Avsnittet publicerades 28/6 1854:|3|

Midsommarklarheten i norden.

1 Många resande vallfärda till Avasaksa; många skildringar har man af midnattssolen, glänsande och praktfulla såsom hon sjelf. Och visst är hon ett af de underbaraste skådespel i naturen; man skulle blifva hemsk till mods deraf, om det ej vore »midtpå ljusa dagen».konsekvensändrat/normaliserat

2 Blodrödt som en verld i brand sjunker solens majestätiska klot rakt i norr mot horizontens rand; naturen är stum af andakt; underjordens skuggor utsträcka sina händer att neddraga den lysande skifvan i nattens djup; ... ett ögonblick tyckes hon rulla åt öster på horizontens vida ringbana; derefter lyfter sig den nedersta solranden långsamt, högtidligt ånyo öfver toppar och moar, – natten är besegrad, med jubel och fågelsång helsar naturen sin nya, sin långa dag.

3 Men om källan är herrlig, så är den ljusflod, som strömmar ut derifrån, ej mindre beundransvärd. För att tjusas deraf, behöfver man ej gå till Finlands yttersta gräns; man finner den öfverallt i norr om Finska vikens våg, ehuru kort och försvinnande i Finlands söder, tre månader lång uti Finlands nord.

4 Sedan solen gått ned till sin korta hvila, antar hela naturen en egen stämning, hvilken vi ofta ej märka, vi som äro vane dervid, men som för en sydlänning måste synas förunderligt skön. Dagens gifvarinna är borta, de flesta fåglar ha tystnat, menniskor och djur söka hvila, vexterna vänta natten, och natten kommer icke. I stället sprider sig en egen underbar klarhet öfver stränder, fjärdar och skogar – ej solsken, ej månsken, ej stjernljus, ej skymning – nattens egen himmelska förklaring, högtidlig och mild såsom en evinnerlig glädje öfver jordens förgängliga vår.

5 Jag söker efter någon jemförelse med andra bilder i lifvet och finner intet annat, som liknar denna nattens förklaring, än aftonglansen öfver fönsterna af ett öfvergifvet hus, der fordom älskade väsen bott, eller glansen af ett älskande öga, som ser på oss på engång med tårar och löje af outsägelig kärlek.

6 Aldrig förgäter jag en sådan natt i Juni på den herrliga åsen Pungaharju. Det var vid midnattstid. Södra sidan af åsen, med dess saftiga grönska och mörka vatten nedanföre, låg djupt i skugga bakom granar och björkar. Men i norr flöt en obeskrifvelig klarhet öfver fjärdarnas lugn, den gick i strimmor och ränder öfver de vida vattnen af Puruvesi, den strålade öfver alla stränder, den sken genom alla löf, så att björkarnas hvita stammar voro liksom genomskinliga och granarnas barr som nålar af silfver med spetsar af diamant. Ögat bländades icke, hjertat klappade icke med häftigare slag; der var en mjukhet öfver alla konturer, en förunderlig mildhet i hela naturen. Gräset var sammetslent och fuktigt af dagg; på den rödsandade vägen syntes intet lefvande väsen; allt var ensligt och stilla begrundande; endast fjerran i nattens tystnad höjde en talltrast sin klara silfverstämma – klar som den midnatt, i hvilken han sjöng.

7 Om det i en sådan natt ges ett ämne för harm och missmod, så är det sömnen – den gudagåfvan, som lisar jordens qval, men som man här önskar långt borta. Att sofva en sådan natt, det är att sofva bort de skönaste timmar i naturen. Fågeln vet det nog, han sofver det minsta möjliga; en timme eller par gömmer han under vingen sitt hufvud, och derpå begynner hans qvitter ånyo. Landtfolket vet det också; de som om vintern tillbringa tolf timmar i dygnet på bänkarna eller bakom ugnen, sofva nu knappast tre eller fyra. Endast vi, som kalla oss de bildade, stå aflägsne från naturen. Långa vinternätter kunne vi genomvaka vid skenet af lampor och ljus, men sommarens skönaste korta försvinnandeoriginal: försvinde glans, den sofva vi bort bakom fällda gardiner!

8 I min barndom satt jag ibland vid den brusande stranden af Uleå forsar och kunde ej sluta mina ögon för nattens obeskrifliga klarhet. Der ilade och försvunno de glimmande silfverränderna i forssens svall, och öfver dem höjde sig klippor och skogar, och stundom förnam man genom bruset den fina stämman af »kuoleman lintuspråk: finska»

konsekvensändrat/normaliseratsom på vår flaggstångs spets i långa tider

sjöng bort så mången natt.konsekvensändrat/normaliserat

10 Sådana intryck glömmas aldrig. Hvar och en skall erfara det. Lifvets mörkaste höstnatt skall ej förmå utplåna minnet af dessa naturens och hjertats bilder ur nordens sommar. Det är något himmelskt deri, och derföre står det qvar.

konsekvensändrat/normaliseratO, det eviga nalkas ej blott ditt hjerta med känslor;

Se, för ditt öga jemväl glimmar en stråle deraf,

Glimmar ur allt hvad du ser mest skönt; och de skönaste syner

Både på himmel och jord äro blott vatten och ljus.konsekvensändrat/normaliserat