Huru hösten målar.

1 I slutet af September och början af Oktober händer ofta här i norden, att en sjunkande sol belyser de herrligaste landskap. Luften är mild och ren; man erfar vid dess inandning en alldeles egen känsla, som icke är vårens, men som påminner om den, likasom en skön ålderdom ofta har något barnsligt uti sitt tycke. Far man då genom en löfskog, eller går man blott i en trädgård eller en park, så får man se de mest fantastiska taflor. Schatteringarne af grönt, rödt och gult äro så rika, omvexlande och fint nyanserade, att ingen målares inbillning kunnat upptänka en färgrikare bild. Men nu äro gult och grönt nära beslägtade; grönt och rödt äro åter komplementärfärger, eller sådana som fylla hvarandras toma plats; när man länge sett något bjert grönt och derefter hastigt ser mot något hvitt, så får ögat synvillan af en röd fläck på det hvita. Deraf kommer kanske att dessa tre färger, grönt, gult och rödt, så underbart vackert flyta ihop och begränsa hvarandra i en löfskog om hösten. När de då ännu stå fram mot en fond af himmelens blå; när den svartgröna ramen af våra barrskogar omsluter dem och en silfverblank strimma af insjön smyger sig fram mellan träden, så har man framför sig en tafla som den rikaste söder kunde afundas oss.

2 En sådan tafla är vildskön. Dödens förvildning har kommit öfver det fordom blomstrande. Hvad båtar det nu att du så omsorgsfullt rensat din trädgård och rödjat din skog och ställt dina alléer i långa raka rader, som ville du kommendera den fria naturen: skyllra gevär! Hösten kommer, han frågar icke efter ditt frontreglemente och den gröna uniformen; han kastar sina nyckfulla fantasier i ordningens ställe, och stormarna strö hans vissnade löf öfver de putsade gångarna.

3 Denna tafla har ock något sorgset, ty man ser den döende skönhetens afsked till jorden. När dertill ännu qvällens mörker likasom ständigt väntar att uppsluka dagen, så tycka de flesta menniskor att den höstliga naturen har något hemskt, som tynger ens sinne och stämmer ögat till gråt. Det är kanske derföre man så sällan ser målaren gripa de rika hösttaflorna ur naturens egen målareverkstad; och det är derföre som skalderne, outtömlige uti vårens pris, så sällan hafva ett rum i sin sång för hösten. Och detta är likväl icke rätt. Man skulle icke frukta för vemodet och söka att jaga det bort, ty när man noga betraktar både naturens och hjertats taflor, så finner man snart, att det allraljufvaste, likasom Amalia v. Imhoff säger om kärlekens skönaste blomma,

konsekvensändrat/normaliseratist Freude nicht, ist nur ein freudger Schmertz.språk: tyskakonsekvensändrat/normaliserat

5 Man skulle hellre fånga på duken och i sången just det ögonblick, när skönheten dör och i sin dödsstund är mera förklarad, mera innerligt skön än någonsin. Det finns ingenting hemskt, utan tvärtom något obeskrifligt intagande i en lummig rönn, hvars blad ha rodnat i höstfrosterna, eller en ung björk med dess hängande lockar af ljusgula löf. Sommaren dör i dem; – ja, men den dör förklarad och salig, såsom de goda och oskyldiga dö uppå jorden, när minnet står som en aftonglans öfver deras tidiga graf.

6 Sedan kommer en tid, i Oktober och November, då solens slocknande öga bakom dimmor och moln ser ned på löflösa skogar och naturen står naken och hjelplös, ett rof för mörker och köld. Detta är den rätta hösten, som ingen skald eller målare gerna tecknar, om ej som ram för en scen af förstöring. Då tränges menniskan ihop till de sina och inom sig och väntar på vintern som på en bättre tid, ty han har ljus, han har lif i det fria och står hoppet närmare.

7 Du som kan måla, om icke med ord eller pensel, så dock med de känslor naturen lagt i din själ, – gå ut om hösten bland de fallande löf och lär af dem huru det ädla förgås uti skönhet. Och tänker du då på en bortgången vän eller på flydda sällare dagar, så säg till dig sjelf: de föllo som dessa löf, i sin högsta fägring, under minnet af deras lycka och med vissheten om en kommande vår.