Avsnittet publicerades 1/11 1862:|2|

Ljungars Vapen.

1. Ett möte på Kuustö.

1 Det har ofta blifvit anmärkt i verldshistorien, att när ett tidehvarf håller på att dö bort och lemna rum för ett annat med nya seder och nya lefnadsmål, blommar det än engång upp i någon ädel och glänsande personlighet, hvilken liksom uti sig återspeglar allt det bästa, skönaste och ärorikaste af den döende tidens egendomliga ande. Så framträdde vid medeltidens afton i Sverige en af de renaste karakterer dess ridderliga lynne någonsin frambragt, ridderskapets blomma och prydnad, den tappre, hugstore och ädelttänkande Sten Sture den yngre. Och så hände sig vid samma tid uti Finland, just i de dagar när det katholska tidehvarfvets sol var hardt nära sin nedgång, att på sankt Henriks stol satt en af de värdigaste och kraftfullaste män, som i norden representerat romerska hierarkin, den högsinte och tillika verldskloke Arvid Kurck. Båda kämpade manligen, gemensamt|3| och hvar för sig, att upprätthålla sitt sjunkande fädernesland; båda blefvo dock till sist öfvermannade af sitt öde och dukade under, såsom det då tycktes, till obotelig skada för sitt land. Men båda föllo i rätta stunden, för att lemna platsen åt nye män i en ny verldsålder, och båda kunde med stolthet säga, att de togo sitt tidehvarf med sig i grafven.

2 Sten Sture hade förblödt på Mälarens is af sina sår uti slaget vid Bogesund, och den blodige Kristian utsände sina legoknektar att underlägga sig både Sverige och Finland, då en höstdag i skymningen år 1520 en ensam gammal vandrare nalkades den väl tillbommade porten af biskop Arvids befästade borg Kuustö och begärde att blifva insläppt. Det hade regnat mycket den dagen, och vandraren, som var genomvåt, uttröttad och darrande af köld, tycktes ingalunda böra kunna ingifva väktaren vid porten någon farhåga. Det oaktadt erhöll han på sin ödmjuka begäran det kärfva svaret, att ingen utom borgens eget folk kunde erhålla inträde, såframt han ej kunde uppvisa bref och insegel uppå att han var stadd uti rätta ärender och hade något att skaffa i slottet. Den omsorg, hvarmed biskopen låtit iståndsätta de gamla murarna, anblicken af de fältslangor, hvarmed de voro bevärade, och de utposter, som öfverallt funnos utställda, för att natt och dag bevaka alla ingångar, läto också tydligt förstå, att tidernas osäkerhet kräfde en ovanlig försigtighet. Man kunde ju icke veta under hvilken förklädnad en dansk spejare ville smyga sig in, till att förråda det sista fäste, som ännu erbjöd en tillflyktsort mot den främmande inkräktaren.

3 Afvisad med denna hårdhet, som föga tycktes anstå en kristlig öfverherdes tjenare, upphof vandraren ännu engång sin darrande röst och begärde att få tala vid junker Birger, hvilken befann sig i borgen.

4 »Junker Birger?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade väktaren vresigt. »konsekvensändrat/normaliseratKänner ingen junker med det namnet. Gå er väg, så kan ni hinna till staden ännu före mörkningen.»konsekvensändrat/normaliserat

5 »Man har sagt mig, att junker Birger, herre till Ljungars, för närvarande är på Kuustö», genmälde vandraren envist.

6 »Menar ni djeknen, så lär han väl knappt ha lust att prata med landstrykare nu, när han i morgon skall vigas af bispen till klerk»,konsekvensändrat/normaliserat svarade väktaren.

7 Det låg någonting hånande i hans svar, som tycktes uppröra den gamle supplikanten. »Vigas till klerk!»konsekvensändrat/normaliserat utropade han med en åtbörd af smärta. »konsekvensändrat/normaliseratHeliga jungfru, det är då verkligen sannt, och jag kommer kanske för sent, för att hindra en sådan olycka!»

8 »Nå, så olyckligt är det väl inte i dessa tider att göda sig i ett kloster eller ett domkapitel, medan vi andra få släppaoriginal: skäppa till skinnet för mindre än så»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor knekten i samma ton. »konsekvensändrat/normaliseratMen packa er nu er väg, ty jag hör stallmästaren komma, och han tycker ej om att vi prata i tjensten.»konsekvensändrat/normaliserat

9 Vid dessa ord närmade sig en reslig ung man, klädd i stålhufva och kyller af hjortskinn, med den hvita fältbindel, som utmärkte biskopens folk. Han tycktes gå på ronde för att efterse vakterna, och stadnade på muren, i det han troligen hörde ljudet af röster vid vindbryggan. »Hvad nu?»konsekvensändrat/normaliserat – sade han. »konsekvensändrat/normaliseratÄr det du, gamle Goliath, och ensam på vandring med dina sjuttio år på nacken? Hvad har du här att göra? Hvarför hålls du icke hos herr Fleming på Kumo gård?»

10 »Det skall jag säga för den det angår»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde den gamle förbehållsamt. »konsekvensändrat/normaliseratMen ni har rätt, unge man, jag är gammal och mina ögon skumma. Ni känner mig, men jag kan ej i skymningen igenkänna er.»konsekvensändrat/normaliserat

11 »Släpp in gubben, jag ansvarar för honom», befallte stallmästaren.

12 Vindbryggan nedfälldes, och herrarnes af Ljungars fordne borgfogde och trotjenare Goliath insläpptes i Kuustö.

13 »Betrakta mig nu närmare, min hederlige vän, och försök att draga dig till minnes en viss svältkur i källarhålorna under Ljungars slott», sade ynglingen i hjortkyllern, sedan han vänligt och trohjertadt ledsagat den gamle genom det dunkla porthvalfvet in på borggården.

14 »Nå, helgonen vare prisade, är det intet David från Myllyranta!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Goliath. »konsekvensändrat/normaliseratMitt gamla minne börjar att svika mig. Hur i alla dagar har du kommit hit?»

15 »Med fyra hästfötter, min gubbe, såvidt jag förstår. Du mins då icke mer, att jag för åtta år sedan tog tjenst hos vår ärevördige fader bispen, med fritt val emellan en rakad kalott och en tät jernhufva, och efter jag alltid tyckt mera om att höra sporrar klinga, än att lipa messor med klerkerne, så valde jag hufvan. Och då bispen, som Gud välsigne, var nog förståndig att icke tycka mindre om mig för det, så har jag nu skakat mjöldammet af mig och tjent honom bättre på hästryggen, än jag skulle ha tjent honom i koret. Sedan två år är jag hans nådes stallmästare, och ho vet, Goliath, om det fortfar att vankas friska hugg, så .... Men det är detsamma; mor är i Kuustö nu; hon hade elaka drömmar på Myllyranta, alltsedan fru Ursula fick regementet på Ljungars, och i våra dagar sofver man bättre bakom en mur af sten, än bakom en vägg af träd. Följ mig nu; du kommer kanske att träffa här flera bekanta, än du vet af. Vid sankt Britas ben, Goliath, du har ej blifvit fet af Flemingens kost; du ser nästan lika bedröflig ut, som när du höll sällskap åt Ljungars råttor!»

16 Under detta samtal förde David sin gäst till en liten kammare, som han bebodde i slottstornet, och Goliath märkte väl, att den fordne vilde och frimodige mjölnaregossen på dessa åtta år hade i bispens tjenst vuxit upp till en hurtig ung krigsman. Den dagliga åsynen af nästan allt hvad Finland vid den tiden hade ypperst i börd och bildning hade ej heller blifvit utan inflytande på Davids öppna sinne, och utan att synas hysa något dåraktigt anspråk, som icke tillkom sonen af en ringa klosterförpaktare, hade David omedvetet tillegnat sig det höfviska skick och den ridderliga hållning, som utmärkte personer af en vida högre samhällsställning än hans. I det eländiga skick, hvari en lång vandring och en oblid årstid försatt Goliaths bräckliga person, uppfattade denne rätt väl Davids grannlagenhet att icke genast blottställa honom för borgfolkets nyfikenhet, och han hade ingenting emot att af sin fordne lärjunge betjenas med torra kläder, en frisk brasa och en mugg uppvärmdt öl, försatt med ingefära, som brukades vid sådana tillfällen att upplifva de domnade lifsandarna.

17 När den gamle borgfogden sålunda småningom kände en behaglig känsla af värme uppmjuka sina leder, beslöt han försigtigt känna sig före om något, som tycktes ligga honom på hjertat och sannolikt utgjorde ändamålet med hans besvärliga resa. »Du har det bra här, min gosse»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratBispen var heller aldrig känd som en smulgråt, och jag hör att han varit en annan fader för min salige käre herres barn. Säg mig, junker Birger är ju på Kuustö vid detta laget?»

18 »Det är han, och jungfru Beata med. De skola bli glada att träffa dig, Goliath.»konsekvensändrat/normaliserat

19 »De kära, välsignade barnen; heliga jungfru, jag skall då få återse dem ännu engång, innan jag lägger mina ögon tillhopa! Är lilla Beata allt lika gladlynt och öfverdådig som förr? Flyger hon ännu med ett enda hopp uti sadeln, och springer hon allt ännu med den der trotsiga minen bort från Renatas förmaningar? Jag vill minnas att hon blef skickad i skola till vår fromma fru, abbedissan i Nådendal.»konsekvensändrat/normaliserat

20 »Det blef hon och har lärt både läsa och skrifva, sömma och sticka, men se slöjan fingo de icke henne att taga, fastän de gjort sig mycket besvär, de goda systrarna. Ljungars är närmaste granne till Myllyranta och gör ständigt förfång åt klostrets laxpator; det skulle allt passa bra i stycket för klostret och mäster Gervasius att råda om en bit af stranden ofvanför strömmen. För resten skall du veta att jungfru Beata är nu sexton år och vuxit ifrån Renatas förmaningar. Men rida kan hon och svänga en lans, om det kommer an på, och hvad bågen angår, kan jag, som varit hennes lärmästare, skryta af att innan falken får sigte på en orre i skogen, har han redan gåtts uti förväg af jungfru Beatas pil. Det var också orsaken hvarföre abbedissan ej mera fick händer med henne och hvarföre hon sedan i somras är skickad under biskop Arvids beskydd; hvad det sedan må verka till klostrets fördel, det är det vi få se.»konsekvensändrat/normaliserat

21 »Ljungars blod! Ljungars pilar!»konsekvensändrat/normaliserat utropade den gamle förnöjd och strök sig om skägget. »konsekvensändrat/normaliseratMen säg mig, när Beata fått lära sådana saker i klostret, måste junker Birger, som umgåtts med svärd och lans, ha blifvit en käck vapensven och färdig att snart få gyllene sporrar, om han annars brås det minsta uppå sin fader, herr Bo.»konsekvensändrat/normaliserat

22 »Birger brås på sin moder, den englamilda fru Cecilia, som min mor ännu omtalar med tårar i ögonen», svarade David undvikande.

Avsnittet publicerades 4/11 1862:|2|

2. Botgöraren.

23 »Men det är icke möjligt»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor den gamle borgfogden, synbart orolig, – »konsekvensändrat/normaliseratdet är icke möjligt, att min herres son, en Ljungars, kunnat falla på en sådan dårskap ...»konsekvensändrat/normaliserat Ordet fastnade honom i halsen.

24 »Som att bli klerk, menar du?»konsekvensändrat/normaliserat inföll David skämtande. »konsekvensändrat/normaliseratJo, det är både möjligt och sannt, och innan du nästa gång yttrar sidvördnad för det andliga ståndet, ber jag dig besinna, min vän Goliath, att du befinner dig i en biskops borg och talar med den högvördige fadrens trogne tjenare, som kunde anse sig förpligtad att för sådana ohemula uttryck pålägga dig en sträng penitens, – t. ex. att tömma med honom ett krus af vårt dubbla porsöl.»konsekvensändrat/normaliserat

25 »Nej, David, nej, min kära gosse, det är omöjligt, det skall ingen få i mitt hufvud, fastän jag redan hörde den tjockhufvade vaktkarlen der nere skräfla någonting dylikt. Junker Birger skulle kläda sig i kåpan och låta sjunga messor med skallot hjessa, i stället att lefva och dö som en riddare med svärdet i hand, liksom alla hans förfäder? Säg mig, har då bispen rent af förbryllat hufvudet på den stackars gossen?»

26 »Jag tror»konsekvensändrat/normaliserat, svarade David, »konsekvensändrat/normaliseratatt bispen icke så ogerna binder Birger vid kyrkans sak, ty Ljungars slägten har alltid legat i delo med de andliga fäderne och gjort dem mera förfång, än tio andra slägter tillsammantagna. Bispen är sjelf af hög börd och befryndad med landets förnämsta ätter; han vill kanhända i tid se sig om efter en lika högättad efterträdare, och hvem vet, om icke Birger af Ljungars en dag kan blifva en likaså god borgherre på Kuustö, som Arvid Kurckoriginal: Kurk? Men med allt detta tror jag ej att Birger behöft mycket lockas dertill. Du mins hur han redan som pojke hängde näsan öfver den granna boken med helgonbilderna, och han förstod sig icke engång på att ordentligt rykta en häst. Höll icke Beata, så liten hon var, engång på att rida tvärt omkull honom, medan han red liksom i sömnen och stafvade i tankarna på sina svarta krumilurer? Nej, drick, Goliath; kom ihåg penitensen!»

27 »Men gossen fick likväl lära både rida och fäkta», invände den gamle med en bedröfvelig uppsyn.

28 »Åhja, nätt och jemnt så att han ej kunde blåsas omkull. Men vid femton års ålder skickades han på egen begäran till klosterskolan i Raumo, och der ha de nu i fem års tid pluggat litanian in och handkraften ut. Sankt Brita må veta, att jag har junker Birger kär och ville gifva mitt fattiga lif, om det vore honom till ringaste gagn, men ryttare och fäktare, – nej, gamle Goliath, dertill får du honom aldrig, om du än ställde honom att stå på hufvudet, och derföre tänker jag, att det till slut är ändå bäst som det är. En bisp, ser du, har feta dagar, fastän Gud må veta att han också har|3| myror i hufvudet, det kan jag intyga, som dessa tider sett biskop Arvid processa med danskarna.»konsekvensändrat/normaliserat

29 »Det är ändå så, som jag fruktade, det är ändå så. Jag vill säga dig något i förtroende, David. Jag har kommit hit för att tala med min käre herres son, innan jag lägger mina ögon tillhopa, och det måste ske redan i denna qväll. I morgon, ser du ...»konsekvensändrat/normaliserat

30 »I morgon skall han svära sig fast, jag förstår. Jag fruktar likväl att han icke tager emot dig. Han har fastat hela veckan, och sedan i går har han stängt in sig i enrum med sina böner och botöfningar. Ser du lampan derborta; det är hans fönster här midtemot. Jag har nu flera nätter, medan jag visiterat posterna, sett samma lampa brinna hela natten igenom.»konsekvensändrat/normaliserat

31 »Men jag måste tala vid honom, hör du, jag måste det, och du skall vara mig behjelplig dertill. Ack, fru Ursula, fru Ursula; det skall kanhända lyckas henne till slut att på ett eller annat sätt utrota herr Bos barn!»

32 »Tror du då verkligen att fru Ursula kan hafva sin hand deri?» utropade David bestört, ty den fasa och afsky han alltsedan barndomen kände för den ryktbara frun på Ljungars slott hade endast slumrat, men icke utplånats ur hans minne och inbillning.

33 »Om jag tror?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade Goliath. »konsekvensändrat/normaliseratJag är säker derpå. Ingenting annat»,original: anna»t, – härvid såg den gamle misstroget omkring sig och fortfor hviskande: – »ingenting annat än en trolldryck, du vet. Jag misstänkte det redan, när gossen var barn. Herrarne af Ljungars ha ofta varit ansedde för hedningar, men ännu aldrig har någon af dem burit den svarta kåpan.»konsekvensändrat/normaliserat

34 »Säg snarare att hon förhexat den der boken, du mins, medan han ännu var barn!» utbrast David, som visst icke mindre än alla andra var uppfylld af tidens vidskepliga föreställningar. Det behöfdes icke mer än fru Ursulas namn, för att låta honom glömma alla de förståndiga skäl, hvarmed han sjelf sökt öfvertyga Goliath om rimligheten af Birgers inträde i det andliga ståndet. – »Vänta här»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor han, »konsekvensändrat/normaliseratså vill jag försöka, om det är möjligt att öppna junkerns stängda dörr.»konsekvensändrat/normaliserat

35 Med dessa ord lemnade han sin gäst allena och skyndade ut. Goliath fick länge vänta. Han stod vid den lilla torngluggen och betraktade fönstret midtemot. Lampan derborta flämtade så matt i den mörka höstqvällen. Stundom tycktes dess sken bortskymmas af en skugga, som åter försvann. Goliath lyssnade: han tyckte sig tillochmed höra tunga suckar genomtränga de tjocka stenmurarna. »Heliga jungfru»konsekvensändrat/normaliserat, bad han, »konsekvensändrat/normaliseratlåt mig, gamle tjenare, komma i tid, för att afvända ofärden ifrån min herres hus och hindra dess undergång!»

36 Ändtligen kom David tillbaka. Han hade klappat på dörren, men ej blifvit insläppt. Han hade, stående utanföre, anmält att Goliath hade ett ärende utaf högsta vigt, men fått tillsägelse att vänta till i morgon qväll. Det vore platt omöjligt, menade David, att nu få tala med föremålet för alla deras farhågor.

37 »Hvad? Omöjligt?»konsekvensändrat/normaliserat inföll den envise gubben. »konsekvensändrat/normaliseratFölj mig, David, följ mig; jag vill sjelf försöka hvad en gammal trogen tjenares bön förmår.»konsekvensändrat/normaliserat

38 »Kom!» sade stallmästaren.

39 De nedstego utför den smala torntrappan, gingo öfver borggården och inträdde i den motstående slottsflygeln. Sedan de der genomgått ett slags högvakt och passerat en nära korridor, stadnade de vid en trång dörr. »Vi äro vid målet», hviskade David.

40 De lyssnade ett ögonblick. Steg hördes derinne, korta, afbrutna steg, stundom beledsagade af ett hvinande ljud, som kom Goliath att rysa.

41 Han knackade på dörren. »Junker Birger!»konsekvensändrat/normaliserat ropade han. »konsekvensändrat/normaliseratLåt upp, det är jag, Goliath, er fars trotjenare, som har att säga er något af vigt.»konsekvensändrat/normaliserat

42 »Kom tillbaka i morgon!» svarades inifrån. – Det var Birgers röst, men icke den friska metallklangen af en ung mans röst, utan snarare en gubbes matta, knotande stämma.

43 »För Guds och alla helgons skull, låt upp! Det jag har att säga er kan icke uppskjutas. Jag besvär er, junker Birger, vid er egen välfärd, vid er fars minne ...»konsekvensändrat/normaliserat

44 »Jag ber dig, stör mig icke, vänta till i morgon, jag kan ej mottaga dig», svarade rösten innanför.

45 »Nej, ni måste höra mig, junker Birger; jag går icke härifrån, om jag ock skulle vaka hela natten utanför er dörr; jag har en helsning ifrån er döda far!»

46 Efter en stunds tystnad och tvekan öppnades dörren. Den gamle fogden insläpptes ensam, och David återvände till sin tjenstgöring i slottet.

47 Det var ett litet mörkt rum med ett trångt fönster, som dock hade glasrutor och satt djupt inne uti den tjocka muren. En halmbädd, en simpel stol, ett omåladt bord, på bordet två böcker, i hörnet ett krucifix och derunder en lampa; det var allt bohag, som mötte Goliaths blickar i denna dystra, klosterlika cell.

48 Framför honom stod en yngling, i hvars bleka, af fastor och nattvak afmagrade drag Goliath endast med svårighet igenkände den vackra, milda, drömmande gossen, som fordom trifdes så gerna med blommor och fjärilar på stranden af Kumo. Han bar gråbrödernas drägt, den blacka, fula yllekåpan, sammanhållen kring lifvet af ett groft rep, och bakom dess tillbakakastade kapuschong framstack randen utaf en tagelskjorta. Vid Goliaths inträde bar han i handen en af dessa korta gisslar eller knutpiskor med flera hvassa snärtar, hvilka brukades vid stränga botöfningar, och det undföll icke den gamle tjenarens forskande öga, att dessa snärtar buro märken af blod.

49 Goliath brast ut i gråt och förmådde på länge icke framstamma ett ord.

50 »Hvad vill du mig?» sade ynglingen kort och otåligt, utan att visa någon märkbar rörelse vid återseendet utaf en gammal vän. Hans blick tycktes förvirrad, och det plågade honom synbart att blifva störd i sina andaktsöfningar.

51 »Hvad jag vill?»konsekvensändrat/normaliserat suckade Goliath, ännu snyftande. »konsekvensändrat/normaliseratJag vill fråga om jag talar till min käre husbondes son och arftagare, Birger Boson, herre till Ljungars, den siste utaf sin ätt, som är född att bära ett svärd vid sidan.»konsekvensändrat/normaliserat

52 »Godt, godt, du ser att det är jag. Men säg mig ditt ärende och gör det kort, ty jag förmodar det är utaf verldsligt innehåll.»konsekvensändrat/normaliserat

53 »Verldsligt innehåll? Om ni så vill. Jag är en gammal man på grafvens rand, och jag talar till en yngling, som nu först skall inträda i verlden. Talar jag verldsligt, så är det för er skull, junker. Jag kommer för att hindra en stor olycka och säga till er: ni kan icke, ni får icke ingå i andliga ståndet.»konsekvensändrat/normaliserat

54 Ynglingen skakade melankoliskt på hufvudet. »Jag hör dig med tålamod»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratty det är min pligt, men jag ber dig ännu engång, var kort, ty det är himlens vilja att jag egnar mig åt dess tjenst, och mitt beslut kan hvarken du eller någon annan rubba.»konsekvensändrat/normaliserat

55 »Himlens vilja!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade åter den gamle med sin kända envishet att haka vid ord. »konsekvensändrat/normaliseratHimlens vilja? Säg icke så, junker! Djefvulens vilja är det, och ingen annans, jag vet hvaraf det kommer. Himlen kan aldrig vilja att sonen till den tappraste riddare i Finland blir en svärdlös, modlös, skenhelig munk, och att hans lysande ätt skall frivilligt utslockna i en eländig munkhåla. O min käre herre, min ädle junker, tänk på er ungdom, tänk på en syster, tänk på er faders minne! Stupa, om det är Guds och helgonens vilja, såsom alla edra fäder stupat, med svärd i hand och med mod uti bröstet, och gamle Goliath, om han då lefver, skall begråta utan bitterhet edert unga blod och edert slocknade namn; men för allt hvad som är er kärt, begrafva er icke lefvande, blif icke otrogen edra fäders arf, och låt icke snikna kloster, när de röfva eder arfvedel, skrymta ett hyckladt deltagande öfver Ljungars ädla blod, som i alla tider varit dem en nagel i ögat!»

Avsnittet publicerades 8/11 1862:|2|

3. Helsningen från den döde herr Bo.

56 Här tystnade Goliath, likasom för att invänta den verkan hans vältalighet möjligen frambragt hos åhöraren. Men denne blef honom svaret skyldig. Birger stirrade på honom med frånvarande tankar och hade troligen icke hört mer än första ordet.

57 »Du har rätt»konsekvensändrat/normaliserat, sade han; »konsekvensändrat/normaliseratman måste lyda himlens vilja. Men köttet är svagt, Goliath. Man måste strida med kött och blod ...»konsekvensändrat/normaliserat

58 »Huru?»konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle tjenaren. »konsekvensändrat/normaliseratNi har då icke förstått mig? Ni talar om att strida med eget blod? Ja – der är blod på denna förskräckliga gissel, ert blod, junker, och gjutet af eder egen hand!» – Vid|3| dessa ord vek han kapuschongen tillbaka öfver ynglingens skuldror och varseblef på hans rygg omisskänneliga märken efter gisselsnärtarna.

59 »Så långt»konsekvensändrat/normaliserat, utropade han, »konsekvensändrat/normaliserathar då förbannelsen kommit öfver Ljungars slägt, att dess afkomlingar, sedan de gjutit hvarandras blod, ändtligen sluta med att utgjuta sitt eget!»

60 »Gå din väg!» utbrast ynglingen, i det att han hårdt och häftigt stötte rådgifvaren tillbaka.

61 »Nej, jag går icke, förrän ni hört mig»konsekvensändrat/normaliserat, svarade den gamle beslutsamt. »konsekvensändrat/normaliseratOch hör ni icke mig, så måste ni höra de döda tala. Jag har en helsning till eder från herr Bo Knutson af Ljungars, er far, som nu är aska och stoft.»konsekvensändrat/normaliserat

62 »Tala! Men kort.»konsekvensändrat/normaliserat

63 »Så der, junker, rätt så, kort och befallande som er fader, det tycker jag om, – icke den der erbarmliga minen, som ni nyss påtog er, medan ni ej ens hörde hvad jag sade till eder. Stöt mig ifrån er, såsom nyss, slå mig, kasta mig utför trapporna, om ni så vill; låt mig skåda Ljungars hetsiga blod på edra vredgade kinder och icke på gisseln, hvarmed man piskar trälar! Nåväl, jag skall tala. Ni är nu tjugutvå år gammal. Jag hade bordt uppsöka er, när ni fyllt tjuguett, men jag låg sjuk den tiden. Jag hade en minnesbeta af hvalfven i Ljungars slott.»konsekvensändrat/normaliserat

64 Birger höjde otåligt på axlarna.

65 »Tålamod. Jag kommer nu till mitt ärende. Birger Boson af Ljungars, känner ni eder slägts historia? Har ni någonsin betraktat Ljungars vapen?»

66 Goliath ihågkom rätt väl, att detta besynnerliga vapen och de underbara historier, som dermed stodo i sammanhang, redan i Birgers barndom varit föremål för hans lifligaste nyfikenhet. Detta barndomsminne stod nu på engång åter lefvande för ynglingens själ.

67 »Det är verldsliga, fåfängliga ting»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliserathvilka du icke gör rätt i att återkalla uti mitt minne i denna stund. Säg mig likväl hvad du vet derom; jag har ofta undrat på dessa bilders betydelse, och ingen har ännu rätt kunnat förklara dem för mig. Sköldhållarne äro två krönta lejon och ofvanför dem det svenska riksvapnet tre kronor. Vidare en tvärbalk midtöfver hjertvapnet. Till venster – men det är idel fåfänglighet, det lönar icke mödan att tala derom.»konsekvensändrat/normaliserat

68 »Låt oss tänka efter. Till venster, säger ni?»

69 »Till venster bilden af ett barn, en liten flicka om fyra års ålder vidpass, klädd i hvit klädning, krona, silfverband om håret, guldbälte och röda strumpor, alldeles som ...»konsekvensändrat/normaliserat

70 »Riktigt. Alldeles som man säger att Ljungars flicka ännu i dag brukar visa sig. Och i sin högra hand –»konsekvensändrat/normaliserat

71 »I sin högra hand håller hon en åskvigg.»konsekvensändrat/normaliserat

72 »Till höger, nedanom tvärbalken, synes en källa, som upprinner vid foten af en klufven klippa.»konsekvensändrat/normaliserat

73 »Ljungars källa! Men ofvanför klippan står en krokigoriginal: enkrokig tall ...»konsekvensändrat/normaliserat

74 »Och under vapnet står en latinsk devis.»konsekvensändrat/normaliserat

75 »Fulminat, Fulget, Refulgetspråk: latin. Ack, Goliath, låt oss icke mera tänka derpå.»konsekvensändrat/normaliserat – Vid dessa ord nedsatte sig Birger likväl på halmbädden och vinkade, lik ett barn som vill höra sagor, åt Goliath att sätta sig vid hans sida.

76 Goliath låtsade icke höra de sista orden och fortfor att steg för steg alltmera tillvinna sig sin åhörares uppmärksamhet.

77 »Det var»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor han, »konsekvensändrat/normaliseraten höstafton, liksom nu, men för elfva år sedan. Otto Rud hade plundrat och brännt Åbo sanktkarinsnatten, och alla riddare när och fjerran voro uppbådade till landets försvar. Vi hade den dagen haft ett hårdt napptag med danskarne; herr Bos häst hade fått ett lansstygn igenom bringplåten, herr Bo sjelf var redlös af ett svårt hugg öfver högra armen och nära att blifva fången eller dödad, då jag ringe tjenare lyckades rädda min herre genom att låna honom min häst. Om aftonen hade jag åter uppsökt honom. Vi lågo då, trettio man starka, i skogen på Lemo udde och vågade icke upptända eld i höstregnet, af fruktan att blotta vårt ringa antal för fienden, hvilken när som helst kunde kringränna oss med mer än tiodubbel styrka ... Men ni tröttnar kanske att höra mitt långa prat?»

78 »Fortsätt, fortsätt!»

79 »Då sade herr Bo till mig, sedan jag förbundit hans arm så godt jag kunde i mörkret – ty jag förstår mig någorlunda på hvassa hugg, men slag af klubbor och stridsyxor vill jag aldrig gerna befatta mig med – då sade herr Bo: hvad menar du, Goliath, skola vi än engång se solen gå upp? Och innan jag rätt visste hvad jag skulle svara derpå, tog han min hand och sade: lofva mig, ifall du kommer undan och lefver längre än jag, att berätta mina söner hvad jag ej sjelf kunnat förtälja dem, efter de äro små. Men säg dem icke hvad jag nu vill yppa för dig, innan de äro vuxne män och bära gyllene sporrar eller gått ett år öfver tjugu, ty det är vår slägts hemlighet, och fastän den klingar som en barnsaga, behöfver man hela en mans mod för att bära den, om man sjelf är en Ljungars. Hör ni det, junker Birger? Hela en mans mod!»

80 »Jag hör. Men vidare, Goliath! Berätta mig allt!»

81 »Sedan jag lofvat att uppfylla herr Bos önskan, talade han på följande sätt, der vi sutto under skuggan af en mörk gran, medan månskenet, allteftersom himlen klarnade, begynte att lysa igenom granarna och glimma blankt på min husbondes harnesk. Goliath, sade han, säg mina söner att de skola älska och icke hata hvarandra, ty brödrahatets förbannelse hvilar öfver hela vår slägt alltfrån dess första ursprung. Säg dem, att vi stå i förbund med åskan och elementerna och hafva vårt namn af ljungelden, men på ett hemskt och förfärande sätt, ty vi kunna icke befalla öfver de makter som tjena oss, och vi veta icke när blixten kan vändas emot oss sjelfva. Säg dem vidare, att de skola hålla vid kristen tro, vigas vid sina hustrur, vattenösa sina barn och läsa messor för deras föräldrars själar, ty det måste de okända, hemliga makterna tillåta, ehuru de icke tycka derom, men det är dem förelagdt. Säg likväl mina barn, att de icke utan i högsta nödfall böra nalkas en kyrka, göra korstecknet eller bestänkas med vigdt vatten, när åskan går. Och framför allt, lägg dem på hjertat, förmana dem, Goliath, och låt dem säga detsamma åt deras barn, barnabarn och barnabarnsbarn, sålänge någon lefver qvar af vår slägt, att ingen bland dem, vare sig man eller qvinna, någonsin må ingå i andeligt stånd ...»konsekvensändrat/normaliserat

82 »Håll! Vill du häda den heliga kyrkan?»

83 »Afbryt mig icke. Förmana dem, sade herr Bo, att ingen af dem må någonsin ingå i kyrkans tjenst, vare sig som munk eller nunna, klerk eller kyrkvasall, ty detta blefve deras och vår slägts vissa undergång. Och skulle, det jag icke förmodar, någon af dem blifva tubbad dertill, så säg dem, att det är allt af trolldom och ondo; ty likasom vi skyddas af okända väsen, finnas der andra okända väsen, som stämpla till vårt förderf. Gif dem då vatten att dricka ur Ljungars källa, ty af detta vatten skapades fordom vårt blod, och ur denna källa dricka vi ännu i dag vår helsa och välfärd ...»konsekvensändrat/normaliserat

84 Vid dessa ord framdrog Goliath ur bröstfickan af sin slitna jacka en liten flaska af horn och räckte henne med en bedjande blick åt sin unge herre. Men Birger sprang upp, likasom stungen af en orm, och gick fram och åter med häftiga steg. Han kämpade synbart en våldsam strid med sig sjelf; man hörde honom mumla ett slags besvärjelse, hvarmed kyrkans män brukade utdrifva onda andar.

85 »Som barn har ni ofta druckit af detta vatten»konsekvensändrat/normaliserat, sade Goliath saktmodigt. »konsekvensändrat/normaliseratDet är genomskinligt som vårluft och svalkande som en nattvind. Er mor lät hvar morgon hämta af detta vatten ur källan, men fru Ursula ville aldrig dricka deraf. Märk väl, fru Ursula! Käre, gode junker Birger, vill ni ej dricka er moders dryck?»

86 »Vik hädan, frestare, vik hädan, du leda troll!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast ynglingen och slog förvirrad omkring sig med armarna. »konsekvensändrat/normaliseratHar du icke förföljt mig ända hit och hvar natt stått framför min säng med ditt guldbälte från skärselden och dina röda strumpor från helvetet? Har du icke hundrade gånger lagt din hand öfver mitt breviarium och bredt din hvita klädning som ett flor öfver helgonbilderna! Har du icke, hvar gång jag försökt att bedja Pater, peccavispråk: latin och In te speravimusspråk: latin, beständigt ropat i mitt öra: fulminat, fulget!språk: latin och åter en annan gång: refulget, refulget!språk: latin Har du icke blandat din fördömda visa i sjelfva den heliga messans toner och sjungit i mitt öra: »Svarta klinga, röda klinga». Och hvar gång jag sjungit Sancta Maria, ora pro nobis!språk: latin har du förvändt sjelfva Guds moders namn och förledt mig att sjunga »Mariatta, Mariatta!» Och nu står du framför mig vid krucifixet och skymmer korset med din hvita klädning! – Bort, far till afgrunden, vågar du ännu att hota mig, fastän du ser att jag föraktar dig? Rädda mig, David, rädda mig! Ser du icke huru silfverbandet glimmar som eld?»

87 Och den olycklige ynglingen kastade sig, utmattad af fastor och nattvak som stegrat hans inbillning ända till vansinne, betäckande ansigtet med sina händer, ned på halmbädden.

88 »Han skall dricka vattnet, han skall dricka af Ljungars källa, om han vill eller icke!» mumlade Goliath tyst vid sig sjelf.

Avsnittet publicerades 11/11 1862:|2|

4. Sagan om Ljungars vapen.

89 Birger låg några minuter stum och orörlig med ansigtet tryckt emot halmbädden, för att undkomma den skräckbild, som tycktes förfölja honom. Detta tillfälle begagnade den trogne tjenaren att hälla sin flaskas innehåll uti en gammal på bordet stående silfverbägare. När detta var gjordt, ställde han några vedträn i spiseln, och innan kort uppflammade en munter brasa, som klart upplyste det lilla rummet.

90 »Jag måste rädda honom emot hans egen vilja»konsekvensändrat/normaliserat, sade Goliath tyst vid sig sjelf. »konsekvensändrat/normaliseratMen huru? Om jag kunde kalla hit danskarne och skaffa oss en skarp belägring på halsen? Det skulle gifva den stackars gossen något annat att tänka på. Vi få se, vi få se. Till en början måste vi tillställa ett uppskof med prestvigningen. Och huru skall detta ske? Ogerna ville jag bryta en arm eller ett ben af min herres son, men hjelper ej annat, så ... nöden har ingen lag. Det är i alla fall icke stort sämre, än att piska sig sjelf ... Der ligger det fördömda pinoverktyget! Det skall åtminstone ej längre göra en fluga för när!»

91 Och med en barnslig skadeglädje upptog Goliath den fruktansvärda gisseln från golfvet, instoppade honom i brasan och såg honom långsamt brinna. »Sprakar du, din flåbuse?»konsekvensändrat/normaliserat mumlade han. »konsekvensändrat/normaliseratSpraka i skärselden, ditt leda troll; jag skall värma dig, så att du en annan gång glömmer att stå efter adligt blod!» – Med dessa ord makade han gisseln längre in ibland bränderna, der den motvilligt förtärdes af lågorna, men stod ännu sedan den förkolnat hotande upprätt med sina fyra maktlösa snärtar af falnande aska.

92 Det starka skenet från brasan återkallade Birger småningom till besinning. Han reste sig upp, såg tvekande omkring sig och tycktes fatta mod, när han icke mera varseblef den fruktade synvillan. »Är du ännu här, min gamle trogne vän?» sade han, inom sig nöjd att äga en bundsförvandt mot sin upproriska fantasi.

93 »Käre junker, tillåt mig att vaka hos er i natt, ty ni mår icke väl», sade Goliath.

94 »Det är redan bättre. Men tro mig, det kostar på blod och nerver att sex nätter å rad förföljas af samma syn ... jag behöfver ej säga dig hvad. Förgäfves har jag fastat, späkt min kropp och anropat helgonen om bistånd ... Men låt oss icke mera tänka derpå; mina krafter stå icke längre ut. Blif hos mig, Goliath, beskydda mig mot mig sjelf!»

95 »Nå, lofvad vare sankt Henrik, nu talar ni åter som en förståndig ung man. Ja, käre junker, jag skall ligga som en hund vid edra fötter och icke lemna min plats, om ni än skulle sparka mig från er. Goliath är gammal och uttjent, men han kan ännu både skälla och bita. Kommer ni ihåg er fars gamla vallhund, Thor med de långa öronen, han som kunde på en mils afstånd skilja en Ljungars knekt från en Letto ryttare, när vinden låg derifrån? Mins ni huru fru Ursula en dag blef röd under sina bruna hexögon, när ni band hennes svarta sametsbarett på Thors lurfviga nacke ...?»

96 »Ja, och på fötterna tassade han med Knuts kragstöflar, men på bakfötterna med Beatas skor. Det var för galet att se honom lunsa efter vår feta stallgumse.»konsekvensändrat/normaliserat

|3|

97 »Och då kom fru Ursula och sprakade eld ...»konsekvensändrat/normaliserat

98 »Men du gömde mig i vaktkojan, tilldess att stormen var öfver och min far kom hem ifrån jagten. Det var icke första gången du stod på min sida, Goliath.»konsekvensändrat/normaliserat

99 »Och med Guds hjelp icke heller den sista. Fru Ursula kunde aldrig förlåta mig alla de spratt jag spelade henne.»konsekvensändrat/normaliserat

100 »Derföre lät hon också kasta dig uti hvalfvet. Det var för min och Beatas skull, min trogne Goliath. Hur skall jag någonsin kunna belöna din trohet?»

101 »Låt oss ej tala derom, junker. Hon har så litet fått bugt på mig, att jag väl hade lust att göra henne ännu ett spratt på gamla dagar.»konsekvensändrat/normaliserat

102 »Nej, hvad skulle det vara?»

103 »Jo, att ledsaga er som borgherre tillbaka till Ljungars. Jag tycker hvad er stolta styfmor skulle få stora ögon, hon som tror er vara en förläst stackare, en bortkollrad mes! Men hon skall bli lurad. Ni är myndig nu och kan när som helst binda vid sidan er faders svärd, rida till er fäderneborg, klappa på porten och säga: Ljungars, låt upp, din herre är här!»

104 Ynglingen suckade och gick öfver golfvet med långa steg. Hans bleka kinder begynte åter glöda; mekaniskt tog han bägaren, förde den till sina läppar, för att svalka sin törst och drack med välbehag.

105 Goliath smålog uti sitt gråa skägg.

106 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade han med tillförsigt, »konsekvensändrat/normaliseratallt skall ännu bli bra, er faders svärd skall icke rosta i slidan, ert sköna arfvegods skall hvarken göda snikna munkar eller längre vara tillhåll för en trollpackas konster. Den dag ni rider in i borgen med en ung och ädel husfru, en from Guds engel liksom er saliga mor, den dagen hoppas mina gamla ögon ännu få se, och den dagen, junker Birger, skall Ljungars slägt ånyo uppblomstra till storhet och ära.»konsekvensändrat/normaliserat

107 »Min faders svärd!» upprepade ynglingen med lågande blickar. Det var i detta ögonblick något hos honom, som påminte om hans fader, den djerfve riddarn herr Bo.

108 »David har räddat det åt er; i morgon skall ni binda det vid er sida och draga mot danskarne att förtjena edra sporrar!» utbrast Goliath lifligt. Inom sig tillade han: »Sankt Brita välsigne det hedniska vattnet, det har samma verkan på Ljungars blod, som vattnet i smedens balja: det härdar stål.»konsekvensändrat/normaliserat

109 »Men du har ännu icke berättat mig något om Ljungars vapen», fortfor ynglingen.

110 »Ni ville icke höra mig, ädle junker. Men nu, när jag åter ser kungablod färga er unga kind, nu kan jag fortsätta herr Bos berättelse.»konsekvensändrat/normaliserat

111 »Kungablod, säger du?»

112 »Har ni icke längesedan anat betydelsen af de tre kronorna öfver er ätts vapen? Mod, junker! Ni är nu stark nog, ni skall icke längre darra som ett barn för ammsagor.»konsekvensändrat/normaliserat

113 »Det är besynnerligt, Goliath; jag känner mig så till mods, som vore jag färdig att stiga till häst. Men fortfar!»

114 »Nåväl, medan vi sutto under den höga granen och månen sken på Ljungars blanka stålhufvor»konsekvensändrat/normaliserat, fortsatte herr Bo sin berättelse på följande sätt:

115 Birger Jarl till Bjelbo, af den mäktiga och sedan så olyckliga Folkungaätten, hade fyra söner, af hvilka Valdemar och Magnus blefvo Sveriges konungar, men Bengt hertig af Finland och Erik hertig af Småland. Konung Valdemar hade en dejelig drottning af dansk börd vid namn Sofia, men en ännu dejeligare svägerska, prinsessan Juta. Denna Juta hade varit vigd nunna, men öfvergifvit Roskilds kloster och återgått till verldens fåfänglighet, hvilken hon hade mera kär än Gud, heder och samvete. Och så begaf det sig, att konung Valdemar, som var sin tids skönaste man, förälskade sig i prinsessan Juta, som var sin tids skönaste qvinna.

116 En dag, då konungen och prinsessan voro på jagt, öfverföllos de af ett hårdt åskväder och tvungos att taga sin tillflykt uti en grotta. Och ovädret gick öfver, men konungen, drottningen och prinsessan brukade sedan säga, att från denna dag begynte deras olyckor. Från den dagen hände också, att hvar gång prinsessan Juta red ut om sommaren, hörde man åskan och såg ljungeldarna.

117 Emellertid blef drottning Sofia för hvar dag blekare, och konungen sjelf blef bedröfvad och ångerfull. Det kunde prinsessan ej längre lida, utan blef sjelf mörk uti hågen och reste med sina hofdamer öfver till hertig Bengt uti Finland.

118 Hertig Bengt Birgerson anställde många förlustelser för att skingra prinsessans svårmod, och emedan hon mycket älskade vilda jagter, lät han uppdrifva björnar och jagade dem långt borta i sjelfva Satakundas ödemarker. Nu hade hertigen äfven en lappsk dverg vid namn Sam, och denne dverg var en trollkarl. Hertigen förde Sam med sig på jagterna, för det att Sam kände björnarnes gömställen, och så kom engång hela jagtsällskapet långt in i skogen till det ställe, som sedan kallades Ljungars källa. Prinsessan var den dagen hvitklädd, bar på det mörka håret sin danska konungakrona, ett silfverband kring sin höga panna, ett guldbälte löst om lifvet och röda strumpor och skor på fötterna. – Men ni hör mig ej, junker Birger!konsekvensändrat/normaliserat

119 »Fortsätt!»konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen, i det han kastade en skygg blick kring det mörknade rummet. »konsekvensändrat/normaliseratDen drägt du beskrifver känner jag endast alltför väl.»konsekvensändrat/normaliserat

120 »Det är ej godt»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor Goliath, »konsekvensändrat/normaliseratatt berätta i mörkretoriginal: mörket om sådana saker, och derföre vill jag drifva alla spöken på flykten med litet mera ved på vår brasa. Hvar stadnade vi? Jo, nu hade alla, som kände prinsessan Juta, förundrat sig öfver att jagten härtills varit gynnad af det vackraste sommarväder. Men när det led emot middagen, begynte svarta moln uppstiga i öster, och det blef qväfvande hett i den stora skogen. Sällskapet nedsatte sig då att rasta på gräsvallen under den krokiga tallen, invid den stora klippan, ni vet, och prinsessan Juta begynte plågas af törst, men intet vatten fanns vidt och bredt på en mils omkrets.»konsekvensändrat/normaliserat

121 Då drog hertig Bengt sin tjocka guldring af fingret, kallade på Sam och befallte honom hämta prinsessan vatten: lyckades han, skulle ringen blifva hans, hvarom intet, skulle han hängas som en onyttig tjenare uti närmaste träd. Sam tog ringen, läste vattenorden och stötte med sin staf emot klippans fot. Strax framsprang ur berget en klar källa, och dvergen skyndade att räcka prinsessan den svalkande drycken. Men prinsessan var den dagen uti sitt mörka lynne, stötte dvergen föraktligt ifrån sig och utropade: huru vågar du, vanskapliga odjur, att smutsa med dina händer en konungadotters dryck? Kalla hit mina tärnor, eller om du verkligen är så mäktig i svartkonst, som du föregifver dig vara, så skicka mig en tjenarinna, värdig min börd, att kredensa min dryck!

122 Då, säges det, smålog den vanskaplige dvergen och bedyrade att han ville skicka prinsessan icke allenast en fin och fager tärna, utan ock en som skulle likna prinsessan sjelf till gestalt och klädedrägt; och icke allenast en tjenarinna att kredensa hennes dryck, utan ock en som skulle tjena henne och alla hennes efterkommande, så länge någon fanns, som bar hennes blod i sina ådror. Hon skulle endast gifva honom en flik af sin drägt.

123 Nyfiken att se huru han ville hålla sitt löfte, räckte då prinsessan Juta åt dvergen en flik af sin hvita klädningsfåll, hvilken sönderrifvits på törnbuskarna. Sam mumlade några hemlighetsfulla ord och kastade det lilla hvita tygstycket i källan. Det flöt på vattnet; man kunde ännu se det borta vid gräsvallen, men då begynte en dimma att uppstiga ur källan, och ur dimman steg en den dejeligaste hvita flicka, som i allt var prinsessans fullkomliga afbild, utom att hon var liten, smärt och fin som ett fyra års barn. Denna hvita tärna steg fram till prinsessan, räckte henne källans vatten uti en silfverskål, och prinsessan drack. Men knappt hade hon druckit, innan himlen förmörkades och ett så grufveligt thordön uppstod, att ingen dess like någonsin sett. Prinsessan ville fly, men förmådde det icke; hennes tärnor förskingrades, och hertig Bengt, som ville rädda henne, bortrycktes af en stormvind långt derifrån. När ovädret slutligen saktades och hertigen återvände till stället der han lemnat prinsessan, fanns den stora röda klippan klufven i tvenne stycken af åskviggen, och vid dess fot låg prinsessan Juta död, men vid hennes fötter låg en lefvande liten gosse insomnad i gräset. Dvergen Sam var försvunnen, och från den stunden såg honom ingen mera.

124 Hertig Bengt hade gerna velat unna prinsessan en kunglig begrafning, men efter hon varit en vigd nunna som brutit sitt klosterlöfte, ville ingen klerk läsa messan öfver hennes stoft, ej heller döpa hennes barn. Hertigen lät uppfostra gossen uti sin borg, kallade honom Knut och gaf honom Ljungars namn och vapen, till minne utaf hans börd. När gossen var femton år gammal, hörde han barnen, som lekte på borggården, säga till hvarandra: der går Knut Ingensson, som icke är döpt. Knut tog en sten, slog barnen, gick till stottskapellanen och begärde att blifva döpt, men det kunde ej ske, ty han hade blodiga händer. Derefter gick Knut från kyrka till kyrka, från stad till stad och begärde att undfå dopet, men den ena presten frågade: hvem var din far? Den andra presten frågade: hvem var din mor? Då Knut ej ville svara derpå, ville heller ingen döpa honom, och så kom han slutligen med samma begäran till den helige fadren i Rom. Påfven frågade som alla de andra: hvem var din far? hvem var din mor? Knut svarade: tall i skogen hette min fader, och silfverkällaoriginal: silfkälla hette min moder, men vill ni veta mer, så är jag prinsessan Jutas son. Då sade påfven: gå bort, du förtappade; skulle jag välsigna en klosterbryterskas son! Och Knut gick bort i häftig vrede, vattenöste sig sjelf i Ljungars källa och förbannade sig och hela sin slägt, att hvemhelst af dem som någonsin ville tjena kyrkor och kloster, honom skulle det lända till ofärd och säker undergång. Derefter byggde han Ljungars slott och blef stamfader för sin ätt, som beständigt har varit kyrkans fiender. Men hvart han gick, följdes han utaf åskan, och Folkkungaättens blodiga slägthat gick i arf till hans efterkommandekonsekvensändrat/normaliserat.

125 Här slutade Goliath herr Bos berättelse, fattade Birgers hand och sade: »ni har nu hört er slägts historia; vill ni ännu gå i kyrkans tjenst?»

126 Birger svarade endast: »icke i morgon! Det är omöjligt.»konsekvensändrat/normaliserat

Avsnittet publicerades 15/11 1862:|2|

5. Huru en statsman förhåller sig uti svåra tider.

127 Det hade lidit långt in på den i Sveriges tideböcker blodiga November månad år 1520, och man vän|3|tade i Finland med största spänning och otålighet nyheter ifrån Stockholm. Man visste, att konung Kristians kröning skulle den 4 November och följande dagar firas med stor högtidlighet. Man visste också, att konungen vid Stockholms dagtingan d. 5 September lofvat de svenska och finska herrar, som tillförene varit hans fiender, fullkomlig förlåtelse och glömska af det förflutna, ja tillförsäkrat Sturens enka Kristina Gyllenstjerna stora förläningar, hvaribland Tavastehus slott och län samt Kumogård uti Finland. Man borde väl således icke hafva annat att vänta, än goda tidningar. Men Finnarne hade likväl varit konungen ohörsame: de hade fått konungens bud och befallning att skicka till kröningen sina förnämste män, och de hade ej gjort det. Förgäfves hade den gamle Hemming Gadd, som öfverkommit med danska trupper och munnen full af sköna löften, sökt förespegla Finnarne nödvändigheten och de stora fördelarna af att efterkomma konungens bud. Befallningen hade blifvit andra gången upprepad och ändock ej åtlydd; man kände likasom något osa i luften. Hvad skulle konungen säga härom? Det var isynnerhet det man var nyfiken att höra.

128 Men det var mörker och storm på Ålands haf, och budskapen läto länge vänta på sig. Biskop Arvid satt orolig, men tyst och försigtig innestängd uti Kuustö, dit han vid danskarnes annalkande låtit föra sina och kyrkans förnämsta dyrbarheter. Han vågade sig icke mera till Åbo, sedan slottet fått dansk besättning; men han aktade sig väl att låta märka sin fruktan. Han mådde icke väl, han kunde icke lemna sina rum i den skarpa höstluften; hvilket likväl icke hindrade honom att i största hemlighet sjelf inspektera borgens försvarsanstalter och tid efter annan öfvertyga sig om vakternas påpasslighet, hvari han troget bistods af sin stallmästare David. Kanske hviskade också hans afundsmän och belackare, att han framför andra var den, som i tysthet underblåst de finske herrarnes misstroende mot konungen och varnat dem för att resa till kröningen; men så hviskade andra i stället, att det äfven var han, som med beredvillighet låtit mottaga de danska trupperna och sörjt för deras rikeliga förplägning i Åbo; ja, att han redan i Juni detta år, under de uppriktigaste försäkringar om sin stora glädje och beständiga tillgifvenhet, gratulerat landsförrädaren biskop Gustaf Trolle till dennes återinsättande i Upsala biskopsdöme. Således måste ju hvarje misstanke om biskop Arvids mindre tjenstvilliga sinnelag mot konung Kristian vara idel förtal.

129 Det var naturligtvis också i de mest fredliga afsigter och till att förekomma onödig blodsutgjutelse, som han låtit till Kuustö undanföra ett stort förråd af alla slags vapen och, till än vidare säkerhet, nedgräfva dem uti slottkällrarna. David hade förstått så hemligt bedrifva detta oskyldiga smuggleri, att sjelfva slottets trogna besättning icke visste annat, än att biskopen samlat i källrarna ett öfvermåttan stort förråd af matvaror och öl; en sak, som i det hela icke heller var så alldeles ogrundad. Man måste ju förse sig med vinterförråd, och hvem kunde veta, om ej i nästa år förestodo missvext och dyr tid?

130 Biskop Arvid satt en förmiddag i sitt arbetsrum på Kuustö, ifrigt sysselsatt med att ordna kyrkoarkivet och låta, för all säkerhet, kopiera några bland de vigtigaste dokumenterna. I detta arbete biträddes han af tvenne unga djeknar, eller rättare novitiispråk: latin, ty de skulle ingå i andliga ståndet. Biskopen kollationerade just afskriften af en påfvebulla, då han plötsligen afbröt läsningen och kastade en skarp blick på det ena af sina biträden.

131 »Men, Birger Boson»konsekvensändrat/normaliserat, utbrast han, »konsekvensändrat/normaliseratär du förryckt? Det är nu tredje gången du tager dig före att vränga den heliga jungfruns välsignade namn! Se här; har du icke återigen skrifvit: in gloriam sanctissime et beatissime Mariatte, matris Deispråk: latin ...?»konsekvensändrat/normaliserat

132 »Nåd, vördige fader, nåd!» utropade ynglingen bleknande och föll till sin vredgade förmans fötter.

133 »Min son»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor biskopen, »konsekvensändrat/normaliseratjag finner nu att du är långtifrån beredd att pryda dig med den heliga kyrkans skrud, sålänge du ännu hänger med ditt sinne vid verldsliga föremål och derigenom är utsatt för djefvulens dagliga anfäktelser. Gå, – tillade han med mildare röst – gå, min stackars gosse, anropa den heliga jungfrun om tillgift, och sök att beveka henne med tre dagars sträng fasta ...»konsekvensändrat/normaliserat

134 »Vördige fader»konsekvensändrat/normaliserat, suckade Birger, »konsekvensändrat/normaliseratni har tillåtit mig att bikta för er; ni vet allt, och ni vet således, att jag är den allra odugligaste och ovärdigaste af alla edra novitier. Ni vet att ett spöke förföljer mig, och jag kan icke blifva det qvitt. Ju mera jag fastar och späker min kropp, desto ihärdigare sjunger detta afgrundens bländverk beständigt sin visa i mina öron. Jag har icke ro, hvarken dag eller natt. Om dagen kan jag ej se något hvitt, utan att jag tycker mig se ett par röda strumpor derunder, och om natten reser jag mig ofta upp i min säng: jag tycker mig se ljungeldar blänka mot fönstret i min cell; jag hör hästar gnägga, sporrar klinga och svärdshugg hvina utanför slottsmurarna ...»konsekvensändrat/normaliserat

135 Biskopen skakade betänkligt på hufvudet. »Utan allt tvifvel»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratdrifver en ond ande sitt spel med din lättrogna och verldsälskande själ. Tag denna relik och förvara den väl vid ditt bröst; det är en bit af sankt Henriks afhuggna tumme, infattad i guld, och är ett bepröfvadt skyddsmedel mot dina anfäktelser. För öfrigt inser jag, att du behöfver något yttre göromål ... något farligt och mödosamt uppdrag, som fordrar hela din själsnärvaro. Gå, min son, jag skall tänka derpå.»konsekvensändrat/normaliserat

136 I detta ögonblick inträdde David med brådska och anmälde att på vägen från Åbo närmade sig en skara af ungefär sextio ryttare.

137 »Kalla hit herr Nils. Låt ladda fältslangorna. Beväpna folket. Besätt murarna. Men låt det ske tyst. Säg knektarne, att de hålla sig gömda. Passa på vindbryggan. Skicka hit klerkerne och mäster Olof. Låt pagerna kläda sig till högtid. Vänta; skicka äfven hit jungfru Beata och jungfru Elin.»konsekvensändrat/normaliserat

138 Dessa befallningar utdelades lugnt, kort och bestämdt. Riddar Nils, biskopens höfvidsman på Kuustö, infann sig och mottog sina instruktioner. Biskopen sjelf ordnade sin drägt och sitt rum i öfverensstämmelse med den rol han föresatt sig att spela.

139 Innan kort hördes hornstötar, och det anmäldes att riddaren Wulf von Grevensdorp, konung Kristians befälhafvare uti Åbo, åstundade, tillika med sitt följe, att blifva insläppt i borgen.

140 Herr Nils visade sig innanför vindbryggan, helsade höfviskt den tyske riddaren och beklagade att hans högvördige herre biskopen för närvarande vore ganska sjuk och svag samt dessutom mycket trångbodd. Biskopen utbad sig emellertid att få emottaga riddar Wulf och tvenne af hans svit, men kunde icke hafva den äran att emottaga riddar Wulfs öfrige följeslagare, hvilket annars varit för honom ett stort nöje. Man skulle på möjligaste bästa sätt låta undfägna riddarens folk uti närmaste gårdar invid slottet, och om riddaren åstundade säkerhet för sin person, skulle fyra unge adelsmän i biskopens tjenst undertiden ställas som gisslan.

141 Sistnämnde anbud var en formalitet, som bruket fordrade och hvilken blott alltför ofta i dessa trolösa tider visade sig vara af behofvet påkallad. Riddar Wulf – en något fetlagd äldre herre, hvars lurande, listiga ögon icke rätt öfverensstämde med den jovialiska öppenhet han gerna lät påskina – afböjde muntert sednare delen af anbudet och yttrade blott på tyska till sitt folk, så högt att herr Nils kunde höra det: »har jeg icke sagt erspråk: danska, Teufelshundarspråk: tyska, I sväre så förbandet, att den frommespråk: danska bischoffspråk: tyska ej kan tåle er i sin helige hus!språk: danska Packt euchspråk: tyska för fanden i våld og mumse på grisesteg, der som I kunde fåe det uden att stjälespråk: danska.»konsekvensändrat/normaliserat

142 Med detta rotvälska resepass drogo sig ryttarne tillbaka. När man icke vidare behöfde frukta en öfverrumpling, nedfälldes vindbryggan, och riddar Wulf red in med två af sina män.

143 Det visade sig snart, att den trånga borgen verkligen hyste många invånare. Biskopens värdighet fordrade nu att konungens representant i Finland skulle mottagas med en ståt, som tillkom bådas rang. Riddar Wulf passerade således först mellan dubbla rader välrustade knektar, uppställde på borggården och anförde af tvenne riddare i biskopens färger. Derefter mottogs han vid stora uppgången af herr Nils, och bakom herr Nils stodo vid hvart fjerde trappsteg tvenne pager, inalles sexton, alla klädde i blått och hvitt sammet samt tillhörande Finlands förnämsta familjer. I vapensalen väntade klerkerne, anförde af dekanus mäster Konrad, och här qvarlemnades den främmande riddarens följeslagare, hvarpå han ensam, ledsagad af domherren, fick inträde till biskopens enskilda rum innanför salen.

144 Den, som för en half timma sedan kastat en blick i detta arbetsrum, skulle nu till sin förvåning ha sett det förvandladt till sjukrum. Försvunna voro alla spår af kyrkoarkivet, skrifmaterialerna och andra arbeten, hvarmed biskopen nyss varit så ifrigt sysselsatt. En stark lukt af kamfer stack vid inträdet kung Kristians utskickade mindre behagligt i näsan. Biskop Arvid sjelf befanns halfliggande på en hvilbädd och klädd i en präktig ornat, midtemellan sjukdrägt och biskoplig skrud. Han såg i sanning så tärd och föråldrad ut, den vördige fadren, att man nästan – om det icke varit förnärmande för hans andliga reputation – kunnat misstänka ett fint anbragt grått och gult smink. Vid hans ena sida stod med bekymrad min hans läkare mäster Olof, och på den andra stodo som sjukvakterskor de tvenne adliga jungfrur, som för närvarande sökt en tillflykt på Kuustö: den mörklockiga, nu sextonåriga Beata Bosdotter af Ljungars, med sin skälmska, trotsiga hållning och sina blixtrande ögon, samt den likaså unga, men blonda, milda och blyga Elin Kurck, dotter till en af biskopens nära anförvandter.

145 Vid riddarens inträde aflägsnade sig de unga fröknarna, sedan de uppfyllt sin enda och lätta bestämmelse att tjena till dekoration.

146 Äfven mäster Olof drog sig tillbaka, sedan han ställt på bordet en läskande dryck, som han nyss hade tillredt, och biskopen blef allena med kung Kristians tjenare; räf och varg uti samma kula, – vare det sagdt som en hyllning åt biskop Arvids diplomatiska egenskaper. Räfvens klokhet parades denna gång med ett lejonhjerta.

Avsnittet publicerades 20/11 1862:|2|

6. Huru riddaren Wulf von Grevensdorp berättade nyheter från Stockholm.

147 »Was tausendspråk: tyska, vördige herre, schlecht gebraten, schlecht geschlafenspråk: tyska»,konsekvensändrat/normaliserat utropade genast vid inträdet riddar Wulf, med det burdusa sätt, som lätt kunde tagas för en krigares öppenhet, och i sitt tal blandande tyska och danska med en tvärsäkerhet, som är omöjlig att återgifva.

148 En blixt af kyrkofurstens förnärmade höghet for öfver biskopens ädla drag, men han kufvade sin harm och svarade endast:

149 »Var helsad, högtärade herre, i denna ringa borg, och mottag tillika min tacksamhet för det ni ger mig ett tillfälle att erbjuda vår nådige herre kung Kristiern min tropligtiga tjenst, så långt mina svaga krafter medgifva.»konsekvensändrat/normaliserat

150 Den ceremoniösa och afmätta tonen i denna helsning nedstämde genast en god del af riddarens framfusighet, och han fortfor med mera höflighet:

|3|

151 »Danke, dankespråk: tyska, ers vördighet. Thut mir leidspråk: tyska, att ihro gesundheitspråk: tyska icke är gut. Hoffen bessere zeitenspråk: tyska, bedrespråk: danska tider, ers vördighet.»konsekvensändrat/normaliserat

152 »Jag är i sanning otröstlig»konsekvensändrat/normaliserat, svarade biskopen, »konsekvensändrat/normaliseratatt min olyckliga sjukdom just dessa tider hindrat mig att hörsamma vår nådige konungs bud och befallning att vara tillstädes vid hans ärorika kröning i Stockholm. Värdigas ytterligare försäkra hans nåde, att blott min fullkomliga oförmåga afhållit mig från att, jemte min ärade och fromme broder, den högvördige erkebiskop Trolle, och rikets öfriga presterskap, nedlägga min hyllning inför hans nåde vid ett så lyckosamt och glädjefullt tillfälle.»konsekvensändrat/normaliserat

153 Riddar Wulf bet sig i läppen och syntes, mot sin vana, förlägen om ord.

154 »Allerdingsspråk: tyska»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratallerdingsspråk: tyska. Hans nåd vedspråk: danska att den vördige bischoff vonspråk: tyska Åbo är ein hertzensguter mensch und getreuer unterthan, – und darum – darumspråk: tyska – det skall mans megetspråk: danska freuespråk: tyska ers vördighet, att der äro komne just i natt de bestespråk: danska tidninger fraspråk: danska Stockholm – jeg må sige, meget heldigespråk: danska, sehr gute Nachrichtenspråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat

155 »Jag har ännu icke fått ens den minsta underrättelse om kröningshögtidligheterna, och ni skulle göra mig mycket förbunden, om ni ville meddela mig något derom»konsekvensändrat/normaliserat, yttrade biskopen, med en forskande blick på budbäraren. »konsekvensändrat/normaliseratJag är säker»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han, när Wulf dröjde med svaret, »konsekvensändrat/normaliseratatt hans nåde, enligt sitt huldrika löfte, visat sig mild och förlåtande mot dem bland Sveriges biskopar och ridderskap, hvilka tillförene varit nog olycklige att ådraga sig hans nådes ogunst och missnöje.»konsekvensändrat/normaliserat

156 »Oh jaspråk: tyska, megetspråk: danska gnädigspråk: tyska, meget huld og forladendespråk: danska»konsekvensändrat/normaliserat, svarade riddaren, alltjemt sökande ord. »konsekvensändrat/normaliseratDer er dandset i tre dagerspråk: danska på Stockholms slott, viel geschmaust, ungeheuer Bier und Wein getrunkenspråk: tyska ...»konsekvensändrat/normaliserat

157 »Man har således firat en allmän försoningsfest? Jag vill hoppas att allt slutats väl och att alla åtskilts med glädje och tacksamhet öfver konungens nåd?»

158 »Hagelwetter! Warum sollten sie nicht frölich sein? Erstauntspråk: tyska gledelige, lustige ogspråk: danska dankbare, alle menschen. Ja, das heißtspråk: tyska, alle kongens troe undersåder og rätte vännerspråk: danska.»konsekvensändrat/normaliserat

159 »Men för vår frus och alla helgons skull, herr riddare, ni säger mig detta med en ton, som låter mig frukta, att icke allt aflupit så lyckligt som man kunnat förvänta! Det har dock icke något ondt vederfarits Sturens enka, eller andra af rikets adel och presterskap?»

160 »Was, donnerspråk: tyska! Ers vördighet må dog väre vår konges vän och stå på hans sidespråk: danska?»

161 »Just derföre, herr riddare, vill jag aldrig förmoda, att hans nåde kunnat bryta sin heligt besvurna tro och lofven, onsdagen nästefter sankt Egidii dag detta år, när Stockholm dagtingade.»konsekvensändrat/normaliserat

162 »Oh, bittespråk: tyska, det var icke kongenspråk: danska, det var den bischoff vonspråk: tyska Upsala, der på sine bare knä åstundede rättvise mod kätterne och de upproriske påfveskänderespråk: danska. Versichere, alles gerichtlich abgethan.språk: tyska Den bischofforiginal: bichoffspråk: tyska klager; kongen spör: de må sige mig, mine kjäre börn, hvis alle dissespråk: danska gode män äre kätterespråk: danska? De gode svenske herre af kirkenspråk: danska och rådet svare härtill ja, ja. Nun, also nichts weiter; alle kaputtspråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat

163 »Men det är icke möjligt! Biskop Mathias i Strengnäs?»

164 »Kaputtspråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat

165 »Vincentius af Skara?»

166 »Kaputtspråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat

167 »Knut Kurckoriginal: Kurk?»

168 »Kaputtspråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat

169 »Erik Johansson Wase?»

170 »Kaputtspråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat

171 »Biskop Brask i Linköping?»

172 »Oh, der Fuchs ist aus der Falle gelofenspråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat

173 »Joachim Brahe?»

174 »Kaputtspråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat

175 »Erik Gyllenstjerna?»

176 »Kaputtspråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat

177 »Men hans syster, fru Kristina, henne har dock intet ondt vederfarits?»

178 »Oh nichts, nichtsspråk: tyska. Vår nådige konge har ändogså undet henne det frie val, anten att dränkes, brännes eller lefvende begrafvesspråk: danska.»konsekvensändrat/normaliserat

179 »Himmelska makter! Och de öfriga förnäma fruarna uti Stockholm? Fru Cecilia af Eka? Fru Sigrid Banér?»

180 »Jeg ved kunspråk: danska att fru Sigrid blef stoppedspråk: danska i en säck och kastedspråk: danska i strömmen.»konsekvensändrat/normaliserat

181 »Det är en fabel, en skepparhistoria! Herr riddare, vill ni drifva gäck med min lättrogenhet?»

182 »Donnerwetterspråk: tyska, jeg må videspråk: danska att hon blef slyngedspråk: danska som ett kattebörnspråk: danska i Norrström, men hon blef draget der oppspråk: danska igen, ogspråk: danska det är mer än man gjör med alle kattebörnspråk: danska.»konsekvensändrat/normaliserat

183 Så fortfor riddar Wulf, med illa dold skadeglädje, att droppe för droppe meddela sin åhörare dessa giftiga nyheter, af hvilka de allraflesta tyvärr voro alltför grundade, med undantag endast af Kristina Gyllenstjernas öde, hvilket blef, som bekant, att försmäkta i Köpenhamns förfärliga blåa torn. Biskop Arvid behöfde allt sitt mod, all sin utomordentliga sjelfbeherskning, för att icke genast låta den hånande budbäraren af så förskräckliga nyheter erfara all den afsky, sorg och förbittring, som dervid rörde sig inom hans ädla själ. Det stolta Kurckeblodet gäste våldsamt inom honom. Ett ögonblick for genom hans hufvud den snabba tanken att qvarhålla kung Kristians höfvidsman som fånge, medan han hade honom uti sin makt, derefter kasta sig öfver den danska styrkan i Åbo, – hvilken, utan befäl och utan hopp om undsättning denna årstid, ej borde vara svår att besegra, – samt slutligen ställa sig i spetsen för ett allmänt uppror, drifva danskarne ur Finland och sedan –? Ja, sedan hade Finland ingen herrskare, efter Sten Sturesoriginal: Studes död, och hvem vore dertill mera berättigad, än den finska kyrkans styresman, han som väl visste, att han nu uti dubbelt afseende var sin nations hufvud? Detta vore ju blott att förverkliga hans företrädares, de fordne Åbobisparnes, helgonet Hemmings och den store Magnus Olai Tavasts djerfva drömmar! Finland en theokratisk republik, en kyrkostat under påfligt beskydd, med en sjelfvald biskop till dess öfverhufvud för lifstid, – sådan var grundtanken, sådan planen, ehuru den aldrig klart uttalades i ord, men väl i ett helt system af ditåt syftande handlingar. Och när var någonsin ett ögonblick så gynnsamt, som just i denna ordningslösa, herrelösa, allt omstörtande tid, när den verldsliga makten gjort sig så hatad genom Kristians blodiga bödelssvärd och kyrkan allena, – hon, den eviga, som stod uppå hälleberget och var bestämd att trotsa alla tidernas stormar, – syntes mäktig nog att erbjuda ett skydd mot den hotande omstörtningen?

184 Maktens demon stod på tinnarne af templet och hviskade till Arvid Kurck: allt detta vill jag gifva dig, om du faller ned och tillbeder mig!

185 Dock biskop Arvid var för klok, att låta hänföra sig af känslornas politik; han älskade för mycket sitt fosterland, för att vilja hufvudstupa och oförberedt inkasta det uti nya förtviflade strider. Med denna hersklystna, inbördes afundsama och fientliga adel var, här som i Sverige, intet att uträtta. Och hvad stod ofvanom adeln? Ett fåtaligt, till stor del okunnigt och vida kring landet skingradt presterskap. Hvad stod nedanom adeln? Ett ännu okunnigare, äfvenså fåtaligt och skingradt folk, från barndomen vandt att gå i de mäktiges ledband. Nej, för denna gång var ingenting att göra; men måhända skulle den närmaste framtiden ur sitt ännu dunkla sköte föda en man, som vore det stora verket vuxen och kunde förena till en gemensam maktyttring alla de nu så söndrade viljorna, alla de nu så skingrade, under långa fejder till hälften förblödda krafterna ...

186 Biskop Arvid beslöt att vänta.

187 Och med detta beslut, öfvervägdt och fattadt inom mindre tid än här behöfts för att nedskrifva det, återfick biskopen hela sitt mod, hela sin beslutsamhet. Den förhatlige budbäraren skulle ej triumfera, han skulle endast förbländas, hans misstankar skulle endast söfvas till ro, intilldess ögonblicket vore kommet att trampa tyrannens förhatliga makt med harm under fötterna.

188 »Undra icke, herr riddare»konsekvensändrat/normaliserat, sade nu biskopen med hög värdighet och fullkomligt lugn, – »konsekvensändrat/normaliseratundra icke att så oväntade nyheter uppskaka en gammal, bräcklig man, hvars få återstående krafter äro medtagna utaf en långvarig sjukdom. Som menniska och som en fridsam kyrkans tjenare måste jag djupt beklaga det olyckliga öde, hvilket drabbat så många högtstående personer, fordna vänner och svenska anförvandter. Som medborgare deremot och trogen undersåte, är det min pligt att vörda min konungs beslut och rådets dom. Som dem heliga romerska stolens ovärdige vikarie i detta land, kan jag endast önska och hoppas, att erkebiskopen af Upsala handlat efter sitt samvete och den kanoniska rätten, hvilken allena kyrkans herdar äro underkastade, och bedja till Gud, sankt Erik och sankt Brigitta, att denna tilldragelse må lända till fäderneslandets sanna väl. Och nu – sedan ni haft undseendet meddela mig dessa tidningar och känner min mening derom, tillåter ni mig att fråga hvarmed jag i öfrigt kan vara vår nådige konung och eders välborenhet till tjenst?»

189 »Haue mich in tausend Stückenspråk: tyska»konsekvensändrat/normaliserat, utbrast den råe krigaren förbluffad, men ännu tvehågsen huru han borde upptaga en sådan politisk trosbekännelse, – »konsekvensändrat/normaliseratjeg må sigespråk: danska, eders vördighedspråk: danska är dock en ganske fernuftig man, der gjerne må undespråk: danska verdammtespråk: tyska kättere deres förtjente lön. Och der som eders vördighed nu vilde flytte till Åbo och unde mig den ären att hafve eders vördighed till nabo, vilde eders vördighet hafve detspråk: danska gutspråk: tyska och megetspråk: danska besser wie hierspråk: tyska, och det må jeg bekjendespråk: danska är mitt sanskyldige ärende. Det will, verdamme michspråk: tyska, icke blifve någen mangel på onde tunger i disse tider, mest bland den uprorske adel som vår konge nog tör knuse engang, men tilldess må eders vördighed predike fred og rolighedspråk: danska. Eders vördighed må ramme disse finnehunde hvar dag för örene, att de må hålde sig i skinnet som gode börn, der som de icke vilde bekomme riser in posterioribusspråk: latin. Det tör ändogså vare eders vördighed sjelf till megen nytte. Kongen må vide att eders vördighed icke har någon del i den finske adels genstörtighed, ändog belackere sige eders vördighed varit Sturens beste vän og kongens ovänspråk: danska.»konsekvensändrat/normaliserat

190 Härvid blinkade riddar Wulf med sina klippska ögon, liksom ville han tillägga: var icke för stursk, min gubbe; du ser att jag har dig i mina händer!

191 Biskop Arvid smålog midtunder det raseri, som kokade i hans bröst. »Ers välborenhet»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratförstår att taga oss fredlige kyrkans män på den ömma sidan, och det gläder mig att kungen i ers välborenhet äger en tjenare, med hvilken man kan tala ett klokt ord mellan fyra ögon. Kort sagdt, vi förstå hvarandra. Jag inser verkligen icke något skäl, hvarföre vi skulle vara fiender, när vi båda ha en afgjord fördel af att hålla tillsammans som vänner. Låt oss derföre sluta förbund med hvarandra. Jag lofvar att använda hela mitt inflytande till kung Kristierns fördel, och ni deremot lofvar mig att sopa igen spåren efter hvad ni kallar min vänskap för Sturen. Kanske har jag ock något annat vilkor, något lönande pastorat t. ex., hvars inkomster kunde komma väl till pass i dessa fattiga tider. Men derom få vi sedan tala, likasom om min flyttning till Åbo. Ni är lika slug, som ni är tapper, riddar Wulf; ni skall derföre icke undra, att jag tillsvidare sofver bättre på Kuustö, än under skyddet af edra lansar. Dessutom inser ni, att vårt förbund måste hållas hemligt. För att kunna verka för vår gemensama sak, måste jag synas fullkomligt oberoende. Det skulle ej skada, om ni tillochmed då och då ville fälla ett hårdt ord om mig, likasom vore jag ännu i onåd och utsatt för danska partiets förföljelser. Mina ord skola då hafva bättre klang. Och således, ers välborenhet, äro vi från denna stund uppenbara fiender, men hemliga vänner. Förstår ni mig.»konsekvensändrat/normaliserat

192 »Oh, gantz schön.original: chön. Potztausendspråk: tyska, ers vördighedspråk: danska är dog en meget klog, en meget ferståndig manspråk: danska!»

Avsnittet publicerades 25/11 1862:|2|

7. Huru två unga fröknar reste från Kuustö till Nådendal.

193 Knappt hade riddaren Wulf von Grevensdorp med sitt följe aflägsnat sig från Kuustö, innan biskop Arvid inneslöt sig i sitt rum och lät kalla till sig sin stallmästare David och den unge Birger Boson till Ljungars. »Tidens lägenhet är sådan»konsekvensändrat/normaliserat, sade han till dem, »konsekvensändrat/normaliseratatt vårt land väl framför allt behöfver de heligas förböner, men dernäst äfven män, som kunna ett klokt hufvud bruka och ett godt svärd vid sidan föra. Birger Boson, jag vill nu unna dig tillfälle att visa ett mandomsprof, som skall gifva dig annat att tänka på, än onda andars förföljelser. Tag dessa bref och skaffa dem säkert fram, det fortaste du förmår. Jag anförtror härmed min och fäderneslandets välfärd i dina händer. Låt hellre hugga dig i stycken, förrän du öfverlemnar brefven i någon annans hand, än dem, till hvilka de äro skrifna.»konsekvensändrat/normaliserat

194 Birgers ögon blixtrade med en skymt utaf Ljungars eld; men han tycktes tveka. »Vördige fader»konsekvensändrat/normaliserat, stammade han, »konsekvensändrat/normaliseratmitt lif står till eder tjenst, och jag skall efter yttersta förmåga söka uträtta edert budskap. Men vredgas icke, om jag, efter det vänskapliga sätt, på hvilket ni mottagit tyrannens höfvidsman, frågar eder, om det är i hans ärender och för hans bästa jag skall framföra brefven.»konsekvensändrat/normaliserat

195 »Gå min son»konsekvensändrat/normaliserat, svarade biskopen strängt, »konsekvensändrat/normaliseratoch fråga mig icke om saker, dem din ungdom och oerfarenhet ännu ej kunna begripa. Har du sålänge studerat vår kyrkas lagar och vet ännu icke, att en obetingad lydnad är en tjenares första pligt mot hans andliga öfverhufvud? Hvad dig, min son David, angår, – fortfor biskopen, utan att låtsa märka ynglingens rodnad – så har jag åt dig ett annat uppdrag. Låt genast sadla tio hästar och spänna för fyra slädar. Gör dig derpå i ordning att, jemte åtta af mina bästa knektar, ledsaga jungfru Elin och jungfru Beata samt din mor och öfriga tjenarinnor till vår fromma syster i Nådendal, der de finna en mera passande och mera rymlig tillflyktsort uti dessa oroliga tider.»konsekvensändrat/normaliserat

196 David, som icke kände annat än tjensten, var genast färdig och böjde, som bruket fordrade, knä för biskopen, för att innan afresan mottaga hans välsignelse.

197 »Vill ni icke skänka äfven mig er välsignelse?» frågade Birger.

198 »Välan»konsekvensändrat/normaliserat, sade biskopen, i det han högtidligt utsträckte sin hand; »konsekvensändrat/normaliseratgå, min son, gå, du ännu fläckfrie ättling af så månge blodige våldsmän och kyrkans fiender, gå, försona deras felsteg och tjena troget den goda saken på det sätt, hvartill du är kallad. Böj knä; jag välsignar dig i Guds, den helige Eriks och den helige Henriks namn!»

199 Ynglingen böjde knä; hans bröst var beklämdt, men det lättades uti samma ögonblick. Spännet, som sammanhöll bältet omkring hans medja, brast och hans faders svärd, med hvilket han omgjordat sig vid danskarnes annalkande, föll klingande till golfvet.

200 »Jag kunde tro det»konsekvensändrat/normaliserat, inföll biskopen leende, »konsekvensändrat/normaliseratatt Ljungars stål icke gerna går i den helige Henriks tjenst. Det beror nu af dig, min son, att lära det andra seder. Du kan börja din resa i Davids sällskap och ledsaga din syster till Nådendal. Derifrån rider du allt hvad din häst förmår till Kankas, derifrån till Svedja, derifrån till Kumo gård och så vidare efter brefvens utanskrift. Helgonen ledsage eder; faren med frid!»

201 Oaktadt sitt nyss träffade aftal med den danske befälhafvaren, var borgherren på Kuustö så litet säker på danskarnes fredliga afsigter, att han genast lät med fördubblad ifver iståndsätta murarna, särdeles emot|3| sjösidan, och införa till slottet än mera proviant från den kringliggande nejden. Konung Kristians och hans utskickades vänskapsförsäkringar voro sådana, att biskop Arvid ej kunde anse ett försåtligt anfall mot borgen otroligt kanhända redan nästa natt, och derföre lät han hvarken den sena årstiden eller det snart inbrytande mörkret afhålla sig från att hals öfver hufvud bortskicka från slottet de unga fröknarna med deras betjening. Afskedet från den faderlige vännen var hjertligt och rörande; men vistelsen i den trånga borgen hade, vid den tilltagande trängseln af krigsfolk, blifvit de unga damerna så besvärlig, att de icke ogerna utbytte dessa trånga murar mot en frisk färd i det fria och utsigten till en beqvämare boning uti det rika och välförsedda klostret.

202 De sutto således redan en timma efter danskarnes bortfärd i slädarne, ledsagade af Birger, David, de öfrige åtta ryttarne, den gamla Inkeri, den lika gamla Renata och tre kammartärnor. Vindbryggan uppdrogs efter dem med ett rasslande dån, och snart galopperade hela den lilla skaran med en hastighet, som föga behagade de gamla i sällskapet, men desto mera de unga, på vägen till Nådendal.

203 Det var en frisk och frostig decemberdag, sådana man stundom finner äfven i denna mörkrets årstid, när solen kämpat sig fram genom de tunga vintermolnen. Marken var frusen och dånade, betäckt af ett tunnt snötäcke, under hästarnes hofvar. Rimfrost hängde i vackra festoner på de löflösa björkarna och bröt sig i det vackraste färgspel mot de bakom stående, evigt grönskande granarna. Snöriporna flaxade muntert i träden, ekorrar klättrade vigt uppför furornas snöiga stammar, och bakom stubbarna tittade här och der en hare i ännu halfhvit, halfgrå vinterpels, uppskrämd och nyfiken, på det förbiilande sällskapet. Snart bar det af på den ännu spårlösa isen, der endast stundom en nyss ditsatt granruska betecknade vägen. Det visade sig, att David förstått sin tjenst som stallmästare, ty hästarne voro skarpt skodda och sträckte, utan att halka, öfver de med ett tunnt hvitt snöflor beslöjade sjöarna.

204 David och Birger redo på hvar sin sida om de unga fröknarnas släde och vexlade derunder månget gladt ord, som förkortade färden. Lyckliga ålder, när hvarken de svåraste tider, eller egna hotande faror förmå att nedtrycka sinnets spänstighet eller beröfva en frisk naturtafla dess intagande behag! De unga kände sig så lätta, så glada till mods, som de icke kännt sig på länge inom Kuustös gråa murar. De läto icke märka den minsta längtan att återvända. De skämtade öfver vägen och öfver hvarandra. Och när händelsen – ifall det var en händelse – hade fört Birger till jungfru Elins sida, men David deremot till Beatas, fattades lika litet blyga och allvarliga ord på den förra sidan, som ystra stickord och löjen uppå den andra.

205 »Är det sannt, att solen är mycket varmare långt borta i Wälskland, att sjöarna aldrig frysa och att man aldrig der kan åka på släde?» frågade jungfru Elin.

206 »Det är sannt»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Birger; »konsekvensändrat/normaliseratoch ännu längre söderut, icke långt från Egypti land och det heliga landet, skall finnas ett land, som heter Morieland. Der är sommar hela året igenom, och menskorna äro svarta, och derifrån hemtas kosteliga kryddor, såsom kanel och ingefära.»konsekvensändrat/normaliserat

207 »Hvad ni är lärd, junker Birger!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Elin oskyldigt. »konsekvensändrat/normaliseratFår man läsa allt sådant i böcker?»

208 »Mycket mer, mycket mer, jungfru Elin! Jag är endast en okunnig djekne, men ni skulle höra fader Vincent i Raumo! Han kan tyda hedniska tungomål och säga förut, när solen och månen skola förmörkas!»

209 »Men är icke det okristligt att veta så stora Guds under på förhand? Solens och månens förmörkelse bådar ju alltid stora herrars död, eller krig, pest och hungersnöd. Då kan ju fader Vincent också förutsäga den yttersta dagen!»

210 »Det tror jag intet»konsekvensändrat/normaliserat, svarade ynglingen, »konsekvensändrat/normaliseratmen Gud allena vet, om sådan kunskap är alldeles rätt och kristlig. Fader Lars, som kan alla kyrkofäderne utantill, brukar säga att all annan visdom är utaf ondo. Han säger, att nu är visst verldens sista tid, efter menniskorna äro så lärda och vilja mästra Guds skapelse, likasom de skulle veta det bättre. I Tyskland, i Wittenberg, skall tillochmed en augustinermunk, som heter Luther, ha vågat förneka påfvens ofelbarhet, och det är väl icke stort bättre, än att förneka Gud. Fader Lars säger, att Luther är visst ingen annan än den store Antikrist, som omtalas i Uppenbarelseboken.»konsekvensändrat/normaliserat

211 »Det var rätt illa det»,konsekvensändrat/normaliserat sade Elin modfälld.

212 »Ni må väl säga!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast ynglingen ifrigt. »konsekvensändrat/normaliseratAtt förneka den heliga katholska kyrkan! Att kalla bigten ett örontassel! Skärselden en barnsaga! Aflat och goda gerningar onyttiga för saligheten! Ja, det är mycket illa. Man skall få se att Luther ännu blir bränd, som det gått många kättare före honom.»konsekvensändrat/normaliserat

213 »Jag menar»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor Elin okonstladt, »konsekvensändrat/normaliseratdet är illa att det skall finnas så mycket ondt uti böcker. Jag hade annars tänkt bedja junkern om något!»

214 »Gör det, jungfru Elin! Bed mig om någon rätt stor och farlig tjenst, som kan bevisa er huru mycket jag ... Bed om mitt lif!»

215 »Nej, hvad säger han! Hvad skulle jag göra med det? Men jag har sålänge tänkt på något, som vore så innerligen nöjsamt, må junkern veta, och nu törs jag ej säga det.»konsekvensändrat/normaliserat

216 »Men säg det ändå, kära jungfru, säg det ändå!»

217 »Det är säkert mycket syndigt och illa, men jag får det ej ur mitt hufvud ... Jag ville så gerna lära mig läsa!»

218 »Så präktigt! Det skall jag lära jungfru Elin. Vi skola läsa tillsammans den sköna boken om de heliga martyrers lefverne, som jag ärft af min mor. Så skall jag förklara för jungfru Elin de kära, sköna bilderna, och så skola vi läsa mäster Thomas’ vackra visa om troheten ...»konsekvensändrat/normaliserat

219 »Men det är visst latin?»

220 »Visan om troheten är svenska. Vi kunna också läsa biskop Hermanni sköna qväde om sankt Elisif.»

221 »Finns det då ingenting att läsa på finska? Det skulle jag bäst förstå, det skulle vara mig kärast af allt.»konsekvensändrat/normaliserat – (Det bör ihågkommas, att hela detta samtal fördes på finska, som på den tiden var vanliga umgängesspråket äfven bland den högsta adeln i Finland, ehuru de flesta (men icke alla) förstodo och talade svenska, med den egendomliga finska brytningen).

222 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade Birger, »konsekvensändrat/normaliseratdet finns endast böner på finska. Vår messbok och vårt manuale, som äro tryckta med den nya, tyska konsten, innehålla latin.»konsekvensändrat/normaliserat

223 »Då skola vi läsa tillsammans om troheten»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Elin Kurck.

224 På andra sidan om släden fördes ett samtal af annan färg.

225 »Ni kör bra fort, jungfru Beata. Är ni ej rädd att köra omkull?»

226 »Så, du tycker det går för fort? Är du rädd att halka på isen, så blif efter; vi sköta oss nog utan en sådan hästgråtare som du.»konsekvensändrat/normaliserat – Och dervid klatschade Beata, som sjelf förde tygeln, muntert med pisken uti den frostiga vinterluften. Hästen ryckte till, och det bar af med flygande fart öfver det hala isfältet.

227 »Mins Beata ännu, när vi redo till Ljungars källa? Den gången tror jag Beata var rädd?»

228 »Det var du, som såg spöken, men intet jag. Hur var det med den ekorren du lofvade mig? Den har jag aldrig fått.»konsekvensändrat/normaliserat

229 »Beata mins nog att det då blef annat att tänka på. Jag skall ha mitt löfte i minnet.»

230 »Det tror jag intet, förrän jag får se det. Du tänker bara på hästar, du. Och sedan, David, har du blifvit så grymt högfärdig. Liksom intet en stallmästare också vore på sätt och vis menniska.»konsekvensändrat/normaliserat

231 »Har jag blifvit högfärdig?»

232 »Det har du visst. Du kallar mig ej mera du. Du inbillar dig att du är min beskyddare. Du skulle kanske ha lust att lemna mig i kung Kristians våld, bara för att visa mig huru mäktig du är!»

233 »Jag lemna er i kung Kristians våld! Förr skulle juten plocka mig sönder som torrt gräs! Men ni är nu en hög adelig jungfru, Beata, och jag är blott en stackars väpnare, som måste anse det för den största ära, när jag får hålla er stigbygel eller lyfta er släde ur gropen, när det behagar er att köra omkull.»konsekvensändrat/normaliserat

234 »Du är odräglig. När du ännu satt på din mammas knä, kunde du brottas med björn i skogen; men sedan du blifvit lång och stark och bär vid din sida ett svärd så godt som ett annat i dessa tider, tänker du ej på större ära, än att i alla dina dagar förblifva en simpel stalldräng!»

235 »Och nyss sade likväl Beata att jag var högfärdig!» suckade David.

Avsnittet publicerades 29/11 1862:|2|

8. Hvad som kan hända på en vinterresa till Nådendal.

236 Knappt hade de resande kommit från isen in i skogen, innan David fattade sin båge, som aldrig lemnade honom, framtog ur barmen en liten, trubbig fågelpil, sigtade mot en hög gran och skjöt. Mellan de lummiga grenarna nedföll en täck ekorre, döfvad af skottet, och detta byte skyndade stallmästaren att räcka sin granne i släden. »Här är mitt löfte»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratÖnskar Beata flera, så finnas tusen i skogen.»konsekvensändrat/normaliserat

237 »Bryr jag mig om dina döda ekorrar!» genmälde den unga flickan, som i dag var vid nyckfullt lynne.

238 »Ni behöfver blott säga ett ord, och jag skall göra de döda lefvande»,konsekvensändrat/normaliserat utropade ynglingen, tog litet snö och gned det döfvade djuret öfver hjertgropen. Ekorren qvicknade vid och visade skytten sin erkänsla med att bita honom i fingret. »Ser ni?»konsekvensändrat/normaliserat sade David; »konsekvensändrat/normaliseratjag blöder för er skull!»

239 »Hvilken hjelte du blifvit!»konsekvensändrat/normaliserat gäckade flickan. »konsekvensändrat/normaliseratHvilket ärofullt sår! Du vore i stånd att för min skull låta bita dig af räfven derborta vid den snöiga klippan.»konsekvensändrat/normaliserat

240 En ny och större pil susade ifrån Davids bågsträng. Räfven tumlade kull, och hans blod färgade snön.

241 »Om jag för er skull, Beata, kan väcka döda, så kan jag en annan gång äfven döda lefvande!»konsekvensändrat/normaliserat utropade ynglingen harmfullt. »konsekvensändrat/normaliseratMen nu få vi skynda, ty Ljungars äro i rörelse, och då slår det sällan fel, att ej ett oväder är i antågande.»konsekvensändrat/normaliserat

242 David hade rätt. Ett tungt, gråsvart moln skymde|3| redan den bleka decembersolen, den nyss klara luften omtöcknades, ett sus i granarna bådade en annalkande storm. För att resa genaste vägen till Nådendal vintertid, borde man passera ännu en half mils fjärd, men David tvekade, ty det begynte att mörkna.

243 Beata märkte det. »Är det möjligt»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon gäckande, »konsekvensändrat/normaliseratatt den tappre hjelten, som besegrat räfvar och ekorrar, är rädd för ett stycke is!» – Hon anade icke den fara, för hvilken hon med dessa ord blottställde dem alla. Ynglingen var tillräckligt retad förut. Han red ned på isen, och sällskapet följde honom.

244 De hade ännu icke hunnit långt från stranden, innan ovädret utbrast med hela sin häftighet. Den redan mörknande luften förmörkades ytterligare af ett så tätt snöfall, att de resande likasom inhöljdes uti en hvit fäll och man kunde knappt mera se tre alnar framför sig. På samma gång kom en nordlig orkan, som våldsamt piskade snön mot deras ansigten, förblindade hästarna och hopade snart så höga drifvor på den spårlösa isen, att tåget blott med yttersta möda och fot för fot kunde röra sig framåt. Det hade kanske ännu varit tid att vända om, men David fortfor att rida förut. »Vi skola se hvem af oss först tappar modet»,konsekvensändrat/normaliserat mumlade han.

245 Hans mor Inkeri och hennes granne Renata begynte högljudt ropa att han skulle vända tillbaka till stranden. Birger och de öfrige ryttarne instämde i samma rop. David hörde dem icke, han red allt vidare. »Vore hon också tio gånger en Ljungars, så skall jag lära henne hvad fruktan vill säga»,konsekvensändrat/normaliserat sade han tyst till sig sjelf.

246 Mörkret och ovädret tilltogo, hästarna vadade upp till bringan i drifvorna; det blef snart omöjligt att komma ur fläcken. Ryttarne begynte att högljudt knota, qvinnorna att gråta. David höll ett ögonblick stilla, men Beata visade ännu intet tecken till fruktan. »Innan hon ber mig, vänder jag icke»,konsekvensändrat/normaliserat tänkte han åter och fortfor med finsk envishet att arbeta sig framåt.

247 Att vända var också snart nog lika ogörligt, som att fortsätta färden. En del bland ryttarne måste stiga af hästen och upplyfta slädarna, som hvarje stund hotade att fastna i drifvorna. I det tjocka snömörkret visste ingen mera hvartåt man borde ställa sin kosa; man kafvade sig blindt framåt, man for i en cirkel, som ofta händer vid dylika tillfällen.

248 Birger hade reden länge varit vid Elins sida. Också David lemnade nu sin häst åt en af knektarne och gick att lyfta de unga fröknarnas släde. »Hvad tycker Beata om färden?» frågade han.

249 »Det skall jag svara dig, när vi komma fram»,konsekvensändrat/normaliserat svarade fröken af Ljungars med trotsigt mod.

250 »Framåt!» ropade David.

251 »Det går icke längre»,konsekvensändrat/normaliserat svarade ryttarne.

252 »Det måste gå!» befallte den vredgade anföraren.

253 »Men det går icke!» svarade åter ryttarne.

254 Det gick heller icke. Snön var på sina ställen manshög, hästar och folk uttröttade. David begynte att förbanna Beatas trots och sin egen halstarrighet.

255 Man höll rådplägning. De flesta menade att man måste bivuakera på isen och invänta dager. Sexton timmar i detta mörker, denna köld, detta oväder, utan tak öfver hufvudet, utan eld, utan föda för menniskor och hästar; skulle ej detta blifva allas undergång?

256 »Det är omöjligt!»konsekvensändrat/normaliserat utropade David. »konsekvensändrat/normaliseratVi måste frånspänna slädarne och ridande bana oss väg!»

257 »Det är lika omöjligt!»konsekvensändrat/normaliserat invände knektarne. »konsekvensändrat/normaliseratHästarna förmå ej bära oss tjugu steg längre.»konsekvensändrat/normaliserat

258 »Så gå vi till fots och bära qvinnorna.»konsekvensändrat/normaliserat

259 »Samma omöjlighet! Vi förmå knappt sjelfva röra oss. Våra leder äro styfva af köld.»konsekvensändrat/normaliserat

260 »Men ovädret skall upphöra.»konsekvensändrat/normaliserat

261 »Icke sålänge två af Ljungars slägt äro med oss i natt!»

262 Ett väldigt slag af Davids stridsyxe skulle troligen fällt den förmätne talarn i drifvan, så att han aldrig rest sig mera, derest icke hugget lyckligtvis hade förfelats i mörkret.

263 Man måste emellertid tänka på någon utväg. Slädarne spändes ur, restes på kant och öfverdrogos med fällar, så att den qvinliga delen af sällskapet erhöll åtminstone något skydd mot den isande stormen. David tog fyra bland de raskaste knektarne med sig och begaf sig till fots att uppsöka stranden och anskaffa hjelp.

264 De hade icke gått långt, innan de hörde röster och der rörde sig något emot dem, som liknade skuggor i sjelfva mörkret. David och hans män hukade sig försigtigt ned uti drifvorna, för att lyssna. Snart igenkände de på talet en trupp danska ryttare, som troligen varit ute på furagering från Åbo och, äfven de, blifvit öfverraskade af ovädret på isen. Ryttarne närmade sig mödosamt stretande, utan att märka de andras närvaro.

265 »Huru många kan du räkna?» hviskade David till sin närmaste man.

266 »En, två, tre, sex, åtta ... Antingen äro de tio, tjugu eller trettio hästar; jag är ingen katt, att jag kan se uti mörkret»,konsekvensändrat/normaliserat svarade sidokamraten.

267 »Vore de också femtio, så måste de denna gång dansa efter vår piska; den heliga Brita sjelf har skickat dem till vår hjelp. Men dessa skurkar längta ej mindre än vi till brasan och ölstopet; de skola ej godvilligt göra sig onödigt besvär. Passa nu på, gossar! Du, Matti, går till höger om dem, du, Antti, till venster; du, Kekri, smyger bakom dem, medan jag och Aron anfalla dem framifrån. När jag ropar, ropa ni alla från olika håll, så att de tro sig vara omringade af minst tio gånger vårt antal. Derpå befria vi dem från deras vapen och behålla endast så många hästar vi kunna sköta. Intet blod, gossar, om de ej sätta sig till motvärn! Dessa stackare äro lika frusna som vi, och vi måste ha helgonen på vår sida. Lyckas vi icke, så helsa min mor! Men lyckas vi, skall det vankas en tunna af Nådendals bästa öl och dessutom tio hvita Åbo-penningar för hvarochen af eder, att bättre fodra er mössa till nästa vinter.»konsekvensändrat/normaliserat

268 »Får gå»konsekvensändrat/normaliserat, sade karlarne. »konsekvensändrat/normaliseratVi skola klappa oss händerna varma på juteryggarna!»

269 Planen verkställdes. Ryttarnes färd gick så långsamt, att deras dolda fiender utan svårighet hunno sprida sig på alla sidor om tåget. När detta var gjordt, rusade David och hans närmaste man emot danskarnes front, medan de öfrige angrepo bakifrån och på sidorna, alla upphäfvande höga rop, för att dölja sitt ringa antal.

270 Förr skulle de stackars danskarne, der de utfrusne och öfversnögade släpade sig fram som halfdöda snögubbar, förr skulle de ha väntat att isen kunde remna under dem, än ett fiendtligt anfall i detta förskräckliga mörker och oväder. De kunde i sin vidskepelse ej annat tro, än att en hel här af onda andar öfverföll dem i förbund med stormen och snöyran. Häpne och rådville, skockade de sig tillsammans, utan att ens med sina frusna fingrar försöka draga ett svärd eller lyfta en stridsyxe.

271 »Alla vapen bort, eller ären I dödens barn!» ropade David till dem på svenska, som de alla förstodo. På samma gång upphäfde hans följeslagare nya rop, i det att ett par af dem, för bättre verkan, höllo sig på något afstånd från stridsplatsen.

272 Befallningen åtlyddes; i första förvirringen tänkte ingen på motstånd. David och hans män afväpnade den ena efter den andra och bortslungade vapnen långt bland drifvorna. På samma gång föste de ryttarne ned af hästryggarna och valde åt sig sjelfva de starkaste hästarna.

273 Så långt gick allt uti början lyckligt och väl. Men den danska truppen var trettio man stark, och afväpningen drog längre på tiden, än rådligt var. Oaktadt mörkret, begynte ryttarne misstänka att deras fiender voro mera högljudda än manstarka, och slutligen grepo några de minst förvirrade till sina lansar, som hängde vid sadelknappen. Det kom till strid; äfven danskarne uppmuntrade hvarandra med höga rop; de afväpnade begynte uppsöka sina vapen och bistå sina kamrater. Till lycka för David och hans oförvägna kamrater, var det nästan omöjligt att i mörkret urskilja vän och fiende. Än här, än der upphäfdes fältropen: »sankt Erik till hjelp! sankt Henrik till bistånd!» Danskarne höggo in på hvarandra, flydde för hvarandra, och förtrampade hvarandra i drifvorna. När slutligen ropet »sankt Henrik till hjelp!» begynte höras äfven på afstånd från Birger och de qvarblifne Kuustöryttarne, som hörde larmet och skyndade till de sinas bistånd, funno danskarne allt motstånd fåfängt och gåfvo sig fångne.

274 Innan ännu Birger och hans folk hunno trefva sig fram till stridsplatsen, hade David fullständigt afväpnat fienden och dref honom framför sig till fots i drifvorna. Sex sårade måste lemnas tillsvidare. David sjelf blödde af ett lansstygn i venstra kinden, och Kekri hade fått ett blindt hugg öfver armen, hvilket likväl icke hindrade honom att, med tanken på öltunnan, knuffa fem eller sex frusne jutar som boskap framför sig.

275 Så anlände tåget till bivuaken. Det vore fåfängt att måla bestörtningen och snart derpå glädjen bland dessa halfförstelnade, modlösa Nådendalsfarare! Nu skedde genast allmänt uppbrott. En del af danskarne tvungos att upptrampa väg, de öfrige nödgades framskjuta slädarne och leda hästarne vid tygeln. Lyckligtvis skingrade sig småningom de snötunga molnen, stormen upphörde, en och annan stjerna begynte tindra på fästet. Man kunde urskilja landet på afstånd, och efter ett par timmars mödosamt arbete hade man uppnått en by. Här lät David sina fångar löpa, medan det ännu var så mörkt, att han och hans folk icke lätt kunde blifva igenkände. De frusna fingo herberge, de sårade skötsel. Men tåget från Kuustö stadnade icke, innan det, framemot morgonen, fruset och utmattadt anlände till Nådendal, däroriginal: de (källa för ändring: Vinterqvällar) de resande gästfritt mottogos i klostret.

276 »Du blöder, David!» utropade Beata, när de ändtligen inträdde i värmen och ljusskenet.original: ljussken t.

277 »Räfven vid klippan bet mig i kindbenet»konsekvensändrat/normaliserat, svarade ynglingen. »konsekvensändrat/normaliseratHvad tycker ni om färden, jungfru Beata?»

278 »Jo»konsekvensändrat/normaliserat, sade fröken af Ljungars; »konsekvensändrat/normaliseratjag känner en halstarrig pojke, som börjar få skägg.»

Avsnittet publicerades 2/12 1862:|2|

9. Huru Birger Boson beslöt att gästa på Ljungars slott.

279 De danska befälhafvarne i Finland hade så länge som möjligt sökt hålla underrättelsen om Stockholms blodbad hemlig, för att kunna vidtaga sina mått och steg, och det var först sedan han ansåg sig säker om sina planer, som riddaren Wulf von Grevensdorp fann för godt att meddela biskop Arvid denna förfärliga nyhet. Från Åbo spridde den sig småningom – ty man hade ingen postgång den tiden – vid jultiden kring södra Finland och först långt inpå vintern till landets aflägsnare delar. Öfverallt, i städer och byar, väckte denna nyhet bestörtning och fasa. Kung Kristian hade icke här, som i Sverige, salt och sill att utdela åt bönderne; desse hade icke heller här hört det fagra talet om hans bondevänliga afsigter, hvari väl ock låg en grad af sanning; de hade tvärtom af det danska väldet endast förnummit plundring på kusterna, borttagandet af handelsfartyg och hindrandet af sjöfarten på Sverige, hvarigenom landet led brist på salt och utförseln stoppades. Af samma orsak voro städerna gramse uppå det danska väldet och hade de siste två Sturarne uti kärt minne; den förste var icke älskad i Finland, som han vårdslösade och lemnade till pris åt ryssarnes infall. Första intrycket af Stockholms blodbad var så|3|ledes i städer och byar en oförställd afsky, blandad med fruktan, och det sår, som tillfogades Sverige, blödde på denna sidan om hafvet nästan likaså häftigt, som i de mot danskarne mest fientliga bygder af Sverige.

280 Det var isynnerhet en tilldragelse, som uppfyllde finnarne med sorg och förbittring, och det var kung Kristians nesliga hämd att låta uppgräfva och bränna den älskade Svante Stures döda kropp. Under katholska tiden hyste folket mer än någonsin en djup vördnad för grifterna, för den vigda mullen likasom för helgonens ben, och när denna grafvens helgade frid icke mera var tryggad för ett skändande våld, syntes det alla, som vore ingen lefvande mera säker för bödlarnas raseri.

281 Besynnerligt nog tycktes finska adeln, som dock bordt djupast känna rikets skymf och som närmast bordt frukta för egen säkerhet, i början vara den som minst tog sig illa vid af de blodiga budskapen. De, som hade fränder och vänner att begråta i Sverige, – och det hade många – kunde en tid bortåt icke förmås att tro på ryktets sanning; de öfrige voro insöfde uti en falsk säkerhet. Hemming Gadd, som hade ett mycket stort anseende i Finland, hade under sommaren och hösten sålänge prisat kung Kristians mildhet, att danska partiet åter fick ett stöd i den finska adeln, bland hvilka väl äfven mycken afund grodde mot Sveriges öfvermäktiga, ofta öfvermodiga ridderskap. De finska ädlingarne hade vägrat lyda konungens kallelse att infinna sig vid kröningen; de voro nog kloka att först vilja afbida sakernas gång. Men det hemliga motivet hos mången bland dem var tillika en motvilja att vid ett så högtidligt tillfälle uppträda på ett icke nog lysande sätt och att således se sig fördunklade i prakt af både danskar och svenskar. Frön till en viss sjelfständighets-anda grodde länge hos denna finska landtadel, som, obekymrad om konungar och lagar, lefde som frie herrar på sina aflägsna gods och uppträdde i kronans tjenst endast när de funno för godt, eller när de icke förde sina enskilda fejder. Hvad angick det dem hvem som var konung i Sverige eller huru han kröntes, endast de sjelfve fingo lefva som frie herrar och furstar hvar på sitt gods!

282 Biskop Arvids hemliga varningar mötte sålunda på månget håll döfva öron. Ensam och förklädd till simpel knekt, red den unge Birger Boson till Ljungars natt och dag med dessa hemliga bref från den ena sätesgården till den andra, utan att unna sig mer än den oumbärligaste hvila. Herrarne på Kankas och Svidja, herrarne på Villnäs, Qvidja, Laukko och Kumogård, alla dessa och andra mottogo biskopens bref med en kallsinnighet, som icke lät budbäraren hoppas de bästa resultater af sin beskickning.

283 Så kom Birger dagen före jul till sin fädernebygd och rastade okänd en timma i Myllyranta by. Qvarnen och laxpatan innehades nu på arrende för klostrets räkning af Davids äldre broder Josua. Och i sämre händer hade de fromma systrarnes egendom kunnat råka. Josua var lika trygg, trumpen och fåordig, som vi funno honom i början af denna berättelse, men den nedbrända gården var åter uppbyggd, ladugården utvidgad, qvarnen malade med dubbelt större stenar från Sakkola, patan var i yppersta skick, ehuru nu betäckt utaf is, och under snötäcket på de fordom förhärjade åkerfälten vittnade en här och der framstickande grön rågbrodd om arrendatorns förmåga att sköta både vatten och land.

284 Julölet gäste i bryggkaret, det färska brödet ångade skönt i ugnen, sparfvarne qvittrade på qvarntaket och tycktes vänta sin urgamla rättighet, halmkärfven om julmorgonen. Med välbehag skakade Birger snön från sina frusna leder framför den flammande stockelden; allt syntes inbjuda honom att här, hos dessa gamla barndomsvänner rasta ut från sin mödosama färd. Men der hade vaknat underliga tankar i ynglingens bröst. Med barndomsvännerna kom der plötsligt en längtan att återse den gamla fäderneborgen, Ljungars slott, som han icke sett sedan åtta år, och att med egna ögon öfvertyga sig om dess nuvarande tillstånd. Den hörde honom till, han var myndig nu och kunde när som helst återfordra sitt arfgods. Men derpå hade han icke tänkt under sina studier, sina vakor och fastor för det andliga ståndet. Hvartill skulle han, en kyrkans lärjunge, begagna denna ödsliga borg i den vilda skogen, denna hans krigiske fäders tillflyktsort i deras blodiga fejder? Dock de andliga planerna voro nu tillsvidare lagda å sido, betsel och sporrar, jernhufva och svärd hade intagit deras plats, – med barndomsminnena begynte det unga, oroliga Ljungarsblodet att svalla i ynglingens ådror; han ville åtminstone se sitt arfgods och derpå låta bero, om och när han skulle återfordra sin fäderneborg.

285 »Hvad nytt ifrån Ljungars?» sade den okände knekten, der han intog sin måltid i Josuas stuga vid Myllyranta qvarn.

286 »Ingenting»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Josua tvärt, medan han ifrigt höll på att hvässa en qvarnhacka mot brynstenen.

287 »Är fru Ursula densamma som förr? Håller hon än ett lika strängtoriginal: stängt regemente på slottet?»

288 »Det sägs så.»konsekvensändrat/normaliserat

289 »Vet man ingenting om salig herr Bos barn?»

290 Josua spände sina stora grå ögon i frågaren, betraktade honom misstänksamt och skakade på hufvudet. »Ingenting»,konsekvensändrat/normaliserat svarade han.

291 Sviken i sin förhoppning på detta håll, vände sig Birger till Josuas unga hustru, som skurade bänkar, trädkärl och lerkärl till julen. Han berömde det färska brödet, det ypperliga smöret, och prisade Myllyranta lyckligt, som stod under klostrets beskydd, framför de adliga godsen, som hade att lida förtryck och utpressningar.

292 Silla – så hette den unga mjölnarehustrun – var mindre obeveklig, än hennes man och betraktade med vänlig nyfikenhet den vackre ynglingen. »Icke vill vi byta med Ljungars»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon; »konsekvensändrat/normaliseratmen det ser nu också annorlunda ut på slottet, än i herr Bos och fru Cecilias tid.»konsekvensändrat/normaliserat

293 »Kände ni herr Bo och fru Cecilia?» frågade Birger med klappande hjerta.

294 »Om jag kände dem? Jag är ju född i Ljungars by, fru Cecilia var min gudmor och af henne har jag mitt namn. Gud välsigne henne, det var en god fru, jag mins henne ännu, fastän jag var ett barn, när hon dog. Och den kära lilla jungfru Beata, och den beskedliga junker Birger, skulle jag ej minnas hur vi brukade plocka stenar vid flodstranden och bygga dammar i vattnet för de små fiskarna! Håhå, det är nu längesedan vi hört något af dem. Beata säges vara högvördige bispens fosterdotter, och junker Birger skall vara klerk; han var för fromsint för denna verlden. När hans broder herr Knut kastade stenar efter oss bysbarn, ställde sig junker Birger i vägen, så att stenarna träffade honom och icke oss.»konsekvensändrat/normaliserat

295 »Ni skulle visst icke igenkänna honom, om han än engång komme till dessa trakter?» frågade ynglingen varm i hågen.

296 »Det är möjligt»konsekvensändrat/normaliserat, svarade den unga hustrun. »konsekvensändrat/normaliseratIsynnerhet om han visste att bättre dölja sin fina skjortkrage under den grofva knektrocken»,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon hviskande, i det hon med en slug blick gick nära förbi honom, för att uppsätta på hyllan de skurade kärlen.

297 Birger väntade en stund, tills Josua gått till qvarnen. »Huru, Silla?»konsekvensändrat/normaliserat frågade han. »konsekvensändrat/normaliseratJag igenkände icke dig, men du kände mig?»

298 »Skulle jag ha ett så dåligt minne, så hade ni bordt ha en bättre förställningsgåfva och icke så genast börja att fråga om Ljungars slott. Ack, kära junker, hvad ni liknar er välsignade moder! Men för alla helgons skull, jag ber er, röj icke hvem ni är, ty Josua har intet godt öga till allt hvad Ljungars heter, ända sedan de brände hans gård och foro fram, som ni kanske mins, för åtta år sedan. Han vore i stånd att förråda er åt danskarne, som kommo i går till fru Ursula på slottet.»konsekvensändrat/normaliserat

299 »Till slottet, säger du? Och det är just dit jag ämnar mig ännu i qväll.»konsekvensändrat/normaliserat

300 »Ni skulle ämna er till Ljungars slott? Ni?»

301 »Skulle det förundra dig om jag gerna ville återse mitt fädernegods, som väl rätteligen ännu är mitt?»

302 »Just derföre, ser ni, just derföre! Ni skulle fara till Ljungars! Junker Birger, för himlens skull, är ni från edra sinnen? Förstår ni då icke att fru Ursula skulle prisa den dagen lycklig, då hon finge er i sitt våld?»

Avsnittet publicerades 6/12 1862:|2|

10. Fru Ursulas page.

303 »Hvad vet du om fru Ursula?»konsekvensändrat/normaliserat frågade Birger. »konsekvensändrat/normaliseratKanske är hon till slut ej så elak, som folket tror?»

304 »Hvad jag vet?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade den unga hustrun förtretad. »konsekvensändrat/normaliseratJag vet att gamla råttor ha hvassa tänder. Jag vet att den qvast, som blifvit sotig i ugnen, sköljs icke ren med aftondagg. Jag vet att björnens ungar icke gerna gå till det ide, der deras fader är dräpt. För resten – och här gjorde hon korstecknet – vet jag också att man icke bör tala om den svarte, ty medan man talar är han här.»konsekvensändrat/normaliserat

305 »Är du min vän och vill göra mig en vigtig tjenst, som jag skall tacka dig för, så skaffa mig en förevändning att komma okänd till slottet.»konsekvensändrat/normaliserat

306 »Jag är er vän, och derför säger jag: stig genast i sadeln och rid så långt vägen räcker, men rid icke till Ljungars! Är det klart, eller hvad? Ni tror mig icke? Far då, far till slottet, för att en annan gång lära er lyda klokt folks råd. – Men hvad fattas Josua? Sade jag icke det? Det slår aldrig fel: nämner man bara ett halft ord om den fule, strax är hans anhang ej långt borta. Sköt er nu sjelf, junker; jag har väggarna oklädda.»konsekvensändrat/normaliserat

307 Med dessa ord gick den unga värdinnan att iordningsställa de konstiga, stundom mycket prydliga pertkors och stjernor, hvilka i Satakunda allmänt brukades som väggprydnader under julen. Utanför stugan hördes den annars tystlåtne värden häftigt ordvexla med någon, som icke mindre häftigt gaf honom ord tillbaka. Strax derpå inträdde han i stugan, slog vantarna i bänken och mumlade: »fara till dem om julafton!»

308 »Hå»konsekvensändrat/normaliserat, sade hustrun, »konsekvensändrat/normaliseratfara till trollen! Hvad vill Ljungarsfolket?»

309 »Tuppen är här med sin kyckling och vill på fläcken ha hö och halm; danskarnas hästar ha ätit ladorna toma.»konsekvensändrat/normaliserat

310 »Betala de?»

311 »Jo, de betala för under skull.»konsekvensändrat/normaliserat

312 »Så låt dem få hvad de vilja.»konsekvensändrat/normaliserat

313 »Men jag lemnar ej min feta vallack i deras händer, för att i morgon få en usel skinnmärr tillbaka från slottet. Icke far jag, och icke far någon af drängarna nu på julafton.»konsekvensändrat/normaliserat

314 Hustrun tvekade ett ögonblick. Derpå sade honoriginal: han likgiltigt: »du kan ju be knekten der, som sitter vid spiseln. Han säger sig ha ett ärende till slottet.»konsekvensändrat/normaliserat

315 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade Birger, »konsekvensändrat/normaliseratjag har i alla fall ämnat mig dit och ansvarar för att ni i morgon bittida skall ha er vallack välbehållen tillbaka.»konsekvensändrat/normaliserat

316 Josua mätte honom med ett föraktligtoriginal: förakligt ögonkast. »Så säga alla hästtjufvar», morrade han.

|3|

317 »Jag lemnar min egen häst här i stallet så länge, och se här betalning för mat och foder», sade ynglingen, i det han lät ett par Åbo-penningar glida på bordet.

318 Skälet var klingande och bevekte mjölnarens hjerta, helst han nyss med kännareblick hade mönstrat Birgers präktiga tavastlänning. Han gick alltså trumpen ut att packa höet i skrinden, men underlät icke att ännu i dörren mumla något om skojare, som, Gud vet hvarifrån, stryka kring landet med bättre folks hästar.

319 »Jag har gjort er till viljes, junker Birger»konsekvensändrat/normaliserat, sade mjölnarehustrun, »konsekvensändrat/normaliseratoch är det till skada för lif eller välfärd, så skyll icke mig. Stoppa ned er skjortkrage, säger jag er. Tag min mans jacka och lemna knektrocken här; glöm ej att medtaga yxen, efter ni lemnar huggvärjan, och se här – tag bältet med knifven, man vet ej hvad som ännu kan behöfvas. Kom ihåg att ni är en dräng, som vi nyss tagit i tjenst från Ulfsby; men håll er mun, om det är möjligt, och svär vid sankt Olof, men ej vid sankt Brita, ifall ni ej vill svära vid någon värre, som det brukas i slottet. Än en sak: akta er att för mycket betrakta den svarta bröstnålen, som fru Ursula alltid bär vid sin barm, ty den vänder ögonen, den lockar till ondo, och af den har hon hela sin makt. Gör hellre allt hvad ni kan att få den uti ert våld, junker Birger, ty då är ingen fara med er och Ljungars och oss alla; det är derföre jag låter er fara; jag tänker: kanske är det helgonens vilja. Men var för all del klok och försigtig, ty märker fru Ursula det allra minsta att ni har någon afsigt på stenen, så är ni förlorad, om ni också hade alla biskop Arvids knektar i spetsgård omkring er. Farväl, låt ej vänta på er. Gud vare med er och förlåte mig, om hvad jag nu gjort är synd.»konsekvensändrat/normaliserat

320 Sedan Birger bytt jacka, begaf han sig ut att emottaga sin fora. En väldig skrinda med hö och halm stod packad på gården, och tvenne ryttare från Ljungars voro redo att åtfölja den. Hade Birger ej varit ett drömmande barn, när han sist besökte sin fädernebygd, skulle han kanske i den ena ryttaren ha igenkänt en af framlidne herr Stens farligaste spejare, benämd Kukko eller Tuppen, och deraf kanhända fått anledning att uppskjuta färden. I stället fästes hans uppmärksamhet nu uteslutande på den andre budbäraren från Ljungars, som var en liten vild och svarthårig pojke om åtta eller nio år, ridande en ung fåle, hvilken varit passande för hans ålder, derest den icke visat sig ystrare, än rådligt syntes för en så liten ryttare. Pilten, hvilken, som Birger sedan fick veta, var ett slags fosterson hos fru Ursula och ofta följde Tuppen åt, hvarföre han fått öknamnet Kycklingen, visade likväl genast vid första språnget i sadeln en sådan raskhet och säkerhet, att han från första ögonblicket vann sin nye följeslagares beundran och vänskap.

321 Birger hoppade på lasset, i mening att köra.

322 »Ned med dig, drummel; vill du packa halmen, liksom ej lasset vore tungt nog förut!» – skrek mjölnarhustrun med en husmoders myndighet, och för att gifva sina ord än mera eftertryck, rappade hon Birger öfver axeln med en bundt pertor, som hon bar uti handen. Ynglingen hoppade något förvånad ned, och i det att värdinnan gick förbi, hviskade hon hastigt: »Akta er för Tuppen!»

323 Det var för sent att vända om. Tåget satte sig i rörelse, och Birger befann sig snart, gående vid sidan af halmlasset, ensam med Ljungarsfolket.

324 Från Myllyranta till Ljungars var ungefär en half svensk mil långs den dåvarande skrala väg, som vid sidan af Kumo elf förde från Ulfsby inåt Satakunda. Vägen var backig, ty elfven höll ej att köra, och halmlasset slingrade på ett betänkligt sätt uti backarna. Birgers hjerta klappade: hans ovana kunde förråda honom; han höll af alla krafter emot och var nära att få hela lasset öfver sig.

325 »Har du länge kört Josuas vallack, kamrat?» frågade ryttarn, som kallades Tuppen och var en spenslig, ljushårig man med något skelande ögon.

326 »Jag är städslad för qvarnen och ej för hästarna», svarade Birger undvikande.

327 »Jag märker det»konsekvensändrat/normaliserat, yttrade Tuppen. »konsekvensändrat/normaliseratHåll rätt utför backen och vänd hästen åt andra sidan, annars stjelper du.»konsekvensändrat/normaliserat

328 »Sådant uselt göra att tjena som mjölnardräng!»konsekvensändrat/normaliserat utropade den lille Kycklingen, i det han stormodigt snöt sig med sin naturliga näsduk. »konsekvensändrat/normaliseratTag tjenst hos vår fru så skall jag lära dig både rida och köra!»

329 Birger svarade icke. Han hoppades med sin tystnad undkomma vidare frågor, men han bedrog sig. Kycklingen tycktes ha fattat behag för mjölnardrängen, förmodligen derföre att han kände sig honom så omäteligt öfverlägsen. Han höll sin dansande fåle i jemn lunk vid sidan af lasset och fortfor:

330 »Hvad tycker du om min häst? Den skulle du låta bli att spänna för halmlass. Och hvad tycker du om min tröja? Vill du se, hon är fordrad med svart lammskinn; en sådan skulle du ha, din stackare, i stället för den der eländiga vadmalsjackan. Hvad får du till mat, din usling? Jag är säker på att du ej sett kött eller fisk sedan sista jul, men vi, som höra till herrfolk, ha fläsk engång i veckan och fisk om fredagarna. Får du mycket stryk?»

331 »Till husbehof allt emellanåt»,konsekvensändrat/normaliserat svarade den förmente drängen.

332 »Vi få också stryk emellanåt»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor gossen, »konsekvensändrat/normaliseratmen det är stor skillnad med oss; vi ge mer än vi få. Alla herretjenare ha rätt att piska bönderna; men slår en bonde oss, så hugga vi först armarna och sedan hufvudet af honom. Det kan också hända att vi dränka honom, om det finns vak på isen. Derföre – men hvad heter du?»

333 »Nikku.»konsekvensändrat/normaliserat

334 »Derföre, Nikku, måste du vara höflig, sålänge du är mjölnardräng, men vill du bli en af oss, så skall jag lära dig umgås med bönder. Du ser att jag bär lans.»konsekvensändrat/normaliserat

335 »Jag ser det.»konsekvensändrat/normaliserat – Gossen bar på ryggen en ryttarepik med afbrutet skaft.

336 »Jag är snart nio år»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor han stolt, »konsekvensändrat/normaliseratoch när jag blir tolf, har fru Ursula lofvat mig svärd vid sidan. Du skall veta att jag är hennes page.»konsekvensändrat/normaliserat

337 Birger, som fann sig road af denne stormodige hjelte, kunde ej afhålla sig att yttra: »brukar du bära upp hennes släp?»

338 Kycklingen förde handen till pikskaftet och frågade hotande: »hvad menar du, bonde?»

339 »Jag trodde att sådant skulle höra till tjensten»,konsekvensändrat/normaliserat svarade drängen enfaldigt.

340 »Det är din lycka»konsekvensändrat/normaliserat, sade gossen, »konsekvensändrat/normaliseratatt du är så förskräckligt dum; tänker du göra narr af mig, så skall jag spika dig fast vid granen derborta. Vet du hvad jag gjorde i förrgår med en pojke från Ljungars by, när han understod sig att kalla mig kyckling?»

341 »Hvad gjorde du med honom?»

342 »Jag skulle ha slagit ihjäl honom, om jag råkat ha lansen med mig. Men jag sade åt honom: vänta du, sad’ jag, tills vi träffas härnäst! Du skulle ha sett hur han tog till fötter, så lång han var!»

343 »Det undrar jag intet på», sade Birger, och innan de hunnit halfva vägen, hade han lyckats vinna Kycklingens synnerliga bevågenhet genom att vid första tillfälle begära af honom lektioner i ridkonst, bågskjutning, fäktning och andra ridderliga öfningar, hvari den lille hoppfulle bondplågaren icke var litet stolt öfver sin förmenta skicklighet. Vänskapen bekräftades ytterligare medelst en liten hare, som Birger lyckades fånga vid vägkanten och räckte åt sin beskyddare.

344 »Om du tar tjenst hos vår fru, så kan du med tiden blifva min stallknekt», sade Kycklingen med en nedlåtande nick, som klädde honom förträffligt.

345 Tredje kamraten i sällskapet fortfor emellertid att tyst och likgiltig rida förut, och så närmade sig tåget småningom Ljungars slott. Den lilla byn, som beboddes af slottets landbönder, var, så långt Birger mindes tillbaka, fattig och usel, men icke heller uslare nu än förr; man såg tillochmed några nybyggda hus, och julbrasorna skeno gladt i skymningen genom de små öppna gluggarna, hvilka tjenstgjorde som fönster, när de ej tillstoppades med halm. Slottet sjelf tycktes starkare befästadt nu, än under herr Bos tid; det hade gentemot det gamla tornet vid vindbryggan fått en ny bastion, hvarifrån ingången kunde bestrykas af bågskyttar; murarna tycktes påhöjda och med omsorg underhållna; på strandsidan af slottet, som skyddades af den alltid ofarbara forsen, framskymtade fältslangor, som kunde bestryka den motliggande stranden. Allt utvisade att fru Ursula förde regementet med stark hand och icke var sinnad att mottaga gäster utan sitt samtycke. Likväl hade hon nu emottagit danskar, och på muren visade sig vid sidan af slottsknekten en dansk skyltvakt. Hvad var fru Ursulas mening dermed?

346 På gifvet anrop nedfälldes vindbryggan, och Birger af Ljungars intågade i sina fäders borg. Hans hjerta slog stoltare vid alla de minnen, som vid denna anblick vidgade hans bröst; men han beslöt att okänd öfvertyga sig om det sätt, på hvilket fru Ursula förvaltade hans arfgods, och derefter bestämma om och när han borde utkräfva sin rätt.

347 Ingen tycktes heller bry sig om hans närvaro. Gården hvimlade af knektar, stallen af hästar, och drängen från Myllyranta kunde ostörd lyssna på sorlet omkring honom. Danskarne spelade naturligtvis herrar, och det tycktes förtryta Ljungarsfolket. Det nyss anlända höet och halmen bragte missämjan till utbrott. Det förslog icke åt alla, och hvarochen kappades att rycka deraf så mycket som möjligt åt sina hästar. Man knuffades kring lasset, slottsknektarne blefvo undanstötta och läto i hastigheten undfalla sig ord om snyltgäster, som icke skämdes att rycka fodret ur munnen på gårdens kreatur. Mera behöfdes icke att reta danskarne. De skulle, sade de, visa det finska packet hvem som vore herrar i landet, och dermed begynte de att erbarmligen prygla sina motståndare. Desse satte sig till motvärn, slagsmålet blef allmänt; stoj och skri uppfyllde hela borggården.

Avsnittet publicerades 9/12 1862:|2|

11. En julafton i Ljungars slott.

348 Vi skola för en stund lemna Birger af Ljungars stående bortskymd vid trappan till sina fäders borg och kasta en blick i öfre borgsalen, der fru Ursula nyss hade förnött skymningen under samtal med den danska officer som anförde truppen och var en ung riddare vid namn Esbjörn Svarte.

349 Den stolta och ryktbara frun på Ljungars hade icke mycket åldrats under dessa åtta år, och oaktadt hon icke hade långt till fyrtitalet, såg man på hennes drägt och hennes hållning att hon alltför väl ihågkom de många artigheter man fordom sagt om hennes skönhet, för att godvilligt gifva vika för tidens härjningar. Hon bar äfven nu en klädning af svart sammet, som väl saknade nyare moders vidd, men i stället pryddes af släp; öfver klädningen en åtsittande vintertröja, fodrad med sobelskinn, och midtöfver hjessan denna, i våra ögon icke särdeles smakfulla krans af perlor och hårslingor, hvari man finner hennes samtida, Sten Sture den yngres maka, Kristina Gyllenstjerna afbildad. Framtill var tröjan fästad med samma stora bröstnål af svart agat, som ingifvit folket i bygden så vidskepliga föreställningar och som verkligen skiftade på ett sällsamt sätt, när det fladdrande skenet från brasan i spiseln lyste derpå.

350 »Ni tror således»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor riddar Esbjörn, »konsekvensändrat/normaliseratatt den högvördige herrn på Kuustö stämplar mot konungen?»

351 »Jag är nästan säker derpå»konsekvensändrat/normaliserat, svarade fru Ursula, sänkande rösten. »konsekvensändrat/normaliseratEn af mina spejare, som i förrgår befann sig på Kumogård, försäkrar att Fleming samma dag mottagit ett bref från biskopen. Det sägs att en hemlig budbärare från Kuustö rider kring landet och uppviglar herrarne mot deras rättmätiga styrelse.»konsekvensändrat/normaliserat

352 »Hvad herrarne angår»konsekvensändrat/normaliserat, anmärkte riddaren småleende, »konsekvensändrat/normaliseratlärer konungen ej hafva mycket att frukta.»konsekvensändrat/normaliserat

353 »Hvad menar ni med det?»

354 »Jag menar – men förlåt, sköna fru, jag vill ej tänka något ondt om finska adeln, sålänge den har lyckan räkna Ljungars beherrskarinna bland sina förnämsta prydnader. Min mening är att man måste hafva ett vaksamt öga på biskop Arvid; han ensam kan skada konungens sak mer än alla de andra tillsammantagna. Hans öfvermod går verkligen långt. Hvad tycker ni väl? För någon vecka sedan blef en kommendering af mitt folk under yrväder på isen nära Nådendals kloster öfverfallet af flera hundrade stråtröfvare, plundradt på sina vapen och annan egendom och tvunget att vara stigmännen behjelplige att transportera deras rof till närmaste by. Man tror sig bland desse röfvare ha igenkännt flera bland biskopens knektar.»konsekvensändrat/normaliserat

355 »Det förvånar mig alldeles icke. Jag kunde berätta er ett tillfälle, när biskopen sjelf, i spetsen för en skara af dylika röfvare, var nog djerf att belägra och storma just detta stackars lilla slott, der jag nu har den äran att emottaga er, och frånröfva mig mina älskade stjufbarn, för att uppfostra dem till det andliga ståndet och sedan slå deras egendom under sig. Lyckligtvis har han ännu ej vågat göra sina orättmätiga anspråk gällande. Ack herr riddare, ni skall bistå mig att återfordra mina stackars barn, som försmäkta under biskopens tyranni och som ingenting högre önska, än att återvända i mina armar. Och ni skall dermed endast tjena er konungs sak, ty behöfver jag väl säga er, huru orsaken till alla mina många lidna förföljelser är ingen annan än den, att jag alltid varit en trogen och tillgifven anhängarinna af vår nådige konung Kristiern och hans ärorika företrädare!»

356 »Ni har fullkomlig rätt»konsekvensändrat/normaliserat, svarade riddaren, »konsekvensändrat/normaliseratatt räkna på mitt och alla trogne undersåters bistånd i en så rättmätig sak. Att röfva från en mor hennes barn! Tänka då dessa oregerliga finska prelater, att de ännu kunna husera såsom under de landsförrädiske Sturarnes tid? Åh, mina herrar furstar af den heliga kyrkan, stoltare nackar än edra hafva nyss höjt sig under bödelsyxen på Stockholms stortorg; vänten litet, turen skall|3| snart komma också till er! Jag lofvar er att det nu skall blifva en annan marknad i Finland, och början skall göras i Tavastehus, dit jag nu ämnar mig med mitt folk.»konsekvensändrat/normaliserat

357 »I Tavastehus!» utropade fru Ursula nyfiket.

358 Riddaren ämnade svara, men i detsamma hördes oväsen på gården, och en af danska underbefälet inträdde, rapporterande till sin chef, att ett slagsmål uppstått mellan de danska och finska knektarna. Riddar Esbjörn reste sig häftigt och lemnade salen.

359 Fru Ursula blef ensam och stirrade tankfull mot brasan. »Det går bra, det går bra!»konsekvensändrat/normaliserat sade hon triumferande till sig sjelf. »konsekvensändrat/normaliseratNär man vill komma åt humlen, skall man först upprycka störarna. Och vår stolta humlestör uti Kuustö skall snart ligga hufvudlös som alla de andra. Har jag honom, så har jag barnen, och har jag dem, så sitter jag trygg och behöfver icke mera speja på hvarje ryttare, som spränger långs vägen och tilläfventyrs kommer att rycka ifrån mig mitt enkesäte. Och sedan? Sedan! Har icke den gamle juden uti min faders borg lofvat mig att jag en dag skulle stiga så högt, att jag kan föraktligt se ned på hela detta usla land och hela detta erbarmliga menniskoslägte, som jag är född att beherrska och förtrampa? Ja – sedan skall jag klifva på danska skuldror. Jag är ännu ung, kung Kristiern är förhexad engång förut, och den sköna Dyvika har redan tre år legat i grafven. Sigbrit, Sigbrit, din makt har varit stor, men likväl icke så stor som min, ty du äger icke, som jag, en talisman, glödgad i sjelfva afgrundens eld. Med makten af denna lilla sten skall jag besegra dig och förtrampa dig, förtrampa hela verlden under mina fötter!»

360 Vid dessa ord tog fru Ursula sin svarta bröstnål, höll den mot eldskenet och betraktade dess glans. »konsekvensändrat/normaliseratHvad?»konsekvensändrat/normaliserat sade hon. »konsekvensändrat/normaliseratBedrar jag mig, eller hvarföre är ditt sken i afton så matt? Skulle någon eller något, som fördunklar din glans, ha oförmodadt kommit i qväll till slottet? Jag måste rådfråga stjernorna. Ännu i qväll skola de säga mig huru många dagar biskop Arvid än har att lefva.»konsekvensändrat/normaliserat

361 Plötsligt ropade bakom henne en munter barnröst:

362 »Nej, se en så vacker svart sten, gumor! Den kan du ge åt mig, så skall du i stället få min flygande ekorre!»

363 Fru Ursula spratt till och vände sig om. Bakom henne stod den lille Kycklingen på tå och betraktade på ett högst ogeneradt sätt den hemlighetsfulla och färgskiftande bröstnålen.

364 »Hvad nu»konsekvensändrat/normaliserat, utropade hon uppbragt, »konsekvensändrat/normaliserathuru vågar du, byting, att smyga dig på det sättet bakom mig?»

365 »Blef du rädd?»konsekvensändrat/normaliserat frågade gossen med samma obesvärade ton, som tydligt visade hans vana att taga sig en erkänd favorits alla både tillåtna och otillåtna rättigheter. »konsekvensändrat/normaliseratÅh, gumor, jag trodde minsann icke att du var så lättskrämd. Men säg mig, hvad är det för en sten? Är det en flinta? Hvarifrån har du fått honom, gumor? Hittar man sådana i skogen? Jag har också hittat granna röda stenar vid Ljungars källa i somras, och folket säger att de äro röda af Ljungars blod. Vill du byta den svarta med mig, skall du få de röda i stället.»konsekvensändrat/normaliserat

366 Fru Ursula stack nålen åter i tröjan, stötte gossen häftigt ifrån sig och befallte honom med en bister blick att gå sina färde.

367 Men Kycklingen var icke den som så hastigt lät afvisa sig. »Är du ond nu igen, gumor?»konsekvensändrat/normaliserat frågade han i en smekande ton. »konsekvensändrat/normaliseratHvarför skall du vara ond på mig? Jag har ju icke gjort något illa, och du brukar sjelf så ofta säga, att jag är den ende som håller af dig.»konsekvensändrat/normaliserat

368 »Gå nu, gå!» upprepade den stränga frun, men på ett sätt som lät den sluge gossen förstå att vreden ej skulle blifva långvarig. Han underlät icke heller att begagna sitt öfvertag.

369 »Nu skall du vara god igen»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratNär du ser så der ond ut, så tänker jag alltid på sankt Brita vid kyrkdörren, hon som är skuren i träd och grinar så styggt; är det möjligt, gumor, att hon kan vara ett helgon? Men när du ser god ut – ja, just så der, när du skrattar en smula – då är du riktigt vacker, då liknar du konung Herodes dotter, som dansar för kungen under Johannes döparens bild på den stora taflan i kyrkan. Nej, se så, nu var du sankt Brita igen. Om jag vore konung Herodes, skulle jag göra dig till en drottning; det vore något grannt, det, gumor, att se dig med krona på hufvudet!»

370 Fru Ursula smålog. Också denna mörka själ kände ett behof att älska och älskas. Hon strök gossens vackra bruna lockar från pannan och sade: »du slutar då aldrig att prata, när du engång har börjat. Hvar har du nu åter flugit kring berg och backar?»

371 »Jag har varit efter hö med Tuppen till Myllyranta. Och så har jag skaffat en dräng åt dig. Han är en smula dum, men icke så dum som de andra. Han skall nog bli bra, bara jag får lära honom, och sedan kan du låta honom blifva min stallknekt. Vill du se honom, gumor?»

372 Vid dessa ord inträdde Tuppen och hviskade åt sin matmor några ord, dem Kycklingen förgäfves sökte att uppsnappa. Fru Ursula rodnade märkbart och hviskade något tillbaka, hvarpå spejaren gick.

373 »Om du lofvar mig att ej bli för högfärdig och näsvis»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratså kunde jag kanske ha lust att städsla en ridknekt åt dig. Gå, för honom till din kammare, så skall jag låta säga dig, när jag får tid att tala med honom om tjensten.»konsekvensändrat/normaliserat

374 Kycklingen tog ett skutt af glädje, kysste derpå sin matmors hand, som han var dresserad att göra vid högtidliga tillfällen, och hoppade ut på ett ben, utan att vidare tänka på den svarta stenen, som vid hans första inträde så högeligen intresserat honom.

375 Fru Ursula gick några slag öfver golfvet; en hemlig triumf, blandad med någon oro, lyste ur hennes mörka ögon. »Derföre således»konsekvensändrat/normaliserat, mumlade hon, »konsekvensändrat/normaliseratderföre mattades din glans, min gode bundsförvandt! Men frukta icke, segern är vår, han kommer sjelfmant i våra händer, och från i dag skola vi icke mera darra!»

376 Emellertid hade riddar Esbjörn ej utan möda stillat oväsendet på gården, och emedan den gode riddaren ville vara en rättvis domare, slöts handgemängetoriginal: hangemänget dermed, att tre af danskarne samt nio af finnarne fingo på julafton en extra undfägnad, bestående af ungefär trettio prygel hvardera. För att vidare förekomma dylika små förlustelser, instängdes hälften af Ljungars knektar i en särskild flygel af slottet, och resten skickades ut på vakt, medan de danska soldaterne – bland hvilka flertalet bestod af tyska legoknektar – förplägades, högtiden till prydnad, med skinka och öl.

377 Medan snart en ohejdad munterhet rådde i denna del af slottet, der kung Kristians och hans mäktige svågers, kejsar Carl V:tes skålar tömdes om hvarandra i finskt öl, och medan på en annan sida slottets qvinliga betjening ängsligt tillbomade sina dörrar, af fruktan för de pockande gästerna, dukades uppe i slottssalen ett förnämligare bord, der fru Ursula och riddar Esbjörn intogo högsätet, under det att de öfriga platserna intogos af tre eller fyra bland danska underbefälet samt nuvarande borgfogden Veit Holtzbauer, hvilken var en liffländare, liksom hans företrädare Malko.

378 Bakom fru Ursulas plats stod hennes page, den lille Kycklingen, som fått på sin lott att räcka henne handklädet, medan tjenarne kringburo faten, och till belöning erhöll pagen ej sällan några ibland de bästa bitarne, dem hans matmor räckte honom på sin spetsiga silfverknif. Gaffel brukades icke; skedarne voro af silfver och likaså fat och talrikar vid de förnämsta platserna, men vid de mindre förnäma af tenn och för tjenarne af krukmakargods.

379 Den gamla, öfverallt i Finland då brukliga seden att husbondefolk och tjenare, särdeles vid högtider, åto vid samma bord hade fru Ursula afskaffat uti sin borg, och minst hade det varit görligt på denna julafton. Ingen af de glada lekar, som också öfverallt voro i bruk, men togo sin rätta fart på juldagens afton, kunde heller nu komma i fråga på Ljungars slott. Endast en i början tysk sed, bönan i gröten, fick icke saknas, och emedan hon troddes bebåda synnerlig lycka åt den som fick henne på sin talrik, stod Kycklingen med vidt uppspärrade ögon följande gästernes rörelser, för att komma underfund med hvem som blef den lycklige bönhasen och således kunde förvänta all möjlig framgång i sina företag.

380 »Helige sankt Olof»konsekvensändrat/normaliserat, suckade den lille grötätaren, ungefär som han hört andra göra när de synnerligen gerna önskade sig något, – »konsekvensändrat/normaliseratlaga att jag får bönan och att jag får Nikku till ridknekt, så skall jag gifva dig min gamla piske, som jag ej mera behöfver, och om du är ond på sankt Brita, så skall jag knacka näsan af henne vid kyrkdörren, det första jag kommer åt.»konsekvensändrat/normaliserat

381 Om något hade kunnat beveka sankt Olofs hårda hjerta, så borde det väl ha varit denna den lille Kycklingens fromma bön och manhaftiga löfte. Men tyvärr kunde icke ens den utlofvade hämden på en så fruktansvärd rival som sankt Brita denna gång röra helgonet till medlidande, ty när alla faten voro kringburna, visade det sig, att den lyckliga bönan tillfallit ingen ringare person, än borgfrun i högsätet, fru Ursula sjelf.

Avsnittet publicerades 13/12 1862:|2|

12. Huru Birger af Ljungars frestades att svika sin herre.

382 Aftonmåltiden begynte klockan 6 och slöts klockan 7. I bondens stugor begynte vid samma tid de glada jullekarna och fortforo under stoj och skratt till sent på aftonen. Men i Ljungars dystra borg fanns icke mer någon julglädje; julens oskyldiga barnafröjder hade flyktat från detta tillhåll för onda och mörka tankar. Endast halfrusiga knektar roade sig i nedra salen med den bekanta julklubban, som bestod deri, att en klubba hängdes vid ett rep ifrån taket och de närvarande lade sig, en i sender, raklånga på golfvet, i det att de försökte med ena handen hålla klubban i en jemnt svängande cirkelrörelse, medan de med andra handen förde till munnen en stånka öl, som skulle utdrickas, utan att spilla en droppe.

383 Birger hade länge stått ute på borggården med vemodiga hågkomster. Han tänkte på sina första barndomsår, medan hans mor ännu lefde, och på de många glada tillställningar, med hvilka man då firade julafton på Ljungars. Han tänkte på lekarna, på julljusen, på bocken, som aldrig fick saknas på halmen, och på den ofantliga limpan, som alltid skulle beundras midtpå bordet och som kallades julgalten. Ingen annan än han ihågkom nu här dessa glada seder. Ej ens boskapen, ej ens sparfvarna skulle nu som förr få sin andel af julens öfverflöd. Dock jo, – der smög en gammal qvinna, rädd och försigtig, likasom skulle hon hafva något ondt för sig, bort öfver gården. Birger igenkände henne: det var den gamla, skröpliga ladugårdsdejan, som tjenat i slottet alltsedan fru Cecilias tid och behållits i tjensten, hon sjelf af kärlek för sina kor, och på matmodrens önskan derföre att ingen fick korna att mjölka så bra som hon. Hvad bar hon nu i sin hand, och hvarför smög hon så hemlighetsfullt bort till ladugården?

384 Den goda gumman, hon kunde ej få någon ro, innan hon lagt på skällkons horn den krans af nio sorters blomster, som hon bundit om midsommarnatten. I sin hand bar hon ett fat gröt; det skulle ställas åt tomten, ty fick ej tomten gröt om julnatten, så var ingen lycka att vänta det kommande året.

385 »Ack»konsekvensändrat/normaliserat, tänkte Birger, »konsekvensändrat/normaliseratmin mor brukade alltid om julafton ställa på vårt bord en mugg öl åt englarna! Ingen tänker numer på englarna uti Ljungars slott.»konsekvensändrat/normaliserat

386 I detsamma passerade den gamla dejan tätt förbi, utan att bli honom varse i mörkret. Hennes trohet rörde Birgers veka hjerta; han tog ett guldmynt ur sin ficka och lät det oförmärkt falla i gummans kjolsäck. Om julmorgonen skulle hon anse det för en gåfva af tomten.

387 Denna tanke hade lifvat Birgers vemodiga sinne, då han hörde sig anropas af Kycklingen, som med vigtig beskyddaremin förde honom upp till sitt lilla bo i öfra våningen och visade honom sin rustkammare, bestående af allehanda sönderbrutna eller förrostade gamla vapen, dem gossen plockat i slottets skräprum. »Hvad tycker du om mitt svärd?» sade han.

388 Birger igenkände rummet: det var hans egen fordna lilla kammare. Han igenkände äfven den rostiga leksaken: det var hans eget lilla svärd, som herr Bo|3| låtit en berömd vapensmed i Stockholm förfärdiga åt honom, när han var åtta år gammal.

389 »Det är en vacker värja, bara hon skuras»,konsekvensändrat/normaliserat sade Birger och begynte afgnida rosten.

390 »Ja, är hon icke?»konsekvensändrat/normaliserat utropade gossen förtjust. »konsekvensändrat/normaliseratKlingan är inlagd med silfver, och nära fästet är liksom en bild på henne.»konsekvensändrat/normaliserat

391 »Det är Ljungars vapen.»konsekvensändrat/normaliserat

392 »Tror du det? Men derunder stå streck; hvad må de strecken betyda?»

393 »Det är bokstäfver, och de betyda ett namn: BIRGER.»konsekvensändrat/normaliserat

394 Kycklingen fick stora ögon. »Kan du läsa, du?» frågade han med oförställd häpnad.

395 »Jag måtte väl lärt mig att tyda några streck, den tiden jag tjente sankt Brita i Nådendal», svarade den lärde drängen från Myllyranta qvarn.

396 Gossen skakade på hufvudet. »Det syns att du är en bonde»konsekvensändrat/normaliserat, sade han föraktligt, »konsekvensändrat/normaliseratoch jag får nog svårt att lära dig någonting dugligt. Har du någonsin hört att bättre folk brukar lära sig läsa! Men jag får väl ha tålamod med dig, om du sköter din tjenst ordentligt. Skura nu mina vapen, sålänge jag går till min gumor.»konsekvensändrat/normaliserat

397 Birger fortfor med ett eget nöje att feja sin fordna barnvärja. Det hade varit en tid, när denna lilla värja var hans största förtjusning. Ack, han hade nu längesedan glömt henne, men när han åter vägde henne i handen och betraktade sitt namn och sitt vapen på klingan, föreföll det honom som ville han icke mera lemna henne ifrån sig. Det säges ofta i dikter att värjor tala. Denna lilla silfverprydda klinga tycktes säga till sin fordne ägare: »hvarför återfordrar du icke ditt arf?»

398 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade han: »konsekvensändrat/normaliserathvarför återfordrar jag icke mitt arf? Dig åtminstone vill jag återtaga.»konsekvensändrat/normaliserat – Och han gömde den lilla värjan under sin jacka.

399 Man hämtade en måltid af bröd, ost och öl. En stund derefter infann sig Kycklingen med bud att fru Ursula ville tala med den blifvande ridknekten om hans nya tjenst.

400 Birger följde med klappande hjerta och infördes i samma halfrunda tornrum, der David engång fann den svarta frun på Ljungars sysselsatt med stjerntyderi. Rummet var oförändradt, Birger kände det ganska väl. Hörnfönstret med den stora tuben och den svarta gardinen, madonnabilden på väggen, planetarium med dess silfverställning och de på bordet kringströdda underliga pergamentsrullarne, allt utvisade att den lärda och stjernkunniga frun på Ljungars fortfor att sysselsätta sig med samma hemliga vetenskaper, som ådragit henne det allmänt spridda ryktet om hexeri och förbund med den onde. Vid Birgers inträde hade hon troligen nyss rådfrågat stjernorna och varit nöjd med deras ställning, ty öfver hennes läppar spelade ett förstucket löje, som hon knappt bemödade sig att dölja.

401 »Gå du din väg!» sade hon till Kycklingen.

402 »Får jag ej vara med, när gumor städslar min ridknekt?» frågade gossen i en mankerad ton.

403 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, svarade fru Ursula. »konsekvensändrat/normaliseratDet är tid att du går till hvila.»konsekvensändrat/normaliserat

404 Gossen gick med en lång, missnöjd och misstänksam blick på sin stränga herrskarinna. Fru Ursula och hennes stjufson blefvo allena.

405 Ynglingen sökte samla sitt mod, ty han anade att förklädningen ej kunde bedraga hans sluga stjufmor. Han var beredd på ett stormigt uppträde, men lika godt; han önskade öppet spel.

406 Fru Ursula betraktade honom några ögonblick stillatigande och med ett underligt, frågande och gäckande uttryck, likasom ville hon först utspana, om det blifvit af den fordne gossen en man, som hon borde frukta, eller en förläst djekne, som hon kunde bespotta. Derpå sade hon helt vänligt: »Birger Boson, var välkommen till Ljungars!»

407 Han hade icke misstagit sig: hon visste allt.

408 »Jag tackar er, min fru», svarade ynglingen, i det han tog plats.

409 »Min ädle och välbördige son torde ursäkta, att han ej blifvit mottagen på vår ringa borg med all den aktning och ärebetygelse honom med rätta tillkomma och som jag visst ej skulle underlåtit, derest jag kunnat förmoda ett så kärt besök. Jag ser att han af något misstag råkat tillbyta sig en mjölnares jacka, och man säger mig att han värdigats i egen person förse våra hästar med foder.»konsekvensändrat/normaliserat

410 »Min fru»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Birger, retad af den gäckande tonen, – »konsekvensändrat/normaliseratjag har hitkommit, emedan min väg förde mig i andra ärender till ert granskap och emedan jag gerna ville återse mina fäders borg. Jag har hitkommit i denna drägt och på detta sätt, emedan jag ville bespara er ett emottagande, som ni kanske funnit besvärligt. Ni har förekommit mig, och jag är tacksam, om ni tillåter mig att sofva en natt under detta tak, som ...»konsekvensändrat/normaliserat

411 »Som väl rätteligen är ditt? Var det ej så du menade?»

412 »Det tillhör alla min fars arftagare, och jag aktar hans minne för högt, för att någonsin anse hans enka som främling uti hans borg.»konsekvensändrat/normaliserat

413 »Icke illa sagdt, för att vara studeradt i Raumo klosterskola! Men låt mig betrakta dig, min son; det är längesedan vi sett hvarandra. Ja, du börjar verkligen redan få fjun på hakan. Så mycket mera besvär får du att raka dig, hvar gång du skall läsa en messa. Hvad? Du bär ännu icke tonsur? Man har likväl sagt mig, att du är biskopens guldgosse; skall man icke likna sina värdade förmän i allt? Den rakade hjessan är en sinnebild af helgonglorian, och du, min kära Birger, var alltifrån barndomen bestämd att blifva ett helgon.»konsekvensändrat/normaliserat

414 »Jag vet ej, min fru, hvartill jag är bestämd, men åtminstone icke till föremål för ert gyckel. Jag ber er ihågkomma att det blod jag bär i mina ådror är icke kändt att vara af is.»konsekvensändrat/normaliserat

415 »Ja, – det är sannt, din mor, fru Cecilia, skall ha varit from som ett lamm. Du gör rätt i att likna henne. Verlden är så ond och full utaf dårskaper. Lycklig den, som i ett klosters stilla frid, eller i den lugna hamnen af ett fett pastorat, kan på engång bevara sitt hull utan skråmor och sitt samvete utan förebråelser! Men säg mig, hur mår den gode bispen nuförtiden? Är det sannt, som man säger, att han med kräkla och mitra försvurit sig åt kung Kristiern och danskarne?»

416 »Det vet jag icke.»konsekvensändrat/normaliserat

417 »Man säger – ja, man säger så mycket! – att bispen lofvat kungen locka våra herrar i fällan, för att rädda sitt eget skinn. Han skall ha skickat en ung glop med bref kring landet, och dessa bref påstås vara på förhand aftalade med riddar Wulf von Grevensdorp uti Åbo, för att locka herrarne till ett dumdristigt uppror och få sak med dem.»konsekvensändrat/normaliserat

418 »Det är en nedrig lögn. Biskop Arvid är ingen förrädare.»konsekvensändrat/normaliserat

419 »Åh, – hur kan du veta det? Känner du kanske något af brefvens innehåll?»

420 »Nej, min fru.»konsekvensändrat/normaliserat

421 »Det är rätt väl, ty riddar Esbjörn Svarte sade sig ha träffat bispens budbärare vid Kumo gård och öfverenskommit med honom att lura Flemingen, för att så fort som möjligt taga Flemingens hufvud.»konsekvensändrat/normaliserat

422 »Det ljuger Esbjörn som en ärelös skurk!»

423 »Så? Huru vet du det? Hör mig, Birger» – och här blef fru Ursula på engång hjertlig och öm – »du skall fåfängt söka att bedraga mig, ty jag läser i stjernorna, och derföre vet jag allt; ja, tro mig, jag läser dina innersta tankar. Du är biskopens budbärare; du tror dig varna herrarne och anar icke att du med dessa förrädiska bref störtar så många af vårt lands yppersta män i ett säkert förderf. Men jag vill dig väl, – jag har älskat din far, skulle jag icke älska hans barn! Jag vill ej att man skall säga om dig, att du bragt olycka öfver ditt land. Du ämnar dig härifrån till Laukko med ett bref till Jöns Kurck, biskopens frände. Gif mig det, så skall jag öfvertyga dig, att detta bref är lika förrädiskt, som alla de andra.»konsekvensändrat/normaliserat

424 »Men ni misstager er», stammade ynglingen, rodnande, full af tvekan och oro, ty han ihågkom biskopens långa, misstänkliga sammankomst med riddaren Wulf von Grevensdorp.

425 »Jag trodde icke»konsekvensändrat/normaliserat, suckade fru Ursula med en mildt förebrående blick, »konsekvensändrat/normaliseratatt dessa falska prester skulle så tidigt ha förderfvat äfven min Birgers fläckfria själ! Är du en Ljungars, du? Hela din slägt har bekämpat kyrkans ränker, och du blygs ej att gå kyrkans ärender! För en biskops listiga svek vill du förråda ditt land och ljuga för din fars enka!»

426 »Nåväl – jag har brefvet; men bed mig icke derom, jag kan ej visa er det.»konsekvensändrat/normaliserat

427 »För din, för allas välfärd, – Birger, min älskade son, gif detta bref åt mig, åt din sannaste vän, åt din andra mor!» – Fru Ursula bad så hjertligt,original: hjerligt, hennes stora mörka ögon voro fästade på ynglingen med ett så ömt och bedjande uttryck, att han kände sina föresatser vackla och med möda förmådde svara:

428 »Jag har lofvat, och ett löfte är heligt.»konsekvensändrat/normaliserat

429 »Men»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor den sköna, bedjande frun med fördubblad enträgenhet – »konsekvensändrat/normaliseratfinns något heligare, än en mors bön och fäderneslandets välfärd? Vet, jag har läst ditt öde i stjernorna, och der står skrifvet, att du kan rädda ditt land, eller bereda dess och din egen undergång!»

430 Det svindlade för Birgers ögon; han kände sig döfvad,original: döfmad, berusad, bländad mer än öfvertygad; han stack handen i sin barm, der han bar brefvet insydt i liftröjan ... Då föll hans blick på den svarta nålen, som skiftade såoriginal: sä underligt helt nära intill honom vid fru Ursulas bröst ... han ihågkom med fasa mjölnarehustruns varning, bemannade sig, ryckte nålen ur dess plats uti sammetströjan och slungade den långt bort i rummet, der den svarta stenen föll till golfvet, blinkande ännu i sitt fall.

431 »Der»konsekvensändrat/normaliserat, ropade han, utom sig af harm, »konsekvensändrat/normaliseratder ligger ditt otyg, du svarta trollpacka, och numera skall du icke hafva makt att förhexa mig till att svika min herre!»

432 Likasom för att besanna hans ord, förvredos plötsligt den sköna borgfruns drag till ett afskyvärdt uttryck af vrede och raseri, – hon sprang flera steg tillbaka, hennes nyss så ömma ögon blefvo med ens förfärligt mörka och olycksbådandeoriginal: olycksbåbande, och i stället för svar stampade hon häftigt i golfvet. Då vek den del af rummet, der Birger befann sig, plötsligt undan hans fötter, och innan han fick tid att sätta sig till motvärn eller ens försöka en flykt, sjönk han hastigt ned i ett mörkt, obekant djup. Högt ofvanom sig såg han ännu ett svagt ljussken och hörde fru Ursulas hånande stämma hviska efter honom: »sof, Birger Boson, herre till Ljungars, sof i dina fäders borg; i natt skall du gästa hos den svarta trollpackan.»konsekvensändrat/normaliserat

433 Rösten tystnade, ljuset försvann, allt blef mörkt.

Avsnittet publicerades 18/12 1862:|2|

13. Arvid Kurck och Hemming Gadd.

434 I detta blodets och fasornas år 1520, när fäderneslandet stod som en sörjande enka efter Sten Sture den yngres död, när statens redlösa farkost dref vind för våg att lida skeppsbrott mot främmande tyranni och vida omkring syntes ingen annan räddning än neslig undergifvenhet eller en ärofull död, – då uppstodo två män, som åtogo sig att tänka och handla, den ena för Finland, den andra för Sverige och Finland tillika. Desse män voro biskopen i Åbo Arvid Kurck och electusspråk: latin i Linköping Hemming Gadd*)Han kallades electusspråk: latin eller vald, emedan han ej erhållit påfvens stadfästelse på biskopsembetet..

435 Båda voro djerfve, förslagne,original: föreslagne, snillrike män, hvilka klart genomskådade tidens ställning, och båda stodo som glänsande aftonstjernor vid horizonten af det katholska tidehvarfvet i norden, just då dess sol sjönk ned uti blodröda moln. Båda böjde sig statsklokt, i farans ögonblick, för den annalkande stormen, och båda blefvo till slut af denna bortsopade från jorden. Men de böjde sig olika: den ena för att åter stå upp, den andra för att krälande i stoftet uppnå sitt mål, och derföre, när de båda föllo, föll den ena der han nyss rest sig upprätt, den andra blef liggande der han låg.

436 Sedan Hemming Gadd, med makten af denna vältaliga tunga, som så ofta besegrat Roms påfvar och kardinaler, i början af September tvungit Stockholm och Kristina Gyllenstjerna att kapitulera, sändes han af kung Kristian med en här till det sannolikt redan på sommaren underkufvade Finland, för att äfven der »göra unionen till en sanning». Han var då åttatio år gammal; men aldrig har en yngling om fem och tjugu år med rastlösare verksamhet besegrat alla hinder mellan sig och sin älskarinna, än denne gubbe inom föga mer än två månader vände allt i sin väg till kung Kristians och danska väldets förmån. Hans snille hade|3| kort tid öfrig att lysa: han måste begagna den, och han genomilade denna höst södra Finland i alla riktningar. Den 10 November, två dagar efter Stockholms blodbad, bekräftade han i Wiborgs rådhus denna stads privilegier, och en månad derefter stod han åter i vestra Finland, utan aning om att han der skulle finna sin graf.

437 En dag, säger vår berättelse, öfverraskades biskop Arvid i Kuustö af ett okärt besök. Doktor Hemming, som pratat omkull hela Finland, kom slutligen äfven att försöka sin vältalighet emot dess sista bålverk. Men han fann sin mästare.

438 När man såg dessa båda märkvärdiga män, – den finska kyrkans högreste, kraftfulle, ridderlige, men kloke, varsame furste och öfverherde vid sidan af den lille hvithårige åttiårige renegaten med hans spelande ögon, hans fyndiga tunga, hans ännu vid en så hög ålder utomordentliga liflighet – och när man såg dem, öga mot öga, mäta mot hvarandra all deras vältalighet, all deras statskonst, då såg man i deras personer den hierarkiska högheten, hvilken beherrskade verlden i Guds den högstes namn såsom hans ståthållare, mäta sig med den hierarkiska listen, hvilken, äfven i Guds namn, smög sig in som en dogm i den kristna tron, förbrände folkbibeln, beherrskade samvetena och kallade sig skrymtande servus servorum Deispråk: latin, Guds tjenares tjenare. Hierarkin i mitra, staf och purpurkåpa, det var biskop Arvid; hierarkin i den svarta doktorskappan, jesuiternes föregångare, som med krökt rygg lurade i rådkammaren på verldsherraväldet, det var Hemming Gadd. Dessa båda grundelementer af den katholska kyrkans verldsliga makt stodo nu fientliga mot hvarandra i norden. Förenade skulle de kanske än en sekund förmått hejda tidens rullande hjul, men söndrade måste de båda krossas under dess fart.

439 »Hvad, min vise och högvördige broder, – sade den lärde doktorn, i det han än engång fann för godt att upprepa de argumenter, hvarmed han hittills förgäfves sökt rubba biskopens förbehållsama vägran, – ni tvekar ännu att rädda vårt fädernesland? Ni vill fortfarande öfverlemna det åt en tygellös adels sjelfsvåld och hersklystnad? Ni, som sjelf tillhör denna adel med börden, ehuru vida höjd öfver den genom er vishet och er fosterlandskärlek, ni fruktar då icke beskyllningen att uppoffra folkets väl för ståndsintressen och partifördomar? Man skall anklaga er, högvördige broder, – och Gud vet bäst huru orätt man gör er deri – för att sjelf vilja förtrycka Finland och lösrycka det ifrån Sveriges rike ...»konsekvensändrat/normaliserat

440 »Såvidt jag vet»konsekvensändrat/normaliserat, svarade biskopen småleende, »konsekvensändrat/normaliserathar Finland alltid befunnit sig bättre af att styras från Åbo, än att styras från Köpenhamn. Men min vördige broder glömmer att jag hyllat kung Kristian; hvad fordrar man derutöfver? Vill man att jag skall låta sjunga tedeumspråk: latin i Åbo domkyrka öfver händelserna i Stockholm? Eller vill man att jag skall taga befälet öfver danska knektar i Åbo slott? Vestigia terrentspråk: latin. Vår nådige konung har i sanning ett eget sätt att uppmuntra sina trogna borghöfdingar. Jag erfor just nu ett bevis derpå. Åke Göransson Tott har den 27 November blifvit halshuggen i Tavastehus. Vill man kanhända att jag skall bortlägga kräklan och gripa till bödelsyxan?»

441 »Intet af allt detta»konsekvensändrat/normaliserat, svarade doktorn. »konsekvensändrat/normaliseratMin högvördige broder vet ganska väl, att den verldsliga makten har sina kättare, liksom kyrkan. Kyrkan bränner dem, konungen halshugger dem, och när ogräset är bortrensadt, frodas hvetet. Det är förbi med adelsväldet. Vi äga nu endast en konung och ett folk. Bönderne hafva lärt sig tala ...»konsekvensändrat/normaliserat

442 »Jag vet att min vördige broder gifvit dem ordet. Kanhända skall en ny Engelbrekt gifva dem svärdet.»konsekvensändrat/normaliserat

443 »Kung Kristiern, säger man, är en bondekonung. Jag säger: detta gör honom till kyrkans beskyddare.»konsekvensändrat/normaliserat

444 »Utan tvifvel. Ett bevis derpå äro de biskopar, som nyss ha bugat för hans nåde så djupt, att de glömde upptaga sina hufvuden från Stockholms stortorg.»konsekvensändrat/normaliserat

445 »Hör mig till slut, och eder vishet skall, oaktadt den blandar malört i honungen, gifva mig rätt. Vår nådige herre har icke, och ville icke mera hafva någon upprorisk adel i riket; derföre kan han så mycket mindre umbära kyrkan. Folket, det är numera kyrkan, ty hvad kyrkan vill, det vill folket. Konungen herrskar, men kyrkan styr.»konsekvensändrat/normaliserat

446 »Kyrkan är af Guds nåde och icke af konungars eller herrars gunst, det torde min vördige broder sjelf förnummit!» genmälde biskop Arvid med höghet. – Det var den af påfven stadfästade, laglige kyrkofursten, som nu talade till den af riksföreståndaren utnämnde, men af påfven bannlyste electusspråk: latin i Linköping.

447 Doktor Hemming bet sig i läppen. »Låt oss icke tvista om dogmer»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde han. »konsekvensändrat/normaliseratJag erbjuder eder, på min konungs och herres vägnar, oinskränkt andelig makt, som icke ens påfven kan fråntaga eder, och verldsligt ståthållareskap. Jag lägger Finland för edra fötter; ni äger nyckeln till dess samvete; jag bjuder eder nyckeln till dess verldsliga makt. Stockholm är långt borta, och edra företrädare ha förstått att draga nytta deraf. Men Köpenhamn är än längre borta, och ni skall draga än mera nytta deraf, än edra företrädare. Jag frågar er således: vill ni, icke till namnet, men till gagnet, blifva konung af Finland?»

448 »Och som vilkor för denna ära fordrar man af mig ...?»

449 »Som vilkor fordrar man af eder, att ni begagnar eder nyckel att binda och lösa till kung Kristierns bästa; att ni vänder folkets sinnen till honom och från hans fiender, bekämpar dessa fiender med alla medel som stå i er makt och för alltid betryggar i Finland Kalmare union.»konsekvensändrat/normaliserat

450 »Icke mera?»

451 »Det är tillräckligt.»konsekvensändrat/normaliserat

452 »Hör då mitt svar. Säg hans nåde kung Kristiern, att han skattar mitt ringa inflytande alltför högt. Jag är Guds, men icke furstars tjenare. Äger jag nyckeln till Finlands samvete, så var viss att jag skall nedlägga den inför Hans thron, som anförtrott mig densamma. Jag är Finlands herde; skulle jag sälja min hjord? Och om jag vore nog pligtförgäten att byta min lagliga makt mot den olagliga, som ni bjuder mig och hvilken vore ett uppror mot den helige fadren i Rom; om jag, i stället att vara den finska kyrkans rättmätiga jordiska hufvud i Guds, sankt Henriks och den heliga fadrens namn, blefve kung Kristierns satrap i dag; hvilken borgen ställer ni mig, att icke mitt hufvud faller i morgon, såsom Vincentius af Skara, såsom Mathias af Strengnäs och de öfriga blodsvittnena i denna fasansfulla tid? Hvem säger mig, att ni sjelf, vördige broder, som nu lägger Finland för mina fötter, i morgon ens råder öfver edert eget hvitnande hufvud?»

453 Den lilla hvita gubben reste sig med en falkblick och utropade: »Hvem som säger oss detta? Icke pergamenter, som ljuga, och furstars ynnest, som vexlar med ny och nedan, utan detta något uti vår panna, i eder och min, som beherrskar tingens gång och tvingar furstarne för deras egen fördel att skona och skydda oss. Vi äro tidehvarfvets män; det hvilar på oss såsom på tvenne pelare, en i öster, en i vester, och dessa pelare kan man icke sönderkrossa, utan att allt störtar öfverända. Ni är Finlands biskop, det är ett ringa ting, ty det hafva två och tjugu varit före eder. Men ni är mer, ni är Finlands själ; det tänker med edert hufvud, det känner med edert hjerta; derföre säger man till eder: blif Finlands arm! Hvad mig ovärdige angår, har jag rykte om mig att vara ett slags konungamakare.»konsekvensändrat/normaliserat

454 Biskop Arvid mötte falkblicken med en örnblick. »Förblindade!»konsekvensändrat/normaliserat utropade han. »konsekvensändrat/normaliseratInser ni då icke, att orkanen, som går öfver jorden, först måste nå de högst stående bergspetsarna? Ni har gifvit Sverige två riksföreståndare och en konung. Edert vältaliga ord har samlat krigshärar, stormat fästen, och hufvudstäder,original: hudvudstäder, ja fört i ledband tre påfvar och deras kollegier. Ni har två gånger räddat edert fädernesland, men blott för att tredje gången köpslaga derom och sälja det åt den mestbjudande. Och ni anser eder trygg på en höjd, der hatet nedifrån stinger er häl och despoters fruktan ofvanför er hvässer bilan mot eder hjessa!»

455 »Om jag öfverlemnat riket åt unionen»konsekvensändrat/normaliserat, svarade doktor Hemming uppbragt, »konsekvensändrat/normaliseratså har det skett för att tredje gången rädda det, der ni och alla andra stått rådville. Jag är svenska folket; derföre skall ingen våga kröka ett hår på mitt hufvud. Akta er, stolte biskop; ni torde med detta språk och med eder finska envishet kröka eder hjessa förr än jag kröker min!»

456 »Det är sannt»konsekvensändrat/normaliserat, svarade biskop Arvid med högt lugn, – »konsekvensändrat/normaliseratvi stå båda på branten, och båda torde vi falla, ty den konung ni prisar tål ingen makt, hvarken svärdets eller tankens, vid sidan af sin. Men om jag faller, skall jag falla med och för mitt fädernesland; det är ett godt sällskap, min broder; jag önskar att ni måtte kunna hoppas detsamma för er. Ty om ni faller, doktor Hemming Gadd, skall icke ett helt lif af ära och trohet kunna friköpa eder från efterverldens dom, och ni skall falla två gånger: för tiden och för historien!»

457 »Det är ert sista ord, högvördige broder?»

458 »Mitt sista ord.»konsekvensändrat/normaliserat

459 »Farväl. Må vi båda gå vårt öde till möte; Sverige med mig, Finland med er!»

Avsnittet publicerades 20/12 1862:|2|

14. Huru kung Kristian Tyrann belönade Hemming Gadd.

460 Tredje advents söndagen, den 16 December efter morgonmessan, satt doktor Hemming i Raseborg, allt lika lifligt upptagen af sina stora planer till unionens genomförande, då man hos honom anmälde en förnäm adelig fru, som ditkommit att utbedja sig ett samtal med den mäktige mannen. In trädde strax derpå en högvext och svartklädd dame af stor skönhet och mycken stolthet. Det var fru Ursula, enka efter riddaren Bo Knutson af Ljungars.

461 Mera verldsman än klerk, hyste den högvördige doktorn alldeles ingen fasa för fruntimmer; men då hans tid var upptagen, beslöt han affärda besöket så kort som möjligt, i tanke att det åter gällde någon ny klagolåt öfver tidens betryck och danskarnes utpressningar. »Min fru»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliserathvad kan jag göra för er?»

462 »För mig något litet; för konung och land mycket»,konsekvensändrat/normaliserat svarade fru Ursula djerft.

463 Doktorn blef uppmärksam. »Tala!» sade han.

464 Fru Ursula skildrade nu, visst icke i den mildaste färg, alla de förföljelser hon nödgats utstå såsom en trogen tjenarinna af det danska partiet och förklarade derpå, att hennes nit för konungens sak lyckats förskaffa henne vigtiga upptäcker, dem hon vore beredd att ställa till doktorns disposition. Som belöning hoppades hon endast, att man till henne återlemnade hennes stjufdotter Beata, hvilken hon älskade så moderligt och som biskop Arvid så orättvist frånröfvat henne.

465 »Ingenting är billigare och naturligare»konsekvensändrat/normaliserat, svarade doktor Hemming. »konsekvensändrat/normaliseratTala, min fru; i vår nådige herres och konungs namn lofvar jag att eder önskan blir uppfylld redan i morgondag.»konsekvensändrat/normaliserat

466 »Till en början»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor den kloka frun, »konsekvensändrat/normaliseratöfverlemnar jag här till eders vördighet en lista på alla de riddare och ädlingar, hvilka sammansvurit sig att bekämpa och ur Finland fördrifva den danska makten.»konsekvensändrat/normaliserat

467 »Väl, min fru, ganska väl!» – och doktorn genomögnade papperet. »Erik Fleming; jag kunde tro det;|3| – Åke Tott; han är oskadlig; – Henrik Stensson Renhufvud; också han? – Nils Eskilson Banér; vi bevistade nyss messan tillsammans; – Jöns Kurck; det var att förmoda; – Tönne Erikson Tott; hvad? Sjelfva höfdingen i Raseborg? Men är ni säker derpå?»

468 »Fullkomligt, ers vördighet.»konsekvensändrat/normaliserat

469 »Ni har rätt, förräderiet lurar som ormar öfverallt omkring oss. Jag saknar likväl namn, – betydande namn.»konsekvensändrat/normaliserat

470 »Ers vördighet kan vara lugn. Om ligan på detta papper saknar sitt hufvud, så är det blott emedan jag äger särskilda bevis på biskopens förräderi.»konsekvensändrat/normaliserat

471 »Min dotter, hvad vågar du yttra om min högvördige broder, biskopen i Åbo!» utropade doktor Hemming med en väl spelad öfverraskning.

472 »Jag säger blott, att slottskällrarne under Kuustö äro bräddfulla af krut och alla slags vapen, och jag skall bevisa mina ord genom en af biskopens egna tjenare, hvilken varit behjelplig vid undandöljandet.»konsekvensändrat/normaliserat

473 »Men det är omöjligt, otroligt! Skulle man våga tänka något sådant om en så from och helig man! Nej, min fru; man vet att bortjagade knektar ofta ljuga afskyvärdt på sina herrar.»konsekvensändrat/normaliserat

474 »Om ers vördighet lofvar att hafva sin ringa tjenarinna i gunstig åtanke inför konungen, så är jag beredd att i edra händer lemna ett skriftligt bevis af biskopens egen hand.»konsekvensändrat/normaliserat

475 »Det vore i sanning förskräckligt, ja i högsta grad oväntadt. Men tala, min dotter, lemna mig för rikets säkerhet detta bevis, och så sannt jag kan fröjda mig åt vår konungs synnerliga gunst och nåd, skall ni för ett sådant bevis kunna fordra den mest lysande belöning af konungens egen hand.»konsekvensändrat/normaliserat

476 Fru Ursula framräckte ett litet prydligt papper med biskopens egen handstil. »Läs»,konsekvensändrat/normaliserat sade hon.

477 Doktor Hemming läste: »Till ädelborne och välaktade Jöns Knutson, min käre frände, på Laukko gård. Käre broder, tager eder till vara, ty onda tider äro tillstundande. Gud hafver tillstadt den vrånge menedaren och gudsförsmädaren kung Kristiern att framfara med grufveligt tyranni och oskyldigt blod i Stockholmkonsekvensändrat/normaliserat .... konsekvensändrat/normaliseratOch torde samma regemente vara oss sjelfve hardt när pågående ...»konsekvensändrat/normaliserat

478 »Vid vår heliga fru!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Hemming, ur stånd att dölja sin glädje, »konsekvensändrat/normaliseratdetta papper är värdt ett grefskap! Det gör mig ondt om biskopen; men säg, huru har ni lyckats bekomma brefvet i ert våld?»

479 »Genom den budbäraren biskopen skickade kring landet till adelsgårdarne. Jag har inspärrat honom i Ljungars källrar och fråntagit honom brefvet, medan han sof.»konsekvensändrat/normaliserat

480 »Min dotter, den tjenst ni bevisat riket är så stor, att ni förtjenar en furstlig belöning. Konungen har nyss fråntagit den upproriska Sturens enka hennes förläning, Tavastehus slott och län. Välj eder en make bland konungens trogne höfdingar i Finland, och Kristina Gyllenstjernas rika förläning skall i eder hand finna en värdig mottagarinna.»konsekvensändrat/normaliserat

481 Fru Ursulas ögon blixtrade. »Min högsta åstundan»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratvore att genom eder gunst, högvördige herre, få tillfälle att personligen betyga konungen mina underdåniga tänkesätt.»konsekvensändrat/normaliserat

482 »Konungen vistas ännu i Sverige, och ni skall följa mig dit. Vi ha en svår årstid, min dotter; men hafvet skall frysa; då bege vi oss öfver. Jag längtar härifrån; man har onda drömmar i Finland. Kan ni tänka, i natt ... Men drömmar som strömmar; det är icke värdt att tänka derpå.»konsekvensändrat/normaliserat

483 »Täckes ers vördighet berätta mig sin dröm? Jag har något litet sysslat med sådant.»konsekvensändrat/normaliserat

484 »Jag förstår, ni har tagit sedenoriginal: sedan i landet; här vet man då intet annat, än allt slags vidskepelse. Men lika godt; jag drömde att konungen sände mig ett silfverhalsband, beprydt med rubiner, och att det lemnades mig af Rolf Mattson, ståthållaren i Wiborg, som följde mig hit. Hvad menar ni om en sådan dröm?»

485 »Ers vördighet kommer utan tvifvel att snart undfå något nytt och lysande nådebevis», svarade fru Ursula undvikande.

486 »Jag vill tro det. Isynnerhet, om det räckes mig af Rolf Mattsson, min vän och min pålitligaste man, som från en simpel knekt kommit genom mig till sin nuvarande heder. Min trogne, ärlige Rolf, det skulle göra dig glädje! Godt, godt, bry er ej om ett dylikt lappri, ni vet att ålderdomen är pratsam. Det ser ut att bli skarp köld ... Nå, vid sankt Eriks ben, – här spränger just en ryttare in på borggården! Jag känner fälttecknet; det är en af konungens egna löpare. Han måste hafva något synnerligen vigtigt att förkunna, ty hästen är löddrig och ryker som en kittel.»konsekvensändrat/normaliserat

487 »Ser ers vördighet, drömmen slår redan in! Men jag vill ej längre falla besvärlig ...»konsekvensändrat/normaliserat

488 »Nej, blif qvar, min fru! Ni har tydt mina drömmar; ni skall också blifva vittne till deras fullbordan. Nådiga helgon, skulle verkligen konungen ämna mig någon glad öfverraskning? Ja, det är möjligt, det är sannolikt. Har han icke mig att tacka för Stockholms stad och Sveriges krona? Har jag icke nyss med den mest förvånande framgång inom få månader underlagt honom hela Finland? Ja, ja, han vet att jag håller hans rikes nycklar i mina händer, och han har så ofta försäkrat mig, att ingen lön kunde vara nog stor för så stora tjenster. Min hulde och nådige herre! Hvad kan han ämna mig? Månne Åbo biskopsstol? Men nej, der skulle Hemming Gadd numera sitta för lågt. Eller kanhända erkebiskopsstolen i Upsala? Men nej, man kan ännu icke stöta Trollen för hufvudet. En kardinalshatt? ... Hvarför icke en kardinalshatt? Kung Kristiern förmår allt hos sin svåger kejsar Karl, och hvad kejsaren begär, det vågar vår helige fader i Rom icke vägra. Engång kardinal, skall jag stå på trappsteget till den påfliga stolen ... Sverige, som smädar mig nu, skall prisa sig lyckligt att kallas mitt fädernesland; jag skall hämnas med att göra det lyckligt emot dess vilja; – jag skall grunda ett nytt tidehvarf med ett fritt folk under en stark konungamakt! Men I, mina nådiga furstar af kyrkan derborta, I som så ofta hånlett åt den ringe electusspråk: latin, när han utmanade eder med sina ljungande tal, I skolen kanske ännu en dag kyssa fållarna af min purpurkåpa, och den bannlysning I vågaden slunga mot mig, den tiden jag stöttes från Linköpings fattiga biskopssäte, den skall jag slunga sjufaldt mot eder tillbaka, – jag, kyrkans och kristenhetens herre, skall kanske en dag förtrampa eder, förtrampa verlden under min herrskarefot!»

489 Och den lille hvithårige gubben, barn på nytt vid sina åttio år, men likväl ännu full af snille, djerfhet och högtflygande ärelystnad, tycktes vid dessa ord vexa till en jätte, förvandlas till en yngling! Hans tonlösa stämma blef åter klangfull, hans gulnade kinder fingo ungdomens färg, hans blick lyste af stolt hänförelse; – aldrig hade den berömde och verldskloke Hemming Gadd i sin ålders och äras kraftfullaste dagar talat med mera eld, hänryckt med mera snille och skådat framtiden i ett mera glänsande ljus ...

490 Då inträdde Rolf Mattsson, åtföljd af knektar, i rummet och ropade med barsk stämma:

491 »Der står förrädaren! Gripen honom i konungens namn!»

492 »Hvem? Mig!» ... genmälde den gamle med mera förvåning, än häpnad. Han hann icke säga mer, innan knektarne grepo honom hårdt vid axlarna och släpade honom med sig.

493 »Uslingar, vågen I bära händer på konungens fullmäktige sändebud?»konsekvensändrat/normaliserat utropade doktor Hemming med värdighet. »konsekvensändrat/normaliseratVeten I ej, att ett ord af mig kan kosta eder hals? Och ären I nog oförskämde att för ett sådant missdåd åberopa konungens namn?»

494 »Hvad är det han pratar, den gamla narren?»konsekvensändrat/normaliserat röt Rolf otåligt. »konsekvensändrat/normaliseratSe här, läs! Är du doktor, så måste du kunna läsa konungens bref.»konsekvensändrat/normaliserat – Och dervid höll han framför sin fånge ett bref med konungens egenhändiga underskrift och befallning till ståthållaren i Wiborg att genast, hvar han anträffades, låta gripa och afrätta doktor Hemming Gadd.

495 Nu först begynte sanningen i hela dess fasansfulla verklighet med ens blifva klar för kung Kristians olycklige, förblindade anhängare. »Ve mig»konsekvensändrat/normaliserat, utropade han, »konsekvensändrat/normaliseratve den dag, då jag lärde att stafva skrift och läsa en konungs namnteckning! Ve de furstar som stjäla kronor! Ve de folk, som låta frånröfva sig dem! Ve de dårar, som vänta tack för konungatjenster och glömma att förslitna verktyg kastas på elden! Ve mitt land, som jag gifvit i bödlahänder! Och ve, sjufaldt ve öfver mig, som sådde blåst och skördar storm, jag vansinnige dåre, som kröp till min graf, der jag trodde mig klifva till höjderna, och som slutar ett långt ärofullt lif för fäderneslandet med en neslig död uti främlingars sold!»

496 Så fortfor den olycklige gamle mannen att klaga, ända tilldess att han, utan vidare ransakning och dom, genast fördes till afrättningsplatsen utanför Raseborgs murar. Der vaknade hos honom ett annat bekymmer. »En biktfader!»konsekvensändrat/normaliserat ropade han. »konsekvensändrat/normaliseratGif mig en biktfader! Jag har syndat mot den heliga romerska kyrkan! Jag har burit kyrkans tjenares namn, men all verldens lystnad uti mitt hjerta!»

497 »Bikta för mig, din gamla tok, men gör det fort, ty jag har brådt, jag tänker ej för din skull låta min elgstek kallna till middagen!» svarade Rolf Mattsson, som lärt af sin mästare att vara nitisk i konungatjenst.

498 »Du, min vän, min son!»konsekvensändrat/normaliserat utropade den gamle. »konsekvensändrat/normaliseratDu, som jag framdragit ur intet, och på hvilken jag trodde mig kunna lita, om än hela verlden öfvergåfve mig, – du är min bödel och förhånar din välgörare i hans sista ögonblick! Måttet är fylldt, jag är beredd. Farväl, mitt land! Hata mig icke, beklaga min lott! Mitt blod komme öfver kung Kristiern och låde, med så många andras, för alltid vid hans namn. Farväl, farväl, Kung Kristiern Tyrann!»

499 Strax derpå föll doktor Hemmings hufvud för bilan och med honom Nils Eskilson Banér, som afrättades samma stund och på samma ställe. Så stor, säger häfdatecknaren Tegel, var kung Kristians och hans handtlangares brådska, att man icke gaf sig tid till att anskaffa en bödelsyxe, utan skedde härvid så, att den berömde, af sin samtid engång så högt beundrade Hemming Gadds lif slocknade för en vanlig timmerbila.

500 Men fru Ursula återvände med skräck till sin borg.

Avsnittet publicerades 23/12 1862:|2|

15. Hvad som hände Ljungars barn uti slottet, och huru fru Ursula miste sin talisman.

501 Flera veckor hade förgått. Birger Boson till Ljungars satt fången och bedröfvad i källarhvalfvet under hans fäders borg. Det var en kall vinter; de flesta forsar i Kumo elf belades med is. Fången hade ingen eldstad, och hans bädd bestod af en grof matta, bredd öfver halm. Likväl frös han icke. Hvar dag sändes åt honom endast en kaka hårdt bröd, doppad i saltlake, och intet vatten till dryck. Likväl kände han hvarken törst eller hunger.

502 Den benägne läsaren, som funnit så många oförklarliga, för att ej säga öfvernaturliga händelser i denna historia, skall kanske icke finna detta mera sällsamt, än mycket annat. Tiden var så till sitt innersta genomträngd af allt slags vidskepelse, hednisk och katholsk vantro om hvartannat, att alla dessa företeelser hade deri sin sanning och verklighet. Tron, som försätter berg, är alltså i stånd att rubba naturens synliga lagar, och det hvad en tid eller en menniska fullt och fast tror, det är för den tiden och den menniskan fullt och fast verkligt.

503 Den unge Birger till Ljungars var sålunda, redan första natten sedan han blifvit fången genom en af dessa försåtliga falluckor, som voro så vanliga i denna förrädiska tid, fullkomligt öfvertygad att han här uti fäderneborgen skulle återfinna samma spökbild, som så länge förföljt honom, samma Ljungars hvita flicka, som folktron ansåg beskydda hans slägt alltsedan hon vid hans stamfaders födelse frammanades af den lappske trollkarlen att räcka prinsessan Juta silfverbägaren. Och hon kom. Hon kom icke blott den natten, utan alla nätter, att besöka honom i fängelset. Hvarje gång, och alltid på samma tid (ehuru han ej ägde annan tidmätare, än den svaga dagstrimma, som föll genom en liten, förgallrad glugg uti muren) syntes på motstående väggen ett blekt sken, som efterhand vexte till, tog gestalt och blef den välbekanta hvita flickan med silfverbandet om pannan, guldbältet om lifvet, röda strumpor och hvita skor. Hvarje gång gick ett sakta sus genom hvalfvet och tätnade efterhand till ord och sång, alltid på den likaså välbekanta, halft sorgsna, halft gäckande melodin:

Ljungars vackra, bleka gosse,

Dina bojor lätt du losse.

Vänd från svarta munkar åter;

Ljungars flicka dig förlåter.

Nöd förbi!

Kom, var fri!

Ljungars vackra, bleka gosse,

Dina bojor lätt du losse.

505 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, hade Birger svarat, »konsekvensändrat/normaliseratvik från mig, onda väsen! Ditt vilkor kan jag ej uppfylla, min tro kan jag ej afsvära; förr må jag dö.»konsekvensändrat/normaliserat

506 Och då hade hvarje gång sången upplöst sig i en sakta suck och gestalten smultit bort i mörkret, men derefter hade alltid en mild värme uppfylldt hvalfvet och den toma vattenkrukan blifvit uppfylld med öl, det saltade brödet ersatts med färskt bröd och ost. Om denna välvilja, förutan hvilken han längesedan skulle ha dött af köld och törst, hade Birger sina egna tankar. Han anade att det var samma mat, som den gamla dejan nu hvarje natt brukade framsätta åt tomten, förvissad om att hennes gåfvor mottogos med välbehag, efter korg och krus hvar morgon befunnos tömda.

507 Så hade dygn efter dygn, vecka efter vecka förgått. Tiden blef dödande lång, men Birger gaf icke vika för frestelsen. Fru Ursula, återkommen från Raseborg, trodde sig finna sin stjufson långt för detta försmäktad, men fann honom, till sin häpnad, frisk och stark. Hon rådfrågade stjernorna och trodde sig läsa i dem, att en|3| stor förändring snart skulle inträffa. Godt, tänkte hon. Gossen har en dag att lefva ännu.

508 Morgonen derpå ankommo två slädar, eskorterade af några ryttare, i friskt traf från Myllyranta sidan. Det var hennes egen stjufdotter fröken Beata, åtföljd af sin amma, den gamla Renata, och eskorterad af stallmästaren David med några af biskopens folk. Anledningen till besöket var icke svår att gissa. Den försvunne Birger hade öfverallt blifvit sökt och efterfrågad. Slutligen hade man genom Josuas hustru i Myllyranta kommit på rätta spåret, och fröken Beata, brinnande af oro att återfinna sin bror, hade fattat det raska beslutet att sjelf uppsöka honom, sedan hon likväl förut varit nog omtänksam att förskaffa sig biskopens tillstånd, eskort och lejdebref, med sträng hotelse för hvemhelst det vara månde, att icke hindra eller förnärma henne i detta lofliga företag.

509 Fru Ursula gnuggade sina händer af hemlig skadefröjd. »Allt går väl»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon till sig sjelf; »konsekvensändrat/normaliseratja i sanning, här skall en stor förändring inträffa, ty nu har jag dem alla i mina händer!»

510 Hon lät alltså mottaga sin stjufdotter med all ärebetygelse, slöt henne ömt i sin famn och kunde ej nog beskrifva sin fröjd att återse den kära, så länge saknade dottern.

511 »Min fru»konsekvensändrat/normaliserat, sade Beata otåligt, »konsekvensändrat/normaliseratjag är hitkommen att fråga efter min bror, som för fyra veckor sedan hitkom i bondekläder, körande ett lass halm ifrån Myllyranta. Häst och släde har ni sedan skickat tillbaka, men körsvennen är försvunnen.»konsekvensändrat/normaliserat

512 »Hvad?»konsekvensändrat/normaliserat utropade fru Ursula. »konsekvensändrat/normaliseratSkulle den olycklige unge mannen ha varit Birger sjelf? Men det är icke möjligt!»

513 »Hvarför kallar ni honom olycklig?»konsekvensändrat/normaliserat frågade Beata oroligt. »konsekvensändrat/normaliseratHvad har då händt?»

514 »Jag såg honom icke»konsekvensändrat/normaliserat, svarade stjufmodren, »konsekvensändrat/normaliseratty han låg här blott öfver natten i drängstugan. Dagen derpå berättade man mig att han velat gå öfver forsen, men isen var mycket svag, han föll in och försvann uti strömmen.»konsekvensändrat/normaliserat

515 »Helgonmakt!»konsekvensändrat/normaliserat utropade den bestörta flickan. »konsekvensändrat/normaliseratMen nej, jag tror er icke; det är ni, som har dödat honom!»

516 »Kom, min dotter, låt icke sorgen förvilla dig. Kom i mitt rum, så skall jag närmare beskrifva denna sorgliga händelse.»konsekvensändrat/normaliserat – Och dervid drog hon ömt Beata med sig, under det att Renata, David och de öfriga lika bestörta stadnade uti nedra salen.

517 Medan detta tilldrog sig i slottets öfre delar, erhöll Birger i sitt underjordiska fängelse ett oväntadt besök. Någon knapprade länge på låset till dörren, slutligen öppnades den, och vår gode vän, den lille Kycklingen, trädde in.

518 »De trodde icke att jag skulle höra dem»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, förtjust öfver sitt lyckade spratt, – »konsekvensändrat/normaliseratmen jag hörde fru Ursula säga till Kukko, att du ej mer skulle få någon mat här i hvalfvet. Och efter Kukko råkat lägga nyckelknippan ifrån sig, tänkte jag: hå, han skall åtminstone få min frukostsmörgås! Vet du, jag har haft så ledsamt efter dig! Sedan du blef borta, har ingen brytt sig om att skura mina vapen, och ingen ridknekt har jag; drängarna äro så lata och dumma, de ryckte i går min sadelgjord tvärt utaf. Då tycker jag mycket mera om dig, fast du också är litet dum och okunnig, men af dig kan jag kanske få folk med tiden.»konsekvensändrat/normaliserat

519 »Tack skall du ha»konsekvensändrat/normaliserat, sade Birger vänligt; »konsekvensändrat/normaliseratmen ät din smörgås sjelf, ty jag är ej hungrig.»konsekvensändrat/normaliserat

520 »Nå, då skola vi dela»konsekvensändrat/normaliserat, sade gossen, i det han mumsade friskt på sin bit. »konsekvensändrat/normaliseratJag tar ena hälften, och du gömmer den andra, ifall du skulle svälta ihjäl. Är det icke en gruflig skada, att de ha stulit mitt lilla silfversvärd? Jag vet ej hvad jag skulle ge, för att få igen det. Ser du, den här svarta stenen, som gumor alltid bär uppå bröstet, tappade hon nyss, när hon sprang att taga emot den främmande fröken. Jag tog för ro skull upp honom, och se hur han glimmar i mörkret!»

521 »Har en främmande fröken kommit till slottet?»

522 »Ja, helt nyss; de hade två goda hästar, en röd och en hvit, men resten var bara skinnkampar. De säga att fröken skall vara min gumors stjufbarn.»konsekvensändrat/normaliserat

523 »Gif mig stenen, så skall jag gifva dig silfversvärdet!» sade Birger, knappt i stånd att tygla sin otålighet.

524 »Hvad? Är det du, som har stulit mitt svärd?» skrek Kycklingen uppbragt. »konsekvensändrat/normaliseratVill du strax ge igen det, eller skall jag låta hänga dig, sedan du svultit ihjäl!»

525 »Jag har icke stulit ditt svärd, utan det är mitt, och mitt namn står derpå, ty jag är Birger Boson till Ljungars. Men jag skall skänka dig det, om du ger mig den svarta stenen.»konsekvensändrat/normaliserat

526 Om det icke varit så skumt i hvalfvet, hade man kunnat se Kycklingen gapande af förvåning vid denna upptäckt. Men han fick annat att tänka på, när han kände den så länge efterlängtade klingan vidröra sin hand. Frestelsen blef honom öfvermäktig. »Tag hit svärdet»konsekvensändrat/normaliserat, sade han; »konsekvensändrat/normaliseratdet må nu förr ha varit mitt eller ditt. Och här har du stenen; sådana struntstenar kan jag när som helst plocka åt gumor vid forsen.»konsekvensändrat/normaliserat

527 Birger grep den beryktade amuletten; han tyckte den bränna uti sin hand. »Nu skall du också släppa mig ut», sade han raskt och närmade sig den halföppna dörren.

528 Men Kycklingen förekom honom. »Åhå»konsekvensändrat/normaliserat, sade han; »konsekvensändrat/normaliserattror du att jag för din skull vill ha stryk utaf Tuppen?» – Med detsamma slank han vigt förbi, sprang ut och slog dörren i lås.

529 Förgäfves pröfvade Birger sin styrka mot jerndörren. Den motstod alla försök, och Kycklingen hördes ej mera till. Fången var åter instängd, och just i den stund hans syster och vänner, okunnige om hans härvaro, befunno sig ofvanom honom!

530 Då hördes ett rasslande ljud i taket ofvanför. Samma fallucka, på hvilken Birger nedstörtat, sänkte sig hastigt, hans syster Beata sjönk, till hälften medvetslös, ned uti källarhvalfvet, och en välbekant hånande stämma ropade uppifrån: »farväl, min dotter, helsa din bror!»

531 De båda, så oväntadt förenade syskonen sjönko gråtande i hvarandras armar.

532 Knappt hade de hunnit meddela hvarandra en del af deras öden, innan deras uppmärksamhet fästades vid ett blekt sken på den motstående muren af hvalfvet, och hastigare än vanligt stod Ljungars flicka framför dem med ett sällsamt vildt och triumferande uttryck uti sitt späda, trottsiga och nyckfulla barnansigte. Hastigare än vanligt bildade sig äfven suset till sång, och de båda fångarne urskilde tydligt följande ord:

Fru Ursula, fru Ursula,

Gråt de röda kinder gula!

Gråt de svarta ögon röda!

Svarta stenen skall dig döda.

Sten af eld,

Släckt och fälld!

Fru Ursula, fru Ursula,

Gråt de röda kinder gula!

534 Derpå rörde sig gestalten vinkande mot dörren, i det hon fortfor att sjunga:

Borta är det svarta hinder,

Vår är nu den makt mig binder.

Jernets hjerta kan jag spränga,

Hårda murar genomtränga.

Nöd förbi!

Kom, var fri!

Borta är det svarta hinder,

Vår är nu den makt mig binder.

536 Medan den hvita flickan ännu sjöng, vidrörde hon sakta jerndörren, som ljudlös vände sig på sina hakar och lemnade fångarne fri utgång. Komne på borggården, funno de allt i villervalla. En dansk trupp hade anländt och förde det öfvermodigaste språk. Slottsfolket syntes förskrämdt; något föregick derinne, som uppfyllde alla med hemlig bäfvan.

537 Midtunder denna allmänna bestörtning lyckades Birger och Beata återfinna sitt folk och sina hästar samt obemärkta undkomma genom den öppna porten, som syntes öfvergifven af väktarne. Ännu i skogen tyckte de sig af ett eget fladdrande skimmer på snön förmärka att Ljungars flicka följde dem åt, men snart försvann hon, och de båda syskonen ilade, glada och lätta om hjertat, framåt vägen till Nådendal.

Avsnittet publicerades 27/12 1862:|2|

16. Huru Ljungars flicka bebådade fru Ursulas undergång.

538 Sedan fru Ursula låtit sin stjufdotter försvinna på samma sätt som Birger förut blifvit begrafven i Ljungars fängelser, flög ett mörkt och föraktligt löje öfver den stolta borgfruns läppar. Hon tänkte ej på den unga flickans sorgliga öde, hon begrundade blott hvad följderna skulle blifva af biskopens brutna lejdebref. »Jag har nu tagit steget ut»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon till sig sjelf. »konsekvensändrat/normaliseratMellan mig och den öfvermodige prelaten är nu uppenbar fejd på lif och död. Lyckligtvis har jag makten på min sida, och den tjenst jag bevisat danskarne är så stor, att kung Kristiern icke skall kunna vägra mig hvadhelst jag begär. Det lönar visst mödan att bråka så mycket för detta usla skogsnäste! Högre, högre flyga mina planer. Den dag skall komma, när jag genom en konungs passioner beherrskar norden ...»konsekvensändrat/normaliserat

539 »Norden?»konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon. »konsekvensändrat/normaliseratHvem säger, att jag skall nöja mig med herraväldet öfver dessa tre eländiga riken af snö och kronor af is? Kung Kristiern skall för mig vara endast ett trappsteg till kejsarens ynnest. Man säger att uti kejsar Carls rike går solen aldrig ned. Ett sådant välde, det vore något för mig, det ensamt vore värdigt en herrskarevilja som min!»

540 Vid dessa ord gick genom rummet en susning, som fru Ursula hört engång förr, och när hon vände sig om, stod Ljungars hvita flicka bakom henne. Ett besynnerligt gäckande, hotande och trotsande löje tycktes likasom återspegla borgfruns eget leende i den späda spökbildens nyckfulla drag. Fru Ursula lät dock ej skrämma sig: hon tog blott ett steg tillbaka och frågade djerft: »hvad vill du mig, elaka ande? Hur vågar du trotsa min makt?»

541 Flickan sjöng:

Fru Ursula, fru Ursula,

Verlden vill du söndersmula!

Ljungars bleka tjenarinna

Helsar verldens herrskarinna!

Tag din lott:

Land och slott!

Fru Ursula, fru Ursula,

Verlden vill du söndersmula!konsekvensändrat/normaliserat

543 »Hvad betyder denna plötsliga djerfhet?»konsekvensändrat/normaliserat utbrast borgfrun harmfullt. »konsekvensändrat/normaliseratEländiga spöke, vågar du håna den som är mäktigare än du? Vet du icke att jag äger den talisman, glödgad i afgrundens eld, hvarmed konung Salomo bundit elementernas andar? Fall ned, vanmäktiga luftbild, och blidka min vrede, att jag icke binder dig vid hafvets botten, eller fjettrar dig långt borta i norden vid plågornas berg!»

544 Nu förvredos gestaltens drag än mera hotande, än mera hånande, och hon sjöng ånyo:

Fru Ursula, fru Ursula,

Gråt de röda kinder gula!

Gråt de svarta ögon röda!

Svarta stenen skall dig döda.

Sten af eld,

Släckt och fälld!

Fru Ursula, fru Ursula,

Gråt de röda kinder gula!

546 Fru Ursula for med handen till sitt bröst och betogs af förfäran. Borta var bröstnålen, borta den svarta stenen ... Hon ville knappt tro det ... hon sönderslet sin svarta tröja, hon sprang till hörnskåpet, der hon förvarade sina dyrbarheter, men smycket stod icke att finna ... Ur stånd att längre uthärda gestaltens hånande blickar, ilade hon ut.

547 I nästa rum mötte hon Kycklingen, fattade honom hårdt i armen och fordrade af honom det förlorade smycket. »Du måste hafva det! Ut med sanningen, falska byting! Du har länge haft lust till mitt smycke! Du har stulit det!»

548 »Menar gumor den svarta stenen?» frågade gossen, hvars samvete slog honom!

549 »Ja. Hvar är han? Hit med honom!»

550 »Jag har ej stulit honom. Jag hittade honom på golfvet. Men det är så att ... jag har lånat bort honom.»konsekvensändrat/normaliserat

551 »Lånat bort honom? Åt hvem?»

552 »Åt den unga drängen från Myllyranta, som skulle blifva min ridknekt och som nu sitter fången i hvalfvet. Han gaf mig i stället tillbaka mitt silfversvärd. Var ej ledsen för det, gumor; du kan ju strax taga stenen tillbaka, eller också skall jag plocka åt dig en annan vid forsen.»konsekvensändrat/normaliserat

553 »Hvilken orm har jag födt vid min barm!»konsekvensändrat/normaliserat utropade fru Ursula och grep så häftigt om gossens arm, att han skrek till utaf smärta. »konsekvensändrat/normaliseratOlycklige pojke, du vet ej hvad du gjort! Och du, – du skulle beröfva mig min talisman, – du, Sten Knutsons eländiga afföda, hvilken jag upptagit från landsvägen och varit svag nog att älska såsom mitt eget barn! Men det är rätt åt mig – fortfor hon och vred sina händer – jag hade bordt utrota hela denna förbannade slägt, som för olycka med sig. Jag har afhuggit den ena grenen, men vattnat och|3| vårdat den andra. Svara mig, är det ett spöke, som förledt dig att så bedraga mig?»

554 »Fy, gumor, nu är du åter elak»konsekvensändrat/normaliserat, svarade gossen med ett försök att återtaga sitt fordna välde som favorit. »konsekvensändrat/normaliseratKallar du den lilla hvita flickan med silfverbandet och de röda skorna ett spöke? Henne har jag ofta mött, och det var hon som nyss bad mig gå ned i hvalfvet. Jag trodde hon var en flicka från byn.»

555 »Trodde jag icke det! Jag är förrådd, förlorad, och det är ditt verk! Gläd dig olyckliga barn! Du har försvarat din slägt, ty du är en Ljungars!»

556 »Hvad säger du, gumor? Är jag af Ljungars slägt?»

557 En hämdfull tanke blixtrade i fru Ursulas sinne. »Hör mig nu»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratifall jag ej mera får tillfälle att säga dig det. Din fader var Sten Knutson, herre till Letto samt broder och dödsfiende till herr Bo, som ägde stamgodset Ljungars, ty så är sed och arf uti denna slägt. Din moder var herr Stens tjenarinna Mariana, dotter till trollqvinnan Siveri, och för att spara dig till mina framtidsplaner öfvertalade jag herr Sten att låtaoriginal: låa viga sig vid din moder, som strax derpå lemnade verlden, och erkänna dig för äkta arfving. Skulle jag dö, så finner du i mitt hörnskåp bevisen derpå. Men lofva mig, svär mig, att hata och utrota din öfriga slägt, såsom din fader gjort för dig och såsom din son skall göra efter dig! Lofva mig det; annars måste du genast dö!»

558 »Det lofvar jag», svarade gossen darrande.

559 »Svär vid sankt Olof!»

560 »Jag svär vid sankt Olof», sade Kycklingen. Inom sig tänkte han: nog skall sankt Olof vara stark, men jag vet de som säga att sankt Erik är starkare, och sankt Henrik, säga de, skall vara starkast af alla.

561 »Gå nu, och tig med hvad du vet, om ditt lif är dig kärt!»

562 Med dessa ord skyndade fru Ursula ned till hvalfvet, för att frånrycka Birger det smycke, med hvilket hon, efter tidens vidskepliga tro, ansåg sin lycka eller olycka vara så nära förbundna. Men hon hann ej längre än till trappan, innan hon hindrades af en trupp danskar, som nyss ankommit med Rolf Mattsson i spetsen och utan motstånd blifvit insläppte i borgen.

563 »Här är hon. Gripen den landsförräderskan!» ropade Rolf till knektarne.

564 »Här måste vara något misstag»konsekvensändrat/normaliserat, invände fru Ursula högdraget. »konsekvensändrat/normaliseratJag är så litet förräderska, att jag tvärtom är vår nådige konungs trognaste tjenarinna i Finland och har gjort allt för att här befrämja den danska saken.»

565 »Hvad, min fru? Ni känner då icke detta papper, som ni qvarlemnade på Raseborg, när ni ingick en hemlig sammansvärjning med den förrädaren Hemming Gadd, och som innehåller listan på alla edra medbrottslingar?»

566 »Men denna lista ville jag ju öfverlemna i konungens händer, af nit för hans sak!»

567 »Inbilla oss det! Kanske vill ni ochså neka, att den bofven Hemming lofvat eder som belöning Tavastehus slott och län? Åh, min fru, ni trodde er säker, men man har lyssnat på er, och man vet nu att ni stått i komplott med Hemming, för att förråda konungen.»

568 »Dumma menniska! Icke konungen, utan finnarne har jag hatat och svikit!»

569 »Jaså, ni anklagar er sjelf för ett dubbelt förräderi? Så mycket mer har ni förtjent ert straff. Gripen henne, knektar!»

570 Men fru Ursula var icke den, som så lätt lät fånga sig. Hon vände hastigt om uppför trappan, flydde undan till tornrummet och tillstängde dörren. Danskarne följde henne.

571 När de ej utan möda uppbrutit dörren, var rummet tomt. De kunde ej veta, att fru Ursula nedstigit genom den hemliga falluckan, som endast hon kände, till källarhvalfven, och ännu mindre kunde de ana, att hon der hade förvarat ett betydligt krutförråd.

572 Medan de ifrigt fortforo att genomsöka slottet i alla riktningar, hade fru Ursula för afsigt att undkomma från källaren. Men oaktadt hon hade nyckeln och låset lydde dess vridning, var det henne omöjligt att öppna dörren. Hon ansträngde förgäfves hela sin styrka: det var som hade någon med större styrka än hennes hållit emot utifrån. Hon kunde slutligen ej misstaga sig derom; hon trodde sig urskilja en sakta, välbekant melodi, som fortfor att klinga i hennes öron:

573 »Svarta stenen skall dig döda ...»konsekvensändrat/normaliserat

574 I detsamma hade danskarne upptäckt falluckan, och deras röster hördes uppe i hvalföppningen. Fru Ursula var icke hugad att låta fånga sig i en råttfälla. Denna ärelystna qvinna hade för länge spelat om lif och död, för att icke vara beredd på möjligheten att tappa.

575 »Välan»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon; »konsekvensändrat/normaliseratjag skall dö, men mitt slut skall blifva min lefnad värdigt. Sjung, du bleka spöke, dina usla visor! Jag trotsar ditt hån och skall med mig begrafva hela Ljungars slägt.» – Måhända var hon öfvertygad att Birger och Beata ännu befunno sig i hvalfvet bredvid.

576 En del af danskarne höllo på att nedhissa sig genom hvalföppningen, medan de öfrige utifrån inträngde i källaren, då hvalfven hastigt uppfylldes af rök och svigtade för en förfärlig lufttryckning. I samma stund darrade jorden, isen remnade uti Kumos forsar, och med ett dåft brak störtade Ljungars slott i ruiner.

Avsnittet publicerades 30/12 1862:|3|

Huruledes denna berättelse tager sig före att sluta.

577 Det händer ibland, att qvällklockan ringer innan skymningssagan är slut, och att man kommer till sista postpapperssidan innan man sagt på långt när allt hvad man ville säga i brefvet. I sådana fall måste en berättare göra som skräddarne bruka göra med kundernas rockar, när mor om julafton ropar att gröten är färdig, nemligen trockla hop ärmarna och låtsa glömma bort bakfickorna.

578 När vi alltså finna att flera fullkluddade ark återstå af fröken Pantzarskiortas märkvärdiga manuskript, hvarur denna historia – tack vare kantor Paganini Grönqvists nit – är lånad och utskrifven, få vi tillsvidare nöja oss med följande korta utdrag angående arfvingarne af Ljungars vapen och andra den tidens sällsamma händelser.

579 Det berättas nemligen att, sedan de flyende syskonen Beata och Birger af Ljungars lyckligen undkommit den förstöring, som omtalas i slutet af föregående kapittel, skyndade de att ställa sig under biskopens beskydd på Kuustö, der de likväl befunno sig säkrast, sedan danskarne icke haft försyn att göra påhelsningar äfven i Nådendal och lika mycket blottställa nunnornas samveten, som munkarnes ölkällare. En sak bedröfvade härvid den godhjertade ynglingen, och det var att han icke sedermera erhöll någon säker underrättelse om Kycklingens öde. Man sade visserligen att några få bland danskarne och slottsfolket på Ljungars undkommit lefvande från ruinerna, deribland äfven den gamla ladugårdsdejan, som sedan i alla sina återstående dagar var öfvertygad om att hon för sin räddning hade att tacka tomten, hvilken hon så troget undfägnat med det bästa hon kunde åtkomma. Men Kycklingen förblef tillsvidare borta, och det gjorde Birger ondt, ty han hade fattat en besynnerlig vänskap för den lille vildbasaren.

580 En annan sak som plågade Birgers samvete, var den tydliga andel Ljungars hvita flicka haft i hans räddning. Han kunde icke förmå sig att stå i någon tacksamhetsskuld till detta hedniska spöke, som så länge förföljt honom, och sedan han tyckte sig i slottets fängelsehvalf ha smakat nog af denna verldens fåfänglighet, slog han sig med fördubblad ifver på kyrkliga studier, hvilket slutligen bevekte biskopens hjerta så att denne villfor ynglingens begäran och ändtligen en vacker dag på våren 1521 vigde honom till munk, hvarefter Birger ingick i Nådendals brödraskap. Malisen ville väl påstå, att detta hans beslut till någon del härrörde deraf, att den unga fröken Elin Kurck vid samma tid ingått som nunna i klostret samt att Birger derigenom fick tillfälle att uppfylla hennes engång yttrade önskan att lära henne läsa. Men vi, som veta huru länge förut den grubblande ynglingen umgåtts med tankar på det andliga ståndet, kunna ingalunda godkänna en sådan förklaring. Utan tyckes det fastmera vara alldeles afgjordt, att Birger tog detta steg för att undkomma alla verldsligaoriginal: verdsliga tankar, vare sig på spöken eller icke mindre farliga frökenblickar; hvarföre han äfven var nog försigtig att slunga fru Ursulas farliga bröstnål så långt han förmådde i Kuustö vik.

581 Det är också annoteradt som något sällsamt och för ingen del utan betydelse, att samma dag Birger Boson till Ljungars ikläddes tonsuren och den svarta kåpan, hvilket skedde i slutet af April, hördes så tidigt på året en stark åska gå öfver bygderna, likasom ville de hedniska makterna ännu engång visa sitt missnöje deröfver att ättlingen af så många kyrkans afsvurne fiender nu skulle frivilligt ingå i hennes tjenst och sålunda blifva sitt vapen otrogen. Härmed afstadnade dock för en tid deras ofog, och om, som man påstår, den hvita gestalten ännu stundom fortfor att visa sig, så var det merändels blott den mindre lättskrämda Beata, som någon sömnlös natt blef varse det hvita skenet på väggen uti sin sofkammare.

582 Beata af Ljungars, hvilken långt mer än brodren tycktes ha ärft sina fäders lynne och sinnelag, trifdes alldeles icke vid det enformiga lifvet i Nådendals kloster, der hon icke fick rida, jaga och kringströfva i skog och mark på det sätt hon mest tyckte om. Hennes förmyndare biskopen som väl torde haft sina små planer att låta Ljungars arf komma kyrkan tillgodo, var likväl nog ädelmodig att icke påtvinga den unga flickan en slöja, som var henne förhatlig, och sände henne derföre på våren till sina fränder på Laukko gård i Vesilaks, der hon hade tillräckligt utrymme både i skog och på sjö. Och efter fröken Pantzarskiorta ännu tyckes hafva mera att förtälja både om henne och andra personer i denna berättelse, torde väl hända att vi ännu engång träffa den trotsiga flickan och få veta hvad som vidare blef hennes öde i verlden.

583 Fröken Beata ledsagades till Laukko af sin gamle vän och lekkamrat stallmästaren David från Myllyranta, hvilken ingalunda med gladt mod qvarlemnade sin fordna skyddsling på den förnäma sätesgården, hvarest hon lätt kunde alldeles förgäta honom i de unge och stolte ädlingarnes sällskap. Det sägs, att Beata vid afskedet lemnat honom ett bälte, som hon med egen hand virkat i klostret, och man ville veta att David derefter red sin väg i så djupa tankar, att han icke visste hvar han befann sig, innan han igenkände trakten och märkte sig vara i närheten af trollpackan Siveris koja. Då har han hört en besynnerlig sång, liksom en vaggvisa, derinne, och när han i förbifarten tittat in genom den trånga gluggen, har han sett hexan sitta och sjunga för en sårad gosse, som låg uppå halmbädden. Men emedan han tyckte sig ej hafva något dermed att göra, red David oförtöfvadt vidare och kom så till sin herre biskopen, hos hvilken han fortfor att stå i en stadigvarande ynnest.

584 För biskop Arvid på Kuustö blefvo tiderna allt svårare. Icke nog med att han natt och dag måste bevaka sitt slott emot danska stämplingar och se många af sina vänner falla för kung Kristians bödelsyxe; han fann till sin häpnad att äfven det nymodiga tyska kätteriet, som dåförtiden kom i svang genom en affällig augustinermunk vid namn Martin Luther, begynte här och der, isynnerhet genom tyska officerare och soldater ibland kung Kristians folk, sprida sitt ogräs ända till Finland. Och det är icke sagdt i tideböckerna, men snarligen till förmoda, att biskop Arvid i sådana frågor icke visade en otidig blödhjertighet, utan manligen, såsom en rättskaffens herde och furste af den allena saliggörande romersk-katholska kyrkan, värjde sin hjord emot dessa ulfvar och kättare, hvilka gjorde sig skyldige till majestätsbrott emot den enda ännu bestående lagliga och obestridliga makten i Finland, nemligen kyrkans. Säkert är åtminstone, att derest den erkeförföraren och själaförderfvaren Martin Luther understått sig att predika eller disputera i Kuustö borg, skulle han icke så lätt undsluppit, såsom från riksdagen i Worms, utan, kyrkan till ära och kättarne till varnagel, blifvit offentligen å båle bränd, såsom det skedde i Kostnitz med den erkefrestaren Johan Huss och med så många andra dessutom, hvilka understått sig att tvifla på bigten, aflaten, helgonens underverk och den helige fadrens i Rom fullkomliga ofelbarhet.

585 Lyckligtvis för honom sjelf, och kanske äfven för den fromme och högsinte biskop Arvid, hade Martin Luther tillräckligt att skaffa i Tyskland och kom aldrig till Kuustö. Deremot kom den dag, och kom förrän man väntat, när Finlands biskop icke ens hade tid att utrota kättare.

586 Det hände sig nemligen, såsom vid alla stora tidskiften, att det döende tidehvarfvets slocknade sol födde i natten en stjerna, som var bestämd att upplysa den kommande dagen. Så skedde i nordens riken, att ridderskapets sista och herrligaste blomma, Sten Sture den yngre, vid sin död efterlemnade en lärjunge, uppfostrad i hans vapenskola och genomträngd af hans brinnande fosterlandskärlek. Denne yngling, vid namn Gustaf Erikson Wasa, hade haft många underliga öden, som ej höra hit, men flytt ur dansk fångenskap och på vintern 1520–1521 begynt uppmana Dalarnes allmoge att afskudda det danska oket. Hvilket ock skedde med den raskhet och fart, att frampå hösten sistnämnde år största delen af Sverige var rensadt ifrån de främmande inkräktarne.

587 Knappt var det skedt, innan Gustaf Erikson redan i September 1521 sände sin höfding Nils Arfvidsson med några krigskunnige män att mana Finland till resning emot förtryckarens ok. Huru konung Kristian råkade nu uti stort bekymmer, det märker man tydligt af tre hans ännu förvarade bref, alla af den 20 November, hvari han tackar biskop Arvid, Åbo stads borgmästare, råd och menighet samt alla Finlands innevånare för deras bevisade trohet samt förmanar dem på det kärligaste och mildaste att icke lyssna till Gustaf Eriksons parti eller andra skalkar med deras onda och lögnaktiga stämplingar, utan dem emot strida och näpsa, då alla trogne snart skulle få hjelp af konungen med en mäktig här. Men just vid samma tid reste sig äfven Finnarne och slöto sig till Nils Arfvidson, hvilken den 24 November begynte att ansätta Åbo slott, som var en af rikets hufvudfästningar och försvarades af den ryktbare junker Thomas Wolf.

588 I stället att, på förut nämnda sätt, hoptrockla ett eller par kapitel om denna märkvärdiga belägring, lära vi få till nästa gång vända om bladen i fröken Pantzarskiortas manuskript och endast förtälja, huru slottet med ringa framgång belägrades af svenskar och finnar intill våren 1522, då det blef undsatt af Severin Norrby och danskarne åter för en kort tid fingo väldet i Finland. Denna korta tid var dock tillräcklig att störta i förderfvet Finlands utmärktaste son, den ädle biskop Arvid Kurck.

589 Ty såsnart biskopen, genom Nils Arfvidson, fick luft inom Kuustös qvafva murar, dröjde han icke att afkasta sin nödtvungna mask och öppet resa sig mot kung Kristian till fäderneslandets befrielse. Från Kuustös källrar uppgrofvos då hastigt alla vapen och förråder, som der varit gömde och nu kommo befrielsehären väl till pass. Men en högre makt, än mensklig klokhet, tapperhet och fosterlandskärlek, beslöt att spara biskop Arvid en stor förödmjukelse, hvilken annars skulle drabbat hans ålderdom, nemligen den, att se hans älskade katholska kyrka, som han så länge och så troget vårdat, störta i spillror öfver hans hufvud. Till lön för hans trogna tjenst, förunnade honom derföre den Allsmäktige, på sankt Henriks förbön, att icke nödgas öfverlefva sin tro, utan falla stort, såsom man faller under ruinerna af det tidehvarf, för hvilket man lefvat.

590 Men på denna vackra och sannfärdiga berättelse vore lika stor skada om den komme under skräddarens nål, och derföre säga vi blott, att biskop Arvid Kurck, hellre än att med vanheder sitta qvar på sin biskopliga stol och förråda sitt fädernesland, föredrog att samka öfver sig hela tyrannens och hans anhängares vrede samt att, flyende till Sveriges befriare, under flykten finna en ärofull graf i Östersjöns böljor.

591 Sist må det vara engång för alla sagdt, att danska folket i alla tider varit ett godt, ärligt och trofast folk, med hvilket finnar med glädje sämjas, änskönt det var en tid då det danska namnet här, för deras konungars, icke för folkets skuld, var ett fiendenamn i Finland.

592 Och här slutar berättelsen om Ljungars Vapen, hvilken varit för kort för en skräddares sax och för lång för en läsares tålamod, men icke så lång, att härfvan är full, och icke så kort, att ej tråden kan knytas igen, om härfträdet håller.

 

 

1. *)Han kallades electusspråk: latin eller vald, emedan han ej erhållit påfvens stadfästelse på biskopsembetet.