Toholampi.

1 När man under färden norrut vid Huutijärvi gästgifveri i Kangasala motstår frestelsen att vika åt venster in på den inbjudande vägen till Tamerfors – så ryktbar genom sin sköna Kangasala ås – och i stället tar af åt höger på den vanliga studentvägen åt Österbotten, kommer man in i en trakt, hvilken med all sin skönhet är som vore den doppad i bläck. Jag tror väl att mången skall finna detta uttryck besynnerligt om linets hembygder i och omkring Orihvesi; man skall säga mig att der finnas herrliga gröna höjder, blåa sjöar och fält, som om hösten gulna med gungande skördar. Ja det är väl möjligt att jag har orätt, men hvar gång jag rest derigenom, har det alltid förefallit mig, som hade naturen i sina målningar här inblandat mycket tusch och som låge ett krusflor bredt öfver den annars så vexlande nejden. Det kommer sig kanske deraf, att tallskogarnas mörka hy går ända in i svart, och när furorna stå der täta, skuggrika och dystra i ring kring ensliga sjöar, då antaga äfven vattenspeglarna en dunkel skugga af melankoli, som omärkligt breder sig ut öfver hela den kringliggande trakten.

2 Sjelfva folket i denna nejd har någonting dunkelt och melankoliskt i deras lynne, deras lefnadssätt och deras boningar. Man får länge se sig omkring efter unga ansigten, och det händer att man ser barnen i vaggan med rynkor i pannan, som vore de födda till ett redan förvissnadt lif. Likväl är det mera välmåga än nöd i bygderna häromkring. Men likasom man anmärkt om Tavastlänningen i allmänhet, att han mest af alla Finnar påminner om sin och landets forntid, ja att han i vissa afseenden ännu i dag går sin verld igenom som en lefvande antiqvitet, så kan man isynnerhet säga detta om Orihvesibon. Man tycker sig i hans sällskap och i hans pörten förflyttad ett halft årtusende tillbaka – så framt man ej möter honom i hans brokiga schäs på hemfärden från kyrkan – och denna ålderdomliga stämpel passar så väl tillsamman med hela nejdens utseende, att man klarligen finner, huru naturen och menniskan i bådas innersta väsen sammanhänga.

3 Man färdas icke långt norrut ifrån Orihvesi kyrka, innan man kommer till en stor mo, en ofantelig ödemark af sand, ljung och glesa högstammiga furor, sköna masteträd för skepp som aldrig byggas. Från norr till söder är denna mo icke mer än tre mil lång, åtminstone icke på detta ställe; men bredden från öster till vester är kanhända tio eller tolf mil. Ty fastän Näsijärvis klara böljor i vester skurit djupa fåror i denna mo, så stiger den ånyo fram på andra sidan om sjön och utbreder sig der öfver Tavastkyro och Ikalis under det mera bekanta namnet af Tavastmon. Alla resande känna detta namn: dermed förenar sig tanken på tiofjerndels håll, djup sand, golfjemna berghällar, mystiska källor och hemska röfvarehistorier.

4 Intet under således, att när man från de stora tättbygda byarna i Orihvesi plötsligen kommer in på den ensliga mon, man då begriper hvarföre hela nejden gjort ett så dystert intryck. Man begriper att det är mon, som kastat sin djupa skugga vida omkring, innan man ännu anat dess tillvaro; och denna skugga har fallit åt söder, likasom komme ljuset från norr. Ty norrom mon, i Ruovesi, kommer man redan till ett helt annat folk och en helt annan nejd, ljusare, tillgängligare och ungdomsfriskare i hela deras väsende.

5 Midt i ödemarken ligger en gästgifvaregård, Kallenautio, Bergöknen, ett namn, som fullkomligt harmonierar med den storartade vilda naturen rundtomkring. För att här kunna underhålla ett oumbärligt hästombyte, har stället, jemte dess båda reservgårdar, skattefrihet af kronan. Åt hvardera sidan har man ett sjufjerndels håll – och på dessa båda håll tillsammanlagda händer sig vintertid, när yrväder inträffar, att den resande tillbringar tio eller tolf timmar på väg. Men äfven sommartid går stundom mycken tid till spillo, oaktadt vägen är hård och god. Ty strax norrom Kallenautio ligger den ryktbara Pahavirsta, elaka fjerndelen, der man på tre ryska virst räknar bortåt 80 backar, upp och ned räknadt som två. Här stjelpte för vid pass sjutton år sedan en vagn i fyrsprång nedför den kroki|3|gaste backen, som bildar ett brant S; kusken dog på fläcken, men herrskapet inuti sluppo med skrämseln och lätta skråmor.

6 Vid ingången till Pahavirsta, och likasom för att utgöra dess port på norra sidan, ligger en sten, som har sin märkvärdighet. Det är ett klippstycke, så stort vidpass som en liten torpstuga och nästan alldeles rundt. Himlen vete hvilka mäktiga rullstensfloder i förgångna årtusenden afslipat denna klippas kanter och gifvit den en så besynnerlig plats: den ligger nemligen på halfva sluttningen af en mot vägen stupande bergshöjd och till utseendet så lös, så utan synbart fäste, att den resande gerna ilar med hast förbi, liksom fruktade han att blotta skakningen af hans åkdon kunde rubba klippan ur dess tusenåriga hvila och locka öfver hans hufvud hennes väldiga tyngd. Men han kan vara lugn, hon har väl tålt värre skakning än så; sedan urminnes tider hvilar hon der lika fast, lika orubbelig på sin vådliga plats och skall sannolikt hvila så till domedag, om icke utomordentliga krafter sätta henne i rörelse. Derom vitna dessa bomar af gran och björk, som vanmäktiga ligga vid hennes sida. Mer än engång har klippan varit ett mål för studenternes trotsiga skämt; unga Titaners armar ha stuckit bomarna under hennes fäste och sökt att på öfverdåd vältra henne ned öfver vägen. Hvilken fröjd om det lyckats! Men nej, hon har med äkta finsk orubblighet stått qvar på sin post, utan att vika en tum derifrån. Af forntida trollmakt är hon bunden att der förblifva, intill dess att en man, som förrådt sitt land, der reser med ståt förbi: då skall hon plötsligt lossna, berget skall skälfva, genom ödemarkerna skall rulla ett dån och graniten skall tung som ett samvete falla öfver den brottsliges hufvud.

7 Men jag återvänder till mon.

8 Man kan säga att en sådan stor naturtafla visar sig i många skepnader, alla olika i dager och tycke, men alla imponerande genom den makt, som ödemarken i sin ensliga storhet utöfvar på menniskosinnet.

9 Jag har rest derigenom under sådana dystra oktoberdagar, då naturen tyckes ha öfvergifvit sig sjelf i gråt och veklagan, likasom ginge hon till mötes en evig död. Öfver furornas mörka kronor susar en mäktig storm – de skälfva, de svigta, de brista kanhända här och der med ett olycksbådande brak – regnet nedstörtar i strömmar, men uppslukas utan spår af ljungen och sanden – genom elementerna rasa sorg och strid, men utan jemmer, utan fjäsk, – jättars tunga, förkrossande kamp, hvars anblick på engång nedtrycker sinnet genom sin dysterhet och upplyftar det genom sin storhet.

10 En annan gång har jag rest derigenom en sprängkall januariqväll, när qvicksilfret i thermometern sjunkit sex och trettio grader under fryspunkten. Ingen enda fläkt rör furans stelnade barr; norrskenet sprakar i rymderna, tindrande stjernor blinka derofvan, och trädens stammar kasta matta skuggor på snön. Man tycker sig resa i dödens rike, der mörka minnesvårdar vitna vid hvarje steg om förgångna slägten. Allt är frost, dvala och tystnad; då höres i den stumma naturen ett skri – det är ödemarkernas irrande ulf, som ryter efter rof; – han hungrar, och hvem skall han sönderslita?

11 Åter en annan gång har jag rest genom mon en afton i Maj. När allt i naturen vaknat till lif, då står han ännu så stum och känslolös der, den åldriga mon. Ingen ljus grönska, blott tallens mörka barr; ingen bjert blomma, blott ljungens blekröda kalkar på förvissningens bruna grund; på afstånd talltrastens vackra klagan och öfver den dystra nejden ett obestämdt skimmer af en försvinnande sol och en vid horizonten uppgående måne.

12 Också en brännande julidag har jag rest genom denna nejd. Luften är qvalmig, vägen dammar, derborta afteckna sig skogens stammar mot en blåsvart sky. Ren mullrar åskan, ljungeldens tungor slicka randen af skyn – en blixt! den slog ned, den splittrade stammen af en skyhög tall, den begrof sin flamma i ljungen. Men nej, ljungen är torr som halm, den tänder sig, den flammar upp, en lindrig vind breder lågan öfver slätten, den vidgar sig, den slingrar framåt i spetsar och tungor, nejden insvepes i en tät hvirflande rök ... men öfver röken ser man ännu de höga mörka furornas kronor, orörliga, oförändrade, oåtkomliga för slättens fladdrande lågor, på hvilka de blicka ned med ett stolt förakt ...

13 Nästan midt uppå mon, men temligen långt från de öfriga gårdarna, ser man vid sidan af vägen en bar fläck, der skogen är afrödjad och ljungen motvilligt lemnat plats för en förtvinandeoriginal: förvinande gräsvext. Der synas spår af en försvunnen odling: igengrodda diken, spolierade hägnader, fragmenter af tegelstenar och till hälften murknade timmerstockar. Jag vet icke hvem som förstört och bortflyttat denna ensliga boning, men för icke många år tillbaka stod der ännu en öfvergifven stuga utan tak med några till hälften kullfallna uthus. Detta ställe hade något obeskrifligt dystert, och långt ifrån att glädjas åt anblicken af en menniskoboning, var man glad att ju förr dess hellre komma stället förbi.

14 Likväl dref mig nyfikenheten en dag vid förbiresan att stadna och göra i stugan ett hastigt besök. Der var icke mycket att se, blott ramlande väggar, en nedbruten spis, fönster utan både bågar och glas samt öppna dörrar med lösrifna eller sönderhuggna poster. Derinne såg grått och förstördt ut. Vägfarande hade der huserat efter behag; måhända hade ock tjufvar eller rymmare der sökt en nattlig fristad, eller hade vargarna vintertid promenerat i sin frihet genom den öfvergifna bostaden.

15 Allt detta skulle blott ha skänkt mig ett flyktigt intresse, om jag icke på väggen invid det ena af stugans båda fönster hade varseblifvit något, som i hög grad väckte min förvåning och nyfikenhet. Der hade någon skrifvit med blyertspenna namnet Louise.

16 Det var dock en så vanlig sak. På alla gästgifvargårdar ser man ju dussintals namn, ditkluddade än af sysslolösheten, än af fåfängan, än af saknadens behof att åt sjelfva den profana väggen förtro sin längtans hemlighet. Hvad gaf mig rätt att tro detta namn hafva en annan och mindre vanlig historia?

17 Det förekom mig likväl så. I några penndrag ligger ofta en hel lefvernesbeskrifning. I dessa tyckte jag mig läsa en djup sorg, en obotelig saknad, och jag hade kunnat hålla vad om ett konungarike, att dessa sex bokstäfver icke voro tecknade af en lefnadslustig student, som i ett anfall af känslofullhet här åt odödligheten förvarat namnet af drottningen på en småstadsbal.

18 »Kan ni säga mig hvem som ägt denna stugan?» frågade jag vid uppstigandet i schäsen min skjutskarl, en liten rödhårig gubbe i hvit mekko och hatt med breda skyggen.

19 »Icke annat jag vet, än en nybyggare»; var hans fåordiga svar.

20 »Det begrips, men jag menar om någon bott der ...»konsekvensändrat/normaliserat

21 »Nog funnos der qvinnor och barn och inhysingar och tiggare, men mon gaf ingen vext och vargarna togo boskapen utanför stugudörren. Så blef det slut.»

22 »Det kan jag också rätt väl begripa, men säg mig, har icke en främmande, en herreman vistats der?»

23 »Nog har der vistats en herreman.»konsekvensändrat/normaliserat

24 »Hvad var det för en man?»

25 »En krigsofficer.»konsekvensändrat/normaliserat

26 »Hvarföre har han uppehållit sig här i ödemarken?»

27 »Man säger att det var för Toholampis skull.»konsekvensändrat/normaliserat

28 »Hvad är då Toholampi?»

29 »Vi komma strax dit.»konsekvensändrat/normaliserat

30 Min gubbe var, som läsaren finner, karg på ord. Det kostade mig sina hundrade frågor och ett outtrötteligt tålamod, innan jag lockat ifrån hans giriga läppar berättelsen om en händelse, som rörde mig för dess likstämmighet med den omgifvande naturen. Den står för mitt minne som en illustration till mon, som en planch till den evigt sörjande ljungens text. Ty så mäktig är naturen, att hon aftrycker sin stämpel icke blott på menniskors lynnen, utan ock på öden och händelser. Likasom stora karakterer merändels födas i bergländer, der fjällens toppar trotsa skyarna, så nalkas i ödemarkerna olyckan och hämden med vildare uppsyn, än annorstädes. Der sjelfva naturen är stum som en graf, der säger ingen aning till menniskohjertat: döden kommer!

31 Icke långt från det öfvergifna nybygget ser man till venster om vägen, när man färdas norrut, en liten sjö, eller rättare ett litet träsk, lampi, men jag vill icke kalla det så, emedan man dervid kommer att tänka på grunda stränder, vass och gyttja. Toholampi heter denna sjö; den utgör botten af en betydligt större dal, lik gropen af en munkpanna, rund och jemnsluttande; men numera intager dess svarta vatten en föga större rymd än torget af en småstad. Äfven den starkaste storm har knappast makt att frambringa en lätt krusning på den gömda ytan af denna dödsstilla sjö. Man säger att den är mycket djup; jag vet icke, men derom kunde man fråga de mörkbruna abborrar, hvilka lefva der afstängda från verlden som munkar i ett kloster. Stundom ser man på ytan dessa vidgade, fort försvinnande ringar, som förråda en rörelse i vattenspegeln. Den härrör|3| kanhända af en uppdykande fisk, af en simmande sjöfågel eller af en bondqvinnas hand, som lägger vid stranden hampa i blöt. Snart förlorar sig detta tecken till lif, ytan tar åter sin glasartade jemnhet – ödemarkernas liflösa dvala tar åter sin rätt.

32 För lång tid tillbaka – »under kriget», sade min sagesman, men det var det enda han visste, han kunde icke säga mig om det var 1808, 1788, 1742 eller kanske under stora ofreden, – alltnog, för många år tillbaka hände sig en mörk höstafton att en hel familj af idel tiggare hade lägrat sig på ljungen vid sidan af vägen ofvanför sjön. De hade upptändt eld, för att skydda sig mot aftonkylan och vilddjuren, och de ämnade troligen här tillbringa natten, emedan det var långt till gårdarna och alla gingo till fots, utom de små barnen och den åttatioåriga farmodren, som drogs på en kärra. Arma folk, de voro mycket olyckliga!

33 De hade förlorat allt under krigets hårda nöd: hus och hem, gård och grund – och likväl icke så mycket genom kriget, som icke fast mer genom en hög herres omättliga rofgirighet. Ty på den tiden drog genom landet en blodigel i menniskohamn, och berättelsen kallar honom en general, men troligast synes att han varit en kommissarie, och så vilja vi kalla honom. Han utsög landet genom ofantliga leveranser till kronan, och största delen flöt likväl i hans egen kassa, hvarföre han ock mot goda mutor gaf mången qvitto uppå hvad som aldrig blifvit aflefvereradt. Deremot de som inga mutor ville eller kunde gifva, dem plundrade han till sista skärfven och tycktes hafva sin fröjd utaf att vägarne hvimlade af tiggare för hans skull.

34 Vid det kommissarien sålunda såg sig sjelf till godo, blef han fet och välmående samt prisad af menniskorna som en klok och omtänksam man, hvilken förstod sig på att ekonomisera. Och då han ännu vid femtio års ålder var ungkarl, så hände sig att många mödrar i tysthet sökte att fånga honom i deras döttrars nät, för hans rikedoms skull. Han hade kunnat få den förnämsta, men han beslöt att hellre göra sig en glad ålderdom med en ung och älskvärd hustru, samt valde derföre en simpel fröken i Tavastland, emedan hon var hela nejdens skönaste flicka samt tillika den bästa och ljufvaste. Det kunde blifva en lång historia att berätta om alla de krokar och snaror, som gillrades för detta barn – hon hette Louise efter en drottning. Likväl skola vi vara korta och blott berätta att kommissarien fick henne till slut genom faders hot och moders bön, som ofta händer. Stackars barn!

35 Ja stackars barn! hon hade en barndomsvän, en fältväbel vid Nylands dragoner, och denne svor vid underrättelsen om hennes bröllop att spetsa kommissarien på udden utaf sin sabel. Hvarföre detta inte bleftryckvarians: blef af, kan ingen upplysa, men skada var det. Troligt är att den unga brudens böner förmått honom att afstå från detta experiment.

36 Nu var kommissarien gift och packade genast sin unga fru jemte sig sjelf i en förfärligt stor resvagn, förspänd med sex hästar. Och denna vagn var icke blott förfärligt stor, utan ock förfärligt tung, ty kommissarien förde med sig kistor fulla af silfver och guld, som han ekonomiserat ihop på det sätt som nämndes. Men då vägarna under kriget icke voro rätt säkra, lejde han sig en eskort af fyra dragoner, och anföraren för dessa var, honom ovetande, fältväbeln, hans rival.

37 Tiggarefamiljen satt emellertid vid vägen och stekte rofvor i glöden. »konsekvensändrat/normaliseratAck»konsekvensändrat/normaliserat, sade fadren, »konsekvensändrat/normaliseratom jag hade kommissarien här i mitt våld och finge steka honom, som denna rofva, på sakta glöd!»konsekvensändrat/normaliserat

38 »konsekvensändrat/normaliseratDet skulle du ej göra»konsekvensändrat/normaliserat, sade farmodren, den åttatioåriga. »konsekvensändrat/normaliseratSåge du kommissarien komma fattig och hungrande som vi på denna väg, då skulle du dela med honom vår sista rofva och säga: Gud döme dig; jag vill icke göra det.»konsekvensändrat/normaliserat

39 »konsekvensändrat/normaliseratLed mig ut på vägen, att jag må sitta längre från elden»konsekvensändrat/normaliserat, tillade den gamlaoriginal: gmla efter en stund, när hon tyckte sig hafva för hett. Och man gjorde så. Vid hennes sida lekte en treårig pilt med stenarna på landsvägen. Och det skymde redan starkt uppå aftonen, så att elden lyste rätt klar och herrlig på det bruna ljungfältet med de små blekröda blommorna.

40 I detsamma sprängde en stor vagn med sex hästar i redet och fyra ryttare efteråt i fyrsprång framåt landsvägen.

41 »konsekvensändrat/normaliseratFort åt sidan för hästarna!»konsekvensändrat/normaliserat ropade tiggarne åt den gamla och barnet. Men den gamla var lomhörd och den lille hade för roligt med stenarna. Han hade just byggt sig ett stall midt uppå vägen: der voro de stora stenarna raska springare, och de små voro fålar. I ett huj var vagnen så nära, att hästarnes flåsande hördes öfver barnets hufvud och den åttatioårigas snöhvita hår.

42 »konsekvensändrat/normaliseratUr vägen, trashankar!»konsekvensändrat/normaliserat ropade kusken. Men hästarna stegrade sig och skydde att under sina hofvar trampa menniskans båda hjelplösa åldrar. Då såg man kommissariens hårda och fula ansigte framtitta ur vagnens stoppade dynor, i det han dundrade med en ed: »konsekvensändrat/normaliserathvad tunnor och tusan d–r, kör öfver det packet, efter de lagt sig med flit för hästfötterna!»konsekvensändrat/normaliserat

43 Och då, säger berättelsen, hörde man kuskens piska hvina med kraftiga rapp – och hästarna frustade och gingo ej fram – och kusken piskade oupphörligt på – en stormvind for med brak öfver mon och eldslågan på ljungen slog högt mot himlen – hästarna skyggade och trasslade sig allt mer och mer – allt närmare sköto de vagnen mot branten, tilldess den slutligen tog öfverbalans och med förfärande hastighet rullade nedåt, nedåt det dödsstilla, svarta, dolda djupet af Toholampi!

44 Hästar och vagn och menniskor?

45 Hästar och vagn och menniskor! Det är berättelsens ord, och andra må dem förklara. Alla, så fortfor berättelsen, alla så sjönko de ned med förskräckande fart, som hade en oemotståndelig makt dragit dem till sig utan nåd. Det var också berättadt att vagnen var mycket tung; men tyngre än silfver och guld är ett samvete lastadt med brott. Må sedan hvem som det lyster afgöra hvad det var som drog vagnen ned.

46 Oskadd och häpen såg den åttatioåriga vagnens ofärd; ett ögonblick såg också den lille derpå, men strax derefter gick han att plocka nya stenar. »konsekvensändrat/normaliseratGuds dom!»konsekvensändrat/normaliserat mumlade fadren förfärad. »konsekvensändrat/normaliseratGuds dom!»konsekvensändrat/normaliserat ekade det bland ljungen och tallarna.

47 De fyra ryttarne voro i blinken af hästarna och sökte att rädda, men de kommo för sent. En störtade med förtviflans mod i det svarta vattnet; det var den försmådde vännen – ty han visste, att inne i vagnen satt hans hjertas och hans barndoms brud. Men ensam kom han åter upp: hon som han sökte hade qvarstadnat i djupet; oskuld och brott hade tillsamman förgåtts ...

48 Derefter låter berättelsen några år förgå, och så vänder den åter tillbaka till Toholampi. Icke långt derifrån, så säges det, var ett nybygge anlagdt på mon, en djerf utmaning åt elementer och odjur. Der såg man hos nybyggarne en afskedad officer; han vistades der i början några veckor i sender om somrarna, men slutligen vexte han fast vid stället och begynte att bo der. Det gick ett tal om honom bland folket, i det att somliga icke ansågo honom vara rätt klok. Han tillbragte nemligen sin allramesta tid med att meta vid stranden af Toholampi. Och deri låg väl intet besynnerligt, ty sådan galenskap vet man att berätta om mången Engelsman. Men hvad som var besynnerligt, det var hans sätt att meta; ty han hade först gjort sig en metkrok af messing, sedan en af silfver och slutligen en af guld, och på den satte han aldrig bete, hvarföre han ej heller på hela den långa tiden fick en enda fisk. Deröfver såg man honom aldrig ledsen; och likväl tycktes han ständigt vänta en efterlängtad fångst. Man hörde honom säga: »konsekvensändrat/normaliserathon biter nog på, blott hon märker att kroken är guld!»konsekvensändrat/normaliserat

49 Hvilken grym ironi!

50 En dag fann man honom död vid stranden af sjön. Hans gyllene krok hade fastnat i en stubbe under vattenytan – han hade länge bemödat sig att draga den upp, och slutligen när han märkte att det okända föremålet rördes uppåt, då brast hans ref – hans ref och hans hjerta, ty hans hela hopp hade svikit i det ögonblick han trodde sig stå vid målet.

51 Hans namn är förgätet. Det enda spår, som ännu qvarlefde efter den stackars token, var namnet Louise, teck|3|nadt med blyertspenna på nybyggets vägg. Också det har nu förgåtts jemte stugan.

52 Den aftonen, när jag hörde denna mörklätta saga af en rödhårig gubbe, var mild och månljus. Jag höll stilla på vägen ofvanför Toholampis lilla dal och steg ned för att närmare betrakta den ensliga sjön. Det syntes mig otroligt att en stor vagn och sex hästar kunnat utan spår försvinna i en så liten bassin. Jag sökte mig den längsta stör, som kunde påträffas, och undersökte djupet med den. Nära stranden fann jag vattnet grundt, men dyn i botten utomordentligt lös och djup. Ingen båt fanns, för att undersöka det inre af sjön, och min spaning blef fruktlös. Men i nästa ögonblick skrattade jag åt mina tvifvel. Hvad gör det till saken, tänkte jag, om vagnen ficks upp med en död kommissarie, eller om den qvarblef i den bottenlösa dyn? Folktron fäster sig blott vid det väsendtliga, som här var en Nemesis, och går likgiltig förbi det oväsendtliga, som gällde en vagns öde. Så är det med mången småsak, hvilken de lärde med mycket besvär sökt taga reda uppå. Om någon försäkrade mig att Napoleon burit en karmosinröd peruk, eller att hela turkiska flottan vid Navarino sprungit i luften på samma minut, så skulle jag dertill svara: som ni behagar!

53 Jag begrep också lätt, hvarföre folktron med nöje lät vagnen förblifva i djupet. Der funnos stora skatter gömda deri; följaktligen döljer sjön dessa skatter ännu i dag. Ty när ödemarkerna sluka guld, så behålla de det.

54 I det silfverklara månskenet syntes mig mon så högtidlig som en förgången verld. Hvarje fura bar uppå sin stolta panna det inseglet att hafva trotsat århundradens stormar, och hvarje blek ljungblomma syntes odödlig i evig enformighet. Den lilla sjön var ensam olik sig sjelf. Det svarta döda vattnet syntes vattradt i strimmor af guld och dallrade för vindar dem ingen märkte. Detta guld, var det en för lång tid tillbaka försjunken skatt?

55 Lugnen er, snikna lustar, detta guld var drömmarnas, sångernas, sagornas och poeternas slösande rikedom. Detta guld var månskenet.