1 Den skarpa, den friska nordiska vintern har kommit öfver nejderna, det sprakar i knutarna, snön knarrar under vandrarens fot, och den klara nyårsmånen skiner öfver de hvita drifvorna och de rykande skorstenarna och de rimmiga träden i deras vackra skrud af snödagg och vinterfrost.
2 Och den skämtande blanka månen, densamma af hvilken Dickens och Andersen lärt så sköna historier, såg in genom rutan, smålog och sade: har du lust att följa mig ut i verlden?
3 Följa dig? sade jag. Huru skulle jag kunna det?
4 Slut dina ögon, sade månen, stäng portarna till din kropp och låt din tanke hänga sig fast vid min luftiga stråle. Din tanke, du narr, är ju ditt riktiga sjelf, det är ju den som lefver när din kropp multnar i grafven. Hej och hopp, friskt mod, sätt dig att rida, ty nu bär det af.
5 Tack, du min måne, sade jag. Man har gjort dig orätt, mycket orätt, du qvällens vackra lykta. Man har kallat dig blek och trånande och älskogssjuk, och du är dock nattens friska strålande dotter, och ditt anlete skiner af helsa, och det finns skämt och löjen i dina lekande strålar.
6 Kom låt oss se.
7 Bort ila vi öfver den svartgröna barrskogen med dess kronor af snö, och fjerran tjuter den hungriga vargen i klippornas klyfta. Der vid kullens sluttning, nära invid isen af sjön står en ensam koja under en hög gran. Der sprakar i spiseln en klar eld, och i dess sken ser jag en fattig moder, omgifven af sina barn. En kaka af julens gåfvor är till hälften förtärd, en liten gryta har tömt sitt innehåll uppå faten af träd, en mager hund har lagt sin nos på den yngsta gossens knä och väntar tåligt en smula af armodets öfverflöd. Det är sent, och der vexa ej stearinljus och armstakar i den fattiges boning. Natten och mörkret komma. Då tar modren från hyllan Guds egen bok och läser för barnen om menniskans ringhet och Guds eviga makt, för hvilken tusende år äro som en dag och en dag såsom tusende år. Och så knäppas barnens händer i bön, och så sjunka deras hufvuden sakta ned, och så kommer sömnens socker öfver de små, och så förgår nyårsqvällen i kojan.
8 Bort fara vi längre, och så komma vi till den stora staden, der äro breda månljusa gator och höga hus, och somliga af dem äro mörka i fönsterna, men andra stråla som klara dagen. Låt oss se in, sade månen.
9 Der är en bal i qväll, kring väggarna sitta damer doftande af parfymer, och herrar i snäfva frackar fladdra kring dem, medan andra fastlimmas vid spelborden eller tala politik uti moln af rök. Och balen begynner, och der sägas många sirliga ord och tagas många studerade steg, och der äro några bland de unga, som gå in i sin »första vinter», och man ser deras ögon stråla af glädje och behag. Och der äro, bland flera utslitna, äfven flera friska och kraftiga lynnen och bland många betydelselösa äfven flera qvicka och bildade, men det hela saknar färg, eller kanske har det ej den rätta färgen. Der äro sinnen och tankar bortvända ifrån det eviga, som skiner igenom tiden, och der äro ej den rätta glädjen och den rätta friden hemma. Klockan slår, brickorna bjudas, glasen blinka och vinet perlar. Drick, drick, du lilla försvinnande bubbla på tidens ocean, drick glömskan af din vanmakt och lef en sekund i glansen af din förgängliga storhet. Nattens mörker har fallit öfver det som var, och det som kommer har ännu ej randats i morgonskyn. Drick, drick och förgät. Och så förgår nyårsqvällen i balsalongen.
10 Och nu ila vi bort öfver hafven, långt bort öfver de svarta oroliga böljor och öfver bergens spetsar och öfver de löflösa skogar i södern, till okända nejder, der striderna rasa, utan att akta tidernas skiften. Hvart går du framför mig, duoriginal: dü klara lykta i qvällen? Dessa fjerran klippor, mot hvilka skeppen krossas, och dessa ändlösa stepper, der vinden sorgligt hviner i aftonmörkret, hvad angå de oss i vår varma boning och våra glada beqväma omgifningar?
|4|
11 Kom, sade månen, jag vill lysa på marken, hvad ser du der? ...konsekvensändrat/normaliserat Blod ser jag, och jern, och spillror, och här äro långa rader af grafvar utan minnesvård, der vän och fiende fredligt slumra vid hvarandras sida. Och derborta glänsa i månskenet hela städer af hvita tält, och i tälten vaka många tusende krigare på sin sömnlösa bädd, karbinen laddad i staplar vid dörren och svärdet, ännu fläckadt af gårdagens strid, för ett ögonblick gömdt uti slidan vid hufvudgärden. Hvarföre vakar den trötte? Hör du då ej det långa rullande dånet af lankasterkanonen eka mot bergen och det korta smattrande ljudet af skarpskyttarnes eld derborta i löpgrafvarna mot den befästade staden? Natten har ingen ro, tröttheten ingen hvila, bombernas blixtar glimma genom tältväfven, ut måste soldaten rättnu i den fuktiga dimman, att kämpa mot en okänd fiende, hvars kulor han hör, men hvars hukande gestalt förloras i skuggorna. Men icke vakar han derföre; vanan har redan lärt honom farans förakt och dödens broderskap. Han tänker på sin kära långt borta i det vida Ryssland, eller det stolta England, eller det sköna Frankrike, eller det trogna Finland, – året förgår, lifvet förgår, en ny tid begynner, och hvad skall han upplefva? Skall han en dag för de sina, armlös eller på krycka, berätta sina faror, sina segrar, sina mödor och sina försakelser? Ingen vet, Gud vet, kanonen brummar ånyo, stormen piskar hafvets våg mot de fridlösa klipporna, och så förgår nyårsqvällen på slagfälten.
12 Kom, sade månen, jag vill visa dig den ensame krigarens hem. Och åter ila vi öfver hafven tillbaka till de lugna boningar fjerran från kriget. Der gå de saknande kära till hvila i qvällen, och modershjertat, och den ensam lemnade makan, och flickan med de förgråtna ögonen bedja: o Gud bevara vår älskling! Men fadershjertat säger: ehvad han lefver eller faller, o Gud gif honom och den rättfärdiga saken seger! Och så förgår en nyårsqväll i krigarens hem.
13 Blif icke sorgsen, sade min lykta i natten. Låt oss ännu gå till en gladare tafla. Der i det rika katholska Frankrike regnar det julklappar om nyårsqvällen. Se hvilka lysande gåfvor af siden och blommor i de upplysta salarna, i de qvicka och glada sällskapskretsarna. Ljusen stråla, barnens ögon glimma af fröjd vid de sinnrika sköna leksaker, och i kapellet der nära läsa munkarne messan, och så förgår äfven här en nyårsqväll.
14 Men färderna äro så vida, och jag vill icke föra dig längre nu, sade månen. Kunde du se hvad jag ser, så skulle du deraf hämta ämnen till både sorg och skämt. O den menskliga klokheten, huru han bygger sin evighet på minutens ramlande grund! Lyssna till diplomatens klyftiga uträkningar: i morgon äro de ett åtlöje för piltar på gatan. Betrakta dessa blomstrande städer: i morgon äro de en ruin. Men öfver fruktan, och öfver hoppet, och öfver allt menskligt förutseende står den evärdeliga visshet, som nyss predikades för barnen i kojan, att om än menniskomakt för sekunden synes stor och förskräckande, och tiderna mörka och faran för dörren, så är dock Gud allsmäktig i evighet större än all storhet och mäktigare än all makt och visare än all vishet, och att den, som lägger framtiden i Hans hand, kan med lugn höra midnattens tolfslag om nyårsqvällen och bida det hotfullaste år, som ännu i detta sekel har grytt öfver verlden.
15 I detsamma ringde klockorna, och månen gick ned, och tallösa stjernor, nyss fördunklade, stego i klarhet fram på den blåa natthimmelen.
Kommentar
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 30/12 1854.
Nyårsaftonen.
1 Den skarpa, den friska nordiska vintern har kommit öfver nejderna, det sprakar i knutarna, snön knarrar under vandrarens fot, och den klara nyårsmånen skiner öfver de hvita drifvorna och de rykande skorstenarna och de rimmiga träden i deras vackra skrud af snödagg och vinterfrost.
2 Och den skämtande blanka månen, densamma af hvilken Dickens och Andersen lärt så sköna historier, såg in genom rutan, smålog och sade: har du lust att följa mig ut i verlden?
3 Följa dig? sade jag. Huru skulle jag kunna det?
4 Slut dina ögon, sade månen, stäng portarna till din kropp och låt din tanke hänga sig fast vid min luftiga stråle. Din tanke, du narr, är ju ditt riktiga sjelf, det är ju den som lefver när din kropp multnar i grafven. Hej och hopp, friskt mod, sätt dig att rida, ty nu bär det af.
5 Tack, du min måne, sade jag. Man har gjort dig orätt, mycket orätt, du qvällens vackra lykta. Man har kallat dig blek och trånande och älskogssjuk, och du är dock nattens friska strålande dotter, och ditt anlete skiner af helsa, och det finns skämt och löjen i dina lekande strålar.
6 Kom låt oss se.
7 Bort ila vi öfver den svartgröna barrskogen med dess kronor af snö, och fjerran tjuter den hungriga vargen i klippornas klyfta. Der vid kullens sluttning, nära invid isen af sjön står en ensam koja under en hög gran. Der sprakar i spiseln en klar eld, och i dess sken ser jag en fattig moder, omgifven af sina barn. En kaka af julens gåfvor är till hälften förtärd, en liten gryta har tömt sitt innehåll uppå faten af träd, en mager hund har lagt sin nos på den yngsta gossens knä och väntar tåligt en smula af armodets öfverflöd. Det är sent, och der vexa ej stearinljus och armstakar i den fattiges boning. Natten och mörkret komma. Då tar modren från hyllan Guds egen bok och läser för barnen om menniskans ringhet och Guds eviga makt, för hvilken tusende år äro som en dag och en dag såsom tusende år. Och så knäppas barnens händer i bön, och så sjunka deras hufvuden sakta ned, och så kommer sömnens socker öfver de små, och så förgår nyårsqvällen i kojan.
8 Bort fara vi längre, och så komma vi till den stora staden, der äro breda månljusa gator och höga hus, och somliga af dem äro mörka i fönsterna, men andra stråla som klara dagen. Låt oss se in, sade månen.
9 Der är en bal i qväll, kring väggarna sitta damer doftande af parfymer, och herrar i snäfva frackar fladdra kring dem, medan andra fastlimmas vid spelborden eller tala politik uti moln af rök. Och balen begynner, och der sägas många sirliga ord och tagas många studerade steg, och der äro några bland de unga, som gå in i sin »första vinter», och man ser deras ögon stråla af glädje och behag. Och der äro, bland flera utslitna, äfven flera friska och kraftiga lynnen och bland många betydelselösa äfven flera qvicka och bildade, men det hela saknar färg, eller kanske har det ej den rätta färgen. Der äro sinnen och tankar bortvända ifrån det eviga, som skiner igenom tiden, och der äro ej den rätta glädjen och den rätta friden hemma. Klockan slår, brickorna bjudas, glasen blinka och vinet perlar. Drick, drick, du lilla försvinnande bubbla på tidens ocean, drick glömskan af din vanmakt och lef en sekund i glansen af din förgängliga storhet. Nattens mörker har fallit öfver det som var, och det som kommer har ännu ej randats i morgonskyn. Drick, drick och förgät. Och så förgår nyårsqvällen i balsalongen.
10 Och nu ila vi bort öfver hafven, långt bort öfver de svarta oroliga böljor och öfver bergens spetsar och öfver de löflösa skogar i södern, till okända nejder, der striderna rasa, utan att akta tidernas skiften. Hvart går du framför mig, duoriginal: dü klara lykta i qvällen? Dessa fjerran klippor, mot hvilka skeppen krossas, och dessa ändlösa stepper, der vinden sorgligt hviner i aftonmörkret, hvad angå de oss i vår varma boning och våra glada beqväma omgifningar?
|4|11 Kom, sade månen, jag vill lysa på marken, hvad ser du der? ...konsekvensändrat/normaliserat Blod ser jag, och jern, och spillror, och här äro långa rader af grafvar utan minnesvård, der vän och fiende fredligt slumra vid hvarandras sida. Och derborta glänsa i månskenet hela städer af hvita tält, och i tälten vaka många tusende krigare på sin sömnlösa bädd, karbinen laddad i staplar vid dörren och svärdet, ännu fläckadt af gårdagens strid, för ett ögonblick gömdt uti slidan vid hufvudgärden. Hvarföre vakar den trötte? Hör du då ej det långa rullande dånet af lankasterkanonen eka mot bergen och det korta smattrande ljudet af skarpskyttarnes eld derborta i löpgrafvarna mot den befästade staden? Natten har ingen ro, tröttheten ingen hvila, bombernas blixtar glimma genom tältväfven, ut måste soldaten rättnu i den fuktiga dimman, att kämpa mot en okänd fiende, hvars kulor han hör, men hvars hukande gestalt förloras i skuggorna. Men icke vakar han derföre; vanan har redan lärt honom farans förakt och dödens broderskap. Han tänker på sin kära långt borta i det vida Ryssland, eller det stolta England, eller det sköna Frankrike, eller det trogna Finland, – året förgår, lifvet förgår, en ny tid begynner, och hvad skall han upplefva? Skall han en dag för de sina, armlös eller på krycka, berätta sina faror, sina segrar, sina mödor och sina försakelser? Ingen vet, Gud vet, kanonen brummar ånyo, stormen piskar hafvets våg mot de fridlösa klipporna, och så förgår nyårsqvällen på slagfälten.
12 Kom, sade månen, jag vill visa dig den ensame krigarens hem. Och åter ila vi öfver hafven tillbaka till de lugna boningar fjerran från kriget. Der gå de saknande kära till hvila i qvällen, och modershjertat, och den ensam lemnade makan, och flickan med de förgråtna ögonen bedja: o Gud bevara vår älskling! Men fadershjertat säger: ehvad han lefver eller faller, o Gud gif honom och den rättfärdiga saken seger! Och så förgår en nyårsqväll i krigarens hem.
13 Blif icke sorgsen, sade min lykta i natten. Låt oss ännu gå till en gladare tafla. Der i det rika katholska Frankrike regnar det julklappar om nyårsqvällen. Se hvilka lysande gåfvor af siden och blommor i de upplysta salarna, i de qvicka och glada sällskapskretsarna. Ljusen stråla, barnens ögon glimma af fröjd vid de sinnrika sköna leksaker, och i kapellet der nära läsa munkarne messan, och så förgår äfven här en nyårsqväll.
14 Men färderna äro så vida, och jag vill icke föra dig längre nu, sade månen. Kunde du se hvad jag ser, så skulle du deraf hämta ämnen till både sorg och skämt. O den menskliga klokheten, huru han bygger sin evighet på minutens ramlande grund! Lyssna till diplomatens klyftiga uträkningar: i morgon äro de ett åtlöje för piltar på gatan. Betrakta dessa blomstrande städer: i morgon äro de en ruin. Men öfver fruktan, och öfver hoppet, och öfver allt menskligt förutseende står den evärdeliga visshet, som nyss predikades för barnen i kojan, att om än menniskomakt för sekunden synes stor och förskräckande, och tiderna mörka och faran för dörren, så är dock Gud allsmäktig i evighet större än all storhet och mäktigare än all makt och visare än all vishet, och att den, som lägger framtiden i Hans hand, kan med lugn höra midnattens tolfslag om nyårsqvällen och bida det hotfullaste år, som ännu i detta sekel har grytt öfver verlden.
15 I detsamma ringde klockorna, och månen gick ned, och tallösa stjernor, nyss fördunklade, stego i klarhet fram på den blåa natthimmelen.