Amalias Gåfva

(En Påsknovell.)

1 Ute stormade en skarp Nordan, tunga skyar seglade öfver den svartblåa himlen och mellan skyarna trodde sig den skrämda vandraren upptäcka gråa hexor med fladdrande kjolar, ridande af och an på qvastar och andra oformliga, spöklika ting. Men inne i den vackra salongen på det ståtliga Häradshöfdingebostället i X. brunno Påskaftonen 1841 Stearinljusen med klaraste glans och frambringade en behaglig effekt i contrast mot qvällens mörker, som svart och kusligt såg in genom rutorna. I en halfcirkel kring den trefliga brasan suto familjens yngre ledamöter, lyssnande på de vidunderliga Påsksagor, hvarmed de ymnigt trakterades af Cousin Wilhelm, den unge Hof-Rätts Auscultanten med det behagliga friska utseendet. Inne i Lagmannens kammare språkade denne med Länsmannen och Kronofogden om det nyss afslutade vintertinget, medan Häradshöfding Feder, en lång, genomskinlig och juridisk figur, torrare än skrifsanden i hans eget bläckhorn, med ett par Lunkentussteg närmade sig äldsta dottern, den täcka Amalia, som med ett par skälmska blåa ögon fixerade sagoberättaren i salongen.

2 »Häradshöfdingen är god och tager plats här bland ungdomen»konsekvensändrat/normaliserat, sade den nyss inkomna Lagmanskan med en fryntlig nick, – »konsekvensändrat/normaliseratjag hör att här afhandlas vigtiga frågor om Påsktrollen. Dessa nu förgätna notabiliteter erinra mig icke oangenämt om min barndom, då man älskade att heldre tro för mycket än för litet, hvilket jag likväl för min del anser vara vida vackrare och Christligare än nutidens förknappningstro. Eller hvad menar Häradshöfdingen?»

3 Den tilltalade bugade sig med ett fint leende, närmade sin stol till Amalias och försäkrade, att äfven han engång trott för mycket och att Lagmanskans minnen voro äfven hans.

4 Cousin Wilhelm fortfor att till allmän uppbyggelse skaka ut en mängd brokiga och bizarra historier om hexor, gastar, luftseglingar, ullstölder, qvarnscener, och Blåkullaanekdoter. Sist kom han till de små oskyldiga förlustelser, hvilka äfven fromma Christna tillåta sig Skärthorsdag och Påsklördag, såsom vissa knep att upptäcka sin blifvande fästmö eller fästman m. m. Då sällskapet häraf fann sig högeligen roadt, föreslogs att försöka den bekanta spegelkonsten, hvilken består deruti att tvenne speglar, den ena något högre än den andra, ställas midt emot hvarandra på ett bord, lagom lågt att beqvämligen kunna öfverskådas, och emellan båda en skål, fylld med klart vatten, samt på hvardera sidan om skålen ett icke för långt, brinnande ljus. Ser man nu öfver den lägre spegeln in i den högre, bländas ögat af en lysande allee af lågor, glimmande, lik en framtid, bort i ett oändeligt fjerran, hvarest fantasien skapar sig mystiska gestalter, reflekterade i den hemlighetsfulla vattenspegeln. Efter många och vigtiga upptäckter, föreslogs den ännu allmännare seden, att medelst nio förtärda strömingar, under sträng törst och ännu strängare tystnad, afbida en svalkande dryck af den tillkommande älskades hand. Men utom det, att Lagmanskan ingalunda var nöjd med att se sin ståtliga souper försmådd, tycktes capitlet om den stränga tystnaden ej särdeles behaga den qvinliga delen af sällskapet. I stället omtalade den fryntliga Lagmanskan ett annat litet konstgrepp, bepröfvadt genom hennes egen ovedersägliga erfarenhet. »I förra tider»konsekvensändrat/normaliserat, berättade gumman, »konsekvensändrat/normaliseratvar en sed bland de unga, att nätterna mot Jul, Midsommar eller Påsk sofva på en öreslant eller en sexstyfver, hvilken man morgonen derpå, innan man ännu talat ett ord, räcker åt den första mötande fattiga gosse eller flicka, frågande dervid efter namnet, som då är det, hvilket man engång skall älska öfver alla andra namn på jorden. Jag erinrar mig ännu så lifligt en Påskmorgon för 8 och 20 år sedan, då jag i min nya capote med det korta lifvet och med min sexstyfver i handen, begaf mig till kyrkan i min lilla födelsestad och genast vid porten till mina föräldrars hus träffade ett par illa klädda barn, en gosse och en flicka, som stödde sig mot portstenen och greto af köld. ’konsekvensändrat/normaliseratStackare’konsekvensändrat/normaliserat, sade jag, i det jag räckte min slant åt gossen, ’konsekvensändrat/normaliserathvad heter du?’konsekvensändrat/normaliserat – ’konsekvensändrat/normaliseratGustaf, vet jag’konsekvensändrat/normaliserat, svarade gossen och såg så klokt på mig med sina stora blå ögon, liksom anade han att en hel ljus framtid utbredde sig för mig i detta enda ord. Och då ville ödet, att min barndomsvän, min egen Gustaf, detta Lagmansämne då ännu i skepnad af en Juris studiosusspråk: latin, trädde ut ur porten midt emot och, efter en artig helsning på mig, der jag stod så röd som en ros i min nya helgdagsdrägt, underrättade sig, liksom jag, om de fattiga barnen och frågade flickans namn. ’konsekvensändrat/normaliseratWilhelmina Amalia’,konsekvensändrat/normaliserat svarade ungen nigande, och du himmel, hvad jag vid detta svar, som åter innebar båda mina namn, kände blodet forsa upp åt mina kinder! Om jag varit mindre toka än jag var, hade jag väl bordt finna att Gustaf gjorde sin oskyldiga fråga utan ringaste framtidsaningar, men han har sedan sagt mig att just min obetänksamma förlägenhet ledde honom min hemlighet på spåren. Men säkert är, att hans ögon voro varma, när vi tillsammans inträdde genom den höga kyrkodörren, och aldrig har jag bedit med mera rördt hjerta än denna Påskdag. När vi sedan på fjerde året derefter voro man och hustru, erinrade vi oss i vår lycka de fattiga barnen, i hvilkas mund ett vänligt öde lagt spådomen derom, togo dem till oss och gåfvo dem en god uppfostran, sådan vi i våra dåvarande knappa omständigheter hade råd till. Försynens godhet skänkte oss sedan jordisk sällhet nog för hjertats stilla lycka, och bland våra ljusaste minnen gömde vi alltid hågkomsten af denna oförgätliga Påskmorgon, då våra innersta, heligaste tycken igenkände hvarandra genom en lekande slump på tvenne barns läppar.»

5 Hjertligt slöt den nu inträdande Lagmannen sin vördnadsvärda maka i famn och med rörda blickar betraktade alla närvarande det ännu vid den annalkande åldern ungdomligt älskvärda paret. Ej långt derefter tillsades att bordet var serveradt, och efter en glad måltid nickade sällskapet åt hvarandra en rolig godnatt och gick till hvila.

6 Men Häradshöfding Feder, som, trots sitt trubbiga lynne, var en mäkta fin och spetsfundig man, resonerade, vid det han stoppade sin stora silfverbeslagna aftonpipa, ungefär så här för sig sjelf: »Hm – får medgifvas att flickan icke är otäck – har ochså sina vackra contanter att vänta och gubben hostar angenämt nog emellanåt – låt se, divisorerna – en, två, tre, fyra, fem – förb. mycket, det är sant, men en 15 à 20 tusen gör nog summan, och mina s–s affairer kunde tåla vid – Ergo – saken är klar. Det faller mig något in. Flicktokan har så länge lyssnat på den vidskepliga modrens prat, att jag vill svära|3| på att hon sofver på slant i natt. Detta måste vi vända oss till fromma. Excellentissimospråk: latin, bror Abraham Feder! Tokan och contanterna äro dina.»

7 Till följe af denna ljusa plan, anskaffade Häradshöfdingen följande morgon i daggryningen en trasig pojke från byn, posterade slusken vid trappan och stack honom en half silfverrubel i handen, med sträng tillsägelse att för tillfället heta Abraham, till alla frågandes tjenst. Gerna hade han tillagt äfven namnet Feder, om sådant gått an.

8 Denna gången hade Häradshöfdingens skarpsinnighet icke bedragit honom. Under ljusa, lekande drömmar hade Amalia slumrat, med sin lilla silfverslant omsorgsfullt gömd under det fina hvita örngottet. Det undföll icke modrens skarpsynthet att flickan vid den tidiga morgontoiletten var ovanligt tyst, men den goda modren log. – Nu ringdes det samman till kyrkan och Amalia skyndade med klappande hjerta utför trappan. Hvem skulle hon möta? Var det öde, eller var det slump? Wilhelm, som efter en orolig natt svalkat sin heta panna genom en promenad i morgonens friskhet, trädde emot henne. Ledd af en hastig ingifvelse, sträckte han bedjande ut sin hand, så som tiggare göra, och sade: »Amalia, engel, gif mig din gåfva! Se, jag är ju den fattiga gossen, som du möter först. Säg mig en varelse på jorden, fattigare än den, som har framför sig ett helt långt lif utan hopp!»

9 Det for en blekhet öfver flickans kinder, när hon hörde sitt hjertas tysta älskling tala så. Men i ögat steg en fin och svärmisk eld, som gick allt mera bort i dimmor. Och hon räckte den bedjande sin hvita silfvergåfva och sade med ljufvaste sakta röst: »hvad heter du?» – »Wilhelm, din rika Wilhelm»konsekvensändrat/normaliserat, svarade den lycklige med sväfvande stämma, och deras hjertans innersta ljusblåa, gömda tycken hade förstått hvarandra. Och aldrig hade de bedit med varmare andakt, än sedan de gemensamt inträdt i det höga hvälfda templet i Påskmorgonens ljusa frid.

10 Men om Häradshöfdingens tjenstförrättande Abraham förmäler historien, att han, efter att länge hafva stått och frusit nere vid trappan, gick i tysthet sin väg.

11 Efter hemkomsten från kyrkan skedde en lång öfverläggning hemma innanför slutna dörrar, och när de små nyfiket tittade in genom nyckelhålet, sågo de far och mor välsignande kyssa sin äldsta dotters panna. Men vid middagsbordet tillät sig den intet ondt anande Feder att spetsfundigt fråga, om Amalia mött någon vid trappan? »Jag mötte en fattig gosse och min gåfva gjorde honom rik»,konsekvensändrat/normaliserat var svaret. – »Så–å? Och han hette?» frågade Häradshöfdingen småslugt och spetsade öronen. – »Wilhelm»,konsekvensändrat/normaliserat ljöd åter det lugna svaret, och frågarens öron flögo i lås, som för ett kanonskott. »Wi–Wilh–?» – »Häradshöfding Feder»konsekvensändrat/normaliserat, sade Lagmannen leende, »konsekvensändrat/normaliseratjag får med faderlig glädje presentera ett förlofvadt par!»original: par.!’

12 Ve, huru den afdankade ex-älskaren, Häradshöfding Abraham Feder, blef lång i ansigtet vid dessa ord!

13 Det hviskas att brölloppet skall firas under innevarande helg.