Ett minne af Åbo brand
Kommentar
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 12/1 1842.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
6 fot en fot motsvarar 29,7 cm.
8 Svenska mil en svensk mil: 10 688,54 m.
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 12/1 1842.
stycke – textställe – kommentar
6 fot en fot motsvarar 29,7 cm.
8 Svenska mil en svensk mil: 10 688,54 m.
Ett minne af Åbo brand.
1 Det var den 4 September 1827. Många finnas, ja ganska många, som alldrig glömma denna dag, som ville utplåna den ifrån sitt lifs minnen, om de det kunde, som ville kasta den tillbaka i tidernas ström, ur hvilken den rann så sorgfull opp, som sörja att deras öga någonsin såg dess leende morgonsol och dess dystert rodnande aftonskyar. För deras blickar står denna dag så lefvande klar i sina bjerta färger; de minnas huru solen gick ned öfver den helige Eriks stad, den Finska bildningens hulda amma och trogna vårdarinna, i hvilken Suomis hjerta slog så varmt ännu; de erinra sig en qväll då Suomis skyddsengel blundade för ett ögonblick och ödet redde sin mörka dom i det tysta. På qvällen följde en natt, då intet öga, mer än de dödas, sof vid Auras stränder, en natt rik på taflor i rödt och svart, rik på förstöring, tårar och nöd. Vidt kring nordlanden spordes med ängslan dess hemska sken, och brinnande seglade skyarna bort öfver en verld af försvinnande menskolycka.
2 Det är ett minne från samma dag jag nu går att omtala, en iakttagelse märkelig endast för stunden på hvilken den gjordes. Var det en villa, en slump, en månans lek i molnen, eller var det verkligen budbärande skyar, som för en aflägsen ort förkunnade en stor olycka, som timade just då i fjerran? Jag vågar tro det sednare. Vid utomordentliga omstörtningar i menskliga förhållanden synes det ofta som verkade sjelfva naturmakterna med utomordentelig liflighet och kraft. Huru ofta omtalas icke tecken och förebud i naturen vid inträffande revolutioner, vid starka väldens fall, vid national-olyckor? Vidskeppelse! utropa dagens fördomsfria slägten. Kanske, – men ej heller mer än kanske! Vissheten härom ligger der så mången annan visshet ligger. Det är likväl ej om något förebud jag ville tala, blott om ett enkelt naturphenomen, som måhända stod i förbindelse med en stor national-olycka för Finland, med Åbo brand. Sjelf ett ögonvittne, kan jag för berättelsens trovärdighet åberopa flera andra.
3 Det var, som redan nämndt, den 4 September 1827. Luften var mild och angenäm, himlen ren och blå, endast stundom beseglad af någon oroligt irrande sky. Skogen stod ännu grön, blott här och der erinrade sig ett gulnande blad att förvissningens dag var nära. Då och då aflockade en smygande vindfläkt ängens blommor deras sista tynande sommardoft och förde den med sig långt bort öfver fjärdens vågor utåt hafvets ensliga dunkla omätliga blå.
4 Fjerran i nordlanden, på en af de tusende täcka holmar, som i nyckfulla grupper sträcka sina gröna armar mot Österbottens kust, liksom längtande att med den förenas, befann sig en liten krets af gamla och unga, som älskat att för någon tid bortbyta småstadens trånga larmande gator mot lugnet, grönskan och sommarglädjen ute i den vackra skärgården. Längre än vanligt hade naturens ännu friska behag här qvarhållit dem, men dagarna blefvo redan korta och sjön något stormig ibland; i morgon skulle man derföre tänka på hemresan, menade nu de försigtiga gamla. Ogerna hörde ungdomen det; ängen var ju ännu så grön, hallonbuskarna rodnade ännu så inbjudande och lingonen började nu först se rätt mogna och trefliga ut i skogsbackarna. – Men inga invändningar hjelpte, i morgon skulle det vara slut med glädjen. Derföre skulle man i dag just taga ut sin rätt; på flygandet kring ängar, lunder och backar ville det ej taga någon ända.
5 Ändtligen kom qvällen och mörkret. Unga och gamla satte sig att hvila i farstuguqvisten och på trappan af det lilla rödmålade huset med de hvita fönsterluckorna, som så länge varit deras kära trefliga sommarslott. Muntert språkade de äldre om resan och de små bestyr som väntade dem derhemma i staden, medan de unga, litet tystare än vanligt för den ledsamma hemfärdens skull, tittade med små barnsliga, nästan melancholiska tankar utåt den silfverglittrande fjärden och den stjernströdda molnstrimmiga himlen, undrande storligen hvad som nu förehades deruppe i de tindrande verldarna, om hvilka de visste att Guds englar bo der, och med dem alla små goda barn, hvilka Gud tagit tidigt upp till sig.
6 »Se»,konsekvensändrat/normaliserat ropade då plötsligt en af de små, »konsekvensändrat/normaliseratse hvilket präktigt och vackert moln derborta!» En efter annan vände sina blickar mot det anvista hållet. Längst bort vid|3| horizontens yttersta rand, der molnens konturer förlorade sig i en enda formlös och dunkel massa, visadeoriginal: visade, sig nu en sky af ett ganska eget och besynnerligt utseende. Kring en mörk kärna af obestämd färg slöt sig en ljusare rand af en sällsam blekröd glans. Denna sky hade intet af detta skiftande bjerta fladdrande sken, som på den mörka aftonhimmeln förråder en vådeld på närmare håll. Blek, orörlig och hemsk stod den der, och om den till- eller aftog i glans var svårt att bestämma. Äfven dess omfång förändrades ej märkbart, och visade sig skenbart föga större än fyra fot i qvadrat.
7 De små undrade, de äldre skakade på hufvudet. »Månan kan det icke vara»,konsekvensändrat/normaliserat sade de, »konsekvensändrat/normaliseratoch solen är längesedan nedgången. Det är dessutom nästan rakt i söder. Det synes icke otroligt att det är en vådeld, men den måste vara på stort afstånd. Gud hjelpe det arma folket derborta!» – Skrämda tryggade sig vid dessa ord de små till de äldres sida och talade och drömde sedan om ingenting annat än eldsvådor och hemska skyar. Äfven de äldre voro i qväll tankfullare än vanligt, och tigande gick hvar och en till en lugnare hvila än man anade att derborta var, derborta under den röda skyn. Ingen närmare vådeld åt det hållet hördes sedan af. Men på tredje dagen derefter flög ett sorgebudskap från mund till mund: Åbo har brunnit! »Åbo har brunnit!» upprepade med bestörtning de som den omtalta qvällen varit ute på holmen. – »Och tiden? Store Gud, samma qväll klockan mellan tio och elfva sågo vi skyn!»
8 Hvad du än derom må säga, otrogne läsare, men upplysningsvis får jag tillägga att den oftanämnda lilla holmen är belägen i NyCarleby skärgård, och från NyCarleby till Åbo räknar man 44 Svenska mil, om ock fågelvägen torde vara något kortare.