En roman om romaner.

Händelse i fem uppträden.

Första uppträdet.

1 En dag i November månad år 1848, just när hösten påtagit sin ruskigaste fysionomi med snöslask och blåst, sammanträffade i Hr Palms lånebibliothek i Helsingfors en gammal herre, en ung herre, en gammal mamsell och en ung mamsell. Det var en ovanlig trafik den dagen i lånebibliotheket.

2 Alla begärde de romaner. Gamla herrn ville ha Jonathan Oldbuck eller fornforskaren af Walter Scott. Unga herrn ville ha Alexander Dumas’ Grefven af Monte Christo. Gamla mamselln ville ha De tolf sofvande jungfrurna af Spiess. Unga mamselln ville ha – men det skall läsaren strax få veta. Hvar och en hade sin smak, det förstås.

3 Bokhållaren sökte och bugade och bugade ochtillagt av utgivaren sökte. Somliga böcker funnos, men andra voro utlånade; sådant händer i alla lånebibliothek. De fyra satte sig undertiden ned och begynte konversera.

4 »Min nådiga tyckes vara fallen för det antika»konsekvensändrat/normaliserat; sade den unga herrn litet försmädligt till den gamla mamselln. »konsekvensändrat/normaliseratTörs jag fråga åt hvilken min nådiga ger företrädet: Lunkentus eller Mästerkatten i stöflar?»

5 »Om herrn nödvändigt vill veta»konsekvensändrat/normaliserat, genmälte gamla mamselln något stucken, »konsekvensändrat/normaliseratså ger jag företrädet åt alla sedolärande och moraliska böcker. Jag åtminstone vill inte ha någonting att skaffa med herr Domass och herr Su och herr Bulwer och herr Eugen Aram och hvad de nya franska författarne heta; jag håller mig för god åtminstone att göra så omoraliska bekantskaper.»

6 »Alldeles, alldeles, frun har egentligen alldeles rätt»konsekvensändrat/normaliserat, utbrast ifrigt den gamla herrn. Om jag får säga ...»

7 »Min herre tar miste; jag är åtminstone ingen fru, jag är mamsell Fröholm.»

8 »Alldeles, alldeles; fägnar mig egentligen att göra mamsells bekantskap. Om jag får säga min mening, så äro de nya författarne egentligen bara snömos, bara såpbublor; de ha f–n i sig de herrarna egentligen, jag vill inte ha dem på mina utmarker engång. Nej tacka vill jag min gamla hederliga Walter Scott; det är egentligen must i den karlen, han ligger till sig som gammalt vin.»

9 »Ack hvad det fägnar mig att åtminstone finna en som sympathiserar med mina känslor. Jag tycker också mycket om Walter Scottsk åtminstone och isynnerhet om Lafontäng, Kotzeby och Spjess. Det är då moral åtminstone. Med hvem är det jag åtminstone har den äran att tala?»

10 »Jag är Krigsrådet Bombander egentligen, till tjenst. Den här unga glopen här är egentligen min systerson, sikter Hagell – har hufvudet fullt af de franska glosmakarne och kan inte förmås till någon förnuftig lektyr egentligen.»

11 »Ack herr riksrådet må väl säga! Detsamma har jag åtminstone predikat för min systerdotter här, lilla Carolina Strålhamn. Det stackars barnet förstår ännu ingenting, hon har åtminstone aldrig läst någon roman. Men häromdagen när jag fyllde mitt femt... trettiofemte år åtminstone gaf hon mig en liten som sötaste pall, hvarpå jag till belöning lofvade henne att få välja sig en moralisk roman åtminstone från lånebibliotheket, och nu är jag här sjelf, för att komma hennes lilla oerfarenhet till hjelp vid valet åtminstone.»

12 »Frun väljer väl inte någon fransysk egentligen?»

13 »Ber om förlåtelse, jag är åtminstone inte gift.»

14 »Alldeles, alldeles, frun väljer då ...»

15 »Ber om ursäkt, jag är åtminstone mamsell.»

16 »Alldeles, alldeles. Anfäkta, jag är egentligen litet konfunderad ... det kommer sig af nöjet att träffa en person, som ...konsekvensändrat/normaliserat som delar mina åsigter egentligen.»

17 Den unga herrn vänder sig till den unga mamselln: »Finns här då ingen som hjelper mig att försvara våra nya författare, vår charmante Dumas, vår Sue, vår Bulwer? Ack ja, mamsell, ni är ung ...konsekvensändrat/normaliserat ni har ett hjerta ...konsekvensändrat/normaliserat för det sköna och det intressanta, ni är säkert af min tanke. Tillåt mig se ert val; en tendens-roman af Sand eller Dickens? Himmel, hvad ser jag! Elise eller qvinnan i sin fullkomlighet!»

18 Gamla mamselln: »Ja min herre; min systerdotter, som ännu aldrig läst en roman åtminstone, har beslutat välja en moralisk bok. Hon har inte och vill inte ha någon aning om edra Dymassar och hvad de heta.»

19 »Mamsell delar då sin tants mening?»

20 Unga mamselln: »Jag tänker alltid detsamma som tant.»

21 Unga herrn (för sig): »Stackars gås!»

22 Unga mamselln tar oförmärkt en blyertspenna och skrifver något på ett papper, som hon lägger framför den unga herrn på disken.

23 Unga herrn läser sakta: »Jag afskyr min tants romaner och vore mycket tacksam, om ni kunde skaffa mig en rolig bok af Paul de Kock eller Wilhelm von Braun.» – »Din lilla slipade satunge!»

24 Gamla mamselln: »Carolina, tag din Elise och kom!»

25 Unga mamselln: »Vänta litet, söta tant, jag tänker just efter om jag icke borde begära Knigges Umgänge med menniskor också.»

26 Gamla mamselln: »Alltid är du klok och förnuftig, min söta Carolina, det har du åtminstone att tacka mina lärdomar för. Ack herr krigsråd, när jag läser Lafontängs rörande beskrifningar på oskulden, tänker jag alltid på min Carolina. Oskulden, mitt barn, brukar jag säga, oskulden är det du mest bör beflita dig om. Isynnerhet, har jag sagt, om du, som är fattig, vill ärfva min betydliga förmögenhet. Och riksrådet kan icke tro hvad mina lärdomar burit frukt åtminstone.»

27 Unga herrn för sig: »Jo lita på det du!» – Undertiden låter han gifva sig en roman af Paul de Kock samt von Brauns dikter, inlägger dem i ett papper och ser unga mamsell smyga dem under sin kappa.

28 Gamla herrn: »Egentligen är det just rätta sättet att uppfostra unga fruntimmer. Isynnerhet när man, som frun, ämnar gifva dem sin förmögenhet.»

29 »Om förlåtelse, jag är åtminstone ogift.»

30 »Alldeles, alldeles. Jag ville egentligen säga att när man är i sina bästa år som ... mamsell, med det mogna vett ...konsekvensändrat/normaliserat med det sunda omdöme som mamsell, så kunde man ...konsekvensändrat/normaliserat lätt finna någon som skulle skatta sig lycklig att dela ...»konsekvensändrat/normaliserat

31 Unga herrn för sig: »hennes pengar, jo!»

32 »...konsekvensändrat/normaliserat mamsells sympathier egentligen.»

33 Gamla mamselln: »Ack herr riksråd, karlarna äro så obeständiga, så omoraliska!»

34 Gamla herrn: »Alldeles alldeles, men icke alla egentligen. Jag känner en som skulle göra till sitt lifs högsta mål att likna mamsell i moralisk fullkomlighet.»

35 Gamla mamselln: »Ack herr riksråd!»

36 Gamla herrn: »Ack mamsell!»

37 Unga herrn: »Ack mamsell Carolina!»

38 Unga mamselln: »Ack herr Edvard!»

39 Gamla mamselln: »Hvad behagas?»

40 Unga herrn: »Vi talte om Umgänget med menniskor.»

41 Gamla herrn: »Gå du egentligen din väg!»

42 Unga herrn: »Strax. Får jag bjuda mamsell Carolina armen?»

43 Gamla mamselln: »Min systerdotter följer åtminstone med mig. Vi träffas, herr riksråd!»

44 Gamla herrn: »Vi träffas, min fru!»

45 Gamla mamselln för sig: »Min fru!»

46 Unga herrn till Carolina: »Vi träffas!»

47 Unga mamselln nickar. Alla gå.

Andra uppträdet.

48 Scenen är hos krigsrådet Bombander ett par dagar sednare. Krigsrådet är icke hemma, men unga herrn halfligger på en svart skinnsoffa med benen öfver en stol, röker cigarr och läser Grefven af Monte Christo. Efter en stund lägger han boken på bordet, kastar cigarren ifrån sig och går. Cigarren har, ännu brinnande, fallit på en framliggande katalog öfver Hr Palms lånebibliothekoriginal: lånebliothek och förkolar titeln på Spiess’ tolf sofvande jungfrur.

49 Kort derpå inträder gamla mamselln, ser sig omkring, hostar och synes vänta att någon skall komma. I brist på sällskap, begynner hon konversera med sig sjelf.

50 »Besynnerligt att ingen tog emot mig åtminstone! Han är icke hemma? Månne det? Man säger att han alltid är hemma så här dags. Nå, jag vill åtminstone vänta, jag måste träffa honom, jag har en så god förevändning, jag måste rådgöra med honom om mina affärer. Han får då se att jag åtminstone är förmögen, det skall underhjelpa hans goda tanke om min person. Ack, han är för hygglig. Han vore just en man för mig. Huru länge jag sökt, skulle jag åtminstone finna en, med hvilken mitt hjerta sympathiserar. Två så bildade personer med en så upphöjd smak måste vara skapade för hvarandra ...konsekvensändrat/normaliserat Riksrådinna! det klingar likaså bra som statsrådinna åtminstone. Det ena rådet är så godt som det andra. Kanske bättre, för icke alla rådinnor ha råd som jag ... Ack si den hyggliga gubben brukar också läsa; det är visst hans söta Walter ...konsekvensändrat/normaliserat Walter ...konsekvensändrat/normaliserat hvad heter han nu igen? Skrock, ja, Skrock, så var det åtminstone, Walter Skrock. Låt oss för ro skull titta ...»konsekvensändrat/normaliserat

51 »Huj jissingen, hvad är det jag ser! Alexander Domass! Domass, den erkebofven, den förföriske dansmästaren, flickförledaren! O min dygd ryser vid ett sådant nidingsverk, jag känner likasom en stickning i ryggen – Domass! O riksråd, riksråd, du har åtminstone grymt bedragit mig!»

52 »Men ...konsekvensändrat/normaliserat jag har ju ett ömt hjerta. Jag vill förlåta min Bombander denna hans enda förvillelse. Han skall åtminstone under min kärleksfulla ledning afvänjas från alla Domassar. Ack ja, det är så ljuft att förlåta. Här ser jag Hr Palms katalog; jag vill utpricka för min älskade Bombander de böcker, som äro värdiga hans blifvande makas bifall ...»konsekvensändrat/normaliserat

53 »Himmel, är det möjligt! Spjess förbränd! De tolf sofvande jungfrurna i aska! Nej, trolöse Bombander, detta ditt nya förräderi har brutit vårt förbund. Jag hatar dig och jag flyr dig åtminstone för evigt!»

54 Gamla mamselln störtar ut i raseri.

Tredje uppträdet

55 föregår i samma stund i mamsell Fröholms boning. Unga mamsell Carolina, ensam hemma, har lagt ifrån sig sin söm och studerar vid sybordet En ungkarls äfventyr af Paul de Kock. Allt oftare tittar hon derunder ut genom fönstret. Slutligen hör hon militärmusik från det nära torget, hoppar upp, kastar kappan öfver sig och skyndar ut, men glömmer i brådskan sina böcker framme.

56 Fem minuter derefter inträder Krigsrådet Bombander. Han har knackat förut på dörrn; när ingen höres af, träder han försigtigt in. Han hostar, han väntar, ingen synes. Följande monolog uppstår derunder på hans läppar.

57 »Hvad tunnor tusan är det här egentligen? Är käringen inte hemma? Man säger att hon alltid träffas den här tiden. Går väl egentligen och skräpar på gatorna, kan jag tro, för att värfva friare. Alldeles, alldeles, derföre lemnar hon dörrarna öppna för fäfot ...konsekvensändrat/normaliserat Men att ingen nappat på kroken? Hon skall likväl ha sina tiotusen silfver. Otäck är hon som synden egentligen, men man måste väl deran. Jag är uttråkad vid det här kamerala bestyret och vill promt ha mig en egendom. Menniskan kan duga till hushållerska. Fast knäfveln vet egentligen; hon tycks vurma i romaner och det kan jag inte tåla hos qvinnfolk. Till all lycka håller hon sig till de der gamla enfaldiga spökhistorierna, och det kan gå an sålänge. Får hon smak för de nyare, så ger jag henne blankt på båten. Blåstrumpor vill jag inte ha på mina utmarker engång. Men jag kan vara lugn; är min Fröholm en strumpa, så är hon egentligen en grå ...konsekvensändrat/normaliserat Ha, se der ligga hennes tolf sofvande jungfrur uppslagna. Alldeles, allde...»konsekvensändrat/normaliserat

58 »Millioner bomber och granater, skall jag tro mina ögon? En ungkarls äfventyr! Är menniskan rent förbannad? Att vid sexton eller tjugu år studera den bofven Paul de Kock, det kan jag då egentligen begripa, men vid några och femtio! – nej, Bombander, tag vackert din Maths ur skolan; Fröholm är galen. Alldeles, alldeles, Fröholm är sprittgalen.»

59 »...konsekvensändrat/normaliserat Men hon har egentligen ändå tiotusen ...konsekvensändrat/normaliserat hm! Det vore knäfveln så rasande att gå miste derom för mig, som redan i tankarna planterat kål och potates. Jag måste väl dras med Kocken, tills jag får myndighet att kasta honom på brasan. Håhå, det går ändå an, sålänge käringen inte läser Braun ...konsekvensändrat/normaliserat Här står en låda öppen, man får väl egentligen inte titta, men ...»konsekvensändrat/normaliserat

60 »Ut Bombander, ut på en dörr! Jag har sett nog: hon läser ochså den! Hon har honom i fyra delar! Alldeles, alldeles, åh mjukaste tjenare, hoppa icke dit, Wetterblom!»

61 Krigsrådet störtar i raseri på dörren.

62 I porten möter han den hemkommande Mamsell Fröholm.

63 Hon: »Tjenarinna, herr riksråd, hvarthän så brådt?»

64 Han: »Samma tjenare; mamsell springer ju omkull mig.»

65 Hon: »Ni skyndar er säkert till er kära Domass.»

66 Han: »Domass? Ni menar säkert er kära Kock.»

67 Hon: »Liksom ni inte skulle känna Montaqvisto?»

68 Han: »Liksom ni skulle tänka på annat än von Braun.»

69 Hon: »Hvad är det ni pratar för dumheter?»

70 Han: »Hvad är det ni pratar i nattmössan?»

71 Hon: »Ni är pirum, tycks det åtminstone.»

72 Han: »Och ni tycks egentligen vara kollrig.»

73 Hon: »Åtminstone ...»

74 Han: »Egentligen ...»

75 Hon: »Tig, ni gamla bläcksuddare!»

76 Han: »Tig sjelf, förlegade gamla skräpgömma!»

77 Hon: »Hjelp, hjelp, jag har råkat ut för ett vilddjur!»

78 Han: »Och jag för en blåstrumpa!»

79 De fly åt hvar sitt håll.

Fjerde uppträdet.

80 Unga mamselln har gått ut att köpa stramalj till julklappar och unga herr Edvard att förskaffa sig blanketter till visitkort. Båda stöta tillsammans i Wasenii boklåda.

81 Unga mamselln för sig sjelf: »Ah se der är herr Edvard. En sådan förrädare! Det är han som sqvallrat för tant om min Braun och min Paul de Kock; tant var ursinnig af vrede, när hon kom hem, och fann genast mina olyckliga bröder. Jag måste straffa honom.»

82 Unga herrn för sig sjelf: »Ah se der är min lilla söta Carolina. Sådan näbbgädda hon är, det är hon som uppretat onkel mot Alexander Dumas, jag fick nog minsann bära upp det, när onkel kom hem. Jag måste lära henne att hålla tand för tunga.»

83 Unga mamselln: »Tjenarinna, herr Edvard!»

84 Unga herrn: »Tjenare, tjenare, mamsell Carolina!»

85 U. m. »Jag får tacka rätt mycket för böckerna, men herr Edvard har alldeles misstagit sig om min smak. Jag har allsinte funnit det mödan värdt att öppna dem engång.»

86 U. h. »Kors det var ledsamt. Den stackars Braun, han kallar sig ochså sjelf ’konsekvensändrat/normaliseratden der som flickorna aldrig läst, Och som af dem blir tillbörligt snäst’.konsekvensändrat/normaliserat Men apropos af böcker, så har mamsell Carolina alldeles intagit min onkel. Han berömmer er smak lika mycket som han tadlaroriginal: tadar min, och han vore färdig att göra sitt anbud endera dagen.»

87 U. m. »Mycket förbunden, men jag har inte haft äran att träffa krigsrådet sedan hos Hr Palm. Herr Edvard har deremot gjort en eröfring i min tant; hon talar med förtjusning om Herr Edvards goda smak och isynnerhet Herr Edvards tystlåtenhet.»

88 U. h. »Min tystlåtenhet? Åh mamsell Carolina, hvad det beträffar, så är hvarken ni eller ert kön något mönster. Ni har satt min onkel i harnesk mot Dumas; är det vackert det?»

89 U. m. »Nu yrar herr Edvard; hvad har jag att göra med Dumas? Det är tvertom herr Edvard, som sqvallrat för min tant om mina böcker; är det tystlåtenhet det?»

90 U. h. »Jag? Nu går mamsell Carolina i dimman. Mamsell har sett sig blind på min unga och vackra onkel.»

91 U. m. »Jag? Åh fy då, det är herr Edvard som förgapat sig i min unga förtjusande tant.»

92 U. h. »Mamsell Carolina!»

93 U. m. »Herr Edvard!»

94 U. h. »Ni är ...»

95 U. m. »Afskyvärd, icke så? Nåväl, förrädare!»

96 U. h. »Efter allt detta ...»

97 U. m. »Efter allt detta?»

98 U. h. »Så hatar jag er, mamsell Carolina!»

99 U. m. »Och jag föraktar er, herr Edvard!»

100 U. h. »Farväl, mamsell! Ni ser mig aldrig åter.»

101 U. m. »Farväl för evigt, trolöse!» (De fly.)original: fly.

102 Förste bokhållaren: »Nej hvad gick åt de der två?»

103 Andre bokhållaren: »Det var en generalrepetition mellan två förlofvade före brölloppet.»

Femte uppträdet.

104 Scenen är åter i Hr Palms lånebibliothek en vecka efter nästföregående uppträden. Gamla och unga herrn, gamla och unga mamselln inträda på engång, för att återlemna sina böcker. Alla vända hvarandra ryggen, hvilket bör framställa en grupp af mycken effekt.

105 Allmän tystnad. Man hör råttorna gnaga på Wilhelminaoriginal: WilheminaWilhemina Stålbergs odödliga snilleverk borta i en vrå.

106 Bokhållaren: »hvad får det lof att vara?»

107 Gamla mamselln: »Åtminstone inte någon Domassare, jag ber.»

108 Gamla herrn: »Egentligen inte någon Kock eller Braun.»konsekvensändrat/normaliserat

109 Unga mamselln ser på unga herrn och skrattar.

110 Unga herrn ser på unga mamselln och skrattar.

111 Löjet föder glädjen och glädjen föder försoning.

112 Unga mamselln: »Herr Edvard, vi ha varit ganska narraktiga.»

113 Unga herrn: »Ganska löjliga, mamsell Carolina!»

114 Unga mamselln: »Låt oss bli vänner igen!»

115 Unga herrn: »Vänner för evigt – om ni vill!»

116 Gamla mamselln: »Hvad behagas?»

117 Gamla herrn: »Pojke, jag vill inte förmoda ...»

118 Unga herrn: »Mitt herrskap! Här sen I fyra hjertan, som äro skapade för hvarandra. Detta älskvärda fruntimmer i sin ålders mognad är värdigt att älskas af detta krigsråd i mannaårens kraft. Dessa unga och oerfarna hjertan (mitt och mamsell Carolinas här) hafva likaledes förstått hvarandra. Hvarföre med hatets förfärliga ljussax afklippa fyra brinnande lågor, som längta att förenas? Nej min onkel, nej mamsell Fröholm, edra känslofulla sinnen kunna aldrig tillåta en sådan grymhet!»

119 Gamla mamselln snyftande: »Åtminstone ...»

120 Gamla herrn gråtande: »Egentligen ...»

121 Unga herrn: »Välan, I store snillen och författare, som pryden dessa hyllor, bundna i papp och kalfskinn, jag tager eder alla till vitne, från och med Walter Scott, Knigge och Spiess, ända till Dumas, Kock och Braun, jag tager eder till vitne, att detta värdiga krigsråd och denna dygdiga mamsell Fröholm i denna stund besluta att förena sina öden, likasom jag och mamsell Carolina likaledes svärja hvarandra evig trohet. Hvad befalls?»

122 Alla: »Ja, ja, ja!»

123 Unga herrn: »Nåväl herr bokhållare, var så god och gif oss den bekanta romanen ’konsekvensändrat/normaliseratDessa äktenskap voro beslutade i himmelen’konsekvensändrat/normaliserat.»

124 Bokhållaren: »Titeln är: Dessa äktenskap voro icke beslutade i himmelen.»

125 Unga herrn: »Tyst min vän, det blir oss emellan!»

126 (Ridån faller).