Balernas Ödemark.

1 Har du någonsin stått i den brusande hvirfveln af en yster dans, med sexton vårar i ditt hjerta, med ungdomens första glöd, med kärlekens första tjusning, vid sidan af ett väsen, älskadt och beundradt, hvars enda blick fyllde salarna med ljus och hvars bortgång, alltid för tidig, qvarlemnade bakom sig ett mörker, som inga strålande kronor upplyste mer? Då ha dansens korta minuter synts dig som den skönaste dröm – den bitterljufva känslan af saknad och sällhet har länge derefter dröjt i din själ, och du har kanske påmint dig Rückerts sköna klagan:

konsekvensändrat/normaliseratIch sah sie nur ein einzig Mal, und dann nicht mehr;språk: tyska

Da war das Paradies im Saal, und dann nicht mehr.språk: tyskakonsekvensändrat/normaliserat

3 Eller mins du Fru Lenngrens »ljufva tid»,konsekvensändrat/normaliserat den ystra lekfulla tiden, när glädjen ständigt kom osökt, objuden, utan att fråga någon om lof, utan att bindas vid den eller den formen af lifvet, emedan den flödade ständigt öfver, som källan i en grönskande äng, och vattnade ständigt nya blommor på lefnadens stig? Då har du också dansat af hjertats lust, då har en bal någongång synts dig som höjden af lycka, och du har varit frestad att sjunga med Heiberg i »Emilis hjertklappning»

konsekvensändrat/normaliseratO hvilken Lyst, hvor Lys og Toner spille,

Sig frem at stille vid Festens Pragt ....

Ja stod den her paa det magiske Sted,

Tante, din Dragkiste dansede med.konsekvensändrat/normaliserat

5 Men sedan har kommit en tid, när denna glada illusion af en bal förbleknat, när du midt i den lysande kretsen, midt i tonernas glädtiga spel och valsernas ringar sett dig omkring med främmande ögon, och en känsla af tomhet har fattat din själ, och du har frågat dig sjelf hvar glädjen var, som fordom fanns här, och du har sökt öfvertyga dig sjelf, att den ännu var qvar, och den fanns likväl ej. Då har ensamhetens obeskrifliga känsla fått makt öfver dig, och du har ej förstått dess mening, utan sagt till dig sjelf: det är tråkigt i qväll – och du har tillskrifvit det en tillfällighet, eller en stämning för ögonblicket, det som dock hade en mycket djupare grund.

6 Eller har du för en flyktig timme tröstat dig med fåfängans eröfringar, eller har du sökt din ersättning på annat håll, eller har du gladt dig åt andras glädje, men balen – bekänn likväl, att balen för dig numer var en ödemark, der den verkliga, den oförfalskade glädjens källa upphört att vattna blommorna i din själ.

7 Och likväl går du dit, likväl söker du nöjet här, der det icke finnes; och likväl gör du dig ofta otrolig möda för skuggan af en inbillning – för att framkalla glädjen ur elementer der glädjen ej finns: ur konstlade vanor, ur meningslösa löjen, ur hjertats ödsliga tomhet.

8 Döm icke dansen bort, ty det vore att afhugga en grönskande gren på ungdomens träd, det vore att dämma en källas språng, som då skulle söka sig andra vägar i löndom. Dansen har funnits i alla tider, och dansen skall finnas i alla tider ännu, sålänge ungdom och glädje finnas på jorden. Men gör icke af dansen något annat än dess mening är. Gör icke den, som är glädjens syster, till glädjens konstiga apa; truga aldrig nöjet, ty då kommer det ej – och kommer det då, så var viss uppå att det ljuger sitt namn.

9 Låt den första ungdomen dansa – »för att glädjas, ej blott för att dansa».konsekvensändrat/normaliserat*)»För att glädjas, ej blott för att dricka.» (Franzén). Men sök för lifvets öfriga åldrar andra nöjen af mera halt, mera värde och framför allt mera sanning. Att bygga ett helt umgängeslif på balerna såsom dess glanspunkt,|3| det är att inblanda en åttondedel sanning i sju åttondedelar osanning, ty den ålder, som dansen verkligt gläder, förhåller sig till det öfriga som ett till åtta. Det är sannt att sådant ej kan mätas med mathematik, ty ungdomens makt är så stor just derföre att den är så kort. Men icke vill den och icke kan den ensam skrifva lagar för umgänget.

10 Sådana nöjets sökta fester förvirra omdömet och draga smaken bort från det verkligt glada, det verkligt njutningsrika. All den tid, all den möda, all den lyx, som blifvit slösade på baler utan någon verklig vinning, hvad skulle icke de ha förmått, om de blifvit använda på bättre, på sannare nöjen?

11 Här stadnar läsarn och frågar småleende: hvilka då? Månne bordet? Glaset? Korten? Pianot? Amatörspektaklerna? Tablåerna? Taflorna? Literära séancerna? etc. etc. etc.

12 Och vi svara: allt det som ger näring åt djupare intressen; allt det som ger höjning åt sammanlefnaden; allt det som binder menniskor tillsamman genom utbytet af det ädla, sköna och verkligt glada; allt det som lifvar och förbättrar och tröstar och gläder sinnet – allt det som kunde finnas i umgängeslifvet och så sällan finns der – åtminstone sällan på balerna.

13 Men så säger man oss: det är blott en sida af ett stort ämne. Här i norden fattas salongernas finaste krydda, den lediga, qvicka konversationen; vi äro tröge, långtänkte, slutne; derföre finnes ingen salong, intet högre umgängeslif i vår nord, och finnes det stundom i sällsynta undantag, så är det härmadt fransyskt.

14 Aldrig kan en parisersalong uppstå i dessa kalla bygder; det är förgäfves att sträfva dertill genom den sorts uppfostran, som lär ett barn att ej högakta sitt fädernesland.

15 Hvarföre kunna ej den högsta bildning, den mest förädlade smak förlikas under samma tak med ett litet obemärkt ord, som är enkom egnadt för norden och som derföre icke har en motsvarighet i de sydländska språken – med ett ord af oändeligt små anspråk och likväl oändeligt rik betydelse: – trefnad?

16 Det var den hemliga tjusningen i Fredrika Bremers tidigare teckningar; i hennes målningar ur hemmets och umgängets lif såg man sällan eller aldrig fransyska salonger, och likväl ha dessa taflor förtjusat Europa och nya verlden. I de kretsar hon skildrar finnas qvickhet, smak, grannlagenhet, umgängeston, allt det som ger ytan behag, förenadt med allt det som ger det inre dess värde – religion, bildning och ädla upphöjda tänkesätt.

17 Der finnes ännu något annat dertill, som salongerna sakna öfverallt der umgänget vill låna sin ton och sitt behag från främmande land; det är enkelhet och natur. Ofta äro umgängets vanor så förkonstlade, så tidigt inlärda, att man sjelf ej märker huru osann man är, när man påtagit smålöjets mask i de bildade kretsarna.

18 Allt detta måste engång bli annorlunda. Icke genom den eller den boken, genom den eller den rösten, som tid efter annan höjes mot det falska i en sed; ty sederna äro sega och låta ej någonsin ombilda sig utifrån. Men genom dessa förhållandens egen ihålighet, genom deras brist uppå kärna och halt, genom den sanna bildningens säkra, fast långsama inflytande, som alltmera skall blotta tomheten i mycket som härtills ansetts af stor betydelse.

19 Närmast omkring oss i Finlands hufvudstad ha balerna denna vinter uppbjudit allt för att behålla och utvidga sitt välde i umgängeslifvet. Lyxen har öfverträffat allt hvad man härtills har sett; uppfinningsgåfvan har täflat att tillägga nya omvexlingar, nya behag. Och likväl ha aldrig (de publika) salongerna varit så glesa, aldrig har den dödande tomheten varit så märkbar som nu, aldrig ha balerna för det tänkande ögat erbjudit en ödsligare anblick.

20 »Le temps marche, et le vide se fera autour de vous.språk: franska» Känslan deraf att umgänget saknar ett innehåll blir småningom allmän, huru man än må förneka dess tillvaro. Nya former, ett friskare, sannare, enkelt gladare lif är sammanlefnadens första behof.

21 Ännu en tid skall man af vana följa de gamla s. k. nöjenas utslitna spår. Ännu en tid skall man söka att blomsterströ de gamla förtvinande balernas stråt. Men ... skenets tid är förbi och verkligheten begynner.