Aftonsaga.

1 Det är qväll och mörker. Ute är frost; isarne frysa på hafven, och stjernorna tindra klart på himmelen. Härinne fladdrar en lekande brasa muntert i spiseln och kastar sitt glada sken på de hvita gardinerna, de bruna mattorna och den gamla, trefna länstolen med det nötta skinnöfverdraget.

2 Sätten er alla här framför brasan. Här i soffan gamla mormor med sin stickstrumpa och tante Mirabeau med sina glasögon. Här i länstolen fältskärn med sin snusdosa. Här i gungstolen gamla baron med sin fina spetshalsduk. Här öfverste Littow med sina förnäma döttrar och arkitekten Lithovius. Här den sköna hertiginnan af Finland, samtalande i ett hörn af rummet med drottning Sofia Magdalena. Här Verna och Göran Roos, blickande mot stjernan i molnet. Här Anne Charlotte, som hviskar med fröken Drifva och Lilla Million. Här skolmästarn magister Svenonius och postmästaren, kapten Svanholm. Här Brita Skrifvars, Kirkko Kajsa och Matti. Här Simeon Levi med sin kikare emot framtiden. Här de bistre herrarne af Ljungars med nedfällda hjelmgaller. Här kapten Leopold. Här studenten Julianus, sysselsatt att rita konturteckningar, och fänriken Pehr Karbin, lyssnande på steg från vindskammaren. Här på pallarna närmast brasan den lille Jonathan och bredvid honom Rosemaj med sömnen i ögonen.

3 Sätten er, jag ber, så långt vårt lilla rum räcker till. Jag ser, att bakom eder stå ännu många andra glömda i skuggan. Vi äro ju gamla bekanta, vi krusa ej med hvarandra. Ah, jag ser ännu konungar och furstar, drottningar och fältherrar majestätiskt luta sig mot de höga fönsterposterna, medan folkets och armodets ringa gestalter, höljda i vadmal, somliga med bleka kinder och händerna valkade af hårdt arbete, tränga sig fram i förgrunden. Men ingen rang skall åtskilja oss; vi äro alla syskon, alla lika högborna, välborna, friborna i detta rum. En enda af oss står hufvudet högre än alla. Plats för det största i menskligheten! Konung Gustaf II Adolf har högsätet.

4 Jag har kallat eder hit, för att vi än engång skola mötas i detta hus och språka med hvarandra om gamla minnen. Detta hus, detta rum, der vi så ofta församlats, för att vid den sprakande brasans sken berätta hvarandra sagor från fordna dagar, det är nu såldt och kommer i andra händer. Vi äro icke utdrifna: man har haft den artigheten att bjuda oss bo qvar och ännu språka här såsom förr, men vi ha tackat och svarat att vi hellre flytta. Vi följa icke, som katten, med huset, när det ombyter ägare. Vi hysa intet groll mot någon och unna gerna dem, som flytta efter oss, all den trefnad huset förmår. Men vi tycka helst om att inrätta vårt bo efter vår egen smak. Vi hysa kanhända olika mening om ett och annat, som hör till huset, och när vi lemna andras meningar deras fullkomliga frihet, önska vi gerna samma frihet äfven för oss.

5 Nu, mina trogna gamla och unga vänner alla; hvad skall jag säga eder, innan vi flytta bort? Skall jag ännu berätta för eder en liten aftonsaga till afsked? Jag har ju berättat så många sagor förut, för grefven och sotarpojken, för hennes nåd i sin kanapé och för torparflickan vid hennes spinnrock. Till belöning ha ni hviskat tillbaka sköna minnen från flydda tider. Hvad skall jag nu berätta för eder, sista gången i detta hus?

6 Skall jag säga eder huru vågen för ett ögonblick reser sitt hufvud öfver floden och sjunker sedan tillbaka och följes af andra stigande, sjunkande vågor, medan floden, mäktig och oföränderlig, strömmar fram och föder och uppslukar nya böljor i ständigt samma vexlande lek?

7 Eller skall jag berätta för eder huru den gamla rönnen utanför mitt fönster hvar höst fäller löfven, och man tror honom död, men när våren kommer, löfvas han på nytt och slår ut sina hvita, doftande blommor, likasom hade aldrig höst eller död och förvissning funnits på jorden?

8 Eller skall jag beskrifva för eder huru gnistan far genom den öde nattliga rymden och slocknar eller tänder, allteftersom hon bär inom sig ett lif af eld och en framtid af ljus? Eller huru fröet drifves rotlöst, redlöst, medvetslöst utaf vårens vindar, intilldess att det finner en tufva och gror, eller ock dör bort på den frusna marken?

9 Nej, vi skola icke nu berätta någon vemodig saga. Om, mot vår vilja, en tår skulle smyga sig i vårt öga och falla ned på det gamla husets öfvergifna tröskel, så skola vi icke låtsa märka den, utan vända våra ögon som barnablickar mot en gladare framtid. Vi skola säga till hvarandra: vågen sjunker, men andra vågor stiga uti dess ställe; rönnen vissnar, men våren blir icke derföre borta; gnistan slocknar, men lemnar efter sig en strimma af ljus, och kanhända skall den frusna marken tina engång, att det rotlösa fröet der finner ett fäste.

10 Hvad skall jag då berätta eder, konungar, drottningar, hjeltar, män af vår tid, qvinnor af folket och älskliga barn, som lyssnen på mig? Skall jag berätta för eder idéernas groning och vext genom seklerna, huru de, som fröet och gnistan, vänta sin tid, och dittills ligga de dolda? Nej, jag vill säga er hvad jag hört en afton, när det var höst, som nu, och när jag ensam gick under furorna uti Finlands skog.

11 Den frostiga vinden for öfver ödemarken, och allt förvissnade för hans andedrägt; endast furorna stodo gröna. Jag frågade dem hvaraf det kom sig, att de allena stodo starka och oåtkomliga, och de svarade med susande kronor: det stora i lifvet står qvar mot förvissningen.

12 Men, sade jag, icke kan allt vara stort i lifvet. Måste icke mycket här pyssla med det lilla för dagens behof? Måste icke gräs och blommor lefva för stunden?

13 Furorna svarade: seklerna äro timrade af sekunder, som fly. Gjut i sekunden en liten droppe evighet, och han skall vidga sig ut öfver seklerna.

14 Jag sade: vårt land är i armod, och hårda tider klappa på dörren. Hvad hjelper det oss,|3| att seklerna stå framför oss, när dagen dödar oss?

15 Furorna svarade åter: det stora i lifvet förgås icke. Gif ditt land ljus, och det skall icke förtvina. Gif ditt folk stora tankar, och det skall bryta sig väg genom seklerna.

16 Detta sade mig furorna en qväll, som nu, när frost och mörker förtyngde landet. Och jag säger eder till afsked: låtom oss gifva vårt land ljus. Låtom oss gifva vårt folk stora tankar.

17 Men ljuset är icke eldbranden, som föröder; storheten är icke Goliath i kopparrustning. Ljuset kan bo i ett barns blå öga; storhet kan finnas uti en flickas ungdomsdrömmar. Sanning och evighet äro allena ljus; storhet beror af ädla mål. Diktens församlade folk, som omgifver mig här, – flyktiga tankar, strödda i vinden, irrande gnistor, flygande frön, – äfven i eder kan bo en blink af ljus, ett grand utaf storhet!

18 Farväl! Mitt sista glada, manliga, frimodiga ord till eder från denna plats skall knytas af samma röda tråd, som genomgått diktens väfvar allt från dess början:

19 Ljus åt Finland!