Fröken Drifva.

(En vintersaga.)

1 Nu är det högvinter, och snön ligger i hvita berg öfver Finlands slätter och skogar. Hvilket ämne kan väl då vara mera tidsenligt, än denna lilla berättelse, hämtad direkt ur årstidens stora iskällare, direkt ur drifvorna?

2 I Uleåborg, derifrån vintern, laxen, renstekarna och de hundrade minnena komma, fanns för ungefär trettio år tillbaka en ung flicka vid namn – men det kan vara detsamma hvad namn hon för öfrigt bar bland de dödliga; alltnog, bland sina jemnåriga var hon känd under spenamnet fröken Drifva. Denna benämning hade naturligtvis sin orsak, och vi veta just ej hvad som skulle hindra oss att här berätta den.

3 Fröken Drifva var ungefär nitton eller tjugu år, lång och smärt, med nästan svart hår, och vackra bruna ögon. Visst var hennes hy ovanligt hvit under ramen af dessa mörka lockar, och hennes händer och armar – ty man brukade ofta bara armar den tiden – voro till färgen fullkomligt tadelfria, när de ej voro rödfrusna, som hände ibland. Emellertid kan man finna att hon icke fått sitt namn för någon utmärkande egenskap af blondine; tvärtom, hon hade då så gerna kunnat heta fröken Grankrona, eller fröken Natt och Dag. För öfrigt var hon icke egentligen någon skönhet, men en mycket behaglig flicka, som för sitt blomstrande utseende och en vacker spänstighet i hela sin hållning intog vid första ögonkastet.

4 Nu bör man veta, att i Uleåborg rådde den tiden – och råder ännu, säges det – en sträng konvenans i de finare och förnämare umgängeskretsarna, så att minsta fel emot regeln der blef bemärkt och utan förskoning nagelfaret. Drifva hade icke uppvuxit der, utan skjutit upp som en högstammig björk i en prestgård på landet, och derifrån hade hon sina hemseder. När hon då vid sjutton eller aderton år skickades till en gammal moster i staden för att lära sig god ton och spela fortepiano, voro beklagligen hemsederna redan så inrotade hos den unga landtflickan, att ingen fin polyr rätt ville bita på henne, och hon hade den allrastörsta svårighet att lära sig de stränga reglorna i den högnordiska konvenansens grammatik. Kanske hade det slutligen lyckats henne med flit och god vilja, som icke saknades; men olyckligtvis, och till den goda mosterns förtviflan, kommo der saker emellan, som gjorde den goda viljan om intet, och med den äfven fliten och framstegen.

5 Drifva var, som sagdt, stora flickan, när hon kom till staden, och derföre kom hon genast med på de stora kaféerna med deras kolossala sockerbröd, och baler och supéer med deras lika ansenliga konfektbrickor från sockerbagaren B. Uleåborg var den tiden, likasom nu, i hög grad gästfritt och så lystert, som man knappt skulle föreställa sig vid Lapplands portar, hvilket Petit Guide des Voyageurs, Åbo 1859, nogsamt intygar. Men som sagdt, det var icke fritt från en viss grandezza, en smula glatt is i sjelfva balvärmen, och då endast societetsmässiga personer fingo tillträde till societén, var denna icke heller särdeles talrik. Så mycket mera bemärktes der alla nykomlingar, och så mycket mera bemärktes den unga Drifva. Olyckan fogade ännu dertill, att hennes första inträde skedde på en bal hos landshöfdingen, och en bal hos landshöfdingen är alltid ett evenement i Uleåborg.

6 Mostern satte alla sömmerskor i rörelse för att få sin Drifva på nyaste modet, och såvidt det kom an på toiletten, lyckades detta fullkomligt. Något förundrad öfver sin nya förvandling, for Drifva på balen. I början var hon af häpnad och blyghet alldeles stum och satt der, så styf och orörlig som en af isblommorna på fönstret, der hon engång satte sig. Allt var för henne så nytt; aldrig hade hon sett sådana toiletter, aldrig sådana uniformer och stjernor, aldrig vaxljus i kronorna, aldrig betjenter i livré, med hvita vestar och handskar; aldrig hade hon kunnat drömma om en sådan musik, som Uleåborgs kapell den tiden, hvilket bestod af icke mindre än 8 musikanter, bland hvilka den genomträngande klarinetten och den ofantliga basfiolen tillvunno sig hennes oförställda beundran. Kort sagdt, för flickan från prestgården var allt detta en ny verld, hvars skimmer af ljus och glans i början förekom henne som en trollsaga från någon af hennes barndoms bilderböcker.

7 Den älskvärda landshöfdingskan S. gjorde les honneursspråk: franska, nu som alltid, med utmärkt behag och godhet, och glömde ej heller den blyga landtflickan. Och säkert fanns icke heller någon i Uleåborg, hos hvilken en så oerfaren flicka kunde finna ett mera välvilligt beskydd. Med sitt öppna sinne och med den oförderfvade ungdomens instinkt fattade Drifva också genast ett sådant förtroende för sin nya beskyddarinna, att den första beklämningen hastigt gaf vika och hon redan någon timma derefter kände sig äga mod att våga några steg på egen hand i den klart upplysta salen.

8 Efterhand vexte hennes mod, ju flera bekanta hon upptäckte på balen, och angläsen med en student, som fordom åkt kälke med henne på prestgården, återgaf henne fullkomligt åt sig sjelf. Hon började finna balen helt treflig och alldeles icke så vådlig, som hon i början föreställt sig. Och då hon aldrig gått i dansskola, men deremot var en utmärkt virtuos i konsten att »väfva vadmal och låta skedarna gå gå», företog hon sig i angläsen att låta skedarna gå gå också der, med en hurtighet, som satte kavaljererna i förundran och damerna i häpnad.

9 Och när Drifva hade roligt, så ville hon ha roligt på sitt sätt. Beskyddarinnan var upptagen af andra gäster, och den goda mostern, som ansåg sig fullkomligt lugn efter Drifvas första styfva debut på balen, hade fördjupat sig i de klyftiga uträkningarna af ett trerutersboston i förmaket. Drifva var alltså lemnad på egen hand och märkte alldeles icke de förvånade blickar, som riktades på henne från alla håll. Efter angläsen följde en svensk kadrill, sömnig som vanligt, ty den tiden var françäsen okänd och polkan en fjerran framtidsfråga. Drifva hade roligt, det kunde man se på henne. Hennes moitié var den gången en mycket artig, men något tungrodd äldre assessor; det var detsamma, lika roligt var det ändå. Drifva fann kadrillen alldeles för långsam, och i stället att stå när man skulle stå och konversera när man skulle konversera, ville hon vara beständigt med och släpade sin kavaljer efter sig, om han ville eller icke, i tid och otid. Det var en dubbel faute af Drifva. Icke nog med att hon ånyo ådrog sig allas blickar; hon släckte måhända på samma gång en börjande kärlekslåge i den gamle assessorns förkolnade hjerta och öfverkorsade, utan att ana det, sin egen sannolika fullmakt som blifvande assessorska.

10 Till råga på allt kom sedan en kottiljong, och Drifva erhöll till kavaljer en mycket fin ung köpman, som dansat både i London och Hamburg och anförde kottiljongen. Turerna der, – ehuru visst icke så labyrinthiska som nuförtiden brukas – voro för den stackars landtflickan en fullkomlig gåta. Men hon lät icke skrämma sig, hon tog saken fermt på sitt sätt och afhögg de gordiska knutarna med den gladaste min i verlden. Förgäfves sökte hennes kavaljer att återföra sin ostyriga moitié på rätta stråten igen; hon skrattade så som man icke brukar skratta på baler i Uleåborg och förklarade att det tjente till intet att krångla, det skulle nog gå lika bra ändå. Arma Drifva, hon hade »höga berg och djupa dalar» i sitt hufvud och tyckte att blott hon tog sin student eller någon annan och svängde om midt i ringen, gick allting förträffligt. Hela kottiljongen kom i uppror och villervalla. En sådan skandal hade man aldrig upplefvat på en bal hos landshöfdingen! Herrarne smittades af munterheten och skrattade så att de artistiskt knutna hvita halsduksrosorna sluppo upp uti knytningen, och damerna skrattade med, så mycket den goda tonen medgaf, och så att briljantörhängena helt litet fläktade; men mest af alla skrattade unga Drifva sjelf, och när kotiljongen var slut, slog hon sig ned på en stol och grep ifrån brickan ett glas punsch.

11 Ett enda af dessa felsteg hade varit nog att väcka ett oerhördt uppseende, och om Drifva med afsigt velat göra sig omöjlig för societén i Uleåborg, hade hon ej kunnat finna säkrare medel. Mostern, trött vid att göra bet på bet i sitt trerutersboston, kom ut i salongen och hoppades finna sin Drifva beundrad och fjäsad, men fann henne, omgifven af en mycket tvetydig munterhet, tömmande sitt punschglas så tappert, som hade det varit ett spetsglas mandelmjölk!

Huru fröken Drifva gick uti dansskola.

12 Jag vill ej försöka att beskrifva den goda mosterns förtviflan vid anblicken af hennes älskade Drifva i denna position. Med en blick uppfattade hon det betänkliga i saken, tog sin skyddsling under armen och förde henne från balen. Drifva blef icke litet förvånad: nu först, tyckte hon, blef det roligt, och hvad ondt det var uti ha roligt, det kunde hon ej få i sitt hufvud.

13 Redan i tamburen kände mostern ett behof att lätta sitt hjerta, och derpå följde en skur af utrop och förmaningar, från tamburen till kursläden, från kursläden till trappan och från trappan ända upp till Drifvas egen lilla kammare, kort sagdt, en fullständig kurs i den goda tonens sedereglor, illustrerad med för tillfället passande beskärmelser öfver olyckan att ha blifvit uppfostrad som ett vilddjur på landet och en billig undran hvad landshöfdingens och den ena eller andra skulle säga om allt detta. Från Drifvas sida följde naturligtvis svikna illusioner, tårar och bättringslöften, och sedan hon gråtit ut, somnade hon oskuldens sömn efter den starka motionen i angläsen, kadrillen och »purpuriet».

14 Andra morgonen samma scener, samma förmaningar, i något lugnare ton, men destomera ihållande. Drifva hotades med att blifva skickad till Brahestad, hvilket hvarje Uleåborgare då för tiden betraktade med en viss öfverlägsenhet och der umgängestonen icke hade namn om sig att just vara den finaste. Hotelsen gick ej i verkställighet, men i stället blef domen den, att ingen bal tillsvidare kunde komma i fråga, innan Drifva gjort tillfredsställande framsteg i konsten att skicka sig på ett sätt, som kunde anstå en ung flicka af »bättre societé».

15 Jag påminner mig ej med säkerhet, om det var dansmästar Remahl eller fru Gellerstedt, som den tiden höll dansskola i Uleåborg, men efter lyckan fogade att en så utmärkt bildningsanstalt fanns att tillgå för unga flickors uppfostran, beslöts att Drifva skulle profitera deraf. Och det gjorde hon med besked. Hennes fria otvungna hållning skulle nu, i jernband af styfva planchetter, dresseras efter konstens reglor till den rådande smakens styfva prudentlighet. Hennes ostyriga glädtighet och något uppsluppna väsen skulle behörigen cirklas och skrufvas. Hennes naturligt vackra spänstiga gång skulle förvandlas till ett dansande mellan ägg, hvari särdeles dansmästar Remahl var ett oöfverträffeligt mönster, ty den gode mannen trippade till den grad utåt med fötterna, att de bildade en rät linie från ena tåspetsen till den andra, och det skulle de stackars eleverna med deras gåsfötter göra efter. Vidare skulle Drifva lära sig helsa och niga, hvilket borde ske med den mest studerade grace, ett steg framåt, derpå knix och så bugning, ungefär som ville man framräcka en böneskrift till en kejsarinna. Sedan skulle hon lära sig alla dansstegen, och de voro minsann hvarken få eller lätta den tiden, med deras enkla och dubbla battemanger, entrechatsspråk: franska, pas de chargespråk: franska, pas de rigodonspråk: franska och hvad allt de då hette. Ytterligare skulle hon, långa flickan, dansa gavotten tillsammans med små knubbiga skolflickor i byxor med hålsöm och korta klädningar, hvartill ännu kom en och annan pas de deuxspråk: franska eller pas de troisspråk: franska, som skulle göra effekt på slutbalen. Och under allt detta skulle hon noga iakttaga huru man borde sitta och sätta sig, huru man borde stå i en passande attityd, huru man borde svara en kavaljer, när han bjöd upp, på hvad sätt han skulle få ja eller nej, huru man borde konversera under en dans, när man hade eller icke hade rättighet att snörpa sin mun till ett passande smålöje och huru man, i brist på kavaljerer, skulle dansa med stolar. Kursen var, med ett ord, så fullständig, som nuförtiden en fransk grammatik med etymologi, syntax, reglor och undantag, och den tarfliga skolsalen kunde snarare liknas vid ett shackbräde, der hvarje pjes hade sin gifna ruta och flyttades gravitetiskt fram eller tillbaka efter en gifven tabulatur.

16 Drifva, som näst ett par bokhållare var den längsta i dansskolan, underkastade sig med beundransvärd sjelfförsakelse hela två veckor denna dressyr. Hon kråmade och skifvade sig efter bästa förmåga, gick som på skrufvar, satt som på nålar, tordes knappt äta om middagen, för att ej blifva för tung på foten till klockan 5, och räknade stegen: ett, tu! ett, tu! med samma precision, som Könnis stora väggur i det gulmålade skåpet inne i skolsalen. Ja, hon underkastade sig tåligt förödmjukelsen att dansa med små dristiga kavaljerpyringar, som räckte henne jemnt under armarna, och tvang sig att hålla god min, när de långa drumliga bokhållarne, mot alla konstens reglor, trampade sönder hennes klädningsfållar. Men det halp icke; naturen tog ut sin rätt. Beständigt vankades snubbor och anmärkningar: än var der ett steg för mycket, än ett för litet, än den minen och än den attityden, som icke voro riktigt på spiken. Och Drifva skifvade sig ånyo än värre, än konstigare, men det halp ändå icke. Hon var ohjelplig; hon var bestämdt icke skapad för den moderna danskonsten.

17 När hon fortfarit så två veckor vidpass och de små knubbiga flickorna fingo idel beröm, men hon, stora damen, idel anmärkningar, begynte Drifva ledsna vid leken, och sedan var det på engång slut med allt hennes tålamod. Hon företog sig nu att hafva sitt hufvud för sig. När nästa gång dansmästar Remahl – jag vill antaga att det var han – gjorde min af att rätta ett snedsteg, hoppade Drifva jemnfota fram i kadrillen. Befanns hennes nigning icke tillräckligt djup, så satte hon sig på golfvet. Trampade någon på hennes klädning, så knep hon den brottslige genast i örat. Kom der en pyssling och bjöd henne upp till vals, så lyfte hon honom under armarna och bar honom som en vante, medan de valsade. Och vågade någon af bokhållarne hviska henne en dumhet i örat, snäste hon honom helt högt, på ett sätt som var oerhördt af en väl konditionerad dansskolselev.

18 Sedan den gode dansmästaren förgäfves användt alla finter af sin långa praktik för att få bugt på denna ostyriga elev, förlorade han slutligen allt hopp att kunna dressera Drifva. Man hörde honom säga i höjden af sin indignation: »hon ruinerar mig, hon förstör mina elever med sitt dåliga exempel. Jag törs inte mera göra henne en enda reproche; hon vore minsann i stånd att svara mig med en örfil!»

19 Vete himlen om han ej kunde haft skäl till sin fruktan, men så långt gick ändå ej Drifvas öfvermod. En dag, sedan hon fullkomligt förbryllat den förtviflade läraren och vändt upp och ned på hela dansskolan, tog hon hatt, kappa och öfverskor, nickade helt ogeneradt åt hela sällskapet och sade: »adjö, nu går jag!»

20 Och dermed var Drifvas dansskola slut.

21 Knappt var hon utom dörren, innan det strax kom för henne hvad moster nu skulle säga om detta företag. Ett och annat hade redan hunnit till mosters öron, ty kamraterna hade icke underlåtit att sqvallra ur skolan. Drifvas hjerta begynte klappa vid tanken derpå. Det fattades icke mycket att hon vändt om igen, med en helig föresats att blifva så spak som möjligt. Men då kom stoltheten och hviskade i hennes öra: vill du låta alla dessa dansdockor skratta åt dig? Och så fortsatte Drifva sin vandring allt långsamare och långsamare, ju närmare hon nalkades sin fruktade räfst och ransakning.

22 »Jag har gått hem från dansskolan», sade hon så ogeneradt som det var henne möjligt, när hon kom hem, och dervid slog hon båda armarna gång efter gång i kors, som pojkarna bruka göra för att värma sig, ty det var kallt, och icke alla snärtor bestodo sig muff den tiden.

23 »Nå är det skick och fasoner det der nu igen? Är det i dansskolan du lärt dig att fäkta med armarna som en färgarskylt?» började mostern.

24 »Nej, inte med armarna, bara med benen – så här!» svarade Drifva. Och så härmade hon dansmästar Remahl på ett så befängdt sätt, att hon kunnat locka en kalif att skratta. Listen lyckades så vida, att mostern, som icke var af stockvirke heller, begynte draga på mun.

25 »Jag fick så ondt i fötterna af att vrida dem beständigt utåt och utåt, att jag tänkte jag kunde så gerna sluta, vet moster», fortsatte Drifva liksom i förbigående, fastän hon kände sitt hjerta knäppa som Könnis väggur.

26 »Sluta? Sluta!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade mostern. »konsekvensändrat/normaliseratHvad är det du säger? Hvem har gifvit dig lof att sluta?»

27 Det var nu engång sagdt, och Drifva kände sig litet modigare, när stormen ändå hade brutit löst. Hon satte sig bredvid moster, kyste smekande hennes hand och fortfor, liksom hade hon ej hört den farliga frågan: »Och så tänkte jag att moster sitter så ensam, när jag är borta; och så kunde jag hjelpa moster med den nya drällen, och så kunde jag se litet efter tvätten och strykningen, när moster inte har tid. Moster vet nog huru Lisu slarfvar, när ingen ser efter henne.»konsekvensändrat/normaliserat

28 »Nå nå»konsekvensändrat/normaliserat, sade mostern, till en fjerdedel blidkad, »konsekvensändrat/normaliseratdet är visst mycket bra, men jag vill inte förmoda att du på eget bevåg ....»konsekvensändrat/normaliserat

29 »Moster tror inte jag slår mig ut med drällen? Jo men, det skall moster få se, jag väfde i fjol hela dussinet dukar åt mamma.original: mamma, Det var ett så vackert mönster med rosor och stjernor; tycker inte moster om det så här?» – Och dermed raspade Drifva några modiga streck på baksidan af Finlands Allmänna Tidning med den tidens fläkterörn öfver titeln, ty moster hade just varit fördjupad i att studera Don Miguels bedrifter och Carl X:s morska tal till den uppstudsiga deputerade kammarn i Frankrike.

30 »Men jag frågar dig, olycksfågel, hvad du nu åter tagit dig före i dansskolan»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor den förtörnade tanten. »konsekvensändrat/normaliseratDet är just vackra saker man berättar om dig. Du skall ha hoppat kråka i går i stället för mazurka, säges det. Är det möjligt, kära barn, att du till den grad kunnat glömma dig?»

31 »Hoppat kråka? Åh, inte just det, moster, det var bara en af flickorna, som dansade med så krokiga knän, att jag härmade henne litet – så här; – inte var det kråka precis ...»konsekvensändrat/normaliserat

32 »Och så sägs det att du i en figuré företagit dig att dansa tre man engelska ...»konsekvensändrat/normaliserat

33 »Jo, det gjorde jag, moster. Om moster skulle ha sett den drumliga Laxberg, honom som de kalla till Komento-Pekka, för det han alltid vill kommendera de andra! Han gjorde så förtviflade battemanger, att ingen vågade komma honom på sex steg nära, och när jag figurerade mot honom, så härmade jag honom på tre man engelska. Moster skulle ha sett så roligt det var!»

34 »Men är du då alldeles förryckt, flicka? Du kommer hit som en vildkatt från ödemarken, och första gången du är i societé, blamerar du dig, så att du blir en visa i hela staden. Derpå sätter jag dig i dansskola för att lära dig skick och fasoner, och så tar du dig före att hoppa kråka och dansa tre man engelska! Är det anständigt, säg? Olyckliga barn, hvad skall jag göra med dig? Hur skall jag få dig till menniska?»

35 »Söta, goda moster, låt mig vara menniska på mitt eget sätt!»original: sätt?» – Och så runno Drifvas tårar, och mosterns med, och med dansskolan var det förbi.

Huru den unga fröken spelade fortepiano.

36 Malisen vill påstå att dansskolor icke äro något mönster af tystlåtenhet, när det gäller andras fel, och Drifvas dansskolaoriginal: danskola lärer icke ha varit något undantag. Åtminstone är det säkert att allehanda besynnerliga historier kommo i omlopp, hvilka, som det plär gå här i verlden, af en liten sanning gjorde en stor lögn. Man berättade förunderliga saker om Drifvas method att lära sig dansa. De som hade minst att berätta visste att hon lagt krokben för pojkarna i kadrillen, så att de stupat som kortsoldater. Andra visste mera och försäkrade att hon luggat dansmästaren och rifvit sönder hans frack. Ja, många påstodo som en dagens sanning att Drifva slagits med hela sällskapet och kört allesamman på dörren, de långa bokhållarne icke undantagna. Men derom kommo alla öfverens, att en sådan björnunge ännu aldrig med sina vilda fasoner profanerat den moderna danskonsten.

37 Det föll ingen in att dela felet mellan en något uppsluppen, något trotsig och yster flicka på ena sidan och en förvänd uppfostringsmethod på den andra. Drifva var icke mera hård än den isbit som smälter för vårsolens första strålar, men att låta forma sig till en docka i en vanlig dockfabrik, dertill var hon för spröd, och i stället att smälta, gick hon sönder i hundra kantigheter.

38 Jag har glömt säga, att der fanns uti dansskolan en varelse, med hvilken hon sympathiserade, och det var en skolgosse, som jag vill kalla till Froste. Han var omkring fyra år yngre än Drifva och således bara barnet mot henne, som redan var stora flickan. Till lynnet var han raka motsatsen, en stilla, tystlåten och oförargelig gosse, som utan knot tog emot beständiga påminnelser om sina klena framsteg i danskonsten. Men så besynnerliga äro tycken och böjelser, att just denne fridsame gosse var den ende som tycktes genomskåda den trotsiga flickan och tog hennes försvar, ej sällan med fara att få stryk för hennes skull; och just han som tycktes vara lättast att kujonera, var den ende, med hvilken Drifva aldrig retades, aldrig vexlade i hastigheten ett enda förfluget gnabb.

39 På dansskolan var emellertid ej värdt att tänka numera, och moster Margrete – hon hette Margrete, den beskedliga menniskan – hade icke mod att vidare låta sin Drifva väfva vadmal på balerna. Björnungen måste först få en passande nosgrimma. Och tillsvidare skulle hon educeras med att spela fortepiano.

40 Uleåborg hade, då som nu, flera skickliga pianister, allesamman fruntimmer, ty naturens visa ordning hade fogat så, att de herrar som spelte, de spelte fiol. En snäll och fattig flicka, nästan likaså ung som Drifva sjelf, blef den första som skulle lära henne skalor och Mayseders variationer. Der trummades duktigt på de första timmarna, ty Drifva hade en utomordentligt god vilja att göra hvad man pålade henne, men felet var att hennes tålamod aldrig länge räckte, och så gick det äfven med fortepianot. »Nu skall du komma ihåg att flytta tredje fingret öfver tummen, och låt för all del bli att lägga tummen på de svarta tangenterna»,konsekvensändrat/normaliserat sade lärarinnan. Godt och väl, det gick några toner, men rätt som det var, förfogade sig tummen dit, der han ej skulle vara. »Du skall komma ihåg att d dur har kors för f och kors för c; och b dur har b för h och b för e»,konsekvensändrat/normaliserat sade lärarinnan ånyo. Omöjligt: Drifva ramlade på, som om aldrig några kors eller ben hade funnits i denna verlden. »Och så skall du komma ihåg att det der är basnoter och inte diskant; och kan du inte komma ihåg trestrukna c? Och försök nu att lära dig räkna sex åttondedels takt: ett tu tre fyr fem sex, ett tu tre fyr fem sex!» – Nej, inte sen heller. Drifva tyckte att diskant och bas kunde komma på ett ut, bara den ena brummade litet gröfre och den andra pep litet finare; trestrukna tingestar ansåg hon för bara vidskepelse, och hvad räkningen anbelangade, gick det i hennes tanke lika bra utan.

41 »Nej, nu blir du för tråkig», sade den unga lärarinnan, hvars englatålamod också engång tog slut.

42 »Det tror jag nog»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Drifva; »konsekvensändrat/normaliseratjag tycker precis detsamma om dig. Lär mig nu först en vals utantill, så att jag kan spela för moster, och sedan hitta vi på någon rolig bok och läsa, tills timmen är slut.»konsekvensändrat/normaliserat

43 Lärarinnan hade i början några invändningar, men hur det var, gick hon in på förslaget. Sedan man försökt en hel hop valser – Sehnsuchtsvalsen och Suckvalsen och »Lifvet förgår som en flod, på dess bölja» – som alla voro för svåra, beslöts att man skulle nöja sig med mindre halsbrytande saker. Valet föll på: »Ack du lieber Augustin, alles ist wech, wech, wech» – det var det ena lärprofvet, – och »Kom, sköna flicka, valsa med mig, midtunder dansen kysser jag dig», det var det andra. Dem hade Drifva i sitt hufvud alltifrån prestgården, derföre gick det förträffligt; och dessutom lärde hon sig ackompagnera

konsekvensändrat/normaliseratDu blickar och jag glömmer

Den sorg, som tärde mig;

Du ler, och jag mig drömmer

I himlen jemte digkonsekvensändrat/normaliserat.

45 Det gick också förträffligt, ett slag i basen och två i diskanten. Och när de båda flickorna, lärarinna och lärjunge, ledsnade vid att klinka, satte de sig tillsammans att gråta vid »Rosa eller Tiggarflickan», roman i tio delar från stadens lånebibliothek.

46 Emellertid gjorde sig moster Margrete tid efter annan underkunnig om sin Drifvas framsteg uti musiken och tycktes, mot förmodan, icke vara rätt belåten med lieber Augustin och de öfriga mästerverken. »Kära barn»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratinte förstår jag mig på nutidens musik. Laga att du kan spela Rousseaus dröm och Witgensteins marsch och slaget vid Austerlitz; det är då något att komma med.»konsekvensändrat/normaliserat

47 Drifva gjorde sitt bästa att uppfylla denna billiga begäran, men det ville ej riktigt lyckas. »Kanske är det bäst att jag slutar»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon; »konsekvensändrat/normaliseratjag får inte mina fingrar riktigt i ordning; det måste vara derföre att jag väfvit dräll.»konsekvensändrat/normaliserat

48 »Sluta?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade mostern, som hade ordet i friskt minne alltsedan dansskolan. »konsekvensändrat/normaliseratNej, det går då aldrig an. Du har en för ung lärarinna, hon har ingen respekt med sig. Du skall spela för mamsell Hagtorn.»

49 »Hvarföre skall jag spela, om jag inte har fallenhet för musik?» vågade Drifva invända.

50 »Din pappa har sagt att du skall spela fortepiano, och du skall spela fortepiano. Fallenhet? Liksom inte alla menniskor skulle ha fallenhet, om man blott bjuder till! Du skall spela för mamsell Hagtorn.»konsekvensändrat/normaliserat

51 Och Drifva begynte spela för mamsell Hagtorn. Hon var en äldre mamsell, något öfver fyrtitalet, halfva hufvudet längre än Drifva sjelf, mycket bestämd och icke så litet fruktansvärd, men för resten en klok och förträfflig menniska. Efter första bekantskapen med Drifvas väfskedsfingrar förklarade mamsell Hagtorn att Drifvas spelning vore temligen onödig; vid 17 år och utan naturliga anlag blir man ej mer pianist.

52 Men moster Margrete var envis. Pappa hade nu engång sagt så och så, och Drifva skulle civiliseras. Derföre hade hon ju kommit till Uleåborg.

53 Och Drifva spelade – två veckor. Samma lexor börjades om igen, samma skalor med kors och ben, samma fingersättning, samma ett tu tre fyr fem sex, samma pina med strukna och ostrukna saker, »ett streck i hufvu’ och tre streck på halsen», och här var icke att mucka. Cramers klaverskola tröskades på utaf alla krafter. Rhodes andante greps i förtviflan. Diabellis »Goldene Jugendzeit» trummades med en ifver, som frampressade öfver Drifvas läppar den tysta sucken: »ack om jag redan vore fyrtio år och sluppe att spela fortepiano för mamsell Hagtorn!»original: Hagtorn?»

54 Men Hagtorn var obeveklig, och här var icke att komma från saken med tre man engelska. I stället begynte Drifva, liksom af musikaliskt nit, att bulta sönder sträng efter sträng på det lilla dusa fem oktavers klaveret med svarta tangenter der man nuförtiden har hvita och hvita tangenter der man nuförtiden har svarta. Ping lät det, liksom när barnen vrida sönder en speldocka. Men det halp icke: mamsell Hagtorn nickade bara med den bekanta fruktansvärda minen och lät insätta nya strängar.

55 Drifva föll till bönboken: »söta goda mamsell, jag är så rysligt dum, jag kan aldrig få bena på rätt; kanske skulle vi sluta?» – Men det halp ändå icke. Hagtorn var obeveklig.

56 Då tänkte Drifva: det vore väl märkvärdigt, om ej sjelfva Hagtorn måste ha öron som andra menniskor! Och så begynte hon spela sju gånger falskare än någonsin förr. Det var en infernalisk musik. Det stackars klaveret jamade och pep under hennes fingrar som en katt uti lifsfara; Cramer lades på sträckbänken, Rhode mördades, Diabelli rådbråkades lefvande. Och det halp till slut. En engel hade kunnat mista kontenansen, och mamsell Hagtorn var icke mer än menniska. När hon stått ut med denna musik i tre timmar, körde hon Drifva på dörren, och så var det slut med Drifvas lektioner på fortepiano.

Huru den unga fröken tog timmar uti fransyska.

57 Moster Margrete var ganska olycklig öfver det misslyckade försöket att uppfostra hennes Drifva till pianist. »Hvad i himlens namn skall jag göra med flickan!»konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. »konsekvensändrat/normaliseratPå det sättet blir det ju aldrig folk utaf henne.»

58 »Moster skulle försöka att göra ingenting, kanske det skulle lyckas bättre!» vågade Drifva helt oskyldigt invända.

59 Men på det örat hörde icke moster Margrete. Hon hade pappas bestämda föreskrift att hans något förvildade dotter skulle uppfostras för societetslifvet, och alltså var det ej värdt att resonnera. För moster Margrete var hennes svåger en auktoritet, som icke tålde några invändningar; hans vilja var hennes lag.

60 I Uleåborg var ännu den tiden finskan det allmänna samtalsspråket, som här stod stadigt på sin naturliga rätt att på sjelfva landshöfdingens baler tala så som vår Herre skapat en menniskas tunga. Svenska kunde visst alla personer af stånd och förmögenhet, men med den hårdare brytning, på hvilken man ännu i dag skiljer Uleåborgaren från öfriga landsmän. Öfriga språk voro temligen okända. Magister S. pluggade med otroligt nit, men ringa framgång ryska i skolpojkarne; sjömännen och några få köpmän förstodo engelska; på några handelskontor hade man insigt i tyskan; några få af de yngre damerna hade i Stockholm gjort en flyktig bekantskap med franska språket. Emellertid, och ju sällsyntare franskan var, desto högre stod den äfven här uti anseende såsom blomman af nutidens moderna uppfostran.

61 Moster Margrete trodde sig derföre ha utgrundat det bästa medlet att civilisera sin björnunge, när hon kom på det infallet att Drifva med all gewalt borde lära sig franska.

62 Svårigheten bestod endast i att finna en passande lärarinna, och sådana vexte icke på träden. Den skickliga mamsell W., som höll pension för unga flickor, förklarade sig på intet vilkor hugad att slösa sina få fristunder på en så gammal och litet försigkommen elev, som dessutom hade rykte om sig att bringa alla sina lärare till förtviflan. Den älskvärda fru C. hade troligen samma skäl och afrådde från hela försöket. Mamsell L., en ung lärarinna, hade kanske haft mod dertill, men förbjöds af sin mor, som förklarade rent ut att hon icke ville veta af en elev, som för sina pojkstreck blifvit en visa i hela staden.

63 Moster Margrete vände sig då i vredesmod till de två äldste skollärarne, rektor A. och konrektor T., med bön om lektioner; men den förre sade sig icke ha läst franska på 30 år och den sednare hade fullt arbete med att plugga Gedikes läsebok i sina skolpojkars breda näbbar. Alltså återstod i hela staden ingen annan lämplig person än en ung student, som vikarierade vid skolan under titel af magister och som för läsaren kan presenteras under namn af magister Spik. Den unga herrn förklarade sig också genast villig att inviga fröken Drifva i franska språkets mysterier, hvilka han sjelf inhämtat för några år sedan i Uleåborgs skola och sedermera förkofrat under lektor G:s handledning vid universitetet. Men på det att ända till skenet af förtal skulle undvikas och moster Margrete dessutom blifva i tillfälle att öfvervaka Drifvas något misstänkta flit, beramades genast att magister Spik skulle komma hem till dem hvar förmiddag kl. 11 och att mostern skulle vara tillstädes vid alla lektionerna.

64 Så skedde, och det befanns att magister Spik kunde uppvakta med den tidens mönsterbok uti franska språket, Meidingers grammatik, medan skolan i sin oskuld ännu tröskade på Gedike i franskan och Stridsberg i tyskan. Timmarna begynte.

65 Första pröfvostenen var naturligtvis innanläsningen. Vete Frankrikes genius huru det stod till med magister Spiks egen gamla ärliga finska magisterprononciation, som troligen af en parisare skulle tagits för en besynnerlig afart af finska språket. Men visst är att han gjorde sig all upptänkelig möda att förklara huru eu borde läsas som ö, ai som ä m. m. af den krångliga tabulaturen, som i alla tider utgjort många små mamsellers och dito pojkars värsta vedermöda. »Cependantspråk: franska skall läsas Spangdang, och ouispråk: franska skall uttalas som voj»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. Försök bara, det går nog för sig!»

66 »Är det icke värre än så?»konsekvensändrat/normaliserat menade Drifva. »konsekvensändrat/normaliseratVänta bara: Spangdang, voj! Var det bra så der?» – Och dervid visade hon ett par hvita tandrader inom ett par leende läppar.

67 »Alldeles utmärkt!» svarade magister Spik.

68 »Dessutom är voj rena finskan»konsekvensändrat/normaliserat, tillade Drifva; »konsekvensändrat/normaliseratdet måste vara en märkvärdig likhet mellan finskan och franskan.»

69 »Ja, en mycket märkvärdig likhet»,konsekvensändrat/normaliserat svarade magistern, som för sin del fann att sjelfva mesopotamiskan måste klinga som musik från så vackra läppar. »Men låt oss fortsätta»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratVar nu god och läs första kapitlet, första boken af Les avantures de Telemach:»konsekvensändrat/normaliserat

70 »Calypso ne pouvait se consoler de départ d’Ulyssespråk: franska ...»konsekvensändrat/normaliserat

71 Drifva läste perfekt som orden skulle uttalas efter svensk orthografi, men icke var der ens en skymt af fransyska.

72 »Mycket bra»konsekvensändrat/normaliserat, sade magistern, som blef allt varmare om hjertat. »konsekvensändrat/normaliseratJa verkeligen, mer än jag kunnat vänta med så liten öfning. Kanske bara en liten nyansering så här: Calipso nö puvä sö kongsole dö depar d’Yliss. Var så god och knip litet mera ihop munnen.»

73 Drifva knep ihop sin mun som ett körsbär, och magister Spik spetsade helt omedvetet sin egen. Naturligtvis förklarade han vid ett nytt försök att Florian sjelf icke kunnat uttala denna beniga period på komplettare franska, än hans unga elev.

74 »Nå, det fägnar mig»konsekvensändrat/normaliserat, inföll moster Margrete. »konsekvensändrat/normaliseratJag tycker det låter helt bekant. Aldrig har jag kunnat tro att fransyskan är ett så lätt språk.»

75 »När man har så utmärkta anlag, går allt af sig sjelf»konsekvensändrat/normaliserat, var magisterns svar. Men kanske gå vi nu till deklinationerna.»

76 »Ja, kanske gå vi till deklinationerna»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Drifva, som hade nog af innanläsningen. »konsekvensändrat/normaliseratJag är väl inte något barn heller, att jag skulle bråka så fasligt med abc. Men hvad vill det egentligen säga: deklination? Är det latin?»

77 »På sätt och vis, ja. Det är ett sätt att böja orden.»

78 »Hvad tjenar det till att vränga ord? Men lika godt, försök att böja Spangdang.»

79 »Det kan inte böjas. Det är inflexibelt.»

80 »Så der ja. Nu fick jag magistern fast. Han vill lära mig att vränga ord, och så kan han inte engång vränga Spangdang.»

81 »Var så god och deklinera le pérespråk: franska, fadren. Nominativ: le pérespråk: franska.»konsekvensändrat/normaliserat

82 »Min far heter inte Pehr och än mindre Lö Pehr. Min far heter Anders Johan och har aldrig haft någon nominativ, så mycket jag vet.»konsekvensändrat/normaliserat

83 »Kära barn»konsekvensändrat/normaliserat, inföll moster Margrete i förmanande ton, »konsekvensändrat/normaliseratmagistern måtte väl veta bättre än du att Anders Johan heter Pehr på fransyska. Det kallar jag ett språk, som är kort och begripligt. Häromdagen på Pikkuses barnsöl, när de döpte sin flicka till Charlotte Carolina, sade fru C.: det var torta på torta, Carolina heter på franska Charlotte. Och så måtte det vara med Anders Johan. Inte sannt, herr magister?»

84 »Ja, mycket rätt, alldeles så. Annars brukar man också säga André Jean, eller Jean André. Men kanske deklinera vi vidare: Nominativ le peréspråk: franska, genitiv ...?»

85 »Lö Pål.»konsekvensändrat/normaliserat

86 »Genitiv: du pérespråk: franska. Dativ: ?»

87 »Hvad tycker magistern om min nya hatt?»

88 »En liten söt hatt. Och så vackra band. Den kommer säkert mången att afundas.»konsekvensändrat/normaliserat

89 »Kanske vi komma tillbaka till Pehr», inföll moster Margrete, ty magistern såg alltför betagen ut, för att riktigt kunna påminna sig dativen af Anders Johan i fransk öfversättning.

90 »Vi kunde nu kanske konjugera något»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Spiken. Till exempel: j’aimespråk: franska, jag älskar.»konsekvensändrat/normaliserat

91 »Hvad för något?» inföll åter moster Margrete med stora ögon. Det gick påtagligen något för raskt med de franska språkstudierna.

92 »Aimerspråk: franska är ett verbe och står som exempel i Meidinger»konsekvensändrat/normaliserat, svarade läraren något förlägen. Present indicativspråk: franska: j’aimespråk: franska, jag älskar. Andra person: tu aimesspråk: franska, du älskar.»konsekvensändrat/normaliserat

93 »Det kommer an på»konsekvensändrat/normaliserat, invände Drifva, i det hon trummade på fönsterrutan. Magistern må tala i första person, men låt andra personer säga hvad de behaga.»konsekvensändrat/normaliserat

94 »Står det verkligen så uti boken?» frågade moster.

95 »Var så god och se sjelf: här står det.»konsekvensändrat/normaliserat

96 »Och kan man inte lära sig franska utan det ordet?»

97 »Det är alldeles nödvändigt; det måste alla kunna.»konsekvensändrat/normaliserat

98 »Adjö då, herr magister!»

99 »Hvad befalls?»

100 »Jag säger: adjö, herr magister. Mjuka tjenarinna.»konsekvensändrat/normaliserat – Och vid dessa ord såg moster Margrete ut som ett irregulärtoriginal: irrugelärt verbe uti Meidingers grammatik. Drifva smålog för sig sjelf och fortfor att trumma på fönsterrutan.

101 Magister Spik tog sin hatt, mankerad och olycklig. »Förlåt mig»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratdet finns ingen bildad ung flicka, som ej konjugerar verbet aimerspråk: franska; jag kan misstaga mig på andra person, men hvad den första angår ...»

102 »Nej, kom och se!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Drifva vid fönstret. »konsekvensändrat/normaliseratDer stå två pojkar och slåss på gatan!»

103 »Tjenarinna, herr magister, var så god och genera sig inte med öfverplagget», fortfor den irregulära och obevekliga mostern.

104 Magister Spik drog med en styf bugning dädan, och så slöts den första och sista lektionen af fröken Drifvas studier uti franska språket.

original: 5. Drifvas studier i den dramatiska konsten.

105 I fall läsaren möjligen gissar att Drifva alldeles icke var så omöjlig, som hon ställde sig vid åtskilliga tillfällen, och särskildt vid den förolyckade lektionen i franska språket, så får jag tillstå, att de som kände henne närmare, voro alldeles af samma tanke. Hon var så långt ifrån omöjlig i det som hon ville begripa, att väl icke mången fanns, som flinkare redde sig uti hushållssysslor och gaf snabbare svar, eller gissade gåtor fortare, än just hon. Det skulle blott vara efter hennes lynne, och det må man anse för menskligt, om det också ej alltid just är så välbetänkt.original: välbetänkt

106 Men se det var något som moster Margrete ej fick i sitt hufvud. Efter hennes åsigt borde ungdomen vara en svamp, som sög uti sig allt hvad äldre folk af välmening lade framför den. Hon hade den stränga ordningen vid sitt bord, att ingen fick lemna på tallriken något som hon lagt för, och det var icke värdt att förklara sig mätt, innan man hade gjort vackert väder. Alldeles så föreställde hon sig att det borde vara vid en ordentlig uppfostran. Nu hade hon lagt för Drifva den ena djupa tallriken med civilisation efter den andra, och Drifva behagade icke hålla till godo. Kan man undra uppå att sådant förtretar en rättskaffens moster?

107 Hvad franska språket angår, hade moster Margrete kommit på andra tankar. Hon ansåg det ganska opassande för en ung flicka att taga lektioner för en plåt i timmen, der man lärde sig älska efter grammatikan, – till och med om man hade så utomordentliga anlag för Spangdang, som tycktes ha fallit på Drifvas lott.

108 Emellertid borde flickan få vara med i verlden och lära sig fasoner. Hvad skulle man göra?

109 Nu hände sig att direktör Westerlund och hans fru, den tiden i blomman af sitt rykte, kultiverade den dramatiska konsten i Finlands ofruktbara småstäder och gåfvo spektakler i Uleåborg. Det var i A:ska salongen, der man närmast ingången hade uppfört en logerad af ohyflade bräder, och der samlades stadens konstälskande publik tre qvällar i veckan. Första platsen (premiérespråk: franska) kostade en riksdaler, second 24 skillingar, om jag mins rätt, och stående galleri 12 skillingar. Bland andra kunder voro skolpojkarne, och jag befarar nästan att de hade sin lilla maskopi med biljettemottagaren, ty knappt nog kunde inkomsterna af deras knäckförsäljning förslå till så täta besök, som man såg dem göra i denna högnordiska fristad för de landsflyktiga sköna konsterna.

110 Uleåborg hade tryckeri, det förstås, och då just icke mycket annat trycktes, än länets kungörelser, gästgifvarnes dagböcker och kanhända sockerbagar B:s deviser, så blefvo theateraficherna både en god inkomstkälla för tryckeriet och en sorts nyhetsblad för dagen. Det var redan ett framsteg att se tryckta aficher, ty i mindre märkvärdiga städer präntades aficherna, tolf för gången, af theaterns kalligraf och skickades som ett slags inbjudningskort till grädden af societén.

111 Hade ej boktryckerikonsten blifvit uppfunnen, skulle moster Margrete sannolikt ej varit bland de lyckliga, som kommit i åtnjutande af en afiche. Men nu hade boktryckerikonsten, bland andra märkvärdiga följder, också den att göra moster Margrete till en acqvisition för theatern.

112 Drifva kom en dag in med afichen, klädde sig i sitt oemotståndligaste smålöje och begynte fresta sin älskade tant. »I dag ge de ’konsekvensändrat/normaliseratFridolin eller gången till jernverken’konsekvensändrat/normaliserat», sade hon; ’konsekvensändrat/normaliseratromantiskt skådespel uti fyra akter!’konsekvensändrat/normaliserat Romantiskt skådespel! Det måste vara någonting rysligt roligt.»konsekvensändrat/normaliserat

113 »Romaner äro bara slagdängor»konsekvensändrat/normaliserat, lydde det snäfva svaret. »konsekvensändrat/normaliseratKära barn, har du ej något nyttigare att tänka på?»

114 »Och sedan»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor Drifva oförskräckt, »konsekvensändrat/normaliseratså ge de ’konsekvensändrat/normaliseratOlle Nötboms förtviflan, komedi i en akt med sång!’konsekvensändrat/normaliserat Der blir sång också, moster!»

115 »Nå, det lär då vara sång efter pjesen. Och komedi till på köpet! Du kan emellertid spara afichen; vi hålla just på att tapetsera pigkammaren.»

116 »Romaner äro ju nuförtiden en bildande lektyr, och af komedier lär man sig verldens gång»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Drifva litet småslugt, som hon kunde så väl, när hon ville.

117 »Allt annat! Jo, det skulle fattas ännu, att lära dig verldens gång i en komedi, der man får se huru unga oförståndiga flickor bedra sina tanter! Den verldens gång tror jag skulle gå mera utåt med fötterna, än sjelfva Remahl.»

118 »Men Lisu berättade att landshöfdingens betjent varit ute på morgonen att köpa biljetter.»

119 »Landshöfdingens? Är du säker derpå?»konsekvensändrat/normaliserat

120 »Alldeles säker, moster!»

121 »Nå, det förändrar saken. Då kunna vi också engång gå på spektaklet. Men jag förbehåller mig att du sitter stilla och ej har några upptåg för dig.»

122 »Ja, moster. Jag skall sitta som en frusen ströming på ett hett stekspett.»

123 Och så blef det likväl spektakelgång af. Man klädde sig litet finare, hvilket var ganska öfverflödigt, ty bland åskådarne rådde en hemlighetsfull skymning, här och der endast sparsamt upplyst af ett talgljus med lång veke och dito tjuf i den nedrökta lampetten. Vid rampen brunno sex eller åtta lampor, som dock voro förmörkade på åskådarens sida och rykte som vanligt; men just detta rökoffer åt Thalia hade för ungdomen något mycket förtjusande. En lång tid efteråt kände man aldrig oset af lamprök, utan att dermed förenade sig ett dunkelt behagligt minne från fordna theaterqvällar; – vare det ännu sagdt som en rökelse åt herr Westerlund, der han långt för detta öfvergifvit den otacksama konsten, men i stället förser det tacksama Uleåborg med solidare njutningar.

124 Moster Margrete och hennes skyddsling sutto naturligtvis på premiérespråk: franska. Det var första gången Drifva sett något så kuriöst som en theater. Hon satt derföre också i början så stel, som den välpomadadeoriginal: välpomadad mamsell Danerus, när hon spelade drottning Elisabeth. Hela flickan var bara öga, öra och väntan.

125 Emellertid fick publiken vänta, emedan slottsfogden ej så i hast fick fatt på sin röda peruk, och undertiden kom en dräng och putsade ljusen. Drifva igenkände då sina vänner och bekanta bland åskådarne och begynte nicka och prata till höger och venster. Det dröjde ej heller länge, innan man hörde henne säga på finska till en god vän, som satt fyra bänkar derifrån: »I morgon kommer jag till dig klockan 6, så gå vi på skidor till Laanila. Men du skall ta ullstrumpor på dig, annars blir du våt om fötterna.»

126 Innan konversationen hann fortsättas, uppgick ridån. Man såg grefvinnan af Saverne (fru Westerlund) – jag tror det var Saverne, men det kan vara detsamma – och hennes dygdige page Fridolin (hr Westerlund), och den rödhårige slottsfogden (hr Svedberg), som gjort grefvinnan sin kärleksförklaring och blifvit afvisad med förakt och beslutat hämnas, hvilket var lätt nog, ty grefven var till ytterlighet svartsjuk. Allt detta såg Drifva i första akten och var så betagen, attoriginal: betagen att, hon bokstafligen uppfyllde sitt löfte om den frusna strömingen.

127 Mellan akterna läto herrarne kringbjuda konfektstrutar med bischoff (16 skillingar stycket), och dessutom hade moster Margrete ett par äpplen i ridikylen. Drifva hade således något att göra och förhöll sig ordentligt under första entreakten.

128 I andra akten började slottsfogdens förrädiska stämplingar. Drifva hörde med synnerlig förtrytelse hans nedriga företag. En slottsfogde med rödt hår förekom henne mycket afskyvärd. Men hon var öfvertygad att grefven icke skulle låta så plumpt bedraga sig. Hon beslöt hafva tålamod och roade sig blott under mellanakten att knäppa äpplekärnor på bekanta herrar ett stycke derifrån, i hvilken konst hon ägde en förundransvärd skicklighet.

129 I tredje akten kom man till hammarn och masugnen: det var en förskräcklig masugn, bultande och slamrande, tillräcklig att steka minst ett dussin pager på glöd! Man hörde grefven befalla de sotiga smederna att kasta den person i ugnen, som kom för att fråga om man hade efterkommit grefvens befallning. Drifvas förtrytelse vexte med hvar minut. Men hon nöjde sig ännu att peka med fingret på slottsfogden och utropa: »kattos pukki!språk: finska»

130 Upplösningen nalkades. Fridolin blef skickad till masugnen med den fatala frågan. Drifva hölls knappt att sitta på platsen. Hon kunde ej begripa huru alla menniskor kunde sitta så lugna och känslolösa, när det gällde en oskyldig gosses lif eller död. Men hon teg ännu. Man återsåg ännu engång den förskräckliga masugnen och de sotiga smederna. Man hörde dem resonnera öfver karlen, som de kastat i ugnen. Grefven och grefvinnan infunno sig, och smederna förklarade att allt var uträttadt. Då kunde Drifva ej längre styra sin rättvisa harm. »Det är bra nedrigt»konsekvensändrat/normaliserat, utropade hon med tårarna i halsen och så högt att grefven och grefvinnan med förundran vände sig om, – »konsekvensändrat/normaliseratdet är bra nedrigt, och slottsfogden rår för alltsammans!» – Moster knyckte henne i klädningen, men Drifva märkte det icke. »Fy, så gement ni ha burit er åt!» utropade hon ännu engång och gret bitterligen. Alla vände sig om och sågo på henne. Men i detsamma kom Fridolin välbehållen till ugnen, och man fick veta att det var slottsfogden, som blifvit kastad i ugnen. Då klappade Drifva med händerna och stampade med fötterna och ropade: »Det var bra! Det var rätt åt honom!»

131 Sluteffekten af stycket upplöste sig nu uti allmän munterhet. Och den muntraste af alla var Drifva sjelf. Hon var förtjust öfver Fridolins räddning; hon pratade och skrattade; hon stod icke att hejda. Och så begynte, efter en lång mellanakt, då buffeten gjorde goda affärer, »Olle Nötboms förtviflan».konsekvensändrat/normaliserat

132 Olle Nötbom var betjent hos en »theaterskrifvare», en tråkig person med ett par ännu tråkigare älskande omkring sig; men Olle fick på sin lott att hålla åskådarne vid godt lynne. Hans herre hade fått en butelj vin och hade sina misstankar på Olle, hvarföre han skref på buteljen: »Förgift».konsekvensändrat/normaliserat Olle begagnade tillfället och tömde buteljen, men sedan begynte han stafva på etiketten och kom under fund med dess innehåll. Deraf kom hans »förtviflan».konsekvensändrat/normaliserat Drifva hade utomordentligt roligt deråt. »Kutti!språk: finska»konsekvensändrat/normaliserat ropade hon; »konsekvensändrat/normaliserathär skall du få ett äpple!» Och så kastade hon sitt ena äpple med fart in på scenen, så att det rullade öfver golfvet och ned bland de rykande lamporna.

133 Olle – det var hr Westerlund sjelf – glömde vid denna anblick sin komiska förtviflan och gaf publiken ett verkligt tragiskt ögonkast – men Drifva, som missförstod meningen, ropade immerfort; »inte är det så farligt, drick du, Olle, skölj ned äpplet!» – och då utbrast publiken i en skallande applåd, och Olle fann för godt att applådera med åt sin medtäflarinna utom scenen, och af stycket kunde man ej mera höra ett ord, så stor var munterheten.

134 Med en sådan furore hade aldrig »Olle Nötboms förtviflan» gått öfver scenen.

original: 6. Äfventyr på skidor.

135 Dagen efter »Olle Nötboms förtviflan» och dess oundvikliga efterspel: moster Margretesoriginal: Magretes tusen bekymmer, sken|3| solen frostig och klar öfver det högnordiska vinterlandskapet.original: vitnerlandskapet. Det var en vacker Marsmorgon klockan strax efter 6 och vidpass 20 graders köld, hvilket Uleåborgarne af gamla stammen anse för årets rätta medeltemperatur. Men emedan det töat litet dagen förut vid middagstiden, hade man redan en liten skara på drifvorna, tillräcklig för en van skidlöpare, men ännu något för svag för den som icke var hemma i konsten.

136 Bönderne, som inkommo med sina planklass till staden, sågo med någon förundran en ensam ung flicka, lätt som en mård, flyga fram öfver snöfälten vid elfbranterna. Att denna snabba varelse var en flicka, kunde man gissa af den åtsittande svarta sammetskapotten och en dito hatt, som väl nog djerft afvek från det rådande modet, men likväl var tillräckligt kokett, för att röja ett näpet flickhufvud under dess skyddande skärm. Råkade man deremot bli varse de lappskodda, skidbeväpnade fötterna och ofvanför dem ett par vida barnbyxor, och fäste man sig vid den styrka och den hurtiga hållning, med hvilken den unga nordbon mera flög, än skidade fram öfver den hvita snön, så stadnade man i villrådighet, om icke möjligen någon af de djerfvaste skolpiltarne snattat sin systers kapott och begifvit sig ut på äfventyr i den friska vintermorgonen.

137 Det är troligen öfverflödigt att säga hvem som den gången gissade rätt. Ingen, som någonsin mött fröken Drifva på skidor, kunde misstaga sig om hennes person. Lättare flög ingen ripa vid Oulujokis snöiga strand; snabbare sprang ingen ung ren öfver elfvens is, när han fick vända åter tillbaka mot norr; smidigare slank ingen ekorre eller hermelin utför en snöbrant i skogen. Hvad hästen är för kosacken på stepperna vid Don, det var skidorna för den unga Drifva. Som steppens son sitter fastvuxen i sadeln och synes vara ett med sin ädla springare, så stod Drifva som gjuten på skidorna, orubblig i den vildaste fart, och på dem kände hon sig riktigt hemma. När hon ännu var liten flicka, hade hon på sina små skidor, knappt tre fot långa, ströfvat kring alla prestgårdens backar. Efterhand byttes de korta skidorna ut mot längre, och nu bar hon dem sju fot långa, af utsökt furu, spänstiga som stålfjädrar och smidiga som ormar. Stafven af björk, med dess lilla trissa på spetsen, var endast en fot kortare och ganska smärt, men så begagnades den också mera som balanserstång, än egentligen för att pådrifva farten, ty Drifva besatt i hög grad den konst, som är så sällsynt också bland goda skidlöpare, att utan synbar ansträngning och blott genom kroppens elastiska svigtning röra sig hastigt framåt. Det är samma konst, som en öfvad skridskolöpare med mycket större lätthet begagnar på sitt halare fält, men skidorna fordra mera styrka. Göres det väl, så ser det mycket bra och behagligt ut, ty det är alltid en angenäm syn att se snabba rörelser utföras så lätt, som vore de ett lekverk för minsta barn.

138 Icke mången finsk flicka, uppvuxen i sjelfva torparkojan och bland ödemarkernas snö, skulle skidat i kapp med Drifva på slät bana; icke mången gosse, van att tumla i de högsta backar, skulle vågat som hon att rusa ned uti brådjupen. Man hade mer än engång sett henne i full fart skida ned utför branter, så litet sluttande, att man snarare tyckte dem likna ättestupor; man tyckte henne nästan försvinna i ett moln af snö, och dock kom hon alltid ned, med sin smala balanserstång, stående på fötterna liksom en katt. Det visste hon förut; derföre uppsökte hon helst de vådligaste ställen, och det roade henne allramest, när man ansåg henne så godt som begrafven i snön och hon åter, liksom en skicklig simmare, oskadd och skämtande dykade upp ur det hvita snömolnet.

139 Läsaren kan nu, utan annan förklaring, ana hvarutaf Drifva erhöll sitt namn. På skridskorna var hon mindre hemma, men nog ändå, för att också der vara öfverlägsen de flesta. Kanske minns ännu någon i Uleåborg hennes vackra smärta gestalt en novembermorgon sväfvande i lätta elastiska kretsar öfver den blå isen på elfven. Men hvad båtade henne, stackars flicka, att vara alla jemnåriga öfverlägsen i sådana talenter? Ingen flicka af god ton åkte den tiden skridsko i Uleåborg, långt mindre kom det i fråga att gå på skidor. Drifvas talenter blefvo derföre knappast mindre tadlade, än hennes brist på salongsvett. Men det egna var, att hennes exempel ändå icke blef utan efterföljd. Hur det var, begynte från den tiden en och annan ung dam i största tysthet försöka både skridskor och skidor, och fastän det icke ens i vår tid just lärer anses rätt fint och elegant i norden att syssla med sådana öfningar, så faller det ingen heller numera in att tänka sig sådant som ett brott emot samhällsordningen. Hvem skulle ha trott, om man sagt det då, att Drifva i mer än ett afseende stod före sin tid? Och så var det likväl. Att vara ett friskt naturbarn, det är åtminstone icke mer en förbrytelse.

140 Men vi återvända till Drifva, der hon, en annan Merkurius med vingade fötter, ilade fram, liksom hade hon lärt sin konst af Lemminkäinen i 13:de runan af Kalevala. Hon var ensam; hennes påräknade följeslagerska hade skyllt på något förhinder, jag vet ej hvad. Men rätta orsaken var sannolikt blott att den goda vännens mamma, förskräckt öfver munterheten vid Olle Nötboms förtviflan, rent af förbjudit sin dotter att begifva sig ut med Drifva på ett så vågadt företag, som en färd på skidor till Laanila.

141 Drifva i sin oskuld tog ursäkten för banko. »Bry dig inte om mig»konsekvensändrat/normaliserat, hade hon sagt; »konsekvensändrat/normaliseratjag kan skida ensam, och då hinner jag tillbaka tills moster är väl uppstigen och dricker sin andra morgonkopp. Det hör ju till saken här i Uleåborg att inte stiga upp innan klockan 10 på förmiddagen. Jag har inte begärt lof, ser du, ty moster var så grufligt ledsen för det jag pratade litet på theatern i går, och nu ville jag inte göra henne mera ledsen. Jag vet inte hvarföre hon aldrig vill höra talas om mina skidor.»

142 Derpå hade Drifva ensam begifvit sig ut och befann sig nu bortom Franzénska trädgården och bortom bränneriet samt ofvanom Merikoski, ty för att komma till Laanila, måste hon öfver elfven, och derföre måste hon uppsöka lugnvattnet ofvanom forsen. Färden hade gått raskt, och hon satte sig nu att hvila litet vid stranden. Det var en vacker punkt, såsom flera punkter vid elfven, isynnerhet sommartid, när trädgårdarna grönska, laxarna hoppa högt öfver den ringlande vattenytan och de långa tjärbåtarna halka som flarn genom de skummande forsarna. Nu var allt snö och is, men visst icke derföre sorg och ödemark. Man hade från detta ställe utsigt öfver en stor del af staden. Solen stod ännu lågt, det var alldeles lugnt, och röken af flera hundrade skorstenar steg lodrätt mot höjden. Då glimmade fönsterna i staden som eld, de lätta rökmolnen färgades röda af morgonsolen, Drifvas egen andedrägt ångade som en fin sky från hennes friska läppar, och rundtomkring låg naturen som en skön, men blek snödrottning, med endast halföppnade ögon på sin hvita morgonbädd. Det var den nordiska vinterns stilla, högtidliga, fridfulla morgonbön.

143 Drifva satt en stund betagen af denna anblick. Hon hade ganska litet studerat böcker, men desto bättre kände hon naturens stora bok, som legat uppslagen omkring henne alltifrån barndomen. Allt hvad hon nu såg hade hon sett hundrade gånger förr. Men likväl förekom det henne nu på visst sätt annorlunda. Hon glömde att hon nu var stora flickan. Der rörde sig något dunkelt i hennes hjerta och kastade öfver föremålen ett skimmer af längtan, som hon aldrig anat förr. Hon kände sig så ensam nu.

144 Det förtretade till slut hennes praktiska sinne. »Nej, på det sättet hinner jag aldrig tillbaka till andra morgonkoppen»,konsekvensändrat/normaliserat sade hon till sig sjelf, och så bar det af i full fart utför den branta backen och nedåt isen på elfven.

145 Knappt var hon der, innan hon fick en särskild anledning att påskynda farten. Från motsatta sidan kom en kursläde med tre hästar, hvilken ämnade sig öfver elfven till staden. Antingen nu kusken körde för nära forsen, eller möjligen annars afvek från den vanliga vintervägen och kom på ett ställe, der strömdraget gjorde isen svag, alltnog att isen brast under den ovanliga bördan och först hästarne, derpå äfven släden störtade i strömmen, som här var både strid och djup. Faran var icke ringa, nödrop hördes, och man såg hästarne frustande kämpa mot den öfvermäktiga floden.

146 Med stormens hastighet var Drifva der. Kusken och skjutskarlen hade genast kommit på fast is, men stodo der rådville och jemrande, under vanmäktiga försök att draga upp hästarna med tömmskaften. I släden, som var tungt lastad, halffylld af vatten och nära att sjunka, hördes en svärjande herre utdela befallningar på ett obegripligt språk och förgäfves söka att komma ut, emedan fotmanteln var tillknäppt utifrån.

147 Drifva hade varit med förut vid sådana tillfällen och visste i ögonblicket hvad som här borde göras. »Stå inte och skrik der, ditt dumma nöt»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon mera hurtigt än höfligt till skjutskarlen; »konsekvensändrat/normaliseratser du inte att hästarna strypas? Laga dig fort till stranden efter en bom, så skall jag och den andra karlen försöka hålla dem så länge. Vänta ... din knif! Se så ... packa dig af!»

148 Drifva lade nu sina skidor, den ena på den andra, snedt öfver iskanten, kom så till släden och lyckades afskära knapphålen på fotmanteln. Derefter hjelpte hon en främmande herre ur släden. Det var en ung man, vidpass 30 år gammal, af ett fint och förnämt utseende, men derom brydde sig Drifva icke det minsta. Hon tänkte på hästarna.

149 Den som försökt det, vet hvad det vill säga, när tre sammanspända hästar kämpa för lifvet i en hvirflande flod. De insnärjde sig i tömmar och seldon, de trampade och nedtryckte hvarandra, och vid deras flåsande försök att få fotfäste, brast iskanten beständigt ånyo under deras bringa och hofvarna af deras framfötter. Drifva fick fort nog de yttre draglinorna afskurna, men svårare var det med fimmelstängerna och de mellersta remtygen. »Stå ni här och gapa!»konsekvensändrat/normaliserat ropade hon till den främmande herrn och hans kusk. »konsekvensändrat/normaliseratLägg’ er på magen och försök’ att hålla fast släden, så skall jag försöka haka loss fimmelstängerna ... Nå ... förstå ni inte svenska? Lägg er på magen, säger jag; annars få ni ej tag i släden.»

150 De resande stirrade med förundran på Drifva och svarade på ett språk, som hon icke förstod, men som tycktes äga en viss, mycket aflägsen likhet med hennes fordna Spangdang. Drifva var också vacker, der hon stod på isranden med sina högröda kinder, sina blixtrande bruna ögon och den djerfva beslutsama hållningen i farans ögonblick. Troligen anade främlingarne hennes mening, ty de gjorde efter befallning och lyckades, ehuru med möda, att fasthålla den sjunkande släden. Drifva gjorde min att hoppa ned på den, men den af främlingarne, som suttit inne i kursläden, höll henne tillbaka.

151 »Ni ... inte ... min skull ... dö ... Jag ... dö ... för er!» utropade han.

152 »Prata ni!» svarade Drifva, ryckte sig häftigt lös och var med ett språng i vattnet på släden, som af hennes tyngd sjönk än djupare. För att komma åt fimmelstängerna, måste hon icke blott böja sig med armarna och halfva kroppen under vattnet, utan äfven riskera ett kanske mördande slag af de förtvifladt sparkande hästarnes bakhofvar. Lyckligtvis voro de arma kräken redan utmattade och till hälften förstelnade; – Drifva hakade loss fimmelstängerna och kom lyckligt, men genomvåt, åter på fasta isen. Läsaren erinrar sig att man hade 20 graders köld.

153 Den förnäma främlingen afkastade nu sin fina sobelpels och hängde den öfver Drifvas axlar. Men hon skjöt den skrattande från sig. »Strunt»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon; »konsekvensändrat/normaliseratnog blir jag varm, bara jag kommer på skidorna. Men ni begriper då ingenting; ser ni inte att hästarna sjunka?» – Och dervid sprangoriginal: spang hon åter till iskanten, lade sig ned, tog den mellersta hästen i grimman och bemödade sig att hålla hans hufvud öfver vattnet. Det var ett tungt arbete, och der hade Drifva ofelbart kommit till korta, om icke skjutskarlen i detsamma anländt med bomar och folk från stranden.

154 »Nu kan ni sköta er sjelfva!» utropade Drifva, sprang upp och stod i ett nu på sina isade skidor. »Lycklig resa! Adjö!» – och så bar det af.

155 Främlingen glömde släden, hästarna, floden, karlarnes stoj vid bergningen och hela den frostiga vintertaflan, blott för att betrakta den smärta flickan på skidorna, så ung, så vacker, så rådig och rask, der hon med vindens fart flög bort öfver drifvorna tillbaka till staden. »konsekvensändrat/normaliseratMais c’est étrangespråk: franska, det är sällsamt!»konsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf. »konsekvensändrat/normaliseratLes démons du nord ne sont pas toujours mauvais genrespråk: franska; – inte illa, för att vara ett lappskt spöke!»

Slädpartiet till Erkola.

156 Dagarne efter det äfventyr, som beskrifves i föregående kapitel af denna vintersaga, hade den goda staden Uleåborg fått ett nytt samtalsämne, som utträngde alla andra, följaktligen äfven fröken Drifva. Man talade om ingenting annat, än den förnäma franska grefven, som reste för att studera norrskenet och, sedan han tillbragt en tid i Norige, Haaparanda och Torneå, nu tillkännagifvit sin afsigt att hvila ut några veckor i det komfortabla, välförsedda och gästfria Uleåborg. Han var ju i alla fall granne med nordstjernan och vägg i vägg med polcirkeln, hade han sagt, och det tyckte Uleåborgarne icke illa om; ty de hysa en rättmätig stolthet öfver deras högnordiska läge, förljufvadt af medelhafvets bästa viner, Brasiliens yppersta kaffe och Kinas finaste kejsarthé.

157 Den resande grefven förenade med en fransmans ridderliga artighet en ganska förnäm hållning af grand seigneurspråk: franska, eller hans höga nåd. Han gjorde sina visiter, naturligtvis först hos landshöfdingens och sedan hos några af den finare societén, och det var icke första gången Uleåborg haft så förnäma visiter, icke heller den sista. Men den förekommande uppmärksamhet, med hvilken han mottogs öfverallt, tycktes göra på honom ett ganska|3| ringa intryck. Bakom hans förbindliga smålöje låg icke den minsta värme; han tycktes vara så trött vid allt fjäs, så likgiltig för alla behag, som omgåfvo honom, att de unga damerna, med rätta förtörnade öfver hans köld, gåfvo honom spenamnet »grefve Bore».konsekvensändrat/normaliserat Denna titel vill jag här begagna, så mycket hellre som hans verkliga namn var något krångligt att uttala också för dem, som i Uleåborg studerat det ryktbara Spangdang.

158 Grefve Bore dolde icke sitt äfventyr på isen, men tycktes alldeles hafva förgätit den mystiska räddarinnan, som uppträdde vid detta tillfälle. Ett rykte kom ut derom; men malisen försäkrade att det var en ung lappska, som förälskat sig i hans person och följt honom till Uleåborg.

159 Vid denna tid – det var i Mars månad, om jag mins rätt – blef en dag ett slädparti till Erkola, ej långt från staden, – ett af dessa trefliga lustpartin, som icke sällan anställdes af Erkolas dåvarande ägare och ägarinna, den muntraste värd och den gladaste värdinna i Uleåborg. Eliten af stadens bildade societé åkte parvis dit ut, och framför dem, bakom dem eller på sidan, allt hur det föll sig, åkte den franske grefven i pulka med ren. Man hviskade, kanske ej utan grund, att grefve Bore föredragit detta sällsama voityr, som äfven i Uleåborg var ganska ovanligt, för att icke behöfva bjuda en dame att åka. Pulkan är, som man vet, ett ungkarlsåkdon, alldeles icke inrättadt för älskande; icke mer än en person kan i den beundra en nordisk vintertafla. Men detta förtretade ånyo de unga damerna, ty grefven såg bra ut, talade som en bok, förde sig som en prins och bar det syperbaste franska skägg. Man konspirerade redan om ett nytt namn: man borde hädanefter titulera honom »grefve Pulca de Bore».konsekvensändrat/normaliserat

160 Slädarne ilade i snabb fart ut genom Kajana tull, förbi det vackra Ståleborg, der de döda sofva under evigt gröna granar, och anlände till Erkola. Man serverades genast med kaffe och glödgadt vin, och så begynte en munter dans. Men grefve Pulca de Bore satt förnäm i en soffa, konverserande med landshöfdingskan och mad:lle E. W., som hade sjuk fot, tror jag; annars hade hon, som var en af den tidens ämablaste dansöser, visst icke varit förgäten af sina många tillbedjare.

161 Här vore ett förträffligt tillfälle att, liksom Homerus bokförde Olympens gudaskara, botanisera i blomsterparterren af Uleåborgs skönheter för 30 år sedan, – så många den höga nordens snöblommor, som sedan vissnat under granarna på Ståleborg, eller kastats hit och dit till aflägsna stränder, eller sitta nu som ärbara fruar, mödrar eller mormödrar och pryda väggarna, när deras döttrar dansa. Men hvem löper icke fara vid en sådan botanik att säga ett ord för litet eller för mycket och ställas till ansvar för båda? Bättre då att tiga och bortvända ögonen från minnets solglimtar, för att oafvändt rikta dem på främlingen ifrån södern.

162 Grefve Bore var marmor, grefve Bore var is, – en glatt marmor och en bländande is; men den kunde ingen stråle smälta. Medan nordens alla behag lyste som norrsken omkring honom, beskref han för landshöfdingskan en ny ballett på Opéra comique i Paris.

163 Då hördes plötsligt, medan musiken drog andan, en munter hviskning i salen, och på samma gång inträffade en märkvärdig förändring hos grefve Pulca de Bore. Men för att förklara orsaken dertill, måste vi gå några timmar tillbaka i vår berättelse.

164 I Uleåborg funnos goda hjertan, som tyckte det vara synd om fröken Drifva och visade henne mycken välvilja, fastän de ej kunde gilla hennes många besynnerligheter. De hade icke, som moster Margrete, förlorat allt hopp att ännu kunna uppfostra henne, och ställde vänligen så till, att hon blef bjuden på slädpartiet. Men i den punkten var moster Margrete obeveklig. Hon kunde icke glömma landshöfdingens bal, dansskolan, musiken, Spangdang och Olle Nötboms förtviflan, och förklarade nu att Drifva skulle ej sätta sin fot i en societé, innan det blifvit »folk af henne».konsekvensändrat/normaliserat Olyckligtvis hade hon redan mornat sig vid andra morgonkoppen, när Drifva kom genomvåt tillbaka från isen med kapott, klädning, byxor och lappskor så stelfrusna, att man kunde bryta dem i bitar. Och fastän hon icke fick reda på hela sammanhanget – ty Drifva ljög aldrig, men teg emellanåt – anade hon oråd, och det stärkte henne betydligt i hennes stränga föresats.

165 Det såg derföre lika omöjligt ut för Drifva att komma på något slädparti, som för klipporna i Merikoski att promenera öfver isen till hafs. Och dock inträffade här en af dessa ödets förunderliga nycker, som intrassla en liten tråd i dagens enformiga härfva, och den tråden kan sedan gå genom hela ens lif.

166 Ödet inställde sig denna gång hos moster Margrete i en bland dess blidaste skepnader, nemligen landshöfdingskan sjelf, som gjorde ett besök kort före middagen. Landshöfdingskan var en af dem, som visat den stackars Drifva en moderlig godhet, och derföre inlade hon nu sitt mäktiga förord för slädpartiet till Erkola. Moster Margrete kom i en betänklig mellanhand och besvarade förslaget med ganska rebelliska invändningar. Det kostade en hård strid. Men slutligen segrade hennes medfödda lojala respekt och landshöfdingskans vänliga löfte att sjelf taga vård om Drifva. Slädpartiet beslöts.

167 Nu var det endast fråga om kavaljer. Moster Margrete hade varit vittne till alltför många nederlag, för att utsätta sig för ett nytt, och förklarade att hon skulle ej fara till Erkola, om man än spände en snöplog för henne. Hvar finna en riddare nog djerf att med Drifva anträda detta nya argonautiska tåg? Ingen hade erbjudit sig; – jag vet ej hvar Uleåborgs kavaljerer då hade sina ögon. Men Drifva var aldrig rådlös. »Bara moster lånar mig hästen, så kör jag sjelf uti snäckan, och drängen får sitta på hundsfotten»,konsekvensändrat/normaliserat sade hon utan betänkande.original: betänkande

168 Mostern häpnade. »Köra sjelf? Jo, det är dig likt! Men se det blir ej af, det säger jag dig.»

169 »Då skicka vi efter Froste; han kan kuska mig»,konsekvensändrat/normaliserat återtog Drifva.

170 »Froste? Den lilla pysslingen (det var den skolgossen, som tog uti dansskolan Drifvas försvar)!»

171 »Just han, moster. Så alldeles liten är han inte; han fyller snart fjorton år. Han kan duga åt mig, moster, efter jag sjelf inte duger åt någon annan.»

172 Froste blef efterskickad, men förklarade att han ej kunde komma före kl. 5 ifrån skolan. »Lika godt»konsekvensändrat/normaliserat, sade Drifva; »konsekvensändrat/normaliseratjag väntar på dig, och så resa vi efter de andra.»

173 Klockan 5 minuter öfver 5 var Froste på gården. Drifva stod redan der i half baldrägt och hjelpte att spänna för hästen. »Nu kan du sätta dig på hundsfotten och köra, tills vi komma till tullen, så blir moster nöjd»konsekvensändrat/normaliserat, sade Drifva. »konsekvensändrat/normaliseratMen sedan får du ej bli ledsen, om jag tar tömmarna.»

174 Froste rodnade, ty det gick hans manliga värdighet något för när. Drifva märkte det och såg på honom med en enda stor frågande blick ur de bruna ögonen. Det behöfdes ej mer. »Det må vara för din skull»,konsekvensändrat/normaliserat svarade gossen trohjertadt.

175 De åkte alltså ut, och Froste ryckte på tyglarna, för att få hästen i traf; men brunte, van att gravitetiskt lunka med sin ägarinna till kyrkan, var icke den, som förstod så fina inviter. Då blef Drifva otålig, tog pisken och gaf brunte ett duktigt rapp, som hade den behöriga verkan.

176 »Kanske är det så godt att jag tar pisken»konsekvensändrat/normaliserat, sade Froste blygt. »konsekvensändrat/normaliseratDe skratta åt dig, när du gör så der, och – det är så rysligt förargligt, när de skatta åt dig.»

177 »Jaså, de skratta åt mig!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Drifva trottsigt. »konsekvensändrat/normaliseratHoppsan, brunte, nu skall du engång få riktigt klatsch!» – Och derpå reste hon sig till hälften upp i släden och gaf den vid sådan traktering ovana kampen några så duktiga rapp, att han satte af i fyrsprång utför den långa kyrkogatan.

178 »Gör du det engång till, så hoppar jag af och låter dig köra allena»,konsekvensändrat/normaliserat sade Froste bakom henne med en så beslutsam ton, att Drifva lät den lyftade pisken sjunka och såg sig med någon förundran om.

179 »Tror du att jag inte kan köra allena?» frågade hon, till hälften utmanande.

180 »Nog kan du köra allena, men då få de visst något nytt att tala om»konsekvensändrat/normaliserat, svarade gossen, som öfvervunnit sin första blyghet. Det är så illa att de tala så der om dig. Och det är nog mycket ditt eget fel.»

181 »Tror du det? Ja, det är visst mycket möjligt»,konsekvensändrat/normaliserat sade Drifva helt eftertänksam och lade bort pisken.

182 »Hvad hjelper det att säga dem huru bra du annars är, när du beständigt har något så der pojkaktigt för dig?»konsekvensändrat/normaliserat fortfor gossen. »konsekvensändrat/normaliseratHärom dagen, när du gick på gatan, tog du en snöboll och kastade en skolpojke i ryggen. Vet du, då skrattade pojkarna ... ja, de skrattade så åt dig!»

183 »Och då tog du väl åter stryk för min skull,original: minskull, Froste?»

184 »Litet gaf jag och litet tog jag, det kan vara detsamma. Men du skall inte vara så der, Drifva. Du skall komma ihåg att du är en flicka.»

185 »Nog är det sannt, Froste; jag måste visst vara grufligt obetänksam. Ser du, när moster hela dagen kältar ett och detsamma, så biter det inte på mig, fastän hon väl ändå har rätt i hvad hon säger. Men när du säger det ... och för det att jag vet att du håller af mig ... och för det att jag håller af dig, så ... nu skall jag riktigt försöka att inte göra dig ledsen. Du skall få se att jag nu blir annorlunda.»

186 »Du är så bra, Drifva; du är så riktigt bra, när man vet hur du är. Jag vet det nog jag» – och tårarna stego i gossens ögon.

187 Drifva vände sig om och såg än engång på honom med en af de der stora blickarna. »När jag härnäst är dum och öfverdådig, skall jag tänka på dig, Froste, och göra som du säger. Inte vill jag göra dig ledsen, – dig, som jag håller så mycket af!»

188 Det var för mycket för den vekhjertade gossen. Han svarade icke ett ord och vände sig bort, för att dölja tårarna, som tillrade utför hans kinder.

189 Emellertid hade brunte, som märkte att ingen fara mer var på färde, återtagit sin säfliga kyrkolunk, och likväl hade man redan hunnit ett stycke utom Kajana tull. »Vill du nu ta tömmarna, efter vi kommo öfverens om det?» frågade Froste.

190 »Kör du; det är visst bättre så!» svarade Drifva. Och så fortsatte båda färden i tystnad. Ganska dunkla tankar rörde sig inom Drifvas själ. Men hos hennes körsven på hundsfotten hade de klarnat med ens till den första kärlekens hela innerlighet. Stackars gosse, icke 14 år ännu, och redan förälskad upp öfver öronen i en flicka, som stod i sin ålders blomma, medan han var ett barn! En trottsig, vild och förtjusande varelseoriginal: vare se hade, just för det att hon var hans fullkomliga motsats, uppfyllt hans veka och blyga hjerta med de underbaraste känslor. Han hörde, han såg, han visste ej mer något annat än Drifva. Hur skulle det gå med hans rykte som kusk, och hur skulle det gå med hans lexor i morgon? Stackars gosse – hvem har ej engång i sitt lif, en enda, drömt som han, älskat som han och – kört i diket som han!

Drifva, Bore och Froste.

191 En lat häst, en kär kusk och en drömmande flicka sympathisera förträffligt, men göra väl sällan snabba resor. Drifva hade den aftonen ett märkvärdigt tålamod, alldeles emot sin vana. Och då hvarken hennes kavaljer på hundsfotten, eller hennes lunkentus i selarna försporde synnerlig lust att påskynda färden, var klockan redan öfver sex, innan de nalkades elfstranden och Erkola.

192 Det var temligen kallt, för att vara i Mars, och den uppgående månen sken klart på de rimmiga träden och snöfälten rundtomkring, hvilka under detta höga luftstreck icke tycktes hafva minsta aning om vårens annalkande. Med ens ropade Drifva: »håll! Hvad är det som är der vid sidan af vägen?»

193 Froste höll stilla, och båda stego ur. En sex eller sju år gammal gosse satt stelfrusen vid vägkanten. Af hans drägt kunde man lätt igenkänna ett af dessa fattiga barn, som den tiden, med eller utan mödrar, vandrade i skaror ned till Uleåborg för att tigga, ty det var missvext och nöd uti upplandssocknarna. Gossen var vid lif, det märkte man på hans korta och tunga andedrägt, men han sof, utan att kunna väckas, denna dvallika sömn, som vanligen föregår döden, när en menniska fryser ihjäl.

194 Drifvas beslut var genast fattadt. Hon lyftade gossen i sina armar, utan att bry sig om något biträde, och bar honom till snäckan, svepte renhuden omkring honom och uppmanade Froste att köra. Froste prutade med all makt emot och ville förmå sin dame att åtnöjas med hundsfotten, men Drifva lät icke säga sig; hon ville gå, sade hon, och man hade icke mera långt till Erkola. Froste tog då sitt parti, försmådde att sitta, också han, och båda gingo bredvid släden, tilldess man innan kort uppnådde målet för färden.original: färden

195 Gården på Erkola hvimlade af folk, och gossen blef inburen i drängstugan. Men Drifva lemnade honom icke derföre åt sitt öde. Väl förfaren i konsten att återkalla frusna till lifvet – en konst, som så ofta behöfdes i de stora ödemarkerna af hennes landtliga hembygd, – tillsåg hon sjelf att han ingalunda fick värmas framför ugnen, utan gneds öfver hela kroppen med snö, tills lederna blefvo mjuka och de stelnade lifsandarna småningom återvände. Då först tänkte Drifva på balen derinne; ordnade i största hast sin derangerade toilett framför en fyratums spegel med spräckt glas, som fanns uti drängstugan, och begaf sig derpå med lätt hjerta och godt samvete in till de dansande.

196 Tyvärr hade den spräckta spegeln försåtligt dolt för henne åtskilliga brister i toiletten, hvilka icke undgingo åskådarnes öfvade skarpblick derinne i salen. Det rika mörka håret, uppfäst i nacken med en sköldpaddskamoriginal: skölpaddskam enligt den tidens sed, hade till en del lösgjort sig ur sina bojor och flöt ned öfver halsen. Skärpet, som likaledes hörde till den tidens mode, hade råkat på villovägar kring hennes spänstiga lif, och klädningen var, oaktadt några jemnande handtag, allt annat än slät och ordentlig, såsom den borde vara. Händerna, hvilka nyss gjort den föga balmessiga tjensten att gnida en tiggarpojke med snö, voro rödfrusna ända uppåt armarna, och sanningen att säga, så hade en af handskarna remnat vid ett otåligt försök att tränga dem på dessa samma händer, som nyss blifvit använda till ett för alla handskar så främmande ändamål. Alla dessa bristfälligheter, hvilkas anledning ännu var obekant, väckte vid Drifvas första inträde en temligen allmän, ehuru förstulen munterhet, och den ena hviskade till den andra, att nu skulle man visst få profitera af någon ny scen ur Olle Nötboms förtviflan.

197 Och Drifva var likväl vackrare då, än hon kanske någonsin varit förr. En god gerning lifvar också den vekaste själ, och Drifva, hvars känslor så lätt uppflammade, bar på sin purprade kind och i sina glänsande ögon det tysta vittnet om en liflig inre tillfredsställelse. Hennes hållning var rak, rask och spänstig, såsom den alltid var, men der var nu på samma gång en viss blyghet deri, en mera qvinnlig återhållsamhet, än der funnits förut. Var det nu af samtalet med Froste, eller af kännedomen om alla de oblida omdömen, för hvilka hon varit utsatt, eller möjligen af en naturlig skygghet att göra uppseende med sitt tysta barmhertighetsverk uti vinterqvällen, alltnog att, så lifvad hon än inträdde, brast denna gång hennes vanliga mod, och hon drog sig efter de första helsningarna in i ett sidorum, dit landshöfdingskan genast följde henne, för att, trogen sitt löfte, taga den brydda flickan under sin vård och ordna de nyssnämnda, blott alltför synbara bristerna i hennes toilett.

198 De få minuter hon dröjt uti salen hade likväl varit tillräckliga att på henne fästa en mans ofrånvända blickar, och det var den franska grefvens. Han hade sannolikt ögonblickligen igenkännt henne, ty genast derefter hörde man honom fråga med mera intresse, än han förut behagat visa någon af Uleåborgs skönheter, hvem den nysskomna damen var.

199 Man sade honom hennes namn. Det tycktes förvåna honom. »Hon måste icke vara född här i norden?» tillade han.

200 Man försäkrade honom med ett småleende, som innebar huru man borde kunna se det på henne, att hon var född och uppfostrad i en prestgård på landet, till hälften i ödemarkerna.

201 Grefven teg. Men en stund derefter, när Drifva åter inträdde, – ånyo rodnande, emedan, på samma gång hennes derangerade toilett blifvit fullkomligt iordningställd,original: i ordningställd, äfven dess orsak blifvit röjd, – lät grefve Bore presentera sig för henne. Det väckte genast uppmärksamhet, och emedan alla kände med hvilken framgång Drifva tagit lektioner uti Spangdang, väntade sig skämtarne i sällskapet mycket roligt af hennes konversation med den förnäme fransmannen.

202 Till allas förundran räckte grefven henne sin hand på nordiskt vis och sade med den lilla blandning af norska och svenska, som han inhämtat under sina resor: »De vilde dö för mig, mademoiselle. Jeg takker dem og skall prise ödet, der som det förundes mig att lade mitt lif för dem.»

203 Kringstående damer och herrar, som med förlåtlig nyfikenhet spetsat sina öron, togo i början denna ovanliga artighet för ett elakt skämt, men deras förvåning steg, när Drifva – åter något modigare genom hågkomsten af äfventyret på isen – svarade härtill: »jag tackar för löftet och skall ha det i minne, om det behöfs någon gång.»

204 Icke långt derefter satt grefven åter vid landshöfdingskans sida, och bredvid henne satt Drifva på andra sidan. Samtalet fördes nu på fransyska med den älskvärda beskyddarinnan som tolk. Man såg på Drifva att hon fruktade sig sjelf; det var ett visst band öfver hennes annars så sjelfsvåldiga hållning, och det klädde henne så mycket mer, emedan ingenting nu grumlade det behagliga intrycket af hennes naturliga förstånd och öppna okonstlade väsende. Landshöfdingskan märkte med moderlig glädje denna förändring och underlät icke att, till hälften rörd, till hälften skämtande, förklara för grefven den verkliga orsaken till Drifvas första, något oförberedda inträde i sällskapet.

205 Grefve Bore fixerade Drifva med en menniskokännares skarpa blick, som ofrivilligt kom henne att sänka sin emot golfvet. Måhända hade han upplefvat tillfällen, när dylika drag af ädelmod varit en väl spelad komedi. Men resultatet af hans forskning tycktes utfalla tillfredsställande. Hans i början mörka öga klarnade, men han tillade endast med ett allvar, som antydde att han fordrade mycket af menniskorna: »c’était un devoir accomplispråk: franska, det var en uppfylld pligt.»

206 Denne man hade något ovanligt strängt och tillika sorgset uti sitt väsen, hvilket på engång skrämde och anslog Drifva. I allt hvad han sade röjdes en rik, men sannolikt bitter erfarenhet utaf lifvet. Han talade, mot sina landsmäns vana, blott sällan och flyktigt om sig sjelf; men hans ord läto ana, att någon djup sorg, måhända en bedragen kärlek, tidigt drifvit honom ut på vidsträckta resor i främmande länder. Derefter hade han i åtta år kringströfvat större delen af verlden, för att studera natur och menniskor, och resultatet af de sistnämnda studierna tycktes icke ha gjort honom lycklig. »Jag flydde»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratlångt från det civiliserade samhället och fördjupade mig bland vildar och öknar, för att finna de dygder, på hvilka jag sätter det mesta värde: sanning framför allt, sanning utan smink och redlighet utan svek. Förgäfves! Äfven vilden hade lärt att bedraga, äfven ödemarken bar i sitt sköte svek och trolöshet. Och när jag, trött att leta, återvände till civilisationen och hoppades bland dess yttersta gränsvakter finna menniskor efter mitt sinne, fann jag i stället samma förkonstling, blott under andra former. Enhvar försökte, så godt han kunde, att vara någonting annat än sig sjelf; vanor, uppfostran och falska begrepp om den verkliga bildningen hade öfverdragit menniskorna med en glatt fernissa, för tunn för att dölja deras inre tomhet, men likväl tillräckligt stark, för att pålägga dem en mask af konvenans och en börda af former, hvilka påtrycka dem en stämpel af falskhet och skymma för dem det väsentliga i lifvet, det som ensamt är värdt att vi för det må lefva och dö. Hvilken skillnad mellan denna natur, som i det största och minsta är idel sanning och sublim enfald, och dessa menniskor, hvilka tro sig fullkomliga och upphöjda i samma mån som de aflägsna sig från naturens enkelhet till ett sjelfgjordt system af förkonstling och hyckleri!»

207 »Förlåt, madamespråk: franska»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han, »konsekvensändrat/normaliseraterfarenhetens träd bär ofta bittra frukter; men er fina känsla skall säga er, att om jag vågat så utan förbehåll uttala min mening i er närvaro, så är det blott emedan jag förstår att skänka den aktning, som de förtjena, åt verklig bildning och ädla tänkesätt.»

208 Drifva lyssnade med undran, nästan med häpnad på dessa ord, som hon icke förstod, men hvilkas mening hon anade af det som då och då blef tolkadt för henne. Hon visste ej hvarföre hon kände sig så fängslad vid denne besynnerlige man, – så rädd och likväl så tillitsfull. Hon lyssnade på honom såsom ett barn nästan andlöst hör på en underbar saga, och det tycktes henne som hade hon nu för första gången hört en man, en verklig man, tala. Att denne man tillika var ung, ståtelig, förnäm och på allt sätt öfverlägsen alla som hon dittills kännt, det tänkte hon icke på, men hon hade ej varit flicka, om ej äfven dessa egenskaper omedvetet bidragit till det starka intryck, som den främmande grefvens personlighet gjorde hos henne.

209 Minst hade hon någon aning om alla de förvånade blickar, som riktades af det öfriga sällskapet på den grupp, der hon satt. Några af kavaljererne, kanske ej alldeles utan damernas bifall, sammansvuro sig att ånyo få roligt på Drifvas bekostnad och framträdde med bugningar i laga form, för att uppbjuda henne till dans. Men Drifva, föraktande alla undflykter, svarade: »tackar så mycket, jag kan inte dansa annat än polska.»

210 Grefve Bore smålog: »de hade kunnet sige dem att de hade migraine, att de vricket deres fod eller andet dyligt»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade han.

211 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Drifva utan betänkande; »konsekvensändrat/normaliseratjag brukar ej ljuga.»

212 »C’est bienspråk: franska, det är bra»,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven och nickade.

213 Emellertid flög det genom hennes hufvud att det vore ändå roligt att få sig en polska, och hon såg sig omkring efter den första bästa student eller bokhållare, som icke just vore så noga med stegen. Då mötte hennes ögon ett par välbekanta blickar, som stilla och sorgset betraktade henne från en vrå utaf salen. Det var Froste, hennes stackars glömda kavaljer, som hela tiden tyst och underlig till mods följt med sina blickar alla hennes steg och hennes långa samtal med den förnäma främlingen. Drifvas goda hjerta veknade. »Kom, Froste, så dansa vi två tillsammans; inte bryr jag mig om de andra»,konsekvensändrat/normaliserat sade hon.

214 »Tack skall du ha, jag har glömt att dansa»,konsekvensändrat/normaliserat svarade gossen.

215 »Nå, då dansar jag inte heller»,konsekvensändrat/normaliserat sade Drifva och satte sig. Innan kort var grefve Bore åter vid Drifvas sida, och åter följde dem Frostes ögon från hans obemärkta vrå.

Drifvas sista äfventyr.

216 Dagen efter slädpartiet till Erkola gjorde grefve Bore visit hos moster Margrete, som råkade deröfver i stor förlägenhet. »Hvad skall man säga en karl, som|3| inte har annat att göra, än flacka kring verlden och gapa på norrsken? Jag önskar vi hade magister Spik; här vore Spangdang på sitt rätta ställe.»

217 »Moster behöfver inte annat än svara: oui, monsieurspråk: franska till allt hvad han säger»,konsekvensändrat/normaliserat tröstade Drifva.

218 »Men om han nu kommer med sådana besatta kärleksverber, som höra till franska språket, hvad skall jag svara menniskan?»

219 »Då säger moster återigen: oui, monsieurspråk: franska; det vill säga: jaså, munsjör. Det är det vanliga svaret i Frankrike.»

220 »Vi få väl se. Mig skall han inte lura, – och inte du heller»,konsekvensändrat/normaliserat tillade moster Margrete med en viss tonvigt, som lät förstå att hon icke var så alldeles okunnig om händelserna på Erkola.original: Erkola Det hade också varit för mycket begärdt; hela Uleåborg talade ej om något annat den dagen.

221 Men den dagen förekommo der inga vådliga franska verber. Grefve Bore hade hört moster Margrete beprisas såsom ortens största kännarinna i konsten att sylta åkerbär och ville nu utbe sig som en grace att vid sin afresa erhålla en burk af hennes sylt. Kungen i Frankrike, sade han, är passionerad för åkerbärssylt, alltsedan han var i Uleåborg för många år sedan, och hans majestät skulle synnerligen nådigt upptaga en burk af denna delikata vara, tillredd med så konstfärdig hand etc. etc.

222 Kungen i Frankrike! Moster Margrete blef till den grad häpen öfver en så oväntad ära, att hon knappt förmådde framstamma »Jaså, munsjör» – och dermed var bekantskapen gjord.

223 Grefven kom tillbaka, kom oftare; det var så mycket att rådgöra om det kungliga åkerbärssyltet. Och eftersom händelsevis de bästa åkerbären vexte vid ** prestgård, som var Drifvas fädernehem, beslöts att man gemensamt skulle göra en tur ditut, för att låta moster Margrete med sitt kännareöga välja och preparera en riktigt rar sort af prestgårdens förråder.

224 Sagdt och gjordt. Moster Margrete och Drifva instoppades i en kursläde; grefven följde troget efter. Men Drifva älskade icke den täppta kursläden. Hon hade i tysthet bundit sina skidor vid ena meden, och när man nalkades prestgården, hoppade hon ur. Det var ett nöje att se henne i sin hembygds backar, der hvar sten, hvar kulle, hvart träd var en älskad barndomsvän! Hon flög som en yrsnö fram öfver drifvorna, och skaran bar så präktigt, och skidorna slunto som hermeliner öfver den hvita snön!

225 Kommen till gården, var hon i ett nu uppför trappan och inne i salen. Hennes gamla far, den hedersmannen, satt der ensam och läste annonserna i tidningar, som voro mer än en månad gamla; på en hel vecka hade intet främmande kommit till prestgården. Drifva förställde sin röst och härmade mästerligt gamla rådman F:s harklingar och skrapningar, tilldess hon fick fadren ut, i den tron att hans gamla vän från Uleåborg hade begifvit sig hit på sina vanliga smöruppköp. Då skrattade Drifva så hjertligt, som man endast kan skratta i **, och flög den gamle om halsen, och det vardt solsken och vår på ** prestgård.

226 De kungliga åkerbären väckte en stor uppståndelse på den fredliga prestgården. Endast den gamle kyrkoherden menade helt lugnt: man skulle ej fjeska, man skulle vänta till nästa Augusti, så kunde hans majestät få så mycket han behagade.

227 Grefve Bore fann norrskenet i ** vara ganska beundransvärdt och dröjde der hela veckan. Undertiden lärde han sig tvenne nordiska konster; den ena att dricka thoddy, den andra att gå på skidor. Man sade att hans framsteg i den sednare konsten voro betydligt snabbare.

228 En afton sade han till prosten på sitt blandade språk: »Jeg har set mange mennesker, der ligne hinanden som stöbte i samme form, kun en del hvide og en del sorte udenpå. Jeg kjedes ved disse gamle spillekort og forlanger den friske natur, der icke snyrper sin nese i slemme kopier af nyeste moden.»

229 »Hum, hum»konsekvensändrat/normaliserat, svarade prosten, som icke rätt visste huru han borde fatta meningen, – »konsekvensändrat/normaliseratgrefven är ingen vän af kortspel, hum, hum, här på landet?»

230 »Der som de vilde forere mig en skat efter min gemyth, vilde jeg halde den kjerere end mit öje»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor fransmannen.

231 »Hum, hum»konsekvensändrat/normaliserat, svarade prosten, som började ana hvartåt det lutade; »konsekvensändrat/normaliseratskall det inte vara på en bit?»

232 »Jeg elsker deres dotter mademoiselle Drifvá och beder dem give hende til min grevinde» – lydde på engång det öppna, raska och något otåliga anbudet.

233 »Hum, hum, jag visste inte att grefven redan var gift»,konsekvensändrat/normaliserat genmälde prosten, som åter misstog sig om meningen. Inte passar min dotter åt grefvinnan, hum, hum, och inte heller grefvinnan åt henne»;konsekvensändrat/normaliserat – och den något ampra tonen i de sista orden klädde gubben förträffligt.

234 »Dame! Jeg beder dem mademoiselle Drifvá till min kone.»

235 »Hvad för slag?» – och prosten glömde i häpenheten sin vanliga interjektion.

236 Grefven förklarade sig. Drifva skulle blifva ingenting mindre än hans egen sköna maka och grefvinna på hans slott Rambouillet i Provence (det var ett ord, som moster Margrete aldrig fick i sitt hufvud). Kort sagdt, ett formeligt frieri. Då rynkade prosten sin annars fryntliga panna i bistert allvar och förklarade att han skulle tänka på saken. Och på den aftonen tordes ingen knystra ett ord vidare om slottet Rambouillet.

237 Följande morgon, när saken var behörigen påsofven och öfverlagd samt Drifva examinerad, föll utslaget i den grefliga Boreska ansökningen. Domen lydde att man skulle vänta till nästa Augusti – »då åkerbären bli riktigt mogna», som gubben litet malitiöst uttryckte sig. Stod grefven då ännu fast vid sitt beslut och ville besvära sig att resa ända hit upp, försedd med nödiga papper och hinderlöshetsbetyg så skulle man se till, – kort sagdt, hum, hum, efter flickan inte har något deremot, så må det vara aftaladt tilldess, hum, hum, »och kanske jag mellertid får den äran att säga bror».konsekvensändrat/normaliserat

238 Derpå inkallades slägt och husfolk, och förlofningen blef på fläcken eklaterad. Men moster Margrete, som icke fått vara med i rådet, blef deröfver så bestört, att det fordrades hela franska kungens åkerbärssylt för att försötma detta mankemang. Ännu när grefven bad om tillåtelse att kalla henne tante, hvarpå hon svarade med att kalla honom kusin, sväfvade henne flera gånger på tungan de fatala orden: »jaså munsjör!»

239 Drifva hade sedan några dagar mycket förändrats. Hon hade alldeles mot sin vana varit tyst, tankfull och drömmande, gjort allting i kors och icke riktigt vetat hvar hon var hemma. Nu när åskmolnet af den fruktade stunden var öfver, brast hennes naturliga lynne åter löst. Hon flög som ett yrväder från den ena till den andra, härmade sin älskade pappas »hum, hum, skall det inte vara på en bit?» – sin goda mosters »jag önskade vi hade magister Spik» – och sjelfva sin fästmans utländska mademoiselle Drifvá, med accent på a. Än mer: hon hade märkt att grefven var litet lomhörd på venstra örat. Hon gick då till honom med de ömmaste ord, men allt vid venstra örat, och när han af vana vände det högra till, var hon genast åter med samma upptåg på venstra sidan.

240 Detta öfverdåd varade i många variationer hela den dagen. Följande dag var hon åter allvarsam. Barnet och qvinnan kämpade med vexlande seger om hennes hjerta, och de som sågo henne den tiden, kunde aldrig förgäta huru älskvärd hon var i den ena och den andra skiftningen af sitt lifliga lynne.

241 Kort derefter lemnade grefve Bore prestgården och snart derpå äfven Uleåborg. Månaderna förgingo; det blef vår, och elfven afkastade med brak sitt väldiga istäcke; det blef sommar, och svalorna från Egypti land flögo på snabba vindar högt öfver norden. Drifva hade försvunnit från Uleåborgs horizont och väfde och sydde hemma på prestgården. De flesta trodde att grefven aldrig skulle komma tillbaka, och man sjöng om henne den vackra visan »Minä seisoon korkialla vuorella», hvars sista strof beskrifver huru flickan en morgon vaknade ensam:

konsekvensändrat/normaliseratLångt, långt från stranden var skeppet ren

Och grefven från hennes famn.konsekvensändrat/normaliserat

243 Men en vacker qväll i början af Augusti, när franska kungens åkerbär mognade på tufvorna, hördes hästtraf på vägen, och in körde på ** prestgård en liten vacker kalesch, icke precis förgylld, som prinsarna bruka komma i sagan, men likväl något ditåt. Och ur kaleschen sprang hurtigt grefve Pulca de Bore, försedd med alla nödiga prestbevis och hinderslöshetsbetyg – och följande söndag lystes i kyrkan, och två veckor derefter blef fröken Drifva grefvinna. Något skulle hon bli med sin frökentitel, fastän den från början var ämnad till något annat. Och om det icke alltid är en så utomordentlig lycka här i verlden att bli grefvinna, så är det åtminstone muntert att se huru ödet stundom skämtar med menniskornas gyckel.

244 Brölloppet var helt enkelt, efter brudgumens önskan; man dansade blott efter bondfioler. Mången trodde att Drifva den dagen skulle rätt storma ut i något af sina förra ystra upptåg, men deraf vardt intet. Hon var så vänlig och vacker, att tårarna stego sjelfva den gamle klockarn i halsen; men intet enda upptåg förmärktes annat än det, att hon bad gratulanterne gratulera på grefvens venstra sida, hvarigenom han lyckligt undgick att höra ett ord. Froste var också bjuden till bröllopps och kom dit i stärkta skjortkragar och nya stöflar, som knarrade förfärligt, hvilket af skolpojkarne ansågs att vara något riktigt karlavulet. Och då utnämndes han af Drifva till yngste marskalk med ros i knapphålet och fick dansa med bruden – och icke var han den förste, icke heller den siste försmådde älskare, som, smickrad i all sin förskjutenhet, dansade bort sina ungdomsdrömmar på en underlig aftonstund.

245 Moster Margrete hade vigtigare göra. Hon hade bakat bröllopskrafsorna och vispat snömosen och klädt bruden och dansat första polonäsen med sin kusin brudgumen och till på köpet garnerat hjorthornsgeléen med franska kungens åkerbär; det var dock någon ära till lön för allt hvad hon slitit för Drifvas skull.

246 Det är nu längesedan, och Drifva har nu i trettio år varit grefvinna Pulca de Bore på slottet Rambouillet långt ned i Provence och troligen bättre lärt sig Spangdang, än fordom i Uleåborg. Det säges att hon skall vara enka och hennes döttrar hertiginnor och höga damer vid franska hofvet. En af hennes söner lärer stupat vid Solferino. Man omtalar att konung Ludvig Filip engång besökt slottet Rambouillet och tackat för en nyss ankommen burk åkerbär från moster Margrete. Konungen var den tiden mycket utsatt för helvetesmaskiner och observerade med häpnad ett par långa misstänkta föremål, som hängde på väggen i slottets vestibul. Men då har grefvinnan låtit nedtaga föremålen, som befunnos vara ett par Uleåborgska skidor, och tagit några vigilanta språng med dem på gröngräset i parken. »Ah, c’est de la Laponiespråk: franska, det smakar af Lappland!» hade konungen förtjust utropat, ty han kände rätt väl de långa tingestarne. Men då har Drifva svarat med en suck: »ers majestät, det snögar ej i Provence!» – och då har konungen skrattande räckt henne en klase vindrufvor, och då har Drifva fått en släng af sitt fordna lynne och helt oförmärkt, men med utsökt skicklighet knäppt en drufkärna rakt mot den stora kungliga näsan, – och det var det sista som sagan förtäljer om fröken Drifvas äfventyr.