tullen i Ekenäs stad och håller med den, som låter honom piska sina bönder i fred.

65 – Finnas inga andra prester, än sådane, som låtit besmitta sig af den lutherska villfarelsen?

66 – Prester? Ja, i kung Johans tid hade vi prester, som kunde korsa sig framför altaret och tala med tillbör|209|lig respekt om jungfru Maria och helgonen. Jag kände i min ungdom mäster Olof, som kunde bikta en ärlig soldat tre resor för en half mark och gifva honom absolution för att han spräckt ett lagom antal kättareskallar. Nu är det allt siktadt och sålladt efter Upsalapergamentet, och den, som tror annat, får tumma sitt radband i byxfickan. Gamle bisp Erik i Åbo törs icke mera knysta ett ord om liturgian, och af Nådendals kloster finnas knappt strumpstickorna i behåll ... Men nu mins jag en sak. Här säges en underlig lärd herre, vid namn mäster Sigfrid, ha blifvit pastor i Ekenäs de senare åren*)Några lärde påstå, att denne berömde man först 1617 blifvit pastor i Ekenäs, hvilket må anföras som ett bevis på de lärdes vanvördnad mot gamla berättelser.. Han kan icke vara god på hertig Karl, som låtit räta ut hans lärda lemmar på sträckbänken, och dessutom säges mäster Sigfrid äflas med att spå i stjernorna. Jag vill icke sätta min fot i en stigbygel, om icke den karlen bär ett rättroget katolskt hjerta under sin lutherska messkåpa.

67 – Godt. Vi skola låta mäster Sigfrid ställa vårt horoskop. Ni vet edra förhållningsregler. Jag är en doktor i läkedomskonsten från Wittenberg med kurfurstens pass; jag söker beställning vid svenska krigshären, och min tolk är en hästhandlare.

68 – Jag förstår. Ni kurerar kättare och jag hästar. Ni har bergat recepterna under er bruna rock. Men tag er till vara, ni får ett hårdt stycke arbete. När Gud första gången skapte en Finne, tog han skallen af en tjur och ramarne af en björn. Har ni en amulett, som skyddar mot trolldom?

69 – Är ni rädd, Ivar, så vill jag gifva er ett stycke af den helige Henriks ben: det hjelper både mot svärd och trolldom. För resten litar jag på er, min redlige Ivar! Ni vore ju en narr, om ni ville bortkasta edra fullvigtiga hundra ungerska gyllen i månaden och er stallmästarebefattning hos konungen, för att ej tala om er själs salighet. Ja, ja, Ivar, ni har varit en vild sälle i edra unga dagar; desse lutheraner skicka er först till galgen och sedan ... ni vet väl hvart. Vår kyrka allena kan gifva er absolution.

|210|

70 – Nå ja, vördige fader; det är just det jag säger till mig sjelf, när edra blanka gyllen stundom bränna mig i fingrarna. Ivar Bertilson, säger jag, här ha många bättre karlar än du hållit med Sigismundus Rex, och fastän jag hellre rede i främsta ledet af en fänika mot hertigens afkomma, än smöge mig så här tjufaktigt in i landet, så måste jag betänka, att vi ha helgonen på vår sida. Mor min var i sin ungdom på nunnelära i Nådendal, men der var då redan fattigt och usligt, så att hon i en knapp vändning tog far min i stället för doket. Si, det ångrade hon sedan och såg Sancta Brita i drömmen, som sade till henne: låt din son blifva prest! Men si, vördige fader, det var emot min natur, och derför är det så godt, att jag tjenar helgonen på mitt sätt. Är det galet, får ni svara derför; men far varligen fram här i landet, när ni kommer till makten! Jag ser afvog ut nu, och afvog sköld bär jag, Gud bättre, men blodet är ändock alltid tjockare än vattnet.

71 – Var obekymrad och se åt, om båten är segelfärdig!

72 Sams svartlockiga hufvud visade sig nu i dörren och förkunnade, att allt var i ordning. Han glömde berätta hvad han sjelf redan uträttat på morgonen, nemligen att rycka svansen af en katt, skuffa omkull en fylld vattså, fylla spiseln med spånor, så att lågan stod ut genom skorstenen, och slutligen hälla uti sig husets enda filbunke, hvilken han vid en hemlig husvisitation fann förvarad i ett oläst skåp. Sam hade naturliga skäl att påskynda afresan, innan dessa bedrifter blifvit inrapporterade; men då redan hälften af dem, nemligen vattsån och sotelden, ej kunnat undgå värdinnans skarpsynta blickar, befann sig Sam vid de två förnämligare gästernes utträde ur sofkammaren i ett öppet krigstillstånd med husets invånare. Qvartermästaren kom i det kritiska ögonblick, när mor Agneta, till sjömännens stora förlustelse, anföll ogerningsmannen med sopqvasten. Sam var icke sen att rycka qvasten af skaftet och hålla den framför sig såsom en sköld mot fienden, när krigarens myndiga stämma bjöd tystnad och det kom till en för Sam icke fördelaktig ransakning, hvars resultat blef, att hasselspön reqvirerades, anskaffades med nöje och användes till det nyttiga bruk, hvartill besagda trädslag synes vara af naturen bestämdt.

|211|

73 Härmed var husfreden återställd, en landtlig frukost intogs i hast, och husets gästfrihet blef kontant godtgjord ur läderpungen. Då intet annat bergadt gods, än öltunnan, efterfrågades, har man skäl förmoda, att Toföfolket icke gjort någon dålig affär på sin menniskokärlek. Sedan äfven stormen lugnat och himmelen klarnat, sutto snart värd och gäster i god sämja i den rymliga notbåten på väg till Ekenäs stad.

3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans skepp.

74 Den, som uppbure en mark i skatt för hvarje insjö i Finland, vore visst en förmögen man; men den, som uppbure en mark för hvarje ö, holme eller klippa i sjön, han vore millionär. Ekenäs skärgård förhåller sig till Ålands skärgård ungefär som ett stycke af stjernkartan till Vintergatan eller som en frökens perlband till en drottnings juvelsmycken. Men oaktadt denna skärgård knappt kan kallas den andra i ordningen, glider seglarens båt mellan en sådan labyrint af skogbevuxna öar, grå bergsuddar, smala sund och löfbekransade vikar, att ingen forntidens byggmästare skulle ha kunnat uppfinna mera konstrika irrgångar. I våra dagar hafva topografer med grof pensel anbragt hemlighetsfulla geometriska figurer på bergen för att vägleda örlogsfartyg i dessa villande vatten. Vid tiden för vår berättelse funnos sällan sjömärken eller ens prickar på grunden. Men den infödde fiskarens vana båt fann, då som nu, utan möda den rakaste och säkraste farleden. Han tyckes styra mot hårda berget, när plötsligt en ny ränna öppnar sig, ett nytt vindkast kommer båten att kränga och en ny fjärd utbreder för honom sitt vågglitter. I den yttre skärgården förmå endast barrträden motstå hafvets skarpa vindar, men närmare fastlandet blanda sig ekar, lindar, lönnar, askar och almar med de öfriga löfträden. Man tycker sig komma från hafvets berserkar intill de väna vikar, der insjöns najader plaska bland neck|212|rosorna. Intrycket af det hårda, granitartade i kustens natur försvinner och lemnar rum för den behagliga anblicken af en mildare färgprakt.

75 Denna plötsliga förändring af natursceneriet var för öfverraskande för att undgå de främlingar, hvilka nu för första gången skulle landstiga på Finlands kust. Löfskogarne hade just vid denna årstid klädt sig i den brokiga bruddrägt, som är så rörande skön, emedan den är sommarens afskedsleende och tyckes bebåda en ny och okänd vår, när den dock i sina vissnade löf bär förkänslan af en lång, isande vinter. Ivar Bertilson anmärkte såsom ett godt förebud, att skogarne flaggade vid deras ankomst, och Simon genmälde härtill, att de skulle få se i Ekenäs något förmer, nemligen humlegårdarna, då i det samma, när båten vek förbi en udde, ett ovanligt föremål ådrog sig deras uppmärksamhet. Innanför Hvitsand låg en stor tremastare, i hvilken sjömännens vana ögon genast igenkände en svenska kronans örlogsman. Toföbåtens färd ledde förbi denne väldige och sällsynte gäst, som påtagligen hade sökt hamn under föregående dagens storm. Alla betraktade nyfiket kolossens högt framskjutande akterdäck, dess med kanoner späckade bredsida, dess ofantliga massor af tågverk och hela detta vindfång af märskorgar, utsprång och ornament, som vid denna tid efter spansk och holländsk modell gaf kronans rangskepp ett så fantastiskt utseende. Äfven om icke tre stora förgyllda kronor vid akterspegeln tillfyllest upplyst om skeppets rang och betecknat dess namn, kunde man ej misstaga sig derom, att Ekenäs hamn nu blifvit hedrad med ett besök af ett bland de förnämsta skeppen i svenska örlogsflottan.

76 – Detta är Tre Kronor; jag har sett den besten förut i Reval, – utropade qvartermästaren med en obehaglig öfverraskning vid tanken på det uppdrag han åtagit sig. – Han är icke för ro skull till sjös nu på hösten, och jag misstänker, att han för med sig en kunglig person der bland de många officerarne på sitt akterdäck.

77 – Jag ser en prinsessa och hennes fröknar på akterdäcket, – skrek Sam, hvars qvicka ögon kunde upptäcka en fluga på spetsen af ett kyrktorn, och klappade händerna af förnöjelse.

78 – Håll dig i skinnet, byting! – hviskade qvartermästaren med en hotande åtbörd. – Ni, pater, lägg er|213| ned på båtbottnen, och ni, gubbe, – tillade han på svenska till Tofökarlen, – låna mig er fiskarejacka; blåsten är kylig.

79 Sedan dessa försigtighetsmått blifvit vidtagna, fortsatte båten, till stort missnöje för Sam, sin färd så långt som möjligt från örlogsmannens kanoner; men emedan inloppet var trångt, blef afståndet föga mer än 100 eller 150 alnar. Hoppet att komma obemärkt förbi den förnäme gästen i Hvitsands djupa vatten sveks på ett öfverraskande sätt, när en hornsignal från örlogsmannen befalde båten att stanna, och när signalen ej åtlyddes, sköt en julle pilsnabbt ut från hans sida.

80 Toföbåten ålades, med kronans myndighet, att invänta en annan båt, som strax skulle lägga ut från örlogsfartyget, samt derefter segla långsamt förut och vägleda den efterföljande båten i den af grund uppfyllda farled, som ledde till stadens landningsbrygga. Befallningen måste åtlydas. Efter en qvart timmes väntan sågos några män och fruntimmer nedstiga från fartyget i en väntande slup; vägvisaren satte sig i rörelse, slupen följde, och båda nalkades utan äfventyr bryggan vid stadens hamn.

81 Ekenäs, som då räknade en ålder af vid pass hundrade år, hade placerat sig vackert och fördelaktigt vid mynningen af den långt inskjutande Pojoviken, men herrarne på Raseborg och kronans välmenta handelsreglementen hade sörjt för att staden ännu knappt öfverskridit den anspråkslösa betydelsen af en medelmåttig köping. Dess små fartyg seglade på Reval och Stockholm, staden låg i beständig delo med de mäktige grefvarne Lejonhufvud, hvilka vid denna tid betraktade Ekenäs såsom ett slags svamp, hvars naturliga bestämmelse var att utpressas och fylla den ofta tomma grefliga kassakistan. År 1614 hade staden fått en by i förläning af konungen, som också med all nådig bevågenhet förbjöd Stockholms köpmansdrängar att olofligen fiska i stadens vatten, likasom Åbo och Revals uppköpare förbjödos att idka landthandel i stadens närhet. Men allt detta båtade icke bättre, än att en kunglig skrifvelse vid samma tid förmanade borgmästare och råd att till staden med dess 44 hjonelag anskaffa skräddare, skomakare, skinnare, smeder, svarfvare, bakare, slagtare och andra sådana för stadens välfärd oumbärlige medborgare. Lemningarna af en då redan förgäten borg|214| dominerade staden från slottsbacken; den lilla oansenliga träkyrkan, som snart, genom en annan Lejonhufvuds frikostighet, skulle få en värdigare efterträdare af sten, höjde sig obetydligt på sluttningen öfver de låga trähusen, täckta med takved. Men mellan dessa låga hus utbredde sig vid stadens 17 gator så många trifsamma trädgårdar och rika humlegårdar, att deras skiftande färger nu på en solbelyst höstdag gåfvo den tarfliga orten ett särdeles vänligt och fridsamt utseende.

82 Det var en söndagsmiddag vid pass klockan 12, när båtarne anlände till stadens folktoma brygga. Okunnige om det förnäma besöket från svenska flottan, voro de gode Ekenäsboarne ännu mangrannt församlade på kyrkvallen i midten af staden, hvarest kyrkoherden brukade uppläsa vigtiga kungörelser, väl också förkunna politiska nyheter för den församlade menigheten efter gudstjenstens slut. Gästerne i den kungliga slupen skänkte lyckligtvis ingen annan uppmärksamhet åt sina lotsar i farleden, än några silfverdalrar i styrmannens hand, och sökte sig ett herberge hos en af stadens ansenligaste borgare vid namn Rechardt Bögman, som hos sig brukade herbergera förnämligare resande. Medan Toföfolket anskaffade husrum för sina gäster i ett mindre borgarehus, begåfvo sig Ivar Bertilson och hans tvenne följeslagare till kyrkan, för att som försigtige fältherrar rekognoscera terrängen och förskaffa sig någon kunskap om den rådande sinnesstämningen, innan de vågade sig ut på något vigtigare företag.

83 Mäster Sigfrid Aronus Forsius, pastor i Ekenäs med 50 tunnor spanmål i aflöning, hade dock redan vid denna tid på dagen dragit sig tillbaka till sin tarfliga middagsmåltid, men en del af menigheten hade qvarstadnat på kyrkovallen under lifliga samtal om tidens tilldragelser. Inga tidningars pratsamma tungor hade ännu satt verlden i rörelse, och dagens nyheter inhemtades vanligen i eller utom kyrkan på söndagarne. I dag hade en af pastor uppläst kunglig kungörelse varnat menige man i dessa landsändar för den affällige polske konungens lögnaktiga patenter och falska förespeglingar, förmanande hvarje redlig undersåte till obrottslig trohet mot den rättmätige konungen och öfverheten. Man hade erfarit, att konungen, som sjelf med en ansenlig krigsmakt dragit i fält mot Moskoviterne, vid denna tid belägrade staden Pleskov och att|215| den öfver hela landet berömde tappre finske hjelten Evert Horn under denna belägring blifvit skjuten jemte Lindved Hästesko. När härtill kommo berättelser från närmare håll, att den hatade och fruktade grefve Sten på Raseborg i förra veckan kastat två ansedde bönder, belagde med kedjor, i slottsfängelset och att han vore sinnad skicka knektar till Ekenäs för att indrifva en ny olaga gärd af hö och humle från den redan utarmade staden, kan man föreställa sig den upprörda sinnesstämning, hvarmed stadens borgare, icke mindre än den talrikt församlade menigheten från kringliggande, tätt befolkade landsort, rådplägade sig emellan om alla dessa nyheter.

84 Om således Ivar Bertilson och hans följeslagare ej utan blandade känslor förnummo den kungliga kungörelsen, syntes deremot folkets stämning för ögonblicket gynsam för deras planer. Qvartermästaren hade snart på sitt frispråkiga sätt gifvit sig i tal med den ene och andre samt erfarit, att en stark jäsning var rådande, väl icke mot konungen, men desto mer emot grefve Sten. Der föllo hotande ord; man yttrade högt, att det gamla ulfvanästet Raseborg borde nedrifvas till grunden, och några bland de djerfvaste föreslogo, att man genast borde tåga till fästet, tukta herr Sten och befria fångarne.

85 Hade en folksamling i det kraftfulla och frihetsälskande Österbotten fört ett sådant språk, skulle der icke hafva varit långt från ord till handling, men Nyländingen hade för länge gått i herretjenst, för att så genast bryta med ärfda vanor. Några ville, många tvekade, alla skreko om hvarandra, till dess att ryktet om ankomsten af ett kungligt örlogsskepp gjorde slut på mängdens upproriska tankar. Gästerne från Tofö funno ingen utsigt att fiska i detta grumliga vatten. Qvartermästaren hade knappt vågat framkasta ett ord om konung Sigismundi lyckliga regemente, då inga herrar plågade allmogen, innan han fick skäl att ångra detta förhastande.

86 – Hvem talar om Sigismundus? – frågade häftigt en gammal bonde från Tenala socken. – Jag har haft sex söner: två tog Svidje-Klas, två tog herr Arvid, två tog herr Axel Kurk, och på den vägen blefvo de alla, somlige i Liffland, somlige i Åbo, somlige i Viborg. Korpamat blefvo de, ingen kristen prest läste välsignelsen öfver dem, och nu står jag ensam för hemmanet. Men hade|216| jag sex söner till, skulle jag säga till unge hans nåde, som nu för regementet: tag dem, och kör ut hvar katt i landet, som knystar om Sigismundus; förr få vi ingen fred.

87 – Och jag hade fyra fagra döttrar, – inföll en gammal qvinna från Karis. – Två togo de polske ryttarne, som lågo i byn; sorg och elände blef det. Den tredje lockade herr Bengts fogde på Brödtorp, och hon blef hängd; den fjerde kom undan till Tavastland, och hon blef bergad för det hon var bara barnet. Hvem är det, som prisar sådana tider?

88 – Oss skickade Sigismundus en prest, som skulle lära oss läsa bakfram i katkesa, – menade en qvinna från Ingå. – Han messade på latin och skulle hafva folk att bikta, förr än vi gingo till Herrans bord, och då drack han vinet sjelf, så att en fattig kristen icke fick smaka’t.

89 – Men under kung Johan hade vi goda tider; då sålde vi mycket humle till Stockholm, – invände en borgare.

90 – Säg det! Ja, men kung Karl lät hänga tre fogdar på en dag, och Gud välsigne honom för det, – hördes en annan röst säga i folkskaran.

91 – Bia lite, till dess unge kung Gösta får fred med Ryssen och Polacken, så skall han göra det samma med herrarne, det är han karl till! – utropade en af herr Stens underhafvande.

92 – Ja, det är han karl till! – upprepade tjugu röster på en gång. Det låg en stark förtröstan och en fruktansvärd hämdlust i detta utbrott af folkkänslan. En mansålder af förtryck sökte sig luft.

93 – Länge lefve kung Gösta! – skrek nu en röst och efterföljdes strax af hundrade andra, som instämde. Det var dock en utmaning mot adeln, när man ej hade mod eller beslutsamhet att sjelf skaffa sig rätt.

94 – Men hvem var han, som prisade Sigismundus? – frågade någon.

95 – Det var herr Olof Dufva, som tjent papisterne, – svarade en annan.

96 – Nej, nej, han har fått lejd och svurit konungen tro, – anmärkte en tredje.

97 – Någon var det. Låt oss doppa honom i ärligt finskt saltvatten!

|217|

98 Man såg sig om, men den sannskyldige var försvunnen. Hopen begynte skingra sig, landtboarne för att återvända till sina hemorter, stadens invånare för att begapa de höge gästerne hos Rechardt Bögman, när en röst hördes ropa, man visste ej hvar: –konsekvensändrat/normaliserat Sigismundus vivat!språk: latin Alla sågo på hvarandra, och i nästa ögonblick greps mängden af ett för det lugna finska lynnet ovanligt raseri. Under ropet: Polackar! Polackar! rusade några hit, andra dit, på jagt efter landsförrädaren; men sökandet blef fruktlöst. Sam, hvilken förstått så mycket af talet på kyrkovallen, att det gällde de båda täflande konungarne, hade smugit sig upp i klockstapeln och från dess tornglugg låtit höra det förrädiska ropet. Snart var han åter ute i det fria och nog oförskämd att insmuggla en brinnande fnöskbit i örat på en landsbos närastående, ispända häst. Djuret kände en häftig smärta och skenade med sin kärra midt igenom folkmassan. Under förvirringen och tumultet bragte ogerningsmannen snart sin person i säkerhet.

4. Stjerntydaren.

99 Den manhaftige qvartermästaren Ivar Bertilson och hans brune följeslagare hade, efter hvad de sett och hört på kyrkovallen, funnit rådligast att hålla sig inne i sin bostad till mörkrets inbrott och lyckades af sitt värdfolk erfara hvad desse fått veta af roddarne på det kungliga skeppets slup. Enligt deras berättelse förde skeppet Tre kronor ingen ringare person om bord, än konungens yngre broder, hertig Karl Filip af Södermanland, hvilken, nu 14 år gammal, hade på enträgen begäran fått sin moders, enkedrottningens, tillstånd att göra sin första längre sjöresa med en eskader, som förde trupper från Stockholm och Åbo till Narva. En svår storm hade skingrat eskadern på höjden af Hangö, och då vinden låg styf emot samt Tre Kronor äfven medförde några förnäma damer från Åbo, hvilka lidit af sjösjuka, hade hertigen velat söka hamn och landsätta fruntimren vid Ekenäs.

|218|

100 Pater Padilla sammanlade dessa underrättelser med hvad han nyss erfarit om sinnesstämningen på orten och befarade med skäl, att ort och tid icke voro gynsamma för hans beräkningar. Han beslöt att redan följande dag söka ett annat fält för sin verksamhet, men derförinnan ville han förvissa sig, om icke, såsom hans tolk förmodat, ett katolskt hjerta klappade under den lärde och vidtfrejdade mäster Sigfrid Aroni lutherska messhake.

101 Så snart mörkret inbrutit, styrde patern och hans följeslagare således sina steg mot den lärde mannens bostad, denna gång qvarlemnande Sam, om hvars senaste bedrifter de, till lycka för honom, sväfvade i fullkomlig okunnighet.

102 Qvartermästaren kände bostället, och efter något trefvande genom trånga, mörka och smutsiga sidogator, nalkades de båda vandrarne ett litet lågt och tarfligt hus på höjden på slottsbacken, ej långt från ruinerna, der de vid dager skulle hafva fägnats af den mest förtjusande utsigt öfver staden, hafsviken och närmaste skärgård. Från en mörk och låg förstuga inträdde de i en lika låg boningsstuga, hvilken jemte en studerkammare, som tillika var sofrum, utgjorde då varande pastors i Ekenäs tarfliga bostad och härden för många vetenskapliga forskningar, likasom för många märkvärdiga profetior, bestämda för nästa års almanacka. En flammande brasa brann i den bofälliga, nedrökta spiseln, der man tillredde aftonvarden, och qvartermästaren ville slå vad, att der icke bestods något annat än hafregröt. Allt i denna boning, från de grofva träbänkarne till de små fönstren, der en del af de söndrade glasrutorna ersatts med oljadt papper, vittnade om en fattigdom, som gjorde krigarens förmodan ganska sannolik. Endast ett stort, konstrikt väggur, ur hvars tafla vid hvarje klockslag framträdde en figur, föreställande Tiden med lia och timglas, lät ana härvaron af en berömd matematiker.

103 Vid spiseln stod en torftigt klädd qvinna om vid pass 50 år, belyst af eldskenet, medan hon rörde i grytan. Utan att vända sig om eller invänta en fråga, yttrade hon kärft till de inträdande:

104 – Kom igen i morgon; mäster Sigfrid har icke tid.

105 – Säg åt mäster Sigfrid, att här äro resande, som önska få tala med honom, och det nu strax! – yttrade qvartermästaren på sitt vanliga framfusiga sätt.

|219|

106 Qvinnan fortfor med sitt arbete, utan att bevärdiga de nykomne med en blick, och upprepade:

107 – Jag säger eder, att han icke har tid. Gån er väg, han är icke hemma.

108 Det låg i den talandes ton någonting stolt, som kom qvartermästaren att sänka rösten och mera höfligt tillkännagifva, att en lärd doktor från Tyskland önskade rådfråga den berömde mäster Sigfrid om saker af vigt.

109 Nu vände qvinnan sig om, betraktade främlingarne med ett par kloka, forskande ögon och svarade blidare, att hennes man velat begagna den stjernklara aftonen för att akta på himlens tecken och nu befann sig ute på fältet. Hon ville icke bedja dem invänta hans återkomst, emedan han ofta brukade dröja derute till långt in på natten.

110 Pater Padilla lät säga genom sin tolk, att också han vore något bevandrad i stjernkunskapen och vore lycklig att få rådfråga en så ryktbar vetenskapsman, som mäster Sigfrid, just under öppen himmel.

111 Dessa ord förfelade icke sin verkan på qvinnan, som med en märkbar tonvigt uttalat ordet min man och i all sin fattigdom kände sig stolt deröfver. Hon tände en lykta, bad främlingarne följa sig och vägledde dem ut genom gården till den fria och öppna höjden invid ruinerna. Oktoberhimlen, rensad af stormen, var nu fullkomligt klar, djupblå och hög i stjernornas tindrande sken, luften mild och månen ännu icke uppgången öfver horizonten. Ingenting, icke ens de låga ruinerna, skymde här den vida synkretsen; allt i den stilla aftonen bar ett intryck af den oändliga rymden och Allmaktens majestät. Den dunkla jorden tycktes i stum tillbedjan ligga vid foten af den Eviges glänsande thron och begrafva sina små strider, sina fåfängliga tankar och sina vanskliga beräkningar i verldsaltets omätliga djup. Endast i menniskors hjertan rörde sig under allt detta en liten stoftverld af sjelfviska atomer. Lyktan gick förut, och de två männen följde, till dess att de mellan stenar och grus uppnådde en liten platå på kullens öfversta topp.

112 Här låg i det bleka ljuset af stjernhimlen en man i halfliggande ställning, insvept i en lappmudd, stödd mot ett klippstycke och lutande kinden mot venstra handen. I högra handen höll han ett stålstift, med hvilket han, tid|220| efter annan, prickade märken i ett stort pergamentsblad, förmodligen en stjernkarta, hvars figurer och lägen han kände så väl, att han icke behöfde anstränga sina ögon i dunklet. Han märkte icke de kommande, hvilka stadnade ljudlöse i hans närhet för att betrakta honom och stadnade så länge, att den otålige krigaren slutligen med en hostning gaf deras närvaro tillkänna. Nu föll skenet från lyktan på en lång, men af ålder och mödor böjd, gråskäggig man, hvilken tycktes närma sig 70-taletkonsekvensändrat/normaliserat, om han ej redan uppnått detsamma. Han var mager af svält och nattvak, bar grå mustacher och yfvigt pipskägg, håret glest och grått, den fårade pannan hög och tankediger, de ljusblå ögonen stora och drömmande, drägten tarflig ända till armod. Han väcktes ur sina tankar af ljusskenet och yttrade missnöjd:

113 – Är det du, Anna? Jag har ju sagt dig, att jag icke vill störas.

114 – Här är en doktor från Tyskland, som reser i morgon och vill tala med mästaren, – svarade hustrun ödmjukt.

115 Mäster Sigfrid reste sig i sittande ställning, räckte främlingen en kall hand och frågade på tyska hvarmed han kunde vara till tjenst.

116 Pater Padilla hade öfverläst sina ord. Han flyttade genast samtalet in på det lärda område, der de öfrige åhörarne ej kunde följa honom, och förklarade på latin, att han var läkare och stadnat i mycken ovisshet, om man borde eller icke borde tillskrifva stjernorna något inflytande på gångbara sjukdomar.

117 Mäster Sigfrid svarade på samma språk den bekanta formeln: stellæ inclinant, non necessitantspråk: latin (stjernorna föranleda en benägenhet, men icke ett nödtvång), hvarefter han med en för hans ålder oväntad liflighet började tillämpa denna formel på rådande farsoter, när i detsamma hela nejden klart upplystes och en stor eldkula ilade öfver himmelen från vestra horizonten i en lång, flammande båge åt sydost. Skenet kom så oväntadt, plötsligt och starkt, att de fyra personernas drag likasom grepos i flygten af ljuset och fotograferades i en åskådning: en iakttagelse, som icke undgick qvinnans forskande blickar. Der framlyste något i den tyske herrns ögon, som kom henne att hviska till mäster Sigfrid på finska språket: konsekvensändrat/normaliserat–konsekvensändrat/normaliserat akta dig för den karlen!konsekvensändrat/normaliserat

118 Men för den gamle vise var i detta ögonblick menniskan endast ett grand af stoft. Sedan han följt meteorens|221| lopp och antecknat dess bana på stjernkartan, reste han sig till sin fulla längd, utsträckte sin högra arm mot horizonten, der skenet ännu tycktes dröja med silfverglans i hafvets uppstigande töcken, och sade högtidligt:

119 – Si Guds skrift på himmelen! Ho är jag, Herre, att jag vill utransaka din hemlighet eller mäta ditt mått? Hvar var jag, när morgonstjernorna alla sjöngo ditt lof? Herre Gud, du är en konung, herrligt beprydd, ljus är din klädnad, helighet är din bonings prydnad. Du talar och kallar verlden, du skrifver din skrift på himmelen från det ena solhvarfvet till det andra. Men de höra icke din röst, Herre, de förstå icke din hand, som skrifver i stjernorna. Ofta hafver du näpst dem: hvad hafver det hulpit? Bättra dig, mitt folk, förrän din Guds ansigte vänder sig bort från dig och du stöter din fot mot de mörka berg!

120 Efter dessa ord knäppte mäster Sigfrid sina fromma händer och stod en stund försjunken i bön. Sedan återtog han sitt afbrutna tal om kometer och irrbloss på samma punkt, der han slutat.

121 – Till det tredje, – fortfor han, – medan denna meteoriska eld håller på att brinna och han hvar dag med hela himmelens lopp blifvit ryckt omkring jorden och vädret, församlar och drager han till sig af vädret de naturliga fuktigheter, som dit uppstigne äro och skulle tjena till regn och dagg, och upptänder vädret med hetta. Deraf följa då stor torka och hetta, som säden och allehanda vexter skadeliga äro. Thy måste deraf följa oår, hunger och dyr tid. Så följer vidare deraf, att förgiftige vaporesspråk: latin endels af jordens eget förgifver det, som hon af den första förbannelsen ärft hafver, af sig föda skadeliga djur och ohyra samt förgifva hela luften med sig, likasom en liten droppe förgift, gjuten i en hel åm vin, förgifver det alltigenom. Hvarför allehanda lefvande djur, som igenom vädret uppehålla sitt lif, att de draga till sig och gifva ifrån sig, till att utdrifva det heta vädret och indraga igen det kalla, lifvet till vederqvickelse, varda af det förgifna vädret förgifne, och deraf förorsakas mångahanda sjukdomar både bland folk och fä, såsom pestilentie, brännsot, bröstsot eller någon annan allmännelig farsot, som går öfver många land allt på en tid, såsom den bröstsjukan anno 1580*)Mäster Sigfrids egna ord om kometen 1607..

|222|

122 Det är sannolikt, att den lärde och fromme mannen på detta sätt, glömsk af tiden, skulle hafva underhållit två tålmodige åhörare ända till morgonens inbrott med detta föredrag i hans tids naturvetenskap, derest icke den tredje bland desse gifvit tillkänna sin opposition med ett ljudeligt snarkande. Hustru Anna uppväckte temligen omildt den bivuakerande krigaren, anmärkte, att ljuset i lyktan var snart utbrunnet och att hon för sin del icke ämnade ådraga sig bröstvärk i dimman. En tät, från hafvet uppstigande mist, som betäckte stjernhimmelen och naturligtvis hade frambragts af meteoren, gaf hennes ord en vigt, som de troligen annars förfelat, och ej utan stapplande mellan stenarne återfunno de fyra vandrarne vägen till boningshuset.

123 Det finns intelligenser, så omfattande, starka och klara, att de känna sig lika hemmastadda i den jordiska tillvarons brokiga äflan, som i andens och idéernas öfversinnliga verldar. Mäster Sigfrid Aronus Forsius, Finlands förste erkände vetenskapsman, hvilken Messenius på sin tid kallade »vår ojemförlige matematiker», synes hafva varit mera förtrogen med stjernornas lopp, än med de företeelseroriginal: företelser på jorden, hvilka närmast inverkade på hans dagliga lif, och om han gaf akt på naturens tecken eller förutsade rikens undergång, är det icke sannolikt, att han haft minsta aning om beskaffenheten af sin svarta rock, förrådet i spanmålsboden eller inkomsterna från Ekenäs pastorat. I sådana utom vetenskaperna liggande frågor var han ett barn, som behöfde sin sköterska, och en sådan blef för honom hans hustru, Anna, en person så litet känd af en otacksam efterverld, att man numera icke ens med säkerhet vet hennes namn. Hon gick obemärkt genom verlden, förlorad i hans glans och känd allenast af alla hjertans ransakare, men utan henne skulle den mångbepröfvade mannen sannolikt icke haft en tjenarinna, som vårdade honom, eller en halmkudde, mot hvilken han kunde luta sitt grånade hufvud.

124 När mäster Sigfrid, till hennes förtrytelse, ännu på sena qvällen införde den tyske doktorn i sin studerkammare för att för honom utreda de himmelstecken, hvilka antydde ett snart förestående stort, allmänt och långvarigt krig i hjertat af Europa, vågade icke hustru Anna invända något deremot, men beslöt i sitt sinne, att besöket icke skulle blifva alltför långvarigt. Hon affärdade Ivar Bertilsson, till dennes stora belåtenhet, med löfte att sjelf led|223|saga främlingen till hans bostad, och satte sig med sina strumpstickor så nära till kammarens glesa dörr, att hon utan svårighet kunde höra hvarje ord, som sades derinne. Hon skulle icke varit en så lärd mans hustru, om hon icke förstått latin, när hon behöfde förstå det.

125 De båda männen hade vid pass en timme varit fördjupade i ett samtal om astrologin, när mäster Sigfrid råkade anföra nederlaget vid Kerkholm år 1604, hvilket han förutsagt, såsom ett ovedersägligt bevis på stjernornas inflytande.

126 – Ja, – anmärkte doktorn, – alla himmelens makter hafva tydligen dömt den tyranniske och förrädiske hertig Karl samt hans afföda till en neslig undergång. Sjelf fick han icke länge njuta frukterna af sitt uppror mot sin rättmätige konung. Hans son, hertig Gustaf Adolf, har blifvit tuktad af Danmark, hans ätt har blifvit stött ifrån Rysslands thron, och inom kort skall det legitima konungahuset åter regera i Sveriges rike.

127 Mäster Sigfrid svarade förvånad, men lugn, att han sedan 15 år icke kände några andra hertigar i Sverige, än hertigarne Karl Filip och Johan af Östergötland. Och då hans ärade gäst tycktes vara föga bevandrad i det urgamla svenska rikets konungabalk och rättsförhållanden, ville mäster Sigfrid upplysa honom, att riket vördat en sträng, rättvis och statsklok konung, kallad Carolus, den nionde af sitt namn enligt Johannis Magni rikshistoria, och derefter en af Gud med många herrliga gåfvor utrustad ung konung vid namn Gustavus Adolphus, den andre benämnd, hvilken den Herren, som råder öfver himmel och jord, bevare till ett långt och lyckosamt regemente. Hvad åter angick stjernornas inflytande, ville mäster Sigfrid icke lemna det osagdt, att den oförliknelige mästaren i all stjernkunskap, hans egen store lärare, Tycho Brahe, hvars själ Gud fröjde i himmelen, redan anno mundispråk: latin 1572 iakttagit af särskilda tecken i stjernbilden Cassiopea, att i Finland skulle födas en furste, den der himlarnes herre förut bestämt till en väldig hjelte och folkens befriare, särdeles från det betryck, som den rena evangeliska läran nu mångenstädes hade att utstå i tyska riket och andra länder. Hvarför, och då mäster Sigfrid icke kunde annat förstå, än att stjernorna dermed syftat på den unge och välsignade herren Gustavus Adolphus, som väl icke varit födder i Finland, men dock såsom dess storfur|224|ste, så att säga genom en providentia divinaspråk: latin, blifvit detta landets inföding och rätte medborgare, hvar och en kunde häraf klarligen förnimma, att de himmelska makterna med en besynnerlig cura et favorespråk: latin vårdade sig om just detta konungahus och liksom prædestinerat det samma till det högsta och ärorikaste värf pro salute gentiumspråk: latin, det är: alla nationers kristelige välfärd.

128 – Den högt berömde mäster Tycho skall dock hafva senare menat, att stjernans utkorade skall födas under en conjunctiospråk: latin af Venus, Jupiter och Mars, hvilket skett med den unge prins Wladislaus af Polen. Och lär det synbarligen vara han, som i hela verlden skall återställa den rätta kristna tron, – inföll doktorn med ett djerft småleende.

129 – Du misstager dig, höglärde confraterspråk: latin – återtog mäster Sigfrid kallt. – Tycho Brahe har aldrig sagt något sådant. Om han sagt det, skulle det icke hafva refererat till prins Wladislaus, som är född under Saturni inflytande, och ändtligen, om allt vore såsom du förmenar, så skulle prins Wladislaus icke kunna införa den rätta kristna tron, emedan han sjelf bekänner sig till den förmörkade och fördömliga papistiska läran.

130 Man hade nu kommit till den ömtåliga punkt, der mäster Sigfrid så litet tycktes motsvara Ivar Bertilsons förhoppningar. Men doktorn ville ännu icke gifva segern förlorad.

131 – Ärevördige mästare, – yttrade han i en aktningsfull ton, – det anstår icke mig att med dig disputera om saker, som du måste bland alla nu lefvande menniskor känna bäst. Jag har förnummit om dina besvärliga resor i den högsta norden. Jag har med beundran läst dina många prognosticaoriginal: prognotisca, din physica, som handlar om naturens utgrundande, dina berömda afhandlingar om kometerne och andra dina skrifter, som nu uppfylla verlden och prisas af alla lärde män. Men ett har förundrat mig, nemligen huru en sådan man kunnat belönas med en så svart otack, huru en man, som gjort sitt land och vetenskapen så stora tjenster, kunnat vedergällas med falska anklagelser, fängelse och alla slags lidanden, ända till sträckbänken, – ja, förlåt mig, ärevördige herre, huru en man, som alla Europas furstar borde täfla om att upphöja till höga äreställen och inkalla i sin rådkammare, nu bebor denna fattiga koja i en aflägsen provins och icke kan på sin ålderdom fägna sig åt någon be|225|qvämlighet. Jag förstår, att den vise aktar denna verldens ära, gunst och rikedom ringa; men tänk dig, store mästare, hvilken vinning det vore för hela verldens vetenskap och din egen forskning, om du utrustades med tillräckliga hjelpmedel för att med framgång studera naturens lagar! Har du aldrig tänkt på en sådan lycklig ställning, vördige herre?

132 – När jag var ung, tänkte jag stundom derpå, – svarade mäster Sigfrid med en ofrivillig suck, – men jag har längesedan lärt mig att nöjas med en ringare lott. Jag sätter mig icke till doms öfver hvarken det förflutna eller det närvarande: det sker dock allt efter Guds vilja, det är allt till vårt bästa.

133 – Men om det ännu vore möjligt för dig att i en lyckligare ställning arbeta för Guds ära och mensklighetens väl? Om det funnes en furste, nog vis och nog ädelmodig för att uppskatta dina förtjenster och erbjuda dig ... ett observatorium, försedt med de bästa instrumenter för stjernkunskapen? Om du der, såsom Copernicusoriginal: Corpernicus eller Tycho Brahe, kunde förvåna verlden med stora upptäckter, vore icke detta en Guds skickelse, som rikeligen skulle belöna alla dina försakelser?

134 – Nej, nej, tala icke derom; det är för sent, jag vill icke tänka derpå! – utropade den gamle forskaren, upprörd vid dessa utsigter, som stodo i en så bjert motsats till hans nuvarande fattigdom och till dessa bristfälliga, för det mesta sjelfgjorda trianglar, cirklar och kikare, som utgjorde hela hans vetenskapliga arsenal.

135 – Det är möjligt och icke för sent – yttrade främlingen med tonvigt på hvarje ord. – Jag vet en furste, som i ersättning endast begär din tacksamhet och några obetydliga tjenster, som du lätt kan göra honom med ditt inflytande här i landet.

136 – O, mina stjernor! Mina kära stjernor! – utropade mäster Sigfrid, som endast fäste sig vid de första orden. – Vet du väl, främling, att man ock har förbjudit mig att tyda himmelens tecken? Jag har så många vedersakare. De uttolka illvilligt mina prognostica, de vilja förmena mig att läsa Guds skrift på himmelen. Ja, du förnimmer det nog, jag är fattig och öfvergifven; i hemlighet måste jag såsom en brottsling stafva uti naturens stora bok och förtiga så mycket, som dock bränner uppå mitt hjerta. Ingen tror|226| mig! För hvad har jag lefvat? Hvad kunde jag icke läsa i rymderna med en god flandrisk tub, och du ser: jag har knapt ett rör, en kompass, en sextant, som duger till något. Der på höjden har jag sjelf inslagit en stång för att utmärka meridianen. Hvilket elände, icke sant? Och du säger ... du säger ...

137 – Jag säger ... – började åter främlingen, men han afbröts af hustru Annas röst utanför dörren:

138 – Hvad båtar det menniskan, om hon vunne hela verlden och toge skada till sin själ?

139 – Hvad vill du, qvinna? – sade den gamle mannen, misslynt öppnande dörren.

140 – Jag läser den heliga skrift; den är alltid god att hafva i frestelsen. För öfrigt har det nu klarnat. Jag har icke på flera år sett Merkurius lysa så förunderligt klar.

141 Mäster Sigfrid gick till den lilla glasrutan.

142 – Du har rätt, gif mig lappmudden, jag måste ut. Kom igen i morgon, höglärde confraterspråk: latin! Nu får jag icke försumma planeternas sammankomst. Hade jag blott en flandrisk tub! O, mina stjernor, mina kära stjernor!

5. Om en solstråle i hösten.

143 Efter en genomvakad natt i det högsta sällskap man på jorden kan äga, nemligen stjernorna, sof mäster Sigfrid följande morgon ännu klockan 8. Hans trogna hustru, som vakat med honom, hade dock redan hunnit sopa stugan, fodra deras enda ko och ställa grytan på elden för frukosten, när hon öfverraskades af ett oväntadt besök. En grannt utstyrd herretjenare frågade, om högvördige pastorn kunde mottaga några resande, som ville besöka honom. Hustru Anna gissade af tjenarens drägt, att man icke kunde afvisa sådana resande, och bad dem träda in, medan hon väckte sin man i sofkammaren. Strax derpå öppnades dörren för en ung fröken, åtföljd af en officer och en liten halfvuxen tjenarinna. Den unge krigaren föreställde för husets värdinna Kjerstin Fleming, hoffröken hos hertiginnan af Öster|227|götland, samt sig sjelf som ryttmästaren Silfversparre vid Nerikes dragoner. De befunno sig här på genomresa till Svidja gård och ville icke lemna Ekenäs utan att betyga sin aktning för dess berömde kyrkoherde. Den unga fröken tillade förbindligt, att hon och hennes mor förut haft äran göra mäster Sigfrids bekantskap i Stockholm, men hennes mor var nu trött efter en svår sjöresa och nödgades söka någon hvila i deras bostad.

144 Hustru Annas kloka och vänliga ögon hade under dessa få ord redan hunnit granska de nykomne, och hennes första fruktan för ett så förnämt besök i den fattiga preststugan hade redan försvunnit vid anblicken af den unga frökens intagande personlighet. Kjerstin Fleming liknade mera ett oskyldigt barn, som tog sina första steg i verlden, än en flicka, som redan i två år vunnit den icke alltid lyckliga erfarenheten af ett hof. Hennes vext var snarare under, än öfver medellängd, hår och ögon mörkbruna, dragen icke nog regelbundna för att kallas sköna; men glansen i hennes blick var intensiv som en solstråle och det stundom skalkaktiga löjet på ett par fylliga läppar så godmodigt, som om hon ännu aldrig vetat hvad sorg eller bitterhet voro i verlden. Det enda, som röjde adelsdamen, var den värdiga, behagfulla och otvungna hållningen samt ett mera vårdadt sätt att uttrycka sig, än man den tiden var van att vänta hos Flemingska slägten, eller åtminstone hos dess manlige ättlingar. Hustru Anna kunde blott icke utgrunda, om denna unga fröken sett sina sexton somrar eller tjugu eller måhända ännu ett par deröfver, ty om hennes barnsliga löje var sexton år, läste man deremot i de stora, klara och tänkande ögonen årtalet tjugu.

145 – Mäster Sigfrid, – sade den unga fröken, sedan hon vördsamt helsat den inträdande, – jag står i skuld till eder för de nyttiga lärdomar ni var nog god att gifva mig i Stockholm för två år sedan. En man, som tänker på så stora och vigtiga ting, kan icke minnas en sådan obetydlighet, som en liten oförståndig flicka, men jag gör mig en stor ära af att i nära sex månader hafva fått vara eder lärjunge. Tror ni jag glömt eder bok »Om själen» och huru ni lärde mig drömmarnas betydelse?

146 – Fröken Kjerstin måste ha haft en ofantlig nytta af eder undervisning, ty hon drömmer både vaken och sofvande, – inföll den unge officern småleende.

|228|

147 – Tro icke det, käre mästare! Jag drömmer nu sällan annars än halfvaken, och då roar det mig mest att drömma om ting, som öfvergå mitt förstånd om dagen. Hvad säger ni om en dröm, som just angick er sjelf?

148 – Drömmar äro af två slag, min käraste lilla fröken, – svarade mästaren, som kände sig varm af så mycken godhet, förenad med så mycket behag. – En part kommer af blodet och är gemenligen olustig, såsom när man för mycket ätit; en annan kommer af hjertats affekter, hvilka vi endels räkna till själen, och kan vara stundom sorgelig, stundom glader. Dock skall man intet lägga för mycket märke dertill; ty ändock Gud kan väl skicka oss drömmar, som något betyda, hvilket vi se af skriften och egen erfarenhet, så är dock mesta delen att likna vid dimba eller väder, som öfver jorden går, det ingen varaktig stad hafver.

149 – Nå, uttyd nu drömmen, som jag hade om er i natt, när jag ännu tyckte mig känna skeppet rulla för vågorna! Jag drömde, att ni satt i ett högt torn med jorden under edra fötter och himmelens stjernor som ett guldstickadt blått, glänsande täcke öfver ert hufvud. Ni var ung, ni var rik, ni hade omkring eder de skönaste instrumenter för eder vetenskap, och jag satt vid edra fötter och lärde visdom. Då sade ni till mig: se hit, jag har upptäckt en ny planet bakom Saturnus, och der är den sälla boning, som en dag skall blifva oss anvisad! Jag såg i eder kikare, jag såg en lycksalig ö på himmelen, och derifrån utgingo strålar af ett odödligt lif. Se, sade ni, af denna planetens kraft är jag vorden ung på nytt och kan göra dig evigt ung som jag sjelf. Nej, svarade jag, konung Johan hade fört med sig från England en skön marmorstod, som för många år sedan blifvit funnen i Rom och var från de gamle hedningar. Ändock nu denna bild är evigt ung, så vill jag icke vara den lik, utan hellre blomstra min korta tid som gräset på marken och sedan förgås. Då vardt ni vred på mig, eder panna mörknade, och ni vexte så hög som ett åskmoln på himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drömmen, käre mästare!

150 Mäster Sigfrid liknade vid dessa ord sjelf en drömmare. Han tänkte på sin ungdoms ärelystna förhoppningar: också han hade tänkt sig en framtid af ljus och ära;|229| hans första framgångar hade gifvit honom mod att bryta sig väg genom alla hinder till höjden af sin tids vetenskap. Det hade funnits ögonblick, när han kände sig stolt och rik såsom en konung öfver oändliga rymder och skådat ned på de okunniges mängd såsom på ett bugande folk. Nu var han fattig, gammal och beröfvad de hjelpmedel, som han behöfde för sina forskningar. Han kände sig såsom en tiggare på en konungs thron, och hans enda, hans trogna undersåte var en qvinna, fattig och förgäten såsom han sjelf. Men då kom i går afton en okänd, som förespeglade honom uppnåendet af hans hemliga längtans mål, och nu kom ett skämtande barn att säga honom detsamma i sina nyckfulla drömmar. Hvad skulle han tänka? Var det en frestelse? Eller var det ett förebud till nya och lysande framgångar? Han besinnade sig några ögonblick och svarade:

151 – De drömmar, som något betyda, hafva gemenligen det i sitt följe, som motsatsen är, det ni ock se kan för edra ögon, min nådiga fröken. Dock vill jag intet förtiga, att ju Gud understundom sänder oss liknelser till det, som i framtiden ske skall, såsom konung Pharaos dröm, den Josef uttydde. Om så skulle ske, att Gud sänder mig, gamle och fattige man, någon oförutsedd lycka i denna verlden, det fast otroligt är, men dock intet omöjligt, efter ju Gud kan förvandla alla menskliga ting, så lär det snarligast vara att tillskrifva vår unge och nådige konungs besynnerliga gunst för lärdom och vishet, hvilka nu börja förkofra sig under hans regemente. Tänk dock icke mera på mig, allra käraste fröken, utan säg mig fast hellre något om edra egna studier i lärda och nyttiga kunskapsstycken.

152 – Om jag fördristar mig tala i frökens ställe, der hon för blyger är att förtälja sina egna meriter, – inföll ryttmästaren, – så må käre far veta, att i Sveriges rike finnes nu ingen, den der kan leka på harpa så ljufligt, som fröken Kjerstin. En afton i våras satt vår nådige konung väl timmen lång och hörde på strängaspelet, förglömmande alla de Moskoviters väldiga krigsbasuner. Och vore icke fröken Ebba Brahe allaredan densamma, så menar jag enkedrottningen finge snart nya bekymmer om rikets framtid.

|230|

153 Om icke mäster Sigfrid varit vanare att beskåda aflägsna himmelska stjernor än jordiska irrbloss, så skulle han kanske vid dessa ord hafva förmärkt ett hastigt förgående drömlikt skimmer i Kjerstin Flemings glänsande ögon. Innan ännu rodnadens röda vågor hunnit uppstiga från hjertat till halfva höjden af hennes jungfruliga kinder, svarade hon förtrytsamt:

154 – Det höfves ingen, och minst en krigsman, att föra lasteligt tal om sin konung. Vore Göran Tegel ännu vid makten, skulle ni bättre ha lärt att hålla tand för tunga. Käre mäster Sigfrid, tro mina ord, jag är så enfaldig som en skata i alla de stycken, der icke ni gifvit mig litet bättre förstånd. Ja, jag har redan förgätit det mesta af hvad ni undervisat mig om metaller och stenar.

155 – Fins icke någon sten, som fördrifver onda drömmar? – frågade åter Silfversparre med gycklande allvar.

156 – Diamanten lärer det fuller göra, – svarade mäster Sigfrid oskyldigt. – Och när man binder honom vid venstra sidan, är han god mot fiender, kif och trätor, raseri och mara. Annars, – fortfor han, utan att märka huru fröken Kjerstin hotande sträckte sin diamantring mot ryttmästaren, – annars är den kosteliga safiren af alla nyttigast, ithy att han styrker hela kroppen, låter menniskan vara väl tillfreds och ingifver henne gudeliga tankar. Det är ock sagdt om guld, när man det fint rifver och dricker, att det är godt mot hjertats affekter och hjertevärk samt uppfriskar den lifaktiga känslans ande i menniskan. Ty guld har något af solens natur. Det må en hvar pröfva efter sitt tycke; jag säger hvad de gamle före mig sagt. Såsom det om safiren säges, att den honom håller i munnen, han kan förutsäga tillkommande ting.

157 – Mästare, får jag bedja eder om något; och det mellan fyra ögon?

158 – Der som allra käraste fröken täcktes stiga in i min fattiga kammare, får jag väl höra’t, – genmälde den gamle, ungefär med samma känslor, som en mossbelupen tall ser en qvittrande sångfogel sätta sig på hans knotiga grenar.

159 – Ni sade något om safiren, – började fröken Kjerstin smekande, sedan hon väl tillslutit kammardörren. – Ni, som är en så vis man, behöfver icke safirer för|231| att förutsäga tillkommande ting. Ni läser dem i stjernorna och ... i händerna.

160 – Stjernorna äro från verldens begynnelse och lyda obevekliga lagar, men streck och linier i frökenhänder äro såsom de krusiga strimmor på stilla vatten, dem nästa vindfläkt utplånar af vattnet.

161 – Åh, mästare, ni vet bättre än jag, att linierna i menniskans hand lyda samma lagar som stjernorna. Ni har sjelf sagt mig, att för Gud finnes ingenting litet och ingenting stort. Men efter ni tycker mera om stjernorna, se här mitt horoskop, hvilket ni sjelf på papper nedskref för mig i Stockholm. Ni ville icke uttyda det då, efter jag så ung var, men nu är jag två år äldre. Det är en skuldsedel, ni måste fria den in.

162 – Låt det nu vara, allrakäraste fröken! Det är intet nyttigt för meniskan att veta tillkommande ting.

163 – Kan ni neka, att ni spått åt hoffröknarna i Örebro?

164 – Har det skett, så var det för deras faseliga nyfikenhets skull. När jag satt i Örebro fångtorn, fick jag mången god bit mat af qvinnfolk, och det var för att de ville fråga mig om den de mest hade kär. Intet behöfver ni fråga sådant; nog kommer han, när Gud vill.

165 Fröken Kjerstinsoriginal: Kjerstin blick uppflammade. – Jag frågar intet efter en hjertanskär, – gemälde hon stolt. – Jag vill veta hvad alla dessa underliga streck och ziffror betyda. Nej, mästare, det är ert eget fel. Ni har gifvit mig en gåta att gissa, här är den, jag begär uttydningen. Säg mig den stjerna, som råder öfver mitt lif!

166 Det var omöjligt att visa tillbaka denna fina, mjuka, ungdomliga hand, som framräckte det gulnade pappersbladet, fullritadt med Zodiakens tecken. Mästaren mottog bladet, granskade det omsorgsfullt och sade tvekande: – fråga mig icke!

167 – Och ni tror, att en qvinna kan gömma sådant två år i sin fatabur, utan att vilja läsa det. Vill ni då, att jag skall anse er konst som ett gyckelspel?

168 – Så mycket kan jag uttyda, – återtog tecknatydaren, – att der varit märkeliga tecken på himmelen i eder födelsetimme. Ni är född under lejonets stjernbild. Det lärer icke förundra en af er slägt.

169 – Visst icke, mästare.

|232|

170 – Lejonet gifver hugstora tankar, men intet långt lif. Det är icke många, som komma dermed till 50 år.

171 – Hvad säger ni, 50 år! Det är dubbelt mer, än jag hoppats lefva. Är der ej något annat?

172 – Der är Martis regemente före och efter en mörk punkt på firmamentumspråk: latin, och den är ej långt borta. I den punkten står Jupiter eder stjerna så nära, att det fast besynnerligt är. Allrakäraste fröken, tag eder i akt! När planeternes konung herrskar på himmelen, blifver han alla andra för stark. Det, som ej gifver sig under hans välde, varder gemenligen släckt eller allt sönderbrutet.

173 – Nej, ni skrämmer mig icke. Man står honom mot.

174 – Ja, med Guds makt, som är större, än hans. Gemenligen är det något, som dör i den menniska, hvilken står Jupiter mot. Men allenast den fattiga själen bergas, är allt annat ringa. Bakom den mörka eller fast mera skinande punkten stå ännu många små stjernor. En part brukar tyda detta som afkomma ...

175 – Jag är alltså född under stridande stjernor, som hela min slägt. Jag har en fiende ...

176 – Det har jag intet sagt.

177 – En motståndare då, om det likar er bättre. Jag skall stå honom stadigt emot, han skall ej låta mig länge lefva, men till sist skall jag finna ro bland stjernorna. – Var det ej så er mening, mästare?

178 – Min mening, – svarade mäster Sigfrid, – är, att Gud råder öfver alla sina skapade verk, och planeternes konung är likaså visst mot honom ett stoft, som alla himlakroppar i honom hafva sitt centrum och fäste. Vi löpa kring solen, och solen löper kring Gud. I honom allena är alltings hvila.

179 – Hvad, mästare? Är ni ock en af dem, som tro på den nymodiga fabeln, att jorden löper kring solen och icke tvärtom?

180 – Det är ingen fabel, allrakäraste fröken. Näst Guds ord, är detta det vissaste af allt visst. Har jag icke berättat er om den vise Polacken Copernicus? Men låt det nu vara. Ni ville, att jag skulle spå er i handen. Jag säger ingenting annat om den, än att det är en god menniskas hand. Gud välsigne er. Det är i eder något af örnen och något af dufvan. Ni är i stånd att låta edert lif för sanningen, der ni icke gifver det bort för den ni har kär.

|233|

181 Och dervid förde mästaren sin unga lärjunges hand till sina vissnade läppar.

182 Fröken Kjerstin rodnade, drog sin diamantring af fingret och tryckte den på yttersta spetsen af mästarens skrynkliga ringfinger.

183 – Mottag denna såsom ett obetydligt minne af eder tacksamma lärjunge, – sade hon varmt. – Jag skall ihågkomma er varning, och när jag en gång blifvit förståndigare, skall jag tänka, att jag är förlofvad med visheten sjelf. Gud beskydde eder, farväl!

184 Besöket var slutadt, de främmande aflägsnade sig. Nu ändtligen fick hustru Anna tillfälle att göra en fråga, som låg henne på hjertat.

185 – Vet du väl, – sade hon,konsekvensändrat/normaliserat – för hvilket pris du i går afton blef bjuden ära och rikedom?

186 – Nej, – svarade mäster Sigfrid. – Om det icke var för att tjena vår egen nådige konung, så måste detta bud hafva sändts mig antingen från konungen i Danmark eller från någon af Tysklands evangeliske furstar.

187 – Du misstager dig, – svarade hans hustru lugnt. – Du blef bjuden ära och rikedom mot vilkor att tjena konung Sigismund och den papistiska läran.

188 – O, mina stjernor! O, mina ungdomsdrömmar! – suckade den gamle mästaren, och en klar tår rullade utför hans tärda, gulnade kind.

6. Den farliga punkten på firmamentet.

189 Inemot tre månader efter besöket i Ekenäs, en kall vinterdag i Januari år 1616, återfinna vi fröken Kjerstin Fleming jemte hennes moder, ståthållaren Lars Hermansson Flemings enka, den högvälborna fru Anna Horn, numera i andra giftet förmäld med Tönne Göransson Gyllenbögel. De höga damerna hade gjort en för denna årstid lång och besvärlig resa till Pernå gård i östra Nyland, för att med sin närvaro hedra ståthållarensoriginal: såtthållarens på Kexholm Hans Stålhandskes bröllop med välborna fröken Elin, Kjerstins barndomsvän och dotter till den|234| berömde amiralen Henrik Tönneson Wildeman. Wildemanska slägten var genom Hornarne befryndad med Flemingarne, och de resande hade tillbragt med de nygifta en så glad julhelg, som det var möjligt under dessa oroliga tider. Kymmene kungsgård var icke långt från Pernå, och då fröken Kjerstins kusin, den tappre öfversten, sedermera landtmarskalken Henrik Fleming till Lechtis, önskat under en kort permission från de ryska fredsunderhandlingarna rådpläga med fru Anna om vigtiga familjeangelägenheter, stämdes ett möte med honom på Kymmenegård.

190 Den stolta och mäktiga forna gränsfloden Kymmene, som i en bred fåra bär mer än hundrade sjöars vatten till Finska viken, delar sig före utloppet i tvenne hufvudarmar, af hvilka den östra åter delar sig uti tvenne. Vid den östra af dessa och i närheten af vidsträckta, numera obehöfliga fästningsverk, ligger än i dag Kymmene kungsgård, hvilken en tid tillhörde Stureslägten, men vid tiden för vår berättelse begagnades af kronan såsom en afvelsgård för goda hästar och en mönstringsplats för kavalleri. Man har ett egenhändigt bref af Gustaf II Adolf, hvari han anbefaller dåvarande fogden Anders Nilsson att sörja för en god betesmark åt hästarne på Kymmenegård. För närvarande lågo der 200 nyss utrustade adelsryttare under Matts Olofssons befäl, färdige att snart afgå till hären i Ryssland. Gården vimlade således af desse unge krigare, hvilka från de rymliga stallen utledde sina hästar att vattnas vid den öppna forsen, som januarikölden icke förmått belägga med bojor. Ett lågt, men långt envånings trähus, som ofta herbergerat höga personer, erbjöd dock äfven utrymme nog för Henrik Flemings möte med sina resande slägtingar.

191 Klockan var 10 på förmiddagen, och den väntade gästen dröjde. Kjerstin Fleming gick ut till forsen och betraktade tankfull dess brusande våg, som mot de snöklädda stränderna förekom nästan svart. Hon var född och uppvuxen på Villnäskonsekvensändrat/normaliserat vid en leende hafsfjärd i Finlands sydvestra hörn, alltså från barndomen vän och förtrogen med böljorna. Men detta svarta vatten syntes henne dystert; det lefde och hvirflade ännu när hela naturen låg i dess vinterdvala; det var ett fritt, ett starkt och ett trotsigt vatten, men det visste icke sin tid, det var ett spöke från en sommar, som icke mer hade rätt att lefva. Fröken|235| Kjerstin kände sig snarare beklämd, än lifvad af dess öfvermäktiga trots och lyftade sina blickar till den gladare taflan af ryttaregrupperna på den motsatta stranden, när hennes lilla tjenarinna Maju brådskande nalkades henne från boningshuset och medförde ett bud, att hon genast skulle skynda tillbaka till gården.

192 – Är han kommen?

193 – Ja, fröken! Han och herr Henrik.

194 – Hvilken han?

195 – Kungen.

196 Fröken Kjerstin skyndade icke, hon flög. Hon liknade snöripan, hvars lätta fjät knappt märkas på vinterdrifvorna.

197 Hon smög in genom en sidodörr och fann hela huset i rörelse. Man visste, att konungen väntades till de finska ständernas landtdag i Helsingfors; man visste, att han för flera dagar sedan anländt till Viborg; men man visste icke om och när han vid genomresan skulle gifva sig tid att dröja på Kymmenegård. Liksom sin fader Karl IX i hans unga år, kom äfven Gustaf II Adolf oväntad, för att öfverraska sina fogdar oberedda, dem icke alltid till hugnad och konungslig ynnest. Man hörde honom skämtande säga, att när någon varit fogde i sex år, kunde en sådan gerna hängas utan ransakning; han vore då väl meriterad. Och särskildt i Finland, der redan mången kunglig stadga förgäfves sökt stäfja underslef och utpressningar, fick detta skämt ett alltför verkligt berättigande.

198 Fogden Anders Nilsson på Kymmenegård tycktes höra till de sällsynta undantagen. Konungen hade kommit oväntad i en lätt, med två hästar förspänd släde, endast åtföljd af Henrik Fleming och en kammartjenare, medan sviten följde en timme derefter, och försummade intet ögonblick att göra sig personligen underrättad om krigsfolkets mansstyrka, förplägning och utrustning, kungsgårdens skick och fogdens räkenskaper. Han hade ett skarpt öga för alla brister och fann icke få sådana. Ryttarne uppställdes på isen nedanför forsen och undergingo en sträng mönstring. Än kasserades obrukbara pikar, gevär, pistoler och huggvärjor, än söndriga kyller eller förslitna stöflar, än åter eländiga, sadelbrutna hästar, som skickats i rusttjenst från herregodsen, och så vidare i fortsättning ända till räkningarna för hö och halm. Men när han mönstrat allt och|236| fått höra mången undskyllan »för tidens lägenhet», som man då gerna uttryckte sig, täcktes hans nåde säga till manskapet, att deras landsmän förhållit sig manligen emot de Moskoviter och att han hoppades de nye rekryterne skulle göra detsamma, hvarpå följde ett skallande eläköön kuningasspråk: finska (lefve konungen), – ett rop, som fördubblades, när han på finska tillade orden: Jumala warjelkoon teitä, pojatspråk: finska (Gud beskydde er, gossar!). Han kände sitt finska folk, han hade ju redan som barn åtföljt sin fader till Finland och under långa vintrar blifvit förtrogen med detta land. De unge axelbrede, bristfälligt utrustade, i finska »bondepaltor»*)Jakob De la Gardies uttryck 1625. klädde ryttarne på sina magra, oansenliga hästar voro dock af det stål, hvarmed Gustaf II Adolf vann sina segrar, och 15 år derefter skulle måhända en glesnad skara af samme ynglingar, då pröfvade veteraner, stå som en mur vid Breitenfeld, klättra uppför Würtzburgs murar eller stupa vid Lützen med sin älskade konung. Just det, att alla dessa segrar och öden ännu lågo i framtidens sköte, såsom den uppstigande furan gömmer sig i en späd telning, hvilken en hand kan afbryta och en fot förtrampa, just det, att så mycken ära, så mycken storhet ännu voro endast en framtidsdröm, ett hopp, en hägring i det aflägsna fjerran, just detta gaf en så egen stämning åt desse unge krigare, som nu för första gången skyldrade gevär för ynglingafursten. Det fanns ingen bland dem, som icke i detta ögonblick, under hans anförande, kände sig stark nog att eröfra verlden. De voro finske ryttare, alltså lugne, tålmodige, beredde att vänta sin tid; de brusade icke upp, de rörde sig icke i ledet, de sutto som bildstoder i sina sadlar, men de kände inom sig, att för en sådan konung kunde de dö. Och han förstod dem, såsom han alltid förstod sina krigare.

199 Han vände sig till befälhafvaren och sade:

200 – Matts Olofsson, se om det der folket väl, det är något att göra af. Öfva dem alla dagar i ledet. Se till, att ingenting felas i deras förplägning, men ofreda de bönder, gör kort process. Hästarne äro svältfödda och endels illa inridna, munderingen tarfvar eftersyn. Det rätter med görligaste. I öfrigt är jag nöjd med truppen ... Stålhandske!

|237|

201 En ung officer af konungens ålder red fram ur sviten.

202 – Se på honom, Matts Olofsson. Han har tjenat sig upp från simpel soldat. Han känner våra nya karbiner. Stålhandske, rid i morgon till Viborg med mina order och utvälj i slottsarsenalen de bästa gevär du kan öfverkomma. Det blir för din trupp, Matts Olofsson. Skaffa dig skicklige byssesmeder, dem man ju får här i landet, och låt göra efter den lätta modellen. Jag vill, att karlarne skjuta på fri hand.

203 I detta ögonblick nedgick den sömniga vintersolen i sydvest och färgade aftonhimlen. Ett rödt sken, hälften lusteld och hälften blod, utbredde sig öfver det snöiga landskapet, den svarta forsen, folkvimlet på gården och ryttarnes orörliga led. Konungens för alla synliga gestalt på den kulle vid stranden, från hvilken han mönstrat truppen, öfvergöts med purpur, och hans blick glänste. Han hade kommit från fiendeland och kände sig åter omgifven af en natur, som han förstod, och ett folk, som älskade honom. Ett skimmer af välbehag flög öfver hans ungdomliga, manliga drag. Krigaren och konungen var 21 år gammal; han hade ännu icke hårdnat för mildare intryck, ja, han lefde icke nog länge för att någonsin hårdna. Men han var dock i hvarje tum en konung; han slösade icke med ord. Stum slöt han sina tankar inom sitt unga bröst, gaf ett tecken att mönstringen var slut och återvände till gården.

204 Bland de många åskådarne vid stranden befann sig äfven fröken Kjerstin Flemming med sin tärna Maju, okänd och obemärkt. När återskenet från aftonhimmelen kastade sin glans öfver den kunglige hjelten, syntes samma sken än högre färga den unga frökens kinder. Hon hörde folkets beundrande utrop, hon såg sin lilla Maju klappa händerna af förtjusning, men hon förblef stum som den hjelte, mot hvilken allas blickar riktades. Tankfull återvände hon med de öfriga till gården och inneslöt sig med sin moder i fogdens enskilda rum, dit de resande dragit sig undan, för att lemna plats för konungens svit.

205 Deras närvaro blef dock icke länge obemärkt, och snart medförde Henrik Fleming det budskap, att konungen önskade se dem vid aftonmåltiden, som serverades klockan 7. Endast några få af det högre befälet hade blifvit anbefalde att deltaga deri, och konungen sade sig hoppas,|238| att fru Anna ville ursäkta anrättningarnas enkelhet med en krigares vanor och resans brådska, hvilket dock icke hindrade, att ju en gödkalf och några höns i förtid slutat sitt unga lif på Kymmenes stränder för att tillfredsställa de resande krigarnes ganska goda aptit. Men i fält lär man sig att begagna en dyrbar tid, och efter en knapp halftimme reste sig konungen, sägande, att han icke ville missunna sina öfriga gäster en behöflig hvila, men att det vore honom kärt, om damerna ännu ville skänka honom sitt angenäma sällskap. Han vore – sade han – sedan någon tid så ovan att tala om något annat än krig, att det vore för honom en vederqvickelse, om de nådiga damerna ville berätta honom något gladare från Stockholm och Åbo.

206 Den unge konungen var under sådana förtroliga stunder så älskvärdt enkel, han förenade ett så naturligt behag med ett så skämtsamt lynne och ett så lifligt intresse äfven för dagens små tilldragelser, att ett par timmar hastigt förflöto under samtal om hofvet i Stockholm och de adliga familjer i Finland, med hvilka båda fruntimren voro närmast befryndade. När klockan slog nio, anhöll fru Anna att få aflägsna sig för att, i anseende till tidens korthet, få rådpläga med Henrik Fleming i rummet bredvid om de familjeangelägenheter, hvilka föranledt hennes resa till Kymmenegård.original: Kymemenegård. Konungen svarade förbindligt, att han icke ville se henne förgäfves hafva besvärat sig hit för ett möte, som vore för henne af vigt, men då hon ju skulle befinna sig i närmaste rum, hoppades han, att hon ej ville förvägra honom sin dotters sällskap, intill dess rådplägningen vore slutad. Det är icke antecknadt, om fru Anna, som väl kände enkedrottningens onåd mot fröken Ebba Brahe, med alldeles lätt hjerta biföll detta förslag, men en konungs önskan är en befallning, som man icke utan vigtiga skäl motsätter sig. Fru Anna gick och lemnade dörren halföppen till det rum, der Henrik Fleming väntade henne.

207 – Hans Stålhandske var således en lycklig brudgum? – frågade konungen, för hvilken man omtalat brölloppet i Pernå.

208 – Mycket lycklig, Ers Nåde, – svarade fröken Kjerstin. Tilltalet »Majestät» brukades väl vid högtidliga tillfällen, men glömdes vid förtroligare samtal för det äldre och enklare tilltalet »Eders Nåde».

|239|

209 – Han är lycklig, som fått följa sitt hjerta. Jag känner dem, som icke få göra det. Känner ni någon sådan?

210 – Jag vet icke ... Måhända.

211 – Hvad skulle ni göra i en sådan belägenhet?

212 – Min pligt, om jag vore man.

213 – Och en qvinna, hvad bör hon göra?

214 – Detsamma, Ers Nåde. Alltid sin pligt.

215 Konungen betraktade henne skämtsamt.

216 – Vet ni väl, att icke mången vid edra år skulle tänka som ni? Ni talar som en man, och som en man om trettio år, men jag känner igen det Flemingska slägtdraget. Ni är icke rädd, ni. Jag såg eder vid slottsbranden i Åbo 1614 stå qvar i tornet, för att ni icke ville qvarlemna en liten flicka i lågorna. Eder faders frände Klas Fleming kände heller ingenting annat än sin pligt, och derför blef han salig konungens dödsfiende, ändock de båda voro män af samma jernfasta sinnelag och tillsamman skulle hafva grundat ett stort rike. Lyckligtvis äro vi vänner, och derför kan jag öppet fråga eder: Äro ej hjertats rättmätiga anspråk de högsta af alla pligter?

217 – Jag vet icke, hvad Eders Nåde menar med hjertats rättmätiga anspråk. Men vore jag konung ...

218 – Fortsätt! ... Om ni vore konung ...

219 – Skulle jag aldrig svika min tro. Mitt ord skulle vara ett kungsord, och min ed skulle vara mig dyrare än min krona, – svarade fröken Kjerstin med låg röst, men så djerft och fast, som det anstod en Fleming.

220 Konungens förvånade blick mulnade.

221 – Förklara er tydligare! – genmälde han.

222 – Jag skulle icke kunna svika den qvinna, åt hvilken jag gifvit mitt hjerta och som gifvit mig sitt. Om man sade mig, att ett rikes välfärd berodde deraf, att jag bröte mitt ord, så skulle jag svara, att rikens välfärd beror af trohet och icke af otrohet.

223 – Ah! Var det så ni menade? – utropade konungen, och hans blick klarnade på ett sätt, hvaraf fröken Kjerstin fann sig nästan förskräckt – Sannerligen befarade jag icke redan, att ni råkat in på ett annat område, och jag ville icke ens för en rysk fästning hafva er till min fiende. Ni skulle ha blifvit fruktansvärdare, än en hel armé.

224 – Jag beder om nåd, derest jag varit alltför uppriktig. Jag är stolt att hedras med hennes vänskap, hvars|240| namn min undersåtliga vördnad förbjuder mig att nämna. Hvilket hjerta, Eders Nåde ... så högsint, så ädelt, så kärleksfullt och så tåligt! Det är nu mer än ett år, sedan hon förtäres af den grymmaste ovisshet. Hon gråter sällan, hon klagar aldrig, men hon beder mycket. Jag vet hvad hon lider. Finnes ingen möjlighet att göra slut på en sådan ovisshet?

225 Konungen vandrade fram och åter öfver golfvet, stadnade slutligen och yttrade:

226 – Säger ni detta af eder sjelf, eller har någon bedt eder derom?

227 – Ingen, och minst hon! Är jag straffbar, så bär jag ensam skulden.

228 Åter klarnade konungens mulna panna, och han återtog sin förra skämtsamma ton.

229 – Nej, min alltför uppriktiga fiende, man är icke straffbar, när man på ett så älskvärdt sätt säger konungar sanningen. Det är angenämare att höra moraler af eder, än af min lärare, gamle Skytte. Jag trodde eder ett ögonblick vara en förräderska, och kanske är ni det i hjertats angelägenheter, men ni befinner er der på ert naturliga qvinliga område. Och då ni är för god lutheran, kanske också litet för ung, för att vara min biktfar, så låt oss nu hellre tala om eder sjelf. Jag ser icke till eder harpa. Är hon qvarglömd i Stockholm?

230 – Hon är på Villnäs, Ers Nåde.

231 – Skada. Jag mins en afton i våras, när jag kom dyster och nedslagen från rådkammaren. Allt hade gått oss emot, vi hade fått jobsposter från Liffland, klagovisor från Dalarne och en bråte med penningeärenden, hafvande intet der vi kunde betala med. Jag inträdde med Sauls sinnelag i hertiginnans gemak, men der fann jag min David. Edert strängaspel kom mitt hjerta att smälta. Jag hade nyss känt mig fattig och svag; nu syntes jag mig vara rik och stark. Jag tänkte på de gamle barder, som sjöngo för våra fäder och gjorde dem hugstora i striden. Eder mjuka hand syntes mig leka öfver strängarna med samma förunderliga styrkande kraft, och det förekom mig, som vore ni Sveriges och Finlands valkyria, hvilken borde gå framför dess konung i striden. Jag har ofta tänkt derpå. Jag har senast tänkt derpå, när vi förgäfves stormade Pleskovskonsekvensändrat/normaliserat fasta murar. En krigare|241| får ej tänka på det, som röfvar stålet från hans arm och modet från hans hjerta. Men det finnes stunder, när armen tröttnat, när modet svigtar, det ock menskligt är, och då är det godt att höra en sång om seger. Det är något hos eder, som är beslägtadt med segertankar, det ligger i blodet.

232 Fröken Kjerstin svarade icke. Hvad skulle hon svara? Hon satt stum med nedslagna ögon; blott en nästan omärkbar darrning kring öfverläppen vittnade om ett uppror i hennes känslor. Den, som känner de djupa floder, vet, huru en liten krusning på ytan ofta betecknar ett starkt strömdrag.

233 Efter en paus sade konungen:

234 – Begär en nåd af mig!

235 Kjerstin Fleming höll en handske i sin hand; hon märkte icke, att hon sedan tio minuter slitit den i stycken. Konungen upptog dess make, som fallit till golfvet, räckte henne den med ett smålöje och sade:

236 – Nåväl?

237 – Ett bref!

238 – Ingenting för er sjelf?

239 – Jag tackar Ers Nåde. Jag har fått min belöning.

240 – Ni begär icke ens en visa för eder harpa?

241 – Ett bref! Endast ett bref!

242 Konungen fattade hennes hand och kände den darra, men de stolta, glänsande bruna ögonen blickade fast in i hans. Han ville säga något, men nu stod fru Anna i dörren.

243 – Det är tid – sade hon.

244 – Hög tid! – hviskade en röst inom Kjerstin Flemings klappande hjerta.

|242|

7. En natt och en morgon på Kymmene gård.

245 Konung Gustaf II Adolf var från sin tidiga ungdom van vid ett strängt arbete, och det, som icke medhanns om dagen, måste mången gång upptaga natten. Det är likväl icke antecknadt, att han tillbragte denna natt på Kymmene gård med regeringsomsorger. Hans verksamma själ hade i långa månader oaflåtligen delat vilja och tankekraft mellan ett allvarsamt krig i främmande land och den inre riksstyrelsen i en tid af mycket betryck och många söndringar. Kropp och själ hade varit lika ansträngda; sällan hade en dag varit lugn eller en natt ostörd af sorger. När man är 21 år gammal, bär man en sådan börda gladt nog, ty då utbreder sig framför oss hoppets oändliga verld; lifvet synes så gränslöst långt och en förlorad dag så oändligt liten. Hemligheten af ungdomens mod består deri, att vi beständigt kunna kasta stundens sorger på den omätliga framtid, som ligger framför oss och som kan godtgöra allt, emedan ingenting der är omöjligt.

246 Men det, som är omöjligt äfven för den strängaste arbetare, den allvarligaste statsman och den upphöjdaste tänkare, det är att vid 21 års ålder afsäga sig alla anspråk på lifvets lycka. Lyckan antager endast olika gestalter i ungdomsdrömmarne. Vanligen framträder hon för ynglingens blickar först i gestalten af en qvinna, derefter under skepnaden af en lagerkrönt ära. Storheten gör intet undantag, emedan den sanna storheten är en mensklig storhet och icke en marmorbild. Äfven i konung Gustaf Adolfs ungdom hade det första idealet varit en qvinna, men en qvinna, oskiljaktigt sammanvuxen med drömmen om seger och hjelterykte. Det är bekant, och han skrifver sjelf, att han utförde sina första bragder till Ebba Brahes ära, med den ridderliga romantik, som var honom egen. Och likväl var det äran, som efterhand öfverväldigade denna den skönaste och den renaste af hans ungdomsdrömmar. Den qvinna, som kunde hafva blifvit en stor konungs värdiga maka, måste slutligen vika tillbaka, mindre för hinder, motstånd och hofintriger, än för skilsmessan, af|243|ståndet, kriget och segertankarne. Ju högre konungen vexte inom hjelteynglingen, desto mera trädde Ebba Brahe tillbaka, brudslöjan kring hennes lockar upplöste sig som en morgondimma för dagens sol, hennes gestalt bleknade bort och qvarstod slutligen blott som ett kärt minne i ett aflägset fjerran. Det är kändt, att konungens brefvexling med barndomsvännen och ungdomsbruden upphörde omkring hösten år 1614. Efter denna tid sökte den kunglige ynglingens känslor ett mål och funno intet – eller intet värdigt. Och det var vid denna tid han framträder i vår berättelse.

247 Om han vid samma tid funnit ett sig värdigt sådant mål, så måste det otvifvelaktigt hafva stått i närmaste samband med ära och segrar. Det måste hafva varit en qvinna, begåfvad med en nog stark och nog upphöjd själ, för att elda hans håg till stora bragder. Hon måste hafva varit hans jemnlike i snille och kraft, om icke i börd; men hon måste derjemte hafva samstämt med honom i denna samma ridderliga romantik, hvilken vi nyss antydde såsom ett utmärkande drag, och hon måste såsom qvinna hafva uppfattat denna kärlek till ära och bragder än hängifnare och långt mera svärmande än han sjelf, för att förmå imponera på honom. Historien känner icke, att han funnit en sådan qvinna. Alltså, om han funnit henne, så måste de hafva sammanträffat endast ett ögonblick, för att sedan åter för alltid skiljas. Att så skett, derpå saknas i verkligheten icke alla antydningar.

248 Kjerstin Fleming tillbragte en sömnlös natt i Kymmene gård. Sällan uppstiger en ung och ridderlig furste på en thron, utan att tusende ungmör vänta af honom allt och egna honom en svärmande beundran. Men Kjerstins tillgifvenhet var en djupare; den hade redan i tidiga barndomen börjat med helt motsatta intryck af Flemingska slägtens hat mot Karl IX, som lät hennes far och farbror erfara tyngden af sin onåd. I starka själar kan hat förbytas i kärlek med samma naturnödvändighet, som förvandlar natt till morgon. I Åbo, i Stockholm, i Örebro hade den unga fröken från Villnäs lärt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper, men beständigt hade hon stått i skuggan för Ebba Brahes höga gestalt och stått der så utan afund, så omedveten om egna känslor, som man stadnar i skuggan för en kär och beundrad vän. Nu,|244| nu i ett ögonblick, med ett trollslag, hade der öppnat sig en förfärlig afgrund under blommorna af denna en brinnande själs oskyldiga, rena och uppoffrande tillgifvenhet för dessa två ädla och högsinta personligheter, hvilka Kjerstin Fleming hade vant sig att betrakta som oskiljaktiga och för hvilkas förening hon länge uppsändt så varma böner – konungen och hans trolofvade brud. Dessa två voro nu skilda, icke genom en drottnings hårdhet och ett rikes statskonst, utan ännu mycket mer genom en alldeles oväntad förändring i konungens känslor, – skilda för alltid. Och hvem hade åtskilt dem? Hvem? Hon sjelf, hon, som velat gifva sitt lif för att se dem lyckliga båda på Sveriges thron! Ack, hon visste icke, den oerfarna, hvad tid, afstånd, bragder och ynglingablod förmå äfven öfver ett hjeltehjerta. Hon upprepade denna fråga hundrade gånger för sig sjelf under nattens tystnad: hvem har åtskilt dem? – och hvarje gång stodo i eldsdrag för hennes minne konungens ord och blick denna olyckliga qväll. Hon ville öfvertyga sig sjelf, att hon missförstått honom, att det, som förfärat henne, var endast ett skämt, en nyck, som i morgon skulle vara förgäten; men hon kunde icke öfvertyga sig, hon var qvinna, och hon var en för begåfvad qvinna, för att kunna med slutna ögon och öron bedraga sig sjelf.

249 Hvad hade hon då förbrutit sig, den beklagansvärda, för att så kunna förråda sin vän? När och hvar hade hon mot sin vilja ådragit sig denna kungliga ynnest, hvilken hon måste betrakta som ett förräderi mot vänskapen? Hon kunde icke påminna sig annat, än den olyckliga stund, när hon lärde sig locka så sköna toner ur harpans strängar. O, denna harpa, hon ville slå den i stycken, hon ville aldrig mera vidröra dess strängar! Hon ville kasta sig för Ebba Brahes fötter och säga till henne: nej, nej, det är icke jag, som frånröfvat dig hans hjerta! Och sedan ville hon resa långt, långt bort till Polen, till Spanien, till Amerika, hvart som helst, blott hon icke mera behöfde återse denne beundrade hjelte, som kunde vara så trolös och – hon kunde icke förneka det – så farlig för hennes lugn!

250 Ja, farlig ändå, o huru farlig! Huru hon än stred med hela sin starka viljas kraft, kunde hon icke förgäta valkyrian, som skulle gå framför Sveriges och Finlands|245| konung i striden. Hvilken demonisk tjusning låg ej i detta enda ord! Ja, hon kände det, huru hon än kämpade deremot, – hon kände sig född drottning, men icke en Margareta Lejonhufvud, icke en Katarina Stenbock, icke en Gunilla Bjelke; – huru många adliga jungfrur hade icke redan bestigit Sveriges thron? Hon kände sig född till någonting annat; hon kände inom sig något af unionens Margareta i kraft och något af Katarina Jagellonicas beslutsamhet att försaka allt. Hvilka förmätna drömmar! Hon dref dem ifrån sig som Macbeths hexor, de kommo tillbaka, och hon dref dem åter ifrån sig. Slutligen återstod af drömmarnas drottning blott en förgråten flicka, som fuktade hufvudkudden med sina tårar.

251 Vid sex-tiden på morgonen, medan det ännu var mörkt, hördes röster på gården, hästar frustade, bjellror klingade. Det var konungen, som bröt upp för att fortsätta resan till Helsingfors. Kjerstin hörde det med en suck af lättnad: hon skulle icke nödgas återse honom nu, hon skulle taga sig till vara att någonsin återse honom.

252 Ljus tändes, och i nästa ögonblick satt modern vid hennes bädd. Äfven fru Anna hade fått i fädernearf af Hornarne på Kankas en högsint själ, men dertill mycket mer af hjertats mildare känslor, än man var van att finna hos den hårdhändta och oböjliga Flemingska slägten. Det är derför sannolikt, att Kjerstin Fleming hos sig förenat det bästa af dessa båda ätter, som gifvit åt Finland och Sverige så månge hjeltar och store statsmän.

253 Moderns forskande blick upptäckte genast spåren af tårar och en natt utan hvila.

254 – Du har icke sofvit i natt? – frågade hon.

255 – Icke rätt väl, – lydde svaret.

256 – Hvad sade dig konungen i går afton?

257 – Icke det, som likat mig bäst att höra. Han talade om min harpa.

258 – Jag fruktade det. Hvad sade han dig?

259 – Jag djerfdes påminna honom om Ebba, och han sade mig vara för ung att blifva hans biktfader. Det är slut mellan dem; jag förstod det blott alltför väl, och det har mycket bedröfvat mig.

260 – Lägg det icke för mycket på hjertat, mitt kära barn; det är kanske lyckligast för dem båda. Sådana förbindelser mellan en konung och en undersåte medföra i|246| bästa fall söndringar inom riket. Bjelkeslägten har fått vidkännas både ära och afund af drottning Gunillas upphöjelse. Ingen mor, såframt hon icke är en furstinna, bör önska att se sin dotter på Sveriges oroliga thron. Sade konungen något mer om dig sjelf?

261 – Ja, moder. Jag beder dig, fråga mig icke!

262 – Det jag mest älskar hos dig, mitt barn, det är, att du alltid har varit sann som dagens ljus. Vid fyra års ålder var du fäst vid din far med den ömmaste tillgifvenhet; men när han flydde för hertigen och förföljarne frågade dig, om du visste hans gömställe, sade du ja, ty du kunde ej ljuga. Åter, när de ville förmå dig att upptäcka gömstället och än skrämde dig med ett stort ris, än lockade dig med en honungskaka, kunde ingen förmå dig att svara ett ord. Du skulle hellre hafva sönderslitit din tunga. Nu frågar jag dig, icke om andra, men om dig sjelf: hvad sade dig konungen i går afton?

263 Dottern upprepade under tårar dessa ord, som hon icke kunde förgäta.

264 – Mitt barn, – sade fru Anna lugnt, i det hon fattade Kjerstins hand, – jag finner ingen verklig orsak till oro i dessa flyktiga artigheter, dem en furste stundom slösar utan mening på unga personer i sin omgifning och dem han sannolikt i morgon har glömt. I konungens ord finnes intet, som kan förnärma en rättmätig sjelfkänsla, och om någon äger rätt att beklaga sig öfver den uppmärksamhet han behagat visa dig, är det snarare fröken Brahe. Det är tydligt, att hon numera måste känna sig fri från sin förbindelse; jag tviflar icke på att hennes hjerta lider, men jag lyckönskar hennes förstånd. Vid konungens ålder är det för mycket att vänta en evig trohet, helst under fältlif i aflägsna länder. Jag antager, att hans böjelse för fröken Brahe varit allvarsam och uppriktig; så mycket mer har den efterlemnat ett tomrum. Gud gifve, att en värdig gemål af furstlig börd må rätt snart kunna fylla det, men intills detta sker, är det små flammor på en ledig aftonstund, litet joller med små betagna, inbilska hoffröknar och en krigares öppenhjertiga skämt, som anlitas för att ersätta bristen på verkliga känslor. Hvad dig angår, mitt barn, så vet jag, att du är en klok och klarsynt flicka, som icke lätt tager spelpenningar för äkta guld; men det finnes hos dig ett anlag att se allt i stort och dertill ett anlag för|247| svärmeri, som gör, att en ung, ridderlig konung kan blifva farligare för dig, än du för honom. Det tör derför vara bäst, att du icke så snart återser en furste, som naturen begåfvat med så många lysande egenskaper.

265 – Moder, jag vill aldrig återse honom ... aldrig!

266 – Du fruktar då för dig sjelf?

267 – Ja, ja, aldrig!

268 – Nåväl, så låta vi detta aldrig betyda ett år eller par. Du har nu permission från din tjenstgöring hos hertiginnan, och denna permission kan förlängas. Henrik har medfört ett bref från din broder Klas. Han hoppas om någon vecka kunna inträffa i Helsingfors. Vi återvända nu till Pernå. Derifrån skall Klas göra oss samma tjenst som Silfversparre på framresan och ledsaga oss åter till Villnäs. Huru behagar dig Silfversparre?

269 – Som en väderhane på en flaggstång. Jag är trött vid hans eviga svängande omkring samma punkt.

270 – Han är dock en man af god familj, med mycket aktningsvärda egenskaper och en lofvande framtid. Du vet, att han är dig uppriktigt tillgifven.

271 – Tyvärr, ja. Han är olidlig.

272 – Nå, då skola vi icke mera tala derom ... Långström, befall, att hästarne spännas för!

273 Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig dotter, hvars hjerta låg så öppet, som en spegelklar källa, hade modern likväl förtegat något, som hon icke ansåg rådligt att omtala. Innan Kjerstin ännu lemnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes nattduksbord ett försegladt konvolut, adresseradt med välkänd handstil till välborna fröken Christina Fleming. Huru detta konvolut kommit dit, i detta rum, som beboddes af mor och dotter gemensamt, förblef en hemlighet, hvilken fru Anna aktade sig att alltför strängt efterforska. Nu, efter samtalet, bröt hon detta konvolut utan betänkande och fann deri, – icke, såsom hon först förmodade, ett bref, hvilket genom Kjerstins väntjenst skulle i hemlighet befordras till fröken Brahe, – utan tio verser, skrifna med rask och icke alldeles lättläst stil af konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skärm, som dolde henne för dotterns blickar, genomläste denna halft ömma, halft skämtande konungadikt med en berättigad nyfikenhet, gåfvo i synnerhet följande verser, dem vi afskrifva med tidens och|248| konungens oregelbundna stafningssätt, ämnen nog till en moders eftertanke. Sedan diktaren först beskrifvit sin hjertesorg, säger han i

274 Andra versen:

konsekvensändrat/normaliseratHoppet hafver jag stadigdt hafft,

Tin hårdhet till att öfvervinna

Med trofasthet, som Gudh har skapt

Utij mitt hiärta och mitt sinne.

Hvi vill tu då

Min trogna tiänst såledess försmå

Och mig sluta utur ditt minne?original: minne»?

276 Tredje versen:

konsekvensändrat/normaliseratRickeligh med mongha dygder tigh

Naturen högdt hafver begåffvat,

Som dageligh låta see sigh

Och mången på tig haffver låffvat,

Alen then last,

Ther medh tu mig plågar så fast,

Hafver aldrigh ingen behagatt.original: behagatt».

278 Fjerde versen:

konsekvensändrat/normaliseratIngen sten ähr funnen så hårdh,

Som sigh icke låter beveka

Eller alldeles nöta bortt

Aff stål eller aff vatnet veka.

Allt så och jagh

I ingen sijnn skal hafva fördragh,

Min hugh skall stadigdt på tig leka.original: leka».

280 Han vill icke afstå från att med sin tjenst beveka den grymma, men om hon försmädar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta någon fröjd. Ty, säger sjunde versen:

konsekvensändrat/normaliseratJagh vill bliffva i ensamheett,

Min sorgh vill jagh alen beklaga

Och fly all jungfruss kiärlighet,

Efter jagh them eij kan behaga.

Men hvad båtar

Thet tigh att tu migh såledess har

Förtagit all min lust och glädie?original: glädie»?

|249|

282 Han hoppas hon vill befinna, huru alla skola prisa hennes mildhet, men hårdeligen straffa hennes obeveklighet, hvarefter han slutar med tionde versen:

konsekvensändrat/normaliseratFugelen uppå grönan qviste,

Diuren uti marcken villa

Skulle, hvar de min sorgh viste,

Mig hiälpa tårar att förspilla.

Echo mitt rop

Förmehrar med sitt ljudh en stor hop

Emellan tässa bärgh och dalar.original: dalar».

284 Finisspråk: latin.

285 Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon just kunde taga all denna ömma klagan för allvar. Men om hon ännu kunnat betvifla hvem den grymma var, öfver hvilkens hårdhet diktaren så varmt beklagade sig, skingrades alla tvifvel, när hon stafvade tillsamman de tio versernas särskildt utmärkta begynnelsebokstäfver och till sin häpnad fann dem bilda:

286 CHRISTINA F.

287 – Kjerstin har rätt – sade fru Anna till sig sjelf. – Hon bör icke återse honom.

288 Derpå gömde hon omsorgsfullt den kungliga kärleksdikten bland sina familjepapper, hvarifrån den sedan kommit i afskrift till efterverlden.

8. Helsingfors landtdag.

289 Under den tid, som förflutit sedan besöket i Ekenäs, hade den manhaftige qvartermästaren Ivar Bertilson och hans hemlighetsfulle följeslagare med lika mycket nit som djerfhet fortsatt sina stämplingar till förmån för det polska partiet i södra och sydvestra Finland. De hade funnit skydd och medhåll på några adelsgårdar, der konung Sigismunds slagne anhängare väl icke vågade något öppet motstånd, men i tysthet afbidade en för dem gynsam för|250|ändring i det nuvarande regementet. I sådana gårdar mottogos de polske emissarierne under qvällens mörker, höllo hemliga rådplägningar och befordrades sedan vidare med bref och budskap till andre partivänner. De rastade äfven i aflägsnare byar, åhörde folkets klagomål öfver tidens betryck och utpressningar, likasom skulle de dertill hafva varit särskildt bemyndigade, och läto förstå, att bättre dagar snart skulle randas, allenast alle raske bönder föresatte sig att icke åtlyda olagliga påbud, hvems de ock månde vara, utan fasthellre hölle på sin gamla frihet och, der så behöfdes, ställde våld mot våld. Nöden var ock mångenstädes så stor, att man gerna lyssnade till dessa förespeglingar. Fogdarne begynte mötas med uppenbar motspänstighet, restlängderna ökades, bönderne i några byar öfvergåfvo sina hemman och sammanrotade sig för att utvandra till Ryssland eller öfversegla till Riga och Polen. Sällan samlades denna tid folket vid kyrkor och ting, utan att än här, än der en tryckt proklamation på dålig svenska eller ännu sämre finska fanns om morgonen uppspikad på kyrkodörren, på tingshusets vägg, ja, på sjelfva länsmansgårdarnas knutar, alla af samma innehåll: den nuvarande gudlösa och olagliga styrelsen, jemförd med den rättmätige konungens milda och rättvisa regemente. Det hjelpte icke att nedrifva dessa förrädiska papper, att spana efter upphofsmännen eller att uppläsa stränga kungörelser deremot; för ett, som refs ned, syntes nästa morgon tre andra; de tycktes uppvexa från jorden, ingen visste huru och hvarifrån.

290 Likasom klubbekriget är det enda inbördes krig, hvilket någonsin blifvit fördt i Finland, så tillhöra äfven de polska stämplingarne vid denna tid de sällsyntaste undantag af sin art i detta land. Sammansvärjningar finna ingen tacksam jordmån bland ett folk, som icke älskar smygvägar och alltid hyst en medfödd afsky mot förrädare. Det, som ännu gaf Sigismunds anhängare ett slags medhåll i dessa delar af landet, var just den legitima rätt till kronan, hvilken den äldre grenen af Vasahuset åberopade, då ju folket för längesedan vant sig från att afsätta konungar och hade svårt att förstå, huru en hertig eller en riksdag kunde tillmäta sig en sådan rättighet. Men å andra sidan hade konung Karl IX:s folkeliga styrelse och den nu regerande unge konungens mildhet redan gifvit den yngre Vasagrenens thron, hvad man än|251| tänkte om dess berättigande, ett starkt fäste i folkets hjertan. Den legitima rätten hade förbleknat för en starkare makt, den personliga tillgifvenheten. Hade icke tidens nöd blifvit konung Sigismunds bundsförvandt, skulle hans utskickade hafva förgäfves klappat på folkets dörrar.

291 Det fåtaliga och underlägsna polska partiet i södra Finland väntade med otålighet någon större motgång för konungens vapen i kriget, för att öppet höja sin upprorsfana. När detta hopp blef besviket, vände Sigismunds anhängare sina förtviflade blickar till den tröge konungen sjelf och hoppades lika förgäfves, att han med en stark här i Liffland skulle gifva sina finska vänner luft. Då nådde dem det obehagliga budskapet, att konungen genom en skrifvelse från Narva sammankallat Finlands ständer till en landtdag i Helsingfors och sjelf ville vara närvarande. De missnöjdes enda hopp blef nu, att ständerna skulle vägra gärder för kriget och derigenom framkalla en öppen brytning med konungen.

292 Ständerna voro sammankallade till den 15 januari 1616, men konungen anlände först den 19 till Helsingfors. Af Finlands nuvarande hufvudstad fanns då endast namnet och en obetydlig köpstad, belägen en half mil i nordost från den nuvarande platsen, vid mynningen af en liten å, Vanda, som der gör ett brant fall, kalladt Helsinge-fors. Nejdens svenska befolkning anses härstamma från en koloni af de krigiske Helsingar, hvilka Erik den helige medförde på sitt korståg till Finland. Tre och tjugu år efter tiden för vår berättelse, under Kristinas regering år 1639, flyttades sedermera Helsingfors till nya öden vid den djupa och rymliga hafsvik, för hvilken Augustin Ehrensvärds snille uppreste Sveaborgs murar såsom en fruktansvärd, ogenomtränglig, men icke alltid väl tillreglad port.

293 Landtdagar – landskapsmöten – voro denna tid icke ovanliga i särskilda rikets provinser. Den finska landtdagen år 1616 hade dock både för riket och Finland en säregen betydelse. Här samlades ett folk, så att säga med draget svärd och lyftad sköld, vid det svenska väldets utanverk, för att afvärja yttre våld och inre söndringar. Här, i närvaro af konungen sjelf och rikskanslern Axel Oxenstjerna, sammanträdde Finlands fyra riksstånd och ombud från krigshären för att – väl blott för sitt landskap,|252| men denna gång i spetsen för folk och rike – på samma gång bevilja medel till kriget, värna rikets sjelfständighet, protestera mot de polske Vasarnes anspråk på thronen och högtidligen bekräfta sin trohet mot den yngre grenen af Vasahuset. Tidens faror och Finlands läge som operationsbas i de båda krigen mot Ryssland och Polen gåfvo en ofantlig vigt åt denna manifestation af folkviljan. Utan denna landtdag hade sannolikt icke det svenska väldet sträckt sig ut öfver Nevan, fullbordat Ivar Vidfamnes, Erik Emundsons och Torkel Knutsons framtidstankar och lagt en grund för denna svenska stormakt, som, äfven efter dess fall, kastat ett skimmer af ära öfver kommande dagar. Utan denna landtdag skulle sannolikt icke den ryska makten för ett helt sekel hafva varit stängd ifrån Östersjön, och Gustaf II Adolf skulle hafva känt sina händer bundna, Tyskland och samvetsfriheten skulle förgäfves hafva väntat befriaren ifrån Norden. Och slutligen, utan denna landtdag skulle Finland nu sakna ett af sina ärofullaste minnen, skådespelet af ett blödande, men oförfäradt folk, hvilket i nödens stund svär som en man att offra allt för konung och fädernesland. Det var denna landtdag i en obetydlig köping, som invigde Helsingfors till en framtidens hufvudstad.

294 Allt hvad landet då hade lysande eller mest redbart af alla stånd strömmade nu hit i midvintern på långa afstånd, obanade vägar och med de mest bristfälliga kommunikationsmedel. En ofullständig förteckning uppräknar 338 närvarande landtdagsmän, största delen adel med frejdade namn – Boije, De la Gardie, Kurck, Fleming, Horn, Stålarm, Fincke, Ruuth, Munck, Carpelan, Stjernkors, Slang m. fl. – den åldrige biskopen Erik Sorolainen med 20 prester, ombud från 10 städer och 20 härader samt, såsom det femte ståndet, 10 officerare. Med dem följde mången familj och många andra resande eller för tillfället invandrad allmoge samt en liten truppstyrka för konungens vakt, oberäknad hans svit. Den lilla staden med sina låga trähus på slätten å ömse sidor om forsen samt närmaste byar voro öfverfyllda med folk. Borgmästaren Kasper Reijer synes hafva haft den äran att både herbergera konungen och försträcka öl, vin och specerier till den kungliga taffeln. Att döma af ännu förvarade räkningar, måste denna hafva försörjt ganska|253| talrika gäster, dervid köksskrifvaren Hans Persson fick mottaga ansenliga förråd af olja, kapris, oliver och limoner från Åbo-borgarenoriginal: Abo-borgaren Hans Wolle, kunglig hofleverantör för Finland. Utom den kungliga taffeln lefde största delen landtdagsmän vid ytterst tarfliga bord i tidens betryck; men för konungen gällde det här, i en aflägsen landsort och så nära riksgränsen, att uppträda med den ståt, som imponerar på massorna. Man skulle icke inberätta till Sigismund i Warschau, att hans medtäflare om kronan uppträdde såsom en torpare på sitt rikes utmarker.

295 Så fullständigt är det gamla Helsingfors bortsopadt från jorden, att man icke ens känner platsen, der Sveriges och Finlands konung den 22 januari 1616 öppnade ständernas sammankomst. Men denna vinterdag fick Finland höra ett stycke statskonst, sådant det aldrig hört förr. Gustaf II Adolf ägde redan i unga år den snillets, hjertats och talarekonstens makt, som öfvertygade meningarna och rörde hjertat. Han talade med ungdomens öppenhet och en konungs värdighet, utförligt, klart och manligt om rikets dåvarande ställning, om nödvändigheten att mota Polens öfvermakt i det söndrade Ryssland, om Sigismunds edsbrott mot Sveriges rike, om nödvändigheten af hans afsättning från rikets thron, om det svek och de stämplingar, hvarmed samme afsatte konung fortfor att oroa riket, om det underliga att man nu råkat i krig med Ryssarne, dem man velat hjelpa mot Polen. Han varnade Finnarne att icke låta förföra sig till att komma under Polens och påfvens träldom, påminte dem om den trohet de svurit hans salige herr fader och honom sjelf samt lofvade, att dersom de ville i denna trohet framhärda och nu manligen bistå sin konung, så ville han ock vinnlägga sig, att de måtte komma till fred, rolighet och bättre vilkor, hvartill Gud den allsvåldigaste sin nåd förläna ville. Slutligen tillade konungen, att han begärde ständernas svar på de ärender han ville förelägga dem, »önskande dem samt och synnerligen en god dag och blifvande dem med ynnest och gunst väl bevågen».

296 Landtdagsfrågorna gällde trygghet mot Sigismunds stämplingar, försvar mot Ryssarne och gärder för kriget. Ett folk under vapen handlar mer, än det talar. Ständernas öfverläggningar varade endast tio dagar, än gemensamt, än hvar för sig i den enkla form, som ännu icke|254| blifvit reglementerad genom en riksdagsordning, och redan den 2 Februari utfärdades ständernas beslut. De ville aldrig låta förleda sig från sin trohet mot konung och fädernesland, utan manligen stå mot konung Sigismund, som velat återinföra det påfviska afguderiet; de ville icke tillstädja upproriska patenters kringspridande, och hvar icke Sigismund låter beveka sig till en billig fred, ville de mot honom våga lif, lefverne, välfärd och förmåga. Ständerna önska af Gud framgång till det fredsmöte, som nu med Ryssen begynt, men vore han så förhärdad i sitt fientliga uppsåt, att han inga skäliga fridsmedel ingå ville, så lofva de efter yttersta förmåga stå äfven honom emot och dertill hafva blod och förmögenhet osparade. De tacka konungen för den nya skjutsfärdsförordningen, som de finna nyttig, om han efterföljes, och bedja kunglig majestät pålägga ståthållare och befallningsmän att hålla undersåtarne vid lag och rätt. Slutligen åtogo sig ständerna en dryg krigsgärd, och om alla dessa sina beslut skrefvo »de i Helsingfors församlade Sveriges rikes råd och landtständer i storfurstendömet Finland» ett långt bref till samtlige Sveriges rikes ständer. De hade här vid gränsen i mannaminne varit hårdt betungade af krig, gärder och borgläger; hade icke ens under freden kunnat sitta trygge i sina hus, men ville dock, ehuru årsvexten sist varit ganska svag, nu efter råd och lägenhet bistå sin konung, tackande honom, som dermed låter sig nöja. Och ehuru de ingalunda betvifla de gode herrars och svenske mäns beredvillighet att utgöra en lika hjelp och komma dem till undsättning, ville de dock påminna dem om det trogna bistånd, som Finlands folk dem alltid gjort hafver och ännu härefter gerna göra vill af all sin förmåga, med den förtröstan, att så länge alle förblifva enige, behöfva de icke frukta för någon fiende.

297 På denna skrifvelse anlände sedan svar från Sveriges församlade landtständer i skilda provinser, uttalande samma manliga beredvillighet och lofvande att aldrig förgäta det trogna bistånd, som dem alltid i rikets nöd af Finlands ständer vederfaret är.

298 Dessa ord, som handlingen så kraftigt och dyrt beseglat, genljuda ännu efter sekler från alla Östersjöns nordliga stränder. Bakom dessa ord stodo män med offervilliga hjertan och dragna svärd; bakom dessa ord stodo fria, en|255|drägtiga, tappra folk, som gåfvo sina vuxne söner i döden för fäderneslandet och, för att upprätthålla dem, framräckte ej sällan den sista brödkaka, som de besparat åt sina hungrande barn. Bakom dessa ord stod ett tidehvarf af brinnande tro och försakande mod. Andra tidehvarf med ett annat sinnelag kunna dock icke läsa dessa enkla ord utan rörelse. En dödsföraktande kraft andas i dem, och på samma gång, hvilken kärlek! När folket hörde sin unge konung tala, gick en fläkt af hans ungdomliga mod äfven genom länge af åren kylda hjertan; äfven den grånade krigaren kände sitt blod värmas, han kände segrar i luften, – han drömde än en gång om sin ungdomsdröm.

299 Efter mer än 260 år igenkänner man icke mera den plats, der en gång fäderneslandets hjerta klappat af så mycket mod och så hugstora känslor. Slätterna kring Vandas mynning äro nu betäckta med landtgårdar och åkerfält; icke ens en större by reser nu sina tarfliga boningar vid den strand, der Finlands hufvudstads vagga låg. Forsen matar qvarnar och tvättanstalter; odlarens plog vänder i dagen tegelgruset af forna husliga härdar. Oaktadt nejden är bördig och långt ifrån enslig, hvilar deröfver, kanske för bristen på skog, ett tycke af enformighet, nästan af saknad. Och när vandraren nu en vinterdag trampar de drifvor, som stormen från hafvet upptornar i nyckfulla vågor på slätten, synes detta en gång så liffulla fält hafva återgått till den finska ödemarkens ensliga ro.

300 Vid den tid, hvarom vi talat, erbjöd slätten ett annat skådespel. Det stora folkvimlet i staden bredde sig ut öfver dess närmaste omgifningar. Hvarje torp, hvarje lada, hvarje ria och badstuga var öfverfylld af tillströmmande menighet, här och der äfven af bivuakerande krigsfolk. Och om man icke såg våra dagars lifliga torghandel, saknades likväl icke spekulanter, som begagnade ett så ovanligt tillfälle att förtjena något i dessa dåliga tider. Man såg små improviserade brädskjul, i hvilka utbjödos matvaror, läder, lärfter och öl. Till och med konstmakare från Tyskland saknades icke, ehuru deras framställningar hörde till dem, som i våra dagar knappt mera roa ens den lägsta folkhopen. Man hörde musik af säckpipor, man såg en Herkules med ett slag af sin knytnäfve döda en oxe, hvilken han förut dragit vid hornen efter sig. Man såg en annan äta spikar, genomborra sitt bröst med ett svärd och|256| åter utdraga det, färgadt med lingonsaft. En snedvuxen pojke med plirande ögon tillvann sig mycken beundran genom sin färdighet att slå kullerbyttor i luften och den oförskämda vighet, med hvilken han än hoppade grensle öfver nacken på en förskräckt bondqvinna, än åter utmanade en drumlig dräng till envig och i ett nu slog benen undan honom.

301 Det var vid landtdagens början, när man en morgon hade till allmän förargelse funnit icke allenast flere af konung Sigismunds plakater uppslagna på stadens gårdsportar, utan äfven samma förrädiska papper spikadt på gafveln af borgmästaren Reijers hus, der konungen bodde. En sådan djerfhet hade föranledt stränga efterspaningar, men utan resultat. Ridande patruller hade utskickats åt flera håll samt äfven till stadens utkanter, der brädskjulen höllo sin marknad. Nu hade förenämnde vanskaplige pojke i sitt öfvermod utmanat en liten trumslagare, som i sin oskuld roade sig åt hans lustiga upptåg. Men denna gång hade Sam (ty läsaren har förmodligen genast igenkänt vår bekante från Tofön) betydligt missräknat sig. I stället att låta slå benen undan sig, var det trumslagaren, som i sin tur slog bytingen i drifvan, insockrade honom i snön och till allmänhetens stora förlustelse lät sina trumpinnar dansa i ett grundligt tapto på motståndarens tröja. Vid denna manöver refs tröjan upp, ett papper föll ut och bortfördes af vinden. Det upptogs, lästes och befanns vara ett af Sigismunds plakater.

302 Nu blef ett sorl bland folkhopen: tag fast förrädaren! Häng honom! Slå ihjäl honom! Men ett ärligt finskt hjerta har sällan en snabb hand i sin tjenst. Innan man ännu hunnit komma från ord till handling, hade Sam gjort sig lös från sin motståndare och, vig som en ekorre, banat sig väg genom folkhopen, än borrande sig framåt med armarna, än slående bakåt med fötterna. Nu blef en jagt. Efter ett fåfängt försök att uppnå stora landsvägen vesterut, svängde flyktingen om och sökte sin räddning på bron öfver forsen. Men här mötte honom patrullen från motsatta sidan, medan folkhopen skrikande jagade efter honom från andra sidan. Sam betänkte sig icke länge, och dertill var icke heller tid. I ett nu klängde han öfver brons ledstänger och var försvunnen. Men det dröjde ej länge, innan man såg honom flyta utför den öppna forsen och för|257|svinna under isen, som betäckte åmynningen nedanför det starkaste strömdraget.

303 Förföljarne stadnade bestörte på bron; allas blickar följde den djerfve förrädaren, som, gungande på forsens skum, så hastigt fann sitt rättmätiga straff, och alla tyckte, att den lille trumslagarenoriginal: trnmslagaren hade gjort sig väl förtjent om fäderneslandet.

9. Vinterafton i ödemarken.

304 En afton i medlet af Februari 1616 banade sig en karavan af resande mödosamt fram genom drifvorna på den stundom ödsliga väg, som vid denna tid förde från Helsingfors genom det norra Nyland till Åbo. I våra dagar ila bantågen fram öfver den låga sandåsen i dessa nejder, men vid tiden för vår berättelse var man icke van vid en sådan beqvämlighet, då ju alla landets vägar befunno sig i det bristfälliga skick, som var en naturlig följd af oordning och oförmåga. De fattige bönderne ägde hvarken armar eller hästar för vägarnes iståndsättande, äfven om de dertill haft lust, och nu hade dertill ett starkt yrväder på långa sträckor öfvertäckt alla stigar med manshöga drifvor.

305 Karavanen bestod af tre slädar med två hästar för hvarje; den mellersta släden var öfverbygd med ett slags hytt af buldan. Fyra ryttare, fullt beväpnade i dessa osäkra tider, utgjorde eskorten. Två redo förut för att upptrampa en väg, två följde efter för att betrygga karavanen mot ett anfall i ryggen, alla hvita af snö och, liksom hästarne, uttröttade af den mödosamma färden. När de resande sålunda, fot för fot, arbetat sig fram någon tid, blef det platt omöjligt att komma vidare. Yrvädret fortfor att rasa, och hvarje steg framåt motades af vexande snöberg. Ryttarne sutto af, kuskarne stöflade i snön, alla sökte med armkraft underlätta hästarnes ansträngningar. Det hjelpte föga, tåget stod orörligt; man höll en rådplägning om hvad man nu borde företaga sig. Ett fruntimmer|258| lutade sig framåt i den betäckta släden och frågade om ingen gård funnes i närheten. En riddare i öfversnöad pelskappa sprang från den sista släden fram till den första, hvars kusk var vägvisare, och upprepade samma fråga. Svaret blef, att man hade en mil till närmaste gård, men om man ville vika åt sidan och köra isvägen öfver den nära liggande sjön, skulle man på motsatta stranden af denna sjö finna ett enstaka nybygge. Riddaren beslöt sig för denna utväg såsom den enda möjliga, och nu gällde att bana sig väg ned till isen.

306 En med tät granskog bevuxen höjd reste sig mellan vägen och sjön. Trädens grenar voro tungt belastade med snö, hvars laviner störtade ned öfver de resande och uppfyllde slädarne. Hästarne måste frånspännas, alla, utom två qvinliga resande, måste klifva i snön, hvarefter slädarne framskötos af männen. När man så med outsäglig möda trängt uppför höjden och genom skogen, kom man till ett mot sjöstranden sluttande berg. Här blef åter en rutschbana nedåt, som under andra förhållanden skulle hafva varit vådlig, men nu fann motstånd i drifvorna och förde karavanen, med ett par oskadliga kullerbyttor, lyckligt till isen.

307 Snön låg här mera jemn, man ispände åter hästarne och fortsatte färden. Det gick långsamt, men det gick dock framåt, till dess att man icke långt från den motsatta stranden begynte köra i flödvatten. Hvarje nordbo vet hvad en sådan färd innebär; man frågar sig tvekande om detta vatten har eller icke har under sig ett golf af fast is, om der måhända är en öppen ränna, förorsakad af ett strömdrag i sjön. Men härdade i alla mödor och faror, körde desse resande utan betänkande framåt, beredde att vända om, derest de främste ryttarnes hästar skulle finna för djupt vatten och nödgas simmande rädda sig. Flödvattnet blef djupare, det strömmade in i slädarne, begöt de åkande med ett kallt bad och nådde öfver ryttarnes sporrar. Slädarne nästan flöto. Riddaren Klas Fleming, ty det var han, red till den mellersta släden och frågade, om hans syster Kjerstin var rädd och önskade vända om. Hennes svar blef, att hon bytte plats med den andre ryttaren, som red förut, besteg hans häst och red främst. Nästan simmande och flytande, uppnådde karavanen, genomvåt, men bergad, den efterlängtade stranden.

|259|

308 Sjön var en vik af den stora Lohjanselkä, som i otaliga bugtande fjärdar uppfyller de djupa dalarne norr om den sydfinska landtryggen, hvilken åter afstänger det inre höglandet från kusten och derför blifvit kallad »Stängselåsen» (Salpaus-selkä). Hela nejden erbjuder den mest förtjusande omvexling af skogbekransade höjder, sluttningar, vattenspeglar, klippor, öar och har af beundrande turister fått namnet »Nylands Schweiz». Bergen äro rika på malmer och sällsynta stenarter; botanisten finner här allt hvad den finska floran äger rarast och praktfullast. Nu betäckas de bördiga sluttningarna af välmående byar, gårdar, boskapshjordar och åkerfält. Här är Finlands enda koppargrufva; här utgick i en senare tid Adlercreutzska slägtens stamfader ur bondekojan för att gifva åt landet en ättling med arm af jern. Men vid början af sextonhundratalet genombröts den glesa odlingen ännu af vida ödemarker, och der den fått fäste, ödelades ånyo hemman och gårdar af krigen, utskrifningarna, gärderna och fogdarnes utpressningar. Naturen låg qvar i sin vilda skönhet, nästan otamd af menniskohanden; berg och furor beherrskade alla leende vikar, alla glada strömdrag i den mångarmade sjön. Och nu, när polarmakterna i hela sin otyglade bisterhet rasade öfver de mörka skogarna och de af drifvornas vågor betäckta isarna, syntes denna sköna nejd mera egnad att bjuda björnen ett vinteride, än en gästfri bostad åt förirrade resande.

309 Men der glänste dock ett skimmer af ljus mellan bergen och granarne, ett af dessa vänliga eldsken från en flammande härd, hvilka äro en så kär syn för den frusne och utmattade vandraren i en mörk vinterqväll. Detta ensliga och inbjudande herberge måste dock hafva en glasruta, genom hvilken skenet fann väg från dess husliga härd, och en glasruta var ett tecken till välstånd, en glasruta lofvade vederqvickelse; här skulle man icke hamna i ett utblottadt hem. De resande styrde alltså sina utmattade steg med förtröstan mot eldskenet. Vi skola gå dem i förväg och kasta en blick på nybygget.

310 Det hette Ahtiala – ett minne af hedendomens sjögud – och låg vid en utkant af Lojo socken i norra Nyland. Den nytimrade, vackra gården bestod af ett större boningshus, ladugård, stall, visthus, badstuga, brunn; i denna del af landet brukades ännu rökpörten med en ofantlig|260| spis, nedtill gråsten och tegel upptill; röken uppsteg då genom en öppning i taket. Men boningshuset på Ahtiala hade med pörtets gamla härd förenat det modernare bruket af skorsten och i stället för de vanliga pörtegluggarna med deras dragluckor anbragt på den långa väggen gent emot spiseln ett litet fönster med fyra små glasrutor mot sjösidan. Ett plumpt väggur, ett stort, grönmåladt skåp, några träsniderier på bordsfötterna, ja, tre eller fyra stolar med utsirade karmar, vittnade om en i dessa trakter ovanlig lyx vid sidan af långbänkarne och de i två våningar öfver hvarandra väggfasta sängarne. Allt såg så trifsamt ut, allt vittnade om välstånd och flit; men välmaktens dagar voro till ända.

311 Vid mörkningen samma afton hade den snart åttioårige Stefan Ahti suttit vid brasan, bindande not; hans son Josef hade slöjdat en slädmed, hustrun häcklade lin, och två barnabarn, flickor om 14 och 16 år, hade kardat ull. Det hade varit en hård dag för Ahtiala nybygge. Fogdens tjenare hade på förmiddagen infunnit sig för att utkräfva en af de många gärderna och utan förskoning tagit i mät en af de två hästar och en af de två kor, hvilka han qvarlemnat vid en föregående utmätning. Fåren hade en genomtågande ryttaretrupp slagtat och uppätit redan på hösten. Der skulle snart komma flere hungriga gäster.

312 Ahtialas inbyggare hade vid sin fredliga brasa samtalat om det ämne, som låg dem närmast: tidens betryck. Hustrun hade suckande undrat, hvar hennes två raska gossar nu månde vara i djupa Ryssland, de, som togos ifrån henne till kriget, den ene i våras, den andre året förut. Om de nu månde lefva mera, tillade hon med en suck vid tanken på de fruktade Moskoviternes grymhet. Den gamle hade tröstat henne med den försäkran, att hvardera af gossarne skulle reda sig godt mot sex sådane bestar, det hade man sett, när herr Jakob och herr Evert för fem år sedan togo Stora Novgorod med en hand full svenske och finske pojkar af rätta sorten. Ryssen hade han sjelf sett i hvitögat redan i salig kung Göstas tid, och Juten med i kung Eriks tid. Gud förbarme sig öfver den herrens fattiga själ, det gick tokugt i landet, men bra på sjön. Så skröpelig, som han, Stefan, nu satt vid notslarfvan, hade han icke varit, när han tjenade under Nils Schenk som bågskytt på »Troilus». Han mindes väl den|261| heta dagen vid Buckow för mer än femtio år sedan, när Jutens amiralskepp »Jägmästaren» styrde akterifrån in på »Troilus», och det var som när Goliath lyftade sitt spjut mot den lille David. Men si, Herrens kraft var ock den gången starkare än jern, koppar och krut. Han, som nu trädde garnet med styfnade fingrar, hade då varit en af de sjuttio Finnar, som stodo med sina goda stålbågar på »Troilus’» däck, och deras pilar plockade Jutarne bort från vanter och märs, som haglet fäller ett rågfält i rötmånaden. Den leken lyktades så, att danske amiralen herr Herlof Trolle, der han stod på »Jägmästarens» akterdäck i sitt stålblå harnesk, stöp som en hafsörn för Schenkens kula och »Jägmästaren» var glad att kunna kapa sin äntertross och maka sig undan. Si, Juten var dock en annan karl, än Kalmucken. Juten visste nog, att han betalade gammal ost, när han i sista kriget brände Stefans stuga vid Hangö, men det skall ingen säga om honom annat, än att han är en morsk karl till sjös, och när man får bugt med sådana karlar, nog klappa pojkarne ullen ur Moskoviternes fårskinnspelsar.

313 Så hade man språkat vid aftonbrasan. Sonen hade genmält, huru det visst var tungt för honom att hugga sveden allena, när gossarne voro borta och flickornas armar voro för klena för skogsarbete. Men detta kunde ännu gå, om här rådde rättvisa i landet; då skulle icke fogden två gånger utkräfva samma gärd. Finge man fred i landet, så finge konungen rådrum att hänga fogdarne, och då kunde man ännu hoppas bättre tider. Hvartill den gamle svarade: tre gånger har Herren byggt min stuga af intet, och i femtio år har han gifvit mig skördar af ljungfält. Hvarför skulle icke Han, som är starkare än alla konungar, än vidare sända oss hjelp i den rätta stunden?

314 Vid dessa ord upprycktes dörren, och sju beväpnade män, betäckte med snö, stöflade in i stugan. De förklarade sig vara konungens folk och fordrade fri förtäring, herberge för natten och hästar på morgonen för sin vidare fortkomst. Suckande framsökte hustrun gårdens knappa matförråd och anrättade utan gensägelse ett qvällsmål för de objudne gästerne. När desse ätit sig mätte, ville de hafva öl, och öl fanns icke, hvarefter de utforo i skymford och med egenhandsrätt undersökte skåp och källare. Allt detta hade gårdsfolket tåligt fördragit, men när två af|262| gästerne ytterligare tilläto sig ett groft skämt med gårdens döttrar, svek Josefs tålamod och hans seniga knytnäfve sträckte dessa två våldsverkare till golfvet. Nu blef den fredliga stugan skådeplatsen för ett af de våldsamma och stundom blodiga uppträden, som då voro alltför vanliga, när ett tålmodigt folk uppreste sig mot ett laglöst godtycke. Josef hade, efter en hård strid, blifvit öfvermannad, slagen och bunden, hans gamle fader hade förgäfves sökt att med darrande hand spänna den länge förrostade bågen; hustrun hade beväpnat sig med en såstång och försvarade med en björninnas raseri sina döttrar, som sökt sin tillflykt i ett hörn af stugan. Ingen hjelpare fanns att anlita; hvar skulle han sökas på en mils afstånd i yrväder och vintermörker? När då qvinnan såg sin man bunden, svärfadern maktlös och döttrarna värnlösa mot öfvervåldet, brast hennes förtröstan i detta förtviflade ögonblick, och hon utropade:

315 – Hvar är nu den hjelpare, fader, som du åkallar? Hvar är nu den starke Gud, på hvilken du tror?

316 – Det är skrifvet, – sade den gamle, bortkastande bågen: – då de rättfärdige ropa, så hörer dem Herren och skall hjelpa dem ur all deras nöd. Herre, huru länge vill du se orätt på jorden? Uppvakna i din kraft, och låt oss icke förtrampade varda!

317 – Hvad är det gråskägget skräflar derborta i vrån? – röt en af våldsverkarne, ännu vild af striden, i det att han hotande närmade sig. – Hvad tycker du mera om: att stekas i ugnen eller att doppas i vaken?

318 – Kom icke vid mig! – utropade den gamle, såsom af en profetisk ingifvelse. – Se hämnaren står för dörren, och det svärd är redo, som skall tukta ditt öfvermod.

319 Icke förr var det sagdt, innan dörren öppnades, och in trädde en snöhöljd man, stadnande ett ögonblick förvånad vid anblicken af den förstöring, som rådde i stugan. Eldskenet från härden belyste den gamle värnlöse mannen och röfvaren, som nalkades honom med draget svärd. Ingen varseblef den inträdande, men så snart dennes skarpa blick uppfattat ställningen, flög äfven hans svärd ur slidan och i nästa ögonblick låg röfvaren i sitt blod med afhuggen arm vid den gamles fötter.

320 – Hvad nu, skurkar! – utbrast riddaren, som af munderingen igenkände Simon Larssons i Raseborgs län|263| förlagde lansknektar. – Är det så I åtlyden kunglig majestäts stränga order att fara varligt fram på genomtågen? Ni och edra gelikar bären skulden för att landet utarmas och folket besvärar konungen med ständiga klagomål. Ned med vapnen! Jag skall låta hålla en krigsrätt, så att det sjunger eder om öronen. Petter, – yttrade han till en inträdande ryttare, – släpa fort ut den der karlen till stallet och se åt, om han qvicknar till lif!

321 Vid dessa ord uppgaf hustrun ett anskri och slog sina armar kring den unge ryttarens hals. Den Gud, på hvilken hon tviflat, hade svarat och förödmjukat henne med en så oväntad hjelp, en så öfverraskande fröjd, som endast den mäktigaste och den rikaste af alla hjelpare kan bereda ett modershjerta. Hon hade återfunnit den äldre af sina till kriget utgångne söner. Ynglingen stod betagen af häpnad; han hade icke vetat föräldrarnes flyttning till denna ort. Dröjande fullgjorde han sin förmans befallning.

322 – Jag hade väl lust att veta hvem som tager sig en sådan myndighet mot kunglig majestäts och kronans folk, – genmälde nu lansknektarnes anförare i en ton, som skulle vara hotande, men som förrådde en oangenäm öfverraskning.

323 – Jo, jag känner dig jag, din långbente, liffländske ulf; jag vet, hvar du lärt dig sådana seder mot folket. Du slåss icke illa i hederlig strid, men hemma har du vuxit upp vid slafpiskan. Rätta dig, sergeant Rolf Müller! Du talar med din förman.

324 Och konungens kammarherre, öfversten Klas Hermanson Fleming till Villnäs,konsekvensändrat/normaliserat afkastade sin snöiga kappa, framträdande i skenet från härden med krigarens stolta hållning. Hans gestalt var af medellängd, men kraftfull och bredaxlad. Ehuru icke mer än 25 år gammal, hade han tidigt mognat i faror af alla slag; man kunde taga honom för tio år äldre. Hans energiska drag och hans genomträngande blick förrådde den blifvande fältherren, som en dag skulle tillintetgöra fientliga härar och flottor.

325 Sergeanten och hans kamrater mumlade något om att de först blifvit ofredade, men funno för godt att lyda. De afväpnades och bortskickades att söka sitt nattläger på hövinden, medan en af dem tog vård om den svårt sårade kamraten. Nu först tilläts fröken Kjerstin Fleming, jemte hennes kammarpiga och hennes lilla tärna Maju, att söka hvila och värme vid den flammande brasan.

|264|

326 – Du hade gjort bättre att stadna med vår mor på Svidja i natt, – sade Klas Fleming.

327 – Jag har en mission att uppfylla, – svarade systern. –original: . Hvad betyda dessa blodfläckar och denna oordning?

328 – Det är hemseder i krigstid, – genmälde brodern med ett sträft smålöje, – Petter, lös den bundne karlen! Hvad? Är han din egen far? Nå, den glädjen unnar jag dig, ärlige pojke. Tacka din son, bonde, han är en bra soldat. Och du, gubbe, berätta hvad som händt, men ljug dig ej oskyldig. I hafven varit sturske mot soldaterne och mån skylla eder sjelfve, när de äro korta om hufvudet.

329 Den gamle rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade:

330 – Jag var stallknekt under kung Gösta, bågskytt under kung Erik och lansknekt under kung Johan. När jag blef för gammal att tjena i fält, tjenade jag i sju år herr Klas på Svidja och lärde unge herr Johan rida. Jag har slagits till lands och sjös i trettio år och känner knektar, liksom jag känner bönder. Ljugit har jag aldrig och lärer väl minst göra det för en af Flemingeslägten, som sparat åt mig de få dagar jag ännu kan hafva qvar. Trätan i afton begynte så:

331 Och han berättade tilldragelsen.

332 – Nå, vid mitt goda svärd, – utbrast riddaren, – du talar som en ärlig krigsman, och det skall bekomma de der lymlarne i stallet efter förtjenst. Har då ingen ihågkommit dina trettio år i konungens tjenst?

333 – Unge herr Johan, som jag lärt rida, gaf mig ett torp på Hangö. Det brände hertig Karls folk första gången och Juten andra gången. Då flyttade jag hit med min son och bygde min tredje stuga i ödemarken. Herren gifver sol och regn, frostår och goda år; misslyckas ett, så svälta vi en tid och börja på nytt.

334 Klas Fleming vände sig till sin syster. – Jag har hört talas om en fördold kraft, – sade han, – som gör, att ett folk kan bära stora bördor utan att digna. Länge har jag trott, att denna kraft legat i armar af jern och under krigarens brynja. Nu förstår jag det: här är denna kraft och dess namn är tålamod.

335 Den qväll, som började så tungt i Ahtiala nybygge, vardt en fröjdeqväll för alla dess invånare.

|265|

10. En sammansvärjning.

336 Qvarlefvan af konung Sigismunds slagna parti i Finland hade fällt modet vid underrättelsen om Helsingfors landtdag. Alla adelsmän, som hade något att förlora, drogo sig mer och mer tillbaka från de få halsstarrige, som ännu djerfdes stämpla till den afsatte konungens förmån, och desse få voro till största delen endast förtviflade spelare vid lyckans raffelbord, äfventyrare, beredde att våga allt, emedan de redan bortspelat allt, folk af den art, som revolutioner och inbördes krig alltid kasta som strandvrak på framtidens kuster. Men det fanns här och der ett sällsynt undantag.

337 På Kurjala gård i Lampis socken af Tavastland bodde den tappre Ivar Tavasts enka, Karin Stensdotter Fincke, en af dessa qvinnor, som kunna älska utan gräns och hata utan försoning. Under den första och skönare hälften af sitt lif hade hon offrat allt för sin kärlek till en riddare utan fruktan och tadel; den senare dystra och ensliga hälften af detta lif egnade hon åt den dyra pligten att upprätta hans ära. En dag i Februari detta samma år 1616 kallade hon till sig yngre sonen, den ljuslockige Bengt, på hvars blida och fagra anlete hon läste hela det lyckliga minnet af kärlekens dagar, men icke en skugga af hatets, och sade till honom:

338 – Min son, du är aderton år, din arm är stark, ditt hjerta är trofast, och jag har låtit uppfostra dig i alla ridderliga öfningar. Det är nu tid, att du hämnas din fader.

339 – Ynglingen teg. Modern fortfor: – Jag vet dina tankar. Din äldre broder Sten Ivarsson är slägtens hufvud och den, som efter lag och sedvänja bör taga arf efter sin fader. Men Sten har från unga år gjort mig sorg och bekymmer med sitt häftiga, oroliga sinnelag, icke minst när han sista vintras dödade kornett Bosin här på Kurjala gård. Sten tjenar det nya konungahuset; han är sin faders affällige son. Du allena är kallad att åter upprätta din faders ära.

|266|

340 – Moder, – svarade ynglingen saktmodigt, – gif också mig ett svärd att tjena konung Gustaf Adolf! Han är mild och tapper. Hvarför skall du hata honom? Och har du icke sjelf bönfallit hos hertig Karl att få behålla Kurjala? Han och hans son hafva återgifvit oss hem och egendom. Hvarför skall du hata det nya konungahuset?

341 – Gud, som nekat mig döttrar, har i stället gifvit mig en son med varghjerta och en son med dufvohjerta, – klagade modern. – Förstår du icke, att om jag velat hämnas på den unge Gustaf Adolf med blod och död, skulle jag tussat på honom din äldre broder, som skulle hafva sönderslitit honom? Men det är icke så jag menar; jag vill honom intet ondt, jag vill endast rycka kronan af hans hufvud och lägga den för vår rättmätige konungs, Sigismunds, fötter. Hela din slägt ända till Sten har tjenat den lagliga konungamakten, och den allena kan upprätta din faders minne. Så länge hertig Karls afkomma sitter på thronen, är jag en rebells enka och du en landsförrädares son. Det är nu mer än 16 år, sedan din fader och farfader togos till fånga i Viborgs fäste, och huru lönades då deras trogna tjenst mot konung och fädernesland? Hertig Karl satt till doms i egen sak; han belade dessa tappra armar med nesliga bojor, han lät leda desse trofaste män ut genom Viborgs tull, deras hufvuden föllo för bödelns bila, och spetsades på jernstänger utanför slottet. O, det var en syn! Och jag ...original: .., jag qvarlemnades med två späda söner; för deras skull måste jag kasta mig till blodhundens fötter och tigga tillbaka vår rättmätiga egendom som en nåd! Det gjorde jag, min son, och jag lefver ännu! Men jag lefver för att en dag kunna aftvå blodfläckarna från dina fäders minne; jag lefver för att kunna kalla dig en ärlig mans son, och jag väntar den dag, när din faders och farfaders oskuld förkunnas för land och folk. Förstår du mig nu?

342 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat – svarade ynglingen, – jag förstår din rättvisa åstundan, och jag ville gifva mitt lif för att du skulle få upplefva den dag du så högt efterlängtar. Men jag förstår icke, huru detta skall blifva möjligt genom en thronhvälfning. Hela riket hyllar den nya konungaslägten, Finlands ständer förnya i Helsingfors sin trohetsed, och ingen i detta land lyfter mera sin hand för Sigismunds|267| sak. Hvad kunna vi göra, vi två, mot hela landet? Sänd mig till Gustaf Adolf; jag vill kasta mig för hans fötter och lofva att tjena hans hus till dödedag, allenast han genom ett kungsord tager tillbaka den orättfärdiga domen öfver min fader och farfader!

343 – Du är ett barn, Bengt, och som ett barn talar du. Likasom en konung ville förklara sin faders domar orättfärdiga!

344 – Men domen är ju upphäfd, när vi återfått våra gods.

345 – Af nåd ha vi återfått dem! En qvinna kan söka nåd, en man söker rättvisa. Vi ha återfått mödernegodset, men icke fädernearfvet, det sköna Vesunda i Tavastland med 30 fiskrika sjöar och omätliga betesmarker. Det skall en dag blifva ditt fädernearf, Bengt. Vi äro icke så ensamme, som du tror. Ännu finnas behjertade män, som vilja våga något för den rättvisa saken. Var en man, min son, och mottag som en man din moders förtroende! Denna natt mötas konung Sigismunds anhängare på Kurjala, för att öfverlägga om ett kraftigt uppträdande nästa vår med bistånd af konungen, och du är utsedd att ställa dig i spetsen för den allmänna resningen.

346 – Jag! – utbrast ynglingen med oförställd häpnad.

347 – Du, – svarade modern lugnt. – Det som brister dig i år och erfarenhet skall ersättas af ditt namn. Norra Nyland och södra Tavastland hafva mer än en gång följt din faders och farfaders fanor. De skola än en gång resa sig med namnet Tavast i sin spets, och man skall sörja för, att vid din sida ställas krigskunnige anförare.

348 – Förskona mig, moder! Vill du ännu en gång inkasta vårt land i alla fasorna af ett inbördes krig?

349 – Och hvad kallar du den ställning i hvilken vi nu lefvat i tjugu år? – återtog fru Karin med den omedvetna förblandning af eget och allmänt intresse, hvilken är så vanlig i partisöndringar och af hvilken äfven den skarpsynte Karl IX så ofta blef vilseledd. – Orätt på thronen är alltid inbördes krig. Vi skola ändtligen göra ände derpå. Du skall icke behöfva strida i förbund med bönder allena. Utom Hornarne, och tyvärr numera äfven Flemingarne, finnes knappt en adlig slägt i landet, som icke inom sig räknar hemlige anhängare af konung Sigismund. Vid första framgång för våra vapen skola de afkasta masken. Stjernkorsar, Spårar, Slangar, Munckar, Linde|268|löfvar, Boijar, Kurckar och många andra skola ställa sig på vår sida. Var vid godt mod, dufvohjerta! Jag begär i dag blott en åhörare, i morgon kanhända en stridsman. Först klokhet och sedan svärdshugg.

350 Suckande tänkte unge Bengt Ivarson vid sig sjelf, att klokheten i dag icke kunde göra något bättre, än förekomma svärdshuggen i morgon, men han kände sin moder. Det hopp, på hvilket ett qvinnohjerta rufvar i många år, antager slutligen gestalten af en oemotsäglig visshet. Han beslöt derför att skenbart foga sig efter sin moders önskningar, men derunder uppbjuda allt, som var förenligt med hans sonliga pligt, för att rädda både henne och landet från nya olyckor.

351 Aftonen inbröt. Kurjala gård låg enstaka vid en liten sjö, omgifven af skog, och egnade sig väl för möten af den art, som icke borde störas af objudne spejare. Man visste dock, att fogdar och länsmän denna tid satte alla spårhundar i rörelse till följd af de polska plakaten. Man bortsände från gården de tjenare och landbönder, som icke ansågos fullt pålitliga; vakter utställdes vid vägarne, och lösen utdelades såsom i fält.

352 Vid niotiden på aftonen begynte slädar anlända och utbyta lösen med vaktposterna. De ankommande inbjödos att vid ett stadigt qvällsmål vederqvicka sig efter resans besvärligheter och underläto icke att göra så grundligt besked, som om detta och intet annat varit ändamålet med deras besök.

353 När fru Karin, åtföljd af sin son, vid tiotiden inträdde i mötessalen, fann hon till sin förvåning ett högljudt språkande sällskap af några och tjugu män, på hvilkas muntra stämning husets goda hembrygda öl påtagligen utöfvat ett märkbart inflytande. Sex eller åtta talade alla på samma gång om de mest olika ämnen, likasom utmanande alla spejare på en half mils afstånd, den förste om harar, den andre om vargar, den tredje om hästar, den fjerde om tärningar, den femte om Skottarnes sed att steka äpplen i öl, den sjette om huru han piskat sin skjutskarl, den sjunde om sina galanta äfventyr, den åttonde om sina frusna öron. Nästan allas drägt befann sig i det vanvårdade skick, som antydde mera bekantskap med ett vildt fältlif, än med herreseder, och få brydde sig om att ens gifva plats för gårdens husfru, när hon inträdde i|269| salen. Förgäfves spanade hennes mulna blickar efter de grannar af hennes stånd, som hon väntat till mötet. Der fanns endast en sådan, en kortvuxen gammal herre med stora vårtor på kinderna, beväpnad med en huggvärja, nästan lika lång som han sjelf, och i detta ögonblick hopkrupen vid brasan, som brann i den stora spiseln.

354 – Bertil Ivarson, – sade fru Karin till denne herre, i det att hon icke låtsade bemärka sina öfriga gästers brist på uppmärksamhet, – vill ni törhända äska ljud och förklara för desse hedervärde krigsmän och rättskaffens medborgare ändamålet med sammankomsten samt föra ordet såsom den äldste bland oss.

355 Bertil Ivarson Teet till Järpila var en af desse skeppsbrutne rojalister, som gerna ville tjena sin rätte konung, med förbehåll att icke stå illa anskrifven hos den orätte, och som så länge hade vändt kappan efter vinden, att han slutligen lyckats stöta sig med dem båda. För närvarande fann han sig svårt förnärmad af konung Gustaf Adolf, som förra somras bortförlänat hans Järpila gård och öfriga gods åt Henrik Horn, dock att Teet skulle behålla dem intill sin död, och för denna förargelse befann sig nu den gamle herrn vid sammankomsten, men önskade sig redan vara väl hemma igen på sitt Järpila. Han låtsade icke höra fru Karins tilltal; hon fattade hans hand och upprepade sina ord:

356 – Ja, ja,konsekvensändrat/normaliserat – svarade den frusne herrn vid brasan – det är mycket kallt i afton, dåliga vägar, hundväder. Förlåt, jag har blifvit så döf på senare tider. Befaller ni något, min nådiga fru?

357 Fru Karin upprepade sina ord för tredje gången.

358 – Äska ljus? Nej, jag tackar, vi se här bra nog. Krigsmän och rättstjenare ... Var det så ni sade? Ja, ja, hvad hör man om annat nu för tiden? Förlåt, att jag i eder nådiga närvaro värmer mina fötter vid elden! Gikten, min nådiga, gikten! Ja, när man, som jag, har slitit mycket ondt i krig, kännes det efter på gamla dagar.

359 Fru Karin önskade i sitt hjerta, att hvarje vårta hos den gamle räfven måtte blifva ett giktsprutande berg, men inseende omöjligheten att ställa honom i têten för sammansvärjningen, nödgades hon sjelf taga till ordet och uppmana de hedervärda gästerne att sig emellan utse en talman för sammankomsten.

|270|

360 Stojet i salen minskades något, gästerne betraktade hvarandra och syntes oförberedde att välja en talman. Troligen hade de fleste väntat sig finna en sådan färdig.

361 I den förlägna tystnad, som följde fru Karins uppmaning, hördes ändtligen en röst från yttersta ändan af salens långa ekbord, der en man i ryttarekappa hittills varit flitigt sysselsatt med en skinka och en mugg öl.

362 – Om jag får taga mig den dristigheten att tala ur skägget, – yttrade denne man, i det han med välbehag aftorkade mustascher och pipskägg med bordduken – så finnes här ibland oss en karl, som kan prata omkull hvilken biskop som helst och högvördiga konsistorium med; men eftersom han är mera slängd i alla verldens andra tungomål, än i vårt, så kunde jag kanske duga till talman i hans ställe, alldenstund jag är hans ovärdige tolk. För resten heter jag Ivar Bertilson, qvartermästare, till ers nådes tjenst. Eftersom Bertil Ivarson icke behagar öppna sin mun till annat än dumheter, så skall Ivar Bertilson i hans ställe tala så klokt han förstår, – tillade qvartermästaren, skrattande åt sin egen qvickhet.

363 – Tala! – sade fru Karin, föga nöjd med början af denna sammankomst.

364 – Nå, eftersom jag fått ordet, vill jag säga det rent ut, att en så god skinka, som denna Kurjalaskinka, och ett så godt öl, som detta Kurjalaöl, skola sökas förgäfves i Tavastland och Nyland, om icke på Svidja. När jag var der i höstas, sade de mig, att salig kung Johan alltid drack Svidjaölet hellre än något annat och alla år beställde en skeppslast deraf för sin egen kungliga mun.

365 – Till saken! – afbröt honom fru Karin.

366 – Jag tänkte just komma till saken, ers nåd! Efter nu salig kung Johan var en sådan vis och berömlig konung, att han förstod sätta värde på finskt öl och finskt blod dessutom, så tycker jag, Ivar Bertilson, och alle desse ärlige finske män, antingen de kunna hållas i sadeln eller icke med ett godt julerus i hufvudet, att vi böra förhjelpa kung Sigismund till regementet igen. Se, så är den saken utan krumbugter. Hvem vill nu dansa för bruden?

367 På detta tal följde en bullersam öfverläggning, hvarunder några anmärkte, att tiden nu vore föga gynsam, när landtdagen i Helsingfors hade visat sig så förrädisk mot den goda saken. Desse nedtystades af andra med den|271| försäkran, att man ännu icke kunde så noga veta, hvad landtdagen hade i sinnet, innan beslutet var kändt. Det vore nog troligt, att landtdagen till slut skulle afslå alla gärder för kriget, och då stode konungen der som en skolpojke för hela landet. Denna försäkran lugnade åter de tveksamme, och man begynte nu rådgöra om tiden och sättet att åstadkomma en allmän resning i landet.

368 – Tyst der! – skrek qvartermästaren och slog näfven i bordet, så att de ännu qvarstående tennfaten skallrade. – Tyst der, han talar sjelf!

369 Nu framträdde från en undangömd vrå samme brunklädde man, hvars bekantskap vi första gången gjorde på Tofön, och höll till de församlade ett lifligt tal på tyska språket. Han uppräknade alla den nuvarande regeringens orättvisor, han skildrade folkens stora betryck och målade i lifliga färger den lyckliga tid, som skulle blifva en följd af den lagliga konungamaktens återställande. Derefter framställde han en väl utarbetad plan till ett allmänt uppror, som borde begynna i början af April, när konungens folk ännu icke kunde vänta någon undsättning från Sverige. I slutet af April skulle en polsk flotta ofelbart anlända till det då isfria Hangö och landsätta en stark polsk krigshär, som skulle fullborda och med seger kröna den allmänna resningen. Då skulle den rättmätige konungens trogna vänner rikeligen belönas, men hans fiender med skräck utrotas i hela landet.

370 Qvartermästaren öfversatte detta långa tal ungefär med följande korta ord:

371 – Han säger, att nu håller man oss för hundar, men kommer Sigismundus till regementet, skola vi må som prinsar i en bagarbod. Derför skola vi damma till om fem eller sex veckor, när vi blifvit i ordning, och så skall Polacken sopa rent hus. Men – tillade han blinkande – om den saken bli vi två med Polacken. Han skall så lagom husera med oss, så sant jag heter Ivar Bertilson. Och dermed basta.

372 – Förrän vi våga vår hals, måste vi först hafva penningar och mycket penningar; annars går det intet ur fläcken, – genmälde en f. d. fogde, som den nuvarande styrelsen afsatt för underslef, men icke hängt, som han väl förtjenat.

|272|

373 Efter att hafva vexlat några ord med den brune, förklarade qvartermästaren, att penningar skulle fås som gräs, så snart leken vore i gång. Fogden vidhöll dock envist sin fordran och fick andra med sig. En häftig ordvexling uppstod, alla skreko om hvarandra; ingen kunde förmås att höra skäl för en motsatt mening. Qvartermästarens grofva näfve hade gång efter gång förgäfves dunkat mot ekbordet, då han kände någon rycka sig i kappan, och bakom honom stod en välbekant plirande och grinande figur, den i Helsingfors drunknade Sam, hvars bedröfliga ändalykt qvartermästaren, för att säga sanningen, förnummit med mera nöje än saknad.

374 – Hvad nu, din slyngel? Ligger du icke på sjöbottnen? Det var skada; du skulle hafva blifvit en god mat för girsarna.

375 Sam berättade med ett sjelfbelåtet grin, huru lustigt han narrat sina förföljare på Vanda bro och klättrat i säkerhet under brohvalfvet, sedan han afkastat sin tröja och låtit henne föreställa hans person i forsen. Nu – tillade han med ett elakt löje – hade han likväl något annat att berätta. En sqvadron af Hans Muncks ryttare hade i dag rastat i Tavastehus. Sam hade legat gömd på en hövind och hört ryttarne säga sig imellan, att de nästa natt skulle göra en god fångst i Lampistrakten. De hade legat stilla och ryktat sina hästar på morgonen, när Sam tog till fötter, men de kunde snart vara här.

376 – Ett rep, om du ljuger, och en dukat, om du talat sanning! – hviskade qvartermästaren, vexlade några polska ord med den brune och befann sig snart med sina följeslagare ute på gården. Men när han förspänt sin häst och var färdig att lemna Kurjala, tyckte han det vara föga hederligt gjordt att lemna sina vänner derinne i sticket, hvarför han närmade sig salsfönstren, inslog en ruta och ropade med tordönsstämma:

377 – Ugglor i mossen!

378 Dessa ord hade en förunderlig verkan. Konungarne Sigismund och Gustaf Adolf, Finlands öde och den omtvistade krigskassan voro i ett nu förgätna. Alla rusade i vild flykt på dörren, uppsökte sina hästar och ilade bort. Den gamle herrn med vårtorna hörde nu förträffligt, och hans gikt hindrade honom icke att vara en af de flinkaste i reträtten.

|273|

379 Fru Karin fick ringa tack för sin gästfrihet och ännu mindre för den tjenst hon velat göra konung Sigismund. Med stumt förakt blickade hon efter de bortilande. Endast unge herr Bengt kände sig lätt om hjertat, och dertill hade han sina goda skäl.

380 När qvartermästaren befann sig med sina följeslagare en god half mil från Kurjala gård och icke förmärkte minsta ljud af Hans Munks ryttares hästar, kände han sig nog lugn att taga Sam i förhör om den nattliga fångst, som ryttarne sagt sig ämna göra i Lampis.

381 – Sade jag Lampis? – frågade pojken enfaldigt.

382 – Hvad för något, din utpiskade skälm! – utbrast hans herre förbittrad. – Visst sade du Lampis.

383 – Ja, men jag hörde så illa i halmen på hövinden. Jag börjar nu tro, att de menade Hattula.

384 – Och på sådana galgfåglar skall ett rikes öde bero! – skrek qvartermästaren, utom sig af vrede, och måttade ett dräpande slag med skaftet af sin piske mot den på medarne stående Sam. Men denne visste hvad komma skulle och hade i tid trillat ned som en boll i drifvorna. Slaget träffade toma luften, och Sam skulle hafva undanryckt Finland konung Sigismunds välde, om icke skickelsen och händelsernas logik hade gjort detta redan förut, utan att dertill behöfva anlita ett okynnigt pojkstreck.

11. Den gamla och den nya tron i kamp om menniskohjertan.

385 Vistelsen i Finland blef alltmera oangenäm för konung Sigismunds utskickade. De jagades från gård till gård, mindre af fogdar och länsmän, än af landtbefolkningen, som hade nog af inbördes fejd och längtade att komma till ro efter dessa beständiga uppviglingar. Snart vågade ingen mera mottaga emissarierne eller gifva dem ett herberge öfver dagen, för att låta dem fortsätta färden om natten. Deras enda hopp var numera att obemärkte undkomma till|274| Åland, för att derifrån vid första öppna vatten på våren kunna befrakta ett fartyg öfver till Riga. Qvartermästaren förklarade rent ut, att han som ärlig karl tröttnat vid detta kringsmygande och icke vidare ämnade sticka sin hals i snaran, om också repet vore snodt af blankaste guldtråd.

386 – Misströsta icke, min son, om helgonens bistånd! – förmanade pater Padilla, som utan knot underkastat sig alla försakelser under deras nattliga irrfärder. – Alla helige martyrer hafva gått till herrligheten genom kamp mot de otrogne, och det är skrifvet: leones et viperas calcabisspråk: latin (på lejon och huggormar skall du gå).

387 – För min del, vördige fader, – svarade krigaren otåligt, – afsäger jag mig allt martyrskap, såsom dertill fullkomligt ovärdig, och afstår gerna denna ära åt er, på det att de rättrogne efter några hundra år må kunna sälja edra heliga ben för femtio mark knotan och dermed bota gikt eller tandvärk. Jag är nöjd, om jag här på jorden får äta mig skäligen mätt, åtminstone en gång om dagen, och sedan genom edra och helgonens förböner får blifva stallmästare åt Sankt Petrus i paradiset, ty det ser icke ut som om jag finge mycken fröjd af en sådan tjenst i denna verlden. Jag tänker vi nu taga vår Matts ur skolan. Men vill ni försöka på egen hand, så önskar jag eder all den förnöjelse ni kan förvänta af en snara om halsen. Ni har ju redan lärt eder finska. Hvartill behöfver ni numera tolk?

388 – Ännu återstår ett sista försök i Åbo, min son!

389 – Är ni galen? I Åbo? Vet ni icke, att konungen ... jag menar hertig Gustaf Adolf ... sjelf är der?

390 – Just derför, min son!

391 – Hör nu på, pater, jag har sagt eder en gång förut, att ni måste taga reson. Jag har gått in på att smyga mig som en hund kring landet för eder och Sigismundus, men tänker ni på något rackeri mot den beskedlige unge karlen Gustavus Adolphus Rex, som de fåkunnige kalla honom, så säger jag upp kontraktet. Fy tusan, är det nu så långt kommet med vår allena saliggörande kyrka?

392 – Talar du nu åter, min son, lik en fåvitsk man, som är rädd för sin egen skugga? Der man minst skall söka oss, det är just vid ingången till lejonens kula. Jag öfverlemnar den unge mannen Gustavus åt himmelens dom och|275| aktar allenast nödigt att tala några ord i enrum med den gamle biskop Ericus, för att pröfva andens svärd mot hans förtorkade samvete.

393 – Nå, om så är, vördige fader, vill jag än en gång följa eder till veones och liperas, som ni behagar uttrycka eder. Det kan vara förnuft i hvad ni säger om Åbo, och jag har der ett par gamla vänner, hos hvilka vi kunna gästa i säkerhet någon dag eller så.

394 Icke långt efter detta samtal i skogen, en blid marsdag vid vägen till Åbo, förflytta vi oss till denna välbekanta ort, Finlands dåvarande hufvudstad, och till den nästan likaså gamla biskopsgården nära domkyrkan vid stranden af ån.

395 Biskop Ericus Erici, med tillnamnet Sorolainen, vid denna tid en vördig gubbe om några och sjuttio år, hade nu i mer än trettio solhvarf styrt den finska kyrkans skepp, väl icke utan skråmor och läckor, men dock så temligen helbregda, genom tidernas bränningar, konunganycker, gunst och onåd, liturgiskt oväsen, papistiska villoläror och styf ortodoxi. Nu hade han återvändt med sina capitularesspråk: latin från Helsingfors landtdag och satt en eftermiddag fördjupad i sitt arbete med den nya finska postilla han var sinnad att utgifva, när en resande främling lät anhålla hos honom om företräde. Detta hade den för alla tillgänglige gamle biskopen aldrig för sed att vägra, och snart stod framför honom den hemlighetsfulle man, som vi lärt att känna under namn af pater Padilla.

396 Den ärevördige patern uppträdde, naturligtvis på latin, i sin antagna roll af en resande protestantisk läkare, som icke kunde lemna Åbo utan att betyga en så berömd man som biskopen sin synnerliga aktning, så mycket mer som han, läkaren, något litet studerat teologi och vore tacksam, om biskopen ville skingra hans tvifvel angående några lärosatser i den augsburgiska bekännelsen. Detta var att taga den fromme öfverherden på en öm sida, och han underlät icke att tillbörligen vederlägga dessa samvetsoroande tvifvel. Men då läkaren befanns vara, mot förmodan, väl bevandrad i både skriften och kyrkofäderne, föll sig vederläggningen icke alldeles lätt, och till sin förvåning fann biskopen sig sjelf hardt nära att draga det kortare strået. Detta gick något för långt äfven för den tålmodi|276|gaste lutherske biskop, och slutligen fann han sig befogad att med en förvånad blick yttra:

397 – Quid Saulus inter prophetas?språk: latin Äst du en jude?

398 – Hvad skulle jag vara annat, än en enfaldig, okunnig Cornelius, som inhemtar visdom vid Petri fötter? Högvördige fader, öfverbevisa mig genom skriften och kyrkofäderne, att jag far vilse, och jag vill för hela verlden förkunna er stora lärdom.

399 Det låg ett hån i dessa ord, och det undföll ej biskopen. – Hvad vill du mig? – frågade han. – Du är icke den du gifver dig ut för att vara. Hvem är du?

400 – Hvem jag är? – svarade nu främlingen, afkastande masken och stolt resande sig ur den ödmjuka ställning han hittills funnit för godt att iakttaga. – Jag vill säga dig hvem jag är. Jag är den heliga allmänneliga katolska kyrkan, som ännu före dina dagars ände värdigas af stor barmhertighet uppsöka dig, hennes affällige son, och för sista gången erbjuda dig absolution, mot vilkor af en fullkomlig underkastelse. Jag känner ditt lif, ditt herdakall och ditt vankelmod. Jag vet, att du under en lika vankelmodig konung en gång varit ett himmelens redskap för återställandet af den rätta tron i dessa förmörkade nordanländer, men att du med samme konung ånyo afvikit och gjort dig saker till den synd, som icke förlåtes, nemligen synd mot den Helige Ande. Jag vet, att du tjenat två herrar och blifvit besviken af denna verldens furste, så att du af honom rönt skiftesvis ära och otack. Jag vet, att du varit anklagad och suspenderad ifrån ditt öfverherdeembete, och jag vet, hvad icke du vet, nemligen att du är lika nära ditt timliga, som ditt eviga fall, emedan han, som du kallar din konung och öfverherre, ändock kyrkan är kallad att beherska och icke att lyda furstarne, nu är sinnad att fråntaga dig östra delen af ditt biskopsstift och endast afbidar en passande anledning att gifva dig sjelf en vikarie. Detta allt vet jag, och derför är jag sänd af den helige fadren i Rom att än en gång, och för sista gången, upplåta nådens dörr för dig, affällige biskop, och fråga dig, om du vill bigta dina synder för mig och mottaga absolution på de vilkor jag föreskrifver. Se här mitt mandat som påflig legat! Du kan öfvertyga dig om dess äkthet.

|277|

401 Och han framräckte ett pergament med vidhängande sigill.

402 Biskop Erik var känd som en saktmodig, mild och i verldsliga angelägenheter stundom svag man. Men likasom hos mången hans like i svåra tider, doldes under detta fromma saktmod en fast botten af tro och öfvertygelse, hvilken trädde fram när det gälde hans andliga kall och själarnes välfärd. Han åhörde främlingens ljungande tal med ett tåligt lugn, men hans blick glänste, hans böjda hjessa höjde sig, och hans stämma var fast och klar, när han svarade:

403 – Vilseförde broder, jag behöfver icke läsa ditt bref; dina ord säga mig allt hvad jag har af nöden att veta. Du har kommit hit som en ulf i fårakläder för att röfva herden från hjorden, när du icke kunnat röfva hjorden från herden, hvilket varit dig kärare. Ty hvad bekymrar sig den helige fadren i Rom om en snart försvinnande gubbes själ? Mera ligger det honom om hjertat att nu, såsom i de förgångna tider, se Åbo biskopar knäböja för hans påfliga stol och öfverräcka åt honom Peterspenningen såsom en lösepenning för själar, dem icke han, utan allas vår Mästare återlöst. Du säger dig komma i den katolska kyrkans namn, och du smädar din kyrka, ty de kyrkofäder och helgon, dem hon vördar så högt, kommo aldrig till Guds församling i falska förklädnader eller under diktade namn. Guds sanning framträder för menniskorna klar och uppenbar, såsom ett solsken öfver berg och dalar, och så framträdde vår lärofader Martin Luther för edra påfvar och kejsare, som ville förgöra honom. Jag säger dig, att du kommit förgäfves till detta land, som står fast vid det rena Guds ord och är redeboget att besegla sin tro med sitt blod. Jag säger dig, att du kommit lika förgäfves till mig, som icke erkänner någon annan domare öfver mitt samvete, än Gud och hans evangelium. Gå att bjuda din menniskolära och dina samvetsbojor åt dem, för hvilka I undanhållen det heliga ord, som är allas vår tuktomästare! Jag förlåter dig och vill bedja Guds Ande förläna dig ett klarare ljus i hvad hans rike tillhörer.

404 – Nåväl, – genmälde främlingen, i det han förändrade ton, – jag har talat till dig såsom sändebud från den helige fadren i Rom, och du har försmått mina varningar.|278| Jag har ännu något att säga dig, och tilläfventyrs skall du hellre lyssna dertill. Du hade en son ...

405 Biskop Erik betraktade honom med en frågande blick.

406 – Du hade en son, hvilken du sände ut till Wittenberg att studera. Det är nu mer än tjugu år sedan. Denne son var nog lycklig att i sjelfva hufvudstaden för tidens kätterska otro finna en vän, som förbarmade sig öfver hans själ och återförde honom i den rättrogna katolska kyrkans sköte.

407 – Gud sände mig denna pröfning, – suckade biskopen.

408 – Denne son reste efter någon tid till Rom och fullbordade der sina studier vid ett af de förnämsta kollegierna. Han saknade icke naturgåfvor och besatt mycken ihärdighet. Han lyckades vinna den helige fadrens förtroende och bekläddes snart med andliga värdigheter. Slutligen ...

409 – Slutligen bortkallades han i sin halfva ålder, – inföll biskop Erik med sväfvande röst, – bortkallades dit, hvarest ingen annan andlig värdighet gäller, än Hans förtjenst, som dött för syndare.

410 – Du misstager dig, – fortfor främlingen, äfven han med vekare stämma. – Han dog icke, han endast ändrade namn.

411 – Hvad! Han lefver? Men det är icke möjligt; jag har säkra underrättelser om hans död.

412 – Voro de så säkra?

413 – Det sades mig så. Är detta en ny list, så skall du förgäfves sönderslita en gammal mans hjerta.

414 – Dina sagesmän hafva bedragit dig, eller voro sjelfve bedragne. Din son försvann ur verlden, han begrof sig i ett kloster, han späkte sin kropp med botöfningar, för hvilka den helige Franciscus af Assisi icke behöft blygas, men han kunde icke döfva sin oroliga själ. Var det en kallelse från höjden, eller var det blott en brinnande ärelystnad? Han visste det icke sjelf. Efter tre års stränga botöfningar trädde han åter ut i verlden, sändes ut att verka för kyrkan i Tyskland, i Polen och slutligen i Norden ... som påflig legat ...

415 Biskop Erik reste sig upp, men sjönk tillbaka i stolen.

416 – Det är du! – utropade han på sitt modersmål, finska. Med sonen återvände intrycken från hans ungdom.

|279|

417 – Ja, det är jag, – svarade främlingen på samma språk och under samma minnens inflytande.

418 – O, Absalon, min son Absalon, gifve Gud, att jag kunde dö för dig! – klagade den gamle, ihågkommande Davids sorg öfver den upproriske älsklingssonen. – Gifve Gud att jag kunde återköpa din själ.

419 Främlingen teg. Han måste hafva kämpat en hård strid inom sig, och för ett ögonblick fick hans hjerta öfverhand, detta menskliga hjerta, som han längesedan trodde sig hafva dödat i fastor och botöfningar, ja, så helt tillintetgjort, att han derefter var ett liflöst väsen i kyrkans tjenst: perinde ac cadaverspråk: latin, som den grymma underkastelsen lydde. Nu kastade han sig med lidelsefull häftighet för den gamles fötter och utropade, åter på finska:

420 – Fader, välsigna mig! Glöm det förflutna! Tänk på det tillkommande! Jag får ingen frid utan din välsignelse. Se, vårt lif är en skugga, vårt ord dör bort. Skynda dig, fader, innan jag återfår magten öfver mig sjelf och åter reser mig upp mot dig. Fader, välsigna mig nu, nu, nu! ...

421 Om han sagt, endast de första orden af denna rörande bön, är det troligt, att fadren öfverväldigats af samma upproriska känslor, som han och uppfyllt hans önskan. Men han sade för mycket, han vidrörde sjelf förhänget öfver den omätliga klyfta, som skilde dem åt, och fadren fick tid att erinra sig biskopen.

422 – Kom, – sade biskop Erik dröjande, – kom till mitt hjerta såsom den förlorade sonen! Kom utan vilkor och förbehåll, helt, obetingadt, med hela din själ, såsom du en dag vill träda inför din fader i himmelen, och jag vill välsigna dig!

423 Ack, äfven han sade för mycket, äfven han lät ordet döda den brinnande anden. Sonen återkom till sig sjelf.

424 Den påflige legaten for med handen öfver sin panna, likasom jagande bort en skön, men förvillande dröm, uppreste sig långsamt och yttrade med sväfvande röst:

425 – Du vill då icke mottaga mig sådan jag är?

426 – Ja, sådan du är, med hela den förlorade sonens lif bakom dig, men inom dig ångern, framför dig ett nytt lif och ofvan dig dina fäders Gud.

427 – Reverende domine episcopespråk: latin, – svarade främlingen, återtagande verldsspråket, – du har sagt det, och jag tac|280|kar dig, att du åter erinrar mig hvem du är och hvem jag är. Det är skrifvet: propter me demittas patrem et matremspråk: latin. Så är jag åter den rättrogna katolska kyrkan, som förklarar dig för sin förlorade son och frågar dig ännu vid grafvens portar, om du vill öfvergifva det draf du ätit och återvända till fadershuset.

428 – Och jag, – svarade biskop Erik med högrest panna, äfven han på latin, – jag är Guds evangeliska kyrka, som icke erkänner menniskoläror, utan allena Guds uppenbarade ord, och nu frågar jag dig, Gabriel Erici, hvilken affallit från den eviga sanningen, om du vill återvända från din påfviska villolära och bekänna dig till den tro, som Kristus och hans apostlar hafva predikat för verlden.

429 – Hvad? Och du glömmer, gamle man, att sexton sekler tala till dig med min kyrkas tro!

430 – Du bedrager dig. Tolf seklers mörker har ej förmått utsläcka det sanna ordets och den apostoliska tidens ljus, som Gud åter uppväckte ur natten genom sin tjenare Martinus Lutherus för hundrade år sedan.

431 – Vet du icke, affällige biskop, att oräkneliga helgon och martyrer hafva med sitt blod bevittnat den sanning du vågar så djerft försmäda!

432 – Ja, säger profeten Jeremias, ända ut på dina klädefållar finner man de rättfärdiges blod, och du säger ännu: jag är oskyldig!

433 – Oss äro gifne himmelrikets nycklar att binda och lösa, och jag binder dig i den helige Petri efterträdares namn.

434 – Herren säger genom Hesekiel: »konsekvensändrat/normaliseratDe själar, som I fången, skall jag lösa göra. Och jag skall sönderrifva edra örnagott och fria mitt folk utur eder hand, att I intet mer skolen gripa dem. Och I skolen förnimma, att jag är Herren.»konsekvensändrat/normaliserat

435 – Det är nog. Vi återse hvarandra på den yttersta dagen. Då skall det heta: Unus evehitur, alter manet. Respice finemspråk: latin; jag tvår mina händer.

436 – Och jag tvår min själ i den lefvande vattukällan. Gå, olycklige tillbedjare af den babyloniska skökan, två dina händer i hennes orena blod! Jag går förut att bedja för dig.

437 – Fader ... nej! ... Jag behöfver icke din förbön. Farväl!

|281|

438 – Och ändock vill jag bedja. Herren upplyse dig. Farväl!

439 En dörr öppnades och slöts åter till. Det var tidens dörr, som åtskilde för alltid fader och son. Bakom denna dörr väntade evigheten.

440 Biskop Erik sjönk vanmäktig ned i hvilstolen framför manuskriptet till denna postilla, med hvilken han skulle trösta så många själar. Sjelf kände han sig som en bruten man. Biskopen hade segrat, fadren var tillintetgjord.

12. Bref från fröken Kjerstin Fleming till hennes moder, fru Anna Gyllenbögel, född Horn.

441 Strömsholm den 28 Martis 1616.

442 Hjertans allra käraste fru Moder!

443 Min ödmjuka och kärliga helsning, med önskan att Gud Allsmägtig månde bevara kära fru Moder vid god helsa och sundhet, det jag ock dagligen beder om, oss alla till hugnad i denna tidens vedermöda.

444 Ändock jag med kungl. Majestäts kurir, som återvände från Stockholm till Åbo, redan skickat den goda tidning, att jag lyckligen öfverstått denna farligheten på Ålands haf, vill jag dock nu, när lägenhet gifves med en annan beskickning till Åbo, låta kära fru Moder något mer veta om det, som tilldragit sig på denna besvärliga resan samt efter min framkomst hit till Strömsholm. Jag må säga, att jag intet utan hjertans bekymmer tänkte på k. fru Moders oro för mig, då ju k. fru Moder i förstone var så alldeles emot denna resan och med många kärliga råd ville bringa mig att derifrån afstå, såsom från det hvarken skickeligt eller nödigt vore. Men sedan k. fru Moder låtit beveka sig af min enträgna åstundan och förordnat sin trotjenare Långström till mitt beskydd, var jag för egen del vid ett godt mod och anträdde färden från Åbo den 10 i denna|282| månad kl. 6 på morgonen. Som det då var en fredag, rådde mig några jag skulle intet fara, men vänta till lördag, efter det var en mera lyckosam dag, men det aktade jag intet på, hållandes före, att alla dagar äro lika lyckosamma, allenast man redeligen betror sig i Guds beskärm.

445 Vi körde med fyra slädar utåt isen, kuriren först och jag efter med Maju och Långström, men före oss gingo två skidlöpare, som profvade isen, om den oss bära kunde. Den dagen kommo vi lyckligen öfver till Föglö, men nästa dag lopp intet så lyckosam af, ty när vi kommit halfvägs mot Eckerö, mötte vi en bred råka i hafsisen, der vattnet porlade fram rätt som en fors, och som vi intet hade en båt, måste vi vända om igen. När vi då kommo tillbaka till Föglö, voro der tre nya resande, som ock ville öfver till Åland, nemligen en tysk doktor och hans tolk, som hade med sig en tattarepojke. Som det nu var en söndag hade vi gerna farit till kyrkan, om intet kuriren haft så skräckeligen brådt, så han intet vänta kunde. Vi fortsatte resan och hade legt fyra karlar, som sköto båten framför sig; dermed kommo vi öfver råkan och kunde jemväl hjelpa andra deröfver, ty en stor skara folk kom från öarne och ville till kyrkan, hvilket var rätt nöjsamt att se i det klara solskenet på den blanka isen.

446 Vi hade ännu långt till fasta Åland, när himmelen begynte mulna och vi fingo öfver oss storm med yrväder. K. fru Moder torde minnas, att Klas brukade säga till mig: du är visst snökonungens guddotter, eftersom yrväder sällan uteblifver, när jag är på färd. Detta blef nu så tjockt och mörkt, att vi intet hittade vägen och måste tillbringa natten på en kal klippa. Jag vet nu intet, om vi der skulle frusit ihjäl, men doktorns tolk, som var en gammal lustig krigsman, visste råd för allting. Han hittade drifved, tände en god brasa, värmde åt oss öl, som han hade med sig, och stjelpte slädarne så, att vi fingo tak öfver hufvudet. Så gick den natten skäligen, utom att tattarpojken illfänades och beständigt makade kolen så nära Maju, att kjortelen sveddes och hål brändes i strumporna, det han påstod vara nyttigt till att hålla sig varm med i kölden.

447 Andra dagen kommo vi lyckeligen till Eckerö, änskönt vi hade mycket besvär i drifvorna, som yrvädret hopat samman till hvita vågor. Men i Eckerö fingo vi rasta i sex dagar, eftersom sista stormen upprifvit en part af isen|283| på Ålands haf. Och är det intet visst, att vi ej kunnat sitta fångne der intill denna dag, när man sig gifver åstad på ett stort, bedrägeligt haf, som hvarken bär eller brister. Till vår förnöjelse blef dock en stark köld på tredje dagen efter vår ankomst till Eckerö, så att vi kunde tåligen vänta. Dock hade tiden blifvit nog lång, der icke den tyske doktorn, som var en besynnerligen lärd och berester man, förkortat dagar och qvällar med underliga sägner om Välskland, Tyskland och endels Hispanien. Men intet förstod jag mig på hans kristendom; han prisade påfven och Sigismundus, viljandes intala mig, att vår slägt alltid varit af sådant sinnelag. K. fru Moder skall intet tro, att jag lät locka mig deraf till villfarelse, förhoppandes att våra förfäder, der som de bekänt den påfviska läran, kunna försvara sig inför Gud med att de intet bättre visste.

448 Den 19:de var isen blefven så stark igen, att vi dristade oss på väg och sade valetspråk: latin åt doktorn och krigsmannen, som ville öfver till Tyskland, men Maju tog det hurtiga afsked af tattarepojken, som henne amuserat på resan, att hon undfägnade honom med en braf kindpust, sägandes detta också vara godt att värma sig med i kölden.

449 När vi begåfvo oss ut i mörkret klockan 4 på morgonen, reste vi först mellan öar och klippor, men vid klockan 11 voro vi ute på stora hafvet, alltid låtandes profva isen framför oss. Vi hade nu bättre lycka med vädret, dagen var klar och kall, isen rätt så skinande som en spegel. Den, som intet försökt, kan det ock svårligen fatta, att ett så stort haf ligger framför en såsom ett marmorgolf, så långt ögonen kunna se. Der vi rastade för att fodra hästarne, syntes intet land framför oss eller bakom oss, allenast himmelens moln och någon enslig klippa, med snö betäckt; men de förunderliga färger af solskenet på isen och molnen kan jag intet till fylles prisa, ty sådant är af Allsmäktig Gud, som råder öfver haf och land och allt beprydt med förgyllande fägring. Annars är intet mer att förtälja, än att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan 7 och 8 på aftonen. K. fru Moder vet, att jag intet är rädder, men jag må bekänna, att jag med hjertans nöje kände fast mark under slädmedarne. När vi kommo fram, hade min trogne Långström förfrusit sitt venstra öra, och Maju föll att sitta med domnade ben, men|284| som der intet blef någon vidare skada af, kunde vi rosa marknaden och med gladt mod säga det villa hafvet farväl.

450 I Stockholm dröjde vi två dagar hos k. fru Moders k. fränka, fru Ulfsparre, som mig väl emottog och var vid god helsa. Derifrån reste vi till Strömsholm, efter jag intet nu gaf mig lägenhet att uppvakta min nådiga hertiginna i Linköping. Jag kom fram på eftermiddagen och blef strax införd till gamla drottning Karin, som nu är af ålder hvit som en dufva och icke går ut af sitt rum annars än till kyrkan, dit hon i vackert väder låter bära sig i en porte-chaise. Jag kan intet nog förtälja, huru nådig hon var mot mig, sägandes att jag kom som en ljusens engel till Ebba i denna ensligheten och skulle nu göra all min flit att få henne glader igen. Undföllo henne ock de orden, att det är som snö på blommor, när man i unga år mister sin hjertanskär. K. fru Moder skall tro, att vid dessa orden kommo mig tårarne i ögonen, efter jag nogsamt visste huru kär drottning Karin förr hade unga Roosen, när hon måste taga gamle kung Gösta.

451 Jag undrade vid mig sjelf huru jag skulle finna Ebba i denna pröfningstiden, och var mer rädder, än min sed annars är, att frambära ärendet mitt, för hvilket jag var kommen den långa vägen. Hon var fast mager och blek, det jag nog hade väntat, men stilla och tålig, såsom hon alltid varit. Jag tänkte, när jag såg henne, på de djupa sjöar, som hvila så lugna mellan de gröna kullar, att ingen vet de vågor, som der kunna häfva sig upp i stormen, änskönt djupet har frid. När hon såg mig, vardt der i förstone ett så klart solsken i hennes fagra anlete, att jag tänkte: nå Gudskelof, ännu kan hon töa, när der kommer vår efter vinterfrost. Men i detsamma tänkte jag, att det jag med mig förde var icke allenast snön på blommorna, som drottning Karin sade, utan fastmer hårda haglet, och det stack mig som en lansspets i hjertat.

452 Ändock Ebba Brahe tog mig så kärligt i famn, förmärkte jag snart, att hon var rädder för det jag hade att säga henne. Hon kände det som en varsel, att jag talat med den hon tänkte på dag och natt, derför unddrog hon sig att i enrum med mig tala, som hon gjorde så gerna förr, och intet var jag så dristig heller att begära det i brådkaste, menandes att onda tidender komma alltid för bittida. Vi talade första dagarna om de glada dagar, när|285| vi lekte som barn tillsamman, och om gamla drottningen och om k. fru Moders helsa och min salige frände herr Evert och om herr Jakob Pontusson och andre krigshjeltar, men intet kny om konungen eller det oss båda närmast på hjertat låg.

453 När vi så i try dagar lekt främmande, tog jag mod till mig och sade om qvällen, när hon följde mig till min sofkammare, att hon skulle nu vara min allra käraste vän, som hon alltid varit, och höra det, som jag hade att henne förtro af mitt hjertas fullhet. Hvarpå hon svarade, att hon nog visste hvarom det var, men det kunde så gerna vara osagdt till evig tid, efter det intet godt kunde vara. Gud skulle nog hjelpa henne att bära det värsta, om så blefve nödigt.

454 Jag sade till henne: allt derför är jag nu hitkommen, att du skall få veta det värsta af mig och ingen annan, ty om hela verlden sade dig det, skulle du intet tro det, men mig skall du tro. Och när jag sagt dig det värsta, skall jag ock säga dig det som bättre är, nemligen att du härefter blifver besparad mycken sorg och ovisshet, så att du kan vända dig helt till Gud och vara förnöjd med hvad hans goda, behageliga vilja är. Ty allenast med ett sådant sinnelag skall lyckan på sistone falla dig stadigt till.

455 Vid de orden drog jag henne ned att sitta vid min sida, och hon lät det utan motstånd ske. Då förtäljde jag henne allt hvad k. fru Moder redan vet om konungens tal med mig på Kymmene gård och dolde der intet. Vid jag talade, färgades hennes bleka kinder röda, och jag förnam, att hvad hon än väntat, hade hon icke väntat sig att detta få höra. Hon svarade intet ett ord, när jag så talade, men när jag ändat, uppreste hon sig och frågade, om jag drömt det, ty annan sanning kunde der intet vara.

456 Jag såg nu väl det jag länge fruktat och hvarför jag gjort denna besvärliga resan, nemligen att Ebba gensade i sitt hjerta allt hvad andra sagt henne om konungens ändrade sinnelag och höll fast vid det hoppet, att han nog skrifvit till henne som förr, men att man henne de brefven förhållit. Jag måste då gifva henne bevis att jag talat sant, och jag kan intet nog tacka dig, k. fru Moder, att du på Svidja gaf i min hand de två kärleksvisorna, som konungen diktat och mig tillsändt, den ena svenska på Kym|286|mene gård och den andra tyska till Pernå. Utan dessa papperen hade hvarken jag eller någon annan kunnat öfvertyga Ebba om huru det rätteligen var. Men nu lade jag dem framför henne och bad henne dem noga genomläsa, sammanläggandes bokstäfverna i den första, som voro Christina F., och i den andra, som voro Fleming.

457 Jag vet intet huru länge hon stafvade dessa papperen. Hon syntes intet förstå dem, eller intet kunna läsa för gråt, eller ändteligen misstänkte hon något svek derunder. Men handskriften var henne för välbekant, för att hon kunde längre tvifla. Då kastade hon papperen från sig och såg mig an med sådana ögon, som jag aldrig kunnat tro, rätt som vore jag hennes dödsfiende. Men jag sade till henne med gråtande tårar, att det hade jag intet förskylt, aldrig hade jag sökt konungens ynnest, som skulle vara min största hjertesorg, der som jag intet visste, att den skulle hafva en snar öfvergång. Jag lofvade henne att aldrig återse honom, med mindre han vore förmäld, och bad henne gifva mig till, att jag en så oskyldig orsak var till dessa visorna, bedjandes henne ihågkomma min trogna förbön för henne samt mitt redeliga uppsåt med denna resan. K. fru moder vet, att Ebba hafver ett hjerta som guld, och när hon sig något återhemtat ifrån den första hastigheten, sade hon sig väl förstå, att det kunde vara så, som jag sade. Men nu kunde hon intet säga mer; hon ville betänka sig till i morgon.

458 Jag kastade mig på min säng och grät. Men jag hade intet legat länge, innan Ebba kom tillbaka, föll mig om halsen och sade, att hon nu väl visste, jag vore hennes uppriktigaste vän; jag skulle förlåta henne, att hon så hastig varit mot mig och intet strax velat tro det. Vi hade då ett långt och kärligt tal med hvarandra allt tills dager vardt. Hon sade mig allt det som henne på hjertat låg, och k. fru Moder kan väl förstå hvad det var, men jag skrifver nu intet om det, efter det hennes sak är och icke min. Allenast det kan jag intet förtiga, att efter den natten har Ebba haft mera ro i sitt sinne än förr på länge, när hon nu vet det visst, som förr var så ovisst och gnagade som en orm hennes hjerta. Sveriges drottning blifver hon icke, men i stället blifver hon en frimodigt undergifven qvinna, som fått frid med sin Gud.

|287|

459 För den skull, k. fru Moder, skall du intet banna din envisa dotter, att hon så dumdristeligen gifvit sig ut på hafsens isar i detta ärendet, det ändock på sistone torde varit till någon fromma. Drottning Karin sänder sin nådiga välönskan till allt godt, och likaledes betygar dig Ebba sin vördnad. Gud uppehålle k. fru Moder till ett långt lif och sällhet, önskar

460 min hjertans kära fru Moders alltid hörsamma

461 dotter och underdåniga tjenarinna

462 Christina Fleming.

463 P. S. Långström beder ödmjukeligen påminna, att Blacken blifver väl skodd nu i halkan. Jag hafver ock just förnummit det ryktet, att Birkholt friat för konungen till en prinsessa af Brandenburg. Gud gifve så väl vore. Lef väl, vergiss mein nichtspråk: tyska.

464 C. F.

13. Herr Evert Karlssons begrafning i Åbo domkyrka.

465 En solklar eftermiddag i slutet af April månad samma år 1616 trängde sig en talrik menniskoskara kring stora ingången till Åbo domkyrka. En blond yngling, hvars kappa och hatt af en numera urmodig snitt förrådde en landtjunkare af herremannaklassen, närmade sig en bland mängden stående högrest gammal man och frågade honom hvad denna folksamling betydde. Den gamle svarade:

466 – De säga, att herr Evert Karlssons lekamen skall föras i dag från Kankas till domkyrkan, och man väntar nu sorgetåget. Gud välsigne herr Evert, han var en ärlig herre som far hans i tiden, och en ärlig död dog han för konung och fädernesland.original: fädersnesland.

467 – Ja, – sade ynglingen, – hela landet sörjer herr Evert Horn. Kände ni honom?

468 – Fadern kände jag godt; jag har tjenat under honom i Liffland. Det sägs, att herr Evert hade ett flinkare hufvud, och yngste brodern herr Gustaf skall icke|288| heller vara en oäfven karl. Det är hjelteblod i Hornar och Flemingar; jag hör mera till Flemingarne, men heder åt den, som hedras bör. Godt likar en gammal krigsman att höra ungt folk brås på hugstore fäder.

469 – Har ni varit af Flemingarnes folk, så har ni väl ock tjenat gamle herr Clas? – frågade ynglingen med synbart intresse, mätande med sina blickar den af åren böjda, men ännu väldiga kämpagestalten.

470 – Något, unge junker; dock mera hans hästar. Jag var redan för gammal att tjena i bondekriget. I stället lärde jag unge herr Johan rida, honom, ni vet, hvars oskyldiga blod rann i sanden här utanför Åbo. Det var en stygg gerning, herre; men Gud allena dömer menniskors uppsåt.

471 – Kände ni herr Arvid Tönneson och hans son Ivar af Tavasteslägten? – frågade ynglingen vidare, upprörd af dessa minnen.

472 – Jag såg dem på Svidja och här i Åbooriginal: Abo. Stoltare riddare hafva icke suttit till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Wiborg, men de voro män, unge junker, de måste bära sin lott i ett grymt inbördes krig. De voro icke oskyldige piltar de, som ingenting ondt gjort.

473 – Säg mig: om en man, som den förre konungen låtit dräpa, efterlemnat en son, är det rätt eller orätt, att sonen tjenar den nye konungen, som är son till hans faders baneman?

474 – Derpå kunde jag genmäla, att man svarar icke hvem som helst på sådana spörsmål i dessa tider. Är ni Sten Ivarson af Tavasteslägten, så spörj icke en af Flemingarnes folk i sådana ärenden.

475 – Jag är hans yngre broder Bengt Ivarsson och är hitkommen till Åbo för att söka inträde i konungens tjenst, om detta annars står väl tillsamman med ära och samvete, – svarade ynglingen trohjertadt.

476 – Nå, det var ärligt tal. Huru kunde jag också vara nog dum att taga eder för den oregerlige herr Sten? Efter ni frågar mig på ära och samvete, så skall jag svara eder, att menniskors måttstock är en annan, än Guds. Det är skrifvet, att Gud kan hemsöka fädernes missgerning på barnen intill tredje och fjerde led. Men detta hör till hans verldsregemente, som icke vi kunna utransaka. Oss har han gifvit den lag, att vi ock skola älska våra ovän|289|ner; långt mindre skola vi tillräkna söner hvad deras fäder brutit. Gack, unge junker, och tjena med godt samvete den nye konungen! Han är en rättskaffens ung herre och menar väl med landet; det säger en, som tjenat hans faders fiender och som sett sin gård brännas af den förre konungens folk.

477 – Jag tackar eder, – svarade ynglingen och tryckte hans hand. – Ni vet mitt namn; så säg mig ock ert!

478 – Edert namn går som guldmynt i landet, men mitt är en fattig kopparslant, som endast tiggaren bugar sig för. För Vår Herre är det nog allt lika. Stefan är mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. Har ni sett den nye konungen?

479 – Aldrig.

480 – Då kan ni i dag få se hans blida anlete. Det sägs, att han sjelf varit med på Kankas vid herr Everts likbegängelse, och nu tänker jag han kommer till kyrkan, när de nedlägga den döde i choret. Men vill ni, så gå vi förut in i kyrkan, efter vi der kunna se bättre. Jag känner kyrkoväktaren; han skall släppa oss in.

481 Unge herr Bengt följde villigt gamle Stefan, och de insläpptes genom en sidodörr. Ehuru det var full dager, brunno vaxljus på högaltaret, hvars omhägnad, likasom pelarne, var klädd med sorgflor. Alltid skumt under hvalfven, äfven i det klaraste solsken, mottog det ärevördiga templet endast en sparsam dager igenom de små fönstren, der man ännu såg en och annan glasmålning från den katolska tiden trotsa sekler och lågor. Katolicismen förstod bättre än lutherdomen att inlägga i sin arkitektur ett intryck af det heliga, höga och hemlighetsfulla, som för dödliga blickar beslöjar Gudomens majestät. Under dessa mäktiga hvalf och i denna högtidliga tystnad måste själarne, med eller mot sin vilja, böja sig inför den eviges thron. Och detta intryck, hvilket ännu i dag framträder så märkbart i sådana åldriga katedraler som Åbo domkyrka, var vid tiden för vår berättelse öfverväldigande. Bilderstormande prester hade, i sitt hetsiga trosnit efter Upsala möte, förstört de många ännu qvarstående helgonbilderna eller föraktligt kastat dem undan på skräpvindarne, der man i våra dagar återfunnit icke så få. Men i öfrigt hade föga förändrats i kyrkans yttre skick. Och hela tidehvarfvet stod ännu med ena foten i den katolska traditionen, medan|290| andra foten var lyftad till marsch. Man firade ju ännu helgondagarne, man vigde klockorna, man behöll själaringningen, och om man messade på svenska eller finska, sjöng man ännu på latin några kärvordna psalmer, som man ej kunnat förmå sig att utbyta mot nya på modersmålet.

482 Kyrkan var nästan tom. Endast i några familjebänkar sutto adliga fruar och jungfrur, som velat i tid bereda sig plats att åse högtidligheten. I Tottska grafchoret brann en lampa, och der knäböjde en sorgklädd, beslöjad qvinnogestalt på det kalla stengolfvet.

483 – Hvem beder så ensam der borta i choret? – frågade unge herr Bengt sin följeslagare.

484 – Det är fru Sigrid Tott, som knäböjer på sin moders, drottning Karins, graf.

485 – Kände ni drottning Karin Månsdotter?

486 – En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den enda drottning, som bott här i landet. Jag kom aldrig den gången till Liuksiala, utan att den välsignade frun lät först undfägna mig på det bästa i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att berätta för henne om forna dagar. Det fanns icke en fattig på många mils afstånd, som icke hvar dag välsignade henne i sin morgon och aftonbön, och lika blid var hon mot alla, hög eller låg, vän eller ovän, ja, mot sjelfve herr Olof Stenbock, som varit så grym mot kung Erik i tiden. Jag mins nog den dag, när Stenbocken stack sig undan för hertig Karl och blef skjuten som en eländig flykting i skogarna, huru fru Karin då lät uppsöka hans döda kropp och begrafva honom i vigd jord, vedergällande ondt med godt. ... Nå, det vore för långt att omtala; Gud känner de sina; nog kände han fru Karins gerningar i det tysta. Mig var hon synnerligen huld för att jag var en bland kung Eriks bågskyttar i mina unga dagar; det fick jag ofta för henne förtälja. Och för fyra år sedan råkade jag just komma till Liuksiala, när hon låg på sitt yttersta. Jag fick komma till hennes säng och säga farväl åt henne, jag, med alla andra af gårdens folk, och hon orkade intet mer tala, men hon gaf fru Sigrid ett tecken att läsa för henne Johannes första epistel, som är om ljuset och kärleken, och vid fru Sigrid läste midt i andra kapitlet och kommit till de orden i 17:de versen, att verlden förgås och hennes lusta, men den som gör Guds vilja han blifver evinnerligen, förmärkte|291| vi alla, huru den kära gamla fruns ögonlock sakta föllo ihop, och i den samma stunden vardt hon saligen döder. Så var det med fru Karin, och dotter hennes, som nu beder i choret, brås uppå mor sin; sonen kände jag intet; han reste verlden omkring undan kung Johan. Men dottersonen, unge herr Åke, lärer brås uppå morfadern, varandes en ostadig och hårdsint herre, duktig i slagsmål, såsom ock Totteslägten hör till de styfvare här i landet.

487 – Hvem är den förnäma frun, som sitter ensam i högbänken närmast altaret med en uppvaktande kammarjunkare vid bänkdörren?

488 – Det är ståthållaren herr Johan De la Gardies husfru Karin Oxenstjerna, den förnämsta i Åbo. Hoftjenaren, som nu träder fram till bänken, lärer förmäla, att sorgetåget snart kan förväntas.

489 Gamle Stefan hade gissat rätt, ty strax derpå intogo två härolder sin plats vid stora ingången, dörrarne uppslogos, och processionen visade sig. Den egentliga likbegängelsen hade, i konungens närvaro, firats på Hornarnes stamgods Kankas i Masku socken ej långt ifrån Åbo, men det var sörjt för att en så berömd fältherre som Evert Horn, konungens lärmästare i krigskonsten, ej skulle föras obemärkt från fädernegodset till sin graf i domkyrkan. Processionen var lång och ståtelig. Först intågade krigsfolket, så många som kunnat sammanbringas hemma i landet, medan hären låg i fält; derefter ett antal af den aflidnes underlydande bönder, efter dem Åbo stads borgerskap, sedan ett stort antal finske adelsmän. Efter dem följde härolder och fanbärare, efter dem den dödes kista, buren af officerare, och näst derefter Evert Horns enka, Margaretha Finke, med deras ende späde son Gustaf, buren af sin amma, samt alla hemmavarande medlemmar af slägten Horns båda grenar, till Kankas och till Åminne. Närmast efter dem följde biskopen med sina prester, efter dem ståthållaren och slutligen konungen sjelf, omgifven af en talrik och lysande svit, alla sorgklädde. En afdelning af vakten och två härolder afslutade tåget.

490 Menigheten strömmade in och uppfyllde kyrkan.

491 Ceremonin i templet var likväl, af antydd orsak, kort. En sorgmarsch uppstämdes, en messa sjöngs, biskopen höll ett kort tal framför högaltaret, der kistan hade nedsatts på en matta af svart sammet, och derefter började konun|292|gen, såsom i fält, den kära strids-original: strids och segerpsalmen »Vår Gud är enoriginal: den (källa för ändring: NDA) väldig borg», hvari alla närvarande instämde. Många ögon fylldes af tårar, och en fuktig glans i den unge konungens blickar vittnade om huru kär den hädangångne varit för honom, såsom för hela fäderneslandet.

492 Allt varade knappt en timme. Kistan nedsänktes i grafhvalfvet, dock icke i Hornska familjegrafven, utan i Helga-Lekamens-choret, omgifven af de fanor, hvilka den tappre fältherren sjelf i lifstiden tagit från rikets fiender. Der hvilar den tappre Evert Horn intill denna dag, och der skall han hvila till domedag, ännu sedan Åbo domkyrka sjelf legat länge begrafven under polens eviga snö. Hans och hans makas bilder, huggne i marmor på grafstenen, hafva nästan oskadade trotsat härjande lågor och plundrande fiender. Finland, som icke mer knäböjer vid helgons reliker, betraktar ännu med vördnad den obefläckade hjeltens graf.

493 Konungen vexlade några deltagande ord med enkan, fru Margaretha, och med fru Sigrid Tott, tryckte deras händer och gick att åter egna sig åt rikets angelägenheter med den vaksamma och energiska drift, hvarom en otrolig mängd bref och förordningar, utfärdade under hans tre månader långa vistelse i Åbo, bära vittne för efterverlden.

14. När konungen var sin faders son.

494 Dagen derpå hade ståthållaren Johan De la Gardie föredragning i slottet. Konungen var uppbragt öfver de mångfaldiga klagomål, som fortfarande inlupo, än från fogdarne öfver böndernas motsträfvighet att erlägga resterande Elfsborgslösen och andra gärder, än från bönderne öfver fogdarnes olagliga utpressningar. Det var en länge intrasslad härfva af betryck och oordningar, som kunde pröfva en engels tålamod och syntes nästan omöjlig att utreda. Ståthållaren fick befallning att i dessa klagomål noga ransaka hvem som hade rätt eller orätt; men just|293| deri låg svårigheten. De la Gardie beslöt att afleda konungens vrede åt ett annat håll, der den med mera skäl kunde slå ned.

495 – Eders nåde vet, – sade han, – att bönderne i Wirmo och flera härader blifvit på vintern uppviglade af konung Sigismunds utskickade och satt sig till öppet motvärn mot fogdarne.

496 – Det vet jag, Gudi klagadt, – genmälde konungen bistert, – och att så skett, länder icke eder till synnerlig berömmelse.

497 – Jag har nu lyckats gripa en af dessa utskickade på Åland, och han hitfördes i går afton fängslad till slottet. Hvad skall göras med karlen?

498 – Ransaka honom först, häng honom sedan!

499 – Jag har ransakat honom med den påföljd, att han icke kan undgå repet, men beklagligen tyckes han endast ha varit verktyg för den rätte bofven, som undsluppit. Han pratar i vädret om tusen saker, men förtiger hårdnackadt det, som mest är nödigt att veta. Skall jag använda sträckbänken?

500 – Låt föra in honom hit!

501 Ståthållaren gaf en befallning, och snart infördes under bevakning en med tunga bojor belagd äldre man i ryttaredrägt. Konungen såg icke framför sig, hvad han förmodat, en smygande usling med skelande blick, utan fastmer en Herkules-gestalt med ett frimodigt och jovialiskt utseende. Och när det gäller ett spel om kronor, händer ibland, att en konung ransakar sjelf.

502 – Ditt namn?

503 – Ivar Bertilson, qvartermästare i kunglig majestäts tjenst den tiden herr Klas Fleming förde regementet i landet, men sedan benådad, jemte många andra ärliga gossar, vid eders majestäts lyckosamma uppstigande på thronen.

504 – Så? Och du har brukat min nåd till att stämpla mot min regering? Du har låtit skicka dig af de polske till att uppvigla folket och att utsprida förrädiska plakater i landet?

505 – Med förlof, ers majestät, det är huru man tar det. En fattig karl har intet råd att bestå sig mer än en Gud, en kung och en tröja. Jag är en kronans hund; när man säger till mig: apportespråk: franska! så resonnerar jag intet.

|294|

506 – Godt. Du skall också bli hängd som en hund. Hvem var din hufvudman här vid stämplingarna?

507 – Ja, si det är knuten, ers majestät. Ännu i går skulle jag förr låtit rycka tungan ur halsen på mig, innan jag sagt hans namn, men i natt låg jag och frös i slottstornet och fick tid att betänka mig. Ivar Bertilson, sade jag till mig sjelf, hvad pocker har du för tack för att du varit en stöfvare åt Sigismundus? Rätt som en fähund har du smugit dig genom landet och slitit ondt, men hvad godt har du af’et? Jo, tom mage och tom pung. Hundra gyllen skulle du få i månaden och har icke fått femtio på ett halft år. Stallmästare skulle du blifva i Warschau, men har icke en hästkrake här i landet, utan får lunka till fots genom kärr och mossar. Galgen blir din lön, Ivar Bertilson; nej, då kan du hellre tjena Gustavus, om han behöfver en gammal pojke, som luktat krut i fem och tjugu år. För si, hvad nu anbelangar den stora äran att blifva ett helgon, så betackar jag mig och missunnar den intet åt dem, som äro dertill mera klippte och skurne än jag.

508 – Håll dig till saken, karl! Hvem var din hufvudman?

509 – Jaså, med förlof, efter ers majestät är så nådig och frågar, så skall jag ock ärligen svara. Var jag icke honom så trogen, som fäste åt klinga? Hade jag icke hundra gånger kunnat friköpa min hals för hans, när vi flackade omkring och kröpo i ljungen förbi länsmansgårdarna? Men som en turk och en räf har han lönat min trohet. Vet eders majestät, hur det gick till, när jag blef knipen på Åland? Jo, det gick så till, att allt var redan väl bestäldt, vi hade fraktat en skuta, som skulle föra oss öfver till Riga, och skutan låg färdig på redden; vi skulle ro ut i en båt. När vi redan voro i båten, kom jag ihåg, att jag glömt i gården en kutting öl, som allt var behöflig i vårkylan på sjön, och gick upp att hemta tingesten. Då kom en långbent länsman, som hade fått korn på oss; jag undan och han efter. När vi så kommo till stranden, ropade jag: båt, åhoj! och hade godt hunnit berga oss alla tre, men hvad tror ers majestät, att jag såg? Båten hade lagt ut från stranden, när oråd märktes på landbacken, och så besveko mig de hedningarne och lemnade mig i sticket. Nå, jag säger ingenting om att den slyngeln Sam ännu dertill gjorde lång näsa åt mig, efter han nyss|295| förut hade fått stryk, men presten, ers majestät, han skall för den mandaten få vrida sig som en mask i skärselden! Jaså, jag skulle säga hans namn? Får gå för mig; pater Padilla kallades han i Warschau och sades vara bigtfader åt Sigismundus. Intet vet jag så noga, men från Rom kom han, det är säkert, det hade han bref på.

510 Konungen vexlade några ord med De la Gardie på latin: – Oss har vederfarits den äran, att påfven har tussat på oss sin bästa spårhund. Denne Padilla har drifvit Böhmarne till förtviflan och injagat skräck hos alla protestanter i Tyskland. Det var en fet fångst eder länsman lät undslippa, och att påfven skickat just honom till att omvända oss, bevisar, att trådarne spinnas från Rom öfver hela Europa. Karlen, hans handtlangare, är en bulvan, som icke fått titta långt i korten, men torde hända han något vet, som kan vara till nytta. Häng honom icke tillsvidare, förvara honom väl, och låt honom prata. Och du der, – fortfor konungen på svenska till fången, – marsch tillbaka till tornet, och säg till, att de icke låta dig frysa. Ditt lif hänger på att du talar sanning.

511 – Hade jag velat ljuga mig från repet, så hade jag väl kunnat hitta på bättre sannsagor och icke stått här med dessa fyra armbanden, – genmälde fången, med en frimodighet som icke misshagade hans stränge domare. – Jag har allt gått i skola hos lurifaxar, men si, Ivar Bertilson har varit för dum att lära sig konsten. Vill ers majestät bevisa sin nåd mot en gammal krigsman, som slagits mot far hans, så ställ sex man i ledet med goda musköter och befall dem att sigta rätt mot Ivar Bertilsons breda bringa. Repet har aldrig varit rätt i hans smak.

512 De sista orden nådde icke majestätets öron, som redan fått nog af fångens prat.

513 – Har ni något vidare att förmäla? – frågade konungen De la Gardie.

514 – En ung man, som kallar sig Bengt Ivarsson Tavast till Kurjala, anhåller att få träda i eders nådes tjenst vid adelsfanan.

515 – Ivarsson till Kurjala? Jag har nog af hans broder Sten. Det är ett obändigt blod i Tavasteslägten.

516 – Den unge karlen likar sig till att vara mera tam, – genmälde ståthållaren småleende. – Hans slägt är en af de äldsta i landet, och många hänga vid namnet Tavast.

|296|

517 – Och har jag icke redan sökt utplåna äfven den blodskulden? – genmälde konungen motvilligt. – För honom in!

518 Bengt Ivarsson inträdde. Hans kinder voro hvita som snö, och konungen misstog sig om anledningen dertill.

519 – Hvad? – sade han strängt. – Vill du blifva soldat och bleknar för den konung, som skall föra dig i striden?

520 Den unge mannen förmådde icke svara ett ord.

521 – Gå! – fortfor konungen i samma ton. – Mina soldater skola kunna se djefvulen sjelf i hvitögat. Jag behöfver män och icke jungfrupiltar.

522 – Värdigas höra mig? – stammade den unge landtjunkaren, som dock kände tillräckligt Tavasteblod sjuda i sina ådror vid en beskyllning för feghet.

523 – Hvad har du att säga mig?

524 – Om jag är blek, – fortfor Bengt, hvars harm begynte öfverväldiga hans naturliga blyghet, – om jag är blek, så värdes icke förakta mig för att jag tänker på mina fäder!

525 – Jag förstår. Din fader och din farfader hafva dött förrädares död. Om du tänker på dem, hvarför kommer du hit? Hvarför inväntar du icke på Kurjala den första polska här, som kommer att befria landet från mitt tyranni och att utropa dina förfäder som helgon?

526 – Värdigas än en gång höra mig! – utbrast ynglingen, nu med vredens rodnad på sina kinder. – Derför att mina förfäder dött förrädares död, ändock de förtjenat en annan lön för den trohet de bevisat den de ansågo för sin rättmätige öfverherre, derför står jag nu här. De finnas, som sagt mig, att mina fäders son kunde möta eders majestät endast som fiende och endast med draget svärd i striden. Visste jag, hvad de dödas blodiga skuggor tänkte derom, skulle jag kommit hit med ett lättare hjerta. Men jag kommer som en tropligtig undersåte, efter eders majestät ingen del hafver i det förgångna, och jag bönfaller ödmjukeligen att få erbjuda eders majestät min ringa tjenst, på det att icke allenast mina fäders minne må upprättas i mig, det de intet behöfva, men att ock eders majestät för min trohets skull må återgifva dem äran, när eders majestät icke kan återgifva dem lifvet.

|297|

527 Konung Gustaf Adolf hade både af medfödd mildhet och politisk klokhet sökt utplåna de blodiga spår hans fader efterlemnat; men han var ömtålig för allt, som vidrörde denna ömma sträng och kastade skugga på fadrens minne. Ynglingens ord misshagade honom; han var retad förut och brusade upp.

528 – Sitter du till doms öfver din konung, dåraktige pojke, och vill lära honom hvad rätt eller orätt är? Gå, tacka din ungdom och oerfarenhet, att jag icke gifver dig bättre besked om en undersåtes pligter! Jag har nog af eder, obändige Tavaster. Min fader, som I lasten, har af oförtjent nåd återgifvit eder Kurjala gård, den I förverkat. Sen till, att jag icke tager hans gåfva tillbaka.

529 Det fanns ögonblick, när den milde Gustaf Adolf påminte om sin jernhårde fader, sällsynta ögonblick, men detta var ett. Ynglingen, som redan varit beredd att böja knä för den stränge herskaren, drog sig tillbaka, till hälften förkrossad, till hälften i vrede. Först på slottets borggård återvann han besinningen och utbrast i tårar af sårad stolthet.

530 – O, min moder, – klagade han, – du hade dock rätt! Hvad bekymrar han sig om mina fäders ära, när det gäller hans faders blodskulder? Och dock fanns en tid, när Tavasterne voro fullt jemngode med Vasarne. Välan, mitt beslut är fattadt. Jag erbjuder min tjenst åt Sigismund. Rätt måste jag finna, här eller der.

531 – Sök rätt hos den domaren, som allena rättfärdig dömer menniskors uppsåt! – yttrade bakom honom en välbekant röst. Den gamle Stefan stod på borggården och hade förnummit hans afbrutna ord.

532 – Skall då all rätt förtrampas på jorden? – utbrast ynglingen häftigt.

533 – Och hvar fann jag rätt, när jag två gånger fördrefs från hus och hem? Jag förtröstade på Herren och byggde min gård för tredje gången. Der led jag åter öfvervåld, men hvarför skulle jag misströsta? Hjelparen kom i nödens stund, och så kommer han alltid. I dag har jag klagat hos konungen öfver fogdens utpressningar. Konungen har lofvat undersöka min sak, och jag hoppas få rätt, men jag förtröstar icke på furstar, jag förtröstar på konungarnes konung. Ser ni, unge junker, de der främmande fångarne, som arbeta vid slottsmuren för att iståndsätta|298| skadorna efter branden för två år sedan? Hvad må det vara för folk?

534 – Jag har hört sägas, att här skola finnas polske krigsfångar, tagne i Liffland.

535 – Ja, det torde väl vara sådane. På hvad månde desse fattige fånger förtrösta här i främmande land?

536 – På att utvexlas, när det blir fred.

537 – Men innan det blir fred, skall hälften af dem blifva död i det främmande landet. Si, så litet hjelper det att förtrösta på jordiska ting. Men förtrösta på det som bättre är, så står rättvisan hardt invid dörren, när ni tänker det minst.

538 Vid dessa ord närmade sig en adjutant till Bengt Ivarson med befallning att återvända till ståthållaren, som hade något att säga honom. Ynglingen gick, och gamle Stefan stadnade qvar för att betrakta de främmande fångarne. Om en stund kom Bengt tillbaka med gladare uppsyn.

539 – Nå, hvad sade jag, – yttrade gamle Stefan småleende. – Står rättvisan redan för dörren? Det var bittida.

540 – Ståthållaren räknar slägtskap med oss genom min moder och säger sig hafva stillat konungens vrede. Jag får ännu icke visa mig på en tid, men till midsommar tror han förvisst, att jag får tjena vid adelsfanan.

541 – Ja, det trodde jag om vår unge herre och konung. Han är hastig till mods som hela sin slägt, men han ångrar sig snart, och då är han blid som solsken. Gud vare lofvad för sådane furstar. Nu skall rätt råda och orätt vika. Men i allting skole vi hafva vår tröst till Herren allena.

15. En midsommardag vid Trollböle.

542 År och tider förgå, öden skifta, länder förändras, folk digna, folk upprättas, blomning vissnar, det vissnade blommar åter upp, hemlighetsfulla, beständigt verkande och dock beständigt förvånande krafter omsätta naturens och lifvets dolda kapital i beständigt nya former af tillvaron. Hvarje dag se vi gubbar åldras och barn uppvexa, höstar mörkna,|299| vårar ljusna, och vi kunna icke nog förundra oss öfver att icke ett är det andra likt. Men i naturen och i menniskolifvet framträda stundom så häpnadsväckande omskiften, att allt synes med ett slag förändradt och att äfven den blick, som vanan gjort liknöjd, måste igenkänna den hand, hvilken osynlig ingriper i hela verldsordningen. Det är om sådana skiften det blifvit sagdt, att »tidens orm byter om skinn och det är månskifte i häfderna».

543 År 1617 var det i Finland så. En fruktansvärd drake från stepperna hade länge slagit kring landet sin förkrossande ring. Nu löstes en af dess knutar, landet fick andas, och drakens affallna fjäll blefvo qvarliggande som en vall öfver de ändlösa kärren i Ingermanland. Man kunde ännu ej fatta det klart, men man kände en lättnad, såsom när den i stenklyftan nedhukade flyktingen åter kan uppresa sig i sin fulla längd och andas himmelens luft.

544 Våren hade varit sen och kall, drifvorna hade qvarlegat ovanligt länge på höjdernas norra sluttningar; de tidigast återvändande flyttfåglarne hade frusit ihjäl och allt som töat eller försökt att grönska i middagssolen hade åter stelnat eller förvissnat i nätternas frost. Först i medlet af Juni kom en varmare luft. Hvarifrån? ja, det visste blott Han, som känner vindarnes vagga. Icke kom vårens luft från söder eller vester, öfver det iskalla hafvet, som stal all värme från sina kuster; icke heller från de dimmiga kärren i öster och än mindre från Lappland, som ännu låg hvitt af snö. Han kom, såsom all god gåfva, ofvan efter, ifrån den magt, som med sin andedrägt förvandlar ödemarken till lustgård. Inom en vecka var allt förbytt och underverket fulländadt. Några få dagar, och vintern var borta, sommaren var der. Vårens späda, förtvinande barn vexte med ens till en blomstrande yngling, afslet, som Kullervo, sin linda i vaggan och kastade henne jublande i sommargrönskan.

545 Det är endast ett nordiskt land, som förnimmer och uppenbarar kraften af ett sådant skapareord. Hvilken matta på fälten! Hvilken doft i skogarne! Hvilket fågelqvitter på alla grenar! Hvilken vällust att andas, och hvilket sprittande lif i alla glittrande vågor, alla sprickande tufvor, der myriader åter vaknade lefvande väsen fröjda sig åt en ny tillvaro!

|300|

546 Trollböle heter en liten gård på östra kusten af den långt framskjutande halfön Hangö, som bildar sydspetsen af det finska fastlandet. Nejdens hela lynne förklarar de folksägner, som gifvit upphof åt gårdens namn. Halföns ryggrad af ödsliga berg, der trollen trifvas i klyftorna, reser sig tätt bakom gården. Tre små täcka och hemlighetsfulla insjöar mellan bergen, enkom skapade till skogsfruns speglar, uttömma sitt öfverflödiga vatten genom en liten förtjusande å, som slingrar sig mellan branta stränder till hafvet, matar en flitig qvarn och i sin mynning är en älsklingslekplats för stimmande fisk. Men när man, följande åns slingringar, nedstiger från de skrofliga bergen till gården på sluttningen, öppnar sig med ens en bländande utsigt öfver Pojo vik och den lilla staden Ekenäs med dess hvita kyrka och rödmålade hus på motsatta stranden.

547 Det är sant, att vid tiden för denna berättelse drog ännu ingen jernväg, såsom i våra dagar, sin raka vall med de frustande lokomotiven närmast hafsstranden nedanför gården, men så stod i dess ställe urskogen hög öfver alla berg och sandslätter på halfön. Trollböle, som nu är fattigt och glömdt, var då en förmögen gård, som svedjade skogen och hade sin binäring af sjöfart på Reval. I dag var allt ordnadt till högtid: äldste gårdssonen firade sitt bröllop med gamle Stefans sondotter från Ahtialakonsekvensändrat/normaliserat, han, som förr bott på Hangö, der de unga då plockat lingon i skogarna.

548 Det var midsommardag klockan 1 på eftermiddagen. Gården var folktom, emedan alla voro i den med löf och blommor utsirade stadskyrkan, der brudparet vigdes. En femtonårig vallflicka satt ensam på bergssluttningen, vaktande gårdens kor. Aldrig, tyckte hon, hade viken legat så blänkande klar, aldrig hade skogen doftat så ljufligt, aldrig hade humlorna surrat så flitigt mellan äppelblommorna i dalen och hasseln på höjdsluttningen. Uppståndelsen och lifvet hänryckte hela naturen, luften sken, himlen var så blå, och de lätta, hvita molnen liknade, der de summo i höjden, dufvor med utbredda vingar. Den unga flickan företog sig att sjunga i ensamheten. Hvar skulle hon sjunga, om icke här? När skulle hon sjunga, om icke nu? Men den djupa sången födes endast af längtan, och till hvad skulle hon längta nu, just nu, vid midsommartid, vid skogens bröllop, der hon var brudtärna? Derför sjöng hon i början ystert och lekfullt:

|301|

Och jungfrun hon gick sig i berger och i mo,

Hillevo, hallevo!

Nu hafver jag mistat min silkelesko,

Hallevo, melido!

Hvem kunde det tro?

Nu går jag så barfot, som kalfvar och ko,

Sio!

Och skogsrå hon traskar i hasselemo,

Hillevo, hallevo!

Och hafver du hittat min silkelesko,

Hallevo, melido?

Jo, det skall man tro;

Sexhundra små trollbarn ha fått den till ho,

Sio!

551 Medan hon sjöng, steg hon upp på höjden, för att se om icke brudtåget redan var synligt på vägen från staden. Ingen syntes, hon kände sig ensam, berget och skogen voro hennes ende förtrogne. Hon nedsteg först till insjöarne, sedan till ån, gick med sina bara fötter i vattnet och hade sitt nöje att se den klara strömmen sorla mot kiselstenarne. Derpå band hon en krans af neckrosblad, virade den kring sitt mörka hår och speglade sig i vattnet. Ensamheten, kransen och det väntade brudtåget ledde hennes tankar till den dag, när hon sjelf skulle stå brud. Hon uppsteg åter till höjden, stadnade vid en gammal mossbevuxen tall, klappade honom kärligt och sjöng nu i en annan ton, i den stämning, ur hvilken så många sköna nordiska visor i alla tider upprunnit:

Och när jag står brud,

Så är jag så fin

I perlor och skrud,

Som gyllande skrin,

Och då säger presten amen.

Men tallen i skog

Min fästeman är,

Han tager mig nog,

Han har mig så kär,

Och nu säger berget amen.

|302|

554 – Det är en gammal fästeman du fått, – sade en förnäm adelsjungfru, som plötsligt uppenbarade sig med sin tjenarinna på berget och hört flickans sång.

555 – Han är nog så bra som en annan; han springer icke ifrån mig, han, – svarade flickan och klappade åter lekfullt den trogne vännen.

556 – Har du hört, när man väntar krigsfolket hit ifrån Hangö?

557 – Nej, hvad hon säger! Krigsfolket? Hvad skulle de göra här, när de få slås derborta?

558 – Vet du icke, att det nu är fred i landet, och nu kommer krigsfolket hem från kriget. Har du icke hört freden kungöras i kyrkan?

559 – Nej, hvad hon säger! Är det fred? Nu skall stallpelle bli arger, för han tycker intet om krigsfolk, och oxa blir odrägliger, när han vädrar en knekt. Men der komma de; hi och hej! – Och med flygande hår sprang flickan utför berget, för att betrakta brudtåget. I det samma kom hon ihåg sin fattiga drägt, som så litet passade för det högtidliga tillfället, hejdade språnget och slank in i badstugan, från hvars glugg hon hade fri utsigt öfver vägen och gården.

560 Tåget närmade sig nu gården, företrädt af två spelmän till fots, af hvilka den ene – på en tid när fiolen ännu icke var känd i landet – frampinade besynnerliga toner ur ett stort konstigt valdthorn, medan den andre af alla krafter slog trumma. Efter dem följde två talmän åkande, sex brudsvenner ridande och sex brudtärnor åkande. Sedan följde brudparet, derefter kyrkoherden, mäster Sigfrid, åkande vid sidan af brudens farfar, sedan brudparets föräldrar och derefter öfrige gäster. Den alltifrån hedendomen såsom helig ansedda eken hade sin tillbörliga andel i festtåget. All ungdomen bar ekqvistar i händerna, bruden bar kring sin panna en krans af eklöf och blåklint, medan brudparets och många andras seldon voro smyckade med fältens blommor, hvilket allt gaf tåget ett gladt och lifligt utseende.

561 När man hunnit till gården, ledsagades brudparet i procession till den med ryor, löf och blommor festligt prydda stugan, der man först sjöng en psalm och sedan fick höra ett godt och förmanande välkomsttal af den vördige mäster Sigfrid. Först derefter intogo vederbörande sina heders|303|platser, och nu kringbjöds välkomstbägaren, en silfverpokal från kung Göstas tider, fylld med ett starkt kryddadt öl. Brudparet skulle dricka alla till, och en tenntallrik på det stora bordet påminde gästerne om att dervid lägga en skärf åt stupade fattige soldaters enkor och barn. Inkomsten var icke stor, kopparslantarne vittnade om att tiden sjelf var ett fattighjon, men det var en hederssak att låta någonting klinga, och det klang oupphörligt på tallriken. Derefter spredo sig gästerne. En del stadnade vid ölet i stugan; andra gingo ut till det enstaka höga Trollberget i söder, vid hvars fot upprann en helig källa, der man hade för sed att offra slantar, nålar och knappar, alldeles som i den hedniska tiden. Brudgummen hade redan qvällen förut varit nog förtänksam att der nedlägga en silfverpenning åt skyddsandarne, och när nu bruden efter gammal sed offrade i samma källa en bröstnål af silfver, trodde man sig hafva blidkat naturmakterna.

562 Några funnos likväl, som ännu icke ansågo detta tillräckligt. En äldre qvinna fann det vara alldeles nödvändigt att också blidka jungfru Maria. Hon trädde fram med en kruserlig nigning, doppade i källan en liten qvast af nio sorters olika blommor, bestänkte bruden med vigvattnet och gick sedan med dessa blommor nio gånger kring samma unga brud, under det att hon långsamt framsade följande besvärjelse:

Jungfru Maria gick sig i grönan lund,

Trampade ormen på häla;

Hvad månde jag nu i denna stund

Åt vänaste lilla bruda begära?

Sex ting fylla lador och kamrar väl:

Rund säck, mång’ barn och lång lifstid säll,

God sundhet, kärlek, som icke sviker,

Och sist att få komma i himmelrike.

564 Derpå skulle bruden fästa blomsterna vid sin barm och lägga dem till natten under sin hufvudgärd. Det är icke alldeles visst, hvad den vördige mäster Sigfrid månde hafva sagt om denna qvarlefva från katolska tiden, derest han varit närvarande vid den heliga källan. Nu framträdde bland sällskapet en äldre axelbred man, som med mycken|304| fyndighet sökt att dölja bristerna i sin slitna ryttaredrägt under högtidens blommor och eklöf.

565 – Hvad nu? – sade han med en förtrolig nick, såsom till en gammal bekantskap. – Huru står det nu till med katekesen? Hvad säga biskop och konsistorium om att en så renlärig person, som mor Agneta från Tofön, intalar folket sådana vidskepelser?

566 Mor Agneta vardt mäkta vred och blef icke skyldig svar på tal.

567 – Nå, det må jag säga, – genmälde hon, – förunderliga ting får man se här i verlden! Det är sannerligen första gången en sådan gammal öltratt som Ivar Bertilson lemnar stånkan, innan sista droppen är tömd. Biskop och konsistorium lära väl icke mindre förundra sig, när en sådan erkepapist, som besagde Ivar Bertilson, den der nyss gick i påfvedömet upp öfver öronen, med en fart blifvit bättre kristen, än annat hederligt folk. Men allramest faller profossen i förundran öfver att han mist en så välförtjent fångst, på hvilken han i så många år väntat med både hampa och bast. Och nu tager han sig för att predika, den der!

568 – Åh fy skäms, att tycka illa vara för så litet, – återtog mannen i den slitna jackan med samma godmodiga framfusighet, som alltid utmärkt den manhaftige qvartermästaren Ivar Bertilson. – Kommer ni ihåg, när jag tog er med båda händerna om nacken och kysste er midt på Pojo kyrkbacke? Nå, det är allt tider sedan. Är ni led vid er man, så knyck bara i mig; jag står väl hos kunglig majestät och kronan, allt sedan jag såg Gustavus i ögonen utan att blinka. Ni må tro han tyckte att jag var en karl, och jag förstod, att det kan blifva en krigsman af honom med tiden, bara han får bättre förstånd att sköta hästar. Det har jag sagt honom, och sedan jag nu gifvit Sigismundus på båten, så är jag kunglig majestäts tropligtige hofslagare och förste karl vid mönstringarna. Men si, det går öfver ert förstånd, strömmingssaltare! En sak ångrar jag, och det är, att jag ej beställde ett lagom rep åt den oduglingen Sam. Nå patern, ja, han skulle vara en rar konfekt åt Belsebub. Men hvad det angår, att jag skulle hafva lemnat stånkan half, så är det lasteligt tal om en krigsman. Visst blef hon half, för det att jag väntar få se adelsfanan rida fram här på lands|305|vägen. Men säg, må de nu hinna dricka allt tomt, innan jag hinner tillbaka till stugan?

569 Mor Agneta hade tåligt afbidat det långa talets slut, i hopp att få svara med ord och inga visor, men hennes hopp blef besviket. Tre eller fyra fänikor söderifrån kommande kavalleri närmade sig i sakta skridt och läto från sina trumpeter höra en munter helsning. De hade blifvit utskeppade vid Hangö hamn, emedan der fanns en landningsbrygga för hästar, hvilken saknades i Ekenäs. Det var mest ungt folk, men som redan bestått mången het dust och nu glade återvände till fäderneslandet. De hade prydt sina stormhattar med gröna qvistar och instuckit blommor i musköternas mynningar, likasom hade äfven de varit bröllopsgäster. Denna glada syn förfelade icke att verka en vänlig stämning bland åskådarne, af hvilka annars mången hyste en icke alldeles ogrundad misstro mot krigsfolkets framfart. Nu mottogs truppen med högljudda, glada rop och välkomsthelsningar.

570 Emellertid voro ryttarne icke inbjudne till bröllopet, der intet visthus kunnat stå ut med deras friska aptit; och så van en krigare var i dessa oroliga tider att komma som objuden gäst hvarhelst han behagade, skulle fänikorna sannolikt ridit Trollböle förbi, derest icke anföraren oförväntadt kommenderat halt. Anföraren var Klas Fleming, och anledningen till hans ordre var ett oförmodadt möte med hans syster Kjerstin Fleming, som kommit från Svidja för att här få trycka hans hand, innan han en qvart mil härifrån svängde af åt vester på vägen till Åbo. Fröken Kjerstin hade varit nog förtänksam att äfven ihågkomma sin broders folk, och hennes tjenare hade i staden uppköpt allt som behöfdes till den enkla måltid de nu hade i ordning på bergsluttningen invid landsvägen.

571 Medan alltså de båda syskonen Fleming under förtroliga samtal tagit plats på en af bergets naturliga hvilobänkar, sutto ryttarne muntert af och läto den opåräknade undfägnaden smaka sig väl. Bröllopsgästerne fingo likaledes ett oförväntadt nöje af denna anblick. Ivar Bertilson ansåg sig som en sjelfskrifven gäst äfven vid detta andra gästabud, blandade sig med vigtig min i ryttarnes upplösta leder, sparade icke nyttiga lärdomar för den oerfarna ungdomen och delade broderligt – eller rättare farbroderligt – deras bröd, fläsk och öl. Hästarne voro, i|306| hans tanke, under all kritik. Huru kunde en bra karl rida kull Ryssar och Polackar med sådana marsvin, som hängde hufvudet, släpade benen efter sig och betänkte sig för hvarje steg, om de först borde upplyfta högra framfoten och venstra bakfoten, eller tvärtom. Han skulle icke vara det minsta förvånad, om han hörde dem grymta. Och huru voro de skodda sedan? Käringar hade skott dem; gingo de icke som kattor på hal is? Och hvad sadlar och remtyg angick ...

572 – Nå, nu kan det vara nog, – afbröt honom en skäggig veteran, som ledsnat vid detta prat, hvilket en annan gång kanhända kostat talaren ett godt rapp, men denna gång ökade munterheten. – Hvad har han ridit för kameler i sina dagar, efter han icke bättre förstår sig på våra finska stridskampar? Håll ut en stund i ett godt napptag, så skall han få se de lättfärdiga polska och ryska grannlåtshästarne flåsa efter andan, så att de storkna, medan våra kampar bli muntra först när de fått betänka sig någon timme i värsta leken. För resten skall jag säga honom, kamrat, att sådan herren är, sådan är tjenaren. Är ryttaren bra, nog får han folk af hästen.

573 – Det är just det jag har sagt Gustavus, – återtog konung Sigismunds tillämnade stallmästare med sin vanliga tvärsäkerhet, i det han hemtade andan efter en ny klunk. – Men hvem frågar nu för tiden efter en gammal krigsmans råd? Pojkar, som redo käpphäst, när jag suttit tjugu år i sadeln, mena sig nu förstå den saken bättre. De skulle ha sett Svidje-Klas, som folk kallade sotnäsan! Det var en karl att rida tvärt igenom muren, så att det rök om honom.

574 – Red han icke tvärt igenom stenmuren, så kunde han väl sätta öfver den, – inföll gamle Stefan, som ock vandrat ut från brölloppsgården, för att se huru nutidens ungdom redde sig i stigbyglarne. – Nog hade jag suttit i sadeln i tjugu år, när Ivar Bertilson ännu red käpphäst; men icke tilltror jag mig derför att undervisa Gustavus.

575 Vid dessa ord framträdde ur skaran en ung ryttare och räckte veteranen från kung Göstas tider trohjertadt handen. –konsekvensändrat/normaliserat Guds fred, fader Stefan! Tack för ett godt råd på Åbo slotts borggård!

576 – Min själ, är det icke unge herr Bengt Ivarsson från Kurjala! – utropade den gamle öfverraskad. – Jag väntade icke så snart återse eder.

|307|

577 – Och ni väntade icke att återse mig som simpel ryttare vid adelsfanan? Men det kan vara så godt att tjena sig upp i graderna med eller utan förfäder. Hvarje slägte må bära sin egen skuld eller sin egen ära. Jag har nu tjenat kungen som knekt jemnt ett år och lärt mig att rida en ovän på lifvet; vill nu kungen göra mig till kornett, så gör han det för min egen skull och icke för att jag heter Tavast.

578 – Rätt så, unge man, – genmälde gamle Stefan och besvarade kraftigt handtryckningen. – Nog blir det karl af eder, herr Bengt, och en så bra karl, som någonsin burit det frejdade Tavastenamnet. Med sådant folk skall vår konung gå med seger till verldens ände.

16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.

579 Den unge riddaren Klas Hermansson Fleming var en af desse den energiska handlingens män, som tala föga, emedan de beständigt äro upptagne af att omsätta tanken i praktiska verk. Han kunde känna både djupt och varmt, men dessa känslor lågo begrafna under ett finskt lugn, som de, hvilka icke kände honom, ganska fåkunnigt ansågo för flegma. Systern Kjerstin förenade hans energi med en vekare själ och ett lifligare lynne. Hon kunde tala och svärma; känslan fick ofta makt öfver henne, men såsom brodern öfversatte sina tankar, så öfversatte hon sina känslor i handling. Det fanns virke till storhet hos båda, och dock gick systern spårlös genom verlden, medan brodern vann i historien ett frejdadt namn.

580 De sutto vid hvarandras sida på klippan, medan solen begynte sänka sig emot vester. Sedan de vexlat förtroliga ord om sina närmaste och sig sjelfva, förde Kjerstin samtalet på freden i Stolbowa och frågade hvad hennes broder tänkte derom. Han sammanfattade sin mening på sitt vanliga korta sätt:

581 – Ryssland är bundet, Polen vanmäktigt, Finland får lugn att vexa i kraft, och Sverige är på väg att blifva|308| en stormakt. Jag ser framför oss en lång rad af krig, törhända på nya slagfält.

582 – Sverige har segrat med Jakob De la Gardie och Finland med Evert Horn. Jag tycker om, att de dela så. Vore jag en man, skulle jag nu vilja ersätta Evert Horn; men jag har en broder, som kan göra det bättre än jag.

583 – De la Gardie och Horn hafva gjort mycket; men nu börjar konungen vexa sina fältherrar öfver hufvudet. Han går längre, än sina lärmästare.

584 – Men han kan stupa i fält, som Evert Horn.

585 – När har en konung stupat, innan han uppfyllt sitt värf?

586 – Jag har hört sägas, att Harald Hårfager glömde sitt rike för en trollqvinna.

587 – Glömde han? Nå, då tog han igen det. Ebba Brahe tröstar sig, och konungen har längesedan gjort det.

588 – Jag talar icke om henne, som skulle hafva blifvit den värdigaste drottning. Det finns prinsessor, som vore mindre värdiga.

589 – Är du svartsjuk?

590 Kjerstins kinder öfvergötos med en glödande rodnad, och det harmade henne. Hon svarade:

591 – Man är svartsjuk endast på sina likar.

592 – Då vet jag icke hvad som skulle hindra dig att vara Ebba Brahes vederlike. Men var lugn. Kärleken är en barnsjukdom, och konungen är icke mera ett barn.

593 – Är du viss derpå?

594 – Så viss, att det blir med rikets råd han kommer att öfverlägga om sin nästa kärleksförbindelse.

595 – Och likväl kan han drömma!

596 Riddaren, som icke var någon drömmare, uppstod. – Mitt folk är marschfärdigt, jag måste nu lemna dig. Farväl, Kjerstin! Det är skada, att du icke är en född prinsessa af Brandenburg, då du dock är en född drottning. Men – tillade han med ett af dessa vackra smålöjen, som så sällan upplyste hans allvarliga ansigte – du är en Fleming; jag vet ej hvad du har att afundas en Brandenburg.

597 Och han aflägsnade sig med hastiga steg. Kort derefter satt han åter i spetsen för sin trupp och red bort.

598 Kjerstin Fleming blef tankfull qvarsittande på klippan och återkallade i sitt minne sagan om den farliga punkten på firmamentet. Det var nu allt förbi, som en|309| spöksyn; hon hade förblifvit trogen sig sjelf och sin vänskap. Hädanefter skulle hennes stjerna tindra obemärkt, långt från throner och faror, bort mot en okänd framtid. Hennes lott skulle vara qvinnans: att försaka sig sjelf.

599 Då närmade sig henne mäster Sigfrid, som kom från bröllopsgården. Den gamle mannen såg henne icke, han gick i djupa tankar förbi. Hon kallade honom vid namn och bad honom taga plats vid hennes sida.

600 – Återvänder ni redan till staden, vördige fader? – frågade hon.

601 – Jag har lemnat derinne dem, som fröjdas åt detta lifvet. Vid min ålder tänker man på det tillkommande, och jag fröjdar mig åt naturens uppståndelse, som är en förebild af vår egen.

602 – Jag har något att tacka eder för, mäster Sigfrid. Mins ni, att ni en gång har ställt ett oförståndigt barns horoskop?

603 – Det är väl möjligt. Vi äro alla oförståndiga barn.

604 – Ni förutsade något, och det har inträffat. Bruka edra förutsägelser alltid slå in?

605 – Jag kan misstaga mig. Vi se här, såsom i en spegel, ett mörkt tal. Stjernorna gå sin gång öfver våra hufvuden. Menniskan spår och Gud rår. Allrakäraste fröken, tro hellre spåmannen i edert samvete; han ljuger aldrig.

606 – Mäster Sigfrid, ni talade om eder ålder. Vet ni väl, att ni är yngre än jag?

607 – Nej, det vet jag icke. Kan ni vända tidens flod att flyta tillbaka emot sin källa?

608 – Tro mig, ni är yngre än jag. Ni kan hvad jag icke mera kanoriginal: kan: – ni kan drömma.

609 – Alla menniskor kunna drömma.

610 – Icke jag. Mins ni hvad ni en gång sade mig: det är något, som dör i den menniska, hvilken står Jupiter mot. Ni sade sant: det är förbi med min konst att drömma. När någon kastat sitt hjerta i elden och det brunnit till aska, drömmer man icke mer.

611 Mäster Sigfrid betraktade henne förvånad och nästan med stränghet.

612 – Det är icke möjligt, det strider mot Guds vilja och mot naturens lagar. De helige martyrer, som blifvit brände i eld, hafva i densamma stunden drömt om himmelens salighet. De olycklige, som sålt sin själ åt syn|310|den, drömma om tillkommande straff. Själen har alltid någonting, som ligger till rygga, och någonting, som ligger framföre åt. Hjertat är ett illfundigt ting; det ställer sig som vore det aska, och då glöder det som en kolmila i de osynliga djup. På det rum, der vi stå, drömmer naturen om en ny himmel och en ny jord. I den stund vi här stå, drömmer seklet om kommande sekler, våren om sommar och minuten om evighet. Skulle ni ensam vara utan framtid och utan själ?

613 – Vördige fader, jag vet, att sädesmannen sår korn i askan, och Gud kan väl utså i mig ett nytt lif. Förklara för mig hvad ni sade om denna vår tid. Är han ung eller gammal?

614 – Han är gammal af seklernas arf, och han är ung af det tillkommandes lifskraft. För hundrade år sedan väntade Martinus Luther verldens ände, för att han ej kunde utgrunda, huru menniskorna kunde gå högre, än då, i förstånd eller sjunka djupare i ondska. Men se, vi, som nu lefva, hafva sett dem gå vida deröfver, och de, som efter oss komma, skola få se dem gå ännu mycket längre. Det är ett mått förelagdt, som ingen vet, utom Gud allena. Jag väntar att ännu med dessa mina gamla, slocknande ögon få skåda förunderliga ting. Jag väntar Antikrist, som skall föregå de yttersta tiderna.

615 – Huru, vördige fader? Ni väntar Antikrist, och ni säger dock, att vårt tidehvarf är ungt af det tillkommandes kraft?

616 – Ja, jag vill icke dölja för eder, min kära unga fröken, att besynnerliga tecken nu i två år visat sig uppå himmelen och stadigt fortfara, så att ju en blinder kan märka någonting stort och fruktansvärdt vara i kommande. Icke allenast att man mångenstädes sett krigshärar strida i luften, kommande nordanefter och mötande andra ifrån ostsunnan, eller att tecken nu ske i solen och månen och hafvens vågor mycket bullra, som Skriften förutsäger. Fast märkligare är, att Mars, Jupiter och Saturnus nu stå i en sådan conjunction, som näppeligen varit någon tid förr, och faselige kometers dimbor utbreda sig öfver verlden, de der oroa samteliga planeter och likasom rycka med sig himmelens krafter. Detta betyder, att vi nu snarligen måste förvänta ett sådant stort, långvarigt och grufveligt krig, som icke hafver varit sedan hedningarnes tid, och|311| lära väl Gog och Magog nu icke underlåta att uppresa sig mot kristenheten, hafvande sitt hufvud i Antikrist, syndens menniska. Men si, just när sådana svåra tider tillstunda, utrustar Gud sitt folk med en ny kraft, så att det varder såsom ett ungt lejon, till att stadigt emotstå den kommande vedermödan. Och det är min sententia, efter mitt ovisa förstånd, att besynnerligen Sveriges rike med Finland, som är dess utanverk, denna tiden skall uppstiga till större välmakt och styrka, än någon tid förr, och alltså varda den Mikael, hvars harnesk är Gud och hvars ljungande svärd skall nedlägga Antikrist. Dertill hafver Gud kallat sin utkorade hjelte Gustavus Adolphus, hvars tecken mäster Tycho redan i mina unga dagar såg på himmelen i den stjernbilden Cassiopea. Han skall göra’t. Han är ung, hans rike varder med honom ungt och mäktigt af segrar. Det varder kommandes en tid af jern och blod; men derefter säger Herren: »Jag vill låta komma guld för koppar och silfver för jern och koppar för träd och jern för sten, och vill så görat, att dina föreståndare skola frid hafva och dina skaffare predika rättfärdighet. Man skall ingen orätt mer höra i ditt land, ej heller skada eller förderf i dina gränser; utan dina murar skola heta salighet och dina portar lof.»

617 – Sade jag icke rätt, fader? Edert tal är som när man drömmer vid aderton år. Men ni säger intet om eder sjelf. Och jag har dock en gång hört eder drömma om ett högt, herrligt torn, der stjernhimmelen låg utbredd i sin klarhet så nära framför eder, att ni nästan kunde omfamna skapelsen. Jag har hört eder drömma om de skönaste instrumenter, hvilka menniskans snille uppfunnit för att utforska rymderna, och de voro edra; ni satt med dem i den tysta natten, mätande det oändliga och skrifvande lagar för härtills aldrig anade planeter och solar. Ni var ung, ni var rik, och ni riktade stjernkunskapen med de mest förvånande upptäckter. Det fanns icke i hela den lärda verlden ett namn så glänsande stort, som edert namn; ni var århundradets man och menniskoandens vägvisare i de hittills outforskade höjder. Under edra fötter låg verlden, och öfver eder stod endast Herren Gud.

618 – Ja, så var det, så syntes det mig, – sade den gamle mästaren tankfull. – »Allt detta vill jag gifva dig, om du faller ned och tillbeder mig.»konsekvensändrat/normaliserat Men lofvad vare Gud,|312| att jag från dessa frestande drömmar uppvaknade gammal och glömd i min fattiga koja, vid mina bräckliga, hemgjorda rör och cirkelmått. Ho är jag, Herre, att jag vill mästra din skapelse? Hvar var jag, när morgonstjernorna lofvade dig?

619 – Derför att ni är ödmjuk, fader, har dock Herren gifvit eder profetians ande och vishet att läsa stjernornas skrift. Ni kan icke förneka Guds gåfvor. Hvad säger ni om eder sjelf?

620 – Jag är den myran, till hvilken Herren sade: gack, drag ditt strå, och blif förgäten! Jag är den tallen, hvilken Gud ställde högst på berget, för att han skulle skåda vida omkring och se natten komma och solen uppgå förrän de andra skogens träd. Jag är den vise, efter hvilken skola följa andre och visare, på det att min vishet skall varda till dårskap för menniskor, såsom hon är en dårskap för Gud. Jag är i dag en profet, och ingen tror mig; jag är i morgon borta, och ingen mins mig. Kanske skall, efter långa tider, när himmelens stjernor lysa öfver min okända graf, någon enslig vandrare stadna om qvällen på bergen vid Pojo vik, tänka på någon gammal saga ifrån sin barndom och säga till sig sjelf: här vandrade i de forna dagar en man, som trodde sig kunna läsa Guds skrift på himmelen. Jag har glömt hans namn; han lefde i ett okunnigt tidehvarf, när man ännu trodde på stjernornas inflytande.

621 – Ja, fader, det är möjligt, att ni har rätt. Men då, när vårt land är omstråladt af ett högre och klarare ljus, då skall man åter framleta edert namn ur de gamla böcker och säga till hvarandra: han var den förste lärde forskaren, som Finland födde åt vetenskapen och verlden. Han var, näst efter Guds ord, den första vishetskällan, som utsände sina vattubäckar till att befrukta landet. Såsom han var början, så var ock hans storhet begynnelsens storhet, eftersom all begynnelse måste smälta is och bryta berg. Han var fattig och förgäten, han led stundom förföljelse, ofta otack; men se, hvilka ting han uträttat med sina små hjelpmedel, och se, hvilken rad af efterföljare han funnit på forskningens bana! Så är det nu ringa konst eller ära att bygga det färdigt, som företrädare grundlagt; men det är ära, att bygga en grund, som består genom tidehvarfven.

|313|

622 – Kära unga fröken, ni sade mig nyss, att jag var yngre än ni. Men när har väl jag i mina skönaste ungdomsdrömmar kunnat måla så fagra rosor på aftonhimmelen, som ni nu målar för mig vid horizonten af efterverlden? Tack för att ni gjort en gammal, fattig man rikare och lyckligare än mången, som vandrar i lifvets fagraste blomning! Solen går ned; låt oss prisa Gud!

623 Och såsom hade hela naturen villigt följt denna uppmaning, spred sig vid den gamle mästarens ord ett glödande skimmer öfver hafsviken, stränderna, bergen och skogarne. Näktergalen slog sin drill i en hög ek vid hafsstranden; talltrasten besvarade hans helsning från en fura på berget; brudvisor ljödo från Trollböle gård, och vallflickan, som icke var bjuden till bröllopet, sjöng med klar röst sin ensliga visa vid stranden af ån. Midsommarnatten sänkte sig tyst och doftande öfver nejden, utan mörker och utan sorg. Landet hade framför sig fred och välmakt, naturen hade framför sig sommar och frukt. Den snöiga, bistra norden drömde åter en gång sin lyckliga ungdomsdröm.

 

 

1. *)Jala kallas de snabbseglande, egendomligt tacklade små fartyg, som brukas vid kusten af Viborgs län.
2. *)Några lärde påstå, att denne berömde man först 1617 blifvit pastor i Ekenäs, hvilket må anföras som ett bevis på de lärdes vanvördnad mot gamla berättelser.
3. *)Mäster Sigfrids egna ord om kometen 1607.
4. *)Jakob De la Gardies uttryck 1625.