Avsnittet publicerades 16/6 1849:|2|

Grammatikaliskt Ovett.

1 På en svensk tidning läste man ej längesedan ett kostligt käbbel mellan O’Connel och en månglerska i Dublin, hvari den store agitatorn segrade med idel mathematiska kraftord. Några studenter funno denna anekdot förträffelig och sågo sig om efter ett offer, hvilket de ville på samma sätt nedgöra. Det blef öfverenskommet att antasta en för sin munvighet och sina outtömliga skällsord ryktbar fiskmånglerska, som alla morgnar var tillfinnande i sin båt vid quaierna och öfvade sin onda tunga på oskyldiga jungfrur, ärliga madamer och flitiga betjenter, samt ännu aldrig blifvit bragt till tystnad. En af kamraterne, hvilken vi för korthetens skull vilja kalla Fritz, åtog sig ordförandeskapet; det blef beslutadt, att icke mathematiska, utan grammatikaliska kraftord skulle användas, och priset, i händelse Fritz lyckades bringa fienden ur concepterna, var en sexa i sjösalongen på Kajsaniemi.

2 Alltså begaf man sig ut följande morgon till fiskarhamnen. Månglerskan, som intet oråd anade, var ganska riktigt på sin plats, och atacken börjades utan dröjsmål på följande sätt.

3 Fritz. Hvad begär käringen för sin ruttna fisk i dag?

4 Mångl. Ruttna fisk? Rutten kan han vara sjelf, så valp han är, studentneglika!

5 Fritz. Nå nå, sakta i backarna, ni beter ju er som en ursinnig interjection. Hvad är det för gamla præpositioner ni har der i sumpen er?

6 Mångl. Åh skäms lite och stå inte och öknämn hederligt folk och hederlig fisk, smörhane!

7 Fritz. Vänta, vänta, vi ska’ inte förifra oss, ni blir ju röd i ansigtet som en syntaxis ornataspråk: latin. Kanske det inte är sannt att ni har alla partes orationisspråk: latin i sumpen der? Och ändå så ger ni dem ut för onomatopojetica och säljer dem på det sättet.

8 Mångl. Hvad för slag? rationer och ...konsekvensändrat/normaliserat och ...konsekvensändrat/normaliserat Gå sin väg, skörtjunkare, och håll mun! Sikadolfus!

9 Fritz. Nej ser man på, käringen tror att hon går efter femte declination, men jag slår vad att hon är ett indeclinabilespråk: latin. Hörpå, skulle madam händelsevis vara neutrius generisspråk: latin?

10 Mångl. Om han inte låter folk vara i fred, ludimagister, så skall jag stänka honom, skall han se, skolråtta! kålmåns! ynkipeus!

11 Fritz. Nog kan madam thema på en hel hop med saker, men inte är det värdt att neka till att madam fån|3|gar bara impersonaliaspråk: latin i ryssjorna, och så vill madam inbilla folk att det är genus, numerus och casus uti dem.

12 Mångl. Kasa mig hit, och kasa mig dit, palsternacka! Vill han hålla käftamentet!

13 Fritz. Madam medger således inte att madam är en vocativus, eller rättare sagdt en vocativa, efter madam ändå på sätt och vis låts vara ett femininum?

14 Mångl. Femi...? åsnevitsch!

15 Fritz. Ja visst, det se ju alla menniskor att madam är ett gammalt förlegadt plusquamperfectum, som till på köpet har hvarken singularis eller pluralis.

16 Vid dessa ohemula tillmälen råkade månglerskan i raseri och kastade efter talaren det första hon fick tag uti, ett öskar. Emellertid hade en hop folk samlats, för att åhöra trätan och snart infann sig äfven en polisbetjent. För honom beklagade sig månglerskan, att hon blifvit öfverfallen med grofva oqvädinsord.

17 Åh, svarade studenten, jag kallade madam ett plusquamperfectum, och det begriper ju hvar bildad menniska, att inte är det något ondt i det.

18 Nej gubevars, inte är det något ondt i det, genmälte polisbetjenten.

19 Och Fritz med de sina gick att beställa sexan på Kajsaniemi.