Avsnittet publicerades 27/10 1864:|2|

Medusas Hufvud.

Novell.

1. Det gula huset.

1 I början af 1830-konsekvensändrat/normaliserattalet hade den del af Helsingfors, som kallas Gloet, ett annat utseende än i våra dagar. Trakten var oländig och blott till hälften bebyggd. Der slingrade sig en enda lång, smal, krokig och smutsig gata, på båda sidorna beprydd med skomakare- och skräddareskyltar samt omgifven af ytterst förfallna hus, ungefär som Skatudden på senare tider. Ty Glogatan var längesedan bestämd att rifvas och stod qvar på nåder, sålänge det behagade himlen och byggnadskomitén att skona dess ålderdomliga behag.

2 Den som vid denna tid lockades af längtan efter ett par hela stöflar eller en vänd rock att besöka Gloet, kunde icke underlåta att märka ett gammalt gulmåladt trädhus ungefär vid midten af gatan, så mycket mer som det var i alla afseenden det förnämsta i denna ruckliga stadsdel och reste sig med två våningar, om icke just emot molnen, så dock en famn högre än de öfriga kojorna. Det låg på en brant höjd med den vackraste utsigt och prunkade i sluttningen med en liten trädgård, planterad med fruktträn. Men för öfrigt vittnade äfven det gula huset, liksom hela sin omgifning,original: omgifning om tidens tärande tand. Det hade begynt luta ganska betänkligt, hörnen hade gifvit sig ut, väggarna dolde med möda sin skröplighet, och de små fönstren med två rutor i höjden blickade melankoliskt i öster och vester mot solens uppgång och nedgång. Det enda, som gjorde anspråk på lyx, var taket med dess tegelbeläggning, hvaraf hälften blåst sönder och läkte in; men det var dock något i bredd med de öfriga husen vid gatan, som nöjdes med torftak, der väppling och lergräs vexte så inbjudande och kattor beständigt sågos lura på sparfvarna. Derföre stoltiserade också det gula huset med ett gammalt svenskt brandförsäkringsmärke på väggen, liksom en haltande invalid bär på sin luggslitna jacka tapperhetsmedaljen i fält.

3 Det gula huset är nu längesedan försvunnet tillika med andra qvarlefvororiginal: qvarsefvor af den finska hufvudstadens anspråkslösare dagar; men det har också haft sina äfventyr, och inom dess förfallna väggar hände början till denna berättelse.

4 Vid den tid, då vår historia börjaroriginal: början, beboddes nedra våningen i detta hus af dess ägare, en skräddare vid namn Nils Möller med familj, bestående af två fullvuxna döttrar, två gesäller och två lärpojkar. De voro ett flitigt och trifsamt folk, mycket om sig, som man plär säga, och för resten ungefär som folket är mest. Om dem är således icke mycket att säga, men desto mer om inbyggarne uti öfra våningen, hvilken, liksom den nedra, bestod af tre låga rum med kök och en rymlig förstuga utan tambur.

5 Här bodde nemligen en mycket lärd man, vid namn magister Achilles Bang, med sin syster Sabina, en gammal hushållerska och en dito katt. Det är för deras personer och lefnad vi nu utbedja oss den benägne läsarens och den älskvärda läsarinnans uppmärksamhet, i det vi lofva göra kattens biografi så kort som möjligt, men något mera sysselsätta oss med den förstnämnda personen i denna ålderstigna fyrväppling.

2. Magister Bangs lefnadsöden.

6 Han var född och uppfödd vid det gamla ärevördiga lärosätet i Åbo, der hans fader var vaktmästare vid akademin och gift med en fattig fröken Halmkrona, dotter till fäktmästaren, som dog på gäldstugan. Sonen hade således från tidiga barndomen haft tillfälle att inandas lärdom med sjelfva luften. Emedan pilten visade godt hufvud och ypperlig fattning, sattes han vid sex års ålder i skola och utmärkte sig snart framför alla sina jemnåriga. Född med den ärelystnaden att engång från sin faders ringa bostad i bottenvåningen uppsvinga sig ända till kathedern deruppe, grep han med den yttersta flit i boken och pådrefs ännu mer utaf lärare och gynnare, som antogo sig den lofvande pilten, när fadren dog icke långt derefter. Följden var att han hastigt trappade upp, klass efter klass, kunde vid tio års ålder skrifva latinsk vers och vid tolf år försöka sig uti grekisk prosa. När han på detta sätt blef student med betyget egregiæ Speispråk: latin eller utmärkta förhoppningar, hade Achilles Bang nyss fyllt sina fjorton år.

7 Hans namn, som bestod af två oförenliga delar, af hvilka han erkände endast den första, blef för honom en sporre till nya segrar. Den unge studenten blef snart en Achilles i alla disputationsöfningar och dräpte i dessa trojanska krig den ena motståndaren efter den andra med theser och argumenter. Men i allt öfrigt hörde han till familjen Bang, och att deltaga i det trojanska kriget mellan studenter och gesäller på Åbo gator, det föll aldrig i tiden Achilles in.

8 Han skulle ha varit en vacker gosse, om han ej gått krokig i nacken och inåt med fötterna. Han skulle också ha varit en bra gosse, om han ej haft en svag mor och dito lärare, som inbillade honom, att allt hvad han tänkte, sade och gjorde var höjden af mensklig fullkomlighet. Att mäta sig med dem som voro förmer än han i kunskaper och erfarenhet, föll honom icke in; han mätte sig med sina kamrater och blef öfvertygad derom att han var begynnelsen till en ny Aristoteles. Det var naturligt, att han, med sådana tänkesätt, äfven insupit en lika hög tanke om boklärdomens företräden, som hans förakt var djupt för hela den stora hopen af dödliga — profanum vulgusspråk: latin — hvilkas bestämmelse var att träla i stoftet med simplare göromål och icke ens hade så mycket menniskovett, att de kunde läsa grekiska innantill.

9 Emellertid ansågs Achilles Bang af många, och främst af sig sjelf, vara af ödet bestämd att lemna Porthan,|3| Gadolin, Bonsdorff, Fattenborg, Wallenius och andra denoriginal: der tidens finska lärdomsljus långt bakom sig i skuggan, en förmodan, i hvilken han styrktes af dessa herrars många afundsmän, hvilka icke underläto att på deras bekostnad framhålla den nya, klart skinande facklan vid lärdomssätet.

10 Början lofvade också att på ett lysande sätt rättfärdiga dessa förhoppningar. Vid 16 års ålder författade och försvarade Achilles Bang en disputation, som ansågs för ett underverk af lärdom och skarpsinnighetoriginal: skarpsinsinnighet samt förde den högtrafvande titeln: Quid significat ‘Ospråk: latin *)»Hvad betyder partikeln ‘O (läs Hå)» etc. apud Homerum, Hesiodum, Pindarum, Aeschylum, Sophoclem, Euripidem, Thecritum, Anacreontem, Herodotum, Thucydidem, Polybium, Platonem, Aristotelem et nonnullis aliis Græcorum, auctoribus celeberrimis, quoad sensum spectent interiorem vel exteriorem; dissertatio academica methaphysica-philologica, quam, venia amplissima facultatisoriginal: sacultatis etc. etc. publico offert examini Achilles Bangius, Aboënsis, Stip. publ.; die etc.språk: latin — en titel så lång, att vi icke vilja besvära den i romarespråket okunniga läsarinnan med en öfversättning deraf. Det må vara tillräckligt att nämna, huruledes auktor, som låtit detta lärda arbete föregås af fyra ännu lärdare dedikationer på Homers och Ciceros tungomål, lyckades fem timmar å rad med all möjlig framgång försvara densamma mot alla motståndares invändningar, hvarföre han icke allenast hedrades med de utsöktaste gratulationstal, der de latinska superlativerna sprakade som raketter omkring honom, utan äfven med synnerlig utmärkelse promoverades till magister vid 1802 års promotion.

11 Med en så ofantlig lärdom var det en småsak, att magister Bang var i hög grad bortkommen från den hvardagliga omsorg om yttre ting, hvaraf detta prosaiska lif tyvärr är sammansatt. Att han icke kunde pådraga sina stöflar utan främmande biträde — att han aldrig lärde sig skilja högra rockärmen ifrån den venstra — att hans mor, som med knäppta händer himlade sig öfver hans lärdom, med egen hand bredde hans smörgås och hvarje middag benade hans fisk, eller med ömmaste oro vakade öfver att han ej måtte skålla sig på den heta soppan; det hörde i hans tanke till lärdomens naturliga privilegier. Värre var att den goda gumman aldrig vågade släppa sin son på egen hand ut på Åbo gator, af fruktan att han kunde komma under hästfötterna eller taga miste om broarna och gå ned i ån, hvilket han troligen ej skulle ha märkt, innan Auras poetiska böljor gått honom upp till halsen. Och ännu värre var, att tid och rum existerade för den unge Achilles lika litet som för den Kantiska filosofin, hvilken då förtiden var uppå modet. Att någonsin komma till ett kollegium på bestämdt klockslag, eller infinna sig till en examen mindre än en timma för sent, var för magister Bang lika omöjligt, som att på egen hand leta sig fram till någon annan plats uti Åbo, än musernas hemvist. Förmodligen var det derföre han icke erhöll det främsta hedersrummet vid promotionen, ty der funnos några, som tyckte och med eget exempel bevisade, att man kan vara en lärd man utan att springa blindbock igenom verlden, samt att bokvett alldeles icke behöfver vara absoluta motsatsen till folkvett. Hvad skulle man dessutom företaga sig med en primus, som kanhända ej infann sig förrän akten var slut och som väl studerat Pindarus, men ej Franzénsoriginal: Franzens nya studentvisa:

12 »Allt vet sin tid» ...

13 Engång hunnen till lagern, som vexer vid skiljevägen mellan »de fordne pojkarne» och »männen i staten», skulle Achilles Bang välja en lefnadsbana, och hon kunde ej blifva någon annan än akademin. Valet var fritt mellan filosofin, latinet, grekiskan, hebreiskan, och ett halft dussin andra österländska tungomål — han hade laudatur i alla — eller kanske i en knapp vändning theologin, der allt slags väderdrifven lärdom hade sin trygga nödhamn. Han sökte hvarje tjenst, som blef ledig, meriterna voro färdiga, framgången gifven, men — ansökningen kom alltid en timma för sent. Han gaf privata kollegier, disputerade som en träl, fick nya meriter, och lyckades ändtligen blifva magister docens, jag tror i tungusiska språket, men dermed var det ock punkt. Längre kom ej Achilles Bang.

Avsnittet publicerades 28/10 1864:|2|

3. En berättelse om Medusa.

14 Achilles Bang hade två trogna vänner, som följde honom från skolan till studentlyran och från lyran till lagerkransen, nemligen Hektor Lidén och Leon Lavalle. Det hände sig att en profession åter blef ledig, och nu hade vännerne föresatt sig, att deras Achilles och ingen annan skulle blifva den rätte. En af dem ställde sig på hvar sin sida om honom med klockan i handen, medan ansökningen skrefs på klingande latin; derpå togo de honom en under hvardera armen och ledde honom med sig till rektorskansliet. Den gången voro fatalierna icke försummade, det återstod blott att speciminera, och då detta var en småsak för en sådan disputationshäst som Bang, hyste ingen det ringaste tvifvel om hans slutliga framgång.

15 Dock, ödet hade i sin vishet beslutat helt annat. Man har aldrig fullt kunnat utgrunda rätta tillgången med denna hemlighetsfulla tilldragelse, eller huru något sådant var möjligt för en man med Achilles’ filosofiska ogenomtränglighet; men det säkra är att han råkade blifva kär, så omåttligt kär, och det hals öfver hufvud, att der var platt ingen reson.

16 Föremålet för hans flamma var en ung, fin och förnäm fröken, på långt håll slägt med hans mor och inrest hos henne, i brist på bättre, under ett besök uti Åbo. Homerus kunde ej skildra en Afrodite mera förtjusande; Ovidius kunde ej måla en Dafne mera smäktande. Kort sagdt, fröken Mina var vacker, qvick, glad, öfverdådig och skälmsk, raka motsatsen till sin oefterrättlige kusin, och då motsatserna draga hvar andra till sig och dagliga möten ej kunde undvikas, var det innan kort slut med vår väns filosofi.

17 Olyckan ville att denna märkvärdiga händelse inträffade just under värsta brådskan, när magister Achilles skulle speciminera. Färdigt blef arbetet, derom var ingen fråga, ty om också dagen var gifven till spillo åt lektioner uti Cupidos akademi, — fröken Mina skall ej ha varit af sten och säges ha funnit den unge Achilles, med all hans förläsenhet, ganska snäll — så brann deremot lampan hela natten i den trägna studerkammaren. Afhandlingen hade till ämne ingenting mindre, än den vigtiga frågan angående Medusas hufvud: färgen på hennes hår och ögonbryn, den plastiska formen af hennes näsa, rätta andemeningen af hennes förstenande blick och, med anledning deraf, en kritik af grekers och romares åsigter om det vederstyggliga. Allt var behandladt med klassisk grundlighet: noterna så vidlyftiga, att sällan mer än en rad af texten rymdes öfverst på sidan; alla forntidens författare voro på otaliga ställen citerade och hela det med ofantlig beläsenhet utrustade arbetet dediceradt på grekisk vers till Aristoteles’ skugga. Fakultetens dekanus, som med rätta hyste en hög tanke om författarens förmåga, gaf sitt samtycke, utan att besvära sig med att läsa det digra arbetet; det hängdes på svarta taflan, delades vederbörligen ut, och när timman nalkades för den afgörande disputationsakten, infunno sig åter de trogna vännerne, togo sin man under hvardera armen och ledde honom i rättan tid till skådeplatsen för hans nya triumf.

18 Auditorium var fullt, studenterne bladdrade med ganska spetsfundiga miner uti det lärda arbetet, och en besynnerlig munterhet tycktes råda bland åhörarne. Magister Achilles märkte det icke; han besteg kathedern med orubbligt lugn, hostade ett par gånger, snöt sig i en hvit halsduk, som han i distraktion stoppat i fickan, höll en s. k. lectio præecursoriaoriginal: præeursoriaspråk: latin om det klassiskt vederstyggliga och uppmanade derpå i vederbörlig ordning motståndarne att dristeligen våga sig fram med deras anmärkningar. Tillfälligtvis hade han fått en stor spjufver till opponent, och sedan denne vältaligt utbredt sig öfver den stora frågans vigt och betydelse, understod han sig att begära auktors förklaring öfver en ny gudomlighet i den grekiska mythologin, hvilken förekom på otaliga ställen i arbetet och bar det märkvärdiga namnet Mina.

19 — Mina? upprepade auktor uti kathedern, under det att »den rosenfingrade Eos» beströdde hans kinder med purpur; Mina? Quid hoc sibi vultspråk: latin?

20 — Hvad utropade motståndaren med låtsad förvåning, skulle auktor händelsevis vara okunnig om sin vigtiga upptäckt? Han talar visserligen på titelbladet om Medusas hufvud och pagina 2 om Minusa, men längre fram i sitt arbete talar han oupphörligt om »Minas hufvud», caput Minæspråk: latin, och dess förstenande verkningar. Han beskrifver på det mest målande sätt Minas infernaliska fulhet, hennes gräsliga ögon, hennes hår utaf ormar etc. etc. Quid hoc sibi vultspråk: latin?

21 — Est erratum horribile typographicumspråk: latin, det är ett förskräckeligt tryckfel! — var det enda den olycklige författaren förmådde framstamma, der han satt i kathedern, sjelf en bild af Medusahufvudets förstenande verkningar.

22 — Det måste jag betvifla, præclarissime domineoriginal: domïne auctorspråk: latin! svarade opponenten något försmädligt, ty utom det att namnet Mina eller Minusa förekommer på 133 ställen i afhandlingen, börjande från en kritik af Hesiodus, Gudarnes födelse, versen 276, så synes besagda Mina eller Minusa mot slutet af arbetet hafva undergått en förvandling, ty der talas, pag. 388, om hennes splendor coelestisspråk: latin, eller himmelskt glänsande skönhet, och hennes molles subflavi capillispråk: latin, eller mjuka guldgula hår. Jag anhåller att få veta, om grekerne räknade en himmelsk skönhet till det vederstyggliga, samt hvart ormarna tagit vägen i Medusas, Minusas eller Minas guldgula hår.

23 Nu var det slut med auktors latin. Efter ett par förtviflade försök att än vidare påbörda Frenckell et Sons tryckeri det olyckliga misstaget, rusade magister Achilles, hos hvilken familjen Bang fått öfvertaget, upp från kathedern och ut på dörren, qvarlemnande hela det folkfyllda auditorium deladt mellan häpnad, förundran och ett olympiskt löje, hvilket sjelfva de odödlige gudarne kunnat afundas.

24 Efter detta lysande nederlag kunde Achilles Bangs lärda reputation aldrig fullkomligt repa sig. Han gjorde icke ens ett försök att tränga längre fram på den otacksama akademiska banan. Han förblef i hela sin lefnad en förhoppningsfull magister docens, som gaf kollegier, korrigerade skrifprof och undersökte det tungusiska språkets slägtskap med grekiskan. Hans korta studier i kärlekens mythologi fingo äfven ett hastigt slut, när fröken Mina, — utom sig af häpnad att öfverallt der hon visade sig blifva kallad Medusa — ökade nederlagets bitterhet med bördan af sin onåd och skyndade bort från Åbo, för att aldrig återvända. Allt hvad man sedan hörde om henne var att hon glömt sin förtret som fru åt en rysk officer.

25 Från den tiden hatade Achilles Bang alla qvinnor. Hvarje medlem af detta förhatliga kön var för honom en ny Medusa. Det hjelpte ej att ett fruntimmer var behagligt, älskvärdt, fromt som ett lamm: Gorgonens förskräckliga hufvud stirrade mot honom ur hvarje qvinnas blickar.

26 I Upsala hade vidpass hundrade år före hans tid utkommit en lärd afhandling med titeln: An mulieres homines sintspråk: latin, huruvida qvinnorna må vara menniskor. Denna afhandling var magister Achilles i beråd att utgifva i en ny, mycket förbättrad och tillökt upplaga. Men det blef ogjordt. Han var dock, med alla sina befängdheter, ingen elak själ; lemnad åt sin rätta natur, hade han ej velat mörda en fluga. Kanhända sade honom också en bättre instinkt, att ingen mer än han sjelf behöfde det qvinnliga tålamodets omvårdnad. Utom hans mor, hvars största fel var att hon afgudade sin son, hvad hade det blifvit i verlden af Achilles Bang?

Avsnittet publicerades 29/10 1864:|2|

27 Den goda modren dog, sedan hon hela sitt lif varit betänkt på att godtgöra sin mesallians genom sonens lysande rykte, och testamenterade Achilles åt sin enda dotter Sabina, jemte en liten förmögenhet, tillräcklig för en tarflig utkomst åt båda. Sabina var då en tyst och saktmodig flicka om några och tjugu år: hon hade flera friare, hennes hjerta var icke kallt för en ung prest, som bjöd henne hvad hon i verlden helst hade önskat sig: ett litet trefligt kapellansboställe med sex kor i ladugården och en trädgård med röda äpplen utanför fönsterna. Men hon afslog alla anbud, för att icke lemna sin stackars bror alldeles redlös i verlden. Hon blef för honom i mors ställe, hans vårdarinna, hans kassaförvalterska, hans jordiska försyn. Brodren kunde icke en half dag vara henne förutan, och likväl var han mot ingen så knarrig, sjelfvisk och rent af stygg. Han behandlade henne ungefär som tyrannen Dionysius i Syracusa behandlade sina slafvinnor, ty hvarföre skulle han behandla henne bättre än andra qvinnor — dessa qvinnor, som ej voro menniskor?

28 Och huru lönade hon honom å sin sida för allt hans kältande, all hans orimlighet? Med idel ömhet, med outtröttlig försakelse. Aldrig hörde man henne klaga, men alltid taga sin brors försvar. Hon hade ärft honom: hennes mor hade på sin dödsbädd sagt till henne: Sabina, var en mor för Achilles, när jag icke mera är till! Det hade hon lofvat, och det höll hon som en bra dotter. Hennes bestämmelse var nu engång att lefva och lida, arbeta och försaka för denne oefterrättlige bror. Förstod han detta? Nej — också hon var en Evas dotter, också hon en Medusa.

29 Åbo brann, och författaren till Medusas hufvud hade troligen brunnit med andra gamla pergamenter, derest icke hans syster fått honom under ena armen och en korg med bordsilfver under den andra, hvarpå de begåfvo sig ut till ängen vid Lill-Heikkilä, för att med många andra betrakta alltings förgänglighet. Studenterne bergade en del af syskonens egendom och deribland Aristoteles arbeten från magisterns bokhylla, men de dyrbara afhandlingarne om ’Ospråk: latin samt Medusa, Minusa och Mina gingo vid detta tillfälle, med så mycken annan och visare lärdom, förloradeoriginal: förlorad för efterverlden.

30 Universitetet flyttade till Helsingfors, och Bang flyttade med. Hvad hade också en bokmal som han numera i Åbo att göra? Han behöfde omkring sig lärdomens luft, förutan hvilken han ej kunde lefva, och han behöfde bibliothekets böcker för ett nytt, ännu okändt arbete, som skulle förvara frukten af alla hans mödor. Sabina flyttade naturligtvis med, och så återfinna vi de tvenne oskiljaktiga syskonen, flitigt och tarfligt inhyrda i öfra våningen af skräddaren Möllers gula hus vid den krokiga Glogatan.

4. Eudoxia Halster.

31 Vid den tid vi nu lära känna magister Bang, i början af 1830-konsekvensändrat/normaliserattalet, var han ännu icke fyllda femtio år, fastän han blifvit så tidigt namnkunnig, att mången tog honom för dubbelt äldre än hans århundrade. Kanske mins någon ännu den saktelige, förläste gubben med det bortkomna utseendet, den snäfva kapprocken och de stora, skinnfodrade stöflorna, dem han bar både vinter och sommar, för att ha varmt om fötterna. Ack, tiden som bortblåser menniskors såpbubblor, hade äfven längesedan beröfvat den gamle magistern de flesta illusioner från hans stormodiga ungdom. Han hade längesedan upphört att nedblicka på menskligheten med detta suveräna förakt, som engång ställt honom sjelf och hans vishet i verldens medelpunkt. Han hade, så att säga, blifvit slagen i sjelfva triumfvagnen, och detta slag, som förstörde hans rykte, hade i stället småningom närmat honom mera till vanliga dödliga, — qvinnorna undantagna, ty om dem var hans mening densamma som förr.

32 Hvad han för öfrigt numera tänkte, hvad han numera förehade, det visste ingen, och ingen brydde sig heller mycket derom. Han var glömd utaf verlden, glömd utaf ryktet, men det bekom honom bättre än all hans ryktbarhet. Han lefde sitt tysta lif med sina älskade böcker, utan anspråk, utan ärelystnad, om icke den, att vid sin död efterlemna ett opus posthumum, ett okändt, oväntadt verk, som skulle engång göra hans minne aktadt, sedan han sjelf icke mera hade någon nytta deraf. Detta höll honom uppe, och det var vinning nog för hans lifstid också. Att få lefva i lugn, ostörd af dagens bekymmer och dagens stoj, det var allt hvad han numera begärde af lifvet, och denna lycka skulle äfven — tack vare hans trogna syster Sabina — i rikt mått beskärts honom, om ej Eudoxia Halster varit.

33 Hvem var då denna Eudoxia Halster, som himlen bestämt till ett straff för den gamle magisterns ålderdomslugn?

34 Hon var tomten i huset, trotjenarinna till yrket; hade som sådan tjenat slägten och slägtens slägt i nära 40 år och hört till de få persedlar, som boet bergat ur Åbo brand. Hon hade blifvit oumbärlig som sjelfva vanans makt, och hon förtjente att vara det, ty ingen katt kunde trognare stå på husets bästa, och utan hennes tappra bistånd hade de båda syskonen väl haft svårt att slå sig ut i den främmande staden med 300 riksdaler riksgälds i säker inkomst om året och 100 trettitvåskillings rublar, efter den tidens räkning, i extra inkomst för privata kollegier. Men Doxa — så hette hon uti hvardagslag — förstod att slåss om brödbiten. Hennes hvassa näfvar och ännu hvassare tunga voro så fruktade på torget, att ingen pradajerska vågade täfla med henne om det billigaste mjölet, det lägst prutade köttet och det till rampris slumpade smöret. En tolfskilling gällde i Doxas hand mer än två i en annans, och fanns ej så mycket i huset, som stundom hände, så hade Doxa reserv. Hon bestyrde allt, och derföre styrde hon också allt, börjande från sitt herrskap och slutande med katten i köket. Det var icke godt att säga Doxa emot. Behöfde hennes husbonde snus — det var hans enda lyx — så skulle Doxa först undersöka förrådet, om han hushållat rätt. Och fann hon att der varit slöseri med den ädla varan, så kunde inga böner beveka den obevekliga Argus: så och så mycket skulle gå åt: gick det mer, så hette det vänta. Behöfde åter mamsell Sabina byka eller baka, så skulle Doxa med mycken försigtighet lockas att sjelf föreslå det. Kära Doxa, hette det, jag tror visst att det ej kan behöfvas ännu. Hvarpå Doxa, som hade medfödda anlag att alltid säga emot, gemenligen svarade: jo, men just nu behöfs det. Och så gick det med allt. Doxa hade sitt kloka hufvud, men ett hufvud för sig.

35 Det gick magister Bang som mången annan i verlden. Man hatar synden, men kan ej umbära synderskan. Magister Achilles hatade qvinnor värre än synden, men kunde ej taga ett steg här i verlden, utan att stå under tvenne tofflor, — en af silke, som skyddade hans fot, och en af tagel, som dagligen pinade honom. Eudoxia Halster liknade kanske mer än någon hans lefnads fasa; — men henne fördrog han — snäste och fick snäsor tillbaka, hvarpå båda voro lika goda vänner för det.

36 I nedra våningen bodde, som sagdt, mäster Möller, en liten torr gubbe, om sextio år vidpass, af den sorten som visan påstår går nitton på pundet. Men om yrket och den moderliga naturen försett honom med ett ganska ringa mått af kroppsliga tillbehör, så hade han deremot fått på sin lott ett praktiskt förstånd och ett obestridligt födgeni. Hans verkstad var en af de mest besökta i staden, och utom de rundliga lappar, som föllo vid sidan af hans bord från kundernas rockar, dref han tillika den lönande rörelsen att köpa och sälja skräp från auktioner. Än var det en schäs med afbruten skalm, än en maläten möbel med lemlästad fot, än en pels med obeskrifveligt öfvertåg, som mäster Nils kom dragande med. Men huru han lappade, prackade, stofferade och målade skräpet, blef det om få dagar spritter nytt och såldes för tolf, när han sjelf gett fyra.

|3|

37 Så slug var mäster Nils, att han en gång narrat sjelfva Eudoxia Halster, och det skedde med räckdynor, som huset behöfde. Men när om några veckor rötofsen stack ut mellan det glesnade dunet, då blef der krig uti huset. Eudoxia Halster tog himmel och jord till vittne uppå att mästaren var en schackerjude, och mäster Nils Möller bedyrade vid pressjern och sax att han skulle fodra den gamla hexans elaka tunga med kanfas, om hon ej visade skrået respekt. Darrande för husets lugn, skyndade mamsell Sabina att bilägga striden, och det lyckades hennes diplomatiska skicklighet att afvända stormen; men blott för en tid.

Avsnittet publicerades 31/10 1864:|2|

38 Mäster Nils hade två döttrar, raska, dugliga flickor, och de gjorde sig redo att baka till jul. Men Eudoxia Halster hade ock satt sig i sinnet att baka till jul. Båda partierna möttes på stridsplatsen, der flöt icke blod, men der dammade mjöl, och husets döttrar blefvo slagna på flykten. Segern var alltför lysande, för att vara af lång varaktighet. Innan kort måste segrarinnan vika för öfvermakten, i skepnad af ett par hungriga gesäller; skräddarens bord förseddes med julbullor, medan magisterns prunkade med den vanliga sura limpan, och åter herrskade ofred i huset.

39 Allt detta var dock en småsak emot det inbördes krig, som efterhand uppstod mellan Eudoxia Halster och gårdens lärpojkar. Värre krabater kunde knappt finnas, än mäster Möllers inbitna skälmar, benämnda Kasse och Lasse. Deras fina väderkorn hade snart upptäckt, att magisterns huskors icke stod väl anskrifvet hos deras husbonde, och detta gaf dem ett oförskämdt mod att på hennes bekostnad taga sin skada igen om qvällen, sedan de hela den långa och tråkiga|3| dagen suttit med benen i kors på bordet, eller fått springa till gensträfviga kunder med »mästarn ber hälsa».konsekvensändrat/normaliserat Än befunnos Doxas klädsnören om morgonen afklippta till hälften, så att byklinnet försåtligt damp uti backen. Än fann hon grodor simmande uti sån, som hon ställt under takrännan; än rusade hennes gamla grå katt i pinkarrier uppför trappan med en ärtskallra bunden om svansen. Och när Doxa häröfver med skäl besvärade sig och pojkarne för husfredens skull fingo smaka samma rotting, hvarmed de annars dammade kundernes rockar, gick dessa illfundiga skälmars hämndlystnad så långt, att den fruktansvärda madammen — hon kallades madam — aldrig fick passera gården i mörkret om vintern, utan att känna en eller annan snöboll dunka mot hennes kofta — visserligen med samma ringa yttre verkan, som en kanonkula mot nutidens pansarfregatter, men med desto större effekt i fregattens krutkammare.

40 Man kan föreställa sig hvilken sämjaoriginal: fämja som under dessa kalabaliker rådde emellan de båda våningarna uti det gula huset. Detta halster syntes enkom vara af ödet bestämdt att steka en olycklig lärd, lik ett nejonögaoriginal: nejnöga, på sakta eld. Och likväl var ofredens mått icke rågadt ännu.

41 Det råkade blifva sträng köld, mäster Möllers äggförråd frös och måste gifvas till spillo. Denna frestelse kunde Kasse och Lasse icke emotstå. Knappt bredde skymningen sitt flor öfver Gloet och Eudoxia Halster sågs komma gående sin lofliga väg med mjölkkrukan öfver gården, innan der från två sidor på engång haglade groft artilleri.

42 Doxa, van att ofredas, men icke derföre van att styra sin häftiga tunga, ställde mjölkkrukan ifrån sig, rusade in i mästarens boning och ropade i gevär.

43 — Hvad nu, qvinna! — brummade mäster Nils, i det han höll sig för näsan — packa er ut på ögonblicket!original: ögonblicket?

44 — Jag? — svarade Doxa i samma ton. — Det är ni, som skall packa er ut att tukta edra näsvisa pojkar!

45 Följden blef en kalabalik, om hvilken det vare i korthet sagdt, att pressjern, syringar, klädesborstar och alla i hast åtkomliga vapen tillgrepos af båda parterna samt att mäster Nils följande morgon gick upp till sin hyresgäst med tillsägelse att antingen på ögonblicket afskeda Eudoxia Halster, eller ock göra sig beredd att flytta ur huset. Der fanns nemligen intet hyreskontrakt.

46 Magister Bang, som för närvarande befann sig uti kejsar Augusti tidehvarf, såg förvånad upp och trodde sig förflyttad tillbaka till trojanska kriget. — Jaså, sade han lugnt, då skola vi flytta.

47 Men det föll sig icke så lätt, ty man var midtuti vintern. Sabina tänkte med oro på sin stackars bror; hvar skulle han nu få tak öfver hufvudet och lådor för pappersskräpet? Alltid medlande och försigtig, lät hon stormen lägga sig och gick derefter ned till den förtörnade värden.

48 — Mäster Nils, sade hon, ni har ett gammalt väggur der nere i lidret. Skulle ni kunna umbära det, så ville jag gerna köpa klockan, ty vårt väggur brann uti Åbo, och min bror klagar att han alltid kommer för sent till bibliotheket.

49 — Så så, brummade mästaren, redan till hälften försonad. Jag säljer ej gerna den gamla möbeln, ty det är en rar pjes, en familjeklenod, som ni väl kan förstå; jag köpte henne för många år sedan på en auktion efter gamla fröken Hjorthorn, ni vet, hon som hade en så förnäm slägt uti Sverige, fastän ingen brydde sig om henne, för det att hon lemnade icke mycket annat än sex dussin löslockar efter sig. Klockan der var det enda hon egde af något värde, skåpet är af valnöt med många krumilurer, och der är en gök som galar hvar gång visaren pekar på tolf.

50 — Hvad är priset? frågade mamsell Sabina.

51 — Hon har kostat mig femton riksdaler, det kan ni lita på, och när jag räknar ränta på pengarna och magasinshyra så många år — och sedan hvad urmakaren kostar att sätta henne i stånd, — och sedan allt hvad göken kan kosta — och sedan att det är ett förnämt skåp — och sedan att det finns ej en sådan gök i hela Helsingfors — så är tjugu riksdaler ett riktigt röfvarpris vänner emellan.

52 — Tjugu riksdaler? upprepade Sabina häpen. Men — fortfor hon, sedan hon i tankarna öfverräknat sin lilla sparkassa, samlad i flera år genom att umbära allt hvad hon kunnat behöfva för egen trefnad, — ni skall få aderton riksdaler, mäster Nils. Efter vi ändå skola flytta, så kostar det ingenting att flytta klockan med.

53 — Får gå för aderton, — svarade mäster Nils fullkomligt blidkad, ty detoriginal: d.t gamla vägguret hade han ropat in för en riksdaler tolf skillingar och aldrig kunnat bli af med. — Det är för er skull, mamsell Sabina, och hvad flyttningen angår, så kunna vi talas vid. Ni har ett styft fyrskaft i huset, men om jag begripit att det var mina egna ägg ... Nå godt, mamsell, vår herre har ej bestått samma slags knappar i alla rockar, man får ge sig till tåls. Trockla, om möjligt, hop käringens mun, och låt oss vara vänner igen.

54 Slutet på denna underhandling var att Kasse och Lasse som vanligt fingo betala fiolerna. Hvar skilling, som mästaren förtjenat på handeln, räknades upp i banko med rottingen på deras rygg; det gamla uret med sin gök blef nödtorftigt iståndsatt och buret till öfra våningen samt freden uti det gula huset sålunda lyckligen återställd.

Avsnittet publicerades 1/11 1864:|2|

5. Gröna tankar.

55 En vacker eftermiddag i slutet af Maj öfvertalade mamsell Sabina sin bror att följa henne på en promenad utåt långa bron. Luften var så ren, himlen så klar, och lärkorna drillade så ljufligt högt i det blå, att äfven ett hjerta af pergament måste vid denna anblick klappa af ungdom. Framför dem låg Thölö vik uti speglande lugn. Ingen föreningsbank med dess rullande bantåg stängde utsigten; ingen Thölö park väntade bortom viken sin gröna framtid; inga mekaniska verkstäder läto på andra sidan om bron sina rökpelare uppstiga mot höjden. Från Gröna villan hördes dånet af kägelklot; på vägen åt Sparbanken tågade en skara studenter och sjöng »Som en majdag så skön», under det att en annan skara, vandrande med sina korta pipor på vägen åt Sörnäs, sjöng: »Vikingasäten, åldriga minnen, klippor, den eviga frihetens värn!»

56 — Skola vi gå inåt trädgården? — frågade Sabina, sedan båda en stund gått tigande bredvid hvarandra.

57 Den gamla magistern följde utan invändning. Han kände sig i dag så lätt till mods. Han hade aldrig varit ung, när hans rätta tid var; dammet från bokhyllan hade lagt sig öfver hans själ och kommit alla vårens blommor att vissna. Nu, när han snart var gammal vorden, begynte en underlig längtan röra sig i hans bröst att dock engång glädjas åt lifvet, han också. Han var en lärd man: forntiden låg upprullad för hans blick, men icke den lefvande forntiden med klara, menskliga ögon, färg på kinderna, blod i ådrorna, utan en mumie, hämtad ur grafvarna och stirrande mot honom med toma, ihåliga ögonkast. Nu lyste en stråle utaf det friska lifvet omkring honom långt in i hans själs skymning, och allt syntes honom så förunderligt dödt derinne. Var han då endast en kropplös idé? Var han en kall spegel, vänd emot det förgångna och speglande der otaliga föremål, men utan att förmå återgifva deras verkliga väsen? Var han icke fastmer en menniska, också han, som behöfde ett älskande hjerta, för att kunna uppfatta och afspegla andra menskliga hjertan i deras sanning? Ingen kände som han de store skalderne i förgångna dagar: den älsklige Homerus, den högsinte Pindarus, — Sophokles, som blickade så varmt in i hjertats djupaste botten — den landtlige fridens lekande bard Theokritos — behagets förtjusande mästare Anakreon och Ovidius, kärlekens glödande skald. Hvad visste han om dem? Ord, ord och åter ord — snitten af deras snille, formen af deras tankar, minsta veck i skruden af deras herrlighet; men kände han derföre dem sjelfva? Nej, han kände dem icke; denne unge student på vägen till Sörnäs förstod Homerus bättre än han; denna okunniga vallflicka, som borta på bergen dref sin hjord ifrån betet, skulle bättre än han förstå Theokrits idyller. Och hvad visste han om verlden, om menniskolifvet, om den tid, i hvilken han lefde? Intet mer än visarens gång på uret, mörkret som tvang honom att tända sin lampa, och tröttheten i hans kropp, som åter tvang honom att släcka henne, när hvilans timme var när.

58 Så underlig till mods hade magister Bang icke kännt sig förr. Och hvarifrån kom denna ovanliga dager, som nu belyste verlden, honom sjelf och allt hans vetande annorlunda än förr? Från en fläkt utaf vårluft, en klar himmel, en drillande lärka, en lugn sjö och en frisk studentsång, som ljöd öfver berg och skogar. Det var mycket sällsamt, och magistern följde, på engång djupt sorgsen och innerligt glad, sin syster till parken.

59 De gingo genom botaniska trädgården. Der var allt uti samma skick som i våra dagar, samma klippta häckar och raka gångar, samma fåglar och blommor, samma byggnad på kullen och drifhus dernedanför. Endast träden voro yngre och invånarne andra än nu. Sahlberg gick der i sin grå trädgårdsjacka, med en coccinella stucken på nål i mössan, mätande blomsterqvarteren, Lindstedt stack pinnar med namn i örtsängarna, och den alltid gladlynte Johan Magnus af Tengström, Blomman benämnd, gick småsjungande vid stranden med en sippa i knapphålet.

60 Derifrån vandrade syskonen genom den lilla gröna grinden förbi frimurarns graf till Kajsaniemi park. Om förlåtelse, det fanns intet Kajsaniemi då ännu; ingen dödlig hade en aning derom. Kajsa Wahllund satt instängd inom stenmurar i Sederholmska huset vid Alexandersgatan och serverade sina läckra portioner utan tanke derpå att hennes namn skulle susa odödligt i gröna löf. Der Kajsaniemi värdshus nu står, var då en öde och enslig plats, i hvars granskap endast studenterne stundom samlades om våren med en punschbutelj under rocken. På den runda planen ofvanför bryggans nuvarande plats såg man dem räta ut sina leder i gräset, klättra i träden, täfla med trojanska krigets hjeltar i spjutkastning eller försöka sin skicklighet med smörgåsar vid stranden. Och när de ledsnat dervid, fanns alltid en »Vincent Vågbrytare», som hastigt kastade kläderna af sig och simmade öfver till Sparbanken, för att derifrån med samma primitiva fortskaffningsmedel likasom upphämta en ädlare vara ur den nyktra böljan.

61 Syskonens väg krökte sig kring den ensliga udden och gick derifrån upp till kullen, der man nu har en så liflig utsigt öfver banhuset, jernvägen och alla dess byggnader. Ingenting af allt detta förmådde deras ögon att upptäcka. Den klara blå fjärden af viken sträckte, likasom till slängkyss, en lång och sumpig arm inåt staden mot söder, öfver den nuvarande Alexandersgatan och framåt gamla theaterhuset, i hvars närhet norra esplanadgatan, då till större delen obebyggd, bildade den första fasta marken i denna vattendränkta nejd. På båda sidor om den nu länge sedan igenfyllda del af viken utbredde sig ett vidsträckt, ödsligt kärr, ur hvars förpestade gyttja här och der höjde sig några oaser af vass och gräs. Och bakom detta dystra »Glo», bakom denna vilda och hemska ödemark, som tycktes behöfva århundraden för att civiliseras, reste sig den nybyggda ryska kasernen, kampens börjande förstad och det låga tornet af stadens dåvarande enda kyrka, jemte den ännu späda grönskan af bulevardens unga lindar och den nyplanterade äldsta delen af Helsingfors esplanader.

62 Magister Achilles och hans syster bortvände sina blickar från denna vidsträckta, men ofulländade tafla till parken omkring dem. Äfven här var mycket ännu itillagt av utgivaren sin början, men sådan var också vårens fägring. Björkarna utslogo sina första mössöron, rönnarna knoppades, häggarnas första hvita blommor begynte sprida sin doft i den svala aftonluften. Solen lutade till sin nedgång bakom talldungen på Thölös kullar och färgade med ett fint ljusrödt skimmer de unga löfven och de ännu blott till hälften skymda trädstammarna. Allt förekom den gamle magistern så obeskrifligt täckt, så ljuft och så älskvärdt. Hvar hade han haft sina ögon? Aldrig förr, under ett helt långt lif, hade han drömt om så mycken skönhet i denna verld; aldrig hade han haft en aning om att den kunde göra ett intryck på hans förvissnade hjerta. Han kände sig så vek till mods, att han ordentligen skämdes för sig sjelf. Hvad skulle Sjögrens eller Passows lexikon, hvad skulle Zumpts Lehrgebäude der griechischen Grammatik, hvad skulle Krebs Antibarbarus hafva sagt, om de ertappat honom med sådana tankar?

63 Ett stycke derifrån gick en ung, täck flicka och plockade blåsippor. Han följde henne med sina blickar, han såg hennes smärta gestalt sväfva som en sylfid öfver gräset och luta sig, med en böjning full af behag, mot tufvornas blommor. Huru var det möjligt att en qvinnogestalt, en varelse af detta förhatliga slägte, som han afskydde så djupt, kunde ett enda ögonblick förekomma honom så tjusande vacker? Nej, — deri var magistern ännu den gamle. Han tänkte på sin ungdoms dårskap, på denna Minusa, som kostat honom så dyrt, och vände sig motvilligt bort.

64 Då såg han på andra sidan om kullen en liten gosse leka i gräset. Detta fägnade honom — af princip, det förstås. Äfven gossen var behaglig att se, der han af torra grenar byggde ett stall åt sin trädhäst och ref hela näfvar af gräs till foder och traktamente. Magistern gick till honom och sade några vänliga ord. Men gossen såg främmande på honom, svarade icke och vände sig bort. Han tyckte väl att den gamle herrn såg ut som Strelings grammatika, när dess ägare kommit till fjerde klassen.

65 Detta bedröfvade vår lärde vän mer än han sjelf ville tillstå. En djup suck undföll honom, utan att han visste deraf.

66 Men hans syster Sabina märkte det ganska väl; hon märkte hvarje skiftning i denna slutna själ, som hon ensam förstod. — Du hade bordt gifta dig i din ungdom, sade hon vänligt, så skulle äfven du, Achilles, haft en sådan liten vacker gosse att lära och hålla af.

67 — Gifta mig! upprepade brodren förtretad. Det skulle ha fattats att jag haft en hustru till påhäng. Och sedan kan jag väl tänka att hon gifvit mig hela bråten med flickor.

68 — Nå, då skulle du ha lärt dem grekiska, i stället att du nu har ingen att språka med, utom någon gång dina studenter. Jag räknar knappt doktor Lidénoriginal: Lindén, som besöker oss engång i månaden, och ryttmästarn Lavalleoriginal: La walle, som besöker oss engång om året.

|3|

69 — Grekiska? upprepade magistern åter vid elakt lynne. — Spill vatten på gåsen! Hvad skulle flickor göra med grekiska?

70 I detsamma gick blomplockerskan förbi dem på gången, lekande med en parasoll, som hon icke begagnade. — Läs Xenophon med den der! — brummade han, när hon väl var förbi.

71 Det var slut med hans veka stämning, förbi med vår och ungdom.

72 Sabina vågade ej mer någon invändning. Aldrig hade hon i sitt ödmjuka sinne gjort anspråk uppå att sjelf blifva erkänd för något slags värde vid sidan utaf sin lärde bror, ej ens som sällskap i brist på bättre. Hon hade nu vidrört ett ämne, som kunde för flera dagar bringa honom ur humör. — Tigande och tankfulla fortsatte syskonen deras väg och uppnådde snart det gula huset vid Glogatan.

Avsnittet publicerades 2/11 1864:|2|

6. Oväntadt främmande.

73 Den vaksama majsolen hade nyss sjunkit under horizonten och efterlemnat arfvet af sin klarhet åt norden, när magister Achilles Bang och hans syster Sabina återvände till deras bostad. Mäster Nils klocka visade tio på qvällen, det var ovanligt sent för deras lefnadsordning, och på bordet stod dukad den tarfliga qvällsvarden, bestående af smör, bröd, ost och mjölk.

74 Magistern var trött och vid dåligt lynne. Han hade arbetat sedan klockan 4 på morgonen och skulle i morgon bittida vara uppe vid samma tid. Han nickade således snart sitt vanliga torra godnatt åt systern.

75 — Är du ledsen på mig? — frågade hon med den ömma ton, hvarmed en svag mor söker lugna sitt egensinniga barn.

76 Han gick utan att svara. Det var hans vana, mer än hans mening, att alltid behandla systern så, — hon som likväl uppoffrat allt för honom. Och det var hennes eget fel: hon hade vant honom dervid i många år; han hade aldrig hört detta älskande hjertas strängar darra för hans omilda hand.

77 En knappt märkbar suck banade sig väg ur den förtrampade, misskända systerns bröst. — Har du stängt farstudörren? frågade hon sitt andra huskors, den enväldiga tjenarinnan.

78 — Ja, svarade Doxa fnurrigt. Liksom jag skulle lemna dörren på gafvel till natten!

79 — Ingen har varit här, medan vi voro borta?

80 — Nej.

81 — Godnatt.

82 Magistern trädde in i sitt arbetsrum, som tillika utgjorde hans sängkammare. De två små fönsterna vette mot vester, och en vid, herrlig utsigt öfver staden utbredde sig för hans ögon i qvällens klarhet. Men naturen hade åter blifvit för honom en död, tillsluten bok: han bevärdigade henne ej med en enda blick. Han lade ett märke i Aristoteles verk, som lågo uppslagna på bordet, och begaf sig till hvila.

83 Var det nu de ovanliga intryck, hvilka nyss hade jagat hvarandra som solstrålar genom hans själ, eller var det förtreten att hafva blifvit ryckt ur sitt lugn genom qvinnosladder; alltnog, sömnen dröjde att sänka sina vingar af vallmo på magister Achilles trötta ögonlock. Han hörde mäster Nils klocka slå elfva, slå tolf — och när hon slog tolf, hördes den spöklika göken gala sitt enformiga kucku. Halfvakna, förvirrade föreställningar, hälften drömmar, hälften tankar, sväfvade för hans tillslutna ögon. Han tyckte sig hvila så lycklig i gröna gräset under en lummig björk, omgifven af blommor och fågelsång; men i en hast blef gräset gråsvart, hvarje strå blef en grekisk bokstaf, hvarje blomma en deklination: från björkens grenar hängde, i stället för lockar af löf, grammatika vid grammatika, och bofinken sjöng, liksom uti hans skolpojksdagar: typto! typto! hvarefter rödstjerten svarade med sin silfverstämma: etypteton! etypteton! — under det att skatan på planket föll in: pojäso! pojäso!

84 Nej, tänkte magistern, detta blir alltför galet, och så vände han sig på andra sidan mot väggen. Men här sväfvade åter för hans inbillning den lilla vackra gossen i gröngräset; han utsträckte sina armar för att sluta barnet till sitt bröst, han kände sig så sällsamt lycklig deraf; — då stod bakom gossen en annan gestalt, en qvinna, och det var föremålet för hans olyckliga ungdomskärlek. Hon lekte med parasollen, liksom nyss den unga flickan i parken, hon pekade hånleende på hans glesa, grånande hår och hväste med stämman af en drake: Medusa! Minusa! Splendor coelestis! Subflavi capilli!språk: latin

85 Det blef omöjligt att uthärda, denoriginal: Den plågade mannen satte sig upp. Synen försvann, vårnattens klarhet belyste ännu hans skrifbord, der Aristoteles låg, medan den inre delen af rummet var höljd uti skugga. Allt var således endast en dröm. Och magistern lade sig åter till hvila.

86 Men nu förekom det honom, som hörde han helt nära bredvid sig en lätt suck, — så lätt, att den tycktes komma ur en andes bröst. Han satte sig åter upp: — nej, det var ingenting; eller var det kanske en fluga, som surrade under det låga taket?

87 Han lade sig åter och försökte att sofva. Men det var omöjligt. Han hörde nu lätta andedrag, — så lätta, att sparfvens unge i boet knappt kunde andas med lenare sus. Det måste vara ett sofvande möss, tänkte han. Märkvärdigt att mössen voro sömniga denna tid på dygnet. Afundsvärda varelser! Han önskade nästan att vara i deras ställe.

88 En stund låg han åter och lyssnade. Det lätta suset fortfor. Hans hörsel hade nu blifvit så skärpt, att han kunnat höra spindeln spinna sitt nät öfver Krebs Antibarbarusoriginal: Antebarbarus nederst på bokhyllan. Men han hörde ej spindeln, han hörde allt samma regelbundna, svaga, oförklarliga ljud.

89 På engång upphörde det, och nu förnam han tydligt ett sakta klagande, åter så nära, att det knappt kunde vara tre steg ifrån honom.

90 Då sprang han upp. Det måste vara Eudoxias katt, som kommit i rummet, tänkte han vid sig sjelf, med ett nytt anathema öfver allt det onda, som qvinnor föra med sig i verlden.

91 Ljus hade han icke denna tid på året. Förgäfves letade han under sängen, vid bokhyllan, under soffan och tog dervid eldgaffeln till sin hjelp: det oförklarliga otyg, som störde hans nattro, kunde ingenstädes upptäckas.

92 Harmsen beslöt han att väcka sin syster, för att ändtligen få fred i huset, då det klagande ljudet åter förnyades tydligare än förut, och nu kom det från soffan. Han skyndade dit. Dagern föll svagt öfver denna del af rummet, men likväl tillräckligt ljus, för att låta honom upptäcka hvad han väl minst af allt förmodat sig finna här i sitt eget arbetsrum, här bland|3| forntidens vise på alla hyllor, här på sin tarfliga gamla ungkarlssoffa med det slitna svarta skinnöfverdraget: — ett sofvande barn!

93 Magister Achilles skrek icke till, han gjorde intet alarm. Han var så förvånad, att han, utan att gifva ett ljud ifrån sig, stod en lång stund helt stilla och betraktade sin förunderliga upptäckt, likasom för att öfvertyga sig sjelf, att icke detta äfven var en synvilla af hans gycklande fantasi. Men det sofvande barnet försvann icke, såsom han väntat; det låg der ganska tydligt och verkligt; det rörde tillochmed en liten rund arm, likasom för att söka i drömmen ett skydd mot okända faror.

94 Då fick magistern ändtligen mål och fötter. — Sabina! — utropade han, utom sig af förskräckelse. — Sabina! Sabina!

95 Systern, som, alltid lättsöfd och van att förekomma sin brors minsta önskningar, sof uti yttre rummet, visade sig på ögonblicket i dörren. Hvad är det? — frågade hon.

96 — Tjufvar i huset! — svarade brodren.

97 — Är det möjligt! Hvad ha de stulit?

98 — Ett barn! De ha stulit ett barn och lagt det här på min soffa!

99 — Nu går du i sömnen! genmälde Sabina, som ej hade glömt hvilket ovanligt intryck den lilla gossen i parken gjort på hennes bror.

100 — Gör jag det? sade brodren. Jag önskar jag gjorde det. Men vid Zeus! — går jag i sömnen, så säg mig, qvinna, hvad är det här? Du måste vetaoriginal: veta veta det, du, som hör till dylika skapelsens lyxartiklar!

101 Sabina framträdde till soffan och slog ihop händerna. — Hvad i himmelens namn! skrek hon i sin tur förfärad.

102 — Nå, qvinna? Jag frågar dig, är detta en katt, en lusus naturæspråk: latin, en spiritus familiarisspråk: latin, suethicespråk: latin tomtebisse, eller hvad är det för slag?

103 — Det är ett barn! suckade Sabina. Ett barn, som sofver!

104 — Nå, så för ut det dumma kräket, som lagt sig att sofva här på min soffa! Bär det på backen, eller skicka det till skräddarn; han kan behöfva det bättre än vi. Här kan det ej vara, det må du begripa.

105 — Midti natten! Hvad skall jag göra? — jemrade systern.

106 — Gör hvad du vill! Lägg ungen med katten i korgen, så få de försöka hvem som har bättre naglar. Men ut med figuren! Han kan rifva sönder mina böcker och stjelpa omkull mitt bläckhorn.

107 Suckande tog mamsell Sabina det sofvande barnet på sina armar, förde det helt varligt och moderligt ut från den vises omilda bostad och lade det med ömmaste omsorg uti sin egen bädd, medan hon sjelf lutade sig på stolar bredvid.

Avsnittet publicerades 4/11 1864:|2|

7. Bryderi med presenten.

108 Följande morgon kl. 5 — ty han hade försofvit sig — satt magister Achilles åter fördjupad i forntiden, utan någon hågkomst af det närvarande, då han hörde ett ovanligt ljud uti yttre rummet. En dunkel erinran om nattens äfventyr blandade sig i hans djupa begrundande, och hans första tanke var, nu som alltid, att ropa Sabina.

109 Sabina kom.

110 — Är det du som skriker, qvinna, och stör mitt arbete? frågade han.

111 — Var ej ledsen, sade hon. Barnet har vaknat, men det somnade strax på nytt, när jag gaf det mjölk.

112 — Barnet? Jaså. Har du ej skickat bort ungen ännu?

113 — Kära du, gif dig litet till tåls; vi måste först veta hvems barnet är; det är troligen något misstag.

114 — Är det en pojke?

115 — Ja — sade Sabina med en lång, tvekande blick — visst måtte det vara en gosse.

116 — Håll honom då, tills du får reda på modren. Men säg åt honom, att han ej understår sig skrika härinne.

117 — Bästa Achilles ...

|3|

118 — Hvad är det? Lyder han intet, när man säger honom?

119 — Bästa vän, barnet är ju knappt ett år gammalt.

120 — Än sen? Så gif honom ris.

121 — Kanske vill du se den lilla stackarn? Aldrig har jag sett ett så vackert barn.

122 — Dumheter! — puttrade magistern, men han följde likväl. Så nyfiken var han ändå.

123 Sabina hade haft rätt. Det var ett sällsynt vackert barn med de ljufvaste små kaffebruna lockar kring det täcka ansigtet. Det sof ännu i sina kläder, ty Sabina hade fruktat att väcka den lilla.

124 Den lärde betraktade barnet med mycken förvåning. Ett sådant underting hade han aldrig förr sett på nära håll, åtminstone aldrig i sina egna rum. Det begynte att roa honom.

125 — Nej se, sade han, ett sådant species! Ett sådant subject! Och knappast större än din katt, Sabina! Nå, ett monstrum är han väl icke ändå, eller hur? Jag undrar när den der skall få skägg på hakan. Han har ej fått ögon ännu.

126 — Vänta bara, skall du få se, menade systern småleende åt den lärde mannens enfald. Magister Bang trodde verkligen att små barn ej få ögon, förrän de, som kattungarna, blifvit en vecka gamla.

127 — Men, frågade magistern vidare, kan han ej säga hvarifrån han är hemma?

128 — Hur skulle ett årsgammalt barn kunna säga det?

129 — Prata du. Han vill ej bekänna, det är saken. Han måtte vara slägt med skräddarns dernere och har smugit sig hit, för det han tog miste om trappan.

130 — Det tror jag knappt, svarade systern. Gif akt uppå barnet: har du sett ett finare holländskt lärft? Och den lilla kolten, som är vid linning och fållar broderad med grönt silke; har du någonsin sett ett dyrare merino?

131 — Nej, svarade brodren. — Aldrig i sin lefnad hade han befattat sig med att probera lärfter, icke engång när han snöt sig uti sin hvita halsduk; än mindre hade han den aflägsnaste aning om något som hette merino.

132 — Och derföre, fortfor Sabina, är det min tro, att barnet tillhör rika föräldrar. Men huru det kommit hit, och hvarför det kommit hit, se der står åtminstone mitt förstånd stilla.

133 — Mitt också! Mitt också! suckade magistern. Låt oss fråga qvinnan Eudoxia.

134 — Gör det, bästa vän. Jag har ej vågat göra det, jag. Hvad skall Doxa säga, när hon får se ett barn uti huset? Gode Gud, jag riktigt darrar, när jag tänker på det värnlösa barnet!

135 — Eudoxia! ropade magistern i dörren.

136 Den fruktade tjenarinnan infann sig; dock icke förrän hon låtit vänta på sig tio minuter, med snäsiga svaret att hon hade annat att göra på morgonqvisten. Nästan instinktlikt satte sig mamsell Sabina framför sängen, beredd att till det yttersta försvara sin anförtrodda klenod.

137 — Qvinna, — sade husbonden i ett raptus af sitt Achilles-lynne — svara mig: hur har pojken kommit in i mitt rum?

138 — Hvilken pojke?original: pojke!

139 — Han, som i natt stal sig in och lade sig på min soffa.

140 — Magistern år tokig! — var det höfliga svaret.

141 — Nej, kära Doxa, — inföll Sabina inställsamt — det är verkligen så, att ett litet barn har funnits sofvande på soffan derinne. Du, som är ordentlig och påpasslig, kan kanske påminna dig, om någon varit här i går aftons, medan vi voro borta.

142 Doxa spände sina stormodiga ögon hvasst i frågerskan och svarade fermt: Det måtte den lede ha varit härinne; hvad vet jag? Sålänge har magistern suttit och koxat i hedniska böcker, att ändtligen skulle der bli ungar af ägget. Håll till godo! Det är det jag alltid har sagt: den svarte kryper väl ut engång ur de gemena malätna skinnpermarna.

143 — Qvinna! Mala herba! Lupa! — Scurra!språk: latin — utbrast husbonden, sårad i sina ömtåligaste känslor; men systern skyndade strax att afleda det hotande åskmolnet.

144 — Bästa Doxa, sade hon, vi ha blott önskat höra, om du har några misstankar. En så klok och förståndig person som du skall säkert kunna gifva oss ett godt råd, till hvem vi böra skicka det stackars barnet.

145 — Jag! — sade Doxa. Och med detta ord, som innebar hela hennes förakt, vände hon sig om och slog igen dörren efter sig, så att det smällde i knutarna.

146 Då vaknade barnet, uppslog ett par de vackraste stjernklara bruna ögon och talade sitt naturliga språk. Det gret.

147 Magistern blef rörd och glömde sin vrede. — Nej, se åt hvad som fattas ungen! ropade han. — Hur bär du dig åt, Sabina? Skynda efter doktor Lidén. Hör du icke att pojken är illa sjuk!

148 — Tvärtom, jag har sällan sett ett så friskt och blomstrande barn! — smålog systern.

149 — Du har sett? Ja, hvad har du sett? Han är intet qvinntyg, den der, som lipar åt allting. En karl gråter aldrig för småsaker.

150 — Öfvertyga dig sjelf! sade Sabina, i det hon begynte undfägna den lilla med en i beredskap hållen skorpa, uppblött i mjölk. — Och nykomlingen åt med förträfflig aptit.

151 — Han har verkligen ögon! Men han har mist sina tänder! — utropade den förvånade lärde.

152 Det torde vara öfverflödigt att vidare följa dessa naturhistoriska upptäckter på ett fält, som var fullkomligt nytt för den lärde författaren till ‘O och afhandlingen om Medusa. Vare det nog sagdt, att den unge verldsborgaren, efter något lipande, innan han fann sig hemmastadd i den ovana omgifningen, ganska snart tycktes gifva sig tillfreds under Sabinas ömma omsorger. Hemligheten af hans härkomst förblef icke derföre mindre outgrundelig, tilldess att man gjorde en upptäckt, som tycktes leda på spåren och gaf de båda syskonen mycket att tänka på.

153 Det befanns nemligen att barnet bar ett smalt rödt sidenband omkring halsen, och vid detta hängde innanför kläderna ett litet guldkors, inveckladt i papper. Korset undersöktes och befanns hafva en inskrift: BEDA. 27 Maj 183 ...

154 — Der ha vi det! utropade magistern, så glad, som hade han funnit en antiquitet från Demetrius Poliorcetes’ tider. — Fadren heter Beda, det är klart som dagen.

155 — Beda står i almanackan den 27 Maj; således är Beda barnets namn, och datum betyder födelsedagen! — anmärkte Sabina. — Men, tillade hon förlägen, — jag har alltid ansett Beda för fruntimmersnamn.

156 — Det kommer sig af din okunnighet i kyrkohistorien — svarade brodren, — Beda var en af kyrkans martyrer och missionär bland hedningarne. För öfrigt vill jag antaga att Beda är barnets namn. Således icke mera ett N. N.: Nescio Nomenspråk: latin, men Nescio patremspråk: latin, ty fadren är ännu en hypothes.

157 — Här står något på papperet, som var veckladt kring korset.

158 — Låt oss se. — Och der stod med behjelplig fruntimmersstil tydligen skrifvet:

159 Magister Bang och mamsell Sabina Bang bedjas att taga vård om ett olyckligt, värnlöst barn, tilldess att föräldrarna sjelfva kunna göra det. Man skall nedkalla öfver dem Guds välsignelse och söka att ersätta deras möda.konsekvensändrat/normaliserat

160 — Ingen underskrift?

161 — Nej, ingen underskrift.

Avsnittet publicerades 7/11 1864:|2|

8. Doktor Lidén.

162 — Qvinna — utropade magister Bang, på engång häpen och ond — det är ditt fel! Du hänger ut för hela verlden ditt lipande och gunådeliga ansigte, så att menniskor skicka oss utan skam sina barn på halsen. Jag är en olycklig man; hela den klassiska forntiden kan icke framvisa en dylik händelse. Mitt hus har blifvit ett kycklingsbo — qualus, in quo gallinæ ova edunt, som Columella så sannt uttrycker sig.

163 — Låt oss skicka efter doktor Lidén, sade Sabina.

164 Sagdt och gjordt. Doktor Lidén var husets tillflykt i allt bryderi, både som vän och läkare. Han kom också, men först klockan 1, när det tarfliga paret i gula huset redan spisat sin middag. Lidén var en af de högst få i hela staden, som då spisade middag kl. 2. Vid detta klockslag hade alla kaffetid, och greken Sjöström började då sina eftermiddagskollegier.

165 Men doktor Lidén var ock en så ovanlig person, att han behöfver sitt särskilda konterfej.

166 Han var en man om femtio år, snarare lång än kort, med nästan kal hjessa, ett fint, ännu rödblommigt ansigte och en mycket omsorgsfull toilett. Om man ville med ett enda ord beskrifva hela hans person, så skulle man säga att den uttryckte mathematik. Den klara, kalla, tänkande blicken tycktes vid första ögonkastet genomskåda en patient ända till ryggmärgen. Den vackra, välvårdade handen med en klackring på högra pekfingret var så säker på alla sina muskler, att den tycktes kunna klyfva en nålsudd med lancetten. Och klar, bestämd, men kall var äfven hela hans hållning. Han var verldsman, emedan det tillhörde hans praktiska yrke; men man såg att han föraktade denna verld, hvars nycker han underkastade sig. Hvarje ord — och han talade gerna — var otvunget, men beräknadt. Det smålöje han ofta bar på läpparna var en solglimt öfver is. Menniskan var för honom endast ett lik, som ännu icke upphört att andas. Och dock var han en omtyckt, ansedd man och förtjente att vara det, ty han var en skicklig läkare, en praktisk rådgifvare, en angenäm sällskapsman och hade det rykte om sig att behandla alla patienter, fattiga och rika, med samma uppmärksamhet, utom det att han aldrig tycktes räkna på sitt besvär och aldrig tog någon ersättning der han visste att kassan var klen.

167 Hade denne man någonsin älskat? Det är knappt troligt. Likväl ansågs han vara en lycklig familjefar, hade en icke obetydlig förmögenhet, ett prydligt hus och en vacker hustru, som aldrig beklagade sig. Hon hade varit en fattig, öfvergifven flicka, mindre väl utrustad med förstånd, än med skönhet, påstods det. Men lika godt, hennes man behandlade henne som en täck leksak, och dermed var hon belåten. De hade en enda son, sex år gammal; han hade godt hufvud som fadren: hvad ville man mer?

168 En kärlek hade doktor Lidén, i fall detta kan kallas att älska, och det var hans vetenskap. Att dö för den, hade varit emot hans natur, men han gjorde hvad som var mer, han lefde för vetenskapen. Och han älskade den för dess egen skull: den tillfredsställde honom, den höll hans själs fjädrar i den nödiga spänningen. Också hade han gått långt deri. Han hade lyssnat till naturens fördoldaste pulsslag, så långt de kunde åtkommas af ziffran, mikroskopet eller den anatomiska knifven. Han hade förföljt dess osynligaste sprittningar, så långt de kunde skönjas i muskler och nerver. Att gå längre, dertill kände han ingen lust och intet behof. Myra eller menniska, det berodde för honom endast på organernas större eller mindre utveckling. Själen bestod, enligt hans mening, i en disposition hos hjernans substans; alla dess känslor voro mer eller mindre klara naturdrifter, och med andens odödlighet var det slut i samma ögonblick hjertats sista konvulsiviska rörelse afstadnade.

169 Achilles Bang och Hektor Lidén hade varit vänner från skolan och fortforo att vara det, hvar på sitt sätt. Detta hörde till själarnas mysterier, eller — för att tala begripligare, — till ungdomsminnenas makt. Ty aldrig hade väl den moderliga naturen skapat två mera olika varelser, än denne Hektor och denne Achilles. Mannen som beräknade allt och mannen som beräknade intet — den absoluta, redlösa, värnlösa theorin, som ej kunde skilja höger från venster, och den praktiska vetenskapen, som var medveten i allt och redde sig öfverallt: — dessa två kände ett behof af hvarandra, kanske just derför att den ena behöfde skyddas och den andra fann en tillfredsställelse i att beskydda. Hvad gjorde det, att den praktiske vännen såg med ett förnämt smålöje ned på den opraktiske, eller att språkvetenskapen och naturvetenskaperna, här som alltid, kifvade med hvarandra om företrädet? De två förblefvo dock vänner, och om Hektor Lidén fann ett nöje i sin förläste väns hjelplöshet, så fann Achilles Bang desto mera nytta af sin driftigeoriginal: drftige väns verldserfarenhet.

170 Sådana voro de män, som nu rådplägade om den lille Bedas öde, och den tredje i rådplägningen var Sabina Bang, som saknade fullkomligt hvad de två förre ägde i rikt mått, nemligen lärdom, men åter ägde i rikt mått hvad de saknade, nemligen hjerta.

171 — Råd oss, min bästa bror, hvad vi skola göra med detta lyckobarn, denne gallinæ filius albæ, som Juvenalis uttrycker sig — suckade magistern i sitt stora bekymmer.

172 — Lyckobarn äro de alla, dessa varelser, som kommit af ett misstag till verlden — smålog doktor Lidén med sin vanliga isglimt — lyckliga deri, om man så vill, att de snart fulländat sin kurs genom lifvet. Af tre sådana barn dö två inom andra året; af femtio hinna fem eller sex till tio års ålder. Skulle vi ha ett barnhus, så vore mitt råd att skicka panten dit. Han skulle då dö enligt alla reglor i filantropin. Men då vårt samhälle föredrager att låta dessa små misstag rödjas ur vägen genom inackordering hos sköterskor, som ha sin profit på täta ombyten, så inser jag ej hvarför du icke kan vidtaga samma utväg.

173 — Bästa herr doktor, — inföll Sabina.

174 — Mamsell har rätt — afbröt henne doktorn — en madam eller jungfru af vanliga sorten begär fem à sex rubel banko i månaden; det gör 60 à 72 rubel om året. Skicka barnet till fattigvården, så auktionera de bort det för 3 à 4 rubel och vinna på köpet den fördel att desto kortare tid besväras med dess försörjande.

|3|

175 — Jag menar, — återtog Sabina, darrande af rörelse — att doktorn skulle vara god och se på den lilla. Han är så vacker och ser så frisk ut, som tänkte han lefva länge här i verlden, ifall han får riktig vård.

176 — Ja — sade doktorn med en flyktig blick på det täcka barnet, under det att han förde till munnen sin guldtandpetare — bröstbyggnaden är stark, hufvud och extremiteter väl proportionerade. Jag skulle ställa hans horoskop, — såvidt man afräknar alla tillfälligheter — till sjuttio eller åttio år. Men sådana, min bästa mamsell, äro många barn, tilldess de komma i legda händer. Och det hindrar dem ej att krepera inom sex månader eller förr, om sköterskan förstår sin sak rätt.

177 — Gode Gud! — utropade Sabina — att lemna barnet i sådana händer, det vore ju rent af ett mord!

178 — Hvarföre nyttja ett så fult ord, min bästa mamsell? Man sörjer för barnets väl; det låter mycket bättre. Se vi ej alla dagar, t. ex. när man tar en amma i huset, huru drar man ej försorg för hennes öfvergifna barn? Man skickar det mot skälig ersättning till någon madam Nyström eller jungfru Mattson, och när man får höra att ändamålet är vunnet, så säger man med en from suck: stackars liten, det var bäst att vår Herre tog honom!

179 — Det är förskräckligt! — suckade Sabina och lutade sig med tårfyllda ögon öfver det sköna, blomstrande barnet, som smålog mot henne, — smålog mot detta okända lif, som kunde blifva så långt och som skulle blifva så kort!

180 — Ponera att pojken lefver! — tröstade brodren. — Perducet vitam ad annum centesimum, han skall lefva till hundra år.

181 — Min tid är upptagen — sade doktorn och tog sin hatt. — En kuriös kasus, den der vid Sveaborg. En polsk fånge på Långörn har massakrerat sin vaktpost i natt och fått tillfälle att rymma. Soldaten har fått med sin egen sabel ett hugg öfver hjessan. Hjernan är blottad och blodcirkulationen alldeles tydlig. Subjectet lefde ännu klockan 10 i dag, men jag måste skynda, ty inflamationen tar till. Högst intressant att studera dess framsteg!

182 — Alltså är det brors mening att vi skicka pojken till Långörn? — frågade magistern i sin vanliga distraktion.

183 — Till fattigvården, det är min mening. Kära mamsell Sabina, tag sitt förnuft tillfånga; man gör ju så godt man kan. Icke kan någon begära att mamsell skall belamra sig med det första vildfrämmande barn, som Pål eller Pehr behagar skicka från gatan. Det är naturens gång. En störhona kan frambringa sex millioner rommkorn; men tror mamsell att deraf bli sex millioner störar? Nej bevars, då skulle Wolgan och Ladoga snart bli fulla. Hälften uppäta vi i form af kaviar; andra rofdjur hålla tillgodo resten, och så händer att af de sex millionerna rommkorn komma tre eller fyra störar till lifs. Och så är det äfven med oss, min bästa mamsell, om icke just uti samma skala. Fyra krepera, den femte kommer till lifs, och verlden går sin vanliga gång.

184 Med dessa ord aflägsnade sig doktor Lidén, för att studera hjernans blodcirkulation hos sitt intressanta »subject».konsekvensändrat/normaliserat

185 Men nu uppstod Sabina, aftorkade sina tårar och vände sig till brodren med en min, så olik hennes vanliga undfallande, så beslutsam, så modig, att magistern troligen tagit ett steg tillbaka, om han sett henne så; — men han såg det icke, den gode mannen, han begrundade för sig sjelf, om greker och romare kände bruket af kaviar.

186 — Bror! — sade Sabina djerft — vi behålla gossen hos oss!

187 — Behålla honom! — upprepade brodren förvånad. — Var det ej fråga om någon Mattström eller Nyson?

188 — Nej, vi skola ej följa denna hjertlösa menniskas råd. Gode Gud, i hela den vida verlden finnes ej en så värnlös varelse, som detta oskyldiga barn! Ser du, det ber oss med sina vackra, vänliga ögon, det ber att få lefva! Hvad har det brutit, att vi skulle skicka det bort till en säker död! Det har kanhända en olycklig mor, som anförtrott oss sin dyrbaraste skatt. Hvad skulle vi svara henne, hvad skulle vi svara vår domare på den yttersta dagen, om vi skulle så grymt svika hennes förtroende och vår menskliga pligt?

189 — Men — men — invände magistern bekymrad och med en dunkel föreställning om barnskrik uti sitt fredliga bo.

190 — Jag har redan öfvertänkt allt — sade Sabina. — Du skall icke bli störd. Vi äro fattiga, men det skall väl gå. Jag skall arbeta. En timma tidigare upp, en timma senare till sängs, det behöfs intet mer. Och Gud, som icke låter en sparf falla till marken, skall gifva oss krafter dertill. Icke sannt, min goda, kära Achilles, vi behålla ju detta olyckliga barn?

191 Magistern skakade på hufvudet. — Men tänk om pojken kommer åt mina böcker! — puttrade han.

192 — Det skall han med tiden. Du skall lära honom grekiska. Tänk hvilken glädje för dig att kunna göra honom lika lärd som du sjelf!

193 — Men Eudoxia? — invände magistern blidkad åt ena hållet och skrämd åt det andra. Han darrade redan för sin Eudoxias min, när hon skulle underrättas om detta beslut.

194 — Låt det blifva min sak — svarade Sabina bestämdt. — Och derpå lutade hon sig ned och kysste barnet, som tacksamt log emot henne med sitt blidaste smålöje.

Avsnittet publicerades 10/11 1864:|2|

9. Fostermodren.

195 — Doxa, — sade mamsell Sabina med mycken fattning — doktor Lidén råder oss att skicka barnet till fattigvården. Han påstår att du har ett ansigte, som skrämmer barn.

196 — Jag? — morrade Doxa. — Hon kunde ej tåla doktor Lidén, alltsedan han engång ville skicka henne till klinikum för ondt i ryggen.

197 — Ja, — fortfor Sabina — han säger att barnet ej kan lefva fyra månader, om du sköter det.

198 — Säger han det?

199 — Så säger han. Derför är det väl bäst att vi lyda hans råd.

200 — Han är dum. Liksom ej jag hade skött sådana kläppar förr!

201 — Du var yngre den tiden, Doxa. Doktorn har rätt; du skulle ej mera stå ut dermed, om också jag hade barnet hos mig om nätterna. Således blir ej annat råd, än att skicka bort det, ju förr dess hellre.

202 — Mamsell pratar! För det doktorn alltid är färdig att skicka folk i dödgräfvarns klor, så menar mamsell att vi skulle dansa efter hans pipa och lemna det välsignade lilla barnet ifrån oss till creti och pleti. Det var det skamlösaste jag nånsin har hört!

203 — Du får för mycket besvär, Doxa. Och dessutom kan den lilla skrika magisterns öron i lås. Nej, jag ser att det blir omöjligt. Det kostar för mycket.

204 — Omöjligt? Hvad är omöjligt? Mamsell skulle ha gift sig med presten och suttit som enka med åtta barn och sex tunnor spanmål i inkomst om året, så skulle mamsell ha sett att det vore möjligt ändå. Mamsell skulle skämmas att tala så syndigt! Det skulle göra magistern godt att emellanåt skrikas upp ur sin hedendom, och hvad mitt besvär angår, så strunt! När man drages hvar dag med gamla afsigkomna magistrar, som knarra värre än nya kängor, må man väl kunna stå ut med en liten skrikhals för ombytes skull.

205 — Du tror då ...?

206 — Tror och tror! Jag tror ingenting, jag, annat än att vi äro kristna menniskor och inga tattare, som lemna små barn för fäfot.

207 Och dermed gick Doxa, smällande uti dörren. Men mamsell Sabina log hjertligen nöjd åt sin lyckade list, och från denna dag var den öfvergifna Beda upptagen som eget barn hos den lärde magister Bang.

208 Det kostade i början hårda strider både i inrikes- och finansdepartementet. Barnet hölls om dagarna mest uti kammaren närmast köket, för att ej störa magisterns arbete, men om nätterna låg det bredvid mamsell Sabina i salen. Musik af den vanliga sorten kunde ej alltid undvikas. Då rusade husets beherrskare upp från sin sömnlösa hvila, och anropade Jupiter, hvars örn bortröfvade Ganymedes, att äfven befria honom från denna plågoande. En annan gång föll det Eudoxia Halster in att mista sitt tålamod, när det lifliga barnet ej gaf sig tillfreds, och då var det fara att vispeln användes till annat än vispa gröt. Så hade mamsell Sabina sju nätter och sju dagar i veckan. Men hon höll ut och lemnade ej sin skatt ur sigte hvarken natt eller dag. När då det första halfva året var öfverståndet, kom småningom vanans makt och blef hennes bundsförvandt. Hennes bror for ej mera vid minsta kinkande upp ur sin sömn, och Eudoxia Halster lät småningom vispeln hänga ostörd på väggen.

209 Finanserna redde sig sämre. De 300 riksdalrarna och de 100 trettiotvåskillings rublarna förslogo så nätt och jemnt till det allra nödvändigaste, att äfven med Eudoxias utomordentliga torg-geni intet blef öfrigt för det ökade mjölkbeting m. m., som barnet behöfde. Men mamsell Sabina var icke rådlös. Hon ställde sig väl hos skräddarens döttrar och fick biträda dem att sy vestar. Tre rubel banko var den tidens arbetslön för en vest uppå modet, och af dessa tre fick mästaren två och hans sömmerska en. Det var ej mycket, men mamsell Sabina höll sitt löfte, steg tidigare upp, gick senare till hvila, och så inbragte vestarna dock sina 2 eller 3 rubel i veckan. Mamsell Sabina kunde också fasta, när det behöfdes, och hade ej mera råd att bestå sig en kopp kaffe mer än på söndagsmorgonen.

210 Hennes bror fastade icke. Han hade sitt kaffe morgon och eftermiddag, som han var van; på hans tarfliga bord sågs ingen brist. Att någonsin fråga hvad som blef öfrigt för systern, föll honom icke in, den gode magistern. Han trodde, som kejsaren i Kina, att när han var mätt, kunde ingen hungra i hela hans rike.

211 En dag blef den lilla Beda sjuk. Doktor Lidén efterskickades och förklarade att det var messlingen, som då var gängse och mycket elakartad. Mamsell Sabina vakade nätterna igenom, och hennes vestar blefvo osydda, men Beda blef allt sämre. Det lilla bröstet var hårdt angripet. — Är det farligt? — frågade fostermodren med oro.

212 — Jag har garanterat barnet sjuttio år — sade läkaren i sin vanliga bestämda ton — men endast med vilkor att de vitala krafterna verka normalt. Denna feber ingår ej uti min kalkyl.

213 — Således tror doktorn att det kan blifva farligt?

214 — Det är farligt, mamsell. Så farligt, att i morgon vid denna tid torde mamsell vara befriad från det besvär mamsell så onödigt åtagit sig.

215 — Goda, bästa herr doktor, gifs det då ej något medel ...?

216 — Ja, hvarför intet? Det gifs tusen medel, om man så vill, men det är min princip att vara uppriktig, när jag kan vara det, och derföre säger jag mamsell rent ut att alla medel tjena till intet. Såframt ej ett underverk inträffar, skola lungorna i morgon bittida klockan sex eller sju ha uppsagt sin tjenst och urverket stadna. Jag för min del tror ej på underverk.

217 — Mitt älskade, vackra barn! — suckade fostermodren, smältande i tårar.

218 — Bah, hvad var det jag sade mamsell om de sex millionerna rommkorn? — Godnatt. Var trankil; sådant der ser jag alla dagar. Jag skall titta in i morgon bittida, för att se hur det är med mamsell sjelf.

219 Doktorn gick, och mamsell Sabina störtade in till sin bror. — Beda dör! — utropade hon.

220 — Är det möjligt? sade magistern häpen, ty han började hålla af den lilla pilten, som han en dag skulle lära grekiska.

221 — Det är afgjordt. Han kan icke mera räddas, doktorn har sagt det.

222 — Ja, har Lidén sagt det, så måste det vara säkert. Skada på gossen; han har godt hufvud. Han lyssnar redan så klokt, när jag läser upp hexametrar för honom. Du kan låta bära min qvällsvard hit in.

223 — Råd mig, Achilles, min bror, min enda vän! Hvad skall jag göra? Intet kan jag låta vårt barn dö. Gode Gud, hvad skall jag en dag svara modren, när hon kommer för att återfordra sitt barn?

224 — Men skrik då intet, du konfunderar mig, jag blir incapabilis för allt arbete på en hel vecka. Hvad du skall göra? Lägg dig att sofva. Vet ej Lidén råd, så hur skola vi veta det? Icke rå vi för det. Mors ultima linea rerum, döden är underskriften på vårt kontrakt, säger Horatius. Skaffa mig något varmt att dricka till qvällen.

225 Med detta besked vände Sabina åter. Hon var ensam; äfven Doxa, som varit ovanligt mild dessa dagar, hade nu gått till hvila. Hon lyssnade på barnets täta andedrag. Hon sökte att stilla dess brännande törst. Men ju längre det led på natten, desto svagare blef den lilla Beda. Det fanns icke mycket qvar af detta lif, som skulle vara i sjuttio år och ännu icke hunnit till två.

226 En timma efter midnatt lade Sabina sin hand på barnets bröst. Det lilla hjertat klappade än, men oregelbundet och knappast märkbart. En känsla af förskräckelse grep hennes själ. Hon tänkte på läkarens ord, på detta urverk, som skulle stadna. Stod det redan? Nej, hon kände ännu dess sakta, tynande knäppning. Men om några minuter skulle det stå.

227 Likasom genom en kombination af idéer kastade hon en blick på mäster Nils klocka i den halfmörka salen. Den hade stadnat, stadnat för första gången sedan den kom i huset. Detta var ett förebud: Sabina kunde icke tvifla derpå. Hon föll på sina knän och suckade: Min Gud, min Gud, jag är ovärdig att uppfylla en|3| moders pligter! Derföre har du öfvergifvit mig, och det finns intet underverk mer!

228 Åter var hon vid barnets bädd och lade sin hand på dess hjerta, så lätt, så varm som en moders hand. Och nu fick Sabina kraft att bedja.

229 — Gode Gud, — bad hon — ovärdig och vanmäktig står jag här inför din allmakt och vet af mig sjelf intet råd. Framför mig andas den hjelplösaste af dina skapade varelser, och ingen mensklig makt kan mera rädda detta slocknande lif. Men din makt är stark i de svaga, och är det din vilja, skall detta barnet lefva. Antingen det lefver eller dör, så hör det dig, och icke mig, till. Ske derföre din vilja och icke min!

230 I det hon så bad, med tankar mer än med ord, och bad länge, bad med brinnande andakt, kände hon huru småningom det lilla oroliga hjertat slog lugnare, huru febern minskades och andedrägten blef jemnare. En hög, namnlös, härtills okänd förtröstan begynte att svälla som en flod af lycksalighet i den bedröfvade qvinnans själ. — Min Gud — sade hon åter — jag har ett ögonblick tviflat på ditt förbarmande, och du straffar mig med att höra min bön!

231 Fram emot morgonen sänkte sig en lugn, välgörande slummer öfver den lilla Bedas ögonlock, och febern upphörde alldeles. Full af hoppets och kärlekens visshet, mötte Sabina på förmiddagen den inträdande läkaren.

232 — Barnet lefver! — ropade hon mot honom i dörren.

233 — Är mamsell säker derpå? — frågade doktor Lidén med ett klentroget smålöje.

234 — Så säker, som på Guds allmakt! — svarade mamsell Sabina.

235 — Jaså — sade läkaren och gick in. Han betraktade uppmärksamt det sofvande barnet, han undersökte dess bröst och dess puls. — Ni har rätt — sade han slutligen — krisen är öfverstånden och barnet är räddadt. Påminner ni er, att af de sex millionerna rommkorn skulle tre eller fyra komma till lif? Det fanns således en probabilitet, ehuru ringa och osannolik. Den har nu inträffat och tjenar blott att bestyrka min sats. Håll barnet väl varmt och akta det i två veckor för luftdrag. För öfrigt kan ni vara obekymrad; faran är förbi.

236 — Nå, det sade jag ifrån början — inföll magistern, som också med lättare hjerta infunnit sig. — Qvinnfolk kunna då aldrig låta bli att lipa öfver allting.

237 Hvad svarade Sabina härtill? Intet. Hon var för lycklig, för att mera ihågkomma allt hvad hon lidit. Och hon fick en belöning, större än hon ens vågat hoppas. När den lille Beda vaknade med en känsla af nytt lif, som speglade sig i de vackra ögonen, sträckte han sina händer mot fostermodren och uttalade för första gången det för hvarje qvinna så ljufva modersnamnet.

238 Det var det lyckligaste ögonblick i den tysta, kärleksfulla, aldrig förstådda Sabina Bangs ensliga lif.

Avsnittet publicerades 11/11 1864:|2|

10. Sam Simson.

239 Den som tror att magister Bang, eller rättare hans syster Sabina, fick ostraffad göra en god gerning, den känner icke ryktets talföra tunga. Grannarne voro outtömliga i deras förklaringar öfver denna märkvärdiga tilldragelse. Och de, som intet ondt menade, funno det, ej utan skäl, öfvermåttan roligt, att en gammal förläst ungkarl, som, insvept i forntidens dimmor, knappt var i stånd att sköta sig sjelf, på detta sätt öfverraskades af en familjefars omsorger.

240 Isynnerhet väckte denna händelse studenternes munterhet. Deras privatkrönika var rikare då, än nu, hvilket kom sig deraf att tiden hade flera originaler på ena sidan och en långt mindre laddning af politik på den andra. Händelserna om ryska påsknatten 1831 med deras följder, afdelningarnas klyfning, det första allmänna studentmötet, som slöts med sex österbottningars relegation, och andra dylika tändstickor i den lilla politiken satte visserligen, då som sedermera, eld i de unga blårna. Men i allmänhet voro vyerna utåt inskränktare och lemnade mera rum för upptåg utaf den gamla, harmlösa sorten, der en örfil blef föremål för ett hjelterykte och ett lyckadt puts medförde, om icke odödlig ära, så åtminstone en rik skörd af kamraters beundran.

241 En af dessa putsmakare var Sam Simson, så kallad med en förkortning af hans israelitiska namn Samuel Simonson. Mannen var en af dessa gladlynta, toujoura slarfvar, på hvilka universitetet då isynnerhet icke led brist och hvilka togo sin verld lika lätt, som deras börs var tom. Fjorton år hade Sam Simson nött universitetets trappor både i Åbo och Helsingfors. Han innehade i student-katalogen en rang, som motsvarade hans mogna ålder af trettiosex år, och ingen kände så väl alla professorernes »knoppar», men ingen hade heller en så fullkomlig geografisk kunskap om alla flaggor vid marknaderna och alla konditorier m. m. deremellan. I verldens fyra hörnkamrar, d. v. s. de fyra fakulteterna, hade han gjort sina små försök, och då examinatorerne, liksom han sjelf, tagit detta för skämt, hade Sam Simson på senare tider gripit sig an med ett allvarligt studium af landtmäteriexamens mysterier; — den tiden skulle nemligen hvarannan student slå sig på landtmäteri. — Nu hade han användt fem eller sex år på detta lofliga förehafvande. Men i samma mån som hans akademiska meriter vexte i antal, hade äfven hans björnar förökats uti otrolig grad. Och ehuru ingen kunde mäta sig med Sam Simson i det slags navigation, som på Upsala språket kallas vigilans — och ehuru ingen bättre än han förstod konsten att vistas, som den tekniska termen lyder, när man för nomadernes fria lif uti hufvudstaden och lefver på kamraternes medförda matsäckar — var det mer än engång nära, att äfven denne skicklige sjöman seglat på grund, isynnerhet som han hade en svår fiende och förföljare uti polisens bästa stöfvare den tiden, den fruktade och fruktansvärde E—d. Det var Sam Simson, som hos Catani ständigt väntade »bref från pappa» och fick redogöra för »hvad gubben tänker på, när han ej skrifver».konsekvensändrat/normaliserat Det var Sam Simson, hvilken utdelat flera örfilar åt gesäller och patruller, än Herkules på sin tid utfört storverk. Men det var ock Sam Simson, hvilken mången månljus qväll tassade i strumpfötterna öfver senatstorget, för att ej med ljudet af sina klackar väcka sin vaksame och oförsonlige fiende borta vid högvakten.

242 Vid tiden för denna berättelse var denne hjelte i så många äfventyr, sedan han lyckligen öfverstått två relegationer, betydligt på decadens. Punsch, thoddy och kanske simplare varor — ty Sam Simson var aldrig nogräknad — hade fläckat hans ryktes glans; hans rock hade ej på många år gjort bekantskap med skräddaren, och hans stöflar skulle ha bragt en skoflickare i förtviflan; endast galoscherna voro ständigt nya, ty dem ombytte han regelbundet engång i månaden uti Catanis tambur. Men alltid toujours, var Sam Simson en farlig vän till alla nyssblifna studenter, hvilka funno sig smickrade af hans brorskål, medan de äldre drogo sig undan bekantskapen.

243 På detta sätt ömsom föremål för förakt och beundran, var Sam alltid färdig att nedtaga Sirius för en bål punsch och storma Warschau för ett glas thoddy.

244 — Sam — sade engång de nya kamraterne — känner du magister Bang?

245 — Känner — svarade Sam, som var mycket lakonisk vid glaset, fast munvig deremellan.

246 — Känner han dig?

247 — Knappt — sade Sam.

248 — Det är sannt, han skulle ej känna sig sjelf, om han såg sig i spegeln. Har du hört att han fått en oväntad present?

249 — Hört — sade Sam.

250 — Vill du förtjena tio riksdaler?

251 — Vill — sade Sam.

252 — Godt. Vi skjuta tillsammans en riksdaler per man, om du går till magister Bang och inbillar honom att du har äldre rättigheter till hans present: du förstår?

253 — Går — sade Sam och tömde sitt glas.

254 Dagen derpå gick Sam Simson till mäster Nils Möller och beställde en ny vest. Der mötte svårigheter: en simpel gammal räkning — hvar hade ej Sam Simson gamla räkningar? Men vesten behöfde ej lemnas utan kontanter, och något af det gamla kunde debiteras på den. Mäster Nilsoriginal: Nlis beslöt att riskera.

255 Innan kort hade Sam Simson pratat så mycket tok med jungfrurna Möller, att han visste allt hvad han behöfde veta, och följande dag klef han uppför trapporna i en lånad ljusgul öfverrock, som han knäppt till öfver bröstet.

256 — Med hvem har jag den äran? — frågade magister Bang, när denna figur klef in uti hans rum och utan vidare omsvep satte sig i hans gungstol.

257 — Jag är hofrådet Krukowiecki från Moskva, författare till det temligen kända arbetet om infinitivus i tungusiskan, som herr magistern utan tvifvel har sig bekant, — svarade Sam med mycken frimodighet.

258 — Kan ej påminna mig — genmälde magistern, något förlägen. — Det fägnar mig att göra bekantskap med en så namnkunnig man.

259 — Jag reser egentligen för att utforska betydelsen af ett grekiskt compositum — fortfor det föregifna hofrådet. Saken är den, att framlidne patriarken i Konstantinopel Megakephalos — han är ju känd?

260 — Jag kan ej påminna mig ...

261 — donerat till ett kloster i Kaukasus elfva tusen hektarer jord i provinsen Armenien. Den testamentariska dispositionen innehåller ett tvetydigt uttryck, hvarpå hela affären om cirka en million rubel beror, och det är ordet oinobaräs.

262 — Vino gravidus, tung af vin; jag har aldrig hört denna bemärkelse dragas i tvifvel.

263 — Det kan så synas. Men nu beror det på ordställningen hvem som egentligen är tung af vin: den donerade jorden — ty den är uppfylld af vingårdar — eller testator sjelf. I förra fallet — hvilket man är böjd att antaga i Kaukasus — tillfaller jorden klostret, men kan det utredas att testator för tillfället varit tung af vin, — som man är böjd att antaga i Konstantinopel — så förfaller testamentet och jorden tillhör hans arfvingar.

264 — Min herre — sade magistern, som icke bet så lätt uppå kroken — mig förefaller hela denna fråga något »tung utaf vin».konsekvensändrat/normaliserat

265 — Det är också min mening — svarade Sam, i det han slog in på en annan bog. — Jag för min del anser, att allt kommer an på betydelsen af partikeln 'O.

266 — Det vore märkvärdigt.

267 — Det var just derom jag ville rådfråga herr magistern sistlidne vår, när jag hade den äran att söka herr magistern med min familj.

268 — Jag måtte i dag vara besvärad af ett mycket dåligt minne.

269 — Jaså, det var riktigt, jag träffade ej magistern hemma. Det var just då jag miste min lilla Waschinka.

270 — Har herr hofrådet förlorat ett barn?

271 — Åh, har ej magistern hört den märkvärdiga händelsen? Min hustru och min lilla gosse följde mig hit för att ha den äran göra sin uppvaktning hos en så ryktbar författare. Ett tu tre får min hustru svindel — hon har mask — jag skyndar att ropa betjenten, och när jag återvänder är min Waschinka borta. Vi ropa honom — vi söka honom — slutligen inbilla vi oss att kusken tagit honom med sig. Gromoboj! ropar jag — min kusk heter Gromoboj — hvar är min son? Karlen vet ingenting. Han får fem och tjugu. Han vet ändå ingenting. Se så för svedda myriader! — tänker jag. Min hustru får spasmer! Waschinka är försvunnen! Jag lofvar belöning till höger och venster, jag låter uthänga gossens porträtt i Wasenii boklåda. Svart hår ...

272 — Blå ögon?

273 — Ja blå ögon. Romersk näsa ...

274 — Och en medaljong på halsen?

275 — Riktigt, en medaljong på halsen.

276 — Med den armaniska inskriften Tumen?

277 — Tumen? Så var det. Det är hans guffars namn, min onkel, metropoliten Tumen uti Kasan. En förträffelig man, ofantligt lärd. Min son skulle ärfva hans samling af kyrkofäderne.

278 — Och nederst vid randen af medaljongen stod i slavonska bokstäfver graveradt Tiris.

279 — Tiris! Alldeles riktigt, det är min egendom i guvernementet Orel, der gossen är född. Annars skrifva vi det Tirichowa. Men min hustru tycker att Tiris låter mera europeiskt. Det är förvånande att herr magistern så noga känner alla omständigheter.

280 — Något, herr hofråd, något. Och ännu mera förvånande är, att när man sammanlägger inskriften i medaljongen, får man deraf Tu mentiris.original: mentiris*)Du ljuger.

281 — Åh, tusan — sade det demaskerade hofrådet, samlande hela sin oförskämdhet — jag tror verkligen att jag läst historien i »Den lustige Pratmakaren» eller någon annan slagdänga.

282 — Packa sig ut, herre! Menar herrn att jag glömt när herrn skref pro exercitio?

283 — Knäfveln! Har jag skrifvit pro exercitio? Det måste intet ha varit i går.

284 — Det var för tio år sedan.

285 — Tackar ödmjukast. Magistern måste ha fallit i förundran öfver mitt klassiska scriptum. Jag kunde latin som en häst.

286 — Jo, herrn kunde latin, så att jag föll i förundran. Strax på första raden stod Operes hominorum, menniskors verk. Det är derföre jag kommer ihåg herrn.

|3|

287 — Sade jag icke det? Och ändå har magistern samvete att plundra en fattig karl på tio riksdaler.

288 — Hvad är det herrn säger?

289 — Jag säger att det var ett litet oskyldigt narri, och på det skulle jag förtjena tio riksdaler. Men lika godt, — magistern kan låna mig den strunt summan på åtta dagar, så äro vi qvitt.

290 — Herrn var mig den oförskämdaste baddare jag nyligen sett. Impudentium impudentissimus, om herrn ännu förstår så mycket latin.

291 — Jo, det gör jag. Magistern vill säga: Sam Simson, du var nära att lura en lärd man; jag tycker om dig, min gosse, och jag lånar dig — fem riksdaler.

292 — Verkeligen?

293 — Lika godt, får gå för fyra. Skall det vara revers?

294 — Hör nu på, herre ...

295 — Tre riksdaler! Får gå på mitt ärliga ansigte. Eller vill magistern hellre gå uti borgen för kapital och ränta?

296 — Nej, jag tackar.

297 — Nå, två riksdaler åt en fattig student, hvad är det värdt att gnida på hackorna? O festus dies hominis! O en högtidsdag till menniska! som Streling så högtidligt uttrycker sig.

298 Magister Bang måste le, och med detsamma var hans vrede förbi. Han sökte i sin skrifbordslåda, men kunde ej finna mer än en förgäten tolfskilling, ty Sabina hade visligen kassan om händer.

299 — Får jag, eller får jag icke en riksdaler till mina studier? — frågade Sam.

300 — Jag har ej mera till hands — sade magistern förlägen.

301 — Tolf skilling? Det var dock något, sade Pentsin, när han fick ett abborfjäll uti elfva ryssjor. Men det är detsamma. Magistern kan blifva mig skyldig resten. Jag brukar ej fordra borgen af mina gäldenärer. När det faller sig lägligt att honorera förbindelsen, så träffas jag hos Catani. Mjuka tjenare!

302 — Tjenare! — sade magistern, hälften skrattande, hälften flat för sin nya fordringsägare.

Avsnittet publicerades 12/11 1864:|2|

11. Tio år sednare.

303 I magister Bangs anspråkslösa bostad inträffade efterhand några af dessa förändringar, från hvilka icke ens vishetens lugn är frikalladt i denna vanskliga verld. Det gula huset jemnades med jorden och försvann till kaffeved — icke för tidens mäktiga hand, utan för den ännu mäktigare byggnadskomitén, hvars dom redan länge hade hotat denna verkstad för »snille och smak» med undergång. Mäster Nils Möller byggde sig ett annat ståtligare hus — om det var af sten, vill jag ej med visshet försäkra, men anser det mycket sannolikt — och egnade fortfarande sin omsorg åt Kasses och Lasses uppfostran, med den framgång att dessa hoppfulla ynglingar lemnade Eudoxia Halsters rygg i fred, för att hädanefter göra kundernes ryggar till skottaflor för sina nålsuddar. Hyresgästen, magister Bang med familj, nödgades af samma orsak flytta och fann slutligen en fristad uti ett litet envånings trädhus vid Annegatan med en garfvare till höger och en kopparslagare till venster samt närmaste utsigten mot ett korfmakeri.

304 Om detta grannskap någon gång befanns mindre inbjudande, så hade den lärde mannen deremot desto trefligare och beqvämare uti sitt lilla, visserligen ännu tarfliga hem, men som dock bestod af fem rum, kök och tambur, den sistnämnda lagom stor att inrymma ett halft dussin studenters kapprockar, medan de benade Homerus inne i arbetsrummet. Der voro numera varma, hemväfda mattor utbredda öfver alla golf, fönstren hade snöhvita gardiner och blomkrukor nästan i alla rum, med oleandrar, liljor, cactus och andra nöjsama Floras barn, för hvilka invånarne begynt hysa en förr alldeles okänd vänskap. Den nötta gungstolen hade blifvit uppbetsad, soffan hade fått nytt öfverdrag, sjelfva forntidens vise på deras hyllor hade undergått en förvandling och mist en del af det damm, hvilket dittills ansågs som oskiljaktigt från lärdomen. I salen stod, utom den sprittnya, lackerade skänken, ett rundt, hvittmåladt bord, som ej stått der förut, och inbjöd den trötte vandraren på nya rottingsstolar. På den nytapetserade väggen hängde ett par taflor, föreställande utsigter af Athén och Rom — en julklapp naturligtvis — och vid väggen till höger stod — gissa, gode läsare! — ett fortepiano, eller någonting som åtminstone gjorde anspråk derpå; och huru det kommit dit, skall icke länge förblifva en hemlighet.

305 Ville vi göra oss den mödan att företaga en rund kring de öfriga rummen, så kunde vi göra icke mindre förvånande upptäckter. Vi skulle finna ett tarfligt, men täckt och framför allt eget rum, som tillhörde mamsell Sabina, och som, i stället för taflor, prunkade med en stor märkduk i ram på väggen. Vi skulle finna ett särskildt rum för Eudoxia Halster, ett skafferi med ordentliga vinterförråder, ett prydligt kök med blankskurade kopparkärl och bebodt af en yngre tjensteflicka, som för tio rubel (numera silfver) om året vågade det djerfva försöket att ställa sig under hushållerskans kopparspira. Och slutligen skulle vi finna en barnkammare, uppfylld af kringkastade böcker, sönderbrutna leksaker och mera sådant, som icke ens ordentligheten sjelf alltid kan förekomma, när invånarne tillhöra den ålder, då lifvet dansar på korfstickor och menniskohanden, för att lära sig skapa, börjar med att förstöra.

306 Men då en närmare husesyn med skäl torde anses öfverflödig, skola vi nöja oss med det tillägg, att allt i denna blygsama boning vittnade om flit, trefnad och en högre grad af välstånd, än vi förut varit vane att skåda hos den lärde författaren till Medusas hufvud. Och på det läsaren icke må tro att man med 300 riksdaler och 100 trettitvåskillings rublar kan i vår tid göra underverk, skola vi strax tillägga, att allt detta hade en mycket naturlig, fastän icke alldeles vanlig grund.

307 I fyra år hade magister Bang, eller rättare hans syster, med största uppoffring och egna försakelser vårdat den lilla Beda, som blifvit dem anförtrodd, utan att derföre erhålla något slags ersättning eller minsta spår af föräldrarna, då magistern en dag blef kallad till H. Borgströms kontor, med tillsägelse att han der ägde lyfta beloppet af en vexel på 1 000konsekvensändrat/normaliserat francs.

308 Tusen francs! Det surrade för magisterns öron. Han kände på pricken värdet af talenter, miner, oboler och andra klassiska mynt, men en franc stod icke att finna ibland antiqviteterna. Hvem vet, tänkte han, kanhända har en afkomling af familjerna Bang eller Halmkrona förirrat sig till Frankrike, i ändamål att förse sina finska slägtingar med ett hederligt arf.

309 Han gick till kontoret. Vexeln var från en bankir i Paris, med ordres att leverera beloppet mot qvitto till maitre ès-arts Achille Ban, rue de Gloë, Helsingfors, Finlande. — Ingenting vidare.

310 Då adressen var riktig, med en enda bokstaf för litet, och ingen Ban stod att upptäcka på femtio mil, lyftades och qvitterades vexeln till pari kurs, som i de lyckliga tiderna brukades, med 875 rubel bankoassignationer.

|3|

311 — Det är för Beda — sade Sabina, och hon bedrog sig icke. Ty hädanefter remitterades hvarje år 1 000konsekvensändrat/normaliserat francs på samma sätt och af samme bankir; och när kontoret, på begäran, anhöll om närmare upplysningar, svarades, att personer, som ville vara okända, skickade dessa vexlar som ersättning för vården af ett upptaget barn.

312 Nu var det slut med de försakelser den lilla familjen nödgats underkasta sig för det främmande barnet. 875 rubel banko — sedermera 250 rubel silfver — om året var en stor summa den tiden för ett tarfligt hus och användes samvetsgrannt för att i främsta rummet icke låta den lilla Beda sakna någon beqvämlighet. Det blef dock tillräckligt öfver, för att äfven bereda den gamle magistern en trefligare omgifning, och så ha vi sett huru detta bidrag af okända händer snart förvandlade gula husets bofälliga våning till en bostad, som väl fortfor att höra till de anspråkslösa i verlden, men var ett litet lusthus i jemförelse med den förra vanlottade bostaden.

313 Och i detta lusthus bodde en solstråle, som spridde nytt lif öfver dess åldrige innevånare. Beda var nu elfva år gammal. Af det lilla, två gånger till döden dömda barnet hade vuxit en späd, gänglig, men bildskön gosse med lockigt brunt hår och mörka ögon af detta förunderliga, glänsande uttryck, som i en enda blick speglar alla nyanser af en känslig själ. Hvad naturen hade ämnat af detta barn, det kunde ingen i huset rätt förklara. Så sällsamt, så oupphörligt gingo vågorna uti denna unga själ mellan allvar och lek, mellan vekhet och trots, mellan tårar och löjen, att han enkom tycktes skapad att förbrylla alla beräkningar. Beda hade fel, och icke så få. Han fattade och glömde lika fort — han förderfvade sina kläder — han slog sönder nästan allt hvad han fick i sina händer, ibland af våda, men ännu oftare rent af nyck; — lekte ena gången med dockor och kastade dem snart derefter i brasan; — ena gången satt han spikad vid boken, andra gången kunde hvarken hot eller böner förmå honom att läsa en rad — och när Beda var i sitt öfvermodiga lynne, var han i stånd att vända huset upp och ned. Det gafs ögonblick, när magister Bang ångrade den stund, då han släppt denna vilda falkunge lös i sitt hus, och när sjelfva den saktmodiga Sabina kände sittoriginal: sist stora tålamod nära att uppsäga kontraktet. Men så kom åter solsken efter hagelskuren; då var Beda färdig att kyssa sina beskyddares fötter och bedja dem om förlåtelse — då var allt väl igen — då lättade magistern sitt hjerta med någon klassisk fras om ungdomens lättsinne, och då kysste mamsell Sabina det ostyriga barnet och sade i sin vanliga milda ton: huru kan du, som är god, ibland vara så stygg?

314 — Jag var dum, — sade gossen.

315 Gissa vi rätt, så var Beda hvarken dum eller elak, utan helt enkelt ett barn, som fått för mycket sin vilja fram och som man fortfor att skämma bort det bästa man kunde. Mamsell Sabina hade ett stort fel som uppfostrarinna: hon var för god, hon älskade alldeles för mycket detta barn, som hade henne att tacka för allt. Hur skulle ett lifligt barn blifva annat än Beda blef, med denna kärlek, som aldrig kunde neka, och detta saktmod, som aldrig förstod att banna? Ett sätt att neka och banna hade mamsell Sabina, och det var när hon såg rätt ömt med tårfyllda ögon på Bedas öfverdåd. Då fälldes falkens vingar i flykten, och nästa ögonblick kunde han lindas kring fingret.

Avsnittet publicerades 15/11 1864:|2|

12. Magisterns elev.

316 Allt sammanräknadt — oväder och solsken — var dock den unga Beda ett sprittande element af ungdom och lif i detta ålderdomens hem, hvars tre ordinarie invånare, enligt doktor Lidéns kalkyler, tillsammans uppnått den vördnadsbjudande åldern af 180 år. Vi få nemligen icke förgäta, att Eudoxia Halster ännu bar sina 65 år med full vigör och oförminskad talegåfva. Det besynnerliga hände, att Beda, som, när det föll honom in, kujonerade alla i huset, beherrskade mamsell Sabina minst och Eudoxia Halster mest. Vår Herre hade, som man plär säga, lagt käppen bredvid den som bäst behöfde honom. Eudoxia måtte spjerna så ampert hon ville: i Beda hade hon funnit sin öfverman. Såsnart han visade sig, förvandlades hennes snäsiga min i ett förtjust smålöje, hennes hvassa tunga blef mjuk som en kramsfågels qvitter, hennes arga sinne blef spakt som en vingklippt korp. Den som krusade allramest för det ostyriga barnet, den som mest klemade bort honom och med minsta reson försvarade alla hans upptåg, det var Eudoxia. I sextio år hade hon trätt med hela verlden och varit en svår tyrann för alla som hade det missödet att komma henne för nära; men nu hade hon fått sin buse, och det var Beda. — Intet morra! — sade han, när den gamla ärtsoppan åter begynte koka öfver. Och Doxa teg. Kom den onda tungan i rörelse, smällde det i dörrarna, eller var der regementsmusik med pukor och trumpeter i köket: genast hade Beda ett medel till hands. Han hade, jag vet ej huru, blifvit bjuden engång till Hornickes theater och sjöng sedan efter allt hvad han hört. Men Doxa hade en afsky för komedianter och fruktade ingenting så högt, som att hennes älskling skulle en vacker dag rymma från henne direkt|3| till theatern. Det visste Beda. Lydde hon icke på fläcken, så hette det: nu går jag till Hornicke! — Markattan hade fått en kedja om halsen, ifall man vågar begagna en så smädelig liknelse.

317 En dag kom Doxa från torget och berättade triumferande, att den berömde aktören echaperat om qvällen utan mössa från hôtel Petersburg och rest sin kos, till stor saknad för sina björnar och många andra.

318 — Jag reser efter! — gycklade Beda.

319 — Det vore han i stånd till, så liten han är, — tänkte Doxa, och så var den triumfen förbi.

320 På så besynnerliga tankar fördes hon af Bedas musikaliska anlag. Beständigt sjöng han och gestikulerade, hörda och ohörda visor, sedda och osedda dramatiska upptåg. De voro Doxas pina, men mamsell Sabinas fröjd, och äfven magisterns. Det klang så friskt mellan blommorna uti salen, det ekade så präktigt emot de gamla bokhyllorna. Och när remisserna från Paris hvarje år lemnade öfverskott, voro fosterföräldrarna nog grannlaga att köpa åt Beda ett gammalt klaver för trettio rubel silfver. Der satt Beda i timtal, sökande en musikalisk form för sina underliga drömmar. Klaveret blef hans vän, hans förtrogne: han hade ju ingen jemnårig vän, som kunnat dela hans fantasier. Sabina hade med en nästan ängslig omsorg afstängt honom från alla bekantskaper. Ingen gosse besökte honom, aldrig var han ute bland kamraternes lekar. Beda var ensam och trifdes ensam. Klaveret var hela hans umgänge.

321 Magister Bang hade förbehållit sig sjelf sin fostersons lärda uppfostran. Beda hade ännu icke fullt genomstafvat abcboken, långt mindre hunnit till det kunskapens träd, som planteras i lilla katechesens barnträdgård, innan han redan fick deklinera Mensa och invigdes i alla mysterier af Strelings latinska grammatika. Och så gick det vidare framåt på samma lärdomens väg, som fört magister Achilles Bang så långt in i forntidens töcken. Med möda lyckades Sabina insmyga någon ledig timma för den försmådda katechesen och Rosenmüllers bibliska historia mellan grammatikans blad.

322 Att kalla Beda flitig, det vore förtal. Medan fosterfadren tolkade för honom de gamla författarne och hade sin fröjd att införa honom i språkens lärda rustkammare, flögo Bedas tankar verlden omkring och qvittrade med fåglarna borta i bulevardens lindar. När han konjugerade typto, trummade han med fingrarna takten till finalen i Preciosa; och när han uppläste alexandriner, gingo de på en melodi, som stjerngossarne brukade sjunga om julen. Om så svåra synder emot etymologi och prosodi var magister Bang i sin oskuld fullkomligt okunnig. Så flinkt tog Beda igen sin försummelse, och så väl förstod han lura sig till alla den gamles små favoritknoppar, att läraren fullt och fast ansåg sin lärjunge för en blifvande Krebs Antebarbarus eller Håkan Sjögren och redan i tankarna såg honom bestiga kathedern — ack, med en bättre framgång, än ödet förunnat läraren sjelf!

323 Magister Bang hade blifvit språksammare, gladare, mindre knarrig, mindre bortkommen, och så till sägandes folkat sig betydligt, sedan han fick en så duktig elev. Han tålde tillochmed invändningar af en så ringa varelse, som hans syster, med vilkor att de ej gällde hans förträffliga uppfostringsmethod. Sabina var nog klok att anse denna en smula sned. Hon vågade anmärka, att Beda borde läsa något annat derjemte än grekiska och latin, t. ex. geografi.konsekvensändrat/normaliserat

324 — Han har börjat med Odyssén — var svaret; — der har han geografi. Troja, Ithaka och hela Arkipelagen!

325 — Men jag vill minnas att Troja förstördes för tretusen år sedan, och Beda känner ej hufvudstaden i Frankrike.

326 — Sladder! Sådant känner hvar liten mamsell. Beda skall få läsa Cæsars galliska krig.

327 — Men något historie bör han få lära. Han känner ej skillnaden mellan kineser och engelsmän.

328 — Han har börjat med Livius och skall om ett år få läsa Thucydides. Det är historie som duger. Och dessutom studerar han grekiska mythologin.

329 — Litet arithmetik kunde han väl behöfva. Han kan ej så mycket som två gånger två.

330 — Bah, arithmetik! Hvad har Lidén vunnit med sina ziffror? Jo, förakt för klassiciteten. Beda kan räkna på fingrarna. Så gör Doxa. Dessutom känner han snart hela romerska kalendern och kan säga huru många passus, som gå på ett stadium.

331 — Men han känner ej skillnaden mellan en mil och en verst, en aln och ett skålpund. Bästa Achilles, låt gossen åtminstone lära något nyare språk. Till exempel fransyskan.

332 Magister Achilles tog eld. — Fransyska! — skrek han, — fransyska! Är du förryckt, qvinna? Mentis aliena! Beda skulle förderfva en klassisk grundlighet med att bjäbba moderna språk! Hvad är fransyska annat än en i grunden förderfvad latin, med den vedervärdigaste bismak af galliskt och germaniskt barbari? Hvad har det för en grammatika? Har det en etymologi? Har det en syntax? Och hvilken prosodi! Finns der en pes,konsekvensändrat/normaliserat som ej haltar, en numerus, en takt, som ej raglar drucken på tungans landsväg? Fransyska! Odödlige gudar! Det är ett språk, värdigt sådana skapelsens odjur, sådana det sunda förnuftets anomalier, som du och dina gelikar! Den första, som uppfann fransyskan, var en hetaira, en lupa, en scorta, en scurra, med ett ord sagdt, en qvinna. Men Beda är en karl, följaktligen begåfvad med ett högre judicium — som de på franska vränga till jugement eller slaskvatten — och följaktligen kommer han aldrig per sæcula sæculorum att läsa fransyska.

333 Punctum. Med detta besked fick mamsell Sabina suckande låta sig nöja.

334 Under detta samtal hade Beda ledsnat vid Livius och företagit sig att söka bilderböcker i bibliotheket. Här fann han ett lärdt arbete öfver grekiska mythologin med förklarande plancher och bland dem en, som isynnerhet väckte hans nyfikenhet.

335 — Hvad skall det föreställa? — frågade Beda, pekande på ett förskräckligt menniskohufvud med förstenande ögon och hår af ormar.

336 — Det är Medusas hufvud — svarade fosterfadren, hvars stora lärdom och sextio år icke hindrade honom att rodna vid denna oväntade fråga.

337 — Hvem är Medusa? Och hvarför bär hon ett sådant hår? — fortfor den munvige gossen.

338 — Det är busen, om hvilken det heter noli me tangere! svarade läraren snäft, igenslog boken och ställde den åter på hyllan.

339 Nu fick Beda någonting nytt att tänka på, och det var en förbjuden frukt. Busen, hvad vill det säga? Liksom han vore ett barn, som man kunde skrämma med sådant! Det måste ligga något derunder. Hvem var hon, denna grymma Medusa, hvars bild han ej skulle få vidröra? Hela natten drömde Beda om det fula, afhuggna hufvudet med de stela ögonen och ormarna uti håret. Och nästa förmiddag, när magistern, efter sin vana, gick ut till universitetsbibliotheket, var Bedas första tanke att bemäktiga sig den märkvärdiga boken.

Avsnittet publicerades 16/11 1864:|2|

13. Medusas vålnad.

340 »Tre voro Gorgonerna, draken Phorkys’ och ormen Echidnas döttrar,»konsekvensändrat/normaliserat — hette det uti boken. »konsekvensändrat/normaliseratTvå af dem voro odödliga, nemligen Stheno och Euryale, men en var dödlig och hon hette Medusa. De bodde långt i|3| vester vid Oceanens strand och den eviga nattens gränser. Vidunder voro de, med breda, ohyggliga ansigten, hår af ormar och ormar kring kroppen, stora huggtänder, händer af malm och gyllene vingar. Medusa hade varit den skönaste qvinna på jorden, men förolämpade gudinnan Pallas Athene och blef af henne förvandlad till den fulaste bland dödliga. Men alla, som sågo Medusa, blefvo vid hennes anblick förvandlade till sten.»konsekvensändrat/normaliserat

341 »Engång begärde konung Polydektes en brudskatt af sina män, och alla hämtade gåfvor; endast den fattige Perseus hade intet att gifva. Okonsekvensändrat/normaliserat konung, sade han, jag äger intet annat än ett modigt hjerta och en mäktig arm. Vill du, är jag beredd att använda båda uti din tjenst och förskaffa dig allt hvad ditt hjerta åtrår, vore det ock Medusas hufvud.»konsekvensändrat/normaliserat

342 »Detta behagade konungen, och Perseus drog åstad till sitt vådliga värf. Pluto gaf honom sin hjelm, som gjorde honom osynlig; Hermes gaf honom sina bevingade skor att sväfva i luften, Hefaistos gaf honom en skära af diamant och Pallas Athene en spegelblank sköld af stål. Dessa gåfvor förhjelpte honom först till de gräsliga Grajerna, som hade tillsammans ett öga och en tand; dessa stal Perseus från dem, och för att få sina skatter tillbaka, visade honom Grajerna till Oceanidernas boning. Oceaniderna gåfvo honom en rensel och visade honom vidare fram. Så kom han till Gorgonernas grotta. Der sofvo de tre systrarna, och ormarne sofvo på deras hufvuden. Men Perseus såg dem uti sin blanka sköld och skilde med ett svärdshugg bakom sin rygg Medusas hufvud från hennes kropp och stoppade det osedt uti sin rensel. Af hennes blod uppkommo Afrikas ormar och den bevingade hästen Pegasus, som återförde Perseus till Polydektes, hvilken vid Medusas anblick blef förvandlad till sten. Derefter blef hufvudet fästadt vid Pallas Athenes sköld och förstenar i drabbningen hennes fiender. Samma öde träffade jätten Atlas, som bar himmelen på sina axlar, och ännu i dag hvilar fästet med alla sina stjernor på jättens förstenade skuldra.»

343 Detta var något för Bedas lifliga fantasi. I ögonblicket uppgjorde han en plan att på ett storartadt sätt skrämma Doxa, som dessa dagar visat spår af sitt elaka lynne. Mamsell Sabinas klädning förvandlades hastigt till en antik tunique; ögonbrynen sotades med bränd kork, svarta ringar målades under ögonen, håret uppburrades med hängande grå band och ormhufvuden af snäckor, — med ett ord, den beryktade Gorgonens afbild kopierades så troget som möjligt. Så utrustad, inträdde Beda i magisterns arbetsrum, der Doxa vid denna tid plägade missbruka husbondens frånvaro till en städning i helgedomen.

344 Det dröjde ej heller länge, innan föremålet för denna vådliga tillställning inträdde, beväpnad med sin fruktansvärda dammborste, och mumlade sin vanliga klagovisa öfver »den gamla burken, som strödde snus på mattorna och dragit hop damm ur de hedniska luntorna».konsekvensändrat/normaliserat

345 Knappt kastade Doxa en blick på den rysliga gestalt, som placerat sig i magisterns gungstol, innan hon i inbillningen såg framför sig ett af dessa hedniska troll, som i hennes tanke befolkade bokhyllorna och förr eller senare skulle krypa ur skalet. Med ett förfärans rop kastade hon dammborsten ifrån sig och rusade ut.

346 Men innan Beda hann utföra sin afsigt att förfölja den flyende, och göra segern fullständig, inträdde oväntadt magister Bang sjelf i dörren från salen.

347 Han kom i en mystisk sinnesstämning och ingalunda fallen för skämt. Ett nytt tyskt arbete i tio band om grekiska mythologin hade blifvit införskrifvet till universitetsbibliotheket och i dag utgjort ett föremål för hans synnerliga nyfikenhet. Andra delen, fjerde kapitlet, som afhandlade Gorgonerna, hade ej kunnat undgå hans uppmärksamhet, och hvad fann han? Sin egen ryktbara afhandling, hvilken han länge ansett förlorad för menskligheten, ord för ord aftryckt på flera sidor, men utan att citera författarens namn! Hvem målar vid denna upptäckt hans rättmätiga harm! Ännu en gång var han nesligt bestulen, skändligen plundrad på frukterna af sina mödor! Och icke nog dermed. I en not, pagina 54, nederst på sidan, hade den lärde tjufven förbättrat sin stöld med en mycket tillökt romantisk berättelse om Minusa — den olyckliga Minusa! — som skulle ha varit en lindanserska och förryckt en okunnig — märk, okunnig! — författare vid »ett nordiskt universitet».konsekvensändrat/normaliserat

348 Detta nödgades magister Bang läsa med egna ögon, och läsa det i ett arbete, hvilket som bäst gjorde sin rund i den lärda verlden. Efter trettio år uppstod hans enda ungdomsförseelse åter ur glömskans graf och öfverhöljde honom med blygd. Att man stulit hans tankar, det var nedrigt, det var mer än en stöld af silfver och guld! Men att ännu dertill likasom fästa vid hans minne en skylt, på hvilken stod skrifvet okunnig narr, — det var mer än en svag dödlig kunde med lugn fördraga. Okunnig! Man kunde gerna kalla honom renegat, lycksökare, stupidobex eller hvadsom helst annat, det hade föga bekymrat honom; men okunnig! — det var det värsta, det oförtjentaste skymford någon menniska kunnat säga om magister Achilles Bang och det förtröt honom, det skulle blifva en spik i hans likkista!

349 Med dessa känslor af en rättmätig förbittring lemnade den förolämpade lärde bibliotheket förr än han ämnat, och med samma känslor, endast ännu mera uppkokta under vägen, inträdde han i sitt arbetsrum. Då ser han i sin gungstol Medusa sjelf!

350 Om en orm bitit honom i hälen, eller — hvad som var detsamma — om en ny recensent mördat hans rykte, hade magister Bang ej kunnat skygga häftigare till, än vid denna oförmodade syn. Han tog ett steg tillbaka, blek som en skugga, och förmådde endast framstamma: abi, male spiritus! Abi in gehennam!

351 Hade Beda haft minsta aning om rätta beskaffenheten af det intryck han gjorde på sin häpne fosterfader, så hade komedin funnit sin naturliga upplösning, och allt hade kanhända åter varit godt. Men långt ifrån att misstänka det fatala inflytande Medusas hufvud utöfvat på magister Bangs hela lefnadsbana, fann sig Beda högeligen stolt öfver sitt lyckade skämt och hade icke lust att göra sin sak till hälften. I sin inbillning var han nu förvandlad till Perseus, steg fram med gravitetiska steg, förbättrade sitt grymma utseende med den bästa grimas af en hjelte han kunde åstadkomma och deklamerade med Persei ord uti boken:

352 »O konung, jag äger intet annat än ett modigt hjerta och en mäktig arm. Vill du, är jag beredd att använda båda uti din tjenst och förskaffa dig allt hvad dit hjerta åtrår, vore det ock Medusas hufvud!»

353 Det fanns väl få fredligare menniskor än magister Achilles Bang, men äfven den fredligaste kan någongång råka ut för en krigisk sinnesstämning, och så hände det nu den olycklige forskaren i Gorgonernas hemligheter. Allt hvad han lidit för detta vidunder, all hans smälek i förra tider och all hans skymf i den nye plundrarens bokoriginal: bol, kom med ens för honom och bragte honom ur all besinning. Han fattade sin gamla trogna käpp, som han ställt ifrån sig vid dörren, lyftade den som konung Polydektes spira — eller rättare som hjelten Persei svärd — i höjden och lät rapp efter rapp hagla ned öfver den stackars improviserade Medusas skuldror.

354 Den öfverraskade gossens första rörelse var att fly och söka en tillflykt i den trygga hamnen af sin fostermoders sköte. Olyckligtvis kom han ihåg att hon icke var hemma. I nästa sekund sadlade Bedas tankar om, och harmen öfver hvad han ansåg för en uppenbar oförrätt förvandlade hans rädsla till trots.

355 — Slå mig icke! — ropade han. — Jag har intet ondt gjort.

356 — Jag skall lära dig mythologiam! — svarade magistern och fortfor utan besinning att bruka sitt vapen.

357 — Magistern är icke min far. Magistern har ingen rätt att slå mig! — genmälde gossen med glödande kinder, i det han mottog agan, utan att gå ur fläcken.

358 — Paterna auctoritate! Med faders myndighet! — svarade den förolämpade fosterfadren och fortfor såsom han börjat.

359 — Slår magistern engång till, så rymmer jag bort och kommer aldrig tillbaka! — utropade Beda.

360 — Quousque tandem, Catilina! — citerade magistern, än mera uppretad, och lät denna citation ur Ciceros berömdaste tal åtföljas af lika handgripliga noter ad usum Delphini, som hans föregående admonition.

361 Men nu afvaktade Beda icke fortsättningen, utan flög som en rakett ut genom dörren, qvarlemnande sin förbittrade mentor i ett tillstånd af vrede och trötthet, med värkande armar efter den ovanliga ansträngningen både till kropp och själ.

362 En stund derefter kom Sabina hem och fann sin bror handfallen i gungstolen, likasom Grajerna, när de mist sitt öga och sin tand. — Hur är det med dig? — frågade hon.

363 — Dumt — var svaret. Och när magistern svarade: dumt! var detta det värsta han visste.

364 — Hvad har händt?

365 — Qvinna — suckade den olycklige lärde — ditt kön är födt till menniskors olycka. Stheno, Euryale, Medusa, alla voro de systrar af samma drakes slägt. Gorgonerna ha förhexat mig: hvem skulle tro att deras makt sträcker sig ända till våra dagar!

366 — Men jag förstår ej ...

367 — Jag har gifvit gossen Beda en admonition, och gossen är borta.

368 — Borta? — skrek mamsell Sabina och slog ihop sina händer.

Avsnittet publicerades 18/11 1864:|2|

14. En upptäckt.

369 — Han kommer nog tillbaka, — försäkrade magistern, som kände sig mera förlägen öfver sin hetta, än han sjelf ville tillstå; — han kommer nog tillbaka, när han blir hungrig.

370 — Gud gifve det vore så väl! suckade Sabina. — Annars fruktar jag att du gjort mera illa, än du sjelf kan föreställa dig.

371 —konsekvensändrat/normaliserat Qvinna, du sladdrar som du har förstånd. Hur har du uppfostrat gossen Beda? Hur har du lärt honom lyda? Har han icke det ena dumma upptåget för sig efter det andra? Förbjöd jag honom icke i går att vidröra mina böcker? Och i dag har han studerat dem så noga uti min frånvaro, att han, liksom getingen, sugit galla ur honung, bilem e melle. Derföre har han fått en tillbörlig aga.

372 — Jag vet ej hvad Beda förbrutit — svarade systern, ej utan en skymt af opposition — men har han funnit något ondt i böckerna, så är felet deras och icke hans. Hur skall ett barn om elfva år förstå att skilja ond läsning från god?

373 — Så talar alltid okunnigheten — genmälde brodren i undervisande ton. — Eller vill du anklaga solen för det att en narr förgapar sig i henne, tills han mister sin syn? Gossen Beda skall en dag blifva man; det är derföre ganska onödigt att du befattar dig med hans ingenium, hans naturliga förstånd, som du ej kan bedöma. Jag har lust att sätta honom uti lyceum.

374 — I lyceum! — utropade Sabina förskräckt. — Nej, det går aldrig i verlden an!

375 — Vete gudarna att jag ej gerna gör det, så anstucket som lyceum är af den moderna lösligheten och de såkallade realstudierna: luxu et peregrinis infectum moribus, som Curtius uttrycker sig. Men jag skall tala vid Backman, att gossen åtminstone går helskinnad från franskan. Jag blir för gammal att styra väderflöjlar.

376 — Ack, Achilles, om jag vågade yppa något för dig! Men du är till den grad orimlig i dina fördomar ...

377 — Jag? Tar du mig för en qvinna? — skämtade magistern, hvilket ej ofta hände.

378 — Nej, tyvärr. Du tillhör så fullkomligt ditt kön, att ... Men här ha vi Doxa. Det ser ut att bli oväder.

379 Doxa seglade verkligen in med bottenrefvade märssegel, som en sjöman skulle uttrycka sig, det vill säga kryssande uti svår tjocka och sjögång.

380 — Hvar är Beda? — frågade hon.

381 — Beda gick ut och kommer snart tillbaka — svarade mamsell Sabina så lugnt som möjligt.

382 — Jag frågar hvad ni gjort af Beda! — upprepade den gamla qvinnan med en åskdiger uppsyn, i det hon ställde sig i vägen för magistern, som försökte att med bibehållen krigsära retirera ur striden. — Får jag något svar, eller hvad?

383 — Kära Doxa ....

384 — Doxa och Doxa, det är nu icke fråga om mig, utan om barnet. För en stund sedan satt ett spökelse i magisterns rum. Ja, icke är det värdt att han glor på mig: jag säger att ett af de hedniska otygen krupit ut ur böckerna och satt lifslefvande i gungstolen. Jag har alltid sagt att det så skulle gå. Och nu är barnet sin kos. Lovisa i köket har sett någonting ränna ut genom porten. Hvar är Beda?

385 — Men var då förnuftig! Beda har sina underliga infall ibland. Nu har han sprungit ut: vi skola skicka någon att söka honom.

386 — Honom? Nå, gerna för mig, ljug på bara! Men söka honom? Ja, hos komedianterne får ni söka honom, och vi få se hur det lyckas. Liksom det vore första gången man hört att barn blifvit bortröfvade! Himmelens väder! Hvad menar ni jag skall svara hans mor, när hon begär tillbaka sitt barn?

387 — Min gissning slår in — sade Sabina, fixerande den ursinniga qvinnan. — Jag har alltid trott att du, Doxa, vet mera än vi om barnets föräldrar.

388 — Mamsell går i sömnen. Har jag sagt att jag vet något om barnets föräldrar? Dumt prat! Skaffa barnet tillbaka, han der, som ser så gudsnådeligt enfaldig ut med hela sitt lärdomskram! Han måste veta hvar barnet är, efter hans hedniska spökelser farit af med det.

389 — Om du ej vore så alldeles ifrån vettet, menniska, skulle jag berätta dig något — sade magistern, i det han förgäfves sökte att komma undan.

390 — Så berätta då! Hvad är det för slag?

391 — Jo, Tertullianus omtalar en legend, som icke står uti Mose böcker. När Gud Fader skapat mannen och såg att allt var godt, förtröt det djefvulen, och för att göra allt ondt igen, påfann han det genaste medlet och skapade qvinnan!

392 Med dessa ord lyckades den hårdt ansatte qvinnohataren att retirera in i sitt rum och slå dörren i lås. Doxa svarade icke, men styrde sin kosa på ett så hotande sätt mot samma dörr, att Sabina fattade mod och tog henne i armen. — Hör mig! — sade hon. — För Bedas egen skull är det din pligt att säga hvad du vet om hans mor.

393 — Pligt? — sade Doxa och spände sina ögon som ett par hästskor i frågerskan.

394 — Ja, din pligt. Barnet står ensamt i verlden och har ingen att trygga sig till, utom oss. Vi kunna falla undan, eller ock kan Beda komma på villovägar, när han ej äger någon annan än oss tre gamla. Han behöfver ett starkare stöd, och det kan du gifva honom. Tillstå, att det var du, som förde barnet till oss, ehuru du ställde dig ogin i början.

395 — Jag vet ingenting — genmälde Doxa fnurrigt, men icke mer i samma tvärsäkra ton som förut.

396 — Du vet, — fortfor Sabina, utan att låta afskräcka sig. — Man säger att du är hård och elak: men under ett skrofligt skal slår stundom ett mjukt hjerta. Jag har sett hur du älskat vårt barn, — ja, vårt barn Doxa! — hur du vakat, när Beda var sjuk, huru tåligt du uthärdat alla nycker, huru förvandlad du blifvit, alltsedan isbarken omkring din själ töade upp i kärlek. Du måste hafva en särskild orsak, hvarför du älskar detta barn.

397 — Jag? ...konsekvensändrat/normaliserat Mamsell pratar!

398 — Du kan ej bedraga mig. Du känner barnets mor; du tillstod det sjelf. Det är tid att Beda vet hvem han har att tacka för lifvet. Det är kanske det enda medlet att återfå honom och att binda honom hos oss.

399 — Tror mamsell det?

400 — Jag är öfvertygad derom.

401 — Det får väl ej hjelpa då, fast jag lofvat att tiga — yttrade Doxa efter en stunds betänkande. Ovädret höll på att upplösas i duggregn.

402 — En mor skall förlåta dig, när du bryter din tystnad för hennes barns väl.

403 — Kanhända. Kanhända icke. Men det må vara. Har mamsell aldrig märkt något i barnets drag ... en likhet med någon?

404 — Låt mig se ... du har rätt. Ofta när Beda suttit i sina drömmar vid klaveret, har jag kommit att tänka på ...

405 — Fröken Mina, var det icke så? Hon som magistern är så skräckeligt ond på, sägs det, fastän jag aldrig kunnat begripa den konkarongen från början.

406 — Just hon. Milde himmel! Och hon skulle vara ...

407 — Barnets mor.

408 — Om min bror kunnat ana någonting sådant! För allt i verlden, tala sakta, att han icke kan höra oss!

409 — Det qvittar mig lika; jag tänker att jag tigit tillräckligt, för att engång tala som jag har näbb till. Mamsell kan väl begripa, att hela krånglet är som det är för magisterns orimlighets skull.

410 — Men hur är det möjligt? Kusin Mina var längesedan gift och bortflyttad till Ryssland. Sedan många år visste vi ej, om hon var lefvande eller död.

411 — Hon lefde, var säker på det, och hennes man var en förnäm officer. De voro rika och präktiga, ända tilldess att der blef något oväsende i ett land som heter Polynesien, eller något dylikt.

412 — Revolutionen i Polen!

413 — Polen eller Polynesien, det kan vara detsamma, jag är ej skyldig att ha reda på alla hedningar. Nog af, de måste ha haft en trasa i byket, ty en vacker qväll — det var på våren för tio år sedan — kommer en främmande fru till mig uti köket och frågar om jag känner igen henne. Jag har Gudskelof ögon i hufvudet, men jag fick titta henne under|3| hatten en smula, innan jag svarade: hvad i verldens tider, jag tror det är fröken Mina! — Jo men, sade hon, men tig dermed, om mitt lif är dig kärt! Min man är fånge på Långörn, och nu har jag kommit hundra mil för att göra honom fri. Jag har tingat en estländsk smuglare; i natt skola vi rymma, sade hon.

414 — Vänta ... jag påminner mig, att doktor Lidén nämnde, dagen derpå, om en fånge, som kommit på flykten ...

415 — Angår det mig? Jag vill ej ha med polisen att göra ... Det är en liten båt, sade hon vidare, vi gå alla möjliga faror till möte, och om vi ej drunkna, så kunna vi lätt bli gripna på flykten. Derföre måste jag skilja mig från mitt yngsta barn ...

416 — Stackars mor!

417 — Så tyckte jag med. Nu tog hon någonting fram under sin vida kappa, och det var barnungen. Ser du, sade hon, jag har ingen huld eller skyld, jag känner ej en kristen själ uti Helsingfors, annan än er.original: , Till magistern kan jag ej vända mig, jag har varit en oskyldig orsak att han lidit många bekymmer, och jag vet ej hvad Sabina tänker om mig. Men du, Doxa, sade hon, har varit min sköterska, när jag var liten; till dig ensam vågar jag lemna mitt barn. Jag anförtror det åt Bangs, de äro redliga menniskor, men låt dem ej veta att det är mitt barn. Gud löne eder; ersättning kan jag ej gifva nu; af allt vårt guld äger jag knappt så mycket qvar, att vi kunna fly till främmande land. Men komma vi någonsin i tillfälle att ersätta eder möda, så vet, att ni ej haft med otacksamma att göra. Farväl! Min fånge räknar minuterna, och jag måste bort. — Dervid kysste hon barnet och gret en vers, det förstås. Med detsamma var hon sin kos, och der stod jag med ungen i famnen. Hvad skulle jag göra? Jag lade kräket derinne på soffan och låtsade intet veta af hela spektaklet.

418 — Nämnde hon ej, om hon tänkte komma tillbaka?

419 — Intet Guds skapade grand. Jag tänker att den som rymt ifrån Långörn, den aktar sig nog att dricka brunn i Helsingfors.

420 — Du har rätt — sade Sabina med en suck. Således känna vi modren; nu gäller det att få barnet tillbaka. Du, Lovisa och jag skola alla gå ut att söka ...

421 — Kantänka ett sådant rej rej! Lovisa är ett blindstyre, som ej ser gröten i grytan, och hvad skulle det tjena till att mamsell ränner kring gatorna? Det förstår jag mig bättre på; jag har sulor af näfver, försvarliga naglar och mun på skaft. Gud nåde komedianterna, om de få att göra med mig!

422 Med dessa ord begaf sig Doxa på upptäcktsresor, fast besluten att vända upp och ned på den finska hufvudstaden, för att återfinna sin förlorade skatt. Sabina blef hemma, ensam med sina sorger, som hon var van, och med tanken på det sällsama öde, som åter korsat hennes brors bana med urbilden till hans »Minusa».konsekvensändrat/normaliserat Men instängd i sitt rum satt magister Achilles Bang, knottrig och ofredlig, missnöjd med hela verlden och missnöjd med sig sjelf, fast han ej tillstod det för sitt eget samvete. Den fatala boken om grekiska mythologin gömde han djupt under en hög af förlegade disputationer. Han tålde ej mera se dess permar engång.

Avsnittet publicerades 19/11 1864:|2|

15. En ny och en gammal bekantskap.

423 Vid en liten förtjusande insjö tre eller fyra mil från Helsingfors låg en egendom, som kallades Grufvan, emedan der fanns ett fordom brutet, men längesedan igenlagdt kopparmalmsstreck. Den nyckfulla naturen hade här vid stranden af bördiga åkerfält placerat en icke hög, men brant bergås, bevuxen med tät granskog, hvars åldriga stammar vittnade att vedspekulationen och tegelbrännerierna ännu icke hunnit ödelägga denna trakt, som så många andra af Helsingfors omgifningar. Man visste icke rätt, om man borde kalla detta ställe gladt eller dystert. Granarnas mörka skuggor bildade en sällsam kontrast mot det annars leende landskapet och nästan bortskymde en prydlig karaktersbyggnad af sten, som med tvenne våningar skådade ned från höjden öfver åkerfälten och sjön.

424 I denna boning lefde en man, som skådat många brokiga öden och som för lären icke är alldeles obekant, nemligenkonsekvensändrat/normaliserat den andre af magister Bangs ungdomsvänner, ryttmästaren Leon Lavalle. Härstammande från en af de många franska emigrantfamiljer, som under Gustaf III:s tid sökt i norden en fristad undan revolutionens stormar, hade Lavalles fader — han hette ursprungligen De Lavalle — med återstoden af en fordom stor förmögenhet köpt en egendom i Nyland och lät sonen studera vid Åbo universitet, der denne tog graden på samma gång som Lidén och Bang. Men det lifliga franska lynnet trifdes icke länge vid studierna. Leon Lavalle reste efter promotionen utrikes och blef så länge borta, att han nästan var glömd, när han återvände. Fadren var längesedan död, och Grufvan hade kommit i andra händer, när Lavalle en vacker dag infann sig, för att återbörda sitt fädernegods. Hvar han uppehållit sig hela den långa tiden, visste ingen med säkerhet säga. Man visste blott att han i fransk krigstjenst avancerat till ryttmästare, att han tjenat under Napoleon och derefter i Spanien, samt slutligen blifvit sårad i grekiska frihetskriget. Denna blessyr, som kommit hans högra arm att styfna, hade tvungit honom att säga farväl åt vapnens ridderliga yrke. Han återvände till sitt barndomshem med en pension af franska regeringen, hederslegionen på sitt bröst, minnen i sitt hjerta, gamla ärr och en ung hustru.

425 Leon Lavalle var nu omkring 60 år gammal, lång, mörklätt, solbrynt, af ett ädelt utseende och fin verldsbildning, men sluten som en bok, hvars permar äro förseglade för mängdens ögon. Hans fru, fransyska af fattig adel och uppfostrad i ett kloster, var ännu icke fyllda 30 år, liflig, intelligent, full af behag och qvickhet, när hennes naturliga lynne fick luft, men deremellan samma slutna bok, som hennes man, ehuru broderad på permarna. Båda voro katholiker.

426 Der hvilade ett mörkt moln öfver dessa två makars äktenskapliga lycka. Grufvans granar kastade sin skugga ända in i deras husliga lif.

427 Hvarifrån denna skugga kom, det visste man likaså litet som deras föregående öden. Det gick ett tal om dem, att de kallade hvarandra herr och madame och sågo hvarandra blott på vissa högtidsdagar, ty herr Lavalle bodde i nedra och fru Lavalle uti öfra våningen. Söndringen tycktes vara äldre, än deras ankomst till Finland, ty så hade de lefvat alltifrån den dag de anlände till Grufvan. För öfrigt ansågos båda som älskvärda menniskor, tjenstaktiga mot sina grannar, utan att inleda något närmare umgänge, goda mot sitt folk och i hög grad välgörande emot ortens fattiga.

428 Ryttmästaren Lavalle brukade en gång om året besöka sin gamle vän Bang och hade tillochmed knutit en vänskap med lilla Beda, åt hvilken han medförde äpplen och nötter. Deremellan visade han sig sällan i staden; hans fru aldrig. Och magister Bang med sin syster inbjödos likaledes en gång om året till Grufvan. Detta var deras umgänge. De två promotionskamraterne hade gått alltför olika banor i lifvet för att mera förstå hvarandra, men båda dröjde gerna vid deras ungdomsminnen. Så starkt var detta band, att det öfverlefde tider och öden, senare minnen, senare öfvertygelser, personliga motsatser och klyftan af ett halft lifs skilsmessa.

429 Doktor Lidén hade äfven åberopat det gamla vänskapsbandet. Förbindelsen erkändes, men bandet var brustet. Herrarne träffades stundom, artigt, men kallt, och Lidén bedrog sig i sin förmodan att kallas till Grufvans läkare. Ryttmästaren brukade hvarken läkare eller medicin, och med detsamma var tillfället afskuret att intränga uti familjens hemligheter, hvilka retade doktor Lidéns nyfikenhet ungefär som en förut okänd sjukdom, der vetenskapen är osäker om diagnosen.

430 Så stodo sakerna, när en händelse inträffade, hvilken förde ryttmästaren Lavalle i närmare samband med denna berättelse.

431 Vid samma sjö, som vattnade Grufvans berg, men på motsatta stranden, stod en vacker eftermiddag på hösten en person af tvetydigt utseende och metade mört med ref af hvit tråd och knappnålskrok. Hans luggslitna sommarrock, hans fordom gula vest, hans mössa som skådat bättre dagar, hans högt uppdragna sparkragar och ett par galoscher på fötterna, men utan stöflar och strumpor, allt utvisade en man, som ville bibehålla rangen af herre, ehuru råd och omständigheter lade vissa hinder i vägen. Fick man gissa af några hopvikta papper, som framstucko ur ena fickan, medan den andras något bugtiga form lät misstänka tillvaron af en flaska derinnanför, så var mannen en af dessa skeppsbrutna på lifvets haf, hvilka icke sällan träffas på landsbygden under allehanda namn och yrken, midtemellan herre och rakudant, midtemellan ärans trappa och föraktets källarelucka, sväfvande utan varaktig stad mellan himmel och jord, — om nemligen sällheten antages vara bosatt i flaskan och jordens elände anses representeradt af morgonen efter ruset.

432 Gissningen var icke alldeles ogrundad, ty hvarje gång mannen uppdrog en sprattlande mört, som han omsorgsfullt invecklade i papper och stoppade uti bakfickan af rocken, underlät han icke att ur den sortens resétui, som jägare och fiskare kalla en »Simon», taga sig »en på fisken», likasom för att icke försumma en hederspligt. Drog det likväl för länge på tiden emellan nappen, såg man honom ånyo betänksamt framtaga flaskan och föra henne till munnen med en betydelsefull blick utåt sjön, liksom ville han på detta sätt inbjuda vattnets motsträfvige invånare att göra deras skyldighet, när han redan på förhand gjort sin.

|3|

433 Besagde Simon var dock tyvärr ej lika outtömlig som sjön, och när manövern förnyats omkring ett dussin gånger med eller utan mörtar, sågs mannen vända Simons mynning mot nageln och melankoliskt upprepa en välbekant fras, hvars klassiska latin sjelfva magister Bang ej kunnat draga i tvifvel, nemligen: ne gutta supersit!

434 — Det är märkvärdigt hvad sjöluften suger! — sade han till sig sjelf. — Jag undrar hvar jag skall steka mina mörtar i qväll, — fortfor han efter en stund och upplindade sitt metspö lika lugn, som fordom Movitz räddade sin basfiol ur »den usla kojan» med de spräckta rutorna.

435 — Jag kan gå öfver skogen till mjölnaren; får man ej en sup på kredit, så får man svagdricka för intet, — tillade han och började sin vandring, medan skymningen redan började breda sitt flor öfver nejden.

436 Han hade ej hunnit långt på den smala gångstigen, innan han stötte mot ett föremål, som skymdes af en buskes löf, och när han böjde undan grenarna, såg han en späd gosse, sofvande uti gräset.

437 Sam Simson — ty vi kunna gerna anförtro hans namn åt läsarens tystlåtenhet — Sam Simson var, som hela verlden visste, en slarf, men äfven, som de flesta slarfvar, besvärad af ett medlidsamt hjerta. — Pojksnyffeln har somnat, medan han plockade lingon i skogen, — tänkte Sam vid sig sjelf. — Sofver han här till i morgon, lär söta mor få bestyr med hans snufva. Upp och refva, krabat! — skrek han pilten i örat och ruskade honom i tröjan. — Du har fällt gardinerna en smula bittida för sängkammarfönstren!

438 Gossen vaknade förvirrad och betraktade Sams mindre inbjudande person med oförställd häpnad.

439 — Se så, palta dig hem! Eller vill du följa med mig? — frågade Sam.

440 — Jag är så trött ... Jag har gått flera mil ... Jag har gått vilse i skogen! — klagade gossen, som tycktes småningom lugna sig efter sin första fruktan att hafva fallit i röfvarehänder, hvartill Sams person ingifvit honom ganska naturliga misstankar.

441 — Flera mil? Då gratulerar jag dig till en risbastu af mamma. Eller som vi studenter brukade säga: gratulabundus sum. Hvart skulle min herre egentligen styra kosan?

442 — Till ryttmästarn Lavalle.

443 — Åhå; dit ha vi öfver en fjerdedels mil. Men det är detsamma. Mjölnaren är en gnidare, som ej förstår umgås med personer af bildning. Jag kan så gerna sofva på Grufvan i natt: kanhända bjuder man bättre folk qvällsvard med nödiga tillbehör. Se så, langa hit din lilla figur!

444 — Jag orkar ej gå.

445 — Langa dig hit, säger jag. Klif på min rygg!

446 Gossen lät ej säga sig detta flera gånger. Innan kort marscherade Sam Simson muntert genom skogen, stundom smågnolande, stundom räknande stegens takt på diverse språk. Hic hæc! Hic hæc! — räknade han.

447 — Hoc — kompletterade hans börda på nacken.

448 — Hvad tusan! Kan du latin?

449 — Litet — svarade gossen.

450 — Det var präktigt. Nå, deklinera Mensa!

451 Gossen gjorde det, utan att klicka.

452 — Se på den! — sade Sam. — När allt går omkring, är han lärdare än jag sjelf. Hör på, knyffel, hvad du må heta: låt oss dricka brorskål i tankarna, så få vi något varmt i oss uti aftonkylan. Nittinie och ett halft! Du har lof att kalla mig farbror.

Avsnittet publicerades 22/11 1864:|2|

16. Madame Lavalle.

453 — Nu mogna drufvorna i vingården vid klostret. Nu gå systrarna i klosterträdgården för att uppsamla i sina förkläden de gula orangerna. Nu klättra trädgårdsmästarens barn på muren, för att med deras små händer plocka fikonen ifrån träden. Ack, denna mur, som skymde vår trädgård och våra fönster i klostret, huru ofta har jag ej klättrat som barn deruppe och sönderrifvit min klädning på törnbuskarna, för att skåda ut i den vida, okända verlden! Hvilken herrlig utsigt! Nedanför mina fötter flöt den täcka Durance, som snart skulle blanda sina lugna böljor med den mäktiga, skummande, grumliga Rhôkonsekvensändrat/normaliseratne. Till venster det gamla, kära Avignon med sina forntida hus, sina glänsande kupoler och sina trettio tornspiror. Till höger om vinbergen den åldriga kyrkan i Saint Rémy. Och framför mig, så långt ögat såg, hvetefelt och olivskogar, byar och trädgårdar, grönska, fruktbarhet och längst borta vid horizonten de savoyiska Alpernas spetsar, förgyllda af aftonsolen ...

454 — Hvad denna luft var ljum! Hvad denna himmel var djupt blå! Hvad denna grönska var saftig! Hur bjerta stego ej alla föremål fram mot denna varma fond! Ack, der var färg, skönhet och lif ... Men här är så kallt, här är så blekt, här är så dödt! Hvad denna himmel är grå! Hvad dessa berg äro ödsliga! Hvad dessa skogar äro dystra! Och sjelfva den vackra sjön här nedanför, gode Gud, hvarför skall också den vara så liflöst tom och så isandekall ...

455 Dessa den ensliga längtans suckar banade sig väg ur en ung qvinnas bröst, der hon satt vid det öppna fönstret i öfra våningen af Grufvans boningshus och såg ut i Septemberqvällen. Hon hviskade sin gömda klagan åt vinden, som svag, men kylig gungade i granarnas grenar och drog just nu från nordnordost emot sydsydvest. På sin väg öfver den böljande Östersjön skulle han kanske vexa till en hvinande storm och häfva skummet mot Pommerns kuster. Derefter skulle han uppröra moln af damm på Tysklands slätter, susa fram öfver Rhen, bräcka sina vingar mot Berner Alperna och Jurabergen samt slutligen, trött af den långa färden från Maanselkäs öde fjällar, gå till hvila i vingårdarna vid det täcka Avignon ... Suck från den kalla norden, andedrägt af frost som ljummas på vägen, skall du mera förstås, när du hamnar i söderns gårdar? Vet någon der, att du medför en helsning till kära barndomsnejder?

456 Det var madame Lavalle, som bortlagt sitt arbete och nu satt tankfull vid fönstret. Arma qvinna, der syntes spår af tårar under hennes långa, mörka ögonhår! Hon kände sig så ensam i denna kulna nord. Och hvarföre ensam, när hon hade en make? Ja, hvarföre? Hon var den klara, älskvärda Durance, som sökte hafvet, men mötte under vägen den starka, svallande, grumliga Rhone och tvangs att förena sin bölja med hans, tvangs att försvinna okänd i den mäktiges famn.

457 Hvad kunna vi säga mera om madame Lavalle? Var hon skön? Nej. Var hon ful? Nej. Var hon intagande? Mycket.

458 Hon hade gjort en omsorgsfull toilett, så ensam hon var. Hon gjorde det alla dagar; hennes kammarjungfru hade ej annat att göra. Det var vana och kanske behof. Hon prydde sig för två kanariefåglar, som qvittrade i en hög, skön bur ej långt ifrån fönstret. Utom sina domestiker såg hon sällan någon annan lefvande varelse.

459 De fyra rum hon ensam bebodde voro möblerade med en elegans, som närmade sig till lyx. Allt var af dyrbara trädslag och utsökt arbete; sidengardiner, sköna mattor, stora trymåer och framför den största en herrlig staty af den heliga jungfrun i marmor, så sinnrikt ställd, att ingen kunde spegla sig i trymån, utan att tillika se bakom sig denna på engång stränga och hulda bild. Ett väl valdt bibliothek lät ana, att invånarinnan i denna vackra boning sysselsatte sig med allvarligare ämnen, än blott toiletten. Man såg der Chateaubriands, Lamartines och George Sands arbeten bredvid Thiers’ historia och Guizots bok om den moderna civilisationen. Victor Hugos Feuilles d’automne lågo uppslagna på sybordet.

460 Bredvid henne på fönstret låg en persika, nyss uppsänd från Grufvans orangeri, och bredvid persikan en fint arbetad fruktknif med skaft af perlemor. Ett par gånger hade madame Lavalle fattat knifven, men åter lagt den ifrån sig. Hon kände en större njutning af att betrakta den sydländska frukten och inandas dess fina ånga, än om hon sönderskurit den för att njuta dess läckra innehåll.

461 Åter såg hon ut öfver nejden och sjön. Höstens första vemodiga färgprakt begynte redan att färga björkarnas blad gula och rönnarnas röda. En vingad skara af flyttande änder tågade bort under de drifvande molnen. Nere vid stranden sysslade folket med att lägga lin och hampa i röta. Borta på sjön inväntade en båt med ljustrare mörkrets inbrott. Allt var så höstlikt; allt förekom den lifliga sydländskan som en ödemark utaf saknad.

462 — O, detta land, detta land — hviskade hon ånyo — hvad det är fattigt, hvad det är kallt! Man sade mig att det hade en obeskriflig vår: jag såg ej annat än is. Man försäkrade mig att dess sommar kunde vara så varm som söderns: jag öppnade mina fönster, bjöd myggorna vara välkomna och — frös. Man prisade dess åkerbär och dess hjortron, granarnas skuggor och talltrastens melodiska slag i nattens tystnad: jag förstod det icke. Man sade mig slutligen, att ingenting kunde jemföras med sommarnätternas odödliga sol: det är möjligt, men jag längtade efter mörkret, jag kunde ej sofva ... Det finns likväl de, som kalla också detta land skönt!

463 Och härvid framtog hon Runebergs dikter, som hennes man engång sändt henne för att hon af dem skulle lära sig känna och älska svenska språket, uppslog likgiltigt ett blad och läste:

konsekvensändrat/normaliseratOm nordens skönhet var dess sång,

Hur glad dess himmel är,

Hur dagen glömmer, natten lång,

Att gå till hvila der!konsekvensändrat/normaliserat

465 — Nej — sade hon och tillslöt boken — jag förstår|3| det icke, det klingar för mina öron som ett rassel af isstycken. Men detta?

466 Och nu uppslog hon Feuilles d’automne:

konsekvensändrat/normaliseratPartout, où le couchant grandit l’ombre des chênes,

Partout, où les coteaux croisent leurs molles chaînes

Partout, où sont des champs, des moissons, des cités,

Partout, où pend un fruit à la branche épuisée,

Partout, où l’oiseau boit des gouttes de rosée,

Allez, voyez, chantez!konsekvensändrat/normaliserat

468 — Detta förstår jag! — utropade glad den hänryckta läsarinnan och smekte i sin förtjusning permarna af den glödande skaldens verk.

469 I detta ögonblick inträdde kammarjungfrun och anmälde herr Lavalle.

470 Den unga frun bleknade. Hennes man besökte henne aldrig utan anledning, och hon fruktade dessa anledningar.

471 — Bed monsieur Lavalle vara välkommen — sade hon dröjande, i det hon ordnade vecken på sin sidenklädning och spetshufvan på sitt vackra hår.

472 Ryttmästaren inträdde. Han helsade, lugnt, artigt, ej kallt, ej varmt, och frågade huru madame befann sig.

473 — Icke väl, — var det skygga svaret.

474 Utan att fästa någon uppmärksamhet dervid, framtog ryttmästaren ett litet försegladt bref på rosenpapper och räckte det åt sin maka. — Det är det femtonde — sade han.

475 — Jag vill ej se det! — utbrast madame Lavalle häftigt. — Hvad angå mig dessa bref, hvarmed man ej upphör att förfölja mig? Och när skall ni, min herre, sluta att förödmjuka den, hvilken ni hellre borde beskydda?

476 — Om de angå er, madame, känner ni bättre än jag; ni vet att jag ständigt lemnat er brefven obrutna. Men adressen är till er, under franska konsulns kuvert. Och när en älskare skrifver till en gift hustru, är det billigt att mannen lemnar fram brefvet.

477 — Ah, min herre, ni vet ganska väl att jag aldrig läst, än mindre besvarat dessa bref. Har jag engång varit nog svag att visa medlidande — ingenting mer! — med en olycklig passion, så har jag i åtta långa år fått plikta derför. Det är icke rätt, det är icke ädelt af er att så grymt förolämpa en värnlös qvinna utan vänner och utan fädernesland!

478 Och den stackars unga frun brast i tårar. Men ryttmästaren förblef kall.

479 — Madame — sade han — jag beklagar att edra tårar ännu ej äro bevis. Den dag ni kan öfvertyga mig, skall jag, långt mera än ni, anse för den lyckligaste i min lefnad. Ni vill då ej mottaga brefvet.

480 — Nej.

481 — Då har er korrespondent åter förlorat papper och porto. — Med dessa ord tände ryttmästaren en vaxstapel, och betraktade med ett svagt smålöje huru det fina papperet förtärdes af lågorna.

482 — Armide — fortfor han nu i en vänligare, nästan deltagande ton — ni anser mig grym, och likväl har jag lidit mer än ni, för att icke lemna ert rykte till pris åt verldens elakhet. Vore ni man, skulle ni handlat som jag. Det är sannt: jag hade kunnat finna ett enklare medel — t. ex. att döda den unge mannen. Tro mig, jag har sällan mottagit ett nytt bref från honom till er utan en stark frestelse att stiga i första ångbåt, resa till Paris och göra ett slut på det der. Lyckligtvis har jag erinrat mig, att vår skymf derigenom blfeve en visa på torgen. Jag har skonat er, i hopp att en dag kunna återskänka er mitt förtroende: derföre lefver han än!

483 Madame Lavalle gömde hufvudet i sina händer och svarade icke. Hennes man tog sin hatt för att gå.

484 — Förlåt — tillade han — jag hade så när glömt att jag står i en skuld till er. Ni lofvade mig att ej på ett år skrifva till Frankrike. Och ni har hållit ert löfte?

485 — Ja, min herre. Bättre än ni förtjent.

486 — I utbyte lofvade jag att bevilja er en bön. Hvad önskar ni? Befall öfver allt som ej rör det enda jag måste neka er!

487 Jag har intet att begära. Er slafvinna är öfverhopad med godhet: er omsorg har lemnat henne intet öfrigt att önska. Er hustru åter har endast en önskan, och det är den ni vägrar henne.

488 — Godnatt, madame!

489 — Godnatt, min herre!

Avsnittet publicerades 23/11 1864:|2|

17. Ett samtal i månskenet.

490 Det mörknade och kammarjungfrun inträdde för att fråga om hon fick påtända ljusen.

491 — Nej, — sade madame Lavalle.

492 Det var mörkt i den olyckligaoriginal: olycklige unga makans själ, och hon ville ha mörkt omkring sig. Hon satt ännu vid fönstret och blickade ut öfver den dunkla nejden. Ännu kunde hon se granarnas höga gestalter afteckna sig mot den molniga himmelen. Ett obeskrifligt ödsligt ljud trängde till hennes öron: det var sjöns vågor, som brötos mot stranden för en vexande storm i den ensliga höstaftonen.

493 — Hvilket öde! — hviskade hon till skuggorna, hennes enda förtrogne. — Hvilket öde att, som jag, ensam, öfvergifven, med den osläckliga törsten efter något att älska på jorden, icke äga ett enda väsen, till hvilket jag kan säga: du är mitt! du är hälften af min själ! ...konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre älska, när man förtrampas? De lyckliga, som kunna hata, de kunna åtminstone älska sitt hat. Jag äger ej ens detta ... O, hvad jag är olycklig!

konsekvensändrat/normaliseratMon étoile a fui sous la nue,

La rose n’est plus revenue.konsekvensändrat/normaliserat

495 — Men jag vill lära att hata — fortfor hon häftigt. — Jag vill icke längre lida så bittra förödmjukelser. Om jag felat en enda gång i mitt lif ... du vet, min Gud, att det var ett ord, ingenting mer! — har man derföre rätt att straffa mig med fängelse och förakt? Hvad blefve det af dessa sjelfviska män, om vi dömde dem, som de döma oss! De tillåta sig allt, och vi, vi ha ej ens rätt att visa medlidande! ...konsekvensändrat/normaliserat Hvad jag hatar, hvad jag hatar dessa tyranniska män! ...konsekvensändrat/normaliserat

496 Och hon satte sig att gråta vid fönstret.

497 — Hvarföre skall jag gråta? — sade hon åter:

konsekvensändrat/normaliseratO madame, pourquoi ce chagrin, qui vous suit,

Pourquoi pleurer encore?

Vous, femme au cœur charmant, sombre comme la nuit,

Douce comme l’aurore?

Qu’ importe, que la vie, inégale ici-bas

Pour l’homme et pour la femme,

Se dérobe et soit prête à rompre sous vos pas?

N’avez-vous pas votre âme?konsekvensändrat/normaliserat

499 — Han har rätt — sade hon — min själ bär inga fjettrar, och den tillhör min Gud!

500 Nu knäböjde hon i mörkret för den höga hvita Mariebilden och bad, — bad länge — bad om styrka att lida, bad om kärlek, bad om tröst. Det förekom henne, som sträckte bilden sin hand ut i mörkret och pekade mot fönstret.

501 Armide Lavalle uppstod och kände sig lugnare. Hon gick till fönstret: månen hade gått upp och lyste öfver granarna. En lång, klar strimma darrade öfver den böljande sjön, och blinkar af silfver höjdes i hvarje ögonblick, för att nästa ögonblick åter försvinna.

502 På gångstigen, som ledde från grandungen till gården, framträdde i månskenet en person, som bar en börda på ryggen. Det var förmodligen en af drängarne, som bar en säck ifrån qvarnen.

503 Men mannen stadnade tätt under fönstret och nedlade sin börda på marken. Madame Lavalle blef varse att mannen liknade en vandrande gesäll och att han burit en gosse på ryggen.

504 — Tack! — sade gossen. — Gå ni förut; jag är rädd.

505 — Kunna latin och vara rädd! — genmälde mannen föraktligt. — Dessutom har du lof att kalla mig farbror. För hvem är du rädd?

506 — För ryttmästarn.

507 — Tusan! Det der begriper jag. Han har slagit ihjäl folk som vi slå ihjäl flugor. Icke för det att jag är rädd: kommer aldrig i fråga. Sådana karlar har jag tagit i kragen som lappade kapprockar. Men nu är jag för nykter. Nemo saltat sobrius, som vi studenter brukade säga: ingen blir nykter af salt mat. Hvarför är du rädd?

508 — Jag har gått utan lof från mitt hem.

509 — Skönt, sad’ Gustava. Då vankas smörj. Det skulle du ha sagt mig förr, så hade dina smutsiga stöflar sluppit nöta min nya rock. Jag får väl lof att ljuga ihop något åt dig.

510 — Intet ljuga! förr går jag tillbaka till skogen.

511 — Prat! Man skall ljuga till husbehof. Dermed har jag förtjenat månget glas och månget godt mål. En gång var jag för ärlig; det var i skrifningen, och då skref jag operes hominorum, fast jag var en sådan ytterelemenskad öfverskärare i de klassiska språken. Hvem tror du tackade mig för det? Hin i Helsingland. Och femton eller tjugu år derefter kom Bangen ihåg det, när jag tänkte lura den halftassiga narrn. Det kostade mig tio riksdaler, som han ännu är skyldig mig, så när som en fattig tolfskilling, för hvilken jag tänkte åka till Sörnäs och roa mig, men när jag kom fram, ville isvoschiken ha sexton skilling. Det vann jag på ärligheten.

512 — Men jag går hem igen, om du ljuger för min skull.

513 — Vet hut, knyffel; jag har lofvat dig säga farbror, men innan vi dua hvarandra, skall du först bli torr bakom öronen. Torridus apud auribus. Hvad är du egentligen för en pitscherstickare? Ár du slägt med ryttmästarn?

514 — Nej.

515 — Nå, hvem är din far?

516 — Det vet jag ej.

517 — Jaså. Nå hvem är din mor?

518 — Det vet jag ej.

519 — Anfäkta en sådan baddare! Attoriginal: At man kan vara utan far, det begriper jag, men hur man kan komma till verlden utan mor, det blir bestämdt ett gradualämne till nästa promotion. Aldrig trodde jag, att jag bar ett sådant naturfenomen på min rygg. Hvad heter du?

520 — Kalla mig Peregrinus.

521 — Väl intet ett hittebarn?

522 — Jo.

523 — Väl intet magister Bangs?

524 — Jo.

525 — Ah jäkeln! Då är det ju du, som är skyldig mig. — låt se, nio riksdaler 36 skilling efter gällande kurs i silfver med ränta på ränta. Gråt intet, bror Peregrinus, eller rättare Grinus, som är en ganska passlig förkortning; tror du jag bryr mig om sådana småsaker? Hvarför lipar du?

526 — För det jag är ett fattigt öfvergifvet barn, och för det att jag måste gå ut i den mörka skogen.

527 — Strunt! Kom i köket, så skall jag ljuga ihop en smörgås åt dig!

528 — Jag vill intet ljuga.

529 — Den der kommer sig då aldrig fram i verlden! Hvad han blir med tiden, icke blir han åtminstone ordförande i en ägodelningsrätt eller utredningsman i en|3| konkurs. Men som det icke roar mig att stå längre med torr mun i aftonkylan, så ämnar jag försöka hos köksan min gamla talent att stå väl hos damerna. Bene apud puellibus, som vi studenter brukade säga. Och härmed bjuder jag min nyaste bror adjö.

530 — Godnatt.

531 — Säg Peregrinus, när åt du sist?

532 — I går på morgonen.

533 — Nå, märker du något?

534 — Nejoriginal: Rej.

535 — Men jag känner bestämdt en ånga af stekt fläsk. Var ej dum, du!

536 Gossen svarade icke.

537 — Den der blir bestämdt skollärare eller pastorsadjunkt: han är hin så begifven på svält! — mumlade Sam Simson och gick, i det att fläskoset under en svag stund fick öfverhand öfver hans naturliga godsinthet.

538 Beda — ty vi behöfva knappt säga att det var han — satte sig på en sten och stred en hård strid med sig sjelf, om han borde gå in eller ej. Att åtfölja sin ledsagare, dertill kände han ingen lust, sedan denne yttrat sig i så vanvördiga ordalag om hans fosterfader, mot hvilken Beda längesedan hunnit glömma sitt groll. Huru många gånger hade han ej redan hunnit ångra sin förhastade flykt! Att börja med, redan i staden, der han i sin Medusagestalt förföljdes af gatpojkarne, begabbades af lyceisterne, anfölls af knärackorna och skrämde hästarna. Och sedan, när han i fullt språng hann utom tullen och skyndade sig att i första buske bortkasta mamsell Sabinas klädning och ormarna ur sitt hår, huru ensam kände han sig ej redan då! Och derefter, när han fortsatte sin väg med den föresats att uppsöka sin gamle gynnare, ryttmästarn Lavalle, och klaga för honom sin oförrätt — och när han gick hela dagen utan annan förfriskning än några lingon vid skogsbrynet och en dryck vatten ur bäcken — och när han dagen derpå fortsatte sin vandring och slutligen gick vilse i skogen, der man visat honom en ginväg — huru hade han väl icke hundrade gånger åter velat vända om till sina fosterföräldrar, som dock varit så goda mot honom och der han aldrig lidit någon brist, knappt någonsin hört ett hårdt ord, förrän den enda gången i går, när han, ovan vid sådant, lade den gamle lärarens förhastande så hårdt uppå sinnet! Men blygsel, du falska blygsel, huru mången nyttig ånger har ej du förqväft i dess rot! Huru mången god föresats har ej du tillintetgjort! Beda var ett barn, och ett lättböjdt barn, men också ett häftigt och bortskämdt barn. Han kunde i all sin ånger och olycka ej förmå sig att vända om, och han fortsatte sin väg, tills han åter somnade af trötthet och en god stjerna förde i hans grannskap den gamle slarfven Sam, förutan hvilken gossen sannolikt hade fått dyrt plikta för sin barnsliga obetänksamhet.

539 Han hade icke länge suttit i månskenet på stenen vid Grufvans gård, innan han såg en person närma sig och tilltala honom med en stark utländsk brytning i talet. Det var madame Lavalles kammarjungfru. Hennes fru hade i sitt öppna fönster hört hvarje ord af samtalet nedanför, och af skäl, som vi kunna ana, hade hon blifvit rörd af det öfvergifna barnets sällsama öde.

Avsnittet publicerades 25/11 1864:|2|

18. Goda nyheter.

540 Vi skola nu återvända till det lilla hus vid Annegatan, som beboddes af den lärde författaren till Medusas hufvud och hans syster Sabina.

541 Det var fjerde dagen efter Bedas försvinnande. Spår hade man funnit, men ingen visshet om den saknades öde.

542 Hvarföre säga något ondt om Helsingfors polis denna tid? Troligen var den sådan den kunde vara. Åtminstone hände icke mer det som några år förut hände polismästaren E. Han bodde i Nordinska gården vid Unionsgatan och hörde en regnig afton i April, när han vid hemkomsten passerade förstugan, något buller på vinden. — Hvem är der? — ropade han. Ingen svarade. Frågan förnyades. Och nu kom ett tillfredsställande, men högst omusikaliskt svar, ett jamande af kattor, så olidligt, att polismästaren, med en ed öfver tjenstefolkets vårdslöshet att ej stänga vindstrappan, skyndade in, slog dörren i lås och gick till hvila. Andra morgonen hördes ett klagorop ifrån vinden. Det var hushållerskan; hon ville nedtaga linnetvätten, som hängt på klädstreck att torka deruppe. Allt var borta, linne och tjufvar; äfven de märkvärdiga musikaliska kattorna voro försvunna, och från den dagen hörde man ej vidare serenader på vinden.

543 I stället för serenader hände här visserligen då och då nattliga inbrott och andra oskyldiga nöjen, så att om höstarna stundom anställdes ett slags skallgång på nätterna. Herrar tjufvar begynte figurera i tidningarna som ingredienser i poliskammarens veckorapporter, ända tilldess att en af dessa rapporter nog oförtänkt lät påskina, att spåren efter en stulen ko ledde till Thölö kasern; hvarefter den allmänna säkerhetens stämma blef stum i tidningarna.

544 Emellertid fanns nit i korpsen; Bangs förlorade barn efterjagades som en harunge. Man hade sett det springa ut genom tullen, och icke långt derefter ertappades mamsell Sabinas bortkastade klädning i en judinnas händer. Förgäfves bedyrade denna afkomling af Israels hus, att hon funnit föremålet vid sidan af landsvägen: hon ställdes till ansvar såsom skäligen misstänkt för himlen vet hvad, kanhända för mord och rån, och hela Annegatan var i alarm öfver denna rysliga händelse.

545 Magister Bang var djupt slagen. Förvillad i forntidens töcken, hade han föga intresserat sig för någon annan lefvande varelse än sin egen person, intilldess att detta främmande barn regnade ned öfver honom. Det begynte blifva honom kärt och småningom oumbärligt; han lärde till sin förvåning att älska en så okunnig varelse, som en liten pilt, hvilken ej ens kunde jollra efter syntaxens reglor, långt mindre tala grekiska uti vaggan. Det skall han lära med tiden — tänkte magister Bang, och Beda lärde det. Men hvad läraren icke märkte, det var att det lärda barnet förblef ett barn och att dess lärdom var qvitter och dans och lek. Ändtligen vexte lärjungens qvitter ända derhän, att han understod sig spela komedi med ett så vördnadsbjudande och klassiskt föremål som sjelfva Medusa. Hvilket barn hade ej gjort på samma sätt? Det var ett slags naturnödvändighet, men ledde oundvikligt till en brytning med läraren. Det gick som det gick, och nu bar magistern inom sig den tredubbla sorgen att hafva förlorat sin elev, sin fosterson och sin tro på studiernas makt att förvandla ett barn till gubbe.

546 Det var tunga dagar. Klassikerne lågo förgätne, studenterne skrefvo kluns på kluns i sina latinska skriföfningar och förblefvo oförbättrade. Aldrig hade magister Bang upplefvat en sådan bedröfvelse: han trodde sig vara orsaken till sin elevs död; han blef för hvar dag alltmera torr och hopkrumpen, tilldess att han liknade dessa blodlösa skuggor, hvilka den vise Odysseus träffade uti underverlden och hvilka den lärde uttolkaren af Odyssén brukade förlikna vid »skia kapnäs», eller skuggan af en rök. Om den förlorade varit en flicka, hade han troligen ej lagt förlusten mycket på sinnet; men han hade förvållat mistningen af ett bland dessa skapelsens underverk, som benämnas karlar och som i sig innebära fröet till alla fullkomligheter: detta gjorde honom otröstlig. Och dock satt han med armarna i kors, den gode magistern, och kom sig till ingenting.

547 De båda qvinnorna togo saken olika. Sabina Bang kunde ej förmås att tvifla på barnets återfinnande. Med sin riktigaoriginal: rikliga instinkt anade hon rätta sammanhanget och vidtog i tysthet sina välberäknade åtgärder. Eudoxia Halster deremot var i sitt vilda lynne och uttömde sin bitterhets rågade mått öfver alla, som hade den olyckan att komma henne nära. Man hade bordt spärra tullportarna, man hade bordt cernera stadens hela område med vakt, man hade bordt dragga i hela Finska viken, och för det man ej gjordt allt detta och mera dertill, bedyrade Doxa, att guvernör, magistrat, polis, etcetera, etcetera, ej voro så mycket värda som en lappad kastrull med hål i bottnen och afbrutet skaft.

548 Midti all denna klagolåt rullade en vacker höstmorgonoriginal: höstmoren vagn med dån öfver Annegatan och stadnade vid porten. Ur vagnen steg en ensam herre, och det var ryttmästar Lavalle.

549 Det klack i Sabinas sörjande hjerta, när hon skyndade att möta honom på trappan. Hennes första darrande fråga var efter Beda.

550 — Välbehållen på Grufvan — svarade ryttmästaren.

551 — Gud vare lofvad! Jag anade det! — utropade den bekymrade fostermodren, i det att en qvarnsten föll ifrån hennes hjerta.

552 Lavalle afkastade kappan, trädde in och fann sin vän Bang i all hans bedröfvelse sysselsatt med en ordentlig frukost af stekta potäter och sill, inlagd i papiljotter.

553 — Beda är återfunnen! — förkunnade Sabina redan i dörren. Det var desert på frukosten.

554 Magistern rusade icke upp, han stötte icke kull bordet; han såg styft på de inträdande, torkade sig om munnen och begynte sedan att gråta utan måtta.

555 — Jag har ett bref från Beda — sade ryttmästaren rörd. — Han skulle ha följt mig till staden, men är tvungen att hålla sig några dagar inne för sviterna af sin promenad.

556 Utan att säga ett ord, tog magistern brefvet. Det var det första bref Beda någonsin skrifvit.

557 konsekvensändrat/normaliseratGoda magister! Jag får berätta att jag hafver varit dum. Om mina goda fosterföräldrar skull förlåta mig. Jag skall ej göra så mer. Här är mycket vackert på Grufvan. De hafva en liten tam räf, han heter Kettu. De äro mycket goda mot mig. Jag sofver hos tant Armide. Och jag hafver varit i väderqvarnen. Jag hafver blifvit bekant med en som varit student. Han hafver burit mig på ryggen. Han hafver glömt latin. Han sade bene apud puellibus. Helsa tant Sabina och Doxa och Lovisa. Goda magister, kom snart till mig. Beda.konsekvensändrat/normaliserat

558 Punctum. Brefvet hade den effekt, att magister Bang begynte lika omåttligt skratta som nyss att gråta. — Apud puellibus! — utropade han. — En sådan slyngel till pojke! Jo, bror ser, han är karl att korrigera studenter! Det är gry i honom, der finns ingenium! ... Apud puellibus! Det var det besattaste jag nyligen hört! — Det roade magistern obeskrifligt.

559 — Är du ej lycklig att vi återfunnit vårt barn? — frågade mamsell Sabina.

560 — Lycklig? Ja, åhja; men det är ju alldeles naturligt, för min del har jag aldrig tviflat derpå. Ni ha nu också lipat, så att man velat mista öronen. Liksom ej en karl skulle reda sig på egen hand utan qvinnohänder! Det sade jag strax, men — här vände han sig till ryttmästarn — bror må tro att qvinnfolken här voro alldeles från vettet!

561 — Jag har ett förslag — sade Lavalle. — Min vagn är rymlig, och om bror Bang och mamsell Sabina vilja hedra oss med ett besök på Grufvan till middagen, så skola vi fira ett gladt återseende med eder förlorade favorit.

562 Magistern var strax med derom. Sabina ville blott först gifva ordres för hushållet.

563 — Doxa! — sade hon — kära Doxa, gläd dig! Vi ha återfunnit vårt barn!

564 Men Doxa hade redan varit nog slug att lyssna vid dörren. Hon hade — för att nyttja ärligt köksspråk — redan hunnit lyfta grytan af elden. — Gläda mig! — ulfvade hon. — Jag skulle gläda mig! Jag vånne kläppen blifvit i skogen! Bryr jag mig om den elementskade ungen!

Avsnittet publicerades 26/11 1864:|2|

19. Gorgonens anblick förstenar.

565 Utfärden till Grufvan var en af de angenämaste. Höstdagen var mild och solig; der låg i hela naturen ett tycke af fridfull resignation. Förgängelsens andedrägt hade likasom smekande vidrört den gröna sommarens löf och gräsmattor: de syntes ej sorgsna, ej vissnade; nya färger, skönare än sjelfva helsan, hade utbredt sig öfver skogens lungsigtiga kinder, och sent vaknade fjärilar skyndade ännu att njuta af lifvets korta fröjd. Äppelträden hängde fulla af frukter, slagan dånade öfverallt i logen, och potatestäppan vid hvarje stuga var uppfylld af barn och qvinnor, som ifrigt krökte sig att plocka den gifmildaste gåfva, hvilken det unga Amerika skänkt åt det gamla Europa.

566 Före utfärden hade mamsell Sabina haft en hemlig öfverläggning med ryttmästaren. Tyst som vanligt, satt hon nu med sin stilla fröjd i ett hörn af vagnen, under det att herrarne språkade, än om årsvexten, som för magister Bang var ett ganska likgiltigt ämne, och än om de nyaste arbetena i gamla språken, hvilka åter på ryttmästaren hade en söfvande inverkan. För att slippa en omständelig beskrifning om de saknade, nyss upptäckta böckerna af Livius och slutet af Ciceros De republica, öfvergick ryttmästaren till politiken; men han behöfde endast nämna Neapel, för att åter förleda sin vän in i Pompejis dunkla ruiner. Derifrån var endast ett skeg till det gamla Rom, och engång i Rom, behöfde magistern en ångmaskin af minst trettio hästars kraft för att åter pumpas upp till det tidehvarf, hvari han lefde.

567 Men Leon Lavalle påfann ångmaskinen. — Har du uppgjort en plan för Bedas uppfostran? — frågade han.

568 Vid denna fråga dykade Achilles Bang som en haj upp ur seklernas ocean och svarade plums: han skall bli läskarl.

569 — Är du säker på det?

570 — Säker? — upprepade vännen med mycken förundran. — Hur skulle något annat komma i fråga för en gosse med hufvud?

571 — Man kan ej veta — smålog ryttmästarn. — Det finns andra yrken. Och så kan man hafva naturen emot sig. I alla fall förmodar jag att du uppgjort en plan?

572 — Det har jag. Sjelf blir jag för gammal, lyceum är anstucket af modernt krimskrams, och den nya skolordningen är rent af förryckt. Hälften mindre timmar för de klassiska språken! — det blir landets ruin! Jag ämnar taga en informator ... en grundlig ung man, Hippander vid namn ...

573 — Kan han skrifva sitt modersmål?

574 — Det vet jag icke. Men han skrifver latin.

575 — Är han välkänd, med goda grundsatser, redbar karakter, lefnadsvett och förmåga att lära?

576 — Det vet jag icke. Men han är min bästa elev i grekiskan.

577 — Tillåt mig då att gifva ett godt råd. Låt Beda blifva hos mig tillsvidare. Jag skall sörja för allt.

578 Sabina rodnade, hennes bror uppspärrade sina ögon. — Hos bror? — sade han.

579 — Ja, hos mig. Jag hade lofvat bevilja min hustru en bön; hon har fattat vänskap för Beda, och följaktligen beror det af dig ... samt af mamsell Sabina — tillade han i förbindlig ton.

580 — Bror täcktes ursäkta — svarade magistern efter något betänkande och med ganska omtöcknad panna — bror behagade ej taga illa upp, men våra åsigter stämma i den vägen ej öfverens ...

581 — Det är sannt, att i mitt hus talas mycket fransyska, något svenska, något finska och allsintet latin — återtog ryttmästaren med ett satiriskt löje, som klädde honom förträffljgt. — Men från fransyskan kommer man till latinet som från stjelken till roten. Och min hustru har fått en vårdad uppfostran.

582 — Brors fru? Ursäkta, det är verkligen första gången jag hör att ett fruntimmers talenter sträcka sig så långt ...

583 — Som till att uppfostra magistrar, vill du säga. Godt. Om Beda blir magister, då har jag orätt. Men låt oss fortsätta detta ämne, sedan vi kommit fram. Vi se redan Grufvans tegeltak skimra rödt mellan granarna derborta på kullen.

584 Snart derefter åkte man in på gården, och den första som visade sig i ett fönster af öfra våningen var Bedas glada ansigte. Mamsell Sabina kunde ej motstå sitt hjertas längtan: hon skyndade ifrån vagnen direkt uppför trapporna.

585 — Behagar min bror stiga upp? — frågade ryttmästarn. — Beda bor i min hustrus rum och har, för sin katarrh, ej tillåtelse att gå ut.

586 — Deruppe? ...konsekvensändrat/normaliserat Hos fru Lavalle?

587 — Naturligtvis. Jag är säker på att vår ankomst afbrutit någon lektion.

588 — Hvad skulle då vara läroämnet?

589 — Hur skall jag veta det? Åtminstone icke Thucydides. Kanske stickstrumpa. Kanske slätsöm eller tapisseri.

590 Magistern teg. Han tyckte ej om detta opassande skämt. Han klef uppför trapporna med den fasta föresats att ännu i denna dag rädda sin fosterson ur ett hus, der man hade en så låg tanke om de klassiska studierna och en så hög tanke om — qvinnor.

591 Magister Bang hade aldrig varit i Grufvans öfra våning. Hvad var det som gjorde honom så förlägen och tafatt, när han inträdde i dessa eleganta, ja praktfulla rum? Icke anblicken af så mycken för honom ovan lyx; icke heller tanken att återfinna sin förlorade elev; det var den tryckande känslan att befinna sig i rum, bebodda af idel fruntimmer, och på köpet fina, förnäma, cirklade modedockor. Hvad hade han der att göra, han som väl visste med sig, att han aldrig i verlden lärt ens att bocka med smak!

592 Han hämtade mod, när han såg sin syster Sabina inbegripen i ett lifligt samtal med fru Lavalle. Värdinnan mottog honom vänligt, artigt, och magistern, uppfyllde anständighetens fordringar. Han bockade verkligt, — som man i forntiden bockade hos de greker och romare.

593 — Var god och tag plats.

594 Pinad som en botgörare, satte sig magistern på yttersta hörnet af en taburett, beklädd med grön sammet.

595 — Jag har nyss erkänt min tacksamhetsskuld till mamsell Bang — sade den älskvärda värdinnan. — Jag har sagt henne, att vår lilla vän beredt mig ett stort nöje med sitt förstånd, sitt känsliga hjerta, och det är hennes fosterföräldrars förtjenst.

596 — Mjuka tjenare.

597 — Jag beklagar blott att hennes härvaro förorsakat så mycket bekymmer åt dem, hvilka hon har att tacka för allt, utom lifvet.

598 — Mjukaste tjenare. (Hvad är det menniskan pratar?)

599 — Om en uppriktig ånger kan försona en barnslig obetänksamhet, så ber jag magistern vara öfvertygad, att hon på allt sätt skall söka godtgöra sitt fel.

600 — Allerödmjukaste tjenare. (Är qvinnan förryckt?) — Och magistern skubbade på ett obarmhertigt sätt det dyra sammetsöfverdraget.

601 — Bästa bror Achilles — började mamsell Sabina i sin tur med botfärdig min — också jag behöfver din förlåtelse för det jag så länge dolt för dig en sak utaf högsta vigt ...

602 — Åh, hvad är det värdt att krusa? — skrattade ryttmästarn, som i dag var vid ett ovanligt skämtsamt lynne. — Förr eller senare måste sanningen fram. Se här, gamle vän: hvad kallade romarne ett föremål af denna beskaffenhet?

603 — Pupa — var svaret.

604 — Riktigt; pupa, på franska poupée och på svenska puppa, om man så vill, ty alla buga vi oss för vår stamfru latinet. Annars bruka vi också kalla tingesten docka, det vill säga den puppa, ur hvilken moderskärlekens första frö så täckt utvecklar sig. Derföre brukade äfven en romersk flicka, när hon blef fullvuxen, skänka sin docka åt kärlekens gudinna. Nåväl — denna puppa eller docka är Bedas käraste leksak.

605 — Ursäkta, bror Lavalle, — sade magistern, som begynte känna sig ännu mera ond, än förlägen ...

606 — Jag ber dig, min gamle, redlige vän, förstå mig rätt! Du frågade föremålet för Bedas lektioner. Se här denna halffärdiga, slätfållade näsduk. Alla äro vi barn i början. Med tiden skall Beda kanske brodera i kapp med mamsellerna Marin.

607 Nu stod magister Bang ej längre ut. Han lemnade sin plats — tyvärr med ett hål i hörnet af taburettenoriginal: buretten — och begärde få se sin fosterson. Han hade ej tid att dröja, sade han. Man kunde få lega en häst till staden.

608 — Utan middag? Det är omöjligt! — försäkrade ryttmästaren. — Men din önskan är billig. Du skall få se ditt blifvande lärdomsljus. Beda! Kom att bönfalla om din fosterfars tillgift!

609 Dörrenoriginal: Dören till inre rummet öppnades, och Beda — nej, icke Beda, utan en den täckaste lilla halfvuxna flicka man ville se — sprang ut, kastade sig till magisterns fötter och betäckte hans händer med kyssar och tårar.

610 Hvad svarade härtill magister Bang? Intet. Han stirrade på det vackra barnet, han kunde icke bortvända sina ögon, och likväl tycktes han betagen, icke af glädje, utan af en onämnbar fasa.

611 — Goda, bästa Achilles, förlåt mig, det är mitt fel — utropade Sabiua ångerfull och fattade hans hand. — Kom ihåg huru bestämdt du yttrade, redan första dagen när detta barn blef oss anförtrodt, att du aldrig skulle upptaga en flicka uti ditt hus! Och tänk på Lidéns ord, tänk på mitt grymma val, när jag antingen måste bedraga dig eller skicka det arma barnet att dö af vanvård i legda händer! Ack, min bror, min vän, huru mången gång ville jag ej sedan bekänna för dig, att din elev, din fosterson icke var den du trodde! Men hvarje gång stadnade bekännelsen på mina läppar, ty hvarje gång mötte du mig med ett ord af förakt, ett ord af afsky för mitt arma kön; — jag kunde ej förmå mig att störa en villfarelse, som gjorde dig lycklig, med en sanning, som skulle så djupt bedröfva dig. Tusen gånger sökte jag på en omväg leda dig sjelf att gissa dertill, men du förstod mig aldrig. År efter år och dag efter dag afbidade jag ett gynnande tillfälle; men det kom icke förrän nu, och det måste dock komma. Längre kunde ej Beda gå i en drägt, som ej tillhörde hennes kön; längre kunde vi ej försumma hennes uppfostran som flicka. Derföre — var god, var billig, och tänk, att om din syster felat, har hon felat af kärlek till dig och till vårt fosterbarn!

612 Så bad Sabina, och hennes bön hade kunnat röra marmorbilden i salen, men brodren hörde henne icke. Ryttmästaren, madame Lavalle och Beda sjelf förenade sina böner med hennes, men den olycklige lärde fortfor att vara känslolös för allt. Med samma stela, stirrande, oafvända blickar betraktade han det älskliga barnets drag; hans pulsar och hjerta tycktes stå stilla, ingen droppe blod färgade mer hans kind, — ingen muskel rörde sig i hela hans kropp — han förblef en så fullkomlig och fasansfull bild af sten, som det är möjligt att vara för en lefvande menniska.

613 — Hvad är detta? — sade ryttmästarn, allvarsamt häpen.

614 — Bort! Bort! — hviskade Sabina och sköt hastigt Beda in genom dörren till inre rummet. — Rättvisa himmel, nu förstår jag allt. Det är en förfärande likhet och en förfärande inbillning på engång.

615 — Men jag förstår ej, — sade Lavalle.

616 — Låt oss vara tysta och låtsa blott som om ingenting händt, så skall han åter hämta sig. Han trodde sig se Medusas hufvud!

Avsnittet publicerades 29/11 1864:|2|

20. Lidén och Lavalle.

617 Några dagar efter det uppträde vi sednast omtalat var ryttmästarn Lavalle inrest till staden och besökte doktor Lidén, för att inhämta hans mening om deras gemensame vän Bang.

618 — Det är en monomani — svarade läkaren — ganska vanlig i sig sjelf, men sällsynt till formen. Orsaken är tydlig. Bang har i sin ungdom länge och ihärdigt sysselsatt sig med att utreda mythen om Medusa. En tillfällighet gjorde, att detta ämne starkt inpräglades i hans minne. Han kunde icke glömma att denna tillfällighet kostat honom hans lärda reputation. En annan tillfällighet återkallade samma sak i hans föreställningar: han såg sig bestulen af en tysk mytholog. Detta irriterade hans redan förut sensibla nervsystem. Då kom en tredje tillfällighet: gossens, —konsekvensändrat/normaliserat eller rättare flickans — maskering till Medusa. Hon visade sig för honom oförmodadt och när han befann sig i ett irriteradt tillstånd. Anblicken af det förhatliga föremålet bragte honom ur all besinning. Han misshandlade barnet, det flydde, och denna flykt blef en anledning till ny grämelse. Genom allt detta förefanns hos Bang en stark och bestämd disposition för monomani, der Gorgonens hufvud utgjorde centrum för alla hans föreställningar.

619 — Det är sannt. Jag förstår nu, att en ny öfverraskning måste påskynda utbrottet.

620 — Så var det. Han kom till Grufvan och såg utan förberedelse ...

621 — Vi sökte att förbereda honom.

622 — Bah! Liksom folk af hans lynne någonsin kunna ledas med små vinkar från deras inrotade föreställningar! Jag var sjelf vittne till hans systers försök. Hon lät Beda i hans närvaro leka med dockor, profva klädningar och fläta sitt långa hår; men Bang såg ingenting, begrep ingenting. Han var qvinnohatare och fann sin elev plötsligt förvandlad till flicka. Han fann henne i en drägt, som återförde i hans minne hennes senaste maskrad. Detta var redan mycket på engång; men det som utan allt tvifvel frambragte krisen, var en fjerde eller femte tillfällighet, nemligen flickans tydliga likhet med Mina B., som du påminner dig.

623 — Likheten är obestridlig och bestyrker Eudoxia Halsters påstående, att samma, för vår vän så olycksbringande Mina eller Minusa är Bedas mor.

624 — Möjligt, men långtifrån afgjordt. Hon gifte sig ganska ung med en polack i rysk tjenst; hans namn har jag glömt; det var omkring 15 år före barnets ankomst till Bang. Men för att återkomma till vår vän, så är det klart, med hans disposition, att den plötsliga anblicken af en qvinnofigur, som så lifligt påminte honom om Mina B., genast frambragte en idé-association. Mina var i hans minne den förkroppsligade Medusa, och det karakteristiska hos Medusa var åter den förstenande verkan af hennes blick. Härigenom blefvo personen och mythen för honom ögonblickligen ett; — han trodde sig förstenad; derföre blef han förstenad. Med ett ord, der inträdde hos honom ett fenomen, som vi kalla stelkramp. Och den upphörde på samma gång som det intryck, hvaraf den framkallats.

625 — Sällsamt i alla fall! Är det möjligt att han blir återställd?

626 — Hvarför icke? Så återställd, som det vid hans år och hans disposition låter sig göra. Man kan ej fullkomligt häfva hans monomani; den är sammanvuxen med hela hans psychiska lif; men man kan göra den oskadlig. Man aflägsnar allt som kan framkalla den farliga bilden för hans fantasi. Isynnerhet är det af vigt, att han ej mer får se Beda.

627 — Jag inser detta och ämnar behålla barnet hos mig. Arme Bang, detta barn är den enda varelse han verkligen älskat. Jag fruktar att han skall känna sig ganska olycklig.

628 — Ah, bah! Lyckan är ett recept, utfärdadt af slumpen och sammansatt af två ingredienser: välmåga och fantasi. Gif en gammal mullvad aptit och något att böka i; mera behöfs ej för hans lycka.

629 — Slump är ett beqvämt namn för det som man icke förstår. Det finns inga tillfälligheter. Bang måste komma till den punkt han kommit.

630 — Det är just det jag haft äran förklara.

631 — Tillåt mig hysa en annan åsigt. I stället att härleda allt ur fysiska lagar, söker jag förklaringen i moraliska lagar. Bang har icke älskat något i verlden utom den klassiska forntiden. Derföre måste denna forntid blifva det spöke, som nu förföljer honom. Han har afgudat det förgångna: det förgångna kan icke trifvas tillsammans med det lefvande, utan antingen döda det, eller sjelf få lif. Bang har ej kunnat gifva det förgångna lif: derföre skall det döda honom.

632 — Ah, paradoxer! Men antag att så är, hvad sällsamt finnes väl deri? En simpel naturlag!

633 — Själarnas tyngdlag! Och bakom den — ödet!

634 — Du är således fatalist?

635 — Något.

636 — Ödmjuka tjenare!

637 — Du är materialist?

638 — Hvarför icke? Men namnet har råkat i misskredit. Kalla mig hellre naturfilosof!

639 — Då förstå vi hvarandra. Jag, Lavalle, förklarar Bangs monomani som en sträng logisk nödvändighet: en obeveklig slutsats af på förhand bestämda premisser. Menniskan är ett fritt väsen, bundet af ödet.

640 — Och jag, Lidén, förklarar Bangs monomani på samma sätt som en gifven följd af bestämda orsaker, men säger att dessa orsaker äro rent tillfälliga, följaktligen icke nödvändiga. Det gifves ingen logik i händelserna, det gifves blott lösryckta ziffror, hvilka, när de af slumpen föras tillsammans, bilda ett tal. Menniskan är ett fritt väsen, bundet af materien.

641 — Låt oss ingå ett vad.

642 — Jag är beredd. Låt höra!

643 —konsekvensändrat/normaliserat Lyckas du att kurera Bangs inbillning, så att han icke går under deri, så har jag orätt: allt är en tillfällighet, allt beror af materien, och jag skänker tusen rubel till fond för ett hospital. Lyckas du icke kurera hans monomani, och går han till spillo för den, så har du orätt: nödvändigheten beherrskar oss med moraliska lagar, och du skänker tusen rubel till fond för ett dårhus.

644 — Må göra. Jag ingår på vadet, med det förbehåll jag redan har gjort, att ingen må påminna honom om Medusas hufvud och framförallt att han ej får återse Beda.

645 — Godt. Din hand derpå!

646 — Det är afgjordt.

647 De båda ungdomsvännerna åtskildes, utan att ha kommit hvarandra närmare. Fatalisten och materialisten hade mycket gemensamt: båda förnekade i verkligheten menniskans frihet, hvilken de erkände uti principen. Den ena band henne med det blinda ödet, den andra band henne med den själlösa materien. Lavalles mening var upphöjdare deri, att han åberopade moraliska motiver, eller hvad han kallade själarnes tyngdlag. Lidéns mening var åter mera praktisk, emedan han såg hvarje fenomen fristående och sökte utgrunda dess orsak. Båda voro tänkande, intelligente män, den ena stödd på sin vetenskap, den andra på sin verldserfarenhet, och båda med ett rikt mått af menniskokännedom.

648 Men under det att båda dessa rikt begåfvade män, på höjden af deras samtids bildning och erfarenhet, kommo i tvist om en tredje, hvilken, likasom de, väl tjenat en afgud, men ingen Gud, — satt i sin ensliga kammare, med tanken på samma föremål, en fjerde person, utan lärdom, utan verldserfarenhet, men begåfvad med hjertats vishet och trons klara evighetsblickar. Det var Sabina Bang. De båda herrarne hade kanske haft något att lära af denna blyga och saktmodiga qvinna; men hur skulle detta någonsin fallit dem in?

649 Lidén kom till henne och gjorde sig underrättad om brodren. Det var icke väl och icke illa i huset. Magister Bang var nedslagen och trött, men icke sjuk. Han kände inom sig tomhet och ödemark. Allt, för hvilket han dittills lefvat och arbetat, syntes honom nu fåfängligt och ändamålslöst. Han uppslog sina böcker: bokstäfverna stirrade döda och kalla mot honom. Han sökte lif och förfriskning uti de lärda frågor, som mest intresserat honom; han jemförde nyss upptäckta manuskripter från Herkulanum med äldre upplagor: förgäfves. Han fann ej de lefvande pulsslagen i vetenskapens ädla fortskridande från mörker till klarhet.konsekvensändrat/normaliserat Ödemarken inom honom utbredde sig öfver allt hvad han vidrörde. Han saknade någon att meddela sig med, någon att lära, någon att älska. Han saknade detta barn, som blifvit så oumbärligt för honom, men på hvilket han numera ej ens vågade tänka. Tyst som en god ande sväfvade omkring honom hans syster Sabina och försökte att obemärkt förekomma alla hans önskningar. Ack, han hade aldrig förstått henne; han förstod henne ej heller nu.

650 Lidén hyste på sitt sätt likväl en vänskap för den gamle bundsförvandten. Och nu hade han ett dubbelt intresse att vaka öfver sin vän. Han visade sig derföre ytterst uppmärksam, ytterst omtänksam, ja varmt deltagande. Han uppgjorde ett slags komplott med mamsell Sabina. Han gaf henne de noggrannaste föreskrifter, och hon följde dem tacksamt; hon begynte att få en bättre tanke om doktor Lidén. Och doktor Lidén var en klok läkare: han kände sina patienter. Nästa vår, sade han, skall Bang resa utrikes; vi skola resa tillsammans.

Avsnittet publicerades 1/12 1864:|2|

21. Vadet.

651 Tiden flög; skola vi följa dess flygt? Med läsarens tillåtelse, skola vi göra det kort.

652 Följande sommar reste doktor Lidén utrikes. Han reste för att återkalla helsans blommor på sina förvissnade kinder; — för att ej låta de unge läkarne springa förbi sig; — för att följa sin vetenskaps framsteg; — för att föra sin son, den sjuttonårige studenten Heraklit Lidén, till universitetet i Bern; — och slutligen för att kurera sin vän Bang, ty Lidén hade alldeles ingen lust att donera tusen rubel till ett dårhus, som, i hans och mångas tanke, aldrig kunde få utrymme nog för verldens dårar.

653 Med Lidén följde magister Bang och hans syster Sabina. Kostnaden delades: Lidén bestod resan, Bang bestod sitt vivre i Ems och Ostende. Så långt förslog ännu en besparing af pariser remisserna.

654 Att förmå en gammal lärd lemna sitt lugna bo, dertill behöfves diplomatik. Och Lidén lyckades. Han lofvade föra sin vän till Schneider, bröderne Grimm, Niebuhr och andra berömde forskare i språken eller antiquiteterna. Och icke blott det: han lofvade visa honom papyrusrullarna från Herkulanum och Pompeji. Lidén höll ord: den gamle vännen blef som en ny menniska — drack brorskål med alla lärda mullvadar och Bautastenier i halfva Europa — slök papyrus och pergament — drack derefter Ems som en bayrare dricker öl och badade som en hvalfisk i oceanens saltvatten. När han återvände i Oktober, kände han sig tio år yngre.

655 Lidén reste ut till Lavalle. — Bang är frisk — sade han — och jag är förtjust att ha förskaffat våra lazaretter en briljant donation.

656 — Jag icke mindre — svarade Lavalle med en gentlemans goda min, — likväl mest öfver vår väns återvunna helsa. Skulle vi tillsammans göra honom ett besök?

657 — Det var just min afsigt att föreslå, — återtog Lidén, småleende. — Jag måste blott förbehålla mig, att Beda icke gör sällskap.

658 — För ingen del. Beda kan icke lemna sina lektioner. Hon läser fyra timmar om dagen för min hustru, som ej skulle kunna sakna henne en half dag.

659 — Jag hoppas madame Lavalle befinner sig väl.

660 — Förträffligt. Åtminstone har jag all anledning att hoppas det.

661 — Ni ha, som vanligt, ej sett hvarandra på fyra veckor, eller hur?

662 — Jag vet ej. Min tid går för fort, för att jag skulle hinna räkna veckorna.

663 — Tillstå, min bästa Lavalle, att du är den kallsinnigaste man jag ännu har sett. En så ämabel hustru ... hon är, tror jag, femton år yngre än min.

664 — Det är möjligt. Du tror således, att Bang är återställd från sin monomani?

665 — Jag är säker derpå. Du skall sjelf öfvertyga dig derom.

666 Efter middagen åtföljdes båda herrarne till staden, för att besöka Bang. De funno honom i full verksamhet, mycket lifvad af uppdraget att för en tysk tidskrift recensera ett nytt arbete om latinska syntaxen. Han hade profiterat otroligt af sina nya lärda bekantskaper. Han arbetade nu i flera utländska månadsskrifter och var korresponderande ledamot af flera lärda sällskaper. Han var sig ej lik. Han syntes föryngrad af den stora betydenhet han numera trodde sig äga för samtidens forskningar i de klassiska språken.

667 — Och de unga herrarne tro, att man kommer in medias res med deras såkallade komparativa studier! — demonstrerade han. — Hör man dem icke påstå, att ingen numera kan latin, som ej känner sanskrit! Vid Zeus! sanskrit har sitt värde, det är utdödt för tvåtusen år sedan; men jag frågar: kände Cicero, kände Horatius, kände Quintilianus sanskrit? Nej. Jag hoppas likväl att de kände latin. Det är det jag nu håller på att bevisa de unga herrarne, och jag tänker de skola en annan gång akta sig att kackla fram hypotheser, om hvilka man kan säga med Plinius: dentes stupent, tänderna blifva ömma. — Apropos, bror Lavalle, hur befinner sig gossen Beda?

668 — Mycket väl — svarade Lavalle förlägen, i det att han vexlade med Lidén ett ögonkast, som kunde taxeras till tusen rubel silfver.

669 — Fägnar mig — sade magistern torrt. — Jag hoppas han fortsätter sin läsning studio et ingenio, med flit och förstånd?

670 — Ja visst, ja visst, — genmälde Lavalle och gjorde en min åt Lidén.

671 — Nå, det berättas att vi få en ny grekisk grammatik af lektor Hjelt i Åbo — inföll Lidén, som icke tyckte om det började samtalsämnet.

672 — Vi få se; den unge mannen flyger mot solen! — sade Bang med den ton af öfverlägsenhet, som anstod en medlem af filologiska sällskapet i Göttingen. — Hvad Beda angår, är jag ledsen att ej sjelf ha någon tid öfrig för hans uppfostran. Gossen har anlag, det kunde blifva något af honom med tiden; men som ni se, har jag händerna fulla. Omöjligt att få en timmas ledighet för privata lektioner.

673 — Våra unga filologer arbeta raskt — återtog doktorn. — Brunér skall ha för afsigt att utgifva en grammatica latina.

674 — Usque ad astra! Den unge mannen ämnar nedtaga stjernorna. För öfrigt råder jag bror Lavalle att iakttaga varsamhet med mythologin. Unga personer böra icke för tidigt invigas i eleusinska mysterierna, och särskildt skulle jag råda Beda att ännu på något år ej befatta sig med Ovidii metamorfoser.

675 Lidén kände svettdropparna stiga på sin panna och beslöt att hugga in med ett äkta husarhugg. — Det går ett rykte — inföll han — att konsistorium academicum måttar ett riktigt dråpslag emot latinet. Det är något så oerhördt, att jag knappt kan tro derpå, men man påstår verkligen, att latinet icke mera skall blifva ett uteslutande vilkor för akademiska specimina och disputationer.

676 — Det är toma skrämskott! De skola aldrig våga blamera sig så djupt för hela den lärda verlden! — inföll Lavalle med ett satiriskt smålöje och mycket road af Lidéns bekymmer om sina tusen rubel.

677 — Det är också min mening — svarade Bang lugnt. — Funduntur ab æthere nimbi, der bilda sig moln af den toma ethern, som Ovidius uttrycker sig. Hans latin är i sanning klingande som en klocka, och om man kunde jemföra den bleka kopian med det oupphinneliga originalet, så skulle jag säga, att Stagnelius framför andra tagit honom till förebild. Emellertid afråder jag Beda att ännu studera metamorfoserna. De äro för sinnliga för en ung fantasi. Mythen om Danaë till exempel ... och sedan det vidunderliga, mina herrar! Föreställ er dessa Grajer, dessa Gorgoner ...

678 — Tjenare, tjenare; jag glömmer alldeles att mina patienter vänta mig! — utropade Lidén, tog sin hatt och skyndade på dörren, »makra bibas», eller med sjumils stöflar, som Homerus skulle ha uttryckt sig.

679 Lavalle följde honom, och båda stadnade utanför porten. — Nå? — sade Lavalle.

680 — Ja — svarade Lidén — jag har lofvat kurera effekten, men icke dispositionen, följden men icke orsaken. Man måste iakttaga en nödig försigtighet, för att ej inleda honom på det farliga ämnet; men för öfrigt torde du medgifva att han resonnerar lugnt och förståndigt, utan spår af denna, om jag så får säga, medusomani ...

681 — Förlåt, jag finner beklagligen ännu ett spår deraf. Han är ännu fången i den fixa idén, att Beda är gosse.

682 — Ja, hvad vill du man skall göra. Ofta, när vi kurerat ett sjukt öga, händer att en fläck stadnar qvar på hornhinnan och skymmer den fullständiga synen, ehuru den icke hindrar patienten att se. På samma sätt är det med dessa fixa idéer. Det händer att de, liksom fläckarna på cornean, försvinna utaf sig sjelfva.

683 — Möjligt. Men ännu är icke vårt vad afgjordt. Jag vill göra dig ett förslag.

684 — Låt höra.

685 — Om några år är Beda fullvuxen. Det kommer då an på ett prof. Kan Bang uthärda hennes åsyn en timma, utan att erfara någon verkan af Medusas förstenande anblick, så har jag förlorat. Återfaller han deremot i sin olyckliga fantasi, är det du som har tappat vadet.

686 — Hm — vi äro gamla män, vi kunna krevera derförinnan.

687 — Då går vadet om intet.

688 — Må göra, jag ingår derpå. Det vore väl hin, om jag icke derförinnan skulle kunna bortblåsa de osunda dunsterna af den grekiska mythologin!

Avsnittet publicerades 6/12 1864:|2|

22. Bedas utrikes resa.

689 Flera år ha förgått och mycket i verlden förändrats, när vi en vinter återfinna tre af denna berättelses hufvudpersoner långt från Finlands stränder i ett hotel garni vid Rue neuve S:t Augustin i Paris. Det är familjen Lavalle.

690 Hvad hade förmått den stränge ryttmästarn att återföra sin maka till Frankrike, till detta sköna Frankrike, från hvilket hon varit så länge skild, så hårdt förvisad, och hvarifrån hon under långa år ej ens fått mottaga ett bref, eller gifva luft åt sin saknad i några rader till fordna vänner? Var molnet skingradt, hvilket så länge fördystrat Grufvans tomtebolycka? Var allt missförstånd glömdt, all bitterhet förgäten, och hade ryttmästarn velat gifva sin maka en öm upprättelse genom att föra henne åter tillbaka till fäderneslandet?

691 Nej, molnet var icke skingradt, misstroendet ännu icke förvandladt i öppet förtroende, bitterheten ej glömd, upprättelsen ej gifven. Sårad stolthet å båda sidor hade, här som ofta i lifvet, stött hvarje förklaring tillbaka och hejdat den fot, som redan var lyftad att taga första steget. Men der hade uppstått en försonande länk mellan dessa skilda hjertan, och på denna brygga af kärlek begynte försoningens fredsbud att efterhand möta hvarandra. Madame Lavalle älskade Beda såsom sitt eget barn — hon ägde intet annat — och mer än sitt barn, ifall detta är möjligt, ty hon ägde heller ingen enda varelse mer än Beda att älska i verlden. Detta vax med stålfjädrar under den mjuka ytan hade madame Lavalle format till den högsta fulländning, som för henne var möjlig. Beda vid sexton år var ett verk af Armide Lavalle, och ett vackert verk; icke mer den nyckfulle, egensinnige, häftige, ombytlige pojken Beda, hvars hela kunskap bestod i en frampladdrad utanlexa af grekiska och latin, utan en fint bildad, fint känslig, klok flicka med all den yttre och inre fägring, alla de kunskaper, all den qvinnliga takt, som pryda hennes kön. Det var endast ett, som madame Lavalle ej förmått gifva henne, emedan hon sjelf ej ägde det, och det var grunden för allt: en alvarsam, allt genomträngande undervisning i religionen.

692 Armide Lavalle hade i sin barndoms kloster lärt många böner, många ceremonier, mycken yttre ödmjukhet, och sorgerna hade sedan lärt henne knäböja med andakt för den sköna bilden af Guds moder i marmorn. Äfven detta var fromhet, men ej en sådan som vid hvarje steg uti mörkret är lifvets lykta; en sådan kunde hon icke skänka sin fosterdotter. Men då trängde der fjerran ur Bedas späda barndom en hågkomst utaf den första fromma fostermodren, den ödmjuka, trogna Sabina Bang, hvars hela lif var en Christi efterföljelse i kärlek, tålamod och försakelse af sig sjelf. Af henne hade Beda fått det kära nya testamentet med sina oslitliga permar af skinn och den lilla vackra psalmboken med sina prydliga messingsknäppen. Hon mindes så väl sin glädje, när hon första gången fått makt öfver bokstäfverna, så att hon en söndag kunde läsa högt hela den långa predikan af Scriver; ack, hon ville så gerna göra det om igen. Och så fick hon tillåtelse att hvarje söndag inresa till staden och besöka kyrkan med mamsell Sabina, intill dess att hon slutligen under sin skriftskola fick bo uti staden — men ej hos Bangs — och hvarje dag tillbringa så många timmar med sin moderliga vän, som denna kunde vara borta från gamle bror.

693 Detta var de båda fostermödrarnas olika arf åt fosterdottren. Båda gåfvo det bästa de ägde: den ena förstånd, den andra hjerta. Armide Lavalle gaf sin utmärkta bildning; Sabina Bang gaf sin fasta tro.

694 Beda var en af de lyckliga, hvilka äro likasom födda att vinna menniskors tillgifvenhet. Hon hade varit magister Bangs guldgosse; hon blef nu ryttmästarn Lavalles rodocka. Båda herrarna gjorde hvad de kunde för att bortskämma fostermödrarnas verk. Det var nära att lyckas magister Bang; det lyckades mindre för ryttmästarn Lavalle, men tillräckligt för att låta Beda känna sin makt öfver den för alla andra obetvinglige envåldsherrskaren.

695 Det var denna makt som Beda begagnade för att småningom närma de båda skilda makarna till hvarandra. Det satt hårdt, det gick långsamt, men det gick ändå, det gick genom ett omärkligt sammanflätande af dessa tusen små trådar, hvaraf lifvet är sammansatt. Lavalle och hans maka ägde numera en föreningspunkt uti denna flicka, som de båda älskade. Man måste uppgöra planer för hennes uppfostran, hennes framtid; Lavalle fick lust att öfvertyga sig om hennes framsteg och kom stundom upp, för att afhöra lektionerna. De två makarna möttes oftare, de rådgjorde med hvarandra, der uppstod ett slags förbindelse två vänner emellan, och hade icke de olycksaliga franska brefven|3| ännu tid efter annan fortfarit att anlända som fredsförstörare, skulle kanske allt åter knutits tillsammans i en stund af förtroende, hvarpå dock allt berodde. Men dessa bref sleto ständigt åter sönder hvad Beda sammanknutit, och så förgick år efter år.

696 En dag, när Lavalle sågs mer än vanligt förtjust af Bedas framsteg, yttrade hans maka, liksom händelsevis, att den unga flickan borde fullända sin bildning under utrikes resor.

697 — Ja — sade ryttmästaren — det har länge varit min afsigt. Jag skall i sommar föra Beda till Frankrike och Italien.

698 Madame Lavalle svarade intet, men en svag rodnad färgade hennes kinder, och en förrädisk tår kämpade sig väg mellan hennes ögonlock.

699 — Jag fruktar endast — fortfor ryttmästarn — att en gammal soldat är en ganska dålig mentor för en ung flicka, som för första gången reser ut att se sig omkring i verlden. Skulle ni, madame, vilja visa Beda den vänskapen att följa oss och vaka öfver hennes oerfarenhet?

700 — Jag resa till Frankrike! — utbrast den landsförvista fransyskan under en ström af tårar, som hon förgäfves sökte att återhålla.

701 — Ja, madame, — sade den stränge maken. — Det är nödvändigt för Beda, och dessutom ville jag gerna bereda er ett nöje, till ersättning derföre att ni följt mitt råd och ej mera skrifvit till edra vänner.

702 — O min herre, ni är på engång grym och god — svarade madame Armide. — Men hvilken än er afsigt må vara, så tackar jag er, som en stackars förfrusen och vissnad blomma tackar den, hvilken om våren för henne ur den mörka källaren tillbaka till solskenet.

703 — Godt, madame — sade ryttmästaren — vi skola lemna den sentimentala liknelsen i sitt värde och taga saken förståndigt. Gör er sjelf och Beda i ordning att resa i medlet af Maj. Vi torde blifva ett år borta.

704 Sagdt och gjordt. När majsolen åter befriade Finlands fjettrade stränder och ångfartyget Storfursten gjorde sin första resa till Stockholm, befann sig bland passagerarne äfven ryttmästarn Lavalle med familj. De resandes väg gick öfver Stockholm och Götha kanal till Köpenhamn; så vidare till Stettin; derifrån öfver Berlin och Wien till Triest och Italien; derifrån till Athén; derifrån på ångbåt till Marseille. Hela den långa turen var lycklig, angenäm, lärorik, men något för snabb. Uttröttad af resan, fick madame Lavalle likasom nytt lif, när hon för första gången efter 14 år ånyo satte sin fot på Frankrikes älskade jord.

705 — Låt oss hvila några dagar uti Marseille! — bad hon Lavalle, och när hon sade Marseille, tänkte hon på Avignon. Dit hade man med ångbåtarne knappt en dagsresa.

706 — Det låter sig icke göra — svarade ryttmästaren. — Vi fortsätta i morgon vår väg till Paris.

707 Och så skedde. I slutet af November inträffade familjen Lavalle i Paris och bosatte sig för vintern i ett hôtel garni. Ryttmästarn hade sina skäl att påskynda besöket i Frankrikes hufvudstad. Det kändes en tyngd i den politiska athmosferen, som bådade oväder. Då samlades stormfåglarna vida omkring; då sågos äfven de gamla örnarne kretsa i skyn, för att blifva vittnen till de ungas väldiga vingslag och lära dem bruka näbbar och klor.

708 En sådan gammal stormens örn var Hektor Lavalle. Han hade med den förste Napoleon tågat kring verlden; han hade sedan kämpat med de liberale i Spanien mot fransmännen, som då anfördes af de förhatlige Bourbonerne. Han hade derifrån skyndat till Italien, för att i Carbonaris leder strida vid sidan af en ung man vid namn Louis Napoleon. Han hade derefter dragit sitt svärd för Greklands frihet och återvändt med armen krossad af ett turkiskt sabelhugg. Vidare hade han med venstra armen fört värjan på en barrikad i Paris i Juli 1830. Ryktet ville tillochmed veta, att Hektor Lavalle deltagit i Polska revolutionen och sedermera i Louis Napoleons misslyckade expeditioner till Strasburg och Boulogne. Måhända ljög ryktet deri, såsom det ofta ljuger. Hektor Lavalle var nu gammal vorden, men demokraten — eller kanske rättare bonapartisten, — satt qvar under den hederslegion, hvarmed juliregeringen dekorerat hans bröst, och nu lyste honom på gamla dagar attoriginal: at se, om det franska kuraget från Waterloo och 1830 års barrikader ännu lefde qvar i det stolta, lätt antändliga, evigt gäsande och sjudande Paris.

Avsnittet publicerades 9/12 1864:|2|

23. På en vulkan.

709 Den tid, då Lavalle och hans fruntimmer anlände till Paris, syntes föga egnad att införa en ung flicka i verlden. Det oroliga Frankrike hade ledsnat vid Julimonarkin, ledsnat vid »fredens Napoleon», ledsnat vid penningens aristokrati, och Paris var Frankrike. Paris var mätt och trött, Paris gäspade, och Paris är farligt, när det börjar att gäspa. Folket såg embetsmännen styra landet; för att välja deputerad, skulle man betala 200 francs i utskylder om året, och för att kunna väljas, skulle man betala 500. Det fanns många, som ej kunde betala denna summa, och alla dessa lånade villigt sina öron till partiernas hviskningar. Så uppfann man ett slags demonstration, som kallades reformbanketter, och ur deras sköte föddes revolutionen 1848.

710 November och December 1847, Januari 1848 voro stormiga månader. Öfver konungen och hans ministrar, öfver kamrarna och deras majoritet haglade ömsom hotelser och qvickheter; hotelserna besvarades med polis, och qvickheterna låtsade man icke höra. Det var dock Charivari, det var Presse, Siecle och framförallt National med deras bundsförvandter, som ryckte fötternaoriginal: ötterna undan konung Ludvig Filips thron.

711 Spektaklet begynte den 22 Febr., när regeringen förbjöd reformbanketten uti Paris. Vive la reforme! À bas Guizot! Den 23:dje om aftonen lossades det skickelsedigra skottet vid utrikes ministerns hôtel. Folket på gatorna trodde sig förrådt, ännu samma natt betäcktes Paris af barrikader, reformropet blef émeute, émeuten blef uppror, och upproret slog långt öfver de förste agitatorernes mål.

712 Men i stället att följa händelserna denna natt hvilka tillhöra historien, skola vi stadna i ett vackert möbleradt rum af hôtel des deux mondes, vid rue neuve S:t Augustin icke långt från palais royal.

713 Här vakade madame Armide Lavalle och hennes fosterdotter Beda i orolig väntan. Ryttmästarn hade bittida på morgonen gått ut och var icke återkommen. Hvarföre dröjde han? Hvad hade händt? Skulle man öppna för honom, när han kom? Hôtelets port var stängd som i krigstid, och ingen slapp in, ty gatan var uppfylld af misstänkta menniskor, — uppfylld af dessa olycksbådande fysionomier, hvilka under fredliga tider dölja sig likasom flädermössen för ljuset, men vid hvarje upplopp i Paris tyckas likasom framkrypa ur jorden.

714 Det var en hemsk natt. De två fruntimren lyssnade andlöst på hvarje ljud ifrån gatan, men vågade icke närma sig fönstret, ty här och der föllo skott. — Madame — sade Suzette, den pratsama franska kammarjungfrun, hvars lilla spetsiga mun var ständigt i rörelse som en sockergrynsqvarn — om ni är ledsen vid lifvet, så behöfver ni endast sätta er en stund vid fönstret. Min mors kusin Alice Brebis var 1830 nyfiken att se ut efter sin fästman Antoine, som slogs derutanför, och hvad tror ni väl hände henne?

715 — En kula?

716 — Åh, det hade så gerna kunnat vara en kula! Men det var en sten, som rispade henne i ansigtet, så att hon fick en horribel skråma tvärsöfver näsan! Och för denna skråma blef Antoine henne otrogen! Det är följden af revolutioner, madame.

717 — Hör hvilket larm! — utropade fru Lavalle. — Hvad betyder detta? Vilja de storma hôtelet?

718 — Släck ljusen! — svarade Suzette, som, oaktadt sin egen varning, ej kunde motstå frestelsen att titta ut — de bygga en barrikad här utanför! De upprifva gatläggningen ... de anhålla alla åkdon och kullstjelpa dem ... de begära möbler från husen! ...konsekvensändrat/normaliserat Från vår granne midtemot kastas stolar och bord ut genom fönsterna ... Grand ciel! hörde ni något, madame? Det var ett flygelpiano, som störtades ut från tredje våningen! ...konsekvensändrat/normaliserat Min mor berättade, att 1830 utkastades ett positiv från en vindskupa. Medan det föll, kom det i rörelse och spelade marseillaisen!

719 På detta sätt fortfor den unga munviga fransyskan att hålla sitt herrskap au niveau med händelserna, intilldess att hennes nyfikenhet lockades åt ett annat håll, hvarpå hon med ett: befaller ni något mera, madame? var sin kos, utan att afbida svaret.

720 De två fruntimmerna tillbragte nu ett par långa timmar i mörkret, hvarunder oväsendet på gatan fortfor med ökad häftighet. Af fruktan för sina fönster och sin port, som man hotade inslå, nödgades äfven värden på hotelet ingå ett slags kapitulation. Bottenvåningen tömdes, och alla dess möbler utlemnades som bidrag till barrikaden, mot vilkor att det öfriga huset skonades. Sällsam var den ordning, som herskade midtuti denna oordning. Arbetarne ställde en vakt vid den numera öppnade porten för att hindra öfvervåld. En vagabondoriginal: vagabund af den nämnda tvetydiga sorten greps på bar gerning, under det att han uppbröt ett skåp och tillegnade sig det der förvarade bordsilfret.

721 — Les voleurs à lanterneoriginal: laterne! — ropade en ung man i blus, som anförde arbetarevakten, och genast fattade tjugu händer i tjufven, släpade honom till närmaste lyktpåle och hängde honom utan förbarmande.

722 Allt detta m. fl. troliga och otroliga händelser rapporterades tid efter annan af Suzette. — Hvilken nobel ung man, denna blus! — utropade hon förtjust. — Ni skulle se honom, madame! Om han icke bar ett halfrundt ärr på venstra sidan af ansigtet, skulle jag bedyra att han är den vackraste karl jag någonsin sett ... och jag har likväl sett ganska många vackra unga män!

723 — Ett ärr öfver venstra ögat? — frågade madame Lavalle hastigt.

724 — Ni känner honom således? Öfver venstra ögat, så är det. Och jag svär att han icke är någon vanlig arbetare, fastän han påtagit blusen i natt, ty det göra många unga herrar, som ha sina skäl att vara okända. Hvad den unga mannen vid porten angår, är det öfverflödigt, ty man skulle igenkänna honom bland tusende. För öfrigt kunna vi nu åter upptända ljus, ty med denna sauvegarde äro vi utan fara. Befaller ni något mera?

725 Med dessa ord var flickan åter sin kos. Men madame Lavalle var oroligare än förr och lät undfalla sig oförklarliga ord. Det tycktes, som fruktade hon nu sin mans återkomst lika häftigt, som hon nyss önskat den.

726 — Känner ni den unga mannen, som Suzette så mycket berömmer? — frågade Beda med en naturlig nyfikenhet.

727 — Om jag känner honom? — svarade fru Lavalle. — Ja och nej. Det kan finnas flera med ett ärr öfver venstra ögat. Och likväl är det något, som säger mig att det måste vara han. Min Gud, om Lavalle ...

|3|

728 — O min tante — sade Beda, som var van att tilltala sin andra fostermor med denna benämning — om det är något, som oroar er, så anförtro det åt mig! Kanske blir jag så lycklig att kunna göra er någon tjenst, och jag ville så gerna tjena er hela mitt lif!

729 — Arma barn, hur skulle du, så ung och oerfaren, kunna blidka det öde, som förbittrat mitt halfva lif?

730 — Hvem vet ändå? Det är sannt, jag är svag och okunnig, men jag älskar er, min tante, jag vill gå i döden för er, och derföre, förtro mig edra bekymmer; ni skall ej ångra det!

731 — Goda barn! Och du tror verkligen? ... Ja, det är kanske en lycklig ingifvelse. Du förmår mer än jag öfver Lavalle. Du skall kanhända, just derföre att du är ung och oskyldig, kunna beveka detta hårda hjerta. Nåväl, i detta ögonblick stå kanske två ädla lif på spel, om min man möter honom derborta. Jag vet ej om jag gör orätt, men jag vill anförtro åt din dotterliga kärlek mitt lifs olycka. Vill du också bevara mitt förtroende?

732 — Åh, min tante — sade Beda mankerad — känner ni mig så litet ännu? Om ni kände mig, skulle ni veta, att man förr kunde slita mig i stycken, innan jag yppade ett ord af er hemlighet.

733 — Jag begär ej ett sådant prof på din tystlåtenhet. Jag begär endast att du icke i förtid låter förleda dig af din tillgifvenhet att söka beveka Lavalle. Yppas ett tillfälle, så handla klokt, mitt älskade barn, — lika klokt som ömt.

734 — Det vill jag, min tante!

735 — Vet då, att denne unge man — ifall det är han — redan i mer än tolf år varit ett föremål för Lavalles bittraste svartsjuka. Och jag vill icke dölja för dig, att det icke skett utan orsak. Max Czerny är en ung polack, landsflyktig med sina föräldrar efter Polens underkufvande 1831. Hans föräldrar hade bosatt sig uti Avignon helt nära det kloster, der jag är uppfostrad, och hade knutit en vänskapsförbindelse med min mor, som bodde i staden. Hvarje onsdag tillbragte jag hos min mor, och der fattade Max Czerny för mig en dåraktig kärlek, dåraktig äfven derföre att han var åtta år yngre än jag och då blott ett barn. Jag var nog lättsinnig att underhålla detta barnsliga tycke: det roade mig, som var sexton år, att äga en tillbedjare, som var åtta. En dag åkte vi ut på en lustfärd tillsammans, jag och min mor i vagnen, och bredvid oss red den lilla Max Czerny, stolt öfver den äran att på sin fars gråskymmel få spela rolen af min beskyddare. Då skrämdes våra hästar af några skrikande barn vid vägen och begynte att skena. Max Czerny såg det, hoppade af skymmeln, fattade våra hästar i tygeln och sökte att hejda dem. Men han var för svag, de släpade honom med sig, jag svimmade, och när jag återhämtade mig, var det en främmande officer, det var Lavalle, som med starkare hand gripit i tygeln och lyckats att rädda oss från en säker undergång.

Avsnittet publicerades 12/12 1864:|2|

24. Vänta!

736 — Lavalle var min räddare — upprepade madame Armide. — Det är en ganska vanlig historia, jag har läst den i tjugu romaner. Men i två afseenden är min historia mindre vanlig. Det ena är att en flicka om 16 år förälskar sig i en man som är trettio år äldre och som kunde vara hennes far. Du finner mitt barn, att man vid dina år kan stundom vara ganska dåraktig, men det är en tröst att man med tiden blir klokare.

737 — Jag finner intet ovanligt deri — anmärkte Beda. — Onkel Lavalle är en man, som förtjenar att älskas.

738 — Du har rätt; du dömer som en god dotter. Sade jag älska? Ah, ett barn, uppfostradt uti ett klosters ensamhet, hvad förstår det att gifva sina känslor namn! Nog; jag beundrade hr Lavalle, hans manliga väsen, hans sällsynta tapperhet och de tusen faror, i hvilka han slösat sitt lif. Måhända kom han derigenom att fästa någon uppmärksamhet vid min person; man fattar så lätt en tillgifvelse för den man bevisat en tjenst. Kort sagdt, ett år derefter var jag hans maka. Han köpte vårt fädernegods nära Avignon — det hette Mont Parnasse, tätt invid Saone — och det var afgjordt att vi för alltid skulle qvarstadna i Frankrike.

739 — Det hade varit skada. Jag skulle då aldrig lärt känna dem jag mest håller af.

740 — Det är möjligt, och derföre skola vi tro på försynens skickelser. Det andra ovanliga i min historia var, som jag redan sagt, en beundrare i den hoppfulla åldern af åtta år. Det är sannt att han var nio, när jag blef madame Lavalle, men detta förändrar ej mycket i saken. Den stackars gossen var svartsjuk ända till raseri och blef icke kurerad af allt det gyckel han fick uppbära för min skull, isynnerhet af Lavalle, som han hatade mer än man kunnat tro om ett barn. Max Czerny blef utom sig, när han hörde mitt giftermål. Han hoppade i strömmen, — ja, han hoppade verkligen i Saone, — men då lyckligtvis en fiskare var till hands med sin båt, blef han åter uppdragen. Han har förmodligen svalkat sig nu, tilldess han får skägg, sade min man. Jag hoppades detsamma; vid denna ålder har man den lyckan att glömma lätt.

741 — Men — fortfor madame Lavalle efter en kort paus, — vi bedrogo oss: Max Czerny glömde icke så lätt, och det är troligt, att hans hat mot Lavalle förstärkte hans minne. Olyckligtvis bodde vi i samma trakt och kunde ej undvika att stundom mötas. Han blef kadett i Brienne och var hemrest två gånger om året. I stället att upphöra, tillvexte hans passion, ju äldre han blef, men han lärde sig äfven att bättre dölja den. Han skref bref ...

742 — Det är då han ...?

743 — Bref, uppfyllda af de mest glödande kärleksförklaringar. Jag vågade icke röja dessa bref för min man; jag fruktade hans häftiga lynne. Men jag läste dem likväl; i början som ett skämt, efter några år med andra känslor. Max Czerny hade emellertid vuxit upp. Han var lång, smärt, elegant och hade ett tycke af dig, utom att det ärr, som han bar från mina skenande hästar i barndomen, vanställde hans sköna, brunlockiga hufvud. Kort sagdt, jag anade ej att denna korrespondens kunde blifva farlig, och det blef den likväl, isynnerhet när jag besvarade den ...

744 — Ni skref?

745 — Tyvärr ja. Jag trodde mig skrifva som en systerlig vän och glömde att min korrespondent nu var aderton år, att han var en intagande yngling, att han nyss blifvit officer och att jag dolde vår korrespondens för min man. Du kan icke förstå mig, du vet icke hvad det är att leka med sådana känslor. Ack, jag bedrog mig sjelf, jag visste icke att gycklet blifvit allvar, att jag älskade denne yngling och att jag älskade för första gången i mitt lif!

746 Beda teg.

747 — En dag — fortfor madame Lavalle — var min man bortrest, och jag satt i en berså af vår trädgård på Mont Parnasse. Då kastade sig Max Czerny för mina fötter och besvor mig att icke lemna honom utan hopp. Jag förbigår denna scen. Han begärde af mig icke mer än ett enda ord, och detta ord var: vänta! Förstår du detta ord? Jag var trettio år yngre än min man, och den stackars gossen var åtta år yngre än jag. Derföre begärde han af mig detta ord, och det tycktes vara så oskyldigt, det tycktes ej såra någon pligt, det kunde ju tydas på en lång, obestämd tid, men det var likväl ett förskräckligt ord, ty det innebar uti sig den mans död, hvilken jag vid altaret svurit obrottslig trohet. Derpå tänkte jag icke då; jag var öfverraskad, förvirrad, förrådd af mina egna känslor, och jag kunde ej vägra en bön, som syntes så oskadlig. Jag sade honom derföre detta enda olyckliga ord, detta vänta! ...konsekvensändrat/normaliserat men jag hade knappt uttalat det, innan ångern följde blixtsnabbt på synden ... jag trodde mig höra ett plaskande i strömmen, ett prassel i löfven; — full af blygsel skyndade jag bort, instängde mig i mitt rum och gömde mitt hufvud gråtande i mina händer.

748 — Det förstår jag, min tante!

749 — När jag uppslog mina ögon, stod herr Lavalle bredvid mig. Han var lugn, som det tycktes, men ganska blek. Min fru, sade han, hörde ni händelsevis nyss något buller vid strömmen? — Jag betraktade honom förvirrad, och han fortfor: oroa er icke, det var endast jag, som kastade mina pistoler i vattnet, emedan jag fruktade att min hand kunde begå en dårskap. Jag hoppas den unge mannen är redan borta. På det att han ej så snart må komma tillbaka, så kan ni visa mig den tjensten att ännu engång skrifva till honom ... Jag insåg nu, att Lavalle kände allt, och medvetandet af mitt fel gjorde mig stum. Skrif! sade han — och jag skref, såsom han dikterade:

750 Min herre! Om vi hafva tid att vänta, så har min man det deremot icke, och jag bör låta er veta, att han sannolikt icke en annan gång skall kasta sina pistoler i vattnet. Armide Lavalle.

751 — Detta bref — fortfor den olyckliga makan — kuverterade min man och afsände det till Max Czerny. Det var i Augusti. Dagen derpå försålde han Mont Parnasse, och en månad derefter befunno vi oss i Finland.

752 — Detta land blef ert fängelse!

753 — Hälften fängelse, hälften fristad. När vi flyttade till Grufvan, stod det mörka molnet af misstro mellan min man och mig. Vårt lif blef sådant du sett: jag bebodde öfra, han nedra våningen, och när vi möttes, så möttes vi liksom dessa bekantskaper, hvilka man brukar i Finland och som bestå deri att man besöker hvarandra engång om året; med den skillnad likväl, att vi icke skildes igen med den vanliga frasen, som andra bruka: glöm ej bort mig! Hur var det också möjligt för någon af oss att glömma det förflutna! Och om vi kunnat det, så drog Max Czerny försorg om att upplifva våra hågkomster. Vi hade|3| ej tillbragt tre månader i Finland, innan min man räckte mig ett bref, som han bröt och läste i min närvaro. »Madame, — skref min förföljare — jag har emottagit ert bref från Mont Parnasse, men emedan jag inser att herr Lavalle fört er penna, ämnar jag anse det såsom aldrig skrifvet. Jag förklarar er således, att hvad än må hända, ämnar jag förvara ert ord, likasom er bild, uti djupet af mitt hjerta och vänta. Och emedan jag äfven inser, att denna korrespondens, likasom den förra, icke skall kunna döljas för er allvetande tyrann, så ämnar jag ej göra mig något besvär att föra honom bakom ljuset, utan fortfar att skrifva till er två gånger om året under franska konsulns adress. Slutligen, emedan jag vet att herr Lavalle skall läsa dessa rader, och i hopp att det skall göra honom ett nöje, bedyrar jag, att om än er fångenskap varar i tjugu år — hvilket torde vara högt räknadt — skall ni aldrig upphöra att älskas intill döden af eder Max Czerny.»

754 — Och hvad svarade ni derpå?

755 — Jag svarade som en hustru bör svara, med tystnadens afsky. Tro mig, mitt barn, jag är icke så brottslig, som min man föreställer sig! Detta enda olyckliga ord, denna första förvillande känsla, om hvars brottslighet jag ej hade en aning då, utgöra hela mitt fel. Och jag har bittert ångrat det, jag har ransakat mitt hjerta inför Guds moders ansigte och väl funnit mycken svaghet, men också en styrka, som hon ingifvit mig, att bekämpa detta minne, som jag nu har anförtrott ensamt åt dig. Se derför, mitt barn, har Finland för mig varit icke endast en boja, men äfven en fristad. Ack, herr Lavalle tror mig icke; han misstänker ännu mina känslor. Detta förskräckliga ord, detta vänta, som innebär hans död, har rest sig som ett berg emellan oss, och min tro är för svag att försätta berg. Men du, som är ung, du som ännu äger din starka tro på lifvet, menskligheten och en rättvis försyn, du skall kanhända äga makt att välta denna klippa, att spränga denna mur, som åtskiljer oss; du ensam kan ännu rädda vår lycka och vårt samvetes frid!

756 — Förlåt mig — sade Beda, sedan hon lyckats beherrska sin rörelse, — finnes der icke något äfven hos er, min tante, som hindrar två ädla hjertan att åter förstå och igenkänna hvarandra?

757 — Hos mig? Låt mig tänka ...konsekvensändrat/normaliserat ja, du har rätt! Det sätt, på hvilket jag behandlats, den misstanke, för hvilken jag varit ett föremål, ha i många år retat mig, förolämpat mig ... jag har satt trots mot trots ... jag har icke varit ödmjuk såsom jag kanske bordt vara, emedan jag likväl varit den, som först felade. Vid himlen, det är dock för mycket begärdt af en qvinna att tåla hvad jag tålt och lida hvad jag lidit, utan att ens kröka sig under den fot, som trampar ens hjerta! Du är ett barn, men du är också en qvinna; du skall förstå mig, du skall råda mig ... hvad bör jag göra?

758 —konsekvensändrat/normaliserat Ack, min tante, och detta frågar ni mig! Hvad vet jag! Hvad förmår jag! Men vi skola bedja tillsammans om nåd att finna det rätta, och så skola vi vara ödmjuka och kloka. Kan jag ej annat, så kan jag åtminstone dela er smärta.

Avsnittet publicerades 13/12 1864:|2|

25. Natten mot den 24 Februari 1848.

759 — Skall denna förskräckliga natt då aldrig taga slut! — utropade madame Lavalle med vexande oro. Hvadoriginal: Hvar min man dröjer! Skall han någonsin återvända! Och om han återkommer, — om den unge mannen, som för befälet på barrikaden, verkligen är Max Czerny, då skola de mötas vid porten till hotelet? Hvilket möte mellan två, som så dödligt hata hvarandra för min skull!

760 — Sade ni icke att herr Czerny var officer i kunglig fransk tjenst?

761 — Ja.

762 — Hur är det då möjligt att han kan anföra rebeller?

763 — Ack, du känner icke dessa polackar! Juliregeringen i Frankrike har visat dem den största gästfrihet, understödt dem på alla sätt, men emedan denna regering 1831 lemnade Polen åt sitt öde, är den ett föremål för de landsflyktiges hat ... Af denna regering, som vill fred till hvad pris som helst, hafva de intet att hoppas, men deremot allt af en revolution, som ånyo skall sätta verlden i lågor.

764 — Onkel Lavalle är bonapartist. Han önskar således också en revolution. Två män, som sträfva till samma mål, kunna ej vara fiender.

765 — Du känner ej männen! Det är sannt, att i dag skola de kanske slåss som bundsförvandter, men blott för att i morgon åter uppsöka hvarandra som fiender.

766 — Det får icke ske. Vi skola vänta ...

767 — Nämn icke detta ord, det bådar olycka! Sedan tio år har det förföljt mig dag och natt. I dagens ensliga fantasier, när jag tänkte på den dunkla framtiden, hviskade demonerna beständigt uti mitt öra: vänta! I nattens drömmar, när jag förflyttades tillbaka till Mont Parnasse och min lyckliga ungdom, hörde jag Saones böljor hviska mot stranden: vänta! Och när jag åter vaknade långt borta uti det kulna Finland, hvars hela lif består i väntan på en sommar som aldrig kommer, då tycktes mig, som susade det i de snöiga gr narna, öfver den frusna sjön och bakom de hårda bergen utaf granit beständigt samma, samma betydelsefulla ord af en ouppfylld längtan: vänta! vänta! Ja, när jag stundom vågade yttra till min fångvaktare en önskan att ändtligen engång känna mig fri och åter få andas mitt fäderneslands luft, om också blott för en enda dag, då smålog han med sitt kalla löje och svarade mig med samma ord, som innebar hela min olycka och hela min förödmjukelse: vänta! ... Men nu är jag här, nu vill jag ej vänta längre. Jag begär visshet i denna oro, som jag ej längre kan uthärda. Jag vill uppsöka Czerny, ifall det är han, och bedja honom resa tusende mil härifrån ... jag vill säga honom att jag hatar honom, att jag afskyr honom ... nej, jag vill säga att jag älskar honom ännu ... Kanske skall han då hafva förbarmande med en så brottslig, en så olycklig qvinna som jag!

768 — För Guds skull, min tante, jag ber er, intet förtvifladt steg! Hör ni larmet derute? Det vexer med hvarje ögonblick. Suzette, hvad betyder detta larm?

769 — Följ mig, madame! Följ mig, mademoiselle! — utropade kammarjungfrun, som darrande störtade in. — Vi äro ej mera säkra här. En afdelning af municipalgardet rycker an från högvakten vid Tuilerierna, för att storma barrikaden härutanför.

770 — Och hvart skola vi fly?

771 — Till min kammare, som ligger mot gården. Kom; intet ögonblick är att förlora!

772 Och vältaligare än denna uppmaning, begynte i detsamma en häftig gevärseld på gatan, åtföljd af allt det gräsliga oljudet af en gatstrid om natten, vittnande om fasorna af ett inbördes krig.

773 Men madame Lavalle var utom sig; hon hörde icke, hon såg icke, hon tänkte icke på annat, än den fara, för hvilken barrikadens anförare utsatte sig, och i sin förvirring tog hon för afgjordt, att hennes man och den unge Czerny i detta ögonblick skulle döda hvarandra. Beda ryste: nu först förstod hon hela vidden af sin fostermors olycka. Beklagansvärda Armide Lavalle, huru hårdt hade hon ej blifvit straffad för det hon engång i ungdomens lättsinne gycklat med ett barns känslor! Det var ej nog att Max Czerny förstört hennes husliga lycka; — hon älskade honom ännu, och hon fasade för sin kärlek, ty hon visste att den var ett brott!

774 — Jag vill ut! — ropade hon, utan att mera veta sjelf hvad hon sade. — Släpp mig! Jag vill åtskilja dem! Ni hör ju att de döda hvarandra för min skull!

775 En fruktansvärd knall kom huset att darra och efterföljdes snart af en annan, en tredje. Gatan rue neuve St Augustin var af vigt såsom en af kommunikationslinierna mellan boulevarderne och centern af Paris. Militären hade här medfört artilleri, och man kunde tydligt urskilja det förstörande brak, med hvilket de tunga jernkloten bortsopade vagnar, möbler och gatstenar, hvaraf den i hast uppförda barrikaden bestod. Derpå hade icke rebellerne haft tid att bereda sig, eller ock, hade de väntat artilleriet på andra, smalare gator, omgifna af högre hus, der de tornat upp barrikader i jemnhöjd med tredje våningarna, starka nog att trotsa adertonpundingar. Här deremot hade saknats material och passande terräng. Förvirrade rop läto ana, att insurgenterne här voro nära att duka under, medan de i andra delar af staden nästan öfverallt blefvo segrare.

776 Hvem har varit ung och icke erfarit den underbara tjusning, som ligger i sjelfva faran? Darrande af känslan att befinna sig blott några få steg från en nattlig strid, i hvilken måhända hundrade blödde, fängslades Beda af samma sällsamma tjusning, hvilken under revolutionerna i Paris så ofta kostat fredliga åskådare, barn och qvinnor lifvet, blott emedan de ej kunnat återhålla sin nyfikenhet. Hon hade fattat sin fostermors arm, för att hindra en öfverilning, men båda stodo lyssnande qvar under ögonblickets rysande spänning. Suzette var fängslad af samma intryck.

777 — Vive la république! — hördes en stämma, som tycktes öfverrösta sjelfva afgrundslarmet af striden.

778 — Det var Max Czerny! — hviskade madame Lavalle.

779 — Vive l’empéreur! — svarade strax från andra sidan af gatan en annan, icke mindre väldig stämma.

780 — Det var onkel Lavalle! — hviskade Beda tillbaka, och med detsamma ångrade hon sin obetänksamhet, men det var för sent.

781 Madame Lavalle slet sig lös och ilade till dörren, men före henne hann Beda. — Ni kommer ej ut, min tante! — sade hon beslutsamt — om ni ej lofvar att följa mig till Suzettes rum.

782 Det var också hög tid. Dånet derute fördubblades och lät ana att barrikaden i detta ögonblick togs med storm. Kulor och stenar haglade in genom fönsterna, rummet uppfylldes af krutrök, huset skakade, golfvet tycktes svigta, en stor trymå krossades och betäckte mattan med glasskärfvor, ljusen släcktes af luftdraget, men det oaktadt förblef rummet klart eckläreradt af de oupphörliga blixtarne från handgevären å båda sidor.

783 Nu drog Beda sin halft vanmäktiga fostermor med sig, för att, vägledd af Suzette, söka en fristad i rummen mot gården. De hade likväl ej hunnit långt, innan blodiga krutsvärtade gestalter störtade mot dem i korridoren. Barrikaden hade blifvit tagen, och de af insurgenterne, hvilka sågo reträtten afskuren, kastade sig in i närmast liggande hus, somlige för att gömma sig, somlige för att ännu från fönstren skjuta på trupperna. De fleste tycktes vara arbetare från förstäderna,|3| men äfven ett par af de förr nämnda olycksbådande gestalterna sprungo in under vilda åtbörder.

784 — Passez, mes dames! — sade en af ouvriererne, som ej ens i detta farans ögonblick kunde förneka det ridderliga lynne, hvarpå man sett så många prof under revolutionerna i Paris; och med dessa ord sköt han de ruskiga gestalterna åt sidan, för att lemna fruntimren fri passage. — Soyez tranquilles, nous sommes français, varen lugne, vi äro fransmän! — tillade han, förande handen till mössan, i det hans skyddslingar passerade förbi.

785 Äfventyret var likväl ännu icke öfverståndet. De tre flyktingarna hade just uppnått dörren till sin fristad, när ännu en gestalt, svärtad och blodig, störtade uppför trappan, men när han uppnått korridoren, föll han, vanmäktig af blodsförlust, raklång nästan invid deras fötter.

786 — Han är sårad! — utropade Beda.

787 — Kom, mademoiselle, för himlens skull, låt oss stänga dörren! — skrek Suzette, hvilken redan fört den halft medvetslösa madame Lavalle i säkerhet.

788 — Han blöder! Han dör! — jemrade Beda. — Kom, Suzette, goda, bästa Suzette, låt oss föra honom till en bädd! Icke kunna vi lemna en olycklig utan all hjelp.

789 — Jo, det skulle bli en vacker historia! — beskifvade sig kammarjungfrun. — Hör ni ej att municipalgardisterne redan äro inne på gården? Kom ihåg att han är en rebell, och hvad skall det blifva af oss, om vi ertappas i sådant sällskap?

790 — Så mycket mer är det vår pligt att rädda honom från hans fiender! Kom, hjelp mig, så föra vi in honom i närmaste rum!

791 — De äro alla stängda, mademoiselle! Och icke vill ni väl, att en ärbar flicka, som jag, skall mottaga en främmande karl i sitt rum!

792 — Är du en kristen? Är du fransyska? Han är sårad och vanmäktig, följaktligen icke mera en främling för oss. I morgon bittida skola vi söka åt honom en mera passande plats. Fort, tag honom du i ena armen; jag är stark nog för den andra!

793 Suzette var icke heller skapad af sten. Sedan hon lättat sitt hjerta med alla tänkbara jeremiader öfver det högst opassande i en sådan visite och förutspått att mademoiselle skulle i morgon få det nöjet att göra bekantskap med polisprefekten sjelf, lät hon ändtligen förmå sig att räcka en hjelpsam hand, hvarpå de båda flickorna med förenade krafter lyckades föra den sårade in uti deras undangömda fristad.

Avsnittet publicerades 15/12 1864:|1|

26. Mellan två eldar.

794 Det rum, hvari flyktingarne funno en fristad, var litet, men inredt för hôtelets qvinnliga betjening med|2| fransysk fyndighet, smak, tillochmed elegans. Midtemot den smala, mörkbetsade dörren såg man ett högtbeläget lågt, men bredt fönster, derunder ett vackert bord med toilettspegel, på hvardera sidan af rummet en alkov med sängplats och ljusa musselinsförhängen; vidare ett par små garderober, en liten jernkamin med porcellinsdockor och fyra taburetter. Tillfälligtvis disponerades denna täcka jungfrubur för närvarande af Suzette ensam.

795 Madame Lavalle hade fått plats bakom de fällda gardinerna i alkoven till höger om ingången, och det lyckades derföre de båda flickorna att obemärkt föra den sårade innanför gardinerna i alkoven till venster. De funno honom vanmäktig och blödande ur tvenne sår: en kula i axeln och ett sabelhugg uti hufvudet. Hvad skulle de företaga sig? Ingen vågade ut att tillkalla hjelp. Men nöden ger råd: de hade vatten, de hade eaudecologne. De förbundo den sårade så godt de förstodo och lade på hans hufvud kompresser, såsom Beda sett herr Lavalle göra, när någon af hans folk sårats vid sprängning i grufvan.

796 — Ser ni ärret öfver ögat, mademoiselle? — hviskade kammarjungfrun. — Jag gissade genast, att det var han. Hvilken skada på en så vacker ung man!

797 — Du är en god flicka, Suzette, — sade Beda. — Säg mig, kan du också tiga?

798 — Åh, mademoiselle! Tiga och prata, allt efter omständigheterna.

799 — Då vill jag anförtro dig en hemlighet. Det är af högsta vigt, att hvarken herr eller madame Lavalle få se den sårade.

800 — Åh! Hvarför det?

801 — Hans lif råkar i fara. Han är en rebell: herr Lavalle, som hatar rebeller, skulle angifva honom. Han är en polack: fru Lavalle, som hatar polackarne, skulle förråda honom för sin man.

802 — Jag förstår: de få ej veta något deraf. I nästa hörn är ett tryckeri: der har jag en liten bror, som springer med korrektur och brukar helsa på mig hvar morgon. Nu låts han vara sjuk: det blir förträffligt. Men huru vet mademoiselle, att monsieur här är en polack?

803 — Jag har händelsevis ... dansat med honom på en bal.

804 — Ah! — och kammarjungfrun nickade med en slug blick. — Mademoiselle känner honom ... litet? ... eller mycket? Jag förstår: en så älskvärd ung man! Gode himmel, en sådan skada, om han skulle dö! Men det får han icke, mademoiselle; vi skola rädda honom, och sedan jag vet att det är er hemlighet, skall jag tiga som grafven.

805 Beda rodnade. Det var första gången hon bryddes för ömmare känslor. Hvad skulle Suzette tänka om henne? Det var straffet för en nödlögn. Men hon hade intet val. Hon teg.

806 — Beda! — sade madame Lavalle, som något återhemtat sig och sköt undan förhänget från sin alkov.

807 — Hur befinner ni er, min älskade tante?

808 — Bättre. O, det var ett förskräckligt ögonblick! Jag hör ej mera något af striden.

809 — Den tyckes vara slutad. Var lugn; vi äro nu i fullkomlig säkerhet.

810 — Vet du hvem som har segrat?

811 — Nej, min tante.

812 — Och ingenting heller om honom? Jag menar herr Lavalle. Jag tyckte likväl ...

813 — Onkel Lavalle är icke återkommen ännu.

814 — Är der någon i andra alkoven?

815 — Det är Suzette. Hon vårdar sin sjuka bror, som blifvit skrämd utaf bullret.

816 — Det förundrar mig icke. Man kunde bli skrämd utaf mindre. Kan jag på något sätt bistå den sjuke?

817 — Nej, min tante, icke nu. Ni måste sjelf hålla er stilla och hämta krafter. Oroa er icke. Dagen börjar att gry, och snart kunna vi vänta onkel Lavalle.

818 — Det är han. Jag hör hans röst uti korridoren.

819 Man hörde ett högljudt samtal derute. Det var herr Lavalle, som med häftighetkonsekvensändrat/normaliserat frågade betjeningen i hotelet efter sin familj. Aldrig hade Beda så ogerna återsett sin välgörare, men hon var tvungen att öppna och underrätta honom om deras härvaro.

820 — Hur kunde onkel lemna oss så allena i denna rysliga natt? — frågade Beda, sedan herr Lavalle helt kort gjort sig underrättad om sin makas helsa.

821 — Allena? Jag trodde ni hade Suzette, — svarade han förströdd.

822 — Några alnar från kanoner och musköter, var ett sådant försvar ej mycket tröstande, — genmälde Beda. — Emellertid har denna goda flicka skänkt oss en fristad, fastän hon sjelf var upptagen af vården om sin sjuka bror.

823 — Det är bra; jag skall tänka på en passande belöning.

824 — Men hvar har onkel varit så länge?

825 — Deputerade kammarnkonsekvensändrat/normaliserat... reformklubben ... och sedan denna émeute, eller rättare denna revolution, ty Ludvig Filips thron kommer icke att öfverlefva den dag som är. Säg mig, har icke någon obekant smugit sig in i hotelet?

826 — Ja, onkel, halfva Paris! Det var förskräckligt! Vi mötte under vår korta flykt åtminstone ett dussin karlar af grymt utseende.

827 — Och du har ingen aning hvar de kunna ha gömt sig? Ty jag förmodar att åtminstone några ännu äro qvar.

828 — Men ni vill då verkligen skrämma ur oss den lilla gnista lif vi ännu ha qvar! Hur skulle jag veta hvar dessa förskräckliga menniskor gömt sig? Förmodligen på vinden.

829 — Säg mig — fortfor Lavalle, i det han förde Beda åt sidan och sänkte rösten, så att ej hans fru kunde höra honom, — mötte du händelsevis en ung man med ett ärr öfver venstra ögat?

830 — Och det frågar onkel mig! Liksom hade jag i ett sådant ögonblick kunnat skilja en kosack från en fransman! Men jag påminner mig att Suzette ... här är hon. Sade du icke, att en ung man med ett ärr i ansigtet tog till flykten mot boulevarderna, när barrikaden blef stormad?

831 — Det såg jag bestämdt — bedyrade Suzette med en blick af hemligt förstånd. — Jag tittade ut af nyfikenhet och såg honom rida i sporrsträck undan municipalgardet bortemot boulevard des italiens.

832 — Rida? Det är icke möjligt. Dessutom har man sett honom fly in hit i huset.

833 — Men det är då rakt omöjligt, monsieur, — svaradeoriginal: sva- Suzette, i förskräckelsen ännu munvigare än vanligt. — Jag försäkrar monsieur, att red han icke, så sprang han, tre metrer i hvart steg, hela gatan utföre; jag har aldrig sett en sådan lindansare!

834 — Du försäkrar det der med nog mycken ifver — genmälde herr Lavalle, fixerande henne.

835 — Jag? — sade flickan. — Jag försäkrar ingenting alls. Tror man icke mig, så kan man fråga portvakten. Han måste veta det, efter herr Czerny höll vakt vid porten.

836 — Czerny! Du känner hans namn?

837 — Jag? Visst icke. Det vill säga, han kallades så.

838 — Au diable, det är något under allt detta, — mumlade herr Lavalle mellan tänderna och skyndade sig ut, för att af betjeningen utforska närmare underrättelser.

839 — Hvad var det han sade? — frågade madame Lavalle, som tyckte sig höra ett alltför kändt namn.

840 — Han frågade om vi sett madame Cherie, modehandlerskan, som bor här midtöfver gatan. Hon har försvunnit under tumultet, och hennes man har bedt onkel fråga efter henne uti hotelet.

841 — Men Suzette talade om någon som hållit vakt vid porten. Det var han ... herr Lavalle har igenkännt honom!

842 — Hvarför oroa er, bästa tant? Den, som ni menar, är ju längesedan i säkerhet. Ett par timmars hvila skulle bekomma er väl.

843 — Du bedrager mig!

844 — Min tante!

845 — Förlåt, mitt barn! Jag är ännu förvirrad af denna natts händelser. Du skulle ej vara i stånd att bedraga mig. Men huru få visshet om hans öde? Hvad skola vi göra?

846 — Vänta! — sade en röst från andra alkoven.

847 Madame Lavalle spratt till och reste sig upp. Hennes blick var stirrande, hennes drag uttryckte fasa. Hon lyssnade, sjelf utan ljud.

848 Beda förstod att den sårade talat i yrsel och fick jemnt så mycken tid, att hon hann hviska åt Suzette: — kalla någon af betjeningen till hjelp och flytta på ögonblicket den sårade i ett annat rum! Om herr Lavalle kommer tillbaka, äro vi alla förlorade!

849 Suzette ilade ut.

850 — Hvad är det som oroar er, bästa tant? — frågade Beda i lugnande ton.

851 — Hörde du ingenting?

852 — Nej. Hvad skulle det vara?

853 — Det förekom mig alldeles, som hörde jag nyss samma röst och samma ord ... Men det var en fantasi. Skall jag då ständigt vara dömd att se och höra min olycka?konsekvensändrat/normaliserat

854 — Låt oss ej tänka derpå. Ni har ej sofvit på hela natten: är det då så förvånande att ni drömmer vaken?

855 — Besynnerligt! Jag hörde det likväl så tydligt. Denna röst har jag ej hört sedan uppträdet i bersån! Det var då han sade till mig ...

856 — Armide! — suckade samma röst från alkoven.

857 — Nu åter! Hörde du? Men jag är fullkomligt vaken. Jag håller din hand i min; jag känner mitt hjerta slå, jag kan räkna rosorna på musselinsförhänget. Det är ej möjligt att jag drömmer, och likväl hörde jag åter hans röst, som sade Armide!

858 — Ja, det är sannt, jag hade glömt att Suzettes lilla bror ligger sjuk i alkoven. Han yttrade något för sig sjelf, och er fantasi har förvandlat det till ett namn.

859 — Om du ändå skulle bedraga mig ... Jag vill öfvertyga mig derom.

860 — Ingenting är lättare. Men låt oss vänta några ögonblick, så skall ni finna, att det är en stackars sjuk gosse, ingenting annat.

861 — Vänta! Vänta! — upprepade madame Lavalle. — Men vill man då göra mig vansinnig?

862 — Suzette har berättat mig en historia om sin bror — sade Beda och komponerade i hast en liten roman, som för några minuter höll hennes fostermors tankar aflägsnadeoriginal: afslägsnade från det farliga ämnet. Hon hade ej slutat ännu, innan hon hörde herr Lavalles röst uti dörren.

863 — Allt är förloradt! — tänkte hon och kände sjelf huru allt blod vek ifrån hennes kinder.

864 Madame Lavalle stod icke längre att hålla tillbaka. Hon sköt undan förhängena och gick att möta sin man.

865 — Hvem söker ni, min herre? — sade hon darrande.

866 — En som ni, madame, känner blott alltför väl — sade han strängt. — Man skall ej längre föra mig bakom ljuset. Betjeningen har sett en viss person springa uppför trappan till denna korridor. Här finnes ingen utgång, och jag har undersökt alla rum, utom detta. Ah, madame, ni har sammansvurit er med dessa listiga unga flickor för att bedraga mig, men det skall ej lyckas er. Hvem är det, som ni har dolt uti denna alkov?

867 Madame Lavalle förmådde ej svara. Beda stod tillintetgjord. Endast Suzette, som åter befann sig i rummet, svarade hurtigt: det är min sjuka bror!

868 — Låt oss då se huru er sjuka bror befinner sig! — sade herr Lavalle och öppnade förhängena.

869 Beda ville digna till golfvet.

870 Men ryttmästaren bet sig i läppen. En gosse om 12 eller 13 år låg raklång i bädden derinne och såg visserligen ej mycket lidande ut, men det var dock ej honom herr Lavalle väntat sig finna.

871 — Det har sin riktighet — sade den stränge mannen, sedan han med en hastig blick i garderoberna öfvertygat sig om, att ingen annan fanns uti rummet.

872 — Du har icke bedragit mig! — utropade madame Lavalle och omfamnade rörd sin darrande fosterdotter.

873 Beda andades lättare, men hon rodnade djupt.

Avsnittet publicerades 16/12 1864:|2|

27. Dagens hjeltinna.

874 Medan denna lilla dram spelades i ett obetydligt rum af ett obetydligt hotel i Paris, uppfördes ute på gatorna och i palatserna af den stora staden ett annat skådespel af oändligt större omfång och af historisk betydelse. Striden kring barrikaderna fortfor till den 24 Februari kl. 9 på morgonen, då folket nästan öfverallt blifvit segrare och de få trupper, som ännu med framgång stridde mot upproret, fingo af sina chefer befallning att med gevär på axel förblifva overksame åskådare af händelsernas vidare utveckling. Bestormad af Émile Girardin och andre inflytelserike män, hade konungen ändtligen på natten låtit förmå sig att afskeda den hatade ministern Guizot och, efter ett fåfängt försök att bilda en ministère Molé, kl. 6 på morgonen anförtrott styrelsen åt reformvännerne Thiers och Odilon Barrot. Men det var för sent; den fruktansvärda varningen c’est trop tard blef historisk.

875 Folket fortfor att stå under vapen, retadt af 5 till 600 menniskors under natten utgjutna blod, och nedref proklamationerna om ministèren Thiers-Barrot. Ropet vive la republique! blandades allt tätare med ropen vive la reforme! och à bas Louis Philippe! Regeringen, nyss alltför säker om sin makt, förlorade nu alla koncepter. Kl. ½ 12 tillkännagafs att konungen abdikerat till förmån för sin sonson grefven af Paris under hertiginnans af Orleans regentskap, och klockan ½ 1 smög sig en beklagansvärd gammal man, förklädd till betjent, bort ifrån staden. Det var Frankrike nyss så mäktige, af lyckan så högt uppburne beherrskare, le roi bourgeois, Ludvig Filip, fordom hertig af Orleans: olycklig son af en olycklig fader, sjelf en olycklig fader för en af våda omkommen son, snart också för en landsflyktig familj.

876 Händelserna följde snabbt på hvarandra. Kl. 12 samlades deputerade kammaren i den mest upprörda stämning. Kl. 1 inträdde hertiginnan af Orleans, ledande vid handen sin son, grefven af Paris. Regentskapet proklamerades, kammaren applåderade. Äfven detta var för sent; Cremieux apellerade till folket, som trängdes i vapen på tribunerna. Ett obeskrifligt tumult uppstod, hertiginnan med sina söner måste lemna salen, och i samma stund erfor man att folket derute stormade Tuilerierna, utkastade thronen med andra möbler och uppbrände den på borggården. Nu tillsattes en provisorisk regering, som proklamerade republiken, upplöste deputerade kammaren och sammankallade en nationalförsamling. Amnesti utfärdades, staden Paris förklarades välförtjent af fäderneslandet, en million francs utdelades bland arbetarne, de stupades barn förklarades adopterade af Frankrike, och de sårade ställdes under myndigheternas särskilda omvårdnad.

877 Hvem undrar att en gammal krigare och frihetskämpe som ryttmästaren Lavalle vid alla dessa stora händelser, hvilka följde hvarandra slag på slag, innan kort hade förgätit alla de moln, som ånyo samlat sig öfver hans husliga lif? Efter det uppträde, som berättades i föregående kapitel, hade han åter skyndat ut, blef ånyo borta hela dagen och återvände först sent på aftonen, då tröttheten tvang den gamle, liflige mannen att söka hvilan efter så långa ansträngningar.

878 Denna dag disponerades derföre odeladt af ryttmästarns familj, som åter inflyttat i deras rum, och användes af madame Lavalle att hämta krafter genom en stärkande sömn. Bedas första omsorg hade varit att förskaffa den sårade nödig läkarevård, och hon hade den tillfredsställelsen att se honom återvinna medvetandet samt rikta mot henne ett af dessa vackra, tacksamma ögonkast, hvilka, likt fotografins solblickar, fästa för alltid en trogen ljusbild på den fond de beröra. Men snart, kanske alltför snart, ryckte man från henne denna tillfredsställelse. Redan på eftermiddagen kom en befallning att föra den sårade till det stora hospitalet Hôtel Dieu, för att vårdas på statens bekostnad, och omgifven af folkets lefverop, bortfördes han i triumf.

879 Såsnart det blef bekant att revolutionen segrat och att det således icke mer varit ett brott, utan en förtjenst att dölja i huset en sårad rebell, var Suzette icke sen att berätta sina bragder för alla, som ville höra henne. Hon hade icke brytt sig om afund och förtal; hon hade afstått åt en af Frankrikes sårade hjeltar sitt rum och sin bädd; hon hade riskerat sitt lif för att dölja och praktisera honom undan en blodgirig royalists förföljelser; hon hade således två gånger räddat den tappre anföraren för en af republikens ärofullaste barrikader. Ingen kunde heller tvifla derpå. Suzette blef ryktbar, blef firad, hennes namn lästes ännu samma qväll uti aftontidningarna bland andra revolutionens hjeltinnor. När hon visade sig i fönstret, applåderade de förbigående; hon mottog med mycken värdighet lyckönskningar af bekanta och obekanta; man talade om en nationalbelöning, som ej kunde uteblifva, och det bästa af allt var att Suzettes dittills ganska tunntsådde tillbedjare, i hopp kanhända att få dela belöningen, ökades med otrolig hastighet, så att den stackars flickan var ordentligt yr i hufvudet af all denna oförmodade lycka. I går en fattig uppasserska på ett hotel af andra rangen, tyranniserad af ringklockor hit och dit, utan att någon annan brydde sig om henne, än den som behöfde hennes tjenst, och i dag en af hela Paris fjäsad hjeltinna, som, när allt gick omkring, hade räddat Frankrike, — hvem kan undra, att en sådan lyckans omvexling var i stånd att komplett förbrylla en stackars kammarjungfrus lättrörda sinne!

880 Leende frambar äfven Beda sin lyckönskan och begärde blott en förklaring öfver den oväntade person, som herr Lavalle fann uti alkoven.

881 — Oväntad person? — upprepade Suzette med en liten knyck. — Kunde ni ett ögonblick tvifla derpå att jag skulle rädda er? Nej, mademoiselle, medan ni konverserade var det jag som var verksam. Jag går ut ... jag möter min bror i korridoren. Martin, säger jag till honom — han heter Martin Cicogne — tycker du om en god frukost? Jag tror du är älskvärd i dag, svarade han. Ja, sade jag, men blott på det vilkor att du gör mig en tjenst så och så. Godt, sade han; derpå gingo vi in och ledde den sårade ut, ty han var så förståndig att stöda sig på oss och sjelf söka gå. Till all lycka hade monsieur Lavalle, som då huserade i de aflägsnare rummen, nyss förut låtit öppna det närmaste och funnit ingenting, det förstås. Just i detta rum, som han rdan undersökt, infördes vår kavaljer, och derpå kröp min gode Martin, med tanken på frukosten, rakt i min bädd. Allt detta var några ögonblicks verk. Monsieur Lavalle fick en lång näsa, och monsieur Martin fick en god frukost. Hvad korrekturet angår, som Martin skulle föra till herr Guizots sekreterare — det var, tror jag, en bok, som bevisade att revolutioner i Frankrike numera äro omöjliga — så var dermed ingen brådska, ty alla sättarne på tryckeriet hade sprungit sin kos till barrikaderna. ...

882 Och derefter gick dagens hjeltinna, full af enthusiasm för republiken och liberté, egalité, fraternité, att skörda nya triumfer. Men Beda satt tankfull och orolig hos sin fostermor. Hon hade upplefvat mycket på få timmar: hennes själ var oklar, hon var missnöjd med sig sjelf. Hon, som af sin första fostermor lärt att tala osminkad sanning; hon, som heldre velat dö, än bedraga en menniska ens för ett godt ändamål; — hon hade nu för första gången i sitt lif ljugit och bedragit, och hvem? Sina fosterföräldrar, dem hon hade att tacka för allt. Hon hade gjort det för deras eget väl, men var detta en ursäkt? Nej, så helig är sanningen för en öppen själ, att det första afsteget från dess ljusa bana, huru det än må förskönas af omständigheternas tvång, dock alltid qvarlemnar ett törne i hjertat och låter oss höra den inre, varnande rösten, som säger till oss: hvarföre skulle du förirra dig från det klara solskenet in bland skuggorna? Hvarföre gå en ond väg till ett godt mål? Hvarföre köpa din eller andras lycka med blygselns rodnad på din panna och med en fläck på din oskulds hvita klädning?

883 — Nej — sade Beda till sig sjelf — jag kan bära en förebråelse som jag icke förtjent af dem jag är skyldig att älska och högakta, men jag kan icke bära en oförtjent godhet.

884 Vinterdagen var redan långt framskriden, när madame Lavalle åter uppslog ögonen och, lycklig att anse det förslutna för en dröm, räckte leende sin hand åt den unga fosterdottren. Skulle hon hafva hjerta att åter grumla denna lyckliga frid?

885 — Hvad nytt? — frågade madame Lavalle. Denna dag hade man skäl att fråga: hvad nytt?

886 — Konungen har flytt, och republiken är proklamerad, — svarade Beda.

887 — Och han, som stred på barrikaden härutanför, hvad blef hans öde i denna strid?

888 — Han lefver och är sårad förd till Hôkonsekvensändrat/normaliserattel Dieu.

889 — Du har sett honom?

890 — Ja, min tante.

891 — Han var här?

892 — Ja, min tante.

893 — Och du har bedragit mig?

894 — Ack ja, min tante! Kan ni förlåta en osanning hvilken jag bittert ångrar, ehuru det var för er egen skull?

895 — Således också du? Hvem skall jag då uti verlden mera tro?

896 Beda betäckte hennes hand med kyssar och tårar.

897 — Du har handlat klokt, mitt barn, — sade madame Lavalle efter en stunds betänkande. — I det tillstånd jag då var, hade jag utan din klokhet förderfvat allt, och allas vår lycka hade varit ohjelpligt förstörd. Men lär häraf, att det kloka i lifvet ej alltid är det rätta. I denna konflikt mellan tvenne pligter vidga sig omärkligt samvetets band, likasom dessa band af gummi-elasticum, hvilka först tränga vårt finger och sedan hafva rum för vår hela hand. Nästa gång du bedrager mig, skall du icke mera behöfva så starka anledningar.

898 — O min tante, jag har för mycket lidit deraf, för att någonsin göra det om.

899 — Jag vill tro dig; jag tror det så gerna. Men du har förtjenat en botgöring, och jag vill ålägga dig den.

900 — Tack; det är vänligt af er! Befall öfver mig!

901 — Således är han uti Hôkonsekvensändrat/normaliserattel Dieu?

902 — Han ditfördes strax på eftermiddagen.

903 — Bland de barmhertighetssystrar, som vårda de sjuka i denna stora inrättning, finnes en af mina ungdomsvänner från klosterskolan, vid namn Ursule Ampère. I morgon bittida åker du till henne, beledsagad af Suzette, helsar henne från mig och gör dig underrättad om herr Czernys tillstånd. Är det farligt, beder du att få deltaga i hans vård, på det att jag dagligen må erhålla pålitliga underrättelser.

904 — Men hvad skall onkel Lavalle säga derom?

905 — Honom åtager jag mig.

Avsnittet publicerades 19/12 1864:|2|

28. Hôtel Dieu.

906 När madame Lavalle gaf sin fosterdotter det redan i sig sjelf brydsamma uppdraget att besöka en af de sårade i Hôkonsekvensändrat/normaliserattel Dieu, hade hon ingen aning om huru Paris såg ut ännu den 25 Februari på morgonen. Nästan alla hufvudgator i den egentliga staden voro betäckta af barrikader eller barrikaders lemningar, butikerna voro stängda, alla arbeten afstadnade, alla sinnen i gäsning och alla anspråk i rörelse. Öfverallt sågos stridens och förstörelsens spår; öfverallt ströfvade ännu sysslolösa, otyglade skaror omkring i det första segerruset, blandade med nyfikne, hvilka vågat sig ut för att betrakta blodet på gatstenarna, kulornas spår i murarna och de märkvärdiga ställen, der revolutionen segrat. Orkanen hade gått öfver, men dyningarna fortforo ännu att hvälfva höga mot stranden.

907 Det franska lynnet speglade sig klart i händelsernas utveckling. Medan Europa tvenne gånger måste samla hela sin styrka för att störta den förste Napoleon; medan Bourbonerne med Carl X föllo först efter tre dagars blodig strid i Paris och ihärdigt motstånd i flera provinser, föll Ludvig Filips thron efter en natts strid och en half dags villervalla, utan att sedan hand eller fot rörde sig till dess försvar. Och likväl bar denna regering på sin fana den konstitutionela monarkins ordnade frihet; likväl hade hon fullbordat Algiers eröfring, betäckt landet med jernvägar, utfört många nyttiga värf, omhuldat vetenskaper och konster. Men »fredens Napoleon» och bankirernas styrelse voro icke populära i Frankrike.

908 Den 26 Februari färdades man redan obehindradt på gatorna. Den 27:de voro de otaliga barrikaderna försvunna, butiker och verkstäder åter öppnade, skolorna började åter sin läsning och universitetet sina studier. Den knappt tre dagar gamla republiken hade, likt Kullervo, afkastat sin linda och stod som en fullvuxen man med armarna utbredda mot de öfverraskade folkens oklara sympathier och de häpna regeringarnas tysta förbannelser.

909 Det var en af dessa det återvändande lugnets första dagar, som den unga Beda steg i en vagn för att utföra sin fostermors uppdrag, åtföljd, icke af Suzette, utan till sin stora förvåning af herr Lavalle sjelf.

910 — Ni, min onkel! — utropade hon.

911 — Förvånar det dig — frågade han — att äfven jag önskar känna den mans öde, hvilken så nära vid min sida försvarade republikens sak?

912 — Nej, min onkel, men ...

913 — Du anser mig för hans fiende. Jag vill vara uppriktigare än du sjelf, ty madame Lavalle har sagt mig, att du känner den olyckliga hemlighet, som förstört vår husliga lycka. Mitt barn, ehuru du känner detta, är du för ung att kunna bedöma en mans handlingssätt. Hade du kännt din fosterfar, skulle du ej ha nedlåtit dig att föra honom bakom ljuset. Du skulle ha förstått, att jag aldrig kunde förolämpa en sårad man, äfven om denne man var min dödlige fiende.

914 — Förlåt mig, min onkel! Jag har lidit grufligt af att synas så otacksam emot er, och jag hade beslutat att efteråt yppa allt för er.

915 — Nåväl, fastän ung, är äfven du en qvinna, och vi skola ej mera tala derom. Var emellertid öfvertygad, att ingen högre än jag kan önska herr Czernys snara tillfrisknande. Orsaken skall sedermera blifva dig tydlig.

916 Herr Lavalle yttrade dessa ord lugnt, tillochmed vänligt, men det var likväl något uti den bestämda, allvarliga tonen, som förekom Beda olycksbådande. Skrämd ttll tystnad, fortsatte hon färden utan att vidare våga någon invändning.

917 Vagnen höll stilla. Man var vid målet.

918 Vet du, o läsare, en plats på jorden der alla den bräckliga menniskans kropsliga lidanden finna en fristad och vård; — en plats, der dag och natt uppstiga många tusende suckar af klagan, men der äfven menniskokärleken dag och natt är tillhands för att gjuta sin balsam i smärtornas sår; — en plats, der läkarekonsten rastlöst forskar uti naturens hemligheter och, år efter år, ett nytt hjulverk blottas, en ny fjäder springer i dagen ur menniskokroppens underbart sammanfogade, i trots af seklers forskningar ännu så hemlighetsfulla mekanism? Det är Hôkonsekvensändrat/normaliserattel Dieu, det största hospital i verlden och likväl otillräckligt att fylla behofvet i denna hvimlande myrstack af fröjder och qval, njutningar och straffdomar, lättsinne och ånger, som kallas Paris.*)Napoleon III har stadfäst planen till hospitalets ombygnad eller nybygnad uti än större skala. Tvåtusen sjuka med alla tänkbara krämpor befolka dess salar; hundrade läkare assistera vid deras vård, de flesta bland dem unge män, hitkomna från alla delar af Europa för att rikta sin erfarenhet i denna samlingsplats för alla förstörande inflytanden — denna stora, förskräckande frånsida af en omätlig hufvudstads frosseri och en förfinad bildnings konstlade njutningar.

919 Hôkonsekvensändrat/normaliserattel Dieu var i dag mycket upptaget, ty man hade fått befallning att anskaffa plats för omkring hundra sårade, utom dem som vårdades i enskilda hus och andra inrättningar. Extra fältskärer och läkare hade blifvit tillkallade, och flera unga fruntimmer af de högre samhällsklasserna hade frivilligt erbjudit sig att biträda systrarna vid de sårades vård. Det var derföre ingenting nytt eller opassande, att ännu en ung flicka anmäldes för att deltaga i detta barmhertighetsverk, hvilket i de katholska länderna är något likaoriginal: kika så vanligt, som det tyvärr är ovanligt i lutherska länder.

920 Sedan herr Lavalle utverkat styrelsens tillstånd, ledsagades Beda till syster Ursule och framförde ej utan hjertklappning helsningen från sin fostermor.

921 Syster Ursule, som i sin gråa, klosterlika drägt snarare liknande en abbedissa, än en sjukvakterska, hade nyss kommit från en dödsbädd och granskade den unga flickan med en forskande allvarsam blick. — Herr Czerny hör till min afdelning — sade hon. — Hans får är farligt, och vi vänta hans mor från Avignon. Emellertid kan mademoiselle tjenstgöra, om ni så önskar, från kl. 8 på morgonen till kl. 8 på aftonen. Kirurgiska afdelningen, rummet n:o 16,|3| sängen n:o 9; ni torde lägga det på minnet, när ni nästa gång infinner er. Följ mig; jag skall föra er till den sårade.

922 Herr Lavalle återvände, och Beda följde med hemlig bäfvan sin stränga ledsagarinna genom denna smärtornas boning. Man passerade flera trånga korridorer och inträdde slutligen i ett större rum, der 18 svårt sårade från barrikaderna vårdades. Allt var dunkelt, trångt men enkelt och ytterst rent; ordning och uniform rådde ända till hvarje småsak. Det oaktadt kände den unga flickan sitt hjerta beklämdt. Denna ordning, dessa långa rader af jernsängar, hvarochen med sin nummer, hade något methodiskt tungt och gjorde ett intryck af fängelse. Lyckligtvis var hvarje säng försedd med en skärm; en vårdarinna kunde således sitta obemärkt, utan att ständigt hafva framför sig allas lidande.

923 — Här — sade syster Ursule — är ett annat ungtoriginal: uggt fruntimmer i samma ändamål som ni: mademoiselle de Marivaut, mademoiselle Lavalle! — Och de tvenne flickorna, båda af samma ålder, båda häpna och ovana vid deras nya pligter, vexlade med hvarandra en blick, som uttryckte tillfredsställelsen att äga hvarandras sällskap i dessa pröfningar för deras mod.

924 — För öfrigt — fortfor syster Ursule — har ni att iakttaga detta tryckta reglemente, och när jag ej är tillstädes, äger ni rådfråga läkaren, monsieur Didier, samt i händelse ni behöfver något, vända er till sjukvårderskan uti yttre rummet. Här är n:o 9; er patient sofver. Jag återvänder om två timmar; ni kan emellertid göra bekantskap med de Marivaut, meu så att ni icke förlorar er patient ur sigte. När han vaknar, räcker ni honom denna läskande dryck. Au revoir, mesdames. Förgäten icke, att lif och död beror på er vaksamhet.

925 Syster Ursule gick, och Beda stod ensam vid den sårades bäddoriginal: aädd. Blek som döden, med slutna ögon och ombundenoriginal: ombunnden panna, låg Max Czerny framför henne. Hvilka ädla drag! Hvilken manlig skönhet! Och detta unga lif, som nyss så trotsigt blickat mot framtidenoriginal: framttiden och vågat draga en så obestämdt lång vexel uppå dess lycka, det sväfvade nu som en fjäder för vinden invid förgängelsens rand! Dessa blodlösa läppar, som vågat utmana tre menniskors öde med ordet vänta, skulle de mera öppnas för att besegla sin lycka?

926 Sorgsna, underliga tankar! Beda ryste.

927 Då närmade sig till henne den unga de Marivaut, skakade sitt vackra, mörklockiga hufvud och sade:

928 — Mademoiselle, j’ai peur! Jag är rädd!

929 — Moi aussi, jag också! — svarade Beda.

Avsnittet publicerades 20/12 1864:|2|

29. Madame Czerny.

930 Huru ofta händer icke, att ett menniskolif förlöper i långa år så tyst som tråden kring spinnerskans rulle, utan en enda trasslad knut, intilldess att oväntade händelser gifva rullen en hastig fart och han nystar en tråd, som spinner sig i oemotståndliga slingor kring hela vår framtid.

931 Före denna långa, underfulla resa mindes Beda blott en märkvärdig händelse i hela sitt lif, och det var hennes flykt från staden till Grufvan. Men nu begynte äfven hennes lefnadstråd löpa ut i snärjande bugter och linda sig hårdt kring detta unga hjerta, som hittills klappat så fritt. Sedan vi sist lemnade madame Lavalles fosterdotter bunden af ovana pligter uti Hôkonsekvensändrat/normaliserattel Dieu, hade blott en vecka förgått, men denna vecka var rik på en alldeles ny erfarenhet.

932 Klockan 8 hvarje morgon hade herr Lavalle sjelf fört Beda till hospitalet; klockan 8 på aftonen hade han regelbundet afhemtat henne. Han visade ett oförklarligt intresse för sin sårade fiende, och när Max Czerny, sedan han i flera dagar sväfvat mellan lif och död, ändtligen lyckligt genomgått krisen och hans räddning var säker, visade herr Lavalle deröfver en så oförställd glädje, att Beda förgäfves sökte utgrunda dessa gåtlika känslor.

933 Men hvilka sällsama dagar var icke detta af ångest och hopp, af en dödande oro, när allt syntes gå illa, och en obeskriflig fröjd, när allt åter gick väl! Det finnes knappt något farligare för en flickas hjerta, än vården om en ung man under så starka skiftningar af de mest olika känslor. I ungdomens örtagård uppspirar en ljusgrön planta, hvars första späda hjertblad benämnas medlidande, men hvars stjelk är ömhet, hvars knopp är tillgifvenhet och hvars blomma är kärlek. Om frukten sedan blir sorg eller fröjd, det beror allt utaf lifvets sol.

934 Och hur underligt varmt det blef uti Bedas själ, när den sårade Czerny igenkände henne såsom sin första vårdarinna uti hotelet; när han så tacksamt tryckte hennes hand; när han icke ville mottaga läkemedlen af någon annan än henne; när ingen annan än hon kunde förbinda hans hufvud så som han önskade det och när han slutligen fick ord att uttrycka fin erkänsla, sakta, hviskande ord och likväl uppfyllda af en glöd, som öfvergjöt Bedas kinder med rodnad! Och dessa glödande ord, dessa aldrig förr erfarna känslor blommade midti dödens allvar, ty flera bland de sårade dukade under i samma rum. Fasan och löjet bodde blott ett steg ifrån hvarandra, ty det franska lättsinnet förnekade sig icke ens på plågornas bädd: — bredvid den döendes suck hördes hans närmaste granne gnola på melodierna af en omtyckt opera.

935 Nu när Max Czerny var utom all fara, nalkades också hastigt den dag, när Bedas tjenstgöring i hospitalet blef öfverflödig. I början hade hon gladt sig åt denna dag, när hon skulle återvinna sin frihet: nu, när den var så nära, nu när hennes omsorg blifvit krönt med så lycklig framgång, hvarföre kunde hon icke mera glädjas deråt? Hvarföre klappade hennes hjerta så gladt, när hon om morgonen inträdde i denna smärtornas dystra boning, som i början syntes henne så afskräckande, och hvarföre skildes hon hvarje qväll derifrån med en hemlig saknad? Hvarföre? Ja, det trodde hon sig kunna med lätthet förklara. Det var derföre att hon, som aldrig förr ägt en jemnårig vän, nu hade knutit en förtrolig vänskap med den unga älskvärda Lucie de Marivaut; och den vänskap, som knytes i åsyn af lifvets sorger, är varaktigare än vänskapen från en flyktig bal.

936 En dag sade syster Ursule, som fortfor att hålla en sträng tillsyn öfver sina unga medhjelparinnor: i morgon kommer madame Czerny. Mademoiselle Lavalle kan då öfverlemna åt henne vården om sin patient.

937 — Ni äger att befalla — svarade Beda.

938 Men den sårade Czerny hade många invändningar. Hans blessyr var så ömtålig; hans mor kunde icke genast veta den rätta behandlingen. Han bad derföre, att mademoiselle Lavalle måtte få qvarstadna ännu några dagar.

939 — Det går an för i morgon, — svarade syster Ursule.

940 Följande morgon, när Beda återvände, fann hon vid den sårades bädd ett sorgklädt äldre fruntimmer. Det var madame Czerny.

941 Hvad finnes i verlden mera rörande, än en mor vid sin sons sjukbädd, darrande af ömhet och ängslan att förlora hvad hon äger kärast i verlden! Och likväl var det första intryck hon gjorde på Beda frånstötande. Ingenting syntes berättiga henne till en sådan känsla. Den gamla frun i sin eleganta sorgdrägt tycktes vara öfver femtio år, snarare kort än lång, med det grånade håret betäckt af en svart krusflorsmössa och med ännu tydliga spår af en ovanlig, numera härjad skönhet i de vissnade dragen. Hvad var det då, som genast vid första anblicken ingaf den unga flickan en så oförklarlig motvilja för denna nya bekantskap? Måhända den förnäma, anspråksfulla, cirklade och likväl icke fullt aristokratiska hållningen hos denna dame och den genomträngande blickoriginal: bick, hvarmed hon genast vid första mötet syntes vilja läsa i Bedas innersta, om något annat motiv, än blotta medlidandet, förskaffat hennes son en så älskvärd sjukvakterska. Beda visste det icke, men hon kände en oförklarlig kyla omkring sitt hjerta.

942 — Min mor — sade den sårade, i det att värman af hans blick syntes vilja godtgöra modrens kalla helsning, — ni ser här min räddarinna, förutan hvilken ni icke mer skulle äga någon son. Jag har mademoiselle Lavalle att tacka för mer än lifvet; hon har återgifvit mig mod att lefva.

943 — Var öfvertygad, mademoiselle — sade den sorgklädda frun — att jag fullkomligt delar min sons tacksamhet och skall skatta mig mycket lycklig, om jag på något sätt kan komma i tillfälle att afbörda mig någon del af vår stora skuld.

944 — Jag tackar för er godhet, madame — svarade Beda. — Det är icke jag, det är doktor Didier, som haft lyckan rädda er son, och jag|3| är tillräckligt belönad för min obetydliga tjenst, när jag vet att herr Czerny nu fått en bättre vårdarinna, än någon annan kan vara.

945 — Ni har likväl visat oss en stor vänskap — fortfor madame Czerny — och på ett vackert sätt hittills uppfyllt min plats. Det var mig omöjligt att skynda hit så fort som jag önskat. Jag har nyligen haft den smärtan att förlora min man och kunde icke lemna Avignon utan att ordna det vigtigaste af mina affärer för en lång resa, som jag i vår ämnar företaga.

946 — Ja, hvad tycker ni väl — inföll herr Czerny — min mor berättar mig, att hon i vår ämnar besöka ett land, om hvilket man här i Frankrike knappt har en aning. Men ni känner det, mademoiselle, ty om jag icke bedrager mig, är det ert fädernesland, eller kanske rättare er fosterbygd.

947 — Madame ämnar resa till Finland? — frågade Beda förvånad.

948 — Ja, mademoiselle. Jag har dertill vigtiga skäl.

949 — Och dessa skäl har ni icke anförtrott mig, min mor! — sade den sårade.

950 — Du skall framdeles gilla min resa — svarade modren undvikande. — Mademoiselle är således från Finland?

951 — Ja, madame.

952 — Dotter till ryttmästarn Hektor Lavalle, som jag för mycket längesedan haft äran personligen känna?

953 — Hans fosterdotter, madame.

954 — Herr Lavalle vistades en tid nära vårt gods vid Avignon — fortfor madame Czerny — men händelsen gjorde att vi icke personligen sammanträffade. Madame Lavalle känner jag deremot ganska väl. Jag erfor sedan att de flyttat till Finland. Detta land intresserar mig, ehuru jag aldrig besökt det. Men min mans familj hade relationer der. Han omtalade bland andra en gammal besynnerlig lärd i Helsingfors vid namn Bang eller Banque. Vet ni händelsevis om han lefver ännu?

955 — Ja, madame. Jag känner honom ganska väl. Jag har vistats någon tid i hans hus och der rönt mycken godhet.

956 — Då känner ni säkert äfven hans syster Sabine. Hon lefver också?

957 — Ja, madame. Hon är min välgörarinna.

958 — Det intresserar mig att höra. Min man var fordom officer i rysk tjenst och stod en tid med sitt regemente i Helsingfors. Under denna tid gjorde han bekantskap i Banques hus. Han omtalade äfven ett barn, som var upptaget i huset; en flicka, hvars namn jag händelsevis ännu påminner mig. Ni ser, mademoiselle, att jag har ett godt minne. Hon hette Beda eller Vera, om jag mins rätt.

959 — Ja, madame. Jag känner henne mycket väl; lika väl som mig sjelf.

Avsnittet publicerades 21/12 1864:|2|

30. En moders känslor.

960 Madame Czerny betraktade den unga flickan, som satt framför henne, med en lång, obeskriflig blick af tvekan och häpnad, under det att hennes förvissnade kinder först bleknade ända till gult, derpå färgades af en svag rodnad och slutligen åter hvitnade ända till dödens blekhet. Men hon teg.

961 — Ni befinner er icke väl, min mor, — sade herr Czerny.

962 — Det är ingenting; blott min vanliga migraine, — svarade madame Czerny, i det hon med en våldsam ansträngning lyckades beherrska sin rörelse. Lyckligtvis gjorde läkaren i detsamma sin ronde och dröjde några ögonblick vid den sårades bädd.

963 — Jag gratulerar er, min herre — sade han — att om en vecka kunna lemna sängen. Det var ett ärligt franskt hugg ni fick öfver tinningen, och icke många ha öfverlefvat en sådan ära. För er räddning har ni att tacka de kalla kompresser man genast lade på ert hufvud; annars hade utan tvifvel en inflammation sparat er besväret att flytta härifrån. Mina damer, jag kan ej annat än önska alla mina patienter en så agreabel omvårdnad.

964 Och med denna kompliment fortsatte doktor Didier ronden, i det han vid nästa bädd yttrade till assistenterne: — den här lemnades att ligga på gatan, och han, messieurs, stryker flagg.

965 — Ni hör nu sjelf, min mor — sade den sårade med en tacksam blick på sin granne.

966 — Jag har icke tviflat derpå, att vi ha mademoiselle Lavalle att tacka för all den återstod af lycka himlen ännu kan beskära oss, — svarade madame Czerny med återvunnen fattning. — Vår förbindelse är så stor, att det ej bör förundra er, om en tacksam mor önskar lära känna sin sons räddarinna. Mademoiselle är förmodligen en brordotter till herr Lavalle.

967 — Nejoriginal: Rej, madame. Hans fosterdotter; ingenting annat.

968 — Således icke en slägting till ryttmästaren?

969 — Nej, madame.

970 — Jag förstår; han var en vän till er far?

971 — Herr Lavalle kände icke mina föräldrar.

972 — De ha således dött, medan ni var barn?

973 — Det vet jag icke.

974 — Förlåt, mademoiselle, det är indiscret af mig, som ni icke känner längre än en half timma, att vidröra edra familjeförhållanden. Men ni inser huru lifligt jag måste vara intresserad af allt som rör er. Anse mig som en gammal vän!

975 Ni är mycket god, madame.

976 — Det är första gången jag haft det nöjet att göra bekantskap med en finska, en helsingforska. Detta påminner mig så lifligt om min mans hågkomster ifrån norden. Helsingfors är ju en stor och vacker stad, icke sannt?

977 — Vacker, madame, men icke stor.

978 — Ja, jag påminner mig, det är Åbo som är er hufvudstad. Åbo ligger ju också närmare Petersburg, och Finland är endast ett guvernement i Ryssland.

979 — Nej, madame. Vårt land är förenadt med kejsaredömet, men såsom ett land för sig.

980 — Verkligen? Såsom Polen var. Ni tänka väl också, efter dessa dagars händelser, göra revolution?

981 — Madame gör mig samma fråga, som kejsar Nikolai gjorde baron Klinkowström.

982 — Nå, hvad svarade baron Klinkowström derpå?

983 — Han svarade: för att tillställa en revolution i Finland, är det först nödvändigt att Ers majestät befaller det och sedan att ers majestät också betalar oss hvad det kostar.

984 — Rätt bra; Hans majestät kan då vara ganska lugn åt det hållet. Men för att återkomma till er, min unga vän — ni tillåter ju att jag kallar er så? — edra föräldrar, sade ni, lemnade er värnlös?

985 — Ja, madame. Mycket värnlös.

986 — Stackars barn! De voro således fattiga?

987 — Det vet jag icke.

988 Madame Czerny teg några ögonblick och begynte derefter åter kretsa som en falk i luften, innan han slår ned på sitt mål.konsekvensändrat/normaliserat

989 — Ni är lycklig, mademoiselle, — sade hon — att ha funnit en så öm och bildad fostermor, som madame Lavalle. Jag är säker att hon försummat ingenting, för att utbilda de lyckliga anlag, hvarmed naturen synes hafva begåfvat er. Ni har lärt musik?

990 — Något litet, madame.

991 — Ni sjunger förmodligen.

992 — Madame Lavalle är road af sång.

993 — Ni målar?

994 — Sedan jag sett galleriet i Louvren, vågar jag ej mera tillstå att jag någonsin hållit penseln.

995 — Ah, jag visste ju, att ni äger alla talenter, som pryda ert kön. Hvilken lycka för er att ha funnit en fristad i madame Lavalles hus! Hos en gammal lärd, som herr Banque till exempel, om hvilken vi nyss talade, skulle ni på sin höjd fått lära grekiska och latin.

996 — Ni gissar fullkomligt rätt — svarade Beda småleende — jag lärde ej mycket annat af min förste fosterfar, men desto mer af hans syster. Hon lärde mig frukta Gud.

997 — Huru? — fortfor madame Czerny, i det hon med all sin fattning ej kunde undertrycka en darrning i rösten. — Ni säger att ...

998 — Jag var ett värnlöst hittebarn, upptagen, helt liten ännu, i herr Bangs hus. En händelse gjorde, att herr och madame Lavalle erbjödo mig ett annat hem, när jag var elfva år gammal.

999 Ånyo skiftade frågarinnan färg, och för att dölja det, syntes hon upptagen af att jemka kudden under den sårades hufvud. Han tycktes slumra, men Beda misstänkte att hans sömn var förställning, emedan så många frågor om familjen Lavalle måste hos honom väcka smärtsama hågkomster.

1000 — Jag fruktar — sade hon — att vi störa herr Czerny.

1001 — Ni har rätt — svarade den sorgklädda frun. — Men då han nu synes slumra godt, skola vi skjuta skärmen framför hans bädd.

|3|

1002 Sedan hon ordnat detta lilla arrangement, befunno sig de två fruntimmerna sittande utanför skärmen och således i åsyn af alla de öfriga sjukbäddarna, hvilkas skärmar ej voro tillskjutna. Situationen var icke egnad för förtroliga meddelanden, snarare dyster och skrämmande; men det oaktadt fortfor madame Czerny i hviskande ton, under det att hon, liksom af motvilja för anblicken af de sjuka, bortvände sitt ansigte:

1003 — Ni blef illa behandlad hos monsieur Banque?

1004 — Tvertom, madame. Jag bemöttes med en godhet, för hvilken jag evigt skall vara tacksam.

1005 — Och likväl ... ännu engång, förlåt min indiscretion! Er lilla berättelse rör mig. Jag föreställer mig så lifligt er öfvergifna belägenhet. Och äfven jag har på samma sätt upptagit ett faderlöst barn.

1006 — Jag flydde af barnsligt oförstånd från min förste välgörare. Han var engång häftig emot sin vana och hade kanhända skäl dertill.

1007 — Ni hade varit olydig?

1008 — Ja, madame. Han hade förbjudit mig att öppna ett planchverk om grekiska mythologin. Jag gjorde det likväl i hans frånvaro och fick det olyckliga infallet att maskera mig till Medusa.

1009 — Ah ... det var ett ganska olyckligt infall. Han älskade troligen icke denna vederstyggliga bild.

1010 — Nej. Man sade mig sedan, att denna bild stod i förbindelse med en för honom mycket sorglig händelse i hans ungdom, och mitt infall bragte honom nästan till vansinne.

1011 — Stackars Bang ... eller Banque, jag kan aldrig rätt påminna mig namnet. Denna Medusa är något på engång rysligt och löjligt. Han blef således verkligen vansinnig?

1012 — Nej, madame, icke alldeles. Men han trodde sig i mig igenkänna en likhet med någon som stod i sammanhang med hans fantasi och hvilken han tillskref sitt lifs olycka.

1013 — Rättvisa himmel, hon rådde ju icke derför! Och om hon rådde derför, så säg honom att han blifvit hämnad!

1014 — Jag förstår er icke, madame!

1015 — Jag menar, — återtog madame Czerny med någon förvirring — att försynens vägar ofta äro så underbara. Hvem vet, om icke denna förskräckliga bild har qvarlemnat ett spår äfven hos den person, om hvilken vi talat ... kanske drifvit henne bort från sitt fädernesland ... kastat henne i faror ... förstört hennes skönhet och hennes lycka ... Men låt oss ej mera tala derom. Säg mig: fanns i herr Banques hus något annat upptaget barn, än ni?

1016 — Nej, madame.

1017 — Och ni äger intet minne af edra föräldrar ... intet bevis, som engång kunde upplysa er börd?

1018 — Endast ett litet kors af guld, som fanns på min hals.

1019 — Bär ni det hos er?

1020 — Ja, madame. Detta.

1021 Och Beda framtog korset, som hon ständigt bar på sitt bröst. Madame Czerny höll det mot dagen ... och nu var det slut med hennes stora styrka att beherrska sig sjelf. Hon kysste det lilla korset och brast i tårar.

1022 Beda betraktade henne med förvåning. Den bestämda motvilja, som madame Czerny i början ingifvit henne, hade efterhand något minskats. De många frågorna föreföllo Beda underliga och enträgna; kanhända hade hon icke heller besvarat dem, derest hon icke just för Max Czernys skull lidit så mycket af en tvungen förställning. Den främmande damen hade dock visat henne deltagande och välvilja. Hvem vet, tänkte Beda; kanhända bär madame Czerny en sorg på sitt hjäkonsekvensändrat/normaliseratrta? Och mera behöfdes icke för att försona den oerfarna, lättrörda flickan.

1023 — Har jag mot min vilja bedröfvat er, madame? — frågade hon förlägen.

1024 — Mycket! Mycket! — hviskade den gamla frun. — Men mot er vilja och utan er skuld. Jag ägde också en dotter ... hon var skön, god och älskvärd som ni, mademoiselle ... men jag har ovärdigt öfvergifvit henne ... jag har felat emot en mors heligaste pligter ... och derföre ... derföre känner mitt barn icke mera sin mor!

1025 Beda teg. Hennes hjerta slog hårdt, hon visste ej hvarföre. I hennes oklara känslor stred en glöd af sol mot en kyla af is.

1026 — Låt oss icke mera tala derom — sade madame Czerny efter en stund, i det hon återgaf korset och aftorkade sina tårar. — Jag kom att tänka på länge förflutna tider och på en historia, som hade någon likhet med er. Men det kan ej intressera er. Berätta mig hellre något om Finland. Jag är nyfiken att höra mera om detta land, som jag endast känner af franska nordpolsexpeditionens resa år 1838. Är det verkligen sannt, att man icke ser solen på fyra månader och att man stundom icke ser skogen för idel björnar?

Avsnittet publicerades 22/12 1864:|2|

31. Tvifvel och faror.konsekvensändrat/normaliserat

1027 Nära två veckor hade förgått, sedan Beda slutat sin tjenstgöring uti Hôkonsekvensändrat/normaliserattel Dieu, och herr Lavalle med familj dröjde ännu qvar i Paris. Den stora omhvälfningen i alla förhållanden fängslade honom med hela ungdomens liflighet. Han glömde sina grå hår, glömde sin förlamade arm och svärmade som en yngling för Cavaignac. Icke derföre att han ansåg allt färdigt med republiken. Lavalle var bonapartist, han väntade kejsaredömet med en säkerhet, som utgången sedan besannade, och man berättade att han varit en bland de förste, som skyndat att skrifva till Louis Napoleon i Geneve, för att säga till honom: monseigneur, bordet är serveradt, var god och tag plats!

1028 Af dessa skäl, och ännu ett till, kunde herr Lavalle icke förmå sig att lemna Paris. Hans maka skyndade icke heller derpå: hon egde nu en frihet, vid hvilken hon ej sedan många år varit van, uppsökte ett par ungdomsvänner från klosterskolan, hvilka nu lefde med uti stora verlden, och njöt med sitt lifliga lynne af de många förströelser, på hvilka den stora staden hade ett så rikt öfverflöd. Max Czerny hade hon icke återsett; man kunde tro att hon åter förgätit allt som nyss förut hade så häftigt upprört henne.

1029 Men en fanns, som längtade bort, och det var Beda. I hennes själ var det icke klart; der bodde oro och tvifvel, fruktan och hopp, sällsama, töckniga drömmar och deremellan en besynnerlig längtan att dö. Aldrig förr hade hon kommit att tänka uppå huru ensam hon stod i verlden, huru hon dock var ett fattigt, öfvergifvet, fader- och moderlöst barn, utan huld eller skyld, upptagen på nåder af menniskors medlidande. Men alltsedan den sorgklädda frun i Hôkonsekvensändrat/normaliserattel Dieu med sina underliga frågor kom henne att tänka derpå, fck Beda för dessa tankar ingen frid. Hvem är jag? frågade hon för första gången sig sjelf. Hvarifrån härstammar jag? Hvilka äro mina föräldrar, och hvarföre, ja hvarföre hafva de förskjutit mig? Voro de så fattiga, eller — hon ryste att tänka det — voro de så hjertlösa? Eller voro de döda, och en fremmande har tagit mig, för att lemna mig åt andra fremmande? Men nej ... man har sagt mig, att det var min mor sjelf, som lemnade mig i Bangs hus, en afton om våren, när fåglarna under himmelen bygga bo åt sina ungar, men min mor hade ingen fristad att gifva sitt barn, icke ens en plats vid sitt hjerta! Hvem var då min mor?

1030 Och åter kom Beda att tänka på den sorgklädda frun. Hvarföre ville hon så noga veta alla omständigheter? Hvarföre bleknade hon? Hvarföre darrade hennes hand? Hvarför brast hon i gråt? ... Och hon var dock en fullkomligt fremmande person, hon hade aldrig varit i Finland, hon var lika okunnig om detta land, som andra utlänningar. Men hon kände likväl Bangs hus? Ja, hennes man hade varit der. Hon kände en flicka vid namn Vera eller Beda? Ja, så besynnerligt fästa sig stundom småsaker i ens minne!

1031 Med allt detta kom Beda till ingen klarhet, och derföre beslöt hon en dag att fråga sin fostermor.

1032 — Känner min tante madame Czerny?

1033 — Något litet — svarade madame Lavalle. — Hennes man hade en egendom nära Avignon.

1034 — Berätta mig något om hennes person.

1035 — Jag vet ganska litet derom. Några sade att hon var en född ryssinna, andra att hon var svenska. Hennes man var en polack af vida högre börd än hon. Han var beslägtad med furstliga huset Sapieha och skall sjelf hafva gjort anspråk på furstetiteln. För öfrigt var han mycket rik och mycket utsväfvande. 1831 skall han ha blifvit invecklad i revolutionen och nödgats fly till Frankrike, der han och hans fru några år lefde i stor fattigdom. Sedermera sägas de ha återfått en del af sina gods, men sålde dem och köpte i stället ett gods vid Avignon. Deras husliga lif säges ej ha varit det bästa. Herr Czerny hade ett våldsamt lynne och skall stundom ha misshandlat sin maka. Hon åter var ärelysten, ränklysten, praktlysten och slösande, men för öfrigt, sade man, icke elak. De lefde furstligt ...

1036 — Hade hon någonsin förlorat ett barn?

1037 — Jag vill påminna mig, att hon sade sig ha förlorat en dotter i Ryssland.

1038 — Då förstår jag henne!

1039 Och nu berättade Beda i korthet sitt samtal uti Hôkonsekvensändrat/normaliserattel Dieu.

1040 — Tag dig till vara, mitt barn! — sade fostermodren. — Jag känner ej hvilket intresse madame Czerny kan hysa för din person, men jag känner tillräckligt, för att icke tro henne rätt. Hon är en farlig qvinna. När hon fått en plan i sitt hufvud, drifver hon den igenom; koste sen hvad det kosta vill.

1041 — Madame Czerny låter fråga, om damerna taga emot, — anmälde i detsamma den lilla Suzette, som hade räddat Frankrike, men fortfor att sucka som kammarjungfruoriginal: kammarjunfru uti Hôkonsekvensändrat/normaliserattel des deux mondes.

1042 — Säg att jag har tandvärk och kan ej hafva den äran — svarade madame Lavalle hastigt. — Dessa Czernys vilja då aldrig lemna oss uti ro!

1043 — Jag tackar er, min tante! — sade Beda.

1044 — Frukta icke för mig, mitt goda barn, frukta blott för dig sjelf! Ser du ... jag tror att för mig har faran gått öfver, sedan jag återfått friheten. Det är blott slafven och fången, som frestas att bryta sin kedja. Har du lust att följa mig i vagn till Marsfältet, för att se general Cavaignac hålla revy med trupperna?

1045 — Jag stadnar hellre hemma, om min tante ej har något deremot.

1046 — Gör som du vill. I afton kl. 8 följer du mig till Opéra comique.

1047 Oklar och tankfull satt Beda en stund derefter i sitt rum, då Suzette hämtade henne ett parfymeradt bref.

1048 — Herr Czernys betjent var mycket angelägen att det sknlle lemnas i mademoiselles egen hand, — sade kammarjungfrun med ett betydelsefullt småleende och försvann.

1049 —konsekvensändrat/normaliserat Herr Czerny?

|3|

1050 Beda bröt brefvet. Det var icke från herr Czerny, det var af en knappt läslig fruntimmershand, med mycket bristfällig orthografi och af följande lydelse:

1051 konsekvensändrat/normaliseratJag har haft äran söka er, mademoiselle, för att åter anhålla om ert bistånd. Var öfvertygad, att endast den olyckligaste nödvändighet tvingar mig till detta steg. Min son är i fara; ni har räddat honom engång förut, och vill ni öka min eviga tacksamhet med att rädda honom engång till, så hedra mig nu genast med ett besök, Chaussée d’Antin, 74. Min vagn väntar. Er oföränderligt tillgifna Vilhelmine, furstinna Czerny.konsekvensändrat/normaliserat

1052 »Furstinna Czerny!» ... Beda läste och omläste brefvet med vexande oro. Hvad var dess mening? Hvilken fara, som hon kunde afböja, hotade åter herr Czerny? Borde hon följa uppmaningen? Madame Lavalle hade varnat henne att icke tro detta fruntimmer. Och Beda kunde ej dölja för sig sjelf, att den s. k. furstinnan föreföll henne misstänkt. Hvad skulle hon svara? Tiden skyndade, och hon hade ingen att rådfråga.

1053 Hon omläste brefvet ånyo. Det var likväl en mor, som skrifvit det; hon tyckte sig tydligt igenkänna modershjertats ångest för en älskad son. Och denna mor var en gammal, olycklig och bedröfvad qvinna ... Nej, Beda kunde icke vägra att uppfylla hennes bön; hennes samvete skulle evigt ha förebrått henne, om hon nekat en tjenst, som begärdes af henne i mensklighetens namn. Hon fattade raskt sitt beslut, tog sin lätta vinterkappa och steg i denoriginal: det väntande vagnen.

Avsnittet publicerades 23/12 1864:|2|

32. Chaussee d’Antin 74.

1054 Vagnen rullade af; och Bedas hjerta klappade fortare. Hvad ville man henne? Hvart förde man henne? Hon tyckte icke om denna svartklädda fru.

1055 Men vagnen stadnade vid det uppgifna huset, och Beda infördes i ett hotel, mycket praktfullare än det tarfliga Deux mondes. Här fann hon madame Czerny, som mottog henne med lifliga uttryck af tacksamhet.

1056 — Himlen skall belöna er, mademoiselle, — sade hon — för det ni hört en mors böner. Hvad ni är vacker i dag! Hvad den blå klädningen klär er! O, när jag ser er, påminner jag mig min egen ungdom! Skulle ni tro, att också jag engång icke var denna skrynkliga gumma, som ni nu ser framför er?

1057 — Madame — sade Beda oroligt — jag vet icke hvarmed jag kan vara er till någon tjenst.

1058 — Det är sannt; ni har rätt att begära en förklaring öfver detta ovanliga steg. Nåväl, var god och tag plats. Befaller ni en kopp choklade?

1059 De inträdde i ett litet kabinett, draperadt med rödt siden, och madame Czerny ökade Bedas oro med att först noga tillsluta dörren och derefter se på sitt ur. — Klockan är half två — sade hon. — Ännu är det tid.

1060 — Hvad vill hon mig? — tänkte Beda åter.

1061 — Tillåt mig, — fortfor nu madame Czerny — att göra er en fråga, som kanske förefaller er oväntad. Älskar herr Lavalle er som sin egen dotter?

1062 — Han är mycket god mot mig, — svarade Beda förlägen.

1063 — Det har ni sagt mig. Men älskar han er, som en far älskar sitt enda barn?

1064 — Jag har aldrig kännt min far, madame. Jag kan blott upprepa, att herr Lavalle är mycket god mot mig.

1065 — Kan han någonsin vägra er en bön?

1066 — Det tror jag visst. Om den strider mot hans öfvertygelse.

1067 — Ah, ni är ung, vacker, klok. Ingen man, icke ens en sträng far, skall kunna vägra er något, om ni begagnar ert inflytande.

1068 — Madame — sade Beda rodnande — jag skulle anse det orätt att begära något, som min välgörare kunde ångra.

1069 — Men om det gäller en menniskas lif?

1070 — Jag förstår er icke ...

1071 — Hör mig, och ni skall förstå mig. Ni är ung, men ni är en qvinna, ni skall också en dag begagna de vapen naturen gifvit er, för att tämja dessa grymma, sjelfviska män, hvilka äro i stånd att sönderslita hvarandra för våra ögon, utan medlidande med de qval de bereda oss. Vet ni väl, mademoiselle, att herr Lavalle och min son skola döda hvaranda?

1072 — Gode Gud, är det möjligt?

1073 — Det är säkert. Jag vet ej, om ni känner en dåraktig, ja en vansinnig passion, som min son alltsedan sin barndom hyst för madame Lavalle.

1074 — Jag vet det, madame.

1075 — Alla gossar börja med att älska fruntimmer, som äro äldre än de. När man är åtta år, ja ännu när man är tolf eller sexton, låter det förklara sig, att man älskar en person som är åtta år äldre. Men när man är tjugusex år, som min son, är detta icke mera naturligt. Det är då endast en fix idé, en fantasi, som man vidhåller af trots. Min sons passion är längesedan förbi, men hans trots qvarstår, och för det att han hatar herr Lavalle, har han ända härtills inbillat sig att han älskar hans hustru.

1076 — Han har skrifvit bref ...

1077 — Ja många, och jag kan ej klandra herr Lavalle, för det att hans tålamod tagit en ände. Förmodligen har han kommit till Paris för att få slut på saken. Min sons blessyr uppsköt endast detta olyckliga möte.

1078 — Herr Lavalle önskade likväl ...

1079 — Att min son måtte tillfriskna. Det var tydligt; han kunde ej slåss med en sårad fiende. Han väntade endast att se honom återställd. I går visade sig min son för första gången ute. I dag fick han en biljett, som jag fann sönderrifven i hans rum, men emedan jag anade innehållet, hopsatte jag bitarna och läste — kan ni föreställa er? — en formlig utmaning till i dag kl. 4 uti Boulogner skogen. »Jag har ej tid att vänta längre» — skref herr Lavalle. — »Ni är ännu matt efter er ärofulla blessyr, och jag kan ej föra värjan med min förlamade högra arm. Det är således partie égale, men det skall ej hindra oss att begagna pistoler.»

1080 — Och herr Czerny?

1081 — Han antog naturligtvis detta förslag; alla mina böner skulle ej ha förmått att afhålla honom derifrån. Jag har ej sett honom sedan klockan 10; han for förmodligen ut för att söka en sekundant.

1082 — Det är förfärligt! Hvad kunna vi göra för att hindra en sådan olycka?

1083 — Hvad förmår en gammal qvinna som jag? Till er, mademoiselle, står hela mitt hopp. Ni ensam kan rädda två lif.

1084 — Jag, madame!

1085 — Ni ensam. Och mins hvad jag säger: två lif. Min son förfelar aldrig sitt mål, och redan som ung sköt herr Lavalle en svala i flykten. De skola sannolikt skjuta båda på engång och på kort distans. För er gäller det en välgörare, för mig en son.

1086 — Ack, säg ett medel!

1087 — Ni skulle lika förgäfves söka beveka herr Lavalle, som jag min son. I sådana saker äro böner och tårar rent slöseri. Vi måste finna ett kraftigare medel, och jag har funnit det. Men allt beror af ert samtycke.

1088 — Är det möjligt, så tvifla icke derpå.

1089 — Det är ett djerft, ett ovanligt steg; men ni är klok och modig, ni skall ej tveka. Anledningen till denna duell är trots på ena sidan, svartsjuka och hederskänsla på den andra. Dessa orsaker måste upphöra, och de skola upphöra, om ni förklarar er för min sons fästmö.

1090 — Madame ... Hvad begär ni af mig!

1091 — Jag har sagt er, att min sons passion|3| för madame Lavalle länge varit endast en tom fantasi. Det behöfdes blott en tillfällighet, för att rycka honom ur denna villfarelse, och en sådan var hans möte med er. Den varma andel ni tog i hans öde, edra försakande omsorger, hans tacksamhet för sitt lifs räddarinna och — behöfver jag väl tillägga det? — edra personliga behag, allt detta har i min sons hjerta väckt en kärlek för er, vida djupare och varaktigare, än hans barnsliga, inbillade tycke för madame Lavalle. Ni finner således, att från hans sida är intet annat att frukta, än ett öfvermått utaf sällhet. Herr Lavalle skall på samma gång hafva fått upprättelse; hans svartsjuka skall förlora all betydelse. Hvad er sjelf angår, förstår och värderar jag edra betänkligheter. Men det är icke ni, som skall utsäga ett ord, hvilket en ärbar flicka aldrig är den första att uttala: det är jag, som skall säga det, och ni behöfver endast icke motsäga mig. För öfrigt vill jag icke binda ert fria val. Lyckas vi endast åtskilja dem nu, är herr Lavalle åter i Finland och min son i Frankrike, så är faran förbi, och ni äger då er fulla frihet att åter bryta en förbindelse, hvilken ni ingått endast till skenet och för att rädda två dyrbara lif.

1092 — Det är omöjligt, madame. Ett sådant bedrägeri vore ovärdigt er och mig, herr Lavalle och herr Czerny — svarade Beda förvirrad och full af harm.

1093 — Kallar ni det ovärdigt, att min son älskar er, medan jag sjelf skulle vara lycklig att få anse er för min dotter? Föreställ er, att jag vore er mor!

1094 Beda ryste. Madame Czerny märkte det och fortfor med en ton af bitter sorg, som tycktes komma ur djupet af hennes hjerta:

1095 — Jag förstår: ni skulle aldrig vilja kalla mig er mor! Jag kan icke heller undra derpå. Ni känner mig icke, och hvad vet ni, arma barn, som sett så litet af lifvet, om alla dess sorger! Men om er verkliga mor, som förskjutit, men kanske aldrig förgätit er, — om hon en dag skulle stå framför er, som jag nu står, och säga till er: mitt barn, förbanna mig icke, döm mig icke ohörd, skänk mig åtminstone din förlåtelse! — hvad skulle ni svara derpå?

1096 — Min stackars mor!

1097 — Ja, så skulle ni svara. Tro mig, hon kan ha varit lättsinnig, tillochmed brottslig, men hon har aldrig upphört att älska er och att bittert begråta er! Det skulle derföre kännas som en himmelsk frid i hennes sönderslitna hjerta att höra er säga med er ljufva, oskyldiga röst, såsom då ni ännu jollrade i hennes famn arma olyckliga mor, jag förlåter dig!

1098 — Men jag glömmer — fortfor madame Czerny, aftorkande sina tårar, — att tiden skyndar. Klockan är nu en qvart på tre, och vi behöfva nära en timma för att hinna fram till det utsatta stället. Jag förmodar att, hvilket beslut ni än fattar, skall ni likväl hafva godheten följa mig?

1099 — Ja, madame,konsekvensändrat/normaliserat men blott med det förbehåll att jag först underrättar min fostermor derom och begär hennes råd.

1100 — Må göra, om ni nödvänigt så önskar, — sade madame Czerny efter något betänkande. — Men kom ihåg, att lif eller död bero af vårt handlingssätt!

Avsnittet publicerades 24/12 1864:|2|

33. Duellen.

1101 Madame Czerny och Beda stego i vagnen. Kusken befalltes att taga vägen förbi Hôkonsekvensändrat/normaliserattel de deux mondes.

1102 Måhända hade den gamla frun beräknat, att madame Lavalle vid denna tid ej ännu vore hemma. Och hon hade gissat rätt.

1103 I stället för sin fostermor fann Beda Lucie de Marivaut, som sökt henne och mötte henne i trappan. — Genera dig icke, — sade den lifliga flickan — jag kommer tillbaka i morgon. Hvilka besynnerliga dagar vi upplefvat tillsamman! Allt förekommer mig nu som en dröm. Har du återsett herr Czerny?

1104 — Nej — sade Beda.

1105 — Det skall du icke inbilla mig — sade Lucie. — Liksom jag ej visste att herr Czerny är förtjust i dig, hvilket är bevis på en god smak, och att du ej heller känner dig olycklig deröfver.

1106 — Jag?

1107 — Du ja. Hvem annan? Du älskar ju honom tillbaka, det är klart som dagen, och jag vet ej hvad ondt som vore deri. En så tapper och älskvärd ung man! Men derom få vi tala i morgon. Au revoir, lilla lappska!

1108 De båda flickorna åtskildes, och Beda återvände nedslagen till vagnen, utan att i detta brydsamma och farliga ögonblick ha fått rådgöra med sin fostermor. Det förekom henne, som fördes hon till döden, och i viss mening var det ju så. Likväl kunde hon icke vägra att följa sin ledsagarinna, hur mycket än hennes inre uppreste sig mot den rol man ville tilldela henne och mot den tryckande öfverlägsenhet, med hvilken hon kände sig beherrskad. Beda mindes sin fostermors varning: denna qvinna skulle ej sluta, innan hon genomdrifvit sin föresats!

1109 Ett enda hade nyss varit klart för Beda: hon ville, hon måste rädda sin välgörares lif. Blott icke så, som man fordrat af henne. Hon måste uttänka ett annat medel.

1110 Då kom Lucie de Marivaut med ett lätt, tanklöst ord, som ryckte förhänget från det fördolda i Bedas inre. Läsarinna, förstår du hvad detta förhänge dolt och hvad det innebar att i ett sådant ögondlick se det falla, då skall du äfven förstå hvarför Beda nedsjönk i vagnen med glödande kinder och med en känsla att vara förrådd af hela verlden, förrådd af sig sjelf. Det blyga, det ljufva, det försagda, det just i sin ovetenhet så underbart fina, så drömlikt sköna i sextonåriga känslor, det var nu likasom utpratadt på torget och tillspillogifvet för allas blickar. Hvad fanns mera osagdt, hvad fanns mera doldt? En knopp var utslagen, en daggperla låg trampad i gräset, och Beda satt viljelös, maktlös, vid sidan af en öfvermäktig och skoningslös vilja, uti den vagn, som ilade mot en afgörande stund.

1111 Madame Czerny hade en skarp blick och en lång erfarenhet. Hon förstod sin öfvermakt, hon lemnade Beda bruten åt sig sjelf, och så nalkades båda i tystnad Boulognerskogen.

1112 Nästan på slaget fyra kom först herr Czerny med sin sekundant och två minuter derefter herr Lavalle med sin. Alla fyra herrarne helsade höfligt och aflägsnade sig tillsammans från den banade vägen inåt parken. Emedan vägen var uppfylld af åkande och gående, hade ingen märkt de båda damerna, som noga observerade dem.

1113 Nu fattade madame Czerny sin darrande följeslagarinna under armen och ingick i skogen åt samma håll som de fyra. — Mod! — hviskade hon — allt skall gå väl.

1114 Ehuru pariser duellanternes vanliga mötesplats, Boulognerskogen — en nordbo småler åt denna skog! — just icke tillhör de oländigaste urskogar och icke heller besväras af många vindfällen, fördröjdes likväl de gåendes steg af krökande stigar, så att de, framhunne till platsen, funno distansen utmätt för kulorna och sekundanterne sysselsatte att ladda pistolerna. De två dödsfienderne, — Lavalle med sitt grå hår och sin ännu högresta krigaregestalt, Czerny med sina ynglingakinder ännu blodlösa af blessyren på barrikaden — stodo kalla och stolta afvaktande förberedelsernas slut.

1115 — Vänta! — utropade madame Czerny, i det hon trädde fram, medan Beda förblef dold bakom en grofstammig ek.

1116 Hon hade icke kunnat finna ett olyckligare ord. Det var tillräckligt att i ögonblicket förvandla de stridandes lugn till en flammaude vrede. Lavalle och Czerny sågo sig båda om med harmfulla blickar. Men madame Czerny var ej af det lättskrämda slaget.

1117 — Presentera mig för herr Lavalle — sade hon till sin son.konsekvensändrat/normaliserat

1118 — Herr Lavalle — sade denne — jag har den äran att presentera min mor, madame Czerny. Men då detta icke är stället att göra nya bekantskaper, ber jag min mor vara så kort som möjltgt, emedan vi annars äro tvungne att söka en annan plats.

1119 Herr Lavalle böjde helt litet sitt stolta hufvud och sade: jag förenar mig i herr Czernys anhållan.

1120 — Jag skall uppfylla er önskan, mina herrar, — svarade madame Czerny — och anhåller att herr Lavalle ville ha godheten förunna mig tre minuters samtal utan vittnen.

1121 — Hvarmed kan jag vara till tjenst? — frågade Lavalle motvilligt, i det de båda trädde åt sidan.

1122 — Skicka bort edra sekundanter och afskjut edra pistoler i luften, min herre, ty denna duell är numera onödig och dåraktig! — sade madame Czerny raskt.

1123 — Och hvarföre, om jag får fråga?

1124 — För det att min son är färdig att gifva er all den upprättelse ni kan begära. Han älskar er fosterdotter, hon älskar honom tillbaka, och jag har den äran att anhålla om mademoiselle Bedas hand för min son.

1125 — Er anhållan, madame, är lika öfverraskande, som smickrande; men ni torde ursäkta att jag önskar höra den upprepas af dem, som den närmast angår.

1126 — Jag är beredd derpå. Var god och bed sekundanterne aflägsna sig, så skall ni erhålla bevis.

1127 — Nej, madame. Dessa herrar känua orsaken till vårt möte. Det är derföre nödvändigt att de bevittna upprättelsen.

|3|

1128 — Nåväl. Tillåt mig blott att säga några ord åt min son.

1129 — Nej, madame. Hvad han säger mig, måste han säga fullkomligt frivilligt och ej af konsideration för sin mor.

1130 — Ni är grym, min herre, men jag är tvungen att underkasta mig ert beslut ... Min son! Herr Lavalle har något att fråga dig. Mademoiselle Lavalle har på min begäran tillåtit mig att hos hennes fosterfar anhålla för dig om hennes hand.

1131 — Mademoiselle Lavalle! — utropade Max Czerny i högsta grad öfverraskad, men för mycket retad förut, för att, så alldeles oförberedd, gifva vika för ömmare känslor.

1132 — Innan detta kan komma i fråga, min herre, — sade Lavalle strängt — är det nödvändigt och billigt, att ni uti dessa herrars närvaro gifver mig fullkomlig upprättelse för edra förolämpningar mot min heder och edra djerfva försök att störa min husliga lycka. Hvad har ni att säga mig?

1133 — Ingenting — sade Czerny trotsigt, i det hans bleka kinder öfvergjötos af rodnad.

1134 — Ni hör nu sjelf, madame! — sade Lavalle. — Var god och aflägsna er, ty ni bör inse, att jag ej kan ostraffadt gäckas, af hvem det vara må. Pistolerna, mina herrar!

1135 — Håll, för himlens skull, vänta ett ögonblick, här finnes ännu ett vittne! — utropade madame Czerny och ilade till eken, der Beda stått. Men hon var försvunnen: hon hade ej kunnat höra sin hand utbjudas ens för detta pris — och afslås!

1136 — Tillåt mig ropa er vagn, min mor! — sade Max Czerny och gjorde ett försök att leda henkonsekvensändrat/normaliseratne bort. Men hon var utom sig, hon visste knappt mera hvad hon sade och gick rakt fram till Lavalle.

1137 — Jag säger er, min herre, att denna duell är omöjlig! — utropade hon. — Ni vill döda min son och vet icke hvems lycka ni dödar på samma gång!

1138 — För min dotters lycka ansvarar jag och icke ni, madame; — sade Lavalle.

1139 — Bryr jag mig om er dotter! — fortfor den olyckliga modren. — Dessutom är hon icke er dotter. Men vet ni hvem jag är och hvilka rättigheter jag äger till ert medlidande? Ah, jag känner er nog af gammalt, magister Lavalle; jag mins ännu ganska väl en tid, när ni var en bland dem som smädade och förhånade mig, och drefvo mig i landsflykt för en förryckt narrs galenskaper! Tror då ni, som nu pockar så utan nåd på upprättelse för eder skymf, att icke någon annan har en upprättelse att fordra af er? Herre, gif mig igen min ungdom, min oskuld, mitt lugn och hela mitt lifs lycka, om ni det förmår, men förmår ni det icke, så pocka ej mer på er rätt! Se noga på mig! Jag är mycket förändrad, det är sannt, men kanske skall ni ännu igenkänna ett drag af den, som ni fordom i Åbo stämplade med det afskyvärdaste smädenamn!

1140 Och vid dessa ord förvredos den olyckligas drag af smärta och raseri. Hon liknade mer en furie än en menniska.

1141 — Medusa! — hviskade herr Lavalle förfärad ... Och strax derpå tillade han högt: mina herrar, madame Czerny har rätt: denna duell är omöjlig!

Avsnittet publicerades 27/12 1864:|2|

34. Majfesten 1848.

1142 Och nu återgå vi till Finland, en sval, men herrlig vårafton den 13 Maj 1848. Det var en glad, en oförgätlig dag för Helsingfors ungdom. Studenterne firade åter, för första gången efter tretton år, en majfest, och det fanns icke ett ungt hjerta i hela den finska hufvudstaden, yngling eller flicka, som icke den dagen klappade lifligare och deltog på ett eller annat sätt i den märkvärdiga tilldragelsen.

1143 Märkvärdig var denna fest icke blott derföre att den efter en så lång glömska åter kom att upplifva gamla minnen, utan äfven för den tid, uti hvilken den inföll. Det var midti »as tolle Jahrspråk: annat», det galna året, som tyskarne kallat det, sedan de blefvo nyktra, — midti en flygande, smittosam nervskakning, som öfverföll de yrvakna folken, sedan de så länge lullats till sömn af den bekanta vaggsången:

konsekvensändrat/normaliseratEuropa hat Ruh’,

Europa hat Ruh’,

Und veil Europa Ruhe hat,

Und veil Europa Ruhe hat,

So hat Europa Ruh.konsekvensändrat/normaliserat

1145 Nu deremot kunde Europa sjunga med skalden: »mein’ Ruh’ ist dahin!» Paroxysmen gick, efter Februari-dagarna, mer eller mindre öfver alla folk och alla länder. I Paris föddes åskmolnet och urladdade sig tvenne gånger med häftighet öfver Frankrike; derefter mullrade det åt öster i Italien, Grekland och orienten, hvirflade öfver Wien, tände Ungern i ljus låge, gick åt söder till Spanien, åt vester öfver Belgien, England och Irland, hvarifrån rörelsen vidare fortplantade sig till Stockholms hamnbusar och ända till det lojala Upsala, der brandvakterne fingo betaldt för att ropa: »lefve republiken!» men glömde början och ropade: »lefve publiken!» Värst utsatt var det beskedliga Tyskland, som bokstafligen vändes upp och ned, från Schlesvig-Holstein allt till Triest, så att folken för en stund kommo öfverst och regeringarna under, intilldess att det famösa tyska kejsaredömet under en orkan af munväder byggde sitt kortlifvade korthus, det bekanta »Frankfurter Kartenhaus».konsekvensändrat/normaliserat

1146 Midtunder denna åskdigra tid, som lofvade mer än den höll och som i sin blinda yrsel började med att fordra litet mer än allt och derföre slöt med att vinna litet mindre än intet, hade äfven Finland sin oskyldiga känning af den allmänna skakningen. Der hade nationalitetsidén, känd under namn af fennomani, fått sitt dop och bomärke vid promotionen 1844, hvarefter den, varm, men oklar, begynte att armbåga sig fram och samla sig kring en fana. General Nordenstam hade nyss blifvit universitetets vicekansler och var, oaktadt tidens stormar, nog liberal, nog klarsynt, att ej finna något ondt i studenternes harmlösa majsest. Blott det förbehåll gjordes, att ungdomen ej skulle tåga till majfältet med Finlands fana i spetsen; i stället blef hon färdigt planterad midtpå fältet och utgjorde då, för första gången sedan många, många år, den sköna medelpunkt, kring hvilken alla förenades.

1147 Studenternes skara, samlad på universitetstrappan, tågade på eftermiddagen, åtföljd af flera hundrade unga och gamla af alla stånd, med gardesmusiken i spetsen, öfver långa bron framåt ängen vid Gumtäckt. Det var då »Vårt Land» blef en folksång för alla tider. Runebergs text var känd och älskad sedan ett år, men nu hade Pacius gifvit den vingar, — flyktigt hopfästade vingar, sade han sjelf, men andra tyckte ej så, ty dessa tonernas örnvingar uppburos mäktigt af tidens stormiga ande.

1148 Och den tågade ut, denna oförgängliga ungdom, i dag densamma som för 13 år sedan vid majfesten 1835, densamma som vid majfesterna i Åbo, densamma som för hundrade år tillbaka och hundrade år härefter, uppburen, nu som alltid, af Finlands kärlek och Finlands hopp. Det var en klar, vacker vårqväll med en molnfri himmel öfver sig och under sig en strålande jord. Våren var icke långt hunnen ännu, i gräsmattan blandades gult och grönt, på björkarnas grenar såg man de första späda löfven utspricka. Ännu herrskade icke solens makt öfver aftonfrosten, ännu var det långt till sommarns fulländning, men hvad betydde väl det, för ett land som hoppades, en ungdom som hade tid att vänta! Hoppet är rikt, det bär i sitt sköte alla himmelens skatter, all jordens frukt.

1149 Och då donerade v. Bonsdorff, sjelf en yngling med grå hår, för sig och efterkommande, den mot viken sluttande ängen och lunden vid Gumtäckt till ett evärdeligt majfält för Finlands studenter; — och då lyftades Nordenstam under studenternes hurrarop, såsom han aldrig förr eller sednare blifvit buren på trofasta skuldror förrän vid landtdagens slut 1864; — och då talade Cygnæus om Finland dessa odödligt sköna ord, som aldrig borde förgätas, och talade såsom han aldrig talat förr eller sedan; — och då sjönk solen, och vikar och lunder glimmade uti guld, och bofinken sjöng långt borta i toppen om Finlands framtid.

1150 Men denna vackra och hänförande tafla nödgas vi nu lemna åt kära minnen och följa i stället med våra blickar en gammal man, som — äfven för första gången sedan många år — blifvit lockad att följa ungdomen ut till Gumtäckts majfält. Han var tarfligt och gammalmodigt klädd i en sliten hatt öfver sitt snöhvita hår och en blå kapprock med många små kragar, hvilken han i aftonkylan funnit för godt att behålla öfver den nötta fracken. Han hade gått ut till fots, och det var lång väg för en gammal man; han var derföre trött och hade satt sig att hvila på en sten invid gärdesgården närmast landsvägen. Derifrån hade han en god utsigt öfver hela fältet, som sluttade uppemot skogen, och om han ej från sin plats kunde höra de många talen, som haglade kring bålar och skålar, så kunde han i stället desto bättre betrakta studenternes lekar på ängen invid honom. Sjelf hade han aldrig deltagit i dessa öfningar, när han var ung; hade kanske också förr, som en tankens gymnastikus, betraktat dessa kroppsöfningar med ett visst förakt; men nu fann han sig road att se derpå. Han såg huru bollen flög högt mot skyn, han såg huru viga gestalter kastades upp i luften med sprattlande|3| ben och fångades åter utaf kamraterne i den halsbrytande simmleken; han hörde åskådarnes bifallsrop och de handklappningar, hvilka tid efter annan ljödo från den täta kringstående folkmassan såsom belöning och uppmuntran för någon lyckad bedrift under lekarnas ras. Då smålog den gamle mannen godt för sig sjelf, der han satt ensam och slild från de öfriga; men der var något vemodigt i hans löje, som återspeglade det förborgade djupet uti hans själ. Hvad tänkte han då? Hvad menade han dermed? Ingen visste det, ingen brydde sig troligen heller derom, ty den gamle mannen var nästan glömd utaf verlden, han hade öfverlefvat sin tid och sina jemnåriga; derföre kändes han numera af få och förbisågs af alla.

1151 Men vi, som känna honom, vi kunna ana hans tankar, ty den snöhvite, glömde gubben var ingen annan än vår gamle bekante, magister Achilles Bang, som så länge studerat forntidens antiqviteter, tilldess han sjelf blef en antiqvitet från forntiden och betraktades som sådan af det nu lefvande slägtet.

1152 Det finns gråhårsmän, hvilkas ungdomliga själ tyckes trotsa tiden och som ända till ålderns senaste dagar lefva med vakna ögon i det närvarandes tummel; men Achilles Bang hörde icke till dem. Det finns andra gråhårsmän, hvilkas själ dött bort, medan den bofälliga kroppen fortfar att vegetera, och som hvarken lifvas af det förflutna eller deltaga i det närvarande; men Achilles Bang hörde icke heller till dem. Hans tysta, verksame ande lefde ännu, älskade ännu, och älskade med ungdomens hela värma, men lefde i längst förflutna tider och älskade blott hvad med dem stod i sammanhang. För den nuvarande tiden syntes hans själ begrafven i fornverldens katakomber.

Avsnittet publicerades 28/12 1864:|2|

35. Gamla bekanta på majfesten.

1153 Det var längesedan magister Bang varit ute med vår och ungdom. Han mindes en afton för sjutton år sedan, när han gick med sin syster i parken. Desamma underliga tankarna kommo nu åter. Likasom då, stod naturen ung och lifvet friskt omkring honom, men hvad förstod han deraf? Guds underbara skapelse hade varit för honom en tillsluten bok med knäppta permar och damm på permarna. Menniskohjertat hade varit för honom en gåta, hvars nyckel han aldrig efterletat. Han hade likasom stått utanför mensklighetens husliga härd, ensam i vetenskapens frostiga ljus. Också han kände det menskliga behofvet att älska, och han älskade det förgångna. Men det förblef dödt, och han förstod icke att väcka de döda. Han visste icke, att äfven det förgångna fortlefver i detta odödliga väsen, som kallas mensklighet, likasom böljorna förrinna, men floden går lika, i dag som i går.

1154 Och den sjuttioårige gubben betraktade ynglingarnas lekar med den underliga, vemodiga känslan att sjelf aldrig ha varit ung i sin själ. Läsare, vet du hvad det innebär, att stå vid lifvets slut såsom en förtorkad gren, hvilken aldrig har grönskat, så akta dig att döda lifvets unga mod med en förtidig förståndslärdom! Menniskan är ett sammansatt väsen: der måste vara jemnvigt mellan förstånd, känsla och fantasi, annars brådmognar hon i solen, och lifvets helhet, lifvets lycka är ohjelpligt förtvinad.

1155 — Rätt så! Klämoriginal: Klämm till! — utropade en äldre karl af slarfvigt, men mycket förnöjdt utseende, i det han med kännaremin betraktade bollspelet. — Gaudeamus igitur, juvenes dum sumus! Men huru håller herrn uti sällträdet? ... Båda händerna lagom högt, och bollen skall träffas jemnt ett qvarter från spetsen. Vänta, kanske låter herrn mig försöka engång? Jag har varit med den tiden man bättre förstod att slå en lyra än nu.

1156 — Försök på — sade studenten, road af mannens vigtiga min och stora sjelfbelåtenhet.

1157 Försöket gjordes och utföll temligen lyckligt. Det blef en af de bästa lyror, som slagits den dagen.

1158 — Lefve friheten! — skrek den nye bollspelaren. — Jag tycker att för en så bra lyra kunde herrarna bestå en gammal kamrat ett glas punsch, eller aliquid durius, som vi studenter förr brukade säga.

1159 — Har ni varit student? — frågade den andre med någon förundran.

1160 — Skulle ödmjukast tro det, — var svaret. — Per tria lustra, i femton år, uti vått och torrt, och en som var något känd på sin tid, både vid bålen och uti poliskammarn. Mitt namn är annars Sam Simson, ifall jag får den äran att blifva bror.

1161 — Är ni den Sam Simson, som gick i strumpfötterna öfver senatstorget? — frågade studenten, som hört en sägen om den gamle slagsbultens många förunderliga äfventyr.

1162 — Kör för det, sad’ Gustava; jag menar att jag är känd — svarade mannen. — Bättre än det har Sam på meritlistan. Student i Åbo, student i Helsingfors och punschproberare vid sex majkalaser, jag menar jag kunde få vara med om ett glas.

1163 — Hvad har ni sedan varit?

1164 — Många saker, aliquid in omnibus, som vi brukade säga, kör för det. Tenterat i fyra fakulteter och fått repuls i fem, för si herrarna, den femte går uti kjol. Sedan har Sam en tid egnat sin lärdom till att upphjelpa landtmäteriet och lagfarenheten. Men han ledsnade vid båda två, för si landtmätarne strapatseraoriginal: trapsera för mycket och tingsskrifvarne nöta för hårda stolar, och så får man sällan en ärlig thoddy på landet, bara bondrhum. Derpå gaf Sam sig till hufvudstaden igen, att se huru studenterne må nuförtiden, och för att göra herrarna nytta, så gaf han sig in vid polisen och lefde af folk, som rökte cigarr på gatan. Talja mig, herre, om intet jag låg uti maskopi med alla cives, som råkade i hastigheten sjunga marseljäsen på torget, och så blef jag martyr för friheten; jag tycker att det kunde förtjena ett glas på köpet. Sam, fattig karl, blef utstruken från rullorna i poliskammaren, och så gick han till Maluschins ölbryggeri, för si han är karl att fraternisera med alla nationaliteter, och der blef han bryggare med den ärofulla befattningen att torka humlan och röra om mälten. Men ingen lycka är beständig häri verlden. Nemo mortalium, som vi brukade säga.

1165 — Nå, hvad har ni nu för er? — frågade studenten, road af sin nya bekantskap.

1166 — Jo, det hände engång att jag drack litet öl, och svagdricka var det, men något skall man simma i, sade hvalfisken. Så glömde jag att lägga tappen tillbaka i bryggkaret, och derpå fick jag säga som Spalding: adieu, mon plaisir! Hvad jag nu har för mig? Jo, herre, jag representerar tidens framsteg, jag vakar för det allmänna bästa och är en af stadens beskyddare.

1167 — Skrifver ni rent åt magistraten?

1168 — Jag nedlåta mig att skrifva rent! Nej, herre, jag är extra brandvakt, och det är ett mycket nyttigt yrke. Jag känner Helsingfors gator någorlunda väl och vet äfven hur man skall hjelpa en bra karl, som druckit för många brorskålar, på fötter igen. In pedibus, som vi brukade säga. Men apropos af brorskålar, hur var det med glaset, och kanske kunde vi lägga bort titlarna? Jag råkar ej ha mitt studentbref på mig, men det är detsamma, jag skall deklamera Sjöströms öfversättning af Theokritos:

1169 »Våmben var stinn af fläsk» ....

1170 —konsekvensändrat/normaliserat Jag skulle tro det är kraftigt och kort. Eller vill herrn att jag skall härma Solovieff? Eller att jag skall räkna upp Schulténs knoppar i logices-examen? Eller blir herrn theolog, så kan det komma till pass alt veta Sundwalls knoppar i prestexamen.

1171 — Nej tack, jag är jurist.

1172 — Nå, då skall jag på spiken säga huru många privatissime kollegier herrn bör taga för att gå genom domareexamen, och plugga Nordström i herrn blankt på en qvart. Men här ser jag en, som kan intyga mina meriter. Salutem, domine Bang!Hur står till nuförtiden? Simia est simia, och på mig slår det in, att pigritia multa mala docet. Ingen skall säga annat om Sam, än att han alltid varit en liberal|3| fordringsägare, men kanske magistern påminner sig att jag har två riksdaler trettiosex skilling till godo på den der affären, som var oss emellan.

1173 Magister Bang skakade på hufvudet. Han kände icke igen hvarken mannen eller skulden.

1174 — Kom, skall Sam få ett glas! — sade den godhjertade studenten, som fattat medlidande för den gamle slarfven.

1175 — Kör! — sade Sam. — Min fordran hos Bang är ej den första jag skrifvit i skorsten. Får jag lof att dricka på nittinie och ett halft?

1176 Med dessa ord klef Sam Simson, upprymd af sina gamla minnen, till punschbordet, och magister Bang blef åter ensam vid grinden. Han hade likväl ej suttit länge, innan en annan gammal man, som bar sina år ganska fryntligt, närmade sig honom med frågan: »hur står till med min bror?»konsekvensändrat/normaliserat

1177 — Hjelpligt — svarade Bang. — Bror Lidén har ock slagit sig lös att i dag vara ung.

1178 — Förstås — svarade doktorn. — Desipere in loco, som du sjelf brukar säga. Jag ämnar likväl snart cedera mina anspråk som kavaljer åt min son Heraklit, som väntas hem dessa dagar.

1179 — Den unge mannen studerar kemi i Bern, eller hur?

1180 — Kemi? Hm, ja, så var meningen — genmälde Lidén något förlägen. — Men som du vet, var Heraklit den bäste latinaren uti lyceum, det var hans egentliga force, och för att göra mig till viljes, gick han öfver på naturvetenskaperna. Pojkar äro pojkar, det kan icke hin heller hjelpa. Han hade knappt varit ett halft år i Bern, innan han skref om sin intima bekantskap med en celeber filolog — vete knäfveln hvad den heter, jag har aldrig befattat mig med det sällskapet — dig undantagen — och följden var att min gode Heraklit, i stället för kemist, har blifvit nästan en lika genompiskad språkkarl som min aktningsvärde broder Achilles Bang, om jag så vågar uttrycka mig.

1181 — Fägnar mig — sade magistern med oförställdt nöje. — Heraklit hade goda förstudier och ett ypperligt hufvud. Han skref en klassisk latin. Jag hoppades alltid att det skulle blifva något af honom.

1182 — Vete himlen hvad det blir af honom — suckade Lidén, — men emellertid blir han filolog och har nu i vår studerat Sanskrit i Paris. Han skrifver mig, att han der gjort bekantskap med vår vän Lavalle och hans familj samt nu återvänder med dem öfver Petersburg. Lavalle skall ha haft någon affär med en ung polack och någon tid derefter lemnat Paris. Heraklits bref var från Berlin; han befann sig för tre veckor sedan der med Lavalles och borde snart vara hemma.

Avsnittet publicerades 29/12 1864:|2|

36. Återköpt genom döden.

1183 Vid Majfesterna har af ålder brukats den gästfria sed, att resande, som passera förbi på landsvägen, inbjudas till festen. Näst en lada, benämnd Monrepos, som erbjöd alla trötta kämpar en ostörd hvila efter dagens strider, var derföre grinden ett ganska besökt ställe vid Gumtäckts majfält, och der funnos alltid studenter, som åtagit sig att bevaka vägen i ingalunda ofredliga afsigter mot de vägfarande.

1184 Medan doktor Lidén lättade för vännen Bang sitt bekymrade fadershjerta, visade sig på vägen från norr ett moln af damm, något större än vanligt, och fram ilade en resvagn, förspänd med tre hästar. Ett vinkande med mössorna gaf kusken tecken att sakta farten, och anländ midtframför grinden, tvangs han att hålla stilla emedan tre studenter ställt sig tvärsöfver vägen. Med en höflig ursäkt för detta vägafredsbrott, framförde de sin vanliga fråga, om ej de resande ville göra dem den äran att deltaga i festen.

1185 I vagnen sutto fyra personer: en äldre och en yngre herre, ett äldre och ett yngre fruntimmer. Det var ryttmästaren Lavalle med fru och fosterdotter samt kandidaten Heraklit Lidén.

1186 Den sistnämnde, en gladlynt och kärnfrisk ung man af ett intelligent utseende, hoppade genast ur, igenkände gamla vänner och uppbjöd sin vältalighet för att öfvertala ryttmästaren och hans damer att emottaga bjudningen. Hans far, som stod icke långt derifrån, igenkände rösten och skyndade till stället, åtföljd på något afstånd af Bang.

1187 De resande hade stigit ur och inträdde genom grinden. Lidén hvars svikna förhoppningar att uppfostra en celeber kemist betydligt förmildrades af fadersstoltheten öfver sonens lysande lärdomsprof utomlands, mottog honom med ett skämtsamt: har jag dig ändtligen, desertör! — och derpå räckte han ryttmästarn handen. Mötet var icke hjertligt, men vänligt, och vid anblicken af det glada majfältet flög ett behagligt smålöje öfver madame Lavalles melankoliska drag.

1188 — Knäfveln! — sade doktor Lidén, kisande med ögonen — skulle det vara lilla kusin? Förlåt, är det verkligen mademoiselle Lavalle?

1189 Lidén var en konstkännare; icke mången qvinlig slönhet fann nåd för hans kritiska ögon, men denna gång stod han häpen öfver den förändring, som ett år i utlandet frambragt uti den unga flickans hållning och utseende. Samma öfvergifna barn, som han en gång ville skicka till fattigvården för att dö, hon stod nu framför honom i ungdomens rikaste fägring, så hänförande skön, att den gamle epikuréns ögon nästan förblindades, men tillika med ett så okonstladt uttryck af höghet i hela sitt väsen, att det något lätta »lilla kusin» i ögonblicket förvandlades på doktorns läppar till ett artigt »mademoiselle».

1190 — Det är min dotter — svarade Lavalle, road af doktorns plötsliga artighet. — Men hvad ser jag! Min gamle Bang!

1191 Bang stod bredvid dem.

1192 — Och bror har en dotter, mjuka tjenare! — sade Bang, sedan den första hjertliga helsningen vexlats emellan de gamla vännerna.

1193 — Ja — svarade Lavalle, som icke låtsade märka Lidéns blinkningar. — Hvad tycker du om flickan?

1194 — Bella et tenella, som Plautus säger. Lik sin mamma! — (Bugningen gällde madame Lavalle.)

1195 — Kanske vi gå att höra på talarn derborta, — inföll doktor Lidén, som ihågkom sitt vad och icke tyckte om denna konversation. Men han förekoms af Beda, som icke hade återsett sin förste fosterfader alltsedan hans olyckliga besök på Grufvan för sex år sedan. Hon fattade den gamles vissnade hand och förde den varmt till sina blomstrande läppar.

1196 — Ja ja, så, jo jo — sade Bang förlägen, och äfven den gamle qvinnohatarens hjerta af pergament kunde ej undgå en ovan känsla af välbehag. — Hon är min väns barn; men jag har visst aldrig sett henne förr. Jag är gammal, jag har glömt hennes namn. Hvad heter hon?

1197 — Beda! — var svaret. Och Bedas röst darrade, Lidén och Lavalle stodo med spänd uppmärksamhet väntande följderna. Det gällde deras vad om tusen rubel hvardera, och det gällde mer, det gällde en gammal mans hela sinneslugn Men Beda förstod icke vidden af denna fara.

1198 — Beda? Beda? — upprepade Bang flera gånger, likasom ville han samla en dunkel hågkomst. — Det förekommer mig, som hade jag hört det namnet förr ... Jo, så var det, nu mins jag det ganska väl. Jag hade engång en fosterson ... en snäll gosse, en god gosse, han hade läst Cæsar och skulle börja Thykydides ... men en dag sprang han bort, och sedan har jag ej sett honom. Det är mycket längesedan; han är nu död. Placuit diis; det är en gammal historia.

1199 — Jag har också läst Cæsar — vågade Beda säga.

1200 — Åh, har hon det? Det var förståndigt. Hon är en snäll flicka, hon skall helsa på mig med pappa. Jag skall visa henne granna bilder ... utom en, som ej vore nyttig för henne ... Så att hon läst Cæsar? Nå, kan hon explicera för mig: »gratiam atque amicitiam morte redemit», som Cæsar uttrycker sig?

1201 — »Hon har genom döden återköpt nåd och vänskap» — svarade Beda, slagen af den sällsamma mening, som omedvetet låg i den gamles citat.

1202 — Det var snällt. Han eller hon: vi måste observera, att penultima i redemit är lång. Kanske kan hon öfversätta ett annat uttryck af Cæsar: »reverti in suas sedes», eller »domum reverti», såsom han också uttrycker sig.

1203 — »Återvända till sitt fordna hem» — svarade Beda rörd.

1204 — Fordna? Åh ja, det låter säga sig, det ligger uti revertor. Man återvänder icke dit, der man ej varit förut. Det är beskedligt af henne, hon uttyder meningen. Hon skall ej glömma att helsa på mig.

1205 Lavalle och Lidén vexlade en blick med hvarandra. Ville Bang låta förstå att han igenkände|3| sitt fosterbarn? Nej, det var icke möjligt; han var i all förställning så okunnig som ett barn. Det är slump! sade Lidén. Det är öde! tänkte Lavalle.

1206 — Här är en, som kan bättre latin än jag! — skämtade Beda, pekande på Heraklit Lidén.

1207 — Det gläder mig, unge vän! — sade Bang. — Berätta mig något nytt om gräfningarna i Pompeji. Och låt oss gå tillsammans, vi tre, som förstå hvarandra. De andra förstå oss icke. Det är förbi med all grundlig lärdom, förbi med all sann vetenskap. Nutidens ungdom har förgätit bildningens modersmjölk och löper efter främmande gudar. Tro ni väl, att i hela den svärmen derborta finnas sex unge män, som kunna svara mig felfritt, om jag frågar dem tio ord på latin?

1208 Med denna grafskrift öfver den klassiska lärdomen fortsatte Bang vid sidan af sina unga följeslagare en promenad öfver fältet. Hvar de gingo fram, der delade sig skarorna och lemnade villigt plats, der uppstod ett sorl af beundran och nyfikenhet, likasom hade ett solsken gått öfver ängens gräsmatta. Bang märkte det icke, men Heraklit Lidén märkte det ganska väl. Han fick många frågor att besvara om sin ledsagarinna, och beundran är smittosam, likasom afskyn.

1209 Tätt efter de tre följde Lavalle med sin fru och doktor Lidén. De lifliga grupperna intresserade fransyskan. Hon hade så länge varit bosatt i Finland, men ännu aldrig sett någon annan folkfest, än jubelfesten 1840 och 1844 års promotion.

1210 De gamla herrarne fortforo emellertid att gifva akt på sin vän. Med hemlig förtjusning anmärkte Lidén, att Bang syntes fullkomligt kurerad ifrån sin monomani. Han igenkände icke Beda, han oroades icke mer af Gorgonens förskräckliga minne. Det var således Lavalle, som skulle betala vadet.

1211 — Jag börjar att frukta det — skämtade Lavalle. — Men först klockan 9 är pröfningstimman förbi. Tillåter du att Beda får emottaga Bangs bjudning och besöka hans hus?

1212 — Gerna — sade Lidén. — Vadet måste i alla händelser snart vara afgjordt.konsekvensändrat/normaliserat

1213 — Din son är en förträfflig ung man — fortfor ryttmästaren. — Sådan vill jag hafva en verklig vetenskapsman. Du och Bang äro två förstockade motsatser: den ena lika ensidig i sin naturforskning, som den andra uti sin språkforskning. Och båda saknen I sann menniskokännedom, förutan hvilken all lärdom är ett dödt kapital, under det att jag, som fått denna erfarenhet på min lott, åter saknar den vetenskapliga underbyggnaden. Men se, mellan oss tre ensidiga gamla och bortgående män uppstår en ung man, som förenar och försonar i sig alla dessa i oss oförsonliga motsatser. Din son Heraklit är en grundlärd språk- och historieforskare, det är hans hufvudsak; men han har byggt på en bred grund. Han känner tillräckligt af naturstudierna, för att vara förtrolig med den skapelse, i hvilken han lefver, och han känner menniskorna, han uppfattar lifvet så på engång med förstånd och hjerta, att han är mäktig af en djup blick in i den utveckling af menniskoanden, åt hvars studium han har egnat sig. Så, och endast så, föreställer jag mig, att en ny tids vetenskap, i ständigoriginal: skändig vexelverkan med lifvet i forntid, samtid och framtid, skall göras fruktbärande för dem alla. Lägg härtill, att han äger fysisk kraft i jemnvigt med intelligensen: mens sana in corpore sano, som vår vän Bang skulle uttrycka sig. Allt detta gifver honom styrkan af en harmoniskt utbildad intelligens. Och detta är ingen ringa fördel i våra dagar, när mångläseri och en slapp uppfostran förklema ungdomen. Vetenskapen, likasom det praktiska lifvet, behöfver framför allt karakterer, och sådana vexa hvarken i unken kammarluft, eller i sjelfsvåldiga skolor. Det gläder mig att i din son Heraklit och hans likar se en ny tid stiga fram uti bildningens främsta led.

1214 Missnöjd och smickrad på en gång, ville Lidén svara, men i detsamma hördes tornuret i fjerran slå nio. — Jag har vunnit vadet! — utropade Lidén.

1215 — Och jag har med nöje förlorat tusen rubel åt landets sjuka, — svarade Lavalle.

1216 De stodo nu alla kring Finlands fana, — de och många andra med dem: gubbar, män, ynglingar, qvinnor och barn, — och gardesmusiken uppstämde Vårt land; studentkören föll in, alla hufvuden blottades, alla ögon glänste, alla hjertan klappade högre — och så gick den klara aftonsolen i fridfull skönhet ned öfver fosterlandet och den 13 Maj.

Avsnittet publicerades 30/12 1864:|2|

37. Beda i barndomshemmet.

1217 Icke långt efter majfesten återfinna vi Beda Lavalle i samma lilla hus vid Annegatan, der hon tillbragt sin barndom och der den gamle magistern ännu bodde qvar i orubbadt bo. Allt syntes oförändradt, om man ej tänkte derpå, att ålderdomens snö blifvit hvitare, ungdomens rosor rödare sedan dess. Ännu stod i salen det runda bordet med sina stolar, på hvilka sällan numera en gäst hade suttit. Ännu fanns det gamla klaveret, som på sin tid varit så utomordentligt rart och på hvilket ingen spelat, alltsedan Beda flydde. Ännu fanns bibliotheket i samma lärda ståt och samma mystiska pergamentspermar, ur hvilka Doxa fordom väntade attoriginal: alt få se de hedniska gastarne krypa fram. Ännu fanns Bedas fordna kammare, men de till hälften sönderbrutna leksakerna voro längesedan gömda i skåpet och kammaren uthyrd åt studenter, ty det gamla herrskapet hade icke råd att hyra ett rum åt blotta skuggorna af en förgången tid. Och ännu funnos invånarne i detta tarfliga bo, alla tre gamla och vissnade, hvar på sitt sätt.

1218 Sabina Bang hade som ung sett äldre ut än hon var; som gammal såg hon yngre ut, än de år, som samlat sig på hennes hjessa. Hon var en af de goda på jorden, som bära någonting oförgängligt ungt i hela sitt väsen midt under ålderns vinter. Ur hennes klara, fromma ögon lyste samvetets frid och kärlekens förklaring; hela hennes lif hade ju varit idel tro, kärlek, ödmjukhet, arbete för andra och försakelse af sig sjelf. Hon stod på den fasta klippan Christus, som aldrig svigtar, när allt i denna verlden »föråldras såsom ett kläde». Henne fann Beda oförändrad: lika hjertevarm, som hon alltid varit, endast än mildare, än ödmjukare, än fridfullare, såsom den sanne kristne alltmera fulländas, ju längre han vandrar på pröfningens väg. Äfven Beda hade redan gått några steg på samma väg och redligt sökt att fästa sin blick på målet; men huru stormig och oklar förekom icke den unga flickan sig sjelf vid sidan af denna segrande tro! Huru fattig stod icke hon, som dock ägde alla ungdomens, skönhetens, bildningens företräden, bredvid denna olärda och obemärkta gamla qvinna, sam ägde lifvets enda varaktiga lycka, hvarom så många förgäfves bedja i välsignelsebönen: »evig frid!»konsekvensändrat/normaliserat

1219 Bredvid denna ljusa gestalt — så ljus, att man nästan tyckte sig se en strålkrans kring hennes panna — fann Beda en annan gammal vän, men som mörknat och hårdnat, i samma mån som den första hade förklarats. Äfven Eudoxia Halster hade ägt en mildare period i sitt lif, och det var då kärleken till ett barn hade brutit och uppmjukat hennes hårda, sjelfviska lynne; men detta barn hade hon mist och med det sitt lifs enda ljusglimt. Hon hade hängt sin kärlek vid ett förgängligt väsen; när det svek henne, återföll hon i mörker och, liksom alltid, blef detta mörker tätare än förr. Kort sagdt, den argsinta gamla qvinnan hade blifvit ett värre huskors än någonsin; det blef slutligen rent omöjligt att stå ut med henne, och då hon för hvarje år blef envisare, argare och oefterrättligare, men på samma gång mera oduglig att sköta sin tjenst i hushållet, nödgades mamsell Sabina, som ej lyssnade på Lidéns råd att inhysa gumman i fattighuset, i all sin egen fattigdom hyra åt henne ett litet rum på gården, der Doxa hade hvad hon behöfde och fick lätta sitt hjerta med att marra på både herrskap och tjenstefolk.

1220 Den tredje af husets invånare känna vi redan. Ville man ställa honom, såsom han verkligen stod, mellan ljuset och skuggan, så kunde man säga, att den gamle magistern var grå. Sjelfvisk hade han alltid varit och derigenom blind för all den kärlek, hvarmed han blifvit omhuldad, och all den försakelse systren för hans skull fått underkasta sig. Men elak var han icke, den gamla magistern; hade han haft ögon att se omkring sig, i stället för så långt bakom sig, så skulle han troligen bättre förstått att värdera sin syster, som han hade att tacka för allt, utom sin lärdom. Hans själ hängde vid högre ting, än de flesta menniskors; den hängde, i all hans ensidighet, dock vid menniskoandens odödliga törst efter sanning och ljus; men der fattades mer än Lavalle anat i sitt yttrande till Lidén: — der fattades jemnt det nödvändigaste, försakelsen af sig sjelf och tron på en Gud. Achilles Bang hade många gudar, icke blott grekiska och romerska, utan framförallt en, i hvilken mensklig vishet och menskligt högmod beständigt dyrkat sig sjelf, nemligen förnuftet; men den kristne Guden kände han icke. På förnuftets thron satt han sjelf uti verldens medelpunkt, och öfver sig erkände han verldsanden, Anaxagoras’ Nοὗς. Men emedan verlsanden hade sin tillvaro i tidens högsta vetande och just han sjelf, Achilles Bang, i sig upptagit detta vetande och fört det vidare framåt, var det klart, att han sjelf var denna verldsande, detta Nοὗς, denna tankens Gud. Hvar han än gick i en cirkel kring vetandets höjder: till denna punkt måste han ständigt komma tillbaka; och betydelsen af bönen att Herren måtte »upplysa sitt ansigte öfver oss» hade han aldrig förstått.

1221 I detta hus, till dessa tre kom Beda tillbaka, och besöket skulle vara en dag, men blef flera dagar och derefter flera veckor. Den unga flickan kände ett oemotståndligt behof, först att sjelf komma till klarhet vid sin äldsta fostermors sida och sedan att sprida sitt milda ljus i de mörka själarna. Likasom Heraklit Lidén stod försonande mellan tre skarpa motsatser i lifvet och vetenskapen, så stod Beda här mellan tre andra motsatser uti lifvet och tron. Hon var den enda möjliga föreningspunkten mellan de tre, emedan hon var den enda, som alla älskade, alla förstodo. Sabinas kärlek hade aldrig förändrats, men hvilken obeskriflig känsla af sällhet måste ej uppfylla detta älskande hjerta, när hon såg det fordna öfvergifna barnet, som hon räddat åt jorden och räddat åt himmelen, nu framför sig i ungdomens friska fägring, så skön och ändå så ödmjuk! Allt hvad hon lidit, allt hvad hon försakat för detta barn, syntes henne nu så rikt belönadt öfver all hennes förtjenst. Och när Beda första gången åter öppnade det gamla, förstämda klaveret, och med sin ovanliga|3| talent förstod att aflocka det en skön lofpsalm, som alldeles icke lätoriginal: let förstämd, utan fastmer som en glad ton af välljud ur ett tacksamt hjerta, — då slöt Sabina det kära barnet i sin famn och gret så innerligt af glädje, såsom hon aldrig gråtit, alltsedan den natten, då hon hörde detta samma barn, räddadt från döden, första gången kalla henne sin mor.

1222 Med Eudoxia Halster föregick något besynnerligt. Den bekanta »andeskåderskan i Prevorst» berättar, att till henne kommo om natten mörka andar, bedjande om frid, och när hon bad med dem, och bad med hela sin själs kraft till förbarmaren öfver lefvande och döda, begynte dessa skuggor likasom ljusna invärtes. Något dylikt föregick äfven med gamla Doxa. I början var hon snäsig och ondsint; hon kunde icke förlåta Bedas flykt, hon kunde ej glömma den enda verkliga sorg hon kännt i hela sitt lif. Det hårda skalet var icke lätt att genombryta. Efterhand blef den gamla argbiggan tystare, svarade icke på frågorna; blef skygg, blef rädd för sin förra älskling. Men äfven detta skal bröt den allt besegrande kärleken genom. Om två veckor hade den unga flickan lyckats att röra detta kopparbepansrade hjerta. Doxa blef som förvandlad: man kände icke igen henne. Den mörka anden ljusnade, kopparen smälte, pansaret föll, och qvar stod väl endast en stackars bräcklig gumma, men äfven en förlorad själ, återvunnen åt himmelen och det goda.

1223 Ännu återstod den grå anden, sväfvande mellan himmel och jord. Att i en sjuttioårig vetenskapsmans lif dethronisera det menskliga förnuftet från sin herrskarethron och i stället för den blinda, vanmäktiga afguden uppsätta på thronen en lefvande Gud, — hvilket djerft försök af en flicka om sjutton år! Men Beda ryggade icke för faran att hånas af en segrande afgud. Hon hade lönat Sabinas kärlek, hon hade lönat Doxas första vänskap på det vackraste sätt ett tacksamt barn kan löna välgerningar; hon bad till sin Gud om nåd att äfven kunna belöna sin förste fosterfar.

1224 Men det satt hårdt; det syntes omöjligt; man aflägger icke vid sjuttio år hela sin förra åskådning af lifvet såsom en gammal rock. Väl kom Beda på kärlekens brygga ett godt steg närmare. Var det nu det ovanliga, att hon, en flicka, hade genom läsning af de gamla författarne lyckats underhålla en del af sin barndoms latin; eller var det kanhända en dunkel hågkomst af sin förra tillgifvenhet för den käre eleven, som låg oförstådd qvar i den gamle magisterns hjerta; alltnog, han fattade för den unga flickan en vänskap, som stack besynnerligt af mot hans förra qvinnohat och hvilken han väl aldrig trott sig kunna hysa för något väsen, som hade den olyckan att bära kjol. Det sällsama var att han icke igenkände henne: gossen Beda var död för honom, och med hans död hade flickan Beda återköpt rättigheten att nalkas sin fordne lärare. De studerade tillsammans Ciceros berömda arbete om gudarnes väsen, De natura deorum. Detta var ett godt tillfälle för Beda att angripa hedendomen uti den gamles åskådning. Men hvad vann hon dermed? Han hörde henne med tålamod, han nedlät sig från sin lärdoms höjd att vederlägga hennes inkast, och när de slutat, fann sig Beda stå alldeles på samma punkt som förut.

1225 — Min Gud — bad hon — du som allena är mäktig och vis, gör ett under med denne man, ty jag är ett okunnigt och vanmäktigt barn, jag förmår icke bryta hans öfvertygelse och föra honom åter till dig!

Avsnittet publicerades 31/12 1864:|2|

38. Den 15 Juni.

1226 Den vackra vår, som slösat sina gröna löften på Gumtäckts majfält, hade nu hållit ord. Det var den 15 Juni: hela naturen stod i sin ungdomsfägring af friska löf och doftande blommor.

1227 Den 15 Juni var årsdagen af 1802 års promotion. Denna dag hade alltid firats turvis af de tre promotionskamraterne Bang, Lavalle och Lidén. Turen var nu hos Lavalle, och derföre var det högtid ute vid Grufvan. Salar, trappor och lusthus voro klädda med blommor och löf, arbetarne hade en fridag, alla bygdens fattiga undfägnades med en måltid och fingo skänker af mat och kläder.

1228 Herrarne Lidén, far och son, magister Bang med sin syster och några få af Grufvans närmaste grannar voro bjudne till middag. Det var en splendid middag, serverad, liksom en kunglig taffel, för öppna fönster och många åskådare uti det praktfulla orangeriet. Värd och värdinna voro båda så artiga, så älskvärda, så glada, som hade aldrig ett moln fördunklat deras husliga lycka. Gästerne voro förtjusta och upprymda; Bang och Lidén kände sig unga på nytt vid minnet af denna glada dag, som för 46 år sedan firades så högtidligt i Åbo i kungens och drottningens närvaro och som pryddes af Michael Choræus med hans skaldestycke »Menniskans värde». Endast Sabina Bang satt tyst som orangeriets blommor, och Bedas kinder lånade sin färg, än af den hvita, än af den röda ros, som sträckte bredvid henne sina törniga grenar upp genom bordet.

1229 Bland åskådarne stod en trasig figur, som nyss låtit sig väl smaka vid de fattigas bord, men mycket puttrat öfver att der icke bestods annat att dricka, än öl och mjölk. Med Tantali qval betraktade han från sin plats ute vid fönstret de ädla franska viner, som perlade derinne i glas af kristall, och mumlade mellan tänderna: — Se på de der! Det är tre magistrar, god’ vänner; så gamla trattar och så godt fall; och ändå låta de en gammal student stå med torr mun och se på. Men vänta, skall ni få se hur jag ger dem en fin pik! — Och nu uppstämde han med full hals den urgamla studentvisan: Gaudeamus igitur ...

1230 — Skicka åt Sam Simson derute en butelj burgunder! — befallte Lavalle, som förstod piken.

1231 Det gjorde sin verkan; Sam Simson teg. Allt flera åskådare samlades undertiden derute, och ingen fäste sig vid att en resvagn höll stilla på landsvägen utanför grinden.

1232 Ur vagnen steg ett äldre fruntimmeroriginal: frunmmer, ledsagadt af en ung officer af främmande utseende, och frågade efter ryttmästarn Lavalle. Man visade dem till trädgården. När de inträdt der och funno värden med hans gäster vid middagsbordet, stadnade de obemärkt bland åskådarne utanför orangeriet och kunde, likasom de, både höra och se hvad derinne föregick.

1233 Man var vid deserten, champagne inbars, och Lavalle fattade sitt glas.

1234 — Mina vänner och grannar, — sade han — denna dag är egnad ett kärt minne. Låt oss tömma ett vänfast glas för mina promotionskamrater, magister Bang och doktor Lidén, som i dag för 46 år sedan buro kransen med mig. De hafva trängt långt i vetenskapens mysterier, medan jag stadnat utanför. Må det för unnas dem, som äro värdige en sådan ära, att efter fyra år bära den friska lagern ånyo kring deras tinningar!

1235 Glasen tömdes, inne och ute ljöd ett hurra, Lidén tackade med sirliga ord, Bang tackade med ett kärnspråk af Seneca, och båda önskade att dela den nya kransen med talaren. Sedan detta var väl beställdt, fattade Lavalle ånyo sitt glas.

1236 — Denna dag — fortfor han — tillhör icke blott minnet, den tillhör äfven det gladaste hopp. Sedan sex år har himlen förunnat min hustru och mig en kär fosterdotter, och för hvarje år har hon kommit närmare vårt hjerta, intilldess att hon icke mer kan lösslitas derifrån. Min hustru och jag hafva derföre öfverenskommit att skänka detta älskade, öfvergifna barn ....

1237 Här afbröt ryttmästarn tvärt, skiftade färg och sökte ord. Han stod vänd emot fönstret, och i det han ville uttala det afgörande ordet, blef han derutanför varse madame Czerny och Max Czerny. Madame Lavalle och Beda, som vände ryggen mot fönstret, kunde ej se de fremmande.

1238 Lavalle hade sett mycket af jordens lidanden, men kanske aldrig ett sådant drag af bitter smärta, som det, hvilket vid hans sista ord flög likt en vintersky öfver madame Czernys drag. Han, som annars aldrig ryggade för ett fattadt beslut, han tvekade nu, han dröjde att fullfölja ...

1239 Men under de få sekunderna af hans tvekan syntes madame Czerny å sin sida ha fattat ett modigt beslut. Hon nickade samtyckande att han borde fortfara.

1240 — Min hustru och jag — fortfor Lavalle — hafva derföre öfverenskommit att skänka detta älskade barn alla en laglig dotters rättigheter samt att göra henne, Beda Lavalle, till ensam arfving af all vår förmögenhet. Jag beder mina vänner blifva vittnen härtill.

1241 Beda sjönk i sina nya föräldrars armar. Sabina Bang tryckte varmt deras händer. Lavalle blickade ut: madame Czerny hade bortvändt sitt ansigte.

1242 — Tyvärr — fortfor ryttmästaren — hafva vi funnit en dotter blott för att åter förlora henne; dock icke så långt, hoppas jag, att hon ej alltid ändå skall stå oss nära med sin person och sitt hjerta.

1243 Vid dessa ord afbröt han ånyo och kastade en blick genom fönstret. Madame Czerny och hennes son gjorde en bifallande gest.

1244 — Jag beder mina vänner — återtog talarn — att alla förena sig med mig i en hjertlig välgångsskål för tvenne unga förlofvade, kandidaten Heraklit Lidén och min dotter Beda.

1245 Nu blef det lif i Grufvans orangeri. Det var en öfverraskning för alla, utom för de förlofvades närmaste anhöriga, hvaribland äfven mamsell Sabina. Alla trängdes med sina lyckönskningar kring de förlofvade. Utom sig af förtjusning öfver det rika arf, som skulle tillfallaoriginal: tille falla hans son, grep sig doktor Lidén an med en storartad liberalitet. — Bror Lavalle —|3| sade han — du har på vadet med mig förlorat tusen rubel åt Finlands sjukhus. Jag vill icke unna dig ensam äran utaf ett godt verk och donerar, till minne af denna glada dag, en lika summa åt landets dårhus, att utfalla efter min död.

1246 — Hvarom ha herrarne slagit vad? — frågade Bang oskyldigt.

1247 — Om dig — sade Lidén, uppsluppen som han var.

1248 — Om mig? Och hvad då?

1249 — Jo — sade Lidén — Lavalle påstod att du skulle aldrig kunna glömma Medusas hufvud, men jag åter påstod att du var för klok karl, för att lägga på sinnet allt gammalt skräp.

1250 Bang vände sig harmsen bort och lekte med en mimosa, som stod i sin kruka vid fönstret. Händelsevis lyftades hans blick, och tätt framför honom stod urbilden till hans ryktbara Medusa — samma qvinna, hvilken han tillskref hela sin lefnads olycka, men icke mera skön som då, utan med vissnade, af smärtan förvridna drag — och betraktade honom med stela, förvirrade ögonkast.

1251 O fantasins makt, du som befolkar diktens verld med sköna, luftiga gestalter af ljus och framtrollar hoppets gladaste drömmar för ungdomens blickar, — du gode gudars gåfva, förutan hvilken jorden vore en ödemark och menskligheten för alltid bunden vid torfvan — du som kan skänka den ljufvaste lycka och öppna för oss all himmelens herrlighet, — huru kan du icke en annan gång störta oss ned i afgrundens djup och bereda oss qval, osägligt plågsamare, än alla dem som den kalla verkligheten någonsin kan uppfinna! Den sällhet du skänker uppväges tusenfaldt af dina martyrers lidanden, i långa, ensliga drömmar, med eller utan ett dårhus såsom sitt sorgliga slut, och huru många, många, fastän oftast okända, äro icke dessa martyrer!

1252 Äfven Achilles Bang var en utaf dem. Hans olycka var en Nemesis, hade Lavalle engång sagt; det var det lefvande lifvet, som hämnades på hans afgudiska kärlek till det förgångna döda; men det var dock en fantasi, icke mer, icke mindre. Han igenkände ögonblickligen bilden framför honom; — en skälfning for genom hans leder, och derpå stadnade han orörlig, styf, förlamad, förstenad i alla muskler, i samma stelkramp, som engång förut skrämt hans vänner och utgjorde en så trogen afbild som möjligt af den fasansfulla verkan forntiden tillskref Gorgonens hufvud.

1253 Lyckligtvis varade detta tillstånd blott några ögonblick och försvann på samma gång som dess orsak, lika hastigt som det kommit. Lidén gaf sin vän förlorad, men den gamle magistern var segare än man trodde. Han återhemtade sig snart, aftorkade kallsvetten från sin panna och betraktade Beda, hvars åsyn tycktes hafva på honom en lugnande verkan.

1254 Hon stod bredvid; hon hade varit den första att bistå honom.

1255 — Flicka — sade han — gallinæ filia albæ, du har, med ditt köns vanliga svaghet, velat förmå mig att tro på ett högre förnuft än mensklighetens, det vill säga männens. Det der skola vi sedan tala om; så långt har du ännu ej fått mig. Men, pullula mea, det vill jag erkänna, att vårt förnuft är ett skröpligt ting och knappast värdigt att vara det högsta. Här står jag, grånad i vetenskapen, och ser framför mig en bild, som jag tydligt vet vara ett hjernspöke — ty också denna person är längesedan död — och likväl lemnar mig mitt förnuft i sticket. En tom villa beherrskar mig, en usel inbillning förlamar mig och hade varit i stånd att döda mig, om jag ej vid sidan af den vederstyggligaste fulhet sett en annan bild af idealisk skönhet, som icke var synvilla. Den upplöste i sig det fula till harmoni; den räddade mig, och jag kan väl säga med Livius: Dii movent numen, gudarna bebåda sin makt!

1256 — Gud vare lofvad! — hviskade Beda. — Han har begynt sitt verk. Han skall också fullända det.

1257 Emellertid hade ryttmästaren med någon tvekan gått att underrätta sig om de resande, men madame Czerny hade redan återvändt till sin vagn, och blott hennes son hade dröjt, med anhållan att få säga några ord åt mademoiselle Lavalle. Beda efterskickades till en liten paviljong, der hon fann herr Czerny.

1258 — Mademoiselle — sade han — min mor, som hitkommit blott för att se er, har sett nog, när hon sett er lycklig, och sänder genom mig den bön, att ni ville förlåta henne all den sorg hon möjligen gjort er, all den oförrätt ni möjligen lidit genom henne. Hon beder er underrätta magister Bang, att hon för hans räkning inköpt den gård han bebor. Hon anhåller tillika, att ni ville öfverlemna dessa tvenne juvelringar, en åt mademoiselle Bang och en åt madame Lavalle, som minnen utaf en tacksam vän, och åt er sänder hon sin välsignelse för hela lifvet, tillika med denna medaljong, som hon beder er icke öppna, innan hon rest.

1259 — Åt mig? — sade Beda bestört. — Men förklara er, herr Czerny; hvilka anspråk äger väl jag, och hvad har väl jag att förlåta madame Czerny?

1260 — Ni har då glömt, mademoiselle, att ni räddat mitt lif? Hur skall jag någonsin återgälda er denna tjenst?

1261 — O min herre — utropade Beda lifligt — min ringa tjenst skulle vara mångdubbbelt ersatt, om ni ville säga ett försonande ord till herr Lavalle!

1262 — Ni vill det, mademoiselle! — svarade Max Czerny, kämpande med sig sjelf. — Nåväl, om det gör er ett nöje, är jag beredd dertill. Jag ber er, tänk någon gång, när ni är lycklig, äfven på mig! Anse mig som en bror, och min fästmö, mademoiselle de Marivaut’, som en syster!

1263 — Ja, herr Czerny! Ni kan ej tro, huru lycklig ni gör mig!

1264 De åtföljdes till salongen, der alla voro församlade. Den unge främlingen gick artigt helsande rakt emot herr och madame Lavalle. — Messieurs & mesdames — sade han på fransyska — jag tager eder alla till vittnen derpå, att jag beder dessa ärade och aktningsvärda personer om tillgift för en oförrätt, hvilken jag af ungdomshäftighet tillfogat dem, och förklarar härmed högtidligt, att den som hädanefter vågar med ord eller gerning angripa deras obefläckade heder, äfven skall vara min fiende.

|4|

1265 — Jag tackar er, min herre! — svarade Lavalle, räckande honom handen. — Det gläder äfven mig att kunna betyga min aktning för en af Frankrikes tappraste kämpar från natten mot den 24 sistlidne Februari!

1266 Efter denna ceremoni aflägsnade sig den unge främlingen med långsamma steg. Men Beda hviskade i sin fars öra: Max Czerny är förlofvad med Lucie de Marivaut!

1267 Ryttmästarn förstod henne, gick till sin maka och omfamnade henne ömt. — Hädanefter, Armide, — sade han — skall intet moln mera störa vår lycka!

1268 — Min dotter — sade madame Lavalle med glädjetårar — om någonsin himlen gifvit en god gåfva, så är det dig, ty du förstår att belöna alla som älska dig!

1269 — Nej — sade Beda — jag vet ännu en, som en mörk höstafton bar mig ur öde skogen, der jag gått vilse. Min gode far, finns ej i vida verlden en grön qvist, på hvilken den stackars Sam Simson kan fästa sitt bo?

1270 — Hm — sade Lavalle — sådana fåglar äro för lätta på vingen, för att trifvas i bon. Men vi skola göra försök med en bokhållaretjenst vid Grufvan, ställd på lagom diet, strängt arbete och hyggligt bemötande.

1271 — Tack, min far, tack! Se der, de resande vinka oss ett afsked från grinden. Men säg mig, hvem är hon då egentligen, denna besynnerliga fru Czerny, som tagit en så sällsam del i mitt öde? Se här dessa ringar .... och denna medaljong .... Nu är hon borta, nu kan jag öppna den! ... Ett porträtt! Så vackert det är! Det måste vara hon sjelf som ung. Men hvarför gaf hon mig det? Hvarför köpte hon en gård åt Bangs? Hvarför bad hon mig om förlåtelse? Säg mig, min far, hvem är då denna madame Czerny?

1272 — Hon är en olycklig qvinna, fordom skön och beundrad, lättsinnig och ärelysten. Gift med en rik och förnäm främling, ägde hon tvenne barn, en son och en dotter. Politiska tilldragelser tvungo henne att fly och lemna sin dotter åt främmande menniskor. Hon var då fattig: derefter blef hon åter rik och hade kunnat återtaga sitt barn, men detta barn skulle då ha ärft hälften af hennes förmögenhet, och hon ville lemna den odelad åt sonen, som skulle uppbära hennes lefnads åtrå, ett fursteligt namn. Så felade hon mot en mors heligaste pligter; men hon blef straffad derför i ett olyckligt äktenskap; hon ångrade sedan bittert sitt fel och var beredd att godtgöra det. Ack, försynen hade ännu besparat henne det straff, att icke igenkännas, icke älskas mer af den hon hade förskjutit. Ännu engång kom hon för att begära sin dotter tillbaka, men såg henne lycklig, såg henne tryggad af andras kärlek ... Då hade den olyckliga modren nog styrka, nog försakelse att icke mera återfordra det barn, hvartill hon förverkat alla sina rättigheter ... Det är det vackraste drag i hennes lif; det försonar, det förlåter allt. Och der se vi henne ännu vid vägens krökning. Se, de vinka med sina näsdukar det sista afskedet .... Beda, besvara din brors helsning! ... Beda Czerny, säg farväl åt din mor!

 

 

1. *)»Hvad betyder partikeln ‘O (läs Hå)» etc.
2. *)Du ljuger.
3. *)Napoleon III har stadfäst planen till hospitalets ombygnad eller nybygnad uti än större skala.