2 De sade till oss: aldrig kommer han! Naturen sof, hon var så blek, så blek. Ej en enda blomma, ej en enda fjäril! Lunden utan löf var som ett hjerta utan kärlek; vågen i sin is var som en lifstidsfånge smidd vid sitt fängelses mur.
3 Det var så tungt att tänka att våren var död. I den tanken var sorg och nöd och ångest och dvala; i den tanken var en förlorad himmel och ett brutet hopp; i den tanken var hjertats förvissning. Han kommer aldrig! Ack vi trodde dem, och vi greto så bittert. Vi sörjde att ej nånsin mera få se det allraskönaste.
4 Rundtomkring voro tårar och suckar. Hvar dag kom sjukdomen, hvar dag kom döden. Der föllo om hvarandra de späda och de gamla, de goda och de elaka, de bittert saknade och de lätt bortmistade. Hvar dag ringde klockorna de döda till ro; den vännen som log i går bar sorgdrägt i dag. De sade alla: ack att våren komme! Men han kom icke. Han kommer aldrig!
5 Och dödens dimmor uppstego ur hafven och ödemarkerna och insvepte hela jorden i sorgens dok.
6 Blott en enda hoppades än, det var en liten bofink, som sjöng hvar morgon så gladt i den löflösa trädgården. Han kommer nog, sade bofinken. Nej nej, sade vi, han kommer aldrig!
7 Men han kom ändå. En morgon bittida när vi stodo upp, var hela verlden förändrad. Det ljumma regnet hade badat naturens kinder med kärlekens gråt, och solen såg deruppå med modersglädje. Allt var nytt och skönt och godt; den första blomman hade vecklat i dagen sin knopp, den starka vågen hade brutit sin boja. Hela naturen sken af sällhet; den genomskinliga luften strålade af glans och herrlighet.
8 Bofinken satt på sin gren som förr och sjöng. Han kom ändå! sade han.
9 Ja han kom ändå! O Gud vare lofvad att han kom till de sörjande modlösa hjertan, till dem som sagt till all lifvets glädje: farväl för evigt! När han kommer, förlorar smärtan sin törntagg och sorgen sin svepning. De fly icke|2| bort, de bo i hjertat qvar, men ärotillagt av utgivaren icke tyranner mer, som trampa all lifvets skönhet till stoft – de bo der som kära vänner, vid hvilkas barm man gråter sin klagan lätt ...
10 Ack han kom ändå till folk och fädernesland! Den tvinande tegen skall grönska igen, den tunga mödan skall bära sin frukt. O Gud vare lofvad!
11 Nu är han här. Nu skola vi le, såsom blott den kan le som vet hvad sorgen är. Ty hoppets dag är kommen. O Gud vare lofvad!
Kommentar
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 19/5 1852.
När våren kom ändå till slut.
1 Ack när han kom, när han kom ändå!
2 De sade till oss: aldrig kommer han! Naturen sof, hon var så blek, så blek. Ej en enda blomma, ej en enda fjäril! Lunden utan löf var som ett hjerta utan kärlek; vågen i sin is var som en lifstidsfånge smidd vid sitt fängelses mur.
3 Det var så tungt att tänka att våren var död. I den tanken var sorg och nöd och ångest och dvala; i den tanken var en förlorad himmel och ett brutet hopp; i den tanken var hjertats förvissning. Han kommer aldrig! Ack vi trodde dem, och vi greto så bittert. Vi sörjde att ej nånsin mera få se det allraskönaste.
4 Rundtomkring voro tårar och suckar. Hvar dag kom sjukdomen, hvar dag kom döden. Der föllo om hvarandra de späda och de gamla, de goda och de elaka, de bittert saknade och de lätt bortmistade. Hvar dag ringde klockorna de döda till ro; den vännen som log i går bar sorgdrägt i dag. De sade alla: ack att våren komme! Men han kom icke. Han kommer aldrig!
5 Och dödens dimmor uppstego ur hafven och ödemarkerna och insvepte hela jorden i sorgens dok.
6 Blott en enda hoppades än, det var en liten bofink, som sjöng hvar morgon så gladt i den löflösa trädgården. Han kommer nog, sade bofinken. Nej nej, sade vi, han kommer aldrig!
7 Men han kom ändå. En morgon bittida när vi stodo upp, var hela verlden förändrad. Det ljumma regnet hade badat naturens kinder med kärlekens gråt, och solen såg deruppå med modersglädje. Allt var nytt och skönt och godt; den första blomman hade vecklat i dagen sin knopp, den starka vågen hade brutit sin boja. Hela naturen sken af sällhet; den genomskinliga luften strålade af glans och herrlighet.
8 Bofinken satt på sin gren som förr och sjöng. Han kom ändå! sade han.
9 Ja han kom ändå! O Gud vare lofvad att han kom till de sörjande modlösa hjertan, till dem som sagt till all lifvets glädje: farväl för evigt! När han kommer, förlorar smärtan sin törntagg och sorgen sin svepning. De fly icke|2| bort, de bo i hjertat qvar, men ärotillagt av utgivaren icke tyranner mer, som trampa all lifvets skönhet till stoft – de bo der som kära vänner, vid hvilkas barm man gråter sin klagan lätt ...
10 Ack han kom ändå till folk och fädernesland! Den tvinande tegen skall grönska igen, den tunga mödan skall bära sin frukt. O Gud vare lofvad!
11 Nu är han här. Nu skola vi le, såsom blott den kan le som vet hvad sorgen är. Ty hoppets dag är kommen. O Gud vare lofvad!