Utkast till en biografi öfver torparen Matti Kalevanpojka.

1 Läsaren känner måhända en karl vid namn Matti – bra karl för resten, men har sina fattiga fel. Han är hemma här norrpå från Suomenniemi torp; hans far hette Kaleva och var mantalsskrifven som backstugukarl hos en gammal possessionat vid namn Kave Ukko. Denne Kaleva hade en dag kommit vandrande med renseln på ryggen in i landet och anlagt ett nybygge eller torp här i ödemarken. Sonen Matti vexte upp under fattiga omständigheter, och torpet var redan i hans barndom utsatt för den ena utmätningen efter den andra. Pojken lärde derföre tidigt att draga sig sjelf fram i verlden och har försökt alla möjliga yrken, utom politiken, för hvilken han tycks ha något hårdt hufvud, kova pääspråk: finska. Han började sin bana som ekorrjägare och björnskytt, hvari han ansågs för mästare, sålänge björnarna gingo på fyra, men mindre lycklig såsnart de gingo på två. Derefter slog han sig något på fiske, men tyckte att det blef alltför enformigt i längden och begynte att bränna sveder. Också deruti skötte han sysslan perfekt, sålänge han friskt fick brasa på skogen. Men som skogen ej behagade vexa lika fort upp som den brändes ned, nödgades Matti gripa till plog och harf. Ingen skall säga om honom att han var lat plöjare; tvärtom var han seg som synden att hålla uti, fastän plogbillen mer än engång frös fast uti kärret. Visst lägger man honom till last att han nog länge fortfarit att peta och glöta i mossorna liksom far och farfar gjort, änskönt klokt folk velat lära honom trolla rågen att vexa. Det är möjligt, ty envis är Matti så det förslår. Men ingen kan neka att han ju gjort duktiga spadtag der klenare karlar än han skulle kommit till korta i ödemarkerna.

2 Apropos af trolla, så bör jag anmärka att det allt från barndomen var en svag sida hos Matti, och malisen påstår att han deri upphunnit, om icke öfverträffat stormästaren Belsebub. Det är möjligt att Mattis rykte varit större än hans konst: åtminstone har han icke blifvit millionär på affären.

3 Matti slog sig nu för ro skull på åtskilliga handtverk, för att skaffa sig hvad han behöfde för dagen, ty att tänka på morgondagen var aldrig hans sak. Det begaf sig att han blef smed, hvilket var klokt gjordt, ty dertill var han klippt och skuren och prisades storligen, så att alla slagsbultar när och fjerranoriginal: fjerran. beställde sina huggare från Mattis smedja. Snickare blef han också, ej utan berömmelse, åtminstone i konsten att banda såar och tälja trädskedar. Mjölnare, skomakare, skräddare och vadmalsfabrikant var han till husbehof, eftersom qvinnfolken lipade för mycket vid handqvarnen och jacka och piexor tyvärr ej dela med Abukasems tofflor den egenskapen att vara outsliteliga. På finare handtverk förstod sig Matti ej synnerligen. Guldsmeder t. ex. ansåg han öfverflödiga för dem som ej ha något guld att smida; boktryckare och bokbindare tyckte han kunna väl umbäras, emedan psalmböckerna alltid köpas färdigt tryckta och bundna och almanackan ej behöfver något band alls.

4 Hvad angår den såkallade högre industrin, så var och förblef Matti grannarnes springpojke och narrades icke sällan upp i trädet. Han hade temligen godt sjöhufvud. I sina slyngelår hade han på lediga stunder roat sig med små strandhugg och annat oskyldigt sjöröfveri. Såsnart skägget begynte vexa, lade han emellertid af sådana pojkstreck och blef en så fredlig becktröja, som någon holländsk skutskeppare, skötte sina skot som en engelsman och var aldrig så blöt, att han smälte för någon regnby. Nu var Matti fattig karl och behöfde salta sin ströming, uppfriska sig med en buss och taga sig en kaffeknorr vid högtidliga tillfällen. Han funderade alltså styft på hvad han skulle köpa dessa rara saker med, och när Matti funderade, så funderade han med besked. I brist på annat, tog han sig före att såga plankor och bränna tjära, arbetade som ett ök och fick ganska riktigt sin last ombord och sin vara för lasten. Meningarna om denna affär tyckas vara delade, alldenstund några förmena att Matti svettades för den saken mer än kaffeknorren var värd. Men Franzén är af annan tanke, ty han sjunger i »Joukahainen»:

konsekvensändrat/normaliserat... inga drufvor våra kullar bära,

Dock, bröder, må vi le

Åt dessa narrar, som mot beck och tjära

Sitt bästa vin oss ge.konsekvensändrat/normaliserat

6 Apropos af vin kan jag ej med godt samvete förtiga en svag sida hos Matti, nemligen hans osed att då och då taga sig förmycket tillbästa. Men icke är han så noga karl, och icke blir han så noga hållen. Ena gången lägger någon utsocknes spekulant litet brändt socker i sprit och vatten och kallar denna blandning rhum; andra gången späder han spriten med lingonsaft och kallar det portvin. Matti håller naturligtvis varan till godo, och då tycker Matti sig ha det riktigt fint. Annars nöjer sig Matti med rena rågen i hvardagslag och tycker sig ha hushållat som en hel karl, när han har dranken på köpet. Andra anse det emellertid vara skada på en duktig torpare, att han för fänadens bästa riskerar att sjelf blifva något ditåt. Matti är likväl icke dum, han begriper att han har dåligt ölsinne och, så underligt det låter, har han just derföre börjat dricka öl.

7 Matti är annars en oförargelig man. Får han ett slag för örat, så funderar han först en stund hvad det månde betyda. Får han två, så händer det att han spottar i näfven, men först när han fått det tredje, har han näfven i ordning och dammar till så det känns. Man skulle tycka att en så saktmodig man icke just vore skapad att gå i fält. Men Mattï, som försökt så|3| mycket, har också försökt att vara soldat. Sanningen att säga, så har han lika ofta tagit som gifvit stryk, men alltid efter sitt eget manér. Svulten och trasig, som han ofta har varit, stackars karl, har han, liksom Sven Dufva, aldrig rätt kunnat lära sig konsten att retirera, utan huggit och slagit friskt på till sista lifshanken. Somliga säga: det kommer sig deraf att Matti varit för lat att springa. Möjligt att så är; men har icke Matti just skördat krachaner derför, så har han åtminstone fått det ärliga namn om sig att vara en bra soldat, som icke belsebub sjelf fått bugt uppå, och det vill också något säga, när folkens öde sitter som en skalad potatis på krigarens bajonett.

8 Trogen är Matti som guld, när han behandlas som folk, men icke kryper han som en hund för sin herres fötter. Det vill man säga om honom, att han helst trifs vid sin egen knut, det må då sedan vara i storm eller solsken. Likväl har det händt att han gått ut i verlden, med en gud och en rock, att slåss för det som varit ett ärligt handtag värdt, och då har han stått för sin fana och sin furste såsom endast den envise Matti kan stå. På honom kan man lita, när allting vacklar och brister. Liksom han var för kommod att springa, så är han för styf att buga för alla vindkast. Det är väl derföre han visat så klena anlag för den diplomatiska banan.

9 Matti är på det hela ingen lärd man; lycka nog att han reder sig skäligen godt uti läsförhöret. Han har väl gått i skola och tillochmed präntat latin; men han är alltför långtänkt för att blifva något ljus i syntaxen. Får han en luminös idé, så benar och benar han derpå i åratal, och blir han färdig med något, hvilket han visst icke alltid blir, så ha redan sju andre deruti hunnit före honom. Han gör på den lärda banan ungefär som han gör på landsvägen: han tager mössan af sig när han redan hunnit sin man ett stycke förbi. Han har för princip att alltid komma en qvart för sent till läsförhöret, och att komma till tinget eller socknestämman innan målet är redan förbi – nej, det anser då Matti för bara fjäsk.

10 Matti har sitt eget hufvud, och det kan vara likaså bra som att tänka med andras. Det finns ingen gåta så klyftig, att han ej tar reda derpå. Men somliga tycka det vara mindre helsosamt för Matti att bråka med tänkande. Presten och kronofogden ha hållit råd om hvad han egentligen borde få lära. Den ena anser att lilla katkesen borde förslå, men den andra menar att långkatkesen dertill skulle mycket utvidga Mattis kunskapsförråd. Undertiden stafvar Matti på missionskartan och förundrar sig öfver att halfva jorden är svart.

11 Hvad annars Mattis kristendomskunskap angår, behöfver han icke skämmas för prestbetyget. Han tror enfaldeligen att Gud allsmäktig har skapat verlden, och får icke i sitt hufvud att menniskan efteråt funderat ut henne. När de förnumstige säga honom att menniskan, liksom den öfriga fänaden, blir liggande der hon ligger att multna i jorden, börjar den okunnige Matti att tala om uppståndelsen och lifvet och låter icke nöja sig ens med den äran att »lefva i sina verk»,konsekvensändrat/normaliserat eller att »uppgå i mensklighetens stora idé».konsekvensändrat/normaliserat Matti låter icke öfvertala sig att Gud är en skolpojke, som vexer och förändras med tidernas föreställningar; Matti vill hafva en Gud som duger och som han kan hafva respekt för. Det har händt någongång att Matti dervid litet förhetsat sig, men blott han fått sofva på saken, har han åter kommit på rätt igen.

12 Innan Matti hade allt detta klart för sig, äflades han i barndomen med allehanda ammsagor. Han sjöng den tiden visor från qväll till morgon och hade så god röst, sade man, att fåglarna i skogen flögo lyssnande omkring honom. På sednare åren sjunger han hellre psalmer, och derom är intet ondt att säga, men mången tycker det vara skada att Matti glömt sina gamla visor. För att uppfriska hans minne, har klockaren, som är en boklärd man, låtit trycka visorna, och det sägs att den samlingen väl är så god som någon annan visbok, »tryckt i år».konsekvensändrat/normaliserat

13 Med undantag af visorna känner man blott obetydligt om Mattis konstnärliga anlag. Han har försökt sin lycka som spelman vid alla bröllopp i byn, utan synnerlig framgång, sägs det, ehuru han stampat takten med kraft. Bruden må vara aldrig så vacker, så är det icke någon fet bit att vara spelman på bröllopp; när qvinten springer på ens fiol, så händer att man ej har råd att köpa en ny, utan får nöja sig med en segelgarnsände. Det sägs att kronofogden nu bestått Matti en rund summa om året till nya qvintar, och det behöfs, ty Mattis musik har härtills varit som att såga i träd. Jag bör också tillägga att Matti dansar något, när han har sig en sticka vid gladare tillfällen; men att naturen aldrig ämnat Matti till dansmästare, det tror jag både han och andra skola utan svårighet medgifva.

14 Målarekonsten har Matti studerat i kyrkan, på altartaflan. Olyckligtvis har denna modell, för att icke tala om en eller annan gästgifvarskylt, varit af skralare sort, hvarföre Matti fått en viss böjelse för Jönköpings trädsnitt, som, utom andra förtjenster, ha den merit att ej ruinera kassan med onödiga utgifter. I arkitekturen är Matti ej heller långt kommen. Endast kyrkan är hög och presten höres, tycker Matti att byggnadskonsten uppfyllt sin bestämmelse; ty gårdar, rior och lador bygger man som man sett andra göra. Bildhuggarekonsten har Matti studerat dels uti fläkterörnen ofvanför apotheket i staden, dels i en eller annan oskyldig lergök på marknaderna; att hugga i sten har aldrig fallit honom in, om icke möjligen för att hugga ett märke för vägalotterna.

15 Så när hade jag glömt att Matti med förtjusning beundrat lindansare, taskspelare, blyätare, björnförare, markattor och andra mer eller mindre menskliga apor, som någongång gifvit representationer i byn. Han har mycket funderat på om man icke hemma i byn kunde åstadkomma lika stora artister, och det är nu planeradt, att en af de bättre beteshagarna skall i framtiden upplåtas för detta ändamål.

16 Matti talar finska naturligtvis, ehuru domarn och kronofogden vanligen tilltalat honom på svenska. Oaktadt Matti, som alla ärliga själar, har stor respekt för hvad han icke förstår, och således äfven för svenska språket, har detta språk, af nyssanförda skäl, fått för honom en bismak af böter och kronorester. Likväl kunde han på länge icke begripa det tal, som begynt gå ibland byns ungdom, att finska språket borde insättas i sina »naturliga rättigheter». Han hörde ju hvar söndag en predikan på finska, presten gjorde sig den mödan att tolka för honom höga öfverhetens asetuksiaspråk: finska, och det tyckte Matti vara nätt och jemt hvad han behöfde. Men ett argumentum ad hominemspråk: latin, som man säger, förde honom en dag på andra tankar. Domaren företog sig nemligen att öfversätta hans ärliga finska namn, Matti Kalevanpojka, med det försmädliga svenska namnet »Maths Kalfson», och när klockaren, som var en stor spjufver, företog sig att uttolka det nya namnets rätta betydelse, råkade Matti mot sin vana i harnesk mot svenskheten, gick till kronofogden och klagade öfver chikan.

17 »För den som taler alle sprog er det nog lige fet, Men fanden gid den tale for den som kan kun etspråk: danska»,konsekvensändrat/normaliserat menade Matti, liksom »den tapre landssoldat».konsekvensändrat/normaliserat Fogden var lyckligtvis en resonabel karl, tog Mattis parti, och följden blef att Matti icke allenast fick behålla sitt ärliga namn, utan ock goda förhoppningar att snart få både på tinget och i byskolan vara på sätt och vis menniska, han också, med det språk den moderliga naturen nu engång gifvit honom.

18 Detta hindrar likväl icke Matti att sämjas under samma tak med en svensk halfbror vid namn Anders Helsing, en yngre son till hemmansägaren Thorbjörn Helsing, hvilken efter Kalevas död hade gift sig med dennes enka. Densamme Anders, som af naturen begåfvats med ett raskare och flyktigare lynne, hade, medan Matti funderade, åtagit sig att sköta strandängarna vid torpet. Matti hade väl prutat något emot, och nappatag lära der vankats i förstone. Anders var ock en smula öfversittare, som, efter han var son till hemmansägaren, icke ogerna lät påskina ibland att han vore den rätte husbonden på torpet. Men efter Anders var en flink karl, som lefvat mera med uti verlden och kände en hop saker bättre än Matti, funno de slutligen för godt att lefva tillsammans i broderlig sämja. Dertill bidrog också att hemmanet kommit i lägervall och torpet blifvit derifrån utbrutet och lagdt under en mäkta rik possessionat vid namn Baranoff i granskapet. Från den tiden ansågo sig Anders och Matti böra hålla tillsammans som ärliga torpare och gnabbas numera blott när någon af dem har tagit ett glas för mycket. Anders fortfar att berga strandängarna, Matti sveder och plöjer af alla krafter i stenbackarna längre till skogs. Torpet har under possessionatens tid blifvit renoveradt och »karaktersbyggnaden» flyttad, ladugården har fått sig ett nytt perttak, och rian är brandförsäkrad i det nya landsbolaget. Förra hemmansägaren, säges det, ångrar att han släppt torpet ur händerna, men efter det ligger lägligt för possessionaten, lärer denne icke ämna låta köpet gå tillbaka.

19 Matti är emellertid, och detta med rätta, husbonde på torpet. Ger åkertäppan sin gröda och ängen sitt kofoder, och göra laukkugubbarne icke för täta besök hos det fåfänga qvinnfolket, så anser sig Matti ungefärligen kunna slå sig fram. Men Matti har på sednare tider blifvit en annan karl. Hans ögon ha öppnats för en hel hop brister på torpet; han har börjat se sig omkring och begripa att, så torpare han är, kunde han likväl uträtta något i verlden, om han finge lära sig mera. Också i hans rensel kan ligga en marskalksstaf.

20 Matti Kalevanpojka är en ung karl med en gubbes skägg och uppsyn; undersätsig och axelbred, trygg, fåordig och allvarsam. Hade han ej i sin barndom kört omkull uti Uralbacken och något plattat sin näsa, skulle flickorna bestämdt tyckt mycket om honom. Kavaljer blir han väl aldrig, om han också tjugu gånger hofverar med en tuppfjäder i mössan på midsommarkokkonspråk: finska; men gäller det mandom och trofast hjerta, så kunnen I, unga tärnor, lita på Matti. Han skall icke svika hvarken er eller torpet. Derföre tänker jag: Gud välsigne Matti Kalevanpojka. Med alla sina fattiga fel är han i botten en bra karl, och det är mer än hvad man kan säga om alla torpare.