Hvita frun i Hälla.

Äfventyr i två akter.

1 Personer:

2 Adalbert Winge, f. d. ryttmästare vid Nylands dragoner.

3 Jakob Hagel, kallad Fidibus, hans förre korpral.

4 Fröken Lisa-Gret.

5 Wideman, inspektor på Hälla gård.

6 Lotta, hans dotter.

7 Madam Nuckelin, benämnd Nukka, hushållerska.

8 Sippa, en springpojke.

9 Händelsen tilldrager sig i Hälla herregård under Gustaf III:s tid, kort efter freden i Werälä.

Första Akten.

10 Ett hvardagsrum i bottenvåningen. Höstafton. Man hör regnet slå mot fönsterrutorna.

Scen 1.

11 Fröken Lisa-Gret vid ett broderiarbete. Lotta vid spinnrocken.

12 Lotta.

13 Ack, hvad det är roligt att höra fröken berätta så sköna saker! Lyckliga fröken, som har sett kungen! Jag kan undra hur han såg ut.

14 Fröken Lisa-Gret.

15 Gissa.

16 Lotta.

17 Låt mig tänka. – Som en klockstapel.

18 Fröken L. G.

19 Han var ej mycket längre än din far.

20 Lotta.

21 Åh, hvad säger fröken? Men så var han väl bred och stor som en kyrkklocka?

22 Fröken L. G.

23 Nej du. Han var mycket fin.

24 Lotta.

25 Ja, fin, det förstås. Hvad skulle han inte han vara fin! Bar han manchetter af silfvertråd? Hade han guldörringar? Var han mycket nådig mot fröken och alla menniskor?

26 Fröken L. G.

27 Det finns ingen så aimable person, som hans majestät. När jag hade den nåden att blifva presenterad och framlemnade min suplique, behagade hans majestät göra sig noga underrättad om sakens sammanhang och sade till mig: min söta vän, det är en mycket invecklad fråga; jag skall tala med presidenten. Och derpå fattade hans majestät min hand och sade: det är omöjligt att himlen kan öfvergifva så mycken ungdom och skönhet. Jag hoppas, tillade hans majestät, att min unga vän skall bli nöjd med rättvisan i vårt rike.

28 Lotta.

29 Ack, den gode kungen, sade han verkeligen så? Jag ville kyssa hans båda händer. Jag är säker uppå att han skall göra fröken rik och lycklig. Det är nu två år, som fröken bott qvar hos oss, sedan fröken var fosterdotter hos salig majoren, och se det vore annat, om fröken skulle få hela det stora Hälla till sitt eget. Det finns intet vackrare gods i hela Nyland, fastän vi bo litet obeqvämt. Men det der sammanhanget, ser fröken, har jag aldrig kunnat begripa. Hur hänger det egentligen hop med det der sammanhanget?

30 Fröken L. G.

31 Det är så, förstår du, att när salig majoren dog för två år sedan, efterlemnade han inga barn, utom en dotter, som varit gift i Vestindien, men hon var längesedan försvunnen, ingen vet hvart. Således skulle egendomen tillfalla hans närmaste arftagare. Men nu blef process om hvem som egentligen var den närmaste, efter alla voro på så långt håll slägt med majoren, och då rådde din far mig att göra mina anspråk gällande, för det att jag var systerdotter till salig majorskan. Det är tydligt, att jag är närmaste slägtingen, men allt kommer an på huru man läser lagen. Det finns de, som påstå att svärdssidan tar företrädet.

32 Lotta.

33 Det borde aldrig finnas några svärdssidor numera, sen vi ha fred. De herrarne äro då så förskräckligt snåla. Det var just uppbyggligt att se, huru folk, som aldrig brydde sig mer än min katt om salig majoren, medan han lefde, de kommo nu hit och gjorde sig till, när han väl lagt ihop sina ögon. Först kom lagman Ruterfelt, som alltid är framme med sin messingsperuk och sin silfversnusdosa. Sedan kapten Klinger med sin arga hund; derefter kammarjunkaren Silfversplint, som mist ena ögat af snufva, och så den ena och den andra, som ville ärfva. Men de fingo alla fasligt brådt, när de legat en natt i gula sängkammaren, och aktade sig väl att komma igen. Ja, det är väl inte rätt att tala om sådant så här före natten, men vet fröken hvad jag har märkt?

34 Fröken L. G.

35 Nå, hvad har du märkt?

36 Lotta (småslugt).

37 Jo, det spökar aldrig annars, än när här är främmande. Och nu finns här intet främmande.

38 Fröken L. G.

39 Var ej så säker, kära Lotta. Det kunde allt hända.

40 Lotta.

41 Åh, liksom jag inte märkt det! Fröken ser, att jag ej är det minsta rädd. Och inte är fröken heller rädd. Det är bara Nukka, som gör ett så grymt väsen, att i halfva Nyland talas snart inte om annat än hvita frun i Hälla. Jag är riktigt led att höra det der, vet fröken. Folk inbillar sig dumheter, och det kommer bara af ondt samvete.

42 Fröken L. G.

43 Jag skall säga dig något, Lotta. Det finns saker, som man gör klokt i att tiga med, och derföre är det bäst att du behåller din tro för dig sjelf. Hvad skall jag mera berätta dig ifrån Helsingfors?

44 Lotta.

45 Berätta något om de sköna paraderna och de vackra officerarne. Ack, hvad der måste ha varit ståteligt på Sveaborg och i Helsingfors!

46 Fröken L. G.

47 Ja du, det var något att se! Hela Sveaborgs garnison och en del af flottans manskap och alla Nylands dragoner hade parad för kungen på torget. Och sedan på qvällen var bal hos Tammelins, och vi dansade till klockan fyra på morgonen.

48 Lotta.

49 Nej, hvad fröken säger! Fick fröken också dansa?

50 Fröken L. G.

51 Det hade visst lönat sig att sitta der och klä väggarna! Min klädning blef alldeles sönderrifven i fållarna af dragonofficerarnes sporrar.

52 Lotta (fint).

53 Det var väl någon isynnerhet, som hade de grymmaste sporrarna?

54 Fröken L. G. (leende).

55 Du gissar kanske inte så alldeles orätt. Der var verkligen någon.

56 Lotta.

57 Lång och vacker?

58 Fröken L. G.

59 Vacker och lång.

60 Lotta.

61 Och han tryckte i hemlighet frökens hand?

62 Fröken L. G.

63 Det kan jag inte påminna mig. Han visste ju knappt hvem jag var.

64 Lotta.

65 Det gör ingenting, nog blir man bekant med den man håller utaf. O, hvad det skall bli skönt, när fröken får Hälla gård och vi|3| hålla bröllopp här och jag får klä fröken till brud! Jag får ju det, inte sannt?

66 Fröken L. G.

67 Snälla flicka! Ja, det skall du visst, om jag nånsin gifter mig. Men först måste jag bli rik, Lotta, så rik och oberoende, som jag härtills varit fattig och beroende. Du vet inte, du som är ett barn och som aldrig saknat något, du vet inte hvad det vill säga att hela sitt lif igenom äta andras nådebröd.

68 Lotta.

69 Var inte salig majoren god emot fröken?

70 Fröken L. G.

71 Mer än god. Min fosterfar älskade mig som sitt eget barn. Ack, jag förstod ej annat, än att jag var rik och lycklig! Men när han dog, Lotta, utan att hinna testamentera det minsta åt mig, då förstod jag att jag var fattigare än den fattigaste torparflicka; och hade jag ej förstått det, så läste jag det i de snåla arfvingarnas hårda blickar och i sjelfva tjenstefolkets medlidande. Torparflickan äger likväl något, som hon kan kalla sitt: sin spinnrock, sin söndagshalsduk, sin psalmbok kanhända. Jag äger ingenting, jag! Den klädning jag bär är ju icke min. De skor jag går i kunna fordras tillbaka. Den mat jag äter är ett barmhertighetsverk. Och sådant, ser du, känns tungt, ja rent af olidligt, när man uppvuxit i öfverflöd och sedan kastas som en vill och värnlös fågel ut i den hårda, vida verlden.

72 Lotta.

73 Man skall arbeta och förtrösta på Gud, så blir allting bra.

74 Fröken L. G.

75 Det gjorde jag också, när jag förr var lycklig, och det vill jag göra, Lotta, när jag engång blir rik. Men fattigdomen har gjort mig bitter och stolt. Nu lemnar mig den tanken ingen ro, ser du, att jag varit så rik och blifvit så fattig, och derföre skall jag äga Hälla gård, om den också vore med kopparkedjor bunden vid himmelen. Vore jag karl, skulle jag strida med hela verlden om min rättmätiga egendom; men jag är ju endast en stackars flicka, som alla karlar tro sig ha rätt att förtrampa, och derföre kan jag blott strida med mina vapen. Åh, mina herrar arftagare, vi skola se hvem af oss till slut vinner segern!

76 Lotta.

77 Nog vet jag en, som skall besegra fröken, och han bär – sporrar.

78 Fröken L. G.

79 Ack, Lotta, om du visste huru underligt det ofta känns inom mig! Der äro två fientliga makter i strid mot hvarandra. Ena ögonblicket är jag färdig att trotsa hela verlden, ja, att sönderslita de uslingarne, som vilja rycka ifrån mig min egendom, och nästa minut ville jag åter gifva allt, allt, verlden, Hälla gård och mig sjelf, åt en, hvars namn jag ej kan yppa för dig, och säga till honom: utan dig är jag fattig, om jag än sutte i guld och perlor, men vid ditt hjerta är jag rik, om jag än stode ensam i ödemarken, utan en sten att luta mitt hufvud emot!

80 Lotta.

81 Och om fröken finge välja mellan honom och Hälla gård?

82 Fröken L. G.

83 Du har aldrig älskat; annars skulle du ej göra en sådan fråga.

84 Lotta (fint).

85 Jag? jo minsann, jag har älskat pappa och mamma.

86 Fröken L. G.

87 Alla de andra sågo mig öfver axeln, för det att jag var en fattig flicka. Han ensam ... men låt oss ej mera tala derom.

88 Lotta.

89 Det regnar fasligt derute, och far dröjer länge borta hos kronofogden i qväll. Jag vill gå ut att se, om pigorna häcklat linet. Fröken skall ej sitta så träget vid det fina arbetet; det skadar ögonen. (går)

90 Fröken L. G. (för sig).

91 O, tusen gånger hellre fattig och älskad, än rik och försmådd! Men ... älskad och rik! Ja, så skall det vara. För hans skull vill jag trotsa hela verlden att rycka mitt arf ifrån mig.

Scen 2.

92 Fröken Lisa-Gret. Sippa.

93 Sippa (i dörren).

94 Kuckeliku!

95 Fröken L. G.

96 Hvad är det?

97 Sippa.

98 Jag säger bara kuckeliku!

99 Fröken L. G.

100 Hvad vill du der?

101 Sippa (inträder).

102 När tuppen galar på qvällqvisten, betyder det främmande.

103 Fröken L. G.

104 Det är inte möjligt.

105 Sippa.

106 Har inte fröken sett huru vår grå Misse slickat sig hela dagen om tassarna?

107 Fröken L. G.

108 Hvem kan vara ute i ett sådant väder?

109 Sippa.

110 De äro här i blanka rappet. Jag gick vid landsvägen att söka en koskälla, och det är lagom roligt, när man inte ser handen för ögonen. Brr, så komma der tolf eller femton vagnar i pinkarrier, och en högfärdig herre frågar mig: hvar kör man in till Hälla gård? Här, sad’ jag och visade honom kovägen, som går åt venster, efter han ville åt höger, och kovägen slutar uti en präktig lergrop. Tack skall du ha, sad’ den fremmande herrn, och så for han till lergropen. Ingenting att tacka för, sad’ jag. Det var skada att jag ej fick höra honom svära sju tusan millioner. Det hade varit rätt så nöjsamt, som att springa hit och ropa kuckeliku.

111 Fröken L. G.

112 Tolf eller femton vagnar? Då var det Wiborgs bönder med deras foror.

113 Sippa.

114 Jag skall ej säga, om de voro tolf, men nog voro de sex.

115 Fröken L. G.

116 Gå din väg!

117 Sippa.

118 Jag vill vara en tattare, om der inte var en herre i vagn med kurirklocka, så det let pingpang kring öronen. (blinkande) Får jag ett stop tjärnmjölk, som förra gången, så skall jag hjelpa fröken.

119 Fröken L. G.

120 Hvad nu, slyngel? Du blir näsvis. Akta dig för inspektorns käpp! (sakta) Han vet mer än han bör veta.

121 Sippa.

122 Får jag tjärnmjölken?

Scen 3.

123 De förra. Madam Nukka inträder med en slef och en skål mjölk.

124 Nukka.

125 Hvad gör du här, odåga?

126 Sippa (fattar skålen och dricker ut mjölken).

127 Jag dricker mjölk.

128 Nukka (förbluffad).

129 Nej, se på den!

130 Sippa.

131 Det var ju bara sötmjölk, det der.

132 Nukka.

133 Bara sötmjölk? Nå, du himmels element, har man sett något oskapligare kräk på Guds gröna jord! Han dricker upp inspektorns egenhändiga aftonmjölk! (alltmera förhetsad) Vänta, du snyffel, du filfras, du ohängda babian, jag skall lära dig att nosa dit, der du har ingenting att beställa! (hotar honom med slefven).

134 Sippa (retirerar bakom spinnrocken och visar lång näsa).

135 När får jag tjärnmjölken?

136 Nukka.

137 Tysk såpa skall du få i din otidiga hals, du äppeltjuf, du flugsvamp, du luggslitna sikadolf! Och fröken kan sitta så tålmodig och se på ett sådant murmeldjur!

138 Fröken L. G.

139 Svara mig, Sippa; frågade herrn verkligen efter vägen till Hälla gård?

140 Sippa.

141 Ja, och nu lär han ha kafvat sig upp ur lergropen, efter jag hör hans klocka pingla. (Man hör en kurirklocka utanför).

142 Fröken L. G.

143 Gå din väg, och gör inga vidare dumheter. Jag skall låta gifva dig tjärnmjölken. (sakta) Hvilka verktyg måste jag icke begagna!

144 Sippa (i det han går).

145 Kuckeliku!

Scen 4.

146 Fröken Lisa-Gret. Madam Nukka.

147 Nukka.

148 Nej, det finns då intet mera himmelsskriande otyg, än den der trasvargen, som inspektorn tog för två år sedan från landsvägen. Blir han inte dag för dag ett värre syndastraff, så vill jag gå i strumpfötterna. Snattar han inte äggen från mina hönor och grädden från mina mjölkbunkar? Hänger han inte ärtblåsor på kattorna och tussar gårdshunden på stallgumsen? Och trädde han inte häromdagen min nya karmosinröda bindmössa på skällkons horn? Men det skulle man se, att han fick en enda risbastu! Jag kan inte begripa hvad inspektorn tänker på, som annars ej lägger fingren emellan. Och fröken är lika obstinater, det får jag tillstå med all respekt. Låta gifva honom tjärnmjölk! För hvad i verldsens dagar skulle Sippa få traktamenter? Man låter inte gifva så hvad man behagar, det får jag säga min nådiga fröken, sålänge jag har ett ord med i konkarongen. Man kommenderar ej mera skyldra gevär, som när salig majoren lefde, Gud signe själen. Man tar skeden i vackra hand, när man inte har någon sked, och man sätter sig inte på tråget, när det finns flera dagar än korfvar. Med all respekt, det förstås.

149 Fröken L. G. (sakta).

150 Hvilken förödmjukelse! Men tålamod, endast helt litet tålamod än! (högt) Lugna er, bästa Nukka; gör mig blott denna gång till viljes och gif åt Sippa hvad han begär, så skall jag sy er en ny bindmössa till nästa allhelgona. Men nu ha vi annat att tänka på. Ni hör ju att vi få främmande till natten. Vi måste väl åter bädda i gula sängkammarn.

151 Nukka.

152 Hvad i alla dagar! Främmande säger fröken? Jag blir olycklig med det påhängsna folket. Inte kan ju någon förnuftig menniska begära, att vi skola bädda i gula sängkammarn.

153 Fröken L. G.

154 Har Nukka något annat rum att lägga dem i?

155 Nukka.

156 Nej, det är sannt. Men gula sängkammarn! Åh, jag går till kost, jag står ej ut längre!

157 Fröken L. G.

158 Var snäll och se åt, att vi ha något till qvällsvard. Jag mår ej väl; jag skall bedja Lotta taga emot de resande. (går)

159 Nukka.

160 Och inspektorn är borta! De sitta väl åter och pylla med sin gamla trekarl, sitt brädspel och sin pontak hos kronofogden, medan jag, olyckliga menniska, får ge husrum åt både folk och gastar. Gula sängkammarn! Jo, det är hyggligt, det blir ett nätt spektakel. (går)

Scen 5.

161 Ryttmästar Winge och Fidibus genomvåta.

162 Winge (i dörren).

163 Hitåt marsch, här är ljus. Holla, någon! Finns här folk i det gamla ugglenästet? (inträder) Ingen syns till. Det är detsamma, jag är på sätt och vis hemma här. Häng upp min kappa, Fidibus. Men hur ser du ut, din gamla narr? Du är ju grå som en simpa, nyss dragen ur sjön.

164 Fidibus.

165 Sådan herrn, sådan tjenaren, säger ordspråket.

166 Winge.

167 Vet hut! Men (betraktar sin toilett) du har, anfäkta mig, inte så orätt. Vi se båda ut som ett par inlagda fikon, vuxna på samma qvist. Jag ville gifva fem plåtar och en knapp ur min frack, om jag hade den bofven här, som bedrog oss om vägen. Fidibus!

168 Fidibus.

169 Nådig ryttmästare!

170 Winge.

171 Du får ej kalla mig ryttmästare. Vi föreställa två simpla dragoner, som resa på permission. Jag har mina skäl, förstår du. Jag vill vara okänd.

172 Fidibus.

173 Jag förstår. Vi äro två simpla dragoner, som åka i vagn.

174 Winge.

175 För tusan, du har rätt. Vår major har skickat oss förut att beställa qvarter åt sin sqvadron.

176 Fidibus.

177 På permission.

178 Winge.

179 Drag åt fanders, karl, med dina knipsluga invändningar! Du skall kalla mig din kamrat Turk.

180 Fidibus.

181 Skall ske, – Turk!

182 Winge.

183 Vi äro således på Hälla. Här ser ut som en girigbuks kassakista: locket slitet och gångjernen nötta, men innehållet desto angenämare ... En spinnrock! Någon bedagad dejas oskyldiga aftonnöje ...konsekvensändrat/normaliserat Ett broderi! ...konsekvensändrat/normaliserat Fidibus!

184 Fidibus.

185 Nådig – Turk!

186 Winge.

187 Om vi mot förmodan skulle göra någon bekantskap, som kommer mig att glömma min rol, så säg, liksom händelsevis: det är vackert månsken; – eller något annat lika qvickt, som du hittar i hastigheten.

188 Fidibus.

189 Det är vackert månsken. Eller: det regnar strumpstickor.

190 Winge (kastar sig hvisslande i en gungstol).

191 Här börjar bli enformigt. Holla! Finns här någon barmhertig menniska, som vill bestå sin fattiga nästa en bra kalfkottlett?

Scen 6.

192 De förra. Nukka.

193 Nukka (i dörren).

194 Hvad kan det vara för folk? Här må väl ej ligga något silfver framme. (inträder) Hvem skulle man kanske få lof att vara?

195 Winge.

196 Der ha vi dejan. – God afton, min söta jungfru. Alltid lika ung och blomstrande, som för tretti år sedan. Känner hon inte igen mig? Jag är Matts Turk vid dragonerna, och här är min kamrat Fidibus, till hennes tjenst, mitt sockergryn. Vill hon vara så älskansvärd och bestå ett par hungriga resande något till mats? Ett par filbunkar till exempel. Eller färska mujkor med pansarrofvor.

197 Nukka (gör en tur genom rummet och plockar undan lösa saker, medan hon betraktar de nykomne på alla sidor).

198 Förra våras hade vi fil, och för några år sedan sålde vi rofvor. Hvad mujkorna angår, så finns här ingen sjö. (för sig) Och sådana der få gå lösa! Jag skickar efter inspektorn.

199 Winge.

200 Får gå för mjölgröt, min hulda värdinna. En tallrik surmjölk skall smaka oss bättre än alla de läckerheter ni sålde för några år sedan.

201 Nukka.

202 Gröt står då inte att fås; men kanske skulle herrarne tycka om stekt kalkon?

203 Winge.

204 Hvad säger ni, krona för alla husesamma värdinnor? Ro hit med kalkonsteken; genera er inte.

205 Nukka (i det hon vänder honom ryggen och går).

206 Ja, den som det hade!

Scen 7.

207 Winge. Fidibus. Sedan Lotta.

208 Winge (i gungstolen).

209 Hahaha .... »Den som det hade!» Har man hört en så ovettig gammal köksanka! Det var tacken för våra artigheter, Fidibus. Hör på, Fidibus!

210 Fidibus.

211 Nådig rytt–

212 Winge.

213 Kände du inte en riktig jagthundsaptit, när käringen skröt med sin stekta kalkon?

214 Fidibus (i det han putsar sin herres kappa).

215 Jag är van att se på, när nådig ryttmästarn äter.

216 Winge.

217 Det är en rasande skillnad, karl.original: karl, Du blir mätt af stekos, och när jag dricker, blir du plakat. Men här fick du skuggan af en rök, – skia kapnäs, som min lärde skolmästare brukade säga på grekiska. Vet du hvad, gamla gosse? Du borde fria till vår värdinna; ni ha äktenskapstycke. Jag har inte sett två så illmariga varelser. (Lotta tittar i dörren).

218 Fidibus.

219 Det är vackert månsken i afton.

220 Winge.

221 Åhå, föll jag ur min rol? Du missbrukar dina nya rättigheter. Medgif, att jag blir väl emottagen på mitt nya herregods.

222 Lotta (för sig).

223 Hans nya herregods?

224 Winge.

225 Här sitta vi nu en half timma våta och hungriga och trakteras med glåpord. Hvad säger du, Fidibus, om vi skulle taga köket med storm?

226 Fidibus.

227 Jag säger att det är mycket vackert månsken i afton.

228 (Lotta inträder).

229 Winge (blir henne varse).

230 Aj, för tusan, du har rätt. Och inte blott månsken, utan äfven en blinkande aftonstjerna. God afton, lilla jungfru! Hur står det till med helsan och kärleken?

231 Lotta.

232 Om herrarne ej försmå en tarflig qvällsvard och en brasa att torka sig, skall det snart vara i ordning.

233 Winge.

234 Det kallar jag svar på tal. Ursäkta, att vi inqvarterat oss så här utan krus, men vi äro simpla dragoner, som ej förstå att knacka tre gånger på dörren, innanoriginal: in an vi klifva in. Dessutom ha vi gjort närmare bekantskap, först med ett hällregn, sedan med en kanalje till vägvisare och slutligen med en lergrop, som var betydligt våtare än all den dragonpunsch vi druckit på fredstraktaten. Efter ett så kallt bad är en varm blick dubbelt angenäm, och jag nekar inte till, att vi ju skulle vara mycket tacksamma, om ni ännu har något ätbart, som ej blef bortsåldt för några år sedan.

235 Lotta.

236 Min far är borta, men kommer snart hem. Han skall banna mig för att herrarne blifvit så illa emottagna, men vi kunde ej veta ... Här har varit så osäkert under kriget. (för sig) Den der är ingen simpel dragon.

237 Winge (för sig).

238 Hon uttrycker sig med förstånd. (högt) Ja, hvad det angår, undrar jag inte det minsta, att lilla mamsell tagit oss för stråtröfvare, som vi nu se ut, och samma goda tanke om oss hade en äldre person, hvars bekantskap vi hade det nöjet att göra strax efter lergropen, – och nästan lika angenäm.

239 Lotta.

240 Det var vår hushållerska. Åh, hon ser spöken öfverallt. Har hon varit mycket oartig?

241 Winge.

242 Inte just det. Bara retat vår aptit. Vi ha nu fått all den ersättning vi kunna önska.

243 Lotta.

244 Inte ännu.

245 Winge.

246 Hvad? Inte ännu? Och likväl har lilla mamsell redan gjort oss så varma om hjertat, att tjugu lergropar skulle behöfvas för att afkyla ...konsekvensändrat/normaliserat

247 Fidibus.

248 Turk!

249 Winge.

250 Det är min kamrat, mamsell. Hvad mumlar du der?

251 Fidibus.

252 Det regnar.

253 Winge.

254 Regna på bara, vi äro nu under tak. Ack, mamsell ...

255 Fidibus.

256 Det regnar strumpstickor!

257 Winge.

258 Jaså, det var en annan sak. Mamsell skall förlåta den drummeln, han har ett eget sätt att uttrycka sig. Han tänker på sina våta strumpor.

259 Lotta.

260 Han kan lemna dem öfver natten i köket, så får han dem i morgon torra tillbaka.

261 Winge.

262 Åh, han sköter sig nog. Vi äro som sagdt, simpla dragoner, som resa till Tavastland. Jag har nyss fått afsked, och efter jag ärft ett litet torp i Längelmäki, tänker jag slå mig på jordbruk. När vi reste här förbi och sågo de vackra åkrarna ...

263 Lotta.

264 Han har goda ögon. Det är ju stickmörkt.

265 Winge.

266 Jag ville säga, att när vi hörde talas om de vackra åkrarna här på Hälla, fick jag lust att lära mig huru man skall bära sig åt med den nya vändplogen. Ni få ju alltid tjugonde kornet, har jag hört sägas.

267 Lotta.

268 Det vet far bäst. Vi ha gudskelof hvad vi behöfva och en bit öfver åt fattigt folk.

269 Winge (för sig).

270 Hon är godhjertad. (högt) Hälla kan väl rendera så der en tiotusen riksdaler om året?

271 Lotta.

272 Det vet far. (för sig) Nu skall jag fresta honom. (högt) Nog var här bra före kriget, men då marscherade ena truppen efter den andra här igenom och åt upp allt hvad vi hade, så att vår nya herre, lagman Ruterfelt, får ingenting annat än kort halm och långa räkningar.

273 Winge.

274 Jaså. Det var rätt ledsamt för lagman Ruterfelt. Ni äro väl glada att få en ny herre på Hälla?

275 Lotta.

276 Jag kan ej säga. Det är bra som det är. (för sig) Han bet ej på kroken.

277 Winge.

278 Vore han ung och ogift, så skulle jag råda honom att söka sig en liten snäll hustru, som känner gården och förstår att sköta den.

279 Lotta.

280 Lagman är sexti år och enkling.

281 Winge.

282 Aj, aj, det var illa för honom. Lilla mamsell kunde annars ha gjort en god affär. Hon hade kunnat bli fru i huset.

283 Lotta.

284 Min herre är ju dragon?

285 Winge.

286 Ja visst. Hur så?

287 Lotta.

288 Jag förlåter honom: han är van att umgås med hästar.

289 Winge (för sig).

290 Så för tusan! Hon är|3| stolt, den der! (högt) Och är det så illa, att önska en snäll flicka en bra man?

291 Lotta.

292 En snäll flicka sköter sig sjelf, min herre. Hon följer ej som en möbel med egendomar. Hon vill sjelf vara en egendom.

293 Winge (för sig).

294 Hör på den! (högt) Förlåt mig, jag menade ej något illa dermed. Ni tycker då inte om militärer?

295 Lotta.

296 Nej eller ja, hur min herre behagar. Nej, när de sporra sin qvickhet på en stackars flickas bekostnad. Ja, när de slåss och blöda för fosterlandet. Hur vill man vara så liten, när man kan vara så stor?

297 Winge (för sig).

298 Det kallar jag att ha hjertat på rätta stället. (högt) Jag tackar er, mamsell. Ni har gifvit mig en lexa, som jag skall lägga på minnet. Jag medger, att jag har varit mycket lättsinnig, men inte så elak, som ni anser mig vara. Det är min uniform, men inte mitt hjerta, som varit i lergropen. Jag trodde blott, att ni ej skulle anse ett rikt parti för en så stor olycka.

299 Lotta.

300 Rikedom ensam är ingen lycka. Man kan vara fattig och likväl rik med ett godt samvete.

301 Winge (för sig).

302 Hon är förtjusande. (högt) Förlåt mig, mamsell, hvad heter ni?

303 Lotta.

304 Lotta Wideman.

305 Winge.

306 Min mor hette också Charlotte. Jag är ofrälse, likasom ni. Om jag nu vore en annan, än jag synes; om jag ej vore en så oborstad dragon, som ni tror mig vara; om jag till exempel vore rik ... och om jag skulle säga till er: älskvärda flicka ...

307 Fidibus.

308 Det är vackert månsken i qväll.

309 Winge.

310 .... ni är lika god, som ni är vacker, ni är lika höghjertad, som klok; vill ni göra mig lycklig?

311 Fidibus (höjande rösten).

312 Det är ett fasligt vackert månsken i afton.

313 Winge.

314 Håll din mun! – Hvad skulle ni svara mig, Lotta?

315 Lotta (förlägen).

316 Ingenting. Hvad skulle jag svara på det som inte är sannt?

317 Winge.

318 Men om det nu vore allvar? Jag har ju sagt er, att jag varit en flyktig fjäril, som fladdrat kring alla blommor. Men det kommer sig deraf, att mitt hjerta varit en tom spegel, som återgifvit alla leende bilder, utan att behålla någon, förrän i dag. Ni har sönderslagit det sköra glaset, Lotta, och ställt er sjelf uti bildernas ställe, för att aldrig mer utplånas derifrån ....

319 Fidibus (skrikande med full hals).

320 Det är vackert månsken och regnar strumpstickor!

321 Lotta håller händerna för öronen och springer sin väg.

Scen 8.

322 Winge. Fidibus.

323 Winge.

324 Karl, jag skall slå dig sönder och samman. Du har förstört det skönaste ögonblicket i min lefnad!

325 Fidibus.

326 Jag lyder nådig ryttmästarens ordres.

327 Winge.

328 Ett sådant klafbundet nöt, som du är! Begrep du inte, din fyrfota kamel, att det här var något annat, än vanligt nojs? O, en sådan flicka, en sådan liten förtjusande trollpacka! Jag har aldrig sett någon, som så tagit mitt hjerta med storm.

329 Fidibus.

330 Inte sen sist, nådig ryttmästare!

331 Winge.

332 Hvad? Sen sist? Du menar kanske den der svartlockiga fröken på balen hos Tammelins? Halt, Fidibus, håll in tyglarna; hon var en af de sadelfastare i mitt hjerta; jag trodde ett ögonblick att hon var den rätta. Men der var något hårdt och sjelfviskt hos henne, som afkylde mig, när jag väl blifvit varm. En qvinna skall vara stolt, Fidibus, det tycker jag om. Hon skall ha sjelfkänsla, det är bra. Men hon skall förstå att uppoffra sig, när det gäller, hel och hållen, med lif, kropp och själ, utan förbehåll. Det gör mig ondt om min fröken; jag tror nästan hon älskade mig på fullt allvar, men hon talade om någon process, jag vet ej med hvem, och om sina rättigheter ... Ah, Fidibus, när en qvinna processar och talar om sina rättigheter, smakar det alltid à la glacespråk: franska. Deremot Lotta ...

333 Fidibus.

334 Ja, Lotta säger, att nådig ryttmästarn umgås med hästar.

335 Winge.

336 Vet hut, och tala med respekt om det, som du inte begriper. Hon skulle sagt att jag umgås med dromedarier: jag är ju i sällskap med dig.

Scen 9.

337 De förra. Inspektor Wideman inträder från yttre dörren.

338 Wideman (sträft).

339 Godafton.

340 Winge.

341 Tjenare. Är det värden i huset?

342 Wideman.

343 Jag är inspektor Wideman.

344 Winge.

345 Och jag heter Turk, dragon, till er tjenst. Min kamrat och jag ha tagit vår tillflykt hit undan regnet och begära nattqvarter, om ni inte har något deremot.

346 Wideman (snäft).

347 Passet!

348 Winge.

349 Passet?

350 Wideman.

351 Jag vill se ert betyg.

352 Winge.

353 Fidibus, visa herrn ditt betyg.

354 (Fidibus framräcker trumpen ett papper.)

355 Wideman (läser).

356 »Afskedsbetyg för korporalen vid konglig majestäts Nylands dragoner Jakob Hagel» ...konsekvensändrat/normaliserat det har sin riktighet. Hvar är Turks betyg?

357 Winge.

358 Men min bästa inspektor, det ser ju ut som ett formligt förhör.

359 Wideman.

360 Det ser så ut. Och det har sina skäl. Hvar är betyget?

361 Winge.

362 Fidibus, berätta något för herrn om min person. Blygsamheten förbjuder mig att omtala mina egna meriter.

363 Fidibus.

364 Skall jag berätta Turkens mandater?

365 Winge.

366 Ackurat, på det herrn må se att jag är en god kristen. (Lotta lyssnar vid dörren).

367 Fidibus.

368 Först och främst är han en tapper karl.

369 Wideman.

370 Det hör inte hit.

371 Winge.

372 Jo, förlåt, det hör hit. Gå på!

373 Fidibus.

374 Sedan så är han en duktig karl.

375 Wideman.

376 Det angår mig inte.

377 Winge.

378 Mycket herr inspektor, mycket. Gå på bara!

379 Fidibus.

380 Sedan så har han tagit en fana vid Högfors, fått två blessyrer och tapperhetsmedaljen.

381 Wideman.

382 Visa fram den!

383 Winge.

384 I sinom tid, herr inspektor. Vidare, Fidibus!

385 Fidibus (tar sig bakom örat).

386 Sedan så är han ... en tapper karl.

387 Winge.

388 Halt! Det är nog med en gång. Du skulle tillägga, att jag är en ärlig karl, Fidibus.

389 Fidibus.

390 Sedan så är han en ärlig karl, – utom med flickor.

391 Winge.

392 Hvad nu, hundsfott? Har du samvete att så skamlöst förtala mig?

393 Fidibus.

394 Jag menar att ... sedan så är han en blårtott, som tar eld för hvar snärta han ser, och så fladdrar han upp, och så slocknar han, och så är han färdig att börja på nytt.

395 Winge.

396 Har man hört en sådan infam kanalje? Är det slut nu med loftalet?

397 Fidibus.

398 I rappet. Jag skulle bara säga att han slår upp, när man skor honom. Det sprakar småsten om hofvarna, der han far fram, men inte bits han, nådig inspektor!

399 Winge.

400 Vänta du, jag skall betala dig! Den der karln, herr inspektor, är egentligen ämnad till en röd bondhund, men har råkat af misstag få menniskoskapnad. Han skäller på alla menniskor, tillochmed på sin herre, det är så hans natur, men för resten är han en trogen och väldresserad hund, som jag inte ville mista för alla newfoundländare i verlden; och är han inte välboren, så är han åtminstone välfödd.

401 Fidibus.

402 Inte i qväll åtminstone.

403 Winge.

404 Der hör ni sjelf, herr inspektor. Nå, hvad säger ni nu om våra betyg?

405 Wideman.

406 Jag säger ... (varseblir Lotta, som ger honom en vink) att reversen är utan underskrift och borgensförbindelsen inte vederhäftig, men det finns osäkra papper, som man är tvungen att acceptera.

407 Winge.

408 Ni accepterar således?

409 Wideman.

410 Jag får väl så lof.

411 Winge.

412 Godt, så låt oss vara vänner, min bästa inspektor. Jag har ledsnat vid hästryggen och ämnar slå mig på jordbruk. Ni skulle göra mig en tjenst, om ni ville säga mig huru ni sköter er egendom och om jordbruket bär sig.

413 Wideman.

414 Det är lätt sagdt. Jag sköter egendomen med drängar, pigor och hästar, som äta upp hela afkastningen, hvarefter jag lånar för att betala utskylderna till kronan, presten, domaren och krigstransporterna. På detta sätt förkofrar jag årligen mina skulder. Häraf kan ni finna huru jordbruket bär sig i våra dagar.

415 Winge.

416 Jag trodde inte, att Hälla var ett så dåligt gods. Lagman Ruterfelt, som lär bli arftagaren, skall således inte rosa marknaden?

417 Wideman.

418 Jag vet inte hvem som blir arftagaren, men det vet jag, att jag lagt ut elfvatusen riksdaler ur egen kassa för Hälla de sista två krigsåren, och det kan inte egendomen betala på tio år.

419 Winge.

420 Men då förslår ju godset knappt att betäcka skulderna?

421 Wideman.

422 Nej. Men jag hoppas att arftagaren är rik nog att betala arfvet och litet mera dertill. Något skall han betala för äran. Nöjet talar jag inte om.

423 Winge.

424 Det var ju en fatal missräkning för arftagaren. Han hoppades kanske komma på grön qvist, och så får han till slut vara glad, om hans inspektor tar emot hela egendomen till skänks.

425 Wideman.

426 Han kan ju försöka sjelf. Kanske skördar han hvete från ljunghedarna och plockar äpplen från tallarna. Kanske blir kronan så rik, att hon efterskänker all skatt, och när sedan presten lefver af likstolar och domarn af bränvinsböter, kan det hända att herrn på Hälla har något öfver att föda två kattor i stället för en.

427 Winge.

428 Efter allt hvad jag hör, är Ruterfelt inte att gratulera. Vore jag i hans ställe, skulle jag gifva en sådan egendom tusan böflar. Men här (pekande på Lotta, som inträder) ser jag en produkt, som Hälla ej behöfver blygas för. En egendom, som afkastar sådana skördar, herr inspektor, är alltid värd sina elfvatusen.

Scen 10.

429 De förra. Lotta.

430 Lotta.

431 Qvällsvarden är färdig.

432 Wideman.

433 Stig in, var så god.

434 Fidibus (till Winge).

435 Skall jag stå och se på?

436 Winge.

437 Ät för fyra, och ät för mig med, jag har mist aptiten. (för sig) Hvem katten hade kunnat tro det om Hälla! Det har jag för mitt incognito. (Alla utom Wideman gå).

Scen 11.

438 Wideman ensam. Sedan Sippa.

439 Wideman.

440 Det är något under allt detta. Jag tror ej de karlarne mer än jemnt. Den ena är herreman, den andra bonde, men båda ha någon hemlig mening i kikarn. Skulle de ha för afsigt att utspionera mig? Jag måste vara på min vakt. Hvar dag är mig dyrbar. Får jag ej endera dagen sälja Koskela skog till virke för kronans fästningar, är jag förlorad. Spekulationen med hafran åt kavalleriet har rakt ruinerat mig, och fogden ger inte en veckas anstånd längre. Sålänge åtminstone måste jag vara herre på Hälla, och ve alla arftagare, som derförinnan sticka sin sked i mitt grötfat! Mod, Wideman, mod! Den som vinner tid, vinner allt, och ännu är spelet icke förloradt.

441 Sippa insmyger från yttre dörren (med låg röst).

442 Inspektoren! ...konsekvensändrat/normaliserat Det är jag, inspektoren! Han är stendöf i afton. (rycker Wideman i rocken). Det är jag, inspektoren!

443 Wideman (uppfarande).

444 Hvad, kanalje, har du stått här och lyssnat?

445 Sippa.

446 Nej, men jag törs inte ropa, för att herrarna derinne kunde känna igen mig på rösten. Det var jag, som narrade dem i lergropen, ser inspektorn. Intet rådde jag för att de kommo med hela ben derifrån.

447 Wideman.

448 Hvad är det för folk?

449 Sippa.

450 En officer, tror jag, för ingen annan kör i pingalopp uti mörkret. De åka i vagn och ha kommit från Helsingfors, sad’ skjutspojken.

451 Wideman.

452 Jag gissade det. Nå, hvad menar du, Sippa?

453 Sippa.

454 Jag menar att de ha samma ärende, som alla de andra, och derföre tänker jag de få samma skjuts.

455 Wideman (mörk).

456 Jo men, och kanske en bit hvassare.

457 Sippa.

458 Ja, si det skall bli roligt. Hejsan, hvad vi ska’ topprida dem! Jag har redan ställt det mesta i ordning i gula kammarn, och fröken är med om roligheten. Hon väntar i farstun och vill tala med inspektoren.

459 Wideman.

460 Vi äro nu allena; bed henne komma in! ... Vänta, jag har något att säga dig. Hör på, Sippa, du mins att jag tagit dig från landsvägen, der du frös och svalt?

461 Sippa.

462 Vasserra, hvad jag det mins.

463 Wideman.

464 Jag har klädt upp dig från det du knappt hade en trasa på kroppen och gifvit dig en varm säng och mat så mycket du orkat äta. Mins du det?

465 Sippa.

466 Åhjo, det mins jag.

467 Wideman.

468 Du är ett okynneskräk, som ligger i krig med hela huset, och de skulle hundra gånger ha slagit armar och ben af dig, om jag inte tagit dig i försvar; jag, som aldrig har gifvit dig stryk, fast du ibland förtjent det till frukost, middag och qväll. Mins du det?

469 Sippa.

470 Bättre än katkesen, som jag aldrig fått i min skalle.

471 Wideman.

472 Allt det der har jag gjort, Sippa, för att du skall vara mig trogen. Du har godt hufvud; du förstår hvad jag menar. Du skall vara som pilen i sprättbågen; han flyger dit man skickar honom och frågar aldrig hvarföre. Lofvar du det?

473 Sippa (mörkt och beslutsamt).

474 Inspektoren kan lita på mig. Jag börjar bli karl.

475 Wideman.

476 Det är bra; jag skall gifva dig närmare föreskrifter. Jag är bågen och du är pilen. Blir jag nöjd med dig, skall du få dubbelt bättre. Pratar du för mycket, och blir jag missnöjd med dig, kommer du åter på landsvägen. Nu vet du huru det är. Gå nu och bed fröken komma in! (Sippa går).

Scen 12.

477 Wideman. Strax derpå Lotta.

478 Wideman (ensam).

479 Man måste vara beredd på allt. Jag har ej råd att vara ömhjertad. Mina verktyg lyda mig. Det kommer nu an på att ej taga miste ... att ej inlåta sig i en strid, som kanhända är öfverflödig. Hvem är dragonen? Hvad vill han? Hvad har han med oss att göra?

480 Lotta (hastigt inhoppande från inre dörren).

481 Min far!

482 Wideman.

483 Hvad vill du?

484 Lotta.

485 Jag kommer att säga er något. Den unga herrn derinne är den, som ärft Hälla gård.

486 Wideman.

487 Det är inte möjligt.

488 Lotta.

489 Det är säkert. Jag har hört honom sjelf säga det. (sänkande rösten) Bästa pappa, säg åt de andra, att de ej ställa till något spektakel i natt.

490 Wideman.

491 Dumheter! Hvem skulle göra det, tror du?

492 Lotta.

493 Pappa, pappa, jag har både ögon och öron. Jag tycker det är nog nu. Blir det något, så är jag vaken; säg åt dem det! Jag vill inte, att ett så styggt rykte skall gå kring landet om Hälla gård.

494 Wideman.

495 Inbillningar!

496 Lotta.

497 Jag tror hvad jag tror, pappa. Adjö igen, jag måste sörja för våra gäster. (hoppar ut).

Scen 13.

498 Wideman. Strax derpå fröken Lisa-Gret.

499 Wideman (ensam).

500 Vi ha således qvinnor med i leken: en för, en emot. Så mycket värre. Lisa-Gret anar inte, att hon tjenar mina intressen, medan hon tror mig arbeta för hennes. Hon har nu engång fått i sitt hufvud att hon skall äga Hälla gård. Stackars liten!

501 Lisa-Gret (med låg röst).

502 Äro vi allena?

503 Wideman.

504 De två resande äta qvällsvard derinne.

505 Lisa-Gret.

506 Vet Wideman något nytt?

507 Wideman.

508 Ja. Vi ha en arftagare till.

509 Lisa-Gret.

510 Är det säkert?

511 Wideman.

512 Lotta berättar, att han tillstått det sjelf.

513 Lisa-Gret.

514 Jag har ej visat mig. Det folket är mig så olidligt, att jag får migraine, när jag ser dem. De skola då aldrig upphöra att förfölja mig!

515 Wideman.

516 De tro er värnlös och utan försvar. De tro sig ostraffadt kunna bestjäla er. Men de bedraga sig. Ni är klok, djerf och stolt; ni måste segra till slut.

517 Lisa-Gret.

518 Klok? Det vet jag icke. Djerf? Och likväl darrar jag. Stolt? Har jag icke nedlåtit mig till en rol, som förödmjukar mig djupt? Jag känner att jag ej längre kan uthärda dermed.

519 Wideman.

520 Och ni skulle låta girige röfvare plundra er rättmätiga egendom? Ni skulle låta dem hånleende jaga er bort i fattigdom och elände från ert lyckliga barndomshem? Och ni skulle icke försvara er med de vapen er fintliga klokhet ingifvit er?

521 Lisa-Gret.

522 Ni har rätt. O, hvad jag hatar de eländige! När jag tänker derpå, vore jag i stånd att ...

523 Wideman.

524 Döda dem, icke sannt? Kom ihåg, att ni är den förolämpade, den bestulna, den förhånade! Haf mod att trotsa dem, att betala dem hån med hån! Var blott ännu en gång stark och djerf, och sedan, när lyckan åter ler emot er, kan ni bli mild och god. Således skall ni försvara er?

525 Lisa-Gret.

526 Må vara engång ännu. Men det blir den sista.

527 Wideman.

528 Jag är öfvertygad derom. Men för att injaga en helsosam skräck hos alla arftagare, måste vi denna gång använda utomordentliga medel.

529 Lisa-Gret.

530 Ni förskräcker mig, Wideman. Det är ju ej fråga om något våld .... något brott?

531 Wideman.

532 För hvem tager ni mig? Nej, var lugn. Men lexan bör blifva grundlig. Jag har tagit mina mått och steg. De skola sofva i gula sängkammaren, och allt är i ordning inom en half timma. Man väntar endast på er.

533 Lisa-Gret.

534 Det är bra. Jag känner min rol.

535 Wideman.

536 Mod, beslutsamhet, och allt skall gå bra. Ännu en sak. Lotta har länge anat rätta sammanhanget och förklarar bestämdt, att hon vill göra hela vår plan om intet. Glöm derföre inte att regla hennes kammardörr utifrån, liksom af misstag. Allt beror på att hon ej kan hindra oss.

537 Lisa-Gret.

538 Ja, Wideman, Lotta är ett barn, men hennes hjerta säger henne att vi handla orätt. Hon är i sin oskuld stoltare än jag. Men ni har rätt; hon får ej hindra oss. Jag skall stänga dörren. Farväl sålänge. (går)

539 Wideman.

540 Lycka till! (för sig) Också hon kan ej länge föras i ledband. Hvad som sker måste ske snart. Jag har rebeller på alla sidor. Det är godt att ha i sitt koger en pil, som ej frågar hvarthän.

Scen 14.

541 Wideman. Winge. Fidibus. Sedan Nukka.

542 Winge.

543 Jag tackar inspektorn för god välfägnad. Hälla har blifvit illa förtaladt af er hushållerska: kungen sjelf hade kunnat sitta till bords med oss. Min kamrat har blifvit ett par tum tjockare om lifvet, och jag har njutit af taffelmusiken.

544 Wideman.

545 Jag vill inte förmoda, att drängarna fört något oljud i köket?

546 Winge.

547 Med taffelmusiken menar jag lilla mamsells vackra och förståndiga konversation. Jag lyckönskar inspektorn att äga en så väluppfostrad dotter.

548 Fidibus.

549 Det ser ut att bli månsken i afton.

550 Wideman (snäft).

551 Snick snack, flickan är bra nog att sticka strumpor, men inte att|3| konversera. Jag tänker det är tid att vi begifva oss till kojs. Dragoner sägas ju vara vana att sofva på halm, och så menar jag att ni två hålla till godo med de ringa beqvämligheter huset förmår. Salig majoren var en bra landthushållare, som lade allt sitt kapital i jordbruket, och derföre hade han aldrig råd att bygga. I huset finns sedan hans tid ett gästrum, det enda vi ha, och det står till tjenst.

552 Winge.

553 Vi tacka inspektorn. När man skakat en hel dag på usla vägar i regn, sofver man som en prins, om det också vore på släta golfvet.

554 Wideman.

555 Jag hoppas det. Och inte behöfver man bry sig om dumt prat. När folket hör hästarna stampa om natten i stallet, så påstå de att här spökar.

556 Winge.

557 Var lugn. Jag har min egen method med spöken, ungefär som när vi lågo i fält och kosackerne voro öfver oss midti natten. Jag grep dem i skägget.

558 Wideman.

559 Det var det jag sade åt lagman Ruterfelt. Stäm dem till tinget, sade jag, och begär deras pass. För tvåfota spöken finns dessutom lås för dörren och luckor för fönsterna. (Nukka inträder). Godnatt och sof godt. Min hushållerska här skall visa vägen. Madam, lys våra främmande till deras rum! Nå, hör hon ej hvad jag säger?

560 Nukka (skakar på hufvudet).

561 Till gula sängkammarn?

562 Wideman.

563 Hvart annars? Madam vill väl ej inqvartera våra gäster i stallet?

564 Nukka (betydelsefullt).

565 Kanhända.

566 Winge.

567 Tackar så mycket, jag känner madams utmärkta välmening, men jag lefver hellre på menniskovis, än på hästvis. Godnatt, herr inspektor!

568 Fidibus (gör front).

569 Godnatt herr inspektor!

570 Wideman.

571 Godnatt.

572 Nukka (i det hon går framför dem med ljuset)konsekvensändrat/normaliserat.

573 Får gå för mig. Som man bäddar, så ligger man. (De gå).

Scen 15.

574 Wideman. Strax derpå Sippa.

575 Wideman.

576 Riktigt! Som man bäddar, så ligger man. (framtager en låda ur skåpet och undersöker den). Tack vare min bekantskap med assessor Julin, den tiden jag var provisor i Uleåborg, så har jag här två nya uppfinningar, som göra mirakel. Denna laterna magica skall spöka så bra som någon sjelfmördare på sin graf, och denna elektricitetsmaschin (pekande på skåpet) skulle bringa Carl den tolfte sjelf ur koncepterna. Det öfriga får bero på omständigheterna.

577 Sippa (varsamt insmygande).

578 Inspektoren!

579 Wideman.

580 Är allt i ordning?

581 Sippa.

582 Allt är i ordning. Jag skulle bara fråga (hviskar något).

583 Wideman (hviskar något tillbaka).

584 Du förstår?

585 Sippa.

586 Ja, inspektoren.

587 Wideman.

588 De äro beväpnade?

589 Sippa.

590 Med pistoler och sablar. Har ingen fara; jag har tänkt på allt, som katten tog korfven.

591 Wideman.

592 Du är en bra gosse, Sippa, du har ett tjufgeni utaf första rangen. Antingen blir du en stor herre eller en stor rackare; det kan ibland komma på ett ut. Var bara trogen, så skall jag komma ihåg dig. Och nu marsch till ditt arbete!

593 Sippa (klappar i händerna).

594 Hejsan så lustigt! Nu bryter det löst.

595 Slut på första akten.

Andra Akten.

596 Gula sängkammarn i Hälla gård. Midti fonden en tom, ljusgul vägg. På hvardera sidan af fondväggen ett stort porträtt i oval ram. Vid venstra sidoväggen en säng med sparlakan och närmare åskådarn ett fönster med gardiner. Vid högra sidoväggen en dörr och närmare åskådarn en öppen spis. För öfrigt ett toilettbord, en byrå och några stolar. Det hela föråldradt, urblekt och gammalmodigt. I början mörkt.

Scen 1.

597 Nukka inträder med ett ljus i hvardera handen och ställer ljusen på bordet. Efter henne Winge och Fidibus.

598 Winge.

599 Det är således här vi funnit vår fristad undan lifvets stormar. Jag helsar dig, bleka boning för gamla minnen, som skall mottaga tvenne trötta vandringsmän i din lugna famn! Blygs icke för din förlegade prakt; Hälla gårds nuvarande herre och husbonde är icke van att sofva på silkeskuddar. Du skall blifva hans kungliga slott; något annat består han sig icke i denna verlden.

600 Nukka (fixerar honom).

601 Tänker han sofva här?

602 Winge.

603 En kuriös fråga. Är icke detta vår sängkammare? Måste vi rada uppför en trappa till?

604 Nukka.

605 Han är der han skall vara. Men tänker han sofva här, så gör han klokt i att styra sin lättfärdiga tunga. Han får i alla fall se sig om.

606 Winge.

607 Det är just det jag gerna vill göra; jag har mina skäl. Hör på, min bästa madam, glöm den der lilla trätan oss emellan, och låt oss vara beskedliga vänner! Se här en liten specieriksdaler för hennes besvär att bädda åt mig. Hon har förmodligen mycket bråk och bekymmer här i det gamla huset? Det tycks ha sett sina bättre dagar. När vi gingo genom den stora öde salen här utanför, och regnet slog in genom de söndriga rutorna, hörde jag ett underligt fladdrande ljud: det var ett luftdrag, som for öfver tunga, gammaldags möbler med trasiga öfverdrag. Finns här intet annat beboeligt rum i andra våningen?

608 Nukka.

609 Nej.

610 Winge.

611 Det var besynnerligt. – Här ha vi ett fönster; hvartåt är det?

612 Nukka.

613 Mot trädgården.

614 Winge.

615 Är här något rum innanför detta?

616 Nukka.

617 Nej.

618 Winge.

619 Jaså. Hvem är den unga herrn i peruk på taflan till venster?

620 Nukka.

621 Salig majoren, när han var ung.

622 Winge.

623 Hvad säger madam? Var gubben en sådan sprätt uti fänriksåren? Och den hvitklädda unga frun på taflan bredvid?

624 Nukka.

625 Det är salig majorskanoriginal: majorskad vid tjugu års ålder, när hon nyss blifvit gift. Hon är klädd i sin hvita brudklädning.

626 Winge (tankfull).

627 Så vacker! Och så god hon ser ut med de varma, själfulla blå ögonen! ... Stackars mormor!

628 Nukka.

629 Hvad är det han säger?

630 Winge.

631 Jag säger: stackars älskvärda unga fru; hon blef väl gammal och tandlös, hon ock, som alla andra på ålderdomen.

632 Nukka.

633 Nå, hvad det angår, så kan man väl vara menska ändå. Men salig majorskan behöfde ej dragas med ålderdomskrämpor. Hon dog vid tjugufyra års ålder, i samma rum, der vi nu stå. Och om han ändtligen vill veta det, så var det orsaken, hvarföre salig majoren aldrig hade hjerta att bo här mera, och så lät han hela öfra våningen på Hälla förfalla.

634 Winge.

635 Det kan jag förstå. När man förlorat en sådan hustru ... De voro väl mycketoriginal: mycvet lyckliga, medan hon lefde?

636 Nukka.

637 Så sägs det; men hvem kan så noga veta?

638 Winge.

639 Huru så? Vet man något?

640 Nukka.

641 Nej, jag säger: efter hon ... Men hvad angår det honom? Jag har igenting sagt.

642 Winge.

643 Aha, jag påminner mig nu, att här skall ju spöka. Madam tror således, att det är salig majorskan ...

644 Nukka.

645 Jag tror ingenting. Man skall inte tala om sådant till natten och allraminst här. (påtänder en lykta).

646 Winge.

647 Och derför törs madam inte gå utan ljus genom den mörka salen. Nå, jag medger, det vore halsbrytande för en katt. Godnatt, godnatt.

648 Nukka.

649 Svarar jag honom godnatt, så ljuger jag. Men ett godt råd kunde jag gifva honom.

650 Winge.

651 Fyra, om det behöfs.

652 Nukka.

653 Sof inte.

654 Winge.

655 Och det säger madam till en dragon, som inte sofvit på två nätter förutoriginal: föut och kommer mörbultad från en resa i menföret! Nej, jag tackar för välmeningen, men ni skall få aflossaoriginal: aflosssa ett batteri tolfpundingaroriginal: tollpundingar i salen här utanför, och jag sofver ändå.

656 Nukka (skakande hufvudet).

657 Det få vi se. (går, men vänder sig om i dörren). Sof inte! (går).

Scen 2.

658 Winge. Fidibus.

659 Winge.

660 Nå, Fidibus, hur är du till mods? Du säger ingenting?

661 Fidibus (som satt sig att stoppa sina strumpor).

662 Jag säger ingenting. Jag säger bara hvad käringen sade på sista gästgifvargården, när hon hörde vi skulle resa till Hälla.

663 Winge.

664 Jaså. Nå, hvad sade hon?

665 Fidibus.

666 Hon sade: akta er ni för hvita frun!

667 Winge.

668 Verkligen? Är du rädd, Fidibus?

669 Fidibus.

670 Har nådig ryttmästarn märkt det fattiga felet hos mig?

671 Winge.

672 Nej, det vore att ljuga på dig nästan lika oförskämdt, som du ljög uppå mig. Men litet dufven förefaller du mig. Der har|3| du madrass och fäll. Lägg dig, karl, men snarka lagom, och prata inte nu åter i sömnen!

673 Fidibus (lägger sig på golfvet framför dörren).

674 Jag barrikaderar fästningsporten.

675 Winge.

676 Riktigt. (stänger dörren). Låset är dessutom starkt och skall trotsa en mästertjuf. Så: nu kan du inbilla dig sofva i Sveaborg. Jag har i nödfall ett par kanoner, som vi placera här på vallarna. (framtager två pistoler, dem han lägger på bordet bredvidoriginal: bredvib sängen, sedan han profvat flintorna) Emellertid skola vi rekognoscera fästningen. Fönsterluckorna äro tillskrufvade; från det hållet äro vi säkra .. Spisen? Låt se; der har nyss varit eld; der skulle en salamander svettas .... Byrån? Vår enda fiende der är kanske ett möss ... Sängen? (tittar derunder och fråndrager sparlakanen). Allt i sin ordning. Taflorna? (stannar framför dem). Den der unga sirliga och pudrade sprätten är således min vördade morfar för femtio år tillbaka? Ödmjuka tjenare, bästa morfar, vi äro nu vidpass lika gamla; kanske jag får den äran att säga bror? Och skulle vi kanhända fördrifva tiden med att berätta hvarandra något trefligt ungkarlsäfventyr? Sch, nej, morfar, det går inte an; mormor hör på ... Hon min mormor? Ljufva, vackra qvinna, du med dina rosiga kinder och dina varma, unga, älskande ögon ... du skulle vara min mormor, du? Huldaste, nej, det kan ju ej vara möjligt! På dina läppar bo kyssar och kärlek ... smålöjet smeker din gropiga kind ... den förtjusande skalken bor i din smäktande ögonvrå, och zefirerna leka med dina bruna lockar ...

677 Fidibus ... är du vaken?

678 Fidibus (i sömnen).

679 Tackar mamsell ...konsekvensändrat/normaliserat litet mera gröt.

680 Winge.

681 Han drömmer om gröt; det är hans natur. Och jag ... beklaga mig, Fidibus! Jag är kär i min egen mormor!

682 Fidibus (som förut).

683 Hugg in!

684 Winge.

685 Så? Nu hugger han in på en rysk bataljon ... Jag kan icke vända mina ögon från denna tafla. Nej ... hon ler icke mer; hon ser på mig med en öm, sorgsen, förebrående blick. Hon knäpper sina händer, liksom till bön. Ack, förlåt mig, ljufva väsen! Jag blygs för mitt lättsinne, jag afbeder hvar syndig tanke inför dig, du rena, sköna, oskuldsfulla gestalt!

686 Fidibus (som förut).

687 Hvita frun ...

688 Winge.

689 Ha, hvad säger han? Hvita frun? ... Huldaste bland qvinnor, går din fridlösa skugga ännu omkring på jorden? Hvad har du glömt här nere? Hvarföre har du ingen ro i din graf? ...konsekvensändrat/normaliserat Himmel, bedrager jag mig? Hennes ögon röras ... hon stirrar på mig med hemska, förfärande blickar ... Hvita fru, är det du? (han vänder sig bort och går mot fönstret) Hahaha, det är narraktigt. Men hvad kan man annat vänta af den, som är kär i sin egen mormor?

690 Röster från flera håll.

691 Hahaha ...

692 Winge.

693 Hvad var det? Det förekom mig, som skulle någon ha skrattat ... Det kom från salen; det var blåsten som fladdrade i de trasiga öfverdragen. Man skall få se, att jag till slut blir rädd för spöken. Nej, min älskvärda mormor, en sådan narr är icke din hyggliga dotterson. Ännu en afskedsblick åt ditt hulda ansigte, och sedan vill jag i sömnens armar förgäta dig och alla förtjuserskor. (återvänder till taflan) Tänkte jag icke det? Hon är hvarken skalkaktig eller sorgsen; hon är sträng; hennes blick har någonting hotande ... hon höjer varnande sin högra hand. Skulle hon banna gubben för något elakt spratt? Sin hand? Men det förekom mig nyss, som hade hon knäppt sina händer. Jag måtte ha bedragit mig. Jag blir konfys af sömnyra. Om jag inte snart lägger mig, får jag se min gode morfar taga sig en pris der på taflan. (bilden nyser). Prosit! Hvad var det jag sade? Jeg troer de nösspråk: danska, sad’ dansken.

694 (Nysningar från alla sidor af rummet)konsekvensändrat/normaliserat.

695 Wingekonsekvensändrat/normaliserat (muntert).konsekvensändrat/normaliserat

696 Prosit, prosit. Håll på bara; här börjar bli trefligt. Mitt herrskap, jag är så oartig och önskar er alla en god natt. (vid sängen) Här ligga pistolerna. Här brinna ljusen. Här står vattenkarafinen. Der ligger Fidibus. Och här ligger jag.

697 (Han drager undan sparlakanen. En hvit hamn sträcker båda händerna mot honom, men försvinner genast åter)konsekvensändrat/normaliserat.

698 Winge (springer häftigt tillbaka).

699 Afgrundens bländverk, – hvad var det? Här är någon, som drifver gyckel med mig. (genomsöker sängen och rummet). Nej ... inte der! ... Och inte der! ... Ingen syns till. (står några ögonblick handfallen och börjar derpå skratta). Jag är en narr, som förtjenar att visas för pengar. Hvem hade kunnat föreställa sig, att jag skulle se smågubbar! Det är muntert, hahaha.

700 Röster öfverallt.konsekvensändrat/normaliserat

701 Hahaha.

702 Winge.

703 Ja, skratta ni! Det är också något att skratta åt. Har jag rumlat så nedrigt i mina dagar, att jag nu kommit så långt? Ah bah, när man vakat två nätter, är man tredje natten konfys. Jag lägger mig; det är det klokaste jag kan göra. (Han lägger sig fullklädd). Se så, nu är jag sauverad. Farväl, mensklighet! Om åtta timmar har du mig åter.

704 Båda ljusen slockna.

705 Winge (uppstiger).

706 Hvilket fördömdt drag här i huset. Hvar har jag mina elddon? (söker elddonen och blir i mörkret varse en hvit skepnad på den toma väggen). Jaså. Den der vill troligen inbilla mig, att hon är ett spöke. (famlar efter skepnaden). Toma luften; sade jag inte det? Osunda dunster af en nattstånden fantasi, vill du lemna mig i ro? (flintar eld) Nu, madame Desdemona, eller hvad ni må heta, behagar ni kanske vara god och försvinna för det prosaiska ljuset af en svafvelsticka? (rummet upplyst) Riktigt; madame är sin kos. Allt är som det skall vara: jag är nykter igen.

707 Båda porträtterna sträcka deras armar ut från taflan.

708 Winge.

709 Se på dem! Jag tror de börja på nytt. Onödigt besvär, mitt ärade herrskap. Var god och sitt stilla i ramarna. Passar det sig för sedesama och anständiga spöken att sträcka ut armarna efter en förlupen dragon? Men jag känner er: (pekar på sin panna) härifrån äro ni hemma. Som ni ser, bekommer det mig icke det allraminsta. Jag har den äran att rekommendera mig. (Lägger sig ånyo) Var god och släck ljusen, om det behagas. (Ljusen slockna) Tackar för uppmärksamheten. Godnatt.

710 (Ett plaskande ljud i mörkret).konsekvensändrat/normaliserat

711 Fidibus (uppfarande).

712 Brr ... jag har ridit i sjön .... drag upp mig .... jag drunknar.

713 Winge.

714 Hvad är det? Är det du, Fidibus?

715 Fidibus.

716 Nådig ryttmästare! Jag ligger på sjöbottnen. Jag hör nådig ryttmästarn ropa högt ofvanför mig.

717 Winge.

718 Du har fallit genom golfvet. Jag hör din röst långt nedanför mig. Tag upp eld!

719 Fidibus.

720 Det går inte, nådig ryttmästare. Här är vått på sjöbottnen.

721 Winge.

722 Vänta, jag har elddon. (Han flintar eld och tänder en svafvelsticka. Man ser sängen upplyftad högt under taket). Hvar är du?

723 Fidibus.

724 Här.

725 Winge.

726 Du har fallit ned i källaren, Fidibus.

727 Fidibus.

728 Jag tycker att nådig ryttmästarn krupit upp på taket. (Stickan slocknar).konsekvensändrat/normaliserat

729 Winge.

730 Du pratar i sömnen. (Man hör i mörkret ett starkt dunkande af någon, som faller till golfvet).

731 Fidibus.

732 Hvad var det?

733 Winge.

734 Ingenting. Det var bara jag, som bröt armar och ben af mig.

735 Fidibus.

736 Hjelp! Nådig ryttmästarn har fallit ned ifrån taket.

737 Winge.

738 Jag begriper inte ... Jag steg ur min säng, och så bar det nedföre. Men jag har armarna i behåll, Fidibus. Det har ingen fara: jag kan stå på mina ben. Jag vill än en gång slå upp eld. (flintar).

739 Fidibus.

740 Jag såg med mina egna ögon att nådig ryttmästarn kröp som en fluga fyrfota under taket. Si, det var ett konststycke. Men jag kunde tro att nådig ryttmästarn skulle ta öfverhalning till slut.

741 Ljusen påtändas. Sängen står på sitt förra ställe.

742 Winge.

743 Se der! Sängen står orubbad. Jag steg ned i sömnyran och tyckte mig falla. Men dig hörde jag ropa nedifrån källaren.

744 Fidibus.

745 Så sannt jag här står, så låg jag på sjöbottnen. Det var väl att jag kom helbregda upp.

746 Winge.

747 Jag skall säga dig något, Fidibus. Vi äro dumhufvuden båda två. Det är klart att vi drömt, och nu lägga vi oss och sofva på saken.

748 Fidibus.

749 Men jag är våt som en hund, nådig ryttmästarn.

750 Winge (känner på hans kläder).

751 Det ser nästan så ut. Du har gått i sömnen, karl, och varit ute i regnet.

752 Fidibus.

753 Jag? Nådig ryttmästarn har ju sjelf läst dörren.

754 Winge.

755 Och du har öppnat den, åsna!

756 Fidibus.

757 Jag skall bevisa att dörren är läst. (fattar i handtaget och får en stark stöt, som kastar honom tillbaka). Au ... au ... jag är död!

758 Winge.

759 Hvad vill det säga? (fattar i låset och får en dylik stöt). Attan granater, hvad var det? Sofver jag ännu? Men då sofver jag värre än en gymnasist på en söndagsmorgon. Fidibus ... gif mig en örfil, karl! Det må vara för första och sista gången, men jag måste veta, om jag är vaken.

760 Fidibus.

761 Kan inte, nådig ryttmästare. Har fått kontusion af en tolfpunding.

762 Winge.

763 Pultron!

764 Fidibus.

765 Nådig ryttmästare ... Kalla mig hvad som helst, men kalla mig inte pultron, för då rappar jag till!

766 Winge.

767 Må gå, jag tar min ordre tillbaka, och ordet med, Fidibus. Men jag vill veta, om man drifver gyckel med oss. Öppna dörren!

768 Fidibus.

769 Halt! Skicka mig mot en ba|3|taljon kalmucker, men skicka mig inte mot fan, nådig ryttmästare!

770 Winge.

771 Så vill jag sjelf ... (öppnar dörren utan hinder). Ser du? Alltsammans är till slut ändå bara inbillning. (tittar ut). Salen är mörk, ingen syns till. Det är klart, att vi sofva i vår sötaste sömn och drömma att vi äro vakna.

772 Fidibus.

773 Jag vet inte, om nådig ryttmästarn sofver, men det vet jag att jag är klarvaken. Här är min högra fot, och här är min venstra. Här är min tumme och här mitt halfva finger, som husaren högg af.

774 Winge.

775 Det är intet bevis. Hvar har du din sabel?

776 Fidibus.

777 Min sabel?

778 Winge.

779 Ja, din sabel. Den är borta, och när du lade dig, låg den bredvid dig.

780 Fidibus.

781 Nådig ryttmästarns sabel är också sin kos.

782 Winge.

783 Riktigt. Och då sablar ej flyga bort af sig sjelfva, är det klart att vi sofva.

784 Fidibus (konfunderad).

785 Men jag snarkar inte.

786 Winge.

787 Du pratar i stället i sömnen, och det är ett tydligt bevis att du sofver. Lägg dig, karl!

788 Skepnaden visar sig på väggen.

789 Fidibus (i det han vill lägga sig).

790 Huj ... der är det!

791 Winge.

792 Jag känner det der. Så der ser en dröm ut, Fidibus. Luft, månsken, dimma, ingenting mer. Tag på det med händerna, så famlar du uti toma luften.

793 Fidibus.

794 Nej, om jag aldrig höll i ett betsel mera! Det rör sig, nådig ryttmästare!

795 Winge.

796 Ja, hvad mer? Det rör sig i vår inbillning. Det är inom oss sjelfva, och vi tycka oss se det utom oss. Det ombyter gestalt med vår fantasi. Nu är det en qvinnoskepnad; nästa gång åter en jätte. (Skepnaden förvandlas till jätte). Ser du? Har jag ej rätt? En annan gång se vi åter framför oss en engel med vingar. (Skepnaden förbyts till en engel). Der har du honom. Det är något underligt med drömmar: de hafva lif och gestalt, men endast uti oss sjelfva. Jag mins aldrig att jag drömt så tydligt som nu.

797 Bilden försvinner, och den hvita skepnaden står midt i rummet.

798 Fidibus.

799 Se der, nådig ryttmästare! Är det också en dröm?

800 Winge.

801 Kan du tvifla derpå? Gif akt, så skall du få se, att jag går midt igenom den, alldeles som genom ett töcken. (Närmar sig och stöter mot skepnaden). Hvad är det?

802 Skepnaden (halfhögt).

803 Det är han!

804 Winge.

805 En kropp! Ett väsen af kött och blod! Stadna! (griper efter skepnaden, som sliter sig lös). Ha, det är gyckel! Vi äro bedragna!

806 Fidibus (närmar sig bordet och tager pistolerna).

807 Se här, nådig ryttmästare!

808 Winge (tager ena pistolen).

809 Hvem du än är, så rör dig icke ur fläcken, om ditt lif är dig kärt! Vid alla himlens makter, som du förhånar, du skall icke undkomma mig, innan jag ryckt slöjan ifrån ditt falska ansigte.

810 Skepnaden.

811 Skjut!

812 Fidibus.

813 Skjut, nådig ryttmästare, skjut! Det är ju bara en dröm!

814 Winge.

815 Nåväl. Slöjan bort, eller ...

816 Fidibus skjuter. När röken skingrat sig, ser man skepnaden stå orörlig på samma ställe.

817 Winge.

818 Hvad har du gjort?

819 Fidibus.

820 Jag skjöt på en dröm.

821 Winge (med låg röst).

822 Blygs; du skjöt på en qvinna. Jag ville skrämma henne, ingenting annat. Emellertid skjöt du miste och skjöt mig vaken.

823 Fidibus.

824 Så att smällen hade sin verkan? Det var hög tid. Hon står qvar, nådig ryttmästare.

825 Winge (som förut).

826 Vi ha att göra med menniskor, Fidibus. Det blir nu deras tur att darra för oss. Ställ dig på post, och bevaka alla utgångar!

827 Fidibus.

828 Skall ske, nådig ryttmästare.

829 Winge (till skepnaden).

830 Hvita fru, jag har något att säga dig. (Skepnaden drager sig tillbaka, och Winge följer henne). Antingen är du en spetsbof, och i sådant fall skall jag gifva dig en minnesbeta, som du icke så lätt skall glömma. Eller också är du en qvinna, och i sådant fall skall du gifva mig en kyss.

831 Han störtar mot skepnaden, som undviker honom. En annan hvit skepnad insväfvar genom dörren.

832 Fidibus.

833 Nu äro de två, nådig ryttmästare!

834 Winge (fattar den senare skepnaden i armen).

835 Ändtligenoriginal: Åndtligen har jag dig, sköna okända. Jag släpper dig icke, innan du säger mig hvem du är.

836 Fidibus.

837 Det är ett galet spöke, nådig ryttmästare!

838 Andra skepnaden (hastigt och hviskande).

839 Släpp mig. Jag är Lotta Wideman och står på er sida.

840 Winge.

841 Ah, förlåt! (Släpper hennes arm och drar sig åt sidan).

Scen 3.

842 Winge. Fidibus. Lotta. Skepnaden.

843 Lotta (med grafröst).

844 Hvem är den förmätna dödliga, som kallar mig upp ur min dunkla boning?

845 Första skepnaden flyr åt venster.

846 Fidibus (motar henne).

847 Halt, werda?

848 Hon söker undkomma åt höger.

849 Winge (motar henne).

850 Halt, werda? Sköna okända, har ni glömt vår öfverenskommelse? (Han förföljer henne. Hon flyr. Han får fatt Lotta och kysser henne).

851 Lotta (ger honom ett slag på kinden).

852 Det var mot öfverenskommelse, min herre!

853 Fidibus.

854 Se, nu var det igen ett galet spöke.

855 Lotta flyr. Winge förföljer henne och får fatt skepnaden.

856 Winge.

857 Vet ni, mamsell Lotta, att ni gifvit en officer en örfil, och ett sådant brott kostar lifvet. Nu är ni min för hela ert lif, vackra Lotta; ni vet huru ömt jag älskar er.

858 Fidibus.

859 Det är för rasande. Nu har nådig ryttmästarn återigen fått ett galet spöke.

860 Winge.

861 Du må vara klok eller galen, vackra gengångarinna, så tillhör du mig. Måste jag då än engång säga dig, att jag är din fånge, likasom du är min, och att alla mina förra flyktiga flammor förbrunnit till aska vid det varma ljuset från dina ögon. Ja, älskvärda Lotta, jag nedlägger för dina fötter alla mina förra eröfringar, från min första dame i dansskolan, när jag var åtta år gammal, ända till den sista mörklockiga fröken, som jag dansade med på balen hos Tammelins och som invigde mig till förtrogen i sina processer. Mottag dem alla som lösepenning för min frihet, eller rättare som underpant på min eviga fångenskap!

862 Fidibus.

863 Nådig ryttmästare! Här kommer ett lurfvigt spöke, men det tar jag på min lott, bara nådig ryttmästarn sköter sina.

864 En björn inkommer. Fidibus griper honom i pelsen.

865 Winge (till skepnaden).

866 Du svarar mig icke. Har du icke förstått mig, vackra Lotta?

867 Lotta (slår slöjan tillbaka).

868 Hvad behagas?

869 Winge.

870 Hvad ser jag? Lotta der? Hvem är då du, okända trollpacka, som blifvit min krigsfånge i denna batalj?

871 Fidibus (som fasthåller björnen).

872 Och hvem är du, elementskade nalle, som klöst mig i ansigtet värre än en baschkir?

873 Lotta (till Winge).

874 Det är nog, min herre. Fråga ej mer.

875 Winge.

876 Er första bön, mamsell Lotta, är en befallning för mig, och jag lyder. Jag har hotat denna okända fiende med ett strängt straff, som i stället råkat att drabba er, oskyldiga offer för spökens bländverk! Rättvisan har således haft sin gång, och den anklagade tillhör er. Jag medger visserligen, att jag är nyfiken att veta hvem som haft den godheten att föreställa min mormors person ...

877 Lotta.

878 Er mormors ...?konsekvensändrat/normaliserat

879 Winge.

880 Ja, älskvärda Lotta, jag bör vara uppriktig mot er. Ni har en rival här i rummet; en rival, som har gamla och obestridliga anspråk på min tillgifvenhet.

881 Lotta.

882 O min herre, jag vet ej huru jag skall förstå edra ord, efter hvad ni sade mig nyss förut om er bekantskap i Helsingfors; men jag ber er vara öfvertygad, att om ni kallar denna bekantskap min rival, så gör ni rätt deri. Hon har äldre anspråk på er, och hon förtjenar hela er tillgifvenhet. Om hon felat, så kan jag försäkra, att hon felat endast af kärlek till er.

883 Winge.

884 Jag förstår er icke. Den rival jag menar, är min mormor der uti den ovala ramen. Jag är Adalbert Winge, ryttmästare vid Nylands dragoner, dotterson till salig majoren och majorskan, hvilkas porträtter ni här ser. Min mor var gift med en svensk sjöofficer, som flyttade till Vestindien, och detta var orsaken, hvarföre jag först nu kunnat bestyrka min nära slägtskap med salig majoren. För en vecka sedan fick jag papperen, blef oförmodadt erkänd arfving till Hälla gård, begärde|3| mitt afsked och skyndade hit, för att taga min nya egendom i besittning. Jag kom, såg och blef besegrad. Det är hela min historia.

885 Lotta.

886 Och de öfriga arfvingarne?

887 Winge.

888 Jag har ej äran att känna dem, men skall vara förtjust att göra deras bekantskap. Man har sagt mig, att bland dem skall finnas en ung fröken, hvars namn jag ej nu kan påminna mig och som jag rekommenderar till ert beskydd, älskvärda Lotta, när ni blir herrskarinna på Hälla.

889 Lotta.

890 Och denna unga flicka, som varit fosterdotter i salig majorens hus, är kanske fattig, olycklig, öfvergifven ... har kanske trott sig vara den rätta arfvingen och byggt sin framtid på detta hopp. Hvad skall ni svara henne, min herre, när ni kommer för att frånrycka henne hennes sista förhoppning?

891 Winge.

892 Hvad jag skall svara henne? Min bästa kusin, skall jag säga till henne, ni har tagit alldeles fatalt miste om min karakter. Jag kan ha mina svagheter, kusin; men tycker ni jag ser ut som en varg? ...

893 Fidibus.

894 Nådig ryttmästare! Hvad skall jag göra med den fördömda björnen?

895 Winge.

896 Tycker ni jag ser ut som en blodsugare? skall jag säga till henne. Min morfar säges ha efterlemnat en betydlig lösegendom, som är mera värd, påstås det, än hela hans skuldsatta gods. Af denna lösegendom behåller jag hans jagtbössor, hans sabel och hans gamla sporrar som minne af salig gubben, och resten tillhör er, min kusin ...

897 Skepnaden ger Lotta en vink.

898 Lotta.

899 Men om hon vägrar att mottaga er gåfva? Om hon är för stolt att mottaga som en grace hvad hon så länge ansett för sin rätt?

900 Winge.

901 Ja, då skall jag säga till henne: hvad tusan vill ni jag skall göra, min bästa kusin? Kanske gifta mig med er? Ursäkta, det kan jag, på min ära, ej stå till tjenst med; jag är redan abonnerad, Lotta Wideman har mig med stöflar och sporrar. Vill ni att jag skall processa med er, för att tvinga er taga emot er egendom? Nej, kusin, jag tycker ej om att unga flickor processa; det kunna de lemna åt gamla harpor. Men vill ni anse mig för er bror, skall jag säga till henne; vill ni tillåta mig vara er vän och beskyddare, och vill ni dessutom tillåta mig bevisa er att salig majoren verkligen ämnat testamentera er hela sin lösegendom, efter han ej kunde disponera arfvegods, så tror jag ni skall begripa, att det ej är en grace, utan simpel rättvisa. Se, så skall jag säga; är det bra sagdt, Lotta?

902 Lotta.

903 Det är ädelt tänkt och rätt sagdt, min herre ... Ja, det förstås, utan stöflar och sporrar.

904 Winge.

905 Nej, de höra ovillkorligen dit, Lotta. En dragon rider aldrig i strumpfötterna, icke ens till sin lyckas mål.

906 Fidibus.

907 Nådig ryttmästare! Håll fast den här bångstyriga besten, så länge jag söker min flata sabel att damma hans pels!

908 Winge (till skepnaden).

909 Och för att nu uppgöra affären med er, min okända sköna, så vill ni kanske vara så artig och lyfta helt litet på slöjan, innan vi skiljas åt. Förlåt att jag vågar betvifla ert kön. Ni har en half timma varit stum som en fisk: det är otänkbart, att ni kan vara ett fruntimmer.

910 Lotta.

911 Och ni gissar då inte ...konsekvensändrat/normaliserat?

912 Winge.

913 Hvad gissar jag inte?

914 Lotta.

915 Hvem hon är.

916 Winge.

917 Mitt förstånd står stilla.

918 Lotta.

919 Har ni ej hört någon berätta för er om spöken i qväll?

920 Winge.

921 Åh för sju tusan! Det skulle vara ...

922 Lotta (hviskande).

923 Nukka!

924 Winge.

925 Jag, mitt dumhufvud, som icke begrep det strax! Okända sköna! Du är fri, fågelfri! Jag känner mig i stånd att försaka anblicken af din skönhet; jag afsäger mig alla mina anspråk, – kyssen inberäknad!

926 Skepnaden flyr. Lotta följer henne.

Scen 4.

927 Winge. Fidibus. Björnen.

928 Fidibus.

929 Äro vi nu af med de hvita fruarna?

930 Winge.

931 Ja, Fidibus. Hvad har du der?

932 Fidibus.

933 En björn, nådig ryttmästare.

934 Winge.

935 Klubba honom; det är naturens ordning.

936 Fidibus.

937 Det är en oregerlig best, nådig ryttmästare. Jag får ingen bugt på honom.

938 Winge.

939 Kläd pelsen af honom, och låt se hvad der finns bakom lejonhuden.

940 Fidibus (till björnen).

941 Af med tröjan, – ludimagister! (Afkläder björnhuden. Sippa kryper fram). Här ha vi fölet.

942 Winge.

943 En stallgumse! Ännu icke torr bakom öronen och redan till vägs på sådana pojkstreck! Gif honom femti prygel till frukost, Fidibus.

944 Fidibus (till Sippa).

945 Marsch på fyra; kom ihåg din natur! Ett, tu, ett, tu ...

946 Winge.

947 Håll, Fidibus; jag har en idé. (till Sippa) Bekänn hvem som skickat dig hit, så slipper du bastonad ... Du tiger? Är du döf? (Sippa skakar på hufvudet). Nåväl; ser du denna blanka silfverriksdaler? Bekänn hvem som skickat dig, och riksdalern är din. (samma tecken).

948 Fidibus.

949 Han är inte skapad till björn, nådig ryttmästare; han förstår sig inte på pengar. Se här hvad han gömt under björnhuden.

950 Winge.

951 En dagg! Hut, knyffel; den der har varit ämnad åt oss. Fidibus, lägg den bofven öfver en stol, och applicera grammatikan der hon gör bästa verkan.

952 Fidibus.

953 Lita på mig, nådig ryttmästare; jag känner mitt gamla tempo. (lägger Sippa öfver en stol).

954 Winge (till Sippa).

955 Nå, munsjör; har du kommit på andra tankar? Vill du nu bekänna hvem som skickat dig hit? (Sippa skakar på hufvudet). Nej? Jaså. Spela upp till dans, Fidibus. Ett, tu ... Vill du bekänna? (Samma tecken). Släpp pojken, Fidibus; här komma vi till korta med vår grammatika.

956 Fidibus.

957 Med förlof sagdt, så tror jag att några små oskyldiga sinkaduser ...

958 Winge.

959 Släpp pojken! (till Sippa, som åter står fri). Du har hjerta i bröstet, du. Se här, tag din blanka riksdaler, och gå din väg! (Sippa tvekar). Nå, hvad gapar du på?

960 Sippa.

961 Får jag gå?

962 Winge.

963 Ja, säger jag. Drag för tusan!

964 Sippa.

965 Får jag silfverpenningen?

966 Winge.

967 Han är din.

968 Sippa.

969 Men jag har intet bekännt ...

970 Winge.

971 Just derföre fick du honom. Står du och lipar för det du inte fick stryk?

972 Sippa (med tårarna i halsen).

973 Det var jag, som narrade herrn i lergropen.

974 Winge.

975 Aha! Jag tyckte väl att jag hört den fågeln qvittra.

976 Fidibus.

977 Nådig ryttmästare! Jag står färdig!

978 Winge.

979 Sadla af igen, Fidibus. (till Sippa). Hvarför narrade du mig i lergropen?

980 Sippa.

981 Jag tyckte det var roligt ... och alla menniskor förakta mig ... och (snyftande) så föraktar jag dem igen.

982 Winge.

983 Men om jag nu tager dig uti mitt beskydd? Om jag gör dig till en bra karl, som ingen mera har rätt att förakta; vill du då bekänna hvem som skickat dig hit?

984 Sippa.

985 Nej.

986 Winge.

987 Hvarför icke?

988 Sippa.

989 Jag har lofvat tiga.

990 Fidibus.

991 Sakramentskade ...

992 Winge.

993 Tig, karl; du skulle göra på samma sätt. (till Sippa) Hvad heter du?

994 Sippa.

995 Sippa.

996 Winge.

997 Hädanefter är du i min tjenst. Jag vill göra dig till en bra soldat, som förr låter hugga sig i stycken, än han sviker sitt land och sin fana. Det är dock något vunnet på vårt spökäfventyr.

Scen 5.

998 De förra. Wideman.

999 Wideman.

1000 Jag tyckte mig höra något buller och finner herrarne redan uppstigna. Jag hoppas, att natten varit god?

1001 Winge.

1002 Mycket god, herr inspektor. Vår stöfvelborstare (pekar på Sippa) har redan infunnit sig. Om ni tillåter,original: nii tllåter, tar jag honom i min tjenst. Han är trogen som guld. – För resten ha vi sofvit som Simson i de Filistéers rågåker. Det enda är att jag haft en märkvärdig dröm.

1003 Wideman.

1004 Drömmar som strömmar. Får man lof att fråga hvarom det var?

1005 Winge.

1006 Kan ni tänka, jag drömde att jag var herre på Hälla gård och att jag hade en inspektor, som höll på att ruinera egendomen.

1007 Wideman (förlägen).

1008 Det var en elak dröm.

1009 Winge.

1010 Ja, var det icke? Jag drömde att min inspektor var en duglig karl för resten, men låtit förleda sig till misslyckade spekulationer på kriget, och dem skulle egendomen betala. Han tyckte derföre icke om att arftagare infunno sig i otid, och företog sig ett litet oskyldigt skämt, för att skrämma dem på flykten. Då sade jag till honom – i drömmen naturligtvis.

1011 Wideman.

1012 Naturligtvis.

1013 Winge.

1014 Min bästa inspektor, sade jag till honom, med sådant der gyckel skrämmer man barn. På mig har det alldeles icke gjort någon verkan, och jag är nu här för att revidera räkenskaperna – i drömmen, förstår ni?

1015 Wideman.

1016 Jaha, jo. I drömmen.

1017 Winge.

1018 Men, fortfor jag: som det kunde bekomma oss illa, ifall vi råkade blifva osams, så föreslår jag, att vi i stället uppgöra vår sak som goda vänner. Lyckligtvis känner jag ett osvikligt medel att befästa vår vänskap. Ni har en dotter, min bästa inspektor ...

1019 Wideman.

1020 Jaså. Han hade en dotter?

1021 Winge.

1022 Vänta, skall ni få höra. Ni har en dotter, sade jag; en god och älskvärd flicka, som kapten Klinger ej kunde nog berömma, – samma herre, som gaf mig på förhand en vink|3| om hur här stod till: Jag har nu funnit, att han snarare sagt för litet, än för mycket till hennes beröm, och om ni tillåter, vill jag tillbjuda henne hand och hjerta samt hela Hälla på köpet. Det är klart, sade jag, att svärfar och svärson derefter skola uppgöra alla små tvister till ömsesidig belåtenhet, och i stället att egendomen årligen skuldsättes, skall det kanske befinnas, att Hälla ger ett ganska nätt öfverskott – i drömmen naturligtvis.

1023 Wideman.

1024 Hm – nå, hvad må flickan ha sagt om den saken – i drömmen?

1025 Winge.

1026 Hur skall jag veta det? Men se här kommer mamsell Lotta; kanske har hon också haft någon märkvärdig dröm.

Scen 6.

1027 De förra. Lotta, åtföljd af Nukka, som bär en kaffebricka.

1028 Lotta.

1029 Det är kanske tidigt, men då jag hörde att herrarne voro vakna, tänkte jag att en kopp kaffe ...

1030 Winge.

1031 När en så vacker morgonstjerna speglar sig i en kopp kaffe, kan ingen nektar vara mera förtjusande.

1032 Fidibus.

1033 Det ser ut att bli månsken.

1034 Wideman.

1035 Min dotter, herrn här ...

1036 Lotta.

1037 Ryttmästar Adalbert Winge.

1038 Winge.

1039 Till er tjenst, herr inspektor.

1040 Wideman.

1041 Ryttmästarn har haft en märkvärdig dröm, som liknar alla drömmar deri, att inbillningen haft fritt spelrum. Han påstår emellertid, att han i drömmen begärt en ung flickas hand och att du kanske skulle kunna säga oss hvad hon svarade.

1042 Lotta.

1043 Jag?

1044 Winge.

1045 Ingen kan veta det bättre än ni, älskvärda Lotta!

1046 Lotta.

1047 Jag vet icke hvad hennes far må ha svarat.

1048 Wideman.

1049 Jag förmodar att han svarade ja och lät det öfriga bero på sin dotter.

1050 Lotta.

1051 Då skulle hon vara en elak dotter, om hon ville – göra sin far emot.

1052 Winge (kysser hennes hand).

1053 Victoria! För en så god dotter afbeder jag all den lättsinniga dårskap, hvarmed jag möjligen förolämpat henne, och lofvar blifva en så aktningsfull, så trogen riddare, att hennes rival derborta (pekar på taflan) aldrig mer skall få anledning att stiga ned ur sin ram och banna mig för mitt lättsinne.

1054 Nukka (ifrigt).

1055 Jag sade honom det, men han trodde mig inte. Han kan tacka sin lycka att det inte gick med honom som det gick med de andra.

1056 Wideman.

1057 Tyst madam, vi ha nu annat att tänka på.

1058 Winge.

1059 Nej, låt henne berätta. Hur gick det med de andra?

1060 Nukka.

1061 Det vet hela verlden, att lagman Ruterfelt kom på alla fyra utför trapporna. Kapten Klinger hade så när blifvit ihjälrifven af en björn, och kammarjunkaren Silfversplint, som ständigt gick så putsad och fin, låg om morgonen, när han vaknade, på sophögen bakom stallet.

1062 Winge.

1063 Det var ju hiskligt. Och allt det der rådde madam för!

1064 Nukka.

1065 Jag?

1066 Winge.

1067 Ja, det sägs att madam är en mycket god vän till hvita frun.

1068 Nukka.

1069 Nej, det var då okristligt! Är jag hvit, jag?

1070 Lotta (till Winge).

1071 Låt henne vara, och läs i stället denna biljett!

1072 Winge (läser).

1073 konsekvensändrat/normaliseratMin kusin! Jag emottager en del af ert ridderliga anbud, emedan jag på mitt samvete vet att min morbror majoren hade för afsigt att testamentera åt mig sin lösegendom. Jag lemnar Hälla redan i denna natt, med den glada visshet att der lemna tvenne lyckliga, i hvilkas välgång jag skall deltaga med ett systerligt hjerta. Glöm för alltid en viss mörklockig fröken från balen hos Tammelins, och tänk i stället med vänskap på en stackars öfvergifven flicka, som tecknar

1074 Min kusins

1075 ödmjuka tjenarinna
Lisa-Gretkonsekvensändrat/normaliserat.

1076 Det var således hon?

1077 Lotta.

1078 Sch – intet namn! Hon har felat kanhända, men pliktat dyrt. Edra ord ha genomborrat hennes hjerta.

1079 Winge.

1080 Stackars flicka! ... Nå, Fidibus, hvad säger du om allt detta?

1081 Fidibus.

1082 Jag säger att det är mycket vackert månsken på morgonqvisten.

1083 Winge.

1084 Ja, – och regnar strumpstickor; icke sannt?

1085 Fidibus.

1086 Ifall vi icke sofva i vår sötaste sömn och drömma att vi äro vakna.

1087 Winge.

1088 Med lifvets lycka är det ju ofta så. Min dröm står här; dock icke mer i töcken och dimma. Jag sluter henne som verklighet till mitt hjerta; jag äger min hvita fru på Hälla för alltid!

1089 Slut på andra akten.