Ungdomsdrömmar
Kommentar
Kommentar
Verket publicerades i Nya Dagligt Allehanda i 26 avsnitt 1/4–2/5 1879 och omarbetades för Vinterqvällar, andra cykeln, första delen 1881.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 genius ande.
2 Balkan Olika väpnade konflikter, ofta mellan islamiska och kristna folkgrupper och med stormakterna inblandade, förekom på Balkan under 1860- och 1870-talen.
2 en ångare, infrusen [...] Behringssund Syftar på Vegaexpeditionen 1878–1879 under ledning av A. E. Nordenskiöld, vars resa fördröjdes tio månader eftersom Berings sund var isbelagt.
2 förgäten glömd.
8 löje skratt; leende.
14 min griffel mitt skrivstift.
16 Vinden var ostlig, [...] syd vindriktningen enligt kompassen, kompassrosen är indelad i 32 delar, var och en motsvarande ett streck.
16 stråkväg färdväg.
19 kultje kuling.
19 hin djävulen.
19 roderhakarne sprungit hakarna som fäster rodret vid akterstävens rodermaljor har gått sönder.
21 dumlingen dumbommen.
22 hvassbuk skarpsill.
24 famnar längdmått till sjöss; en svensk famn motsvarar 1,78 meter.
28 byte som god pris som rättmätigt byte.
28 strandrätten rätten till strandat skepp och vrakgods som flutit iland.
28 berga bärga: rädda.
29 underkläder byxor.
29 vanskaplig, snedvuxen vanartad, förvänd.
29 tattare äldre benämning på person tillhörande folkgruppen romer.
29 förnämligast här: framför allt.
30 efter eftersom.
31 anstält ett grundligt nederlag åstadkommit ett stort manfall.
31 knäfvelborrar stor, yvig mustasch.
33 mickelsmessan den 29 september.
38 Jag vill vara stekt som en nors uttryck som används för att betona att något är alldeles orimligt eller otänkbart.
38 har alla språk i sin näsa här ungefär: kan tala alla språk.
40 Qvartermästare officer med uppgift att förbereda ett förbands inkvartering och försörjning.
41 salig om avliden person.
41 korftåget bondeuppbådet i Uppland 1598 som fått sitt namn av matsäckarnas innehåll; uppbådet riktades mot kungatrogna styrkor anförda av den finländske ståthållaren Arvid Stålarm.
43 ridit ihjel bönder [...] på Ilmola is Anspelar på grymheter som begicks under klubbekriget, jfr nedan.
44 fuchs fux, rödbrun häst.
45 lispunds vigt Ett lispund motsvarar ca 8,5 kg.
46 den fule djävulen.
47 pojk-kölingen pojkspolingen.
47 pardonsplakat av monark (här Karl IX) utfärdad förordning om amnesti.
49 välförtjent af fäderneslandet väl förtjänt av ett tack från fosterlandet.
52 ljusblinkar ljusglimtar.
52 tre krig krig mot Polen, Ryssland och Danmark.
52 prejades skinnades.
52 bidde sin tid bidade sin tid.
52 hugstor högsint, ädel.
53 Klubbekrigets bondeupproret i Österbotten, Tavastland och Savolax 1596–1597.
54 benedicite! (lat.) välsigna!
56 krabbsaltare krake, stackare.
57 lärftsgardin gardin av linne.
57 draglucka skjutlucka för glugg som ersatte fönster.
58 skickelsen ödet.
59 det land, som gudarne beslutit [...] Genseriks ord. Vandalkungen Genserik eller Geiserik var kristen, arian, och lät sin flotta driva för vinden för att skeppen efter Guds vilja skulle nå ställen där invånarna förtjänade straff, och efter att ha landat vid Ostia plundrade vandalerna Rom år 455 (Henrikson, Antikens historier II, 1958, s. 357).
61 makar er af ger er av.
62 emissarier sändebud.
64 spatten benämning på olika sjukdomar i hästs hasled.
64 springormen en hästsjukdom som yttrar sig i svulster i eller under huden.
66 en god smörgås värdefullt, åtråvärt.
68 resor gånger.
68 Upsalapergamentet Här avses besluten vid kyrkomötet i Uppsala 1593 (Uppsala möte), då bl.a. den lutherska läran stadfästes i Sverige och katolicismen förbjöds.
68 äflas med här: ägna sig åt, syssla med.
69 beställning anställning, tjänst.
70 bergat bärgat: dolt, gömt.
71 fullvigtiga som har den lagliga vikten, d.v.s. fullt värde.
71 ungerska gyllen Det första svenska guldmyntet kallades ungersk gyllen.
72 fänika truppavdelning.
72 var [...] på nunnelära var novis (i birgittinerklostret).
72 Gud bättre tyvärr, dessvärre.
74 oläst olåst.
76 berserkar bärsärkar, ursinniga kämpar.
76 väna vackra.
76 najader vattennymfer i grekisk mytologi.
77 rangskepp linjeskepp, stort örlogsfartyg under segelflottornas tid.
78 Tre Kronor Fartyget är historiskt, ett polskt krigsbyte från 1598 omdöpt till Tre kronor.
81 alnar längdmått; en svensk aln motsvarar 59,3 cm.
83 köping handelsplats.
83 bevågenhet välvilja, gunst.
83 båtade hjälpte, gagnade.
83 hjonelag hushåll.
83 takved kluvna eller okluvna raka ungträd som lades tätt intill varandra på näverklätt tak, parallellt med takfallet och i kors över ryggåsen.
83 tarfliga anspråkslösa.
84 hvarest där.
85 patenter skrivelser.
85 muskoviterne moskoviterna, ryssarna.
85 gärd pålaga, skatt.
86 förnummo tog del av, hörde.
90 katkesa katekesen.
93 Bia bida, se tiden an, vänta.
97 papisterne katolikerna.
100 sannskyldige skyldige.
100 Sigismundus vivat! (lat.) Leve Sigismund!
101 manhaftige tappre, modige; användes som ett hedrande epitet om t.ex. officer.
102 vidtfrejdade vittberömde.
104 bofälliga fallfärdiga, förfallna.
104 aftonvarden kvällsmåltiden.
104 lia lie.
113 förut före.
114 lappmudd päls av renskinn.
118 öfverläst inövat, förberett.
118 gångbara allmänt förekommande.
119 eldkula meteor.
119 fotograferades i en åskådning fångades i ögonblicket; åskådning – själens omedelbara uppfattning av ett intryck på något yttre sinne.
121 Ho vem.
121 hulpit hjälpt.
123 vädret luften.
123 oår nödår, missväxtår.
123 dyr tid dyrtid, knapphet, brist.
123 förgiftige vapores giftiga ångor.
123 endels till en del, delvis.
123 förgifva förgiftar.
123 åm rymdmått; en åm motsvarar ca 157 liter.
123 varda blir.
123 pestilentie, brännsot, bröstsot pest, häftig långvarig feber, bröstsjukdom.
123 bröstsjukan anno 1580 influensapandemi som drabbade Europa år 1580.
124 derest om, ifall.
124 den bivuakerande krigaren krigaren som sov under bar himmel.
125 äflan strävan.
125 allenast endast, bara.
126 glesa otäta.
127 nederlaget vid Kerkholm år 1604 Slaget vid Kirkholm mellan Sverige och Polen-Litauen ägde rum 1605.
128 stött störtad.
129 anno mundi (lat.) under världens år.
129 der som, vilken.
129 särdeles i synnerhet, framför allt.
129 providentia divina (lat.) Guds försyn.
129 besynnerlig synnerlig, ovanlig.
129 cura et favore (lat.) omsorg och gunst.
129 pro salute gentium (lat.) för folkens väl.
130 conjunctio (lat.) konjunktion; himlakroppars ställning i förhållande till varandra.
131 confrater (lat.) ämbetsbroder; här: broder.
131 ändtligen slutligen.
131 papistiska läran påveläran, katolska läran.
133 förnummit hört.
135 en Guds skickelse en Guds nåd.
138 flandrisk tub teleskop som konstruerades av den nederländska linstillverkaren Hans Lippershey år 1608.
138 ett rör en tub, en kikare.
140 Hvad båtar det menniskan, [...] sin själ? Jfr Matt. 16:26; båtar – gagnar, hjälper.
145 Nerikes Närkes.
146 skalkaktiga löjet skälmska leendet.
150 ändock fastän, trots att.
150 dimba dimma.
150 väder här närmast: vind.
150 stad plats, tillflyktsort.
151 är jag vorden har jag blivit.
151 vardt blev.
153 besynnerliga synnerliga, stora.
153 fast hellre mycket hellre.
154 fördristar mig tar mig friheten att.
154 leka spela.
156 höfves anstår.
156 lasteligt smädligt, (äre)kränkande.
158 kosteliga dyrbara.
158 ithy därför.
160 täcktes värdigades, behagade.
172 bugt krök.
172 endels [...], endels dels [...], dels.
181 evangeliske protestantiska.
184 högvälborna högadliga.
184 förmäld gift, förenad.
184 välborna adliga.
185 Den [...] forna gränsfloden Kymmene Topelius befinner sig i sin samtid här, Kymmene var gränsflod mellan Sverige och Ryssland 1743–1809.
186 förekom föreföll, tycktes.
191 fjät steg.
192 hugnad glädje, tillfredsställelse.
192 underslef förskingring, förskingringar.
193 pikar långa, lätta lansar.
193 kyller vanligen av älghud tillverkade rockar som bars under rustningen eller utan rustning.
193 rusttjenst krigstjänst till häst, vanligen i utbyte mot skattefrihet.
193 för tidens lägenhet på grund av tidens förhållanden.
193 manligen modigt, tappert.
195 Det rätter med görligaste. Rätta till (åtgärda) det så fort som möjligt.
197 byssesmeder bössmeder, smeder som tillverkar eller reparerar bössor.
197 på fri hand utan stöd för handen.
198 lusteld eld som tänds vid festliga tillfällen; fyrverkeri.
199 tärna flicka eller ung kvinna i tjänst hos förnäm (ofta kunglig) dam.
201 i anseende till med hänsyn till.
211 frände släkting.
226 Jobsposter dåliga nyheter.
226 valkyria kvinnlig krigare i nordisk mytologi.
230 smålöje småleende.
241 ungdomsbruden ungdomskärestan.
243 i eldsdrag i eldskrift, outplånligt inpräglade.
245 adeliga jungfrur adelsdamer.
246 taga sig till vara akta sig för.
250 rätt särskilt.
252 likat behagat.
255 såframt om, såvida.
259 helst i synnerhet.
259 skämt lek, förströelse.
264 väderhane vindflöjel i form av en tupp.
279 Finis. (lat.) Slut.
284 stämplingar konspirationer.
284 afbidade inväntade.
284 restlängderna förteckningarna över personer som inte betalat skatt i rätt tid och deras skatteskulder.
284 sammanrotade sig slog sig samman.
287 köpstad ort med stadsrättigheter för handel.
287 mil En svensk mil motsvarade före decimalsystemet 10 688,5 m.
287 Sveaborgs murar [...] tillreglad port Anspelar på att fästningens kommendant kapitulerade på lösa grunder 1808.
288 utanverk försvarsverk.
288 Finlands fyra riksstånd adel, präster, borgare och bönder.
289 köksskrifvaren den person som förde räkenskaperna i köket.
289 limoner citroner.
289 inberätta rapportera.
290 rolighet ro, lugn.
290 allsvåldigaste allsmäktigaste.
291 tillstädja tillåta.
291 skjutsfärdsordningen förordningen om ett organiserat skjutsväsen, alltså skyldigheten att skjutsa kungligheter, ämbetsmän och militärer på tjänsteresa eller transportera statens tillhörigheter.
291 borgläger inkvartering av krigsfolk.
295 badstuga bastu.
295 Herkules man med ovanlig kroppsstyrka; antik mytgestalt.
296 tapto militär signal.
298 gjort sig väl förtjent om fäderneslandet gjort fosterlandet en tjänst.
300 buldan grovt tyg av lin, jute eller hampa.
300 fot för fot steg för steg, sakta.
300 platt fullständigt.
300 fruntimmer dam, kvinnlig ståndsperson.
300 nybygge en avsides (inte i bysamhälle) belägen jordbrukslägenhet på tidigare inte odlad mark.
303 utskrifningarna tvångsuttagningarna av soldater, hästar, fordon eller förnödenheter för krigsmaktens behov.
303 otamd otämjd.
305 hedendomens sjögud Ahti, havets eller vattnets gud i finsk mytologi.
305 gent emot mitt emot.
305 plumpt klumpigt.
305 välmaktens dagar de goda dagarna.
306 tagit i mät utmätt.
307 juten dansken.
307 tokugt tokigt.
307 notslarfvan nottrasan.
307 den heta dagen vid Buckow sjöslaget vid Bukow i juni 1565 blev en strategisk seger för Sverige.
307 stålbågar pilbågar av stål; armborst.
307 vanter linor som stöttar ett segelfartygs mast i sidled.
307 märs plattform på segelfartyg nära toppen av en undermast.
307 lyktades avslutades.
307 kalmucken personen tillhörande ett mongoliskt nomadfolk; nedsättande: barbaren, vilden.
307 sista kriget Kalmarkriget 1611–1612, freden i Knäred 1613.
308 rådrum tid.
309 egenhandsrätt självtagen rätt.
309 såstång bärstång för större kärl (såar), lång nog att bäras på axlarna av två personer.
312 skräflar här: svamlar.
313 Kom icke vid mig! Rör mig inte!
315 lansknektar landsknektar: legosoldater som stred till fots.
323 korta om hufvudet lättretade, hetsiga.
327 bekomma [...] efter förtjenst få betala för.
331 stämpla konspirera.
331 raffelbord spelbord.
333 sista vintras förra vintern; i svenskan i Finland.
333 kornett officer av lägsta graden vid kavalleriet.
335 med varghjerta [...] med dufvohjerta med grymt respektive vekt sinnelag.
335 aftvå tvätta bort.
336 en tronhvälfning ett tronskifte som genomförs med våld.
344 vid sig sjelf för sig själv.
345 landbönder arrendatorer.
346 göra så grundligt besked ungefär: göra det med så god aptit.
347 galanta äfventyr kärleksäventyr.
348 törhända kanske.
348 äska ljud be om ordet; eg. be om tystnad och uppmärksamhet.
353 i têten i täten, i ledningen (jfr fra. tête, huvud).
356 konsistorium domkapitlet.
356 alldenstund eftersom.
360 förhjelpa [...] till regementet hjälpa [...] till makten.
361 stode konungen der som en skolpojke finge kungen skämmas som en skolpojke.
366 våga vår hals sätter våra liv på spel.
367 ändalykt slut.
368 girsarna gärsarna.
370 dukat mynt med hög guldhalt.
376 utpiskade inpiskade.
378 galgfoglar skojare, slynglar.
379 landtbefolkningen landsbygdsbefolkningen.
379 befrakta hyra.
380 herligheten den himmelska saligheten hos Gud.
381 taga vår Matts ur skolan drar oss ur situationen.
385 rackeri rackartyg, skurkstreck.
386 fåvitsk oförståndig, dåraktig.
386 aktar allenast nödigt anser det endast nödvändigt.
387 veones och liperas Jfr ovan, stycke 380: »leones et viperas calcabis (på lejon och huggormar skall du gå)». Ivar Bertilsons svada och rådbråkande av latinet kan jämföras med kapten Larssons i första cykeln av Fältskärns berättelser.
389 helbregda oskadat.
389 capitulares (lat.) kapitularer, ledamöter av domkapitlet.
389 den nya finska postilla Den omfattande samling predikningar i två delar som Ericus Erici lät trycka i Stockholm 1621 och 1625: Postilla, eli Vlgostoimitus, nijnen ewangeliumitten päälle cuin ymbäri aiastaian, saarnatan Jumalan seuracunnasa.
390 den augsburgiska bekännelsen Augsburgska bekännelsen: den viktigaste av de lutherska bekännelseskrifterna som antogs av svenska kyrkan vid Uppsala möte 1593.
391 Ex ungue leonem (lat.) ordagrant översatt: på klon [känner man] lejonet.
392 saker skyldig.
392 besviken bedragen.
395 Peterspenningen den årliga skatten till påvestolen.
400 kollegierna Collegia romana eller pontificia är ett slags katolska teologiska högskolor för prästutbildning; ett collegium germanicum grundades 1552.
400 naturgåfvor begåvning.
411 perinde ac cadaver (lat.) liksom en död kropp; kortform av perinde ac si cadaver essent som i jesuitordens kodex anger kravet om blind lydnad för överordnad.
413 upproriska häftiga, upprörda.
419 Reverende domine episcope (lat.) Ärevördiga herr biskop.
419 propter me demittas patrem et matrem (lat.) för min skull skall du övergiva fader och moder; jfr Ef. 5:31.
419 förlorade son och frågar [...] till fadershuset Jfr Luk. 15:11–17; draf – drav, svinmat.
420 högrest panna högburet huvud.
426 örnagott huvudkuddar.
427 Unus evehitur, alter manet. Respice finem (lat.) Den ene upplyfts, den andre förblir. Begrunda slutet.
428 vattukällan vattenkällan.
428 den babyloniska skökan här: den katolska kyrkan; eg. en apokalyptisk gestalt i Uppenbarelseboken.
433 Martis (lat.) mars.
436 tidning nyhet, underrättelse.
436 öfverstått klarat, utstått.
436 lägenhet tillfälle.
436 en annan beskickning ett annat bud.
436 skickeligt passande, lämpligt.
437 lopp intet så lyckosam af avlöpte inte så lyckosamt.
437 råka råk.
437 rätt som liksom.
437 skräckeligen förskräckligt.
437 legt lejt.
438 lustig rask, hurtig.
438 skäligen tämligen väl, någorlunda.
438 illfänades bråkade.
439 Andra dagen följande dag.
439 änskönt trots att.
439 der om.
439 besynnerligen synnerligen.
440 valet från (lat.) valete: farväl.
440 amuserat roat, underhållit.
440 braf kindpust rejäl örfil.
441 färgor färger.
441 rosa marknaden vara nöjda med utgången.
441 villa vilda.
442 fränka kvinnliga släkting.
442 porte-chaise bärstol.
443 sed vana.
443 fast mycket.
444 unddrog försökte komma undan.
444 i brådkaste i första taget.
444 tidender nyheter.
444 för bittida för tidigt.
444 kny knyst.
445 i try dagar lekt främmande i tre dagar lekt att komma på besök; här: inte varit förtroliga.
446 på sistone till slut.
446 falla dig stadigt till varaktigt tillfalla dig.
447 Vid medan.
448 gensade bestred.
448 förhållit undanhållit.
449 intet förskylt inte förtjänat.
449 gifva mig till förlåta mig.
449 hastigheten vreden.
450 hastig vred, uppbrusande.
451 fromma nytta.
451 uppehålle bevare.
453 vergiss mein nicht (ty.) förgät mig ej.
Rubrik hvilostad viloplats.
455 landtjunkare af herremannaklassen adelsman och jordbrukande godsägare.
458 Godt likar det behagar.
460 junker titel för ung adelsman.
460 bondekriget klubbekriget, bondeupproret i Österbotten, Tavastland och Savolax 1596–1597.
462 bane våldsamma död.
462 piltar pojkar, gossar.
464 spörj fråga.
466 Gack gå.
470 likbegängelse begravningsgudstjänst, jordfästning.
471 Bilderstormande bildstormande: som bekämpar bilddyrkan och vill förstöra all kyrklig bildkonst.
471 vigde klockorna invigde kyrkklockorna; s.k. klockdop, en ceremoni som förrättades när en ny kyrkklocka togs i bruk.
471 kärvordna omtyckta.
476 den gång på den tiden.
476 folkstugan tjänstefolkets samlingsrum.
476 hennes lusta dess begär.
476 blifver evinnerligen förblir i evighet.
476 sonen [...] reste verlden omkring Gustav (1568–1607) togs tidigt från modern och vistades länge i Baltikum och Ryssland där han dog.
476 ostadig här ungefär: lättsinnig, opålitlig.
477 högbänken den förnämsta bänken, hedersplatsen, högsätet.
477 kammarjunkare hovman med rang under kammarherre.
478 husfru maka.
478 förmäla säga, berätta.
481 »Vår Gud är oss en väldig borg» Tyskt original av Martin Luther ca 1529, »Ein feste Burg ist unser Gott»; svensk översättning 1536, troligen av Olaus Petri.
484 inlupo inlöpte, inkom.
484 Elfsborgslösen Sverige ålades i freden i Knäred 1613 att betala en för landets ekonomi betungande lösensumma för fästningen Älvsborg under åren 1616–1619.
486 Gudi klagadt dessvärre.
486 berömmelse heder.
495 apporte! (fra.) apport!
495 resonnerar jag intet gör jag inga invändningar.
497 hvad pocker vad tusan, vad fan.
497 stöfvare jakthund; spejare.
497 luktat krut deltagit i krig.
499 turk här med nedsättande innebörd: vildsint, grym eller svekfull person, barbar.
499 knipen fasttagen.
499 fraktat hyrt.
499 kutting liten tunna, kagge.
499 besveko svek.
499 mandaten bedriften, bragden.
500 icke fått titta långt i korten inte fått veta mycket om avsikterna eller planerna.
501 sannsagor här: uppdiktade historier.
504 adelsfanan svenskt kavalleriförband.
506 likar sig till att ser ut att.
511 jungfrupiltar veka ynglingar.
514 värdes värdigas, ha godheten att.
516 tropligtig trogen, plikttrogen.
527 hardt strax.
532 tidens orm byter om skinn Citat ur Esaias Tegnérs »Tal vid jubelfesten 1817», hållet vid firandet av 300-årsminnet av reformationen.
532 månskifte i häfderna Citat ur Esaias Tegnérs »Vid magisterpromotionen i Lund 1829».
533 Midgårdsormen det demoniska väsen i fornnordisk mytologi som slingrar sig i världshavet runt jorden (Midgård).
534 ofvanefter från Gud.
536 täcka vackra.
536 skogsfruns skogsråets.
538 summo svävade, seglade.
549 stallpelle stallbaggen.
549 oxa oxen.
549 fattiga enkla, påvra.
550 talmän personer som ansvarade för arrangemangen vid bröllop.
550 brudsvenner marskalkar, bestmän.
551 bröstnål prydnadsnål, brosch.
557 profossen bödeln.
557 hampa och bast hamprep och bastrep som användes vid hängning.
558 Belsebub Djävulen.
558 lasteligt (äre)kränkande.
559 stormhattar hjälmar med brätte.
559 verka skapa.
560 ordre order.
562 stridskampar stridshästar.
562 napptag nappatag.
562 lättfärdiga lättfotade, snabba.
562 grannlåtshästarne paradhästarna.
566 Min själ minsann.
567 rida en ovän på lifvet rida tätt inpå fienden.
570 freden i Stolbowa Stolbovafreden avslutade det rysk-svenska kriget 1609–1617.
582 vederlike jämlike.
586 uppstod reste sig upp.
586 Det är skada, [...] af Brandenburg Gustav II Adolfs blivande gemål Maria Eleonora var född prinsessa av Brandenburg.
595 Vi se här [...] mörkt tal Jfr 1 Kor. 13:12.
602 till rygga bakåt, bakom.
602 en ny himmel och en ny jord Jfr Upp. 21:1.
603 sädesmannen såningsmannen.
606 nordanefter från norr.
606 ostsunnan sydost.
606 varder blir.
606 sententia uppfattning, åsikt.
606 besynnerligen i synnerhet, framför allt.
606 välmakt välmåga, välstånd, välgång.
606 Han skall göra’t. efter lat. ille faciet, uttryck tillskrivet Karl IX som lär ha sagt det om sonen, som skulle fullfölja hans planer.
606 »Jag vill låta komma [...] dina portar lof.» Jfr Jes. 60:17–18.
607 riktade berikade.
608 Allt detta vill jag [...] tillbeder mig. Jfr Matt. 4:9, där djävulen frestar Jesus.
613 talltrasten taltrasten.
Fotnot egendomligt karaktäristiskt.
Fotnot Några lärde påstå, [...] gamla berättelser. Fotnoten visar att Topelius medvetet tog sig friheter med kronologin. Enligt nyare forskning blev Forsius kyrkoherde i Ekenäs 1620 eller 1621.
Ungdomsdrömmar.
Ett utkastoriginal: utskastoriginal: af Z. Topelius.
Förra delen.
1 Historiens genius satt på det höga berget vid hafsstranden och betraktade verlden med vidtskådande blick. Det var vinter, morgonrodnaden färgade skyarna i sydost, ett blekt, flämtande skimmer flög öfver Östersjöns vågor. Snön på bergen purprades vid dess sken, tallarnes mörka toppar ljusnade, tornspiran af en aflägsen kyrka förgyldes, medan det lilla fönstret på torpstugan i dalen glimmade som af eld.
2 Den höga gestalten på berget fäste ingen uppmärksamhet vid den gryende morgonen. Hennes blick hade genomträngt nattens mörker och menniskohjertats fördolda djup; emedan hon öfverskådade jordens rullande klot, kunde hon välja efter behag dess dagsidor eller dess mörker. Men hon hade sett sig trött på folkens beständiga kif om herraväldet öfver den jordfläck, på hvilken de trampade; hennes blickar syntes blodröda, när hon betraktade Balkan, och glänsande som snö, när hon från Afghanistans bergstoppar vände sig mot nordost för att uppsöka en ångare, infrusen i verldens yttersta vrå vid inloppet till Behringssund. Stum och tankfull nedslog hon sina ögon och vidrörde med sitt stålstift den lätt snöbetäckta bergmossan vid sina fötter. Bergets sida blottades; måhända skulle hon finna en länge förgäten runskrift, inristad i graniten. Nej, hon fann ingen sådan; fotspåret af en forntida jette var intryckt i berget, men den kala, enformiga, grå hällen visade intet spår af menniskohanden.
3 Då varseblef hon på sandplatån, litet lägre på höjdsluttningen, ett barn, som med sitt rönnspö ritade bilder i den nyfallna, glänsande snön.
4 – Hvad gör du? – frågade hon.
5 Barnet svarade:
6 – Jag skrifver sagor i snön.
7 – Huru? – återtog den höga gestalten på berget. – Du gör dig mödan att rista runor, dem nästa vind sopar bort, dem nästa vilddjur trampar och nästa vårsol åter skall utplåna från jordens yta?
8 – Ja – sade barnet med ett godt löje – så är min lust. Jag har lärt min konst af vågen, som ritar linier i sanden, af molnet, som bygger slott i luften, af det vissnade löfvet, som prickar drifvan med lätta spår.
9 – Och allt detta för en minut af lek? – frågade åter Historien.
10 Barnet blickade undrande upp: – Det vet jag icke. Jag vet blott, att vågen och molnet och löfvet i alla tider gjort så, och alla tiders verk är ett verk för alltid. Skrifver du något mer?
11 Den höga Historien smålog och sade:
12 – Mer kan jag icke skrifva. Jag igenkänner dig väl. Du är Sagan, som alltifrån begynnelsen satt vid min fot och lärde mig skrifva. Jag ristar i marmor, såsom du ristar i snön, och så skola vi skrifva till tidernas ände. Se här, tag min marmortafla, afskrif dess tecken, och lär dig den skrift, som icke förgår!
13 – Jag tackar dig – sade Sagan. – Jag förgås icke så lätt. Men du ser, att jag skrifver med ett svigtande spö. Misstyck ej, om jag skrifver något litet på sidan.
14 – Gör ingenting – sade Historien – jag har rättat dina snedsprång mången gång förr; behåll ditt svigtande spö; jag behåller min griffel af stål.
15 Och Sagan skref i snön, som vinden sopade, lodjuret trampade, vårsolen smälte. Nästa dag var skriften ej mer, men då skref hon sin nya skrift på den nya snön.
1. Storm i skärgården.
16 Två gamle fiskare stodo på den klippiga stranden af Tofön i Ekenäs skärgård vid sydfinska kusten och hängde sin not att torka, sedan de förgäfves sökt att draga ett varp i den växande stormen. Tjockan, blandad med snö och regn, dref in från sjön, insvepte ön och klängde sig som täta, hvirflande ullflagor i tallarnes kronor. Vinden var ostlig, ett streck på syd; han kom från Ingermanlands ödsliga kärr, hade vuxit af luftdraget i Nevans floddal och derifrån sträckt sin flygt öfver Finska viken, der han fann öppet spelrum och kände sin stråkväg. Nu sammansvor han sig med hafvets dunster och regnmoln, drifvande ända från den aflägsna Wolga, piskade Hoglands klippor och tallösa hvita böljor samt hade arbetat sig upp till fullt raseri, när han nådde nyländska skärgården. Så långt man kunde se, der tjockan tidtals glesnade, stodo alla undervattensgrund i hvitt skum, och bränningarna fräste tornhögt mot alla framspringande bergsuddar på vindsidan.
17 De två männen betraktade luftens och hafvets uppror med den trumpna likgiltighet, som vanan vid sådana skådespel alstrar hos kustbon. De hade stillatigande slutat sitt göromål och voro redo att återvända till sin stuga, när ett för stormen drifvande fartyg icke långt från kusten otydligt skönjdes i snötjockan och ådrog sig deras uppmärksamhet. Påtagligen hade det förlorat sitt roder i brottsjöarne eller möjligen afstött det mot något grund, från hvilket vågen i nästa ögonblick åter lyft det bort, ty det dref redlöst för sidan, dess klyfvare fladdrade i trasor, och ett refvadt märssegel, som det ej lyckats berga, påskyndade numera endast dess undergång.
18 – Han har ej långt qvar, den der – yttrade buttert den ene fiskaren, i det han höll handen öfver ögonen, medan regnet slog honom mot ansigtet.
19 – Det är en Rigabo – genmälde den andre. – Jag känner honom på tacklingen, hälften skonert och hälften jala*Jala kallas de snabbseglande, egendomligt tacklade små fartyg, som brukas vid kusten af Viborgs län.. Bra sjöbåt i lagom kultje, men hin och inte jag ville styra honom, när roderhakarne sprungit!
20 I sjelfva verket voro Rigaskonertarne kända gäster på dessa farvatten, der de ofta försågo finska kusten med salt, hampa och lin.
21 – Hvarför höll sig inte den dumlingen utanför Jussarö, der han haft rent vatten? – återtog förste notkarlen.
22 – Hvarför? – menade den andre med ett sträft löje. – För att vår hvassbuk är fetare, och han ville dela fångsten med oss. Men det är så godt, att vi göra båten klar Simon; han kommer aldrig helskinnad öfver Fagerströms grund.
23 Det visade sig snart, att karlen vid noten kände sitt farvatten. Inom mindre än tre minuter låg skonerten på grundet, kastades ett par gånger framåt under våldsamma stötar, blef derefter liggande orörlig på sidan och öfverspolades af bränningarna.
24 Grundet låg endast hundra famnar från stranden. De två männen voro redan i båten och ansträngde sina seniga armar för att roende uppnå vraket.
25 Efter en timmes hårdt arbete återvände de med en laddning af sex skeppsbrutne till det smala sund, som förde till en för vindarne skyddad båthamn vid Tofön. Tre af skonertens besättning hade funnit sin graf i vågorna.
26 De öfverlefvande fördes utmattade och med drypande kläder till fiskarestugan, värmdes och torkades vid en sprakande brasa samt undfägnades med hvad det fattiga huset förmådde: bröd, strömming och kokta rofvor. Tre bland dem voro väderbitne sjömän, talande endast tyska, och det befans, att deras kapten hade gått till bottnen. De tre öfrige hade varit passagerare om bord på det förolyckade fartyget. En talade svenska; två sökte förgäfves göra sig förstådda med en blandning af polska, ryska och tyska. Fartyget hade varit destineradt från Riga till Viborg med korn och ärter, sprungit läck och sökt skydd i lä för Jussarö, men dervid mist rodret och drifvit på de öfverallt i denna farliga skärgård lurande grunden, som dessutom vid tiden för vår berättelse voro ganska ofullständigt eller alldeles icke utprickade.
27 Sjömän äro sig like öfverallt och i alla tider: deras lif är en gungande våg. När de tre Riga-matroserne åter befunno sig torre och mätte i den varma stugan, sträckte de ut sina trötta lemmar på halmbäddarne och slumrade sorglöst till nya öden utan vidare tanke på dagens skeppsbrott eller den föregående nattens ansträngningar.
28 Medan Toföfolket sålunda på bästa möjliga sätt visade sin gästfrihet mot de skeppsbrutne, hade värden i huset, Nils Andersson, med sin förut nämde notkarl Simon begifvit sig ut till stranden till det mera inbringande och i deras mening fullkomligt lofliga arbetet att berga hvad de förmådde från det förolyckade fartyget och behålla detta byte som god pris. Den i våra dagar så illa beryktade strandrätten var då ännu ansedd såsom ett lagligt näringsfång bland alla kustboar, och om man på finska kusten icke just formligen bad, såsom esterne, »vår Herre välsigna stranden», så är det mer än troligt, att den hederlige Nils Andersson och hans medhjelpare visade minst lika mycket nit att plundra de skeppsbrutnes egendom, som de förut varit nitiske att berga deras lif.
Avsnittet publicerades 2/4 1879:|1|29 Tofö-värdinnan, som bar det vackra namnet Agneta – man brukar fina namn der i skärgården – skulle icke hafva varit qvinna och nyländska, om hon icke begagnat tillfället att anställa en mönstring med de tre af hennes gäster, som ännu höllo sig vakne. En af dem, en lång, mager, redan äldre man, klädd i lång brun rock och bruna underkläder, satt tigande framför elden, såsom kunde han aldrig blifva nog torr eller nog varm, medan hans kloka och skarpa grå ögon beständigt spejade kring med oroliga blickar. Den andre af passagerarne var en vanskaplig, snedvuxen pojke om 16 eller 18 år med svart hår, plirande ögon, bugtig näsa och i värdinnans föreställning påtagligen en tattare, så mycket mer som hans långa fingrar och en nästan fogelartad, trippande rörlighet läto befara vissa misstänkliga anlag för begärelse till husets lösegendom. Men då denne tattarpojke synbarligen endast var tjenare åt den tredje i sällskapet och för ögonblicket sysselsatt att rengöra dennes besporrade ridstöflar, beslöt mor Agneta att förnämligast hafva ögonen på besagda tredje person, hvilken syntes henne vara den förnämligaste och dertill hade meriten att kunna göra sig begriplig på svenska.
30 – Han är väl född här i landet, efter han talar som folk, han? – frågade gumman med oskyldig min.
31 Den tilltalade, en groflemmad, bredaxlad äldre man om vid pass 50 år, klädd i den tidens vanliga ryttaredrägt och af ett jovialiskt utseende, hade nyss förut anstält ett grundligt nederlag bland rofvorna och sträckte sig nu makligt på en bänk, i det han utdrog och aftorkade en lång huggvärja. I stället att besvara den snärjande frågan strök denne reputerlige krigsman sina väldiga knäfvelborrar och frågade i sin tur:
32 – Har ni öl?
33 – Hvar skulle fattigt folk taga öl vid mickelsmessan? Saltvatten ha vi, så det förslår; skall det vara mer af den sorten? – genmälde gumman, som icke tyckte om krigsmannens förtroliga ton.
34 – Hör nu, mor – återtog denne med en gäspning – känner ni klangen af Riga-mark? – Och dervid skramlade han med en välförsedd skinnpung, instucken i svärdsbältet.
35 Icke alldeles döf för denna vältalighet, betraktade mor Agneta ömsom sporrarne, ömsom läderpungen och lät förstå, att öl kunde väl fås från staden, men för närvarande hade hon endast såd – ett slags buljong på fisk, hvilken stundom förvarades som en läckerhet.
36 Krigsmannen behagade skratta och befalde med några ord på polska sin tjenare att utan dröjsmål se åt, om man bergat någon öltunna från fartyget.
37 En råtta kunde ej vara flinkare att smyga sig ut genom ett hål i fällan än den förmente tattaren att åtlyda sin herres befallning. Men knapt var pojken sin kos, innan krigsmannen ändrade ställning, så att han vände ryggen åt mannen i bruna rocken, blinkade förtroligt åt mor Agneta och yttrade med en flödande talegåfva, som märkbart stack af mot hans förra lakoniska uttryckssätt:
38 – Vill ni ha en hund, mor, så tag den der pojken. Vill ni ha en katt, så är han en katt, och vill ni ha en räf, så kan ni icke få någon bättre. Jag vill vara stekt som en nors, om icke Sam luktar till allt hvad ni säger, och om ni är den ärligaste menniska, som går i kjol, så skall han i morgon kunna berätta saker, som föra er i galgen. Fördöme den hedningen, han har alla språk i sin näsa. Jag kan icke umbära honom, men om er gubbe knäcker nacken på honom, så gör han en hederlig gerning.
39 – Bevare oss! – utropade mor Agneta med oförstäld häpnad – är sergeanten en kristen menniska och drager sådana tattare in i landet?
40 – Qvartermästare, om ni behagar – återtog krigsmannen, rätande ut sina breda skuldror – och för resten kanske en smula bättre kristen än ni; i all vänskap förstås. Kanske har ni hört talas om Ivar Bertilson?
41 – En har jag hört talas om. Han höll med de påfviske och tjenade Svidje-Klas mot salig kung Carl. Somlige sade, att han gick med herr Arvid på korftåget öfver till Sverige och blef kastad i sjön med en sten om halsen vid Kastelholm. Andra berättade, att han var med vid Sankt Mårtens, när herr Axel Kurk fick på pelsen, och der red han undan med sådan fart, att han blef qvarsittande på en gärdesgård med en stör genom veka lifvet. Det är snart tjugu år sedan.
42 – Jaså. Nå, kanske ni hört något mera ännu om Ivar Bertilson?
43 – Icke just det, som är värdt att tala om. Folk sade honom vara så stark, att han kunde slå in sin näfve i ekbordet och att han ridit ihjel bönder som får på Ilmola is. Kantänka sådana ogudaktiga sällar, som aldrig kunna lemna en hederlig qvinna i fred eller en öltunna odrucken! – De sista orden yttrades med en spetsig blick på krigaren, som dervid icke brydde sig om att dölja en ohejdad munterhet.
44 – Nå, vid min bästa fuchs, om jag hade honom, är det icke sköna bedrifter ni hört om Ivar Bertilson! Om han nu icke låge dränkt i Ålands haf eller spetsad på en gärdsgårdsstör i Sankt Mårtens, skulle han dansa ett hvarf omkring med er ... så här ungefär ...
45 Och vid dessa ord böjde sig qvartermästaren, fattade med båda händerna en tung ekstubbe om fyra eller fem lispunds vigt, vid hvilken Tofö-värden brukade binda sin not, slungade den, lätt som en boll, mot taket och tog fatt den som lyra.
46 – Så, så – menade gumman, i det hon förskräckt drog sig undan – låt det der vara ogjordt! Jag märker väl, att den fule ännu icke fått sitt.
47 – Nej, det kan ni lita på, och det sörjer nog han för der med den bruna rocken. Men låt oss nu vara goda vänner, efter vi känna hvarandra. Se nu på mig; är jag ett spöke, jag? Åh, jag mins er nog, ni var förr så röd om kinden som en herregårdsgrind, och inte var ni så granntyckt heller den tiden. Jag var bara pojk-kölingen, när jag stal en kyss af er för fem och tjugu år sedan vid Pojooriginal: Rojo (källa för ändring: Vinterqvällar) kyrka, och som ni ser, har jag ännu icke blifvit fältmarskalk. Men hvad det beträffar, att jag tjenat Svidje-Klas och ridit omkull några bönder, så skall jag trösta er med att jag har hans nådes pardonsplakat, jag som mången annan ärlig karl, och tänker icke bry mig om edra fogdar och länsmän mer än om skator i skogen. Pojken der är heller ingen tattare, som ni tror, fastän jag icke råder edra prester att förhöra honom i katekesen. Far hans var en så knipslug jude, som någonsin schackrat sista slanten ur en soldats ficka; men för att säga sanningen tror jag, att pojkbytingen icke är mera slängd i Moses lag, än att ni gerna kan bjuda honom ett fat fläsk till frukost, middag och qväll.
48 Utanför stugan hördes nu stoj af röster, och in rusade Sam, med otrolig vighet vältande framför sig en mindre öltunna, under det att han med hälarna sparkade från sig Simon, hvilken förgäfves sökte beröfva honom hans byte.
49 – Halt der! – röt qvartermästaren med en blick af välbehag på den sista dyrbara qvarlefvan af en god sjöproviant. – Sam, jag upptäcker dagligen nya förtjenster hos dig. Du har gjort dig välförtjent af fäderneslandet; jag skall taga det i afräkning nästa gång du får prygel. Och du, långben der, låt pojken vara i fred, och tacka din lycka, att han icke bär hästskor på bakfötterna. Ölet skall jag betala dig andra gången, långben, och i morgon bittida föra ni oss alla till Ekenäs.
2. Om tiden för denna berättelse och om den brune mannen.
50 Medan den tappre qvartermästaren Ivar Bertilson och hans följeslagare njuta en välbehöflig hvila i Tofö stuga, torde det vara nödigt att med några få ord införa läsaren af denna märkvärdiga historia i den tid, när händelserna tilldraga sig och hvarom han måhända sväfvar i en förlåtlig okunnighet.
51 Det var en stormig oktoberdag nådens år 1615, när skonerten från Riga kastades redlös mot den finska skärgårdens klippor. Tiden var mörk och underlig, mindre för att detta år just skulle ha utmärkts af stora politiska tilldragelser, än derför att förgångna tidskiften verkade framåt, medan stundande stora omskiften likasom kastade en skugga tillbaka på det dåvarande tidsmomentet och ingåfvo det då lefvande slägtet förkänslan af någonting väldigt, som var i antågande, någonting stort och okändt nytt, som uppsteg vid horisonten. Under ett helt sekel närmast förut läsa vi på krönikans blad de förste Wasakonungarnes bedrifter och inbördes tronstrider. Men sagan och krönikan äro de första morgonstrålarne i tidernas natt och belysa derför endast bergstopparne, medan de djupa dalarna och den bördiga slätten betäckas af skugga. Efter hand, när ljuset stiger högre, upptäcker man hyddor i dessa dalar och skördar på dessa slätter; man förnimmer, att bakom konungarne rör sig ett folk, och icke blott ett folk, som skickar sina ständer till riksdagarne och sina härar till slagfälten, utan ett folk af millioner lefvande varelser, alla begåfvade med menskliga hjertan, lidelser, sorger och fröjder, alla fordrande sin rätt att lefva och, såvidt på dem beror, lefva lyckliga. Den tid, hvarom vi nu tala, var just en sådan tid, när individerne började träda fram ur massan, när ett ofantligt djup öppnade sig under konungar, adel och prester, som ditintills varit allt; kort sagdt, när Carl IX och Gustaf II Adolf – faderns tanke och sonens handling – begynte införa i Sverige och Finland det moderna samhället. Vi skola icke mäta denna ofullkomliga början med vår tids måttstock; vi skola icke förvåna oss, om vi der ännu finna ett groft stycke medeltid. Medborgaren stod ännu bakom ståndets taleman, och friheten murade privilegier som sitt bröstvärn. Hvilka strider utåt och inåt! Hvilken ständig och blodig kamp mellan det sönderfallande gamla och det framstormande nya!
Avsnittet publicerades 3/4 1879:|1|52 Hela 16:de seklet var blott en förgård till det 17:de. Starka ljusblinkar omvexlade med ett tjockt mörker. Och dessa skuggor tätnade ända till natt vid första början af Gustaf II Adolfs regering. Riket dignade under bördan af tre krig, och massan af folket, som bar denna börda, prejades af fogdarne, misshandlades af adelsherrarne, blödde och svalt, men bidde sin tid. Med hvarje ny konung på tronen väntades bättre dagar, och huru ofta svek icke detta hopp! Men när Gustaf II Adolf uppträdde, 17 år gammal, lika fager och mild, som han var kraftig och hugstor, då vaknade åter det slocknande hoppet såsom aldrig förut, då vändes mot honom alla dessa halfslocknade blickar, alla dessa så ofta svikna förhoppningar; den i bekymmer grånade tiden ljusnade åter i ungdomsfägring, och hela denne konungs regering blef en upprörd, omvexlande, orolig, men dock i hoppets färger glänsande ungdomsdröm.
53 Om Finland bör särskildt märkas, att i detta land fortfor, bakom den öppna striden mot Polen och Ryssland, en hemlig, men desto mera förbittrad kamp mellan olika politiska och stundom äfven religiösa bekännelser. Klubbekrigets fejder hade qvarlemnat djupa spår. Sigismunds slagna parti räknade ännu många anhängare i södra delen af landet, och från polska sidan skyddes intet medel att vända folkets sinnen från den yngre grenen af Wasahuset tillbaka till konung Johans ätt. Polske utskickade genomströfvade landet under allehanda förklädnader; proklamationer och hemliga skrifvelser uppmanade folket och den sydfinska adeln till uppror mot den bestående styrelsen, utlofvande polsk hjelp med det första, samma aldrig synliga hjelp, efter hvilken fordom hertig Johan, Klas Fleming och Arvid Stålarm förgäfves spejade från Åbo slottstorn. Carl IX:s alltid hvässade bilor och alltid färdiga rep hade för en tid afskrämt dessa polska beskickningar, men nu, när den unge konungens mildhet åter öppnat fäderneslandets portar för så månge landsflyktige, vimlade södra Finland af sådane föregifne patrioter med eller utan direkta uppdrag från konung Sigismunds rådskammare.
54 Vare sig att den fylda läderpungen eller den gamla bekantskapen omstämt värdinnan på Tofö till blidare tänkesätt mot hennes gäster från sjön, slöts föregående dag sålunda, att den tappre qvartermästaren intog värdfolkets bädd i sidokammaren och utverkade i samma hedersrum ett lägerställe äfven åt mannen i bruna rocken. Vid första daggryningen följande morgon var denna hittills så tystlåtne gäst i rörelse och väckte sin sofkamrat med ett ord, som måste hafva förvånat Tofö stugas okunniga väggar, nämligen: benedicitespråk: latin!
55 På krigaren gjorde denna fromma morgonhelsning så föga intryck, att han, troligen ännu med en känsla af sjögång i hufvudet, svarade:
56 – Ror i lä, krabbsaltare!
57 – Det är tid att börja vårt verk – återtog den brune tålmodigt, i det att han vek undan en grof lärftsgardin, hvilken betäckte den trånga fönsteröppningen, som vintertid brukade stängas med en draglucka. Glasrutor voro ännu en för dyr lyxartikel för fiskarestugorna.
58 – Hvad vind? – frågade Ivar Bertilson, motvilligt uppresande sig under bemödandet att reda sina tankar angående stället, dit skickelsen nu kastat honom på hans många irrfärder. Samtalet fördes på polska språket.
59 – Vindarne föra oss till det land, som gudarne beslutit att straffa – svarade hans följeslagare med Genseriks ord.
60 Krigaren besinnade sig något, mornade sig med en klunk ur det ölstop, hvarmed han ej underlåtit att förse sig för nattens besvärligheter, och genmälde derpå betänksamt:
61 – Hör nu, pater Padilla, jag skall säga eder ett ord med all skyldig respekt, och ni kan gerna säga det åt konungen, om ni vill, efter ni är hans biktfar. Det finns folk, som hafva flere gudar och flere konungar med, alltsom det passar i stycket att vara brun eller svart, men Ivar Bertilson vet icke af mer än en Gud, en kung och ett fädernesland. Jag har åtagit mig att vara er tolk och er gårdshund, som ni väl kan behöfva i detta land, men på det vilkor, att ni landstiger här för att återställa den lagliga ordningen och att ni tager reson. Så länge tänker jag både skälla och bitas, när ni finner för godt, men icke en smul längre, det säger jag eder som en ärlig karl. Ämnar ni här ställa till kättarebål och sådant otyg, när ni fått makten i händerna, så är det så godt, att ni makar er af samma väg, som ni kommit, till Polen igen. Ja, ja, stryk icke öfver med hartassen först för att sedan sticka fram klorna; jag mins rätt, väl huru ni gjorde med protestanterne i Thorn. Innan jag sätter er i land på finsk mark (ty dessa strömmingsklippor äro inte annat än utmarker) vill jag veta, om ni ämnar hålla konungens ord.
62 Pater Padilla, i hvilken vi nu mera under den bruna rocken igenkänna en af katolska kyrkans och Sigismunds djerfvaste emissarier i de nordiska länderna, kände för väl sin öfverlägsenhet öfver den råe krigaren för att fästa synnerlig uppmärksamhet vid dessa hotande ord; men han fann för godt att tillsvidare skona ett nyttigt redskap och svarade kallt:
63 – Konungen har de bästa afsigter med Finland, och mina afsigter kunna icke vara andra än konungens. Berätta mig hellre något om den kust och det folk, dit vi nu blifvit kastade. Jag förmodar ni känner den.
64 – Något, ärevördige fader, eftersom jag är född här i trakten, hvilket kan vara af nytta för er, men vådligt för min hals. Landet är godt nog och har både vatten och malt för törstiga strupar. Folket här nere har blifvit tamt i herretjenst, men det kan också morra, om ni visar det käppen. Ni kan värfva morske ryttare här i trakten; men köper ni hästar, må ni se till, att ni icke blir lurad. Ha’ de icke spatten, så ha’ de springormen; köp er hellre ett föl och rid in det sjelf. Adelsgårdar finnas tillräckligt, hvilket för 15 år sedan var det samma som rojalister tillräckligt, men nu slåss hälften för hertigens afkomma. Herr Sten på Raseborg var en styf karl i förra tider ...
65 – Slägten Lejonhufvud stod ju förr på vår sida?
66 – Ja, förr. Raseborg är en god smörgås; det har tjocka murar och feta oxar. Herr Sten har nu annat att göra; han tänker mest på tullen i Ekenäs stad och håller med den, som låter honom piska sina bönder i fred.
67 – Finnas inga andra prester än sådane, som låtit besmitta sig af den lutherska villfarelsen?
68 – Prester? Ja, i kung Johans tid hade vi prester, som kunde korsa sig framför altaret och tala med tillbörlig respekt om jungfru Maria och helgonen. Jag kände i min ungdom mäster Olof, som kunde bikta en ärlig soldat tre resor för en half mark och gifva honom absolution för att han spräckt ett lagom antal kättareskallar. Nu är det allt siktadt och sålladt efter Upsalapergamentet, och den, som tror annat, får tumma sitt radband i byxfickan. Gamle bisp Erik i Åbo törs icke mera knysta ett ord om lithurgian, och af Nådendals kloster finnas knapt strumpstickorna i behåll ... Men nu mins jag en sak. Här säges en underlig lärd herre, vid namn mäster Sigfrid, ha blifvit pastororiginal: pasor i Ekenäs de senare åren.*Några lärde påstå, att denne berömde man först 1617 blifvit pastor i Ekenäs, hvilket må anföras som ett bevis på de lärdes vanvördnad mot alla gamla berättelser. Han kanoriginal: ka icke vara god på hertig Karl, som låtitoriginal: lått räta ut hans lärda lemmar på sträckbänken, och dessutom säges mäster Sigfrid äflas med att spå i stjernorna. Jag vill icke sätta min fot i en stigbygel, om icke den karlen bär ett rättroget katolskt hjerta under sin lutherskaoriginal: lutherka messkåpa.
69 – Godt. Vi skola låta mäster Sigfrid ställa vårt horoskop. Ni vet edra förhållningsregler. Jag är en doktor i läkedomskonsten från Wittenberg med kurfurstens pass; jag söker beställning vid svenska krigshären, och min tolk är en hästhandlare.
70 – Jag förstår. Ni kurerar kättare och jag hästar. Ni har bergat recepterna under er bruna rock. Men tag er till vara, ni får ett hårdt stycke arbete. När Gud första gången skapte en finne, tog han skallen af en tjur och ramarne af en björn. Har ni en amulett, som skyddar mot trolldom?
71 – Är ni rädd, Ivar, så vill jag gifva er ett stycke af den helige Henriks ben: det hjelper både mot svärd och trolldom. För resten litar jag på er, min redlige Ivar! Ni vore ju en narr, om ni ville bortkasta edra fullvigtiga hundra ungerska gyllen i månaden och er stallmästarebefattning hos konungen för att ej tala om er själs salighet. Ja, ja, Ivar, ni har varit en vild sälle i edra unga dagar; desse lutheraner skicka er först till galgen och sedan ... ni vet väl hvart. Vår kyrka allena kan gifva er absolution.
72 – Nå ja, vördige fader; det är just det jag säger till mig sjelf, när edra blanka gyllen stundom bränna mig i fingrarna. Ivar Bertilson, säger jag, här ha många bättre karlar än du hållit med Sigismundus Rex, och fastän jag hellre rede i främsta ledet af en fänika mot hertigens afkomma än smöge mig så här tjufaktigt in i landet, så måste jag betänka, att vi ha helgonen på vår sida. Mor min var i sin ungdom på nunnelära i Nådendal, men der var då redan fattigt och usligt, så att hon i en knapp vändning tog far min i stället för doket. Si, det ångrade hon sedan och såg Sancta Brita i drömmen, som sade till henne: låt din son blifva prest! Men si, vördige fader, det var emot min natur, och derför är det så godt, att jag tjenar helgonen på mitt sätt. Är det galet, får ni svara derför; men far varligen fram här i landet, när ni kommer till makten! Jag ser afvog ut nu, och afvog sköld bär jag, Gud bättre, men blodet är ändock alltid tjockare än vattnet.
Avsnittet publicerades 4/4 1879:|2|73 – Var obekymrad och se åt, om båten är segelfärdig!
74 Sams svartlockiga hufvud visade sig nu i dörren och förkunnade, att allt var i ordning. Han glömde berätta hvad han sjelf redan uträttat på morgonen, nämligen att rycka svansen af en katt, skuffa omkull en fyld vattså, fylla spiseln med spånor, så att lågan stod ut genom skorstenen, och slutligen hälla uti sig husets enda filbunke, hvilken han vid en hemlig husvisitation fann förvarad i ett oläst skåp. Sam hade naturliga skäl att påskynda afresan, innan dessa bedrifter blifvit inrapporterade; men då redan hälften af dem, nämligen vattsån och sotelden, ej kunnat undgå värdinnans skarpsynta blickar, befann sig Sam vid de två förnämligare gästernes utträde ur sofkammaren i ett öppet krigstillstånd med husets invånare. Qvartermästaren kom i det kritiska ögonblick, när mor Agneta, till sjömännens stora förlustelse, anföll ogerningsmannen med sopqvasten. Sam var icke sen att rycka qvasten af skaftet och hålla den framför sig såsom en sköld mot fienden, när krigarens myndiga stämma bjöd tystnad och det kom till en för Sam icke fördelaktig ransakning, hvars resultat blef, att hasselspön reqvirerades, anskaffades med nöje och användes till det nyttiga bruk, hvartill besagda trädslag synes vara af naturen bestämdt.
75 Härmed var husfreden återstäld, en landtlig frukost intogs i hast, och husets gästfrihet blef kontant godtgjord ur läderpungen. Då intet annat bergadt gods än öltunnan efterfrågades, har man, skäl förmoda, att Toföfolket icke gjort någon dålig affär på sin menniskokärlek. Då nu stormen lugnat och himmelen klarnat, sutto snart värd och gäster i god sämja i den rymliga notbåten på väg till Ekenäs stad.
3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans skepp.
76 Den, som uppbure en mark i skatt för hvarje insjö i Finland, vore visst en förmögen man; men den, som uppbure en mark för hvarje ö, holme eller klippa i sjön, han vore millionär. Ekenäs skärgård förhåller sig till Ålands skärgård ungefär som ett stycke af stjernkartan till Vintergatan eller som en frökens perlband till en drottnings juvelsmycken. Men oaktadt denna skärgård knapt kan kallas den andra i ordningen, glider seglarens båt mellan en sådan labyrint af skogbevuxna öar, grå bergsuddar, smala sund och löfbekransade vikar, att ingen forntidens byggmästare skulle ha kunnat uppfinna mera konstrika irrgångar. I våra dagar hafva topografer med grof pensel anbragt hemlighetsfulla geometriska figurer på bergen för att vägleda örlogsfartyg i dessa villande vatten. Vid tiden för vår berättelseoriginal: beträttelse funnos sällan sjömärken eller ens prickar på grunden. Men den infödde fiskarens vana båt fann, då som nu, utan möda den rakaste och säkraste farleden. Han tyckes styra mot hårda berget, när plötsligt en ny ränna öppnar sig, ett nytt vindkast kommer båten att kränga och en ny fjärd utbreder för honom sitt vågglitter. I den yttre skärgården förmå endast barrträden motstå hafvets skarpa vindar, men närmare fastlandet blanda sig ekar, lindar, lönnar, askar och almar med de öfriga löfträden. Man tycker sig komma från hafvets berserkar intill de väna vikar, der insjöns najader plaska bland neckrosorna. Intrycket af det hårda, granitartade i kustens natur försvinner och lemnar rum för den behagliga anblicken af en mildare färgprakt.
77 Denna plötsliga förändring af natursceneriet var för öfverraskande för att undgå de främlingar, hvilka nu för första gången skulle landstiga på Finlands kust. Löfskogarne hade just vid denna årstid klädt sig i den brokiga bruddrägt, som är så rörande skön, emedan den är sommarens afskedsleende och tyckes bebåda en ny och okänd vår, när den dock i sina vissnade löf bär förkänslan af en lång, isande vinter. Ivar Bertilson anmärkte såsom ett godt förebud, att skogarne flaggade vid deras ankomst, och Simon genmälde härtill, att de skulle få se i Ekenäs något förmer, nämligen humlegårdarna, då i det samma, när båten vek förbi en udde, ett ovanligt föremål ådrog sig deras uppmärksamhet. Innanför Hvitsand låg en stor tremastare, i hvilken sjömännens vana ögon genast igenkände en svenska kronans örlogsman. Toföbåtens färd ledde förbi denne väldige och sällsynte gäst, som påtagligen hade sökt hamn under föregående dagens storm. Alla betraktade nyfiket kolossens högt framskjutande akterdäck, dess med kanoner späckade bredsida, dess ofantliga massor af tågverk och hela detta vindfång af märskorgar, utsprång och ornament, som vid denna tid efter spansk och holländsk modell gaf kronans rangskepp ett så fantastiskt utseende. Äfven om icke tre stora förgylda kronor vid akterspegeln tillfyllest upplyste om skeppets rang och betecknat dess namn, kunde man ej misstaga sig derom, att Ekenäs hamn nu blifvit hedrad med ett besök af ett bland de förnämsta skeppen i svenska örlogsflottan.
78 – Detta är Tre Kronor; jag har sett den besten förut i Reval – utropade qvartermästaren med en obehaglig öfverraskning vid tanken på det uppdrag han åtagit sig. – Han är icke för ro skull till sjös nu på hösten, och jag misstänker, att han för med sig en kunglig person der bland de månge officerarne på sitt akterdäck.
79 – Jag ser en prinsessa och hennes fröknar på akterdäcket – skrek Sam, hvars qvicka ögon kunde upptäcka en fluga på spetsen af ett kyrktorn, och klappade händerna af förnöjelse.
80 – Håll dig i skinnet, byting! – hviskade qvartermästaren med en hotande åtbörd. – Ni pater, lägg er ned på båtbottnen, och ni, gubbe, – tillade han på svenska till Tofökarlen – låna mig er fiskarjacka; blåsten är kylig.
81 Sedan dessa försigtighetsmått blifvit vidtagna, fortsatte båten till stort missnöje för Sam sin färd så långt som möjligt från örlogsmannens kanoner; men emedan inloppet var trångt, blef afståndet föga mer än 100 eller 150 alnar. Hoppet att komma obemärkt förbi den förnäme gästen i Hvitsands djupa vatten sveks på ett öfverraskande sätt, när en hornsignal från örlogsmannen befalde båten att stanna, och när signalen ej åtlyddes, sköt en julle pilsnabbt ut från hans sida.
82 Toföbåten ålades, med kronans myndighet, att invänta en annan båt, som strax skulle lägga ut från örlogsfartyget samt derefter segla långsamt förut och vägleda den efterföljande båten i den af grund uppfylda farled, som ledde till stadens landningsbrygga. Befallningen måste åtlydas. Efter en qvarts timmes väntan sågos några män och fruntimmer nedstiga från fartyget i en väntande slup; vägvisaren satte sig i rörelse, slupen följde, och båda nalkades utan äfventyr bryggan vid stadens hamn.
83 Ekenäs, som då räknade en ålder af vid pass hundrade år, hade placerat sig vackert och fördelaktigt vid mynningen af den långt inskjutande Pojoviken, men herrarne på Raseborg och kronans välmenta handelsreglementen hade sörjt för att staden ännu knapt öfverskridit den anspråkslösa betydelsen af en medelmåttig köping. Dess små fartyg seglade på Reval och Stockholm, staden låg i beständig delo med de mäktige grefvarne Lejonhufvud, hvilka vid denna tid betraktade Ekenäs såsom ett slags svamp, hvars naturliga bestämmelse var att utpressas och fylla den ofta tomma grefliga kassakistan. År 1614 hade staden fått en by i förläning af konungen, som också med all nådig bevågenhet förbjöd Stockholms köpmansdrängar att olofligen fiska i stadens vatten, likasom Åbo och Revals uppköpare förbjödos att idka landthandel i stadens närhet. Men allt detta båtade icke bättre, än att en kunglig skrifvelse vid samma tid förmanade borgmästare och råd att till staden med dess 44 hjonelag anskaffa skräddare, skomakare, skinnare, smeder, svarfvare, bakare, slagtare och andra sådana för stadens välfärd oumbärlige medborgare. Lemningarna af en då redan förgäten borg dominerade staden från slottsbacken; den lilla oansenliga träkyrkan, som snart, genom en annan Lejonhufvuds frikostighet, skulle få en värdigare efterträdare af sten, höjde sig obetydligt på sluttningen öfver de låga trähusen, täckta med takved. Men mellan dessa låga hus utbredde sig vid stadens 17 gator så många trifsamma trädgårdar och rika humlegårdar, att deras skiftandeoriginal: skirtande färger nu på en solbelyst höstdag gåfvo den tarfliga orten ett särdeles vänligt och fridsamt utseende.
84 Det var en söndagsmiddag vid pass klockan 12, när båtarne anlände till stadens folktomma brygga. Okunnige om det förnäma besöket från svenska flottan, voro de goda Ekenäsboarne ännu mangrannt församlade på kyrkvallen i midten af staden, hvarest kyrkoherden brukade uppläsa vigtiga kungörelser, väl också förkunna politiska nyheter för den församlade menigheten efter gudstjenstens slut. Gästerna i den kungliga slupen skänkte lyckligtvis ingen annan uppmärksamhet åt sina lotsar i farleden än några silfverdaler i styrmannens hand och sökte sig ett herberge hos en af stadens ansenligaste borgare vid namn Rechardt Bögman, som hos sig brukade herbergera förnämligare resande. Medan Toföfolket anskaffade husrum för sina gäster i ett mindre borgarehus, begåfvo sig Ivar Bertilson och hans tvenne följeslagare till kyrkan för att som försigtige fältherrar rekognoscera terrängen och förskaffa sig någon kunskap om den rådande sinnesstämningen, innan de vågade sig ut på något vigtigare företag.
Avsnittet publicerades 5/4 1879:|2|85 Mäster Sigfrid Aronus Forsius, pastor i Ekenäs med 50 tunnor spanmål i aflöning, hade dock redan vid denna tid på dagen dragit sig tillbaka till sin tarfliga middagsmåltid, men en del af menigheten hade qvarstannat på kyrkovallen under lifliga samtal om tidens tilldragelser. Inga tidningars pratsamma tungor hade ännu satt verlden i rörelse, och dagens nyheter inhemtas vanligen i eller utom kyrkan på söndagarne. I dag hade en af pastor uppläst kunglig kungörelse varnat menige man i dessa landsändar för den affällige polske konungens lögnaktiga patenter och falska förespeglingar, förmanande hvarje redlig undersåte till obrottslig trohet mot den rättmätige konungen och öfverheten. Man hade erfarit, att konungen, som sjelf med en ansenlig krigsmakt dragit i fält mot muskoviterne, vid denna tid belägrade staden Pleskov och att den öfver hela landet berömde tappre finske hjelten Evert Horn under denna belägring blifvit skjuten jemte Lindved Hästesko. När härtill kommo berättelser från närmare håll, att den hatade och fruktade grefve Sten på Raseborg i förra veckan kastat två ansedde bönder, belagde med kedjor, i slottsfängelset och att han vore sinnad skicka knektar till Ekenäs för att indrifva en ny olaga gärd af hö och humle från den redan utarmade staden, kan man föreställa sig den upprörda sinnesstämning, hvarmed stadens borgare, icke mindre än den talrikt församlade menigheten från kringliggande, tätt befolkade landsort, rådplägade sins imellan om alla dessa nyheter.
86 Om således Ivar Bertilson och hans följeslagare ej utan blandade känslor förnummo den kungliga kungörelsen, syntes deremot folkets stämning för ögonblicket gynsam för deras planer. Qvartermästaren hade snart på sitt frispråkiga sätt gifvit sig i tal med den ene och andre samt erfarit, att en stark jäsning var rådande, väl icke mot konungen, men desto mer emot grefve Sten. Der föllo hotande ord; man yttrade högt, att det gamla ulfvanästet Raseborg borde nedrifvas till grunden, och några bland de djerfvaste föreslogo, att man genast borde tåga till fästet, tukta herr Sten och befria fångarne.
87 Hade en folksamling i det kraftfulla och frihetsälskande Österbottenoriginal: Osterbotten fört ett sådant språk, skulle der icke hafva varit långt från ord till handling, men nyländingen hade för länge gått i herretjenst för att så genast bryta med ärfda vanor. Några ville, många tvekade, alla skreko om hvarandra, till dess att ryktet om ankomsten af ett kungligt örlogsskepp gjorde slut på mängdens upproriska tankar. Gästerne från Tofö funno ingen utsigt att fiska i detta grumliga vatten. Qvartermästaren hade knapt vågat framkasta ett ord om konung Sigismundi lyckliga regemente, då inga herrar plågade allmogen, innan han fick skäl att ångra detta förhastande.
88 – Hvem talar om Sigismundus? – frågade häftigt en gammal bonde från Tenala socken. – Jag har haft sex söner: två tog Svidje-Klas, två tog herr Arvid, två tog herr Axel Kurk, och på den vägen blefvo de alle, somlige i Liffland, somlige i Åbo, somlige i Viborg. Korpamat blefvo de, ingen kristen prest läste välsignelsen öfver dem, och nu står jag ensam för hemmanet. Men hade jag sex söner till, skulle jag säga till unge hans nåde, som nu för regementet: tag dem, och kör ut hvar katt i landet, som knystar om Sigismundus; förr få vi ingen fred.
89 – Och jag hade fyra fagra döttrar – inföll en gammal qvinna från Karis. – Två togo de polske ryttarne, som lågo i byn; sorg och elände blef det. Den tredje lockade herr Bengts fogde på Brödtorp, och hon blef hängd; den fjerde kom undan till Tavastland, och hon blef bergad för det hon var bara barnet. Hvem är det, som prisar sådana tider?
90 – Oss skickade Sigismundus en prest, som skulle lära oss läsa bakfram i katkesa, – menade en qvinna från Ingå. – Han messade på latin och skulle hafva folk att bikta, förr än vi gingo till Herrans bord, och då drack han vinet sjelf, så att en fattig kristen icke fick smaka.
91 – Men under kung Johan hade vi goda tider; då sålde vi mycket humle till Stockholm – invände en borgare.
92 – Säg det! Ja, men kung Carl lät hänga tre fogdar på en dag, och Gud välsigne honom för det – hördes en annan röst säga i folkskaran.
93 – Bia lite, till dess unge kung Gösta får fred med ryssen och polacken, så skall han göra det samma med herrarne, det är han karl till! – utropade en af herr Stens underhafvande.
94 – Ja, det är han karl till! – upprepade tjugu röster på en gång. Det låg en stark förtröstan och en fruktansvärd hämdlust i detta utbrott af folkkänslan. En mansålder af förtryck sökte sig luft.
95 – Länge lefve kung Gösta! – skrek nu en röst och efterföljdes strax af hundrade andra, som instämde. Det var dock en utmaning mot adeln, när man ej hade mod eller beslutsamhet att sjelf skaffa sig rätt.
96 – Men hvem var han, som prisade Sigismundus? – frågade någon.
97 – Det var herr Olof Dufva, som tjent papisterne – svarade en annan.
98 – Nej, nej, han har fått lejd och svurit konungen tro – anmärkte en tredje.
99 – Någon var det. Låt oss doppa honom i ärligt finskt saltvatten!
100 Man såg sig om, men den sannskyldige var försvunnen. Hopen begynte skingra sig, landtboarne för att återvända till sina hemorter, stadens invånare för att begapa de höge gästerne hos Rechardt Bögman, när en röst hördes ropa, man visste ej hvar: Sigismundus vivat! Alla sågo på hvarandra, och i nästa ögonblick greps mängden af ett för det lugna finska lynnet ovanligt raseri. Under ropet: Polackar! Polackar! rusade några hit, andre dit, på jagt efter landsförrädaren; men sökandet blef fruktlöst. Sam, hvilken förstått så mycket af talet på kyrkovallen, att det gälde de båda täflande konungarne, hade smugit sig upp i klockstapeln och från dess tornglugg låtit höra det förrädiska ropet. Snart var han åter ute i det fria och nog oförskämd att insmuggla en brinnande fnöskbit i örat på en landsbos närastående, ispända häst. Djuret kände en häftig smärta och skenade med sin kärra midt igenom folkmassan. Under förvirringen och tumultet bragte ogerningsmannen snart sin person i säkerhet.
4. Stjerntydaren.
101 Den manhaftige qvartermästaren Ivar Bertilson och hans brune följeslagare hade, efter hvad de sett och hört på kyrkovallen, funnit rådligast att hålla sig inne i sin bostad till mörkrets inbrott och lyckades af sitt värdfolk erfara hvad desse fått veta af roddarne på det kungliga skeppets slup. Enligt deras berättelse förde skeppet Tre kronor ingen ringare person om bord än konungens yngre broder, hertig Carl Filip af Södermanland, hvilken nu, 14 år gammal, hade på enträgen begäran fått sin moders, enkedrottningens, tillstånd att göra sin första längre sjöresa med en eskader, som förde trupper från Stockholm och Åbo till Narva. En svår storm hade skingrat eskadern på höjden af Hangö, och då vinden låg styf emot samt Tre Kronor äfven medförde några förnäma damer från Åbo, hvilka lidit af sjösjuka, hade hertigen velat söka hamn och landsätta fruntimren vid Ekenäs.
102 Pater Padilla sammanlade dessa underrättelser med hvad han nyss erfarit om sinnesstämningen på orten och befarade med skäl, att ort och tid icke voro gynsamma för hans beräkningar. Han beslöt att redan följande dag söka ett annat fält för sin verksamhet, men derförinnan ville han förvissa sig, om icke, såsom hans tolk förmodat, ett katolskt hjerta klappade under den lärde och vidtfrejdade mäster Sigfrid Aroni lutherska messhake.
103 Så snart mörkret inbrutit, styrde patern och hans följeslagare således sina steg mot den lärde mannens bostad, denna gång qvarlemnande Sam, om hvars senaste bedrifter de till lycka för honom sväfvade i fullkomlig okunnighet.
104 Qvartermästaren kände bostället, och efter något trefvande genom trånga, mörka och smutsiga sidogator, nalkades de båda vandrarne ett litet lågt och tarfligt hus på höjden på slottsbacken, ej långt från ruinerna, der de vid dager skulle hafva fägnats af den mest förtjusande utsigt öfver staden, hafsviken och närmaste skärgård. Från en mörk och låg förstuga inträdde de i en lika låg boningsstuga, hvilken jemte en studerkammare, som tillika var sofrum, utgjorde då varande pastors i Ekenäs tarfliga bostad och härden för många vetenskapliga forskningar likasom för många märkvärdiga profetior, bestämda för nästa års almanacka. En flammande brasa brann i den bofälliga, nedrökta spiseln, der man tillredde aftonvarden, och qvartermästaren ville slå vad, att der icke bestods något annat än hafregröt. Allt i denna boning, från de grofva trädbänkarne till de små fönstren, der en del af de söndrade glasrutorna ersatts med oljadt papper, vittnade om en fattigdom, som gjorde krigarens förmodan ganska sannolik. Endast ett stort, konstrikt väggur, ur hvars tafla vid hvarje klockslag framträdde en figur, föreställande Tiden med lia och timglas, lät ana härvaron af en berömd matematiker.
105 Vid spiseln stod en torftigt klädd qvinna om vid pass 50 år, belyst af eldskenet, medan hon rörde i grytan. Utan att vända sig om eller invänta en fråga, yttrade hon kärft till de inträdande:
106 – Kom igen i morgon; mäster Sigfrid har icke tid.
Avsnittet publicerades 7/4 1879:|2|107 – Säg åt mäster Sigfrid, att här äro resande, som önska få tala med honom, och det nu strax! – yttrade qvartermästaren på sitt vanliga framfusiga sätt.
108 Qvinnan fortfor med sitt arbete utan att bevärdiga de nykomne med en blick, och upprepade:
109 – Jag säger eder, att han icke har tid. Gån er väg, han är icke hemma.
110 Det låg i den talandes ton någonting stolt, som kom qvartermästaren att sänka rösten och mera höfligt tillkännagifva, att en lärd doktor från Tyskland önskade rådfråga den berömde mäster Sigfrid om saker af vigt.
111 Nu vände qvinnan sig om, betraktade främlingarne med ett par kloka, forskande ögon och svarade blidare, att hennes man velat begagna den stjernklara aftonen för att akta på himlens tecken och nu befann sig ute på fältet. Hon ville icke bedja dem invänta hans återkomst, emedan han ofta brukade dröja derute till långt in på natten.
112 Pater Padilla lät säga genom sin tolk, att också han vore något bevandrad i stjernkunskapen och vore lycklig att få rådfråga en så ryktbar vetenskapsman som mäster Sigfrid just under öppen himmel.
113 Dessa ord förfelade icke sin verkan på qvinnan, som med en märkbar tonvigt uttalat ordet min man och i all sin fattigdom kände sig stolt deröfver. Hon tände en lykta, bad främlingarne följa sig och vägledde dem ut genom gården till den fria och öppna höjden invid ruinerna. Oktoberhimlen, rensad af stormen, var nu fullkomligt klar, djupblå och hög i stjernornas tindrande sken, luften mild och månen ännu icke uppgången öfver horisonten. Ingenting, icke ens de låga ruinerna, skymde här den vida synkretsen; allt i den stilla aftonen bar ett intryck af den oändliga rymden och Allmaktens majestät. Den dunkla jorden tycktes i stum tillbedjan ligga vid foten af den Eviges glänsande tron och begrafva sina småstrider, sina fåfängliga tankar och sina vanskliga beräkningar i verldsaltets omätliga djup. Endast i menniskors hjertan rörde sig under allt detta en liten stoftverld af sjelfviska atom; lyktan gick förut, och de två männen följde, till dess att de mellan stenar och grus uppnådde en liten platå på kullens öfversta topp.
114 Här låg i det bleka ljuset af stjernhimlen en man i halfliggande ställning, insvept i en lappmudd, stödd mot ett klippstycke och lutande kinden mot venstra handen. I högra handen höll han ett stålstift, med hvilket han, tid efter annan, prickade märken i ett stort pergamentsblad, förmodligen en stjernkarta, hvars figurer och lägen han kände så väl, att han icke behöfde anstränga sina ögon i dunklet. Han märkte icke de kommande, hvilka stannade ljudlöse i hans närhet för att betrakta honom och stannade så länge, att den otålige krigaren slutligen med en hostning gaf deras närvaro tillkänna. Nu föll skenet från lyktan på en lång, men af ålder och mödor böjd, gråskäggig man, hvilken tycktes närma sig 70-talet, om han ej redan uppnått det samma. Han väcktes ur sina tankar af ljusskenet och yttrade missnöjd:
115 – Är det du, Anna? Jag har ju sagt dig, att jag icke vill störas.
116 – Här är en doktor från Tyskland, som reser i morgon och vill tala med mästaren – svarade hustrun ödmjukt.
117 Mäster Sigfrid reste sig i sittande ställning, räckte främligen en kall hand och frågade på tyska, hvarmed han kunde vara till tjenst.
118 Pater Padilla hade öfverläst sina ord. Han flyttade genast samtalet in på det lärda område, der de öfrige åhörarne ej kunde följa honom, och förklarade på latin, att han var läkare och stannat i mycken ovisshet, om man borde eller icke borde tillskrifva stjernorna något inflytande på gångbara sjukdomar.
119 Mäster Sigfrid svarade på samma språk den bekanta formeln: stellæ inclinant, non necessitantspråk: latin (stjernorna föranleda en benägenhet, men icke ett nödtvång), hvarefter han med en för hans ålder oväntad liflighet började tillämpa denna formel på rådande farsoter, när i det samma hela nejden klart upplystes och en stor eldkula ilade öfver himmelen från vestra horisonten i en lång, flammande båge åt sydost. Skenet kom så oväntadt, plötsligt och starkt, att de fyra personernas drag likasom grepos i flygten af ljuset och fotograferades i en åskådning: en iakttagelse, som icke undgick qvinnans forskande blickar. Der framlyste något i den tyske herrns ögon, som kom henne att hviska till mäster Sigfrid på finska språket: »akta dig för den karlen!»
120 Men för den gamle vise var i detta ögonblick menniskan endast ett grand af stoft. Sedan han följt meteorens lopp och antecknat dess bana på stjernkartan, reste han sig till sin fulla längd, utsträckte sin högra arm mot horisonten, der skenet ännu tycktes dröja med silfverglans i hafvets uppstigande töcken, och sade högtidligt:
121 – konsekvensändrat/normaliseratSi Guds skrift på himmelen! Ho är jag, Herre, att jag vill utransaka din hemlighet eller mäta ditt mått! Hvar var jag, när morgonstjernorna alla sjöngo ditt lof? Herre Gud, du är en konung, herligt beprydd; ljus är din klädnad, helighet är din bonings prydnad. Du talar och kallar verlden, du skrifver din skrift på himmelen från det ena solhvarfvet till det andra. Men de höra icke din röst, Herre, de förstå icke din hand, som skrifver i stjernorna. Ofta hafver du näpst dem: hvad hafver det hulpit? Bättra dig, mitt folk, förrän din Guds ansigte vänder sig bort från dig och du stöter din fot mot de mörka berg!konsekvensändrat/normaliserat
122 Efter dessa ord knäpte mäster Sigfrid sina fromma händer och stod en stund försjunken i bön. Sedan återtog han sitt afbrutna tal om kometer och irrbloss på samma punkt, der han slutat.
123 – Till det tredje, – fortfor han, – medan denna meteoriska eld håller på att brinna och han hvar dag med hela himmelens lopp blifver ryckt omkring jorden och vädret, församlar och drager han till sig af vädret de naturliga fuktigheter, som dit uppstigne äro och skulle tjena till regn och dagg, och upptänder vädret med hetta. Deraf följa då stor torka och hetta, som säden och allehanda växter skadeliga äro. Thy måste deraf följa oår, hunger och dyr tid. Så följer vidare deraf, att förgiftige vaporesspråk: latin endels af jordens eget förgift, som hon af den första förbannelsen ärft hafver, af sig föda skadeliga djur och ohyra samt förgifva hela luften med sig, likasom en liten droppe förgift, gjuten i en hel åm vin, förgifver det alltigenom. Hvarför allehanda lefvande djur, som igenom vädret uppehålla sitt lif, att de det draga till sig och gifva ifrån sig, till att utdrifva det heta vädret och indraga igen det kalla lifvet till vederqvickelse, varda af det förgifna vädret förgifne, och deraf förorsakas mångahanda sjukdomar både bland folk och fä, såsom pestilentie, brännsot, bröstsot eller någon annan allmännelig farsot, som går öfver många land allt på en tid, såsom den bröstsjukan anno 1580konsekvensändrat/normaliserat*)Mäster Sigfrids egna ord om kometen 1607..
124 Det är sannolikt, att den lärde och fromme mannen på detta sätt, glömsk af tiden, skulle hafva underhållit två tålmodige åhörare ända till morgonens inbrott med detta föredrag i hans tids naturvetenskap, derest icke den tredje bland desse gifvit tillkänna sin opposition med ett ljudligt snarkande. Hustru Anna uppväckte temligen omildt den bivuakerande krigaren, anmärkte, att ljuset i lyktan var snart utbrunnet och att hon för sin del icke ämnade ådraga sig bröstvärk i dimman. En tät, från hafvet uppstigande mist, som betäckte stjernhimmelen och naturligtvis hade frambragts af meteoren, gaf hennes ord en vigt, som de troligen annars förfelat, och ej utan stapplande mellan stenarne återfunno de fyra vandrarne vägen till boningshuset.
125 Det finns intelligenser, så omfattande, starka och klara, att de känna sig lika hemmastadda i den jordiska tillvarons brokiga äflan som i andens och idéernas öfversinnliga verldar. Mäster Sigfrid Aronus Forsius, Finlands förste erkände vetenskapsman, hvilken Messenius på sin tid kallade »vår ojemförlige matematiker», synes hafva varit mera förtrogen med stjernornas lopp än med de företeelser på jorden, hvilka närmast inverkade på hans dagliga lif, och om han gaf akt på naturens tecken eller förutsade rikens undergång, är det icke sannolikt, att han haft minsta aning om beskaffenheten af sin svarta rock, förrådet i spanmålsboden eller inkomsterna från Ekenäs pastorat. I sådana utom vetenskaperna liggande frågor var han ett barn, som behöfde sin sköterska, och en sådan blef för honom hans hustru, Anna, en person så litet känd af en otacksam efterverld, att man numera icke ens med säkerhet vet hennes namn. Hon gick obemärkt genom verlden, förlorad i hans glans och känd allenast af alla hjertans ransakare, men utan henne skulle den mångbepröfvade mannen sannolikt icke haft en tjenarinna, som vårdade honom, eller en halmkudde, mot hvilken han kunde luta sitt grånade hufvud.
126 När mäster Sigfrid, till hennes förtrytelse, ännu på sena qvällen införde den tyske doktorn i sin studerkammare för att för honom utreda de himmelstecken, hvilka antydde ett snart förestående stort, allmänt och långvarigt krig i hjertat af Europa, vågade icke hustru Anna invända något deremot, men beslöt i sitt sinne, att besöket icke skulle blifva allt för långvarigt. Hon affärdade Ivar Bertilson, till dennes stora belåtenhet, med löfte att sjelf ledsaga främlingen till hans bostad, och satte sig med sina strumpstickor så nära till kammarens glesa dörr, att hon utan svårighet kunde höra hvarje ord, som sades derinne. Hon skulle icke varit en så lärd mans hustru, om hon icke förstått latin, när hon behöfde förstå det.
Avsnittet publicerades 8/4 1879:|2|127 De båda männen hade vid pass en timme varit fördjupade i ett samtal om astrologien, när mäster Sigfrid råkade anföra nederlaget vid Kerkholm år 1604, hvilket han förutsagt, såsom ett ovedersägligt bevis på stjernornas inflytande.
128 – Ja, – anmärkte doktorn, – alla himlens makter hafva tydligen dömt den tyranniske och förrädiske hertig Carl samt hans afföda till en neslig undergång. Sjelf fick han icke länge njuta frukterna af sitt uppror mot sin rättmätige konung. Hans son, hertig Gustaf Adolf, har blifvit tuktad af Danmark, hans ätt har blifvit stött ifrån Rysslands tron, och inom kort skall det legitima konungahuset åter regera i Sveriges rike.
129 Mäster Sigfrid svarade förvånad, men lugn, att han sedan 15 år icke känt några andra hertigar i Sverige än hertigarne Carl Filip och Johan af Östergötland. Och då hans ärade gäst tycktes vara föga bevandrad i det urgamla svenska rikets konungabalk och rättsförhållanden, ville mäster Sigfrid upplysa honom, att riket vördat en sträng, rättvis och statsklok konung, kallad Carolus, den nionde af sitt namn enligt Johannis Magni rikshistoria, och derefter en af Gud med många herliga gåfvor utrustad ung konung vid namn Gustavus Adolphus, den andre benämd, hvilken den Herren, som råder öfver himmel och jord, bevare till ett långt och lyckosamt regemente. Hvad åter angick stjernornas inflytande, ville mäster Sigfrid icke lemna det osagdt, att den oförliknelige mästaren i all stjernkunskap, hans egen store lärare, Tycho Brahe, hvars själ Gud fröjde i himlen, redan anno mundispråk: latin 1572 iakttagit af särskilda tecken i stjernbilden Cassiopea, att i Finland skulle födas en furste, den der himlarnes Herre förut bestämt till en väldig hjelte och folkens befriare, särdeles från det betryck, som den rena evangeliska läran nu mångenstädes hade att utstå i tyska riket och andra länder. Hvarför, och då mäster Sigfrid icke kunde annat förstå, än att stjernorna dermed syftat på den unge och välsignade herren Gustavus Adolphus, som väl icke varit födder i Finland, men dock såsom dess storfurste, så att säga genom en providentia divinaspråk: latin, blifvit detta landets inföding och rätte medborgare, hvar och en kunde häraf klarligen förnimma, att de himmelska makterna med en besynnerlig cura et favorespråk: latin vårdade sig om just detta konungahus och likasom prædestinerat det samma till de högsta och ärorikaste värf pro salute gentiumspråk: latin, det är: alle nationers kristelige välfärd.
130 – Den högt berömde mäster Tycho skall dock hafva senare menat, att stjernas utkorade skall födas under en conjunctiospråk: latin af Venus, Jupiter och Mars, hvilket skett med den unge prins Wladislaus af Polen. Och lär det synbarligen vara han, som i hela verlden skall återställa den rätta kristna tron – inföll doktorn med ett djerft småleende.
131 – Du misstager dig, höglärde confraterspråk: latin – återtog mäster Sigfrid kallt. – Tycho Brahe har aldrig sagt något sådant. Om han sagt det, skulle det icke hafva refererat till prins Wladislaus, som är född under Saturni inflytande, och ändtligen, om allt vore såsom du förmenar, så skulle prins Wladislaus icke kunna införa den rätta kristna tron, emedan han sjelf bekänner sig till den förmörkade och fördömliga papistiska läran.
132 Man hade nu kommit till den ömtåliga punkt, der mäster Sigfrid så litet tycktes motsvara Ivar Bertilsons förhoppningar. Men doktorn ville ännu icke gifva segern förlorad.
133 – Ärevördige mästare – yttrade han i en aktningsfull ton – det anstår icke mig att med dig disputera om saker, som du måste bland alla nu lefvande menniskor känna bäst. Jag har förnummit om dina besvärliga resor i den högsta norden. Jag har med beundran läst dina många prognosticaspråk: latin, din physicaspråk: latin, som handlar om naturens utgrundande, dina berömda afhandlingar om kometerne och andra dina skrifter, som nu uppfylla verlden och prisas af alla lärde män. Men ett har förundrat mig, nämligen huru en sådan man kunnat belönas med en så svart otack, huru en man, som gjort sitt land och vetenskapen så stora tjenster, kunnat vedergällas med falska anklagelser, fängelse och alla slags lidanden, ända till sträckbänken, ja, förlåt mig, ärevördige herre, huru en man, som alla Europas furstar borde täfla om att upphöja till höga äreställen och inkalla i sin rådkammare, nu bebor denna fattiga koja i en aflägsen provins och icke kan på sin ålderdom fägna sig åt någon beqvämlighet. Jag förstår, att den vise aktar denna verldens ära, gunst och rikedom ringa; men tänk dig, store mästare, hvilken vinning det vore för hela verldens vetenskap och din egen forskning, om du utrustades med tillräckliga hjelpmedel för att med framgång studera naturens lagar! Har du aldrig tänkt på en sådan lycklig ställning, vördige herre?
134 – När jag var ung, tänkte jag stundom derpå – svarade mäster Sigfrid med en ofrivillig suck – men jag har längesedan lärt mig att nöjas med en ringare lott. Jag sätter mig icke till doms öfver hvarken det förflutna eller det närvarande: det sker dock allt efter Guds vilja, det är allt till vårt bästa.
135 – Men om det ännu vore möjligt för dig att i en lyckligare ställning arbeta för Guds ära och mensklighetens väl? Om det funnes en furste, nog vis och nog ädelmodig för att uppskatta dina förtjenster och erbjuda dig ... ett observatorium, försedt med de bästa instrument för stjernkunskapen? Om du der, såsom polacken Copernicus eller dansken Tycho Brahe, kunde förvåna verlden med stora upptäckter, vore icke detta en Guds skickelse, som rikligen skulle belöna alla dina försakelser?
136 – Nej, nej, tala icke derom; det är för sent, jag vill icke tänka derpå! – utropade den gamle forskaren, upprörd vid dessa utsigter, som stodo i en så bjert motsats till hans nuvarande fattigdom och till dessa bristfälliga, för det mesta sjelfgjorda trianglar, cirklar och kikare, som utgjorde hela hans vetenskapliga arsenal.
137 – Det är möjligt och icke för sent – yttrade främlingen med tonvigt på hvarje ord. – Jag vet en furste, som kan bjuda dig allt detta och som i ersättning endast begär din tacksamhet och några obetydliga tjenster, som du lätt kan göra honom med ditt inflytande här i landet.
138 – O, mina stjernor! Mina kära stjernor! – utropade mäster Sigfrid, som endast fäste sig vid de första orden. – Vet du väl, främling, att man ock har förbjudit mig att tyda himmelens tecken? Jag har så många vedersakare. De uttolka illvilligt mina prognostica, de vilja förmena mig att läsa Guds skrift på himmelen. Ja, du förnimmer det nog, jag är fattig och öfvergifven; i hemlighet måste jag såsom en brottsling stafva uti naturens stora bok och förtiga så mycket, som dock bränner uppå mitt hjerta. Ingen tror mig! För hvad har jag lefvat? Hvad kunde jag icke läsa i rymderna med en god flandrisk tub, och du ser: jag har knapt ett rör, en kompass, en sextant, som duger till något. Der på höjden har jag sjelf inslagit en stång för att utmärka meridianen. Hvilket elände, icke sant? Och du säger ... du säger ...
139 – Jag säger ... – började åter främlingen, men han afbröts af hustru Annas röst utanför dörren:
140 – Hvad båtar det menniskan, om hon vunne hela verlden och toge skada till sin själ?
141 – Hvad vill du, qvinna? – sade den gamle mannen, misslynt öppnande dörren.
142 – Jag läser den heliga skrift; den är alltid god att hafva i frestelsen. För öfrigt har det nu klarnat. Jag har icke på flere år sett Merkurius lysa så förunderligt klar.
143 Mäster Sigfrid gick till den lilla glasrutan.
144 – Du har rätt, gif mig lappmudden, jag måste ut. Kom igen i morgon, höglärde confraterspråk: latin! Nu får jag icke försumma planeternas sammankomst. Hade jag blott en flandrisk tub! O, mina stjernor, mina kära stjernor!
5. Om en solstråle i hösten.
145 Efter en genomvakad natt i det högsta sällskap man på jorden kan ega, nämligen stjernorna, sof mäster Sigfrid följande morgon ännu klockan 8. Hans trogna hustru, som vakat med honom, hade dock redan hunnit sopa stugan, fodra deras enda ko och ställa grytan på elden för frukosten, när hon öfverraskades af ett oväntadt besök. En grant utstyrd herretjenare frågade, om högvördige pastorn kunde mottaga några resande, som ville besöka honom. Hustru Anna gissade af tjenarens drägt, att man icke kunde afvisa sådana resande, och bad dem träda in, medan hon väckte sin man i sofkammaren. Strax derpå öppnades dörren för en ung fröken, åtföljd af en officer och en liten halfvuxen tjenarinna. Den unge krigaren förestälde för husets värdinna Kjerstin Fleming, hoffröken hos hertiginnan af Östergötland, samt sig sjelf som ryttmästaren Silfversparre vid Nerikes dragoner. De befunno sig här på genomresa till Svidja gård och ville icke lemna Ekenäs utan att betyga sin aktning för dess berömde kyrkoherde. Den unga fröken tillade förbindligt, att hon och hennes mor förut haft äran göra mäster Sigfrids bekantskap i Stockholm, men hennes mor var nu trött efter en svår sjöresa och nödgades söka någon hvila i deras bostad.
Avsnittet publicerades 9/4 1879:|2|146 Hustru Annas kloka och vänliga ögon hade under dessa få ord redan hunnit granska de nykomne, och hennes första fruktan för ett så förnämt besök i den fattiga preststugan hade redan försvunnit vid anblicken af den unga frökens intagande personlighet. Kjerstin Fleming liknade mera ett oskyldigt barn, som tog sina första steg i verlden, än en flicka, som redan i två år vunnit den icke alltid lyckliga erfarenheten af ett hof. Hennes växt var snarare under än öfver medellängd, hår och ögon mörkbruna, dragen icke nog regelbundna för att kallas sköna; men glansen i hennes blick var intensiv som en solstråle och det stundom skalkaktiga löjet på ett par fylliga läppar så godmodigt, som om hon ännu aldrig vetat hvad sorg eller bitterhet voro i verlden. Det enda, som röjde adelsdamen, var den värdiga, behagfulla och otvungna hållningen samt ett mera vårdadt sätt att uttrycka sig, än man den tiden var van att vänta hos Flemingska slägten eller åtminstone hos dess manlige ättlingar. Hustru Anna kunde blott icke utgrunda, om denna unga fröken sett sina sexton somrar eller tjugu eller måhända ännu ett par deröfver, ty om hennes barnsliga löje var sexton år, läste man deremot i de stora, klara och tänkande ögonen årtalet tjugu.
147 – Mäster Sigfrid, – sade den unga fröken, sedan hon vördsamt helsat den inträdande, – jag står i skuld till eder för de nyttiga lärdomar ni var nog god att gifva mig i Stockholm för två år sedan. En man, som tänker på så stora och vigtiga ting, kan icke minnas en sådan obetydlighet som en liten oförståndig flicka, men jag gör mig en stor ära af att i nära sex månader hafva fått vara eder lärjunge. Tror ni jag glömt eder bok »Om själen» och huru ni lärde mig drömmarnas betydelse?
148 – Fröken Kjerstin måste ha’ haft en ofantlig nytta af eder undervisning, ty hon drömmer både vaken och sofvande, – inföll den unge officern småleende.
149 – Tro icke det, käre mästare! Jag drömmer nu sällan annars än halfvaken, och då roar det mig mest att drömma om ting, som öfvergå mitt förstånd om dagen. Hvad säger ni om en dröm, som just angick er sjelf?
150 – Drömmar äro af två slag, min käraste lilla fröken, – svarade mästaren, som kände sig varm af så mycken godhet, förenad med så mycket behag. – En part kommer af blodet och är gemenligen olustig, såsom när man för mycket ätit; en annan kommer af hjertats affecter, hvilka vi endels räkna till själen, och kan vara stundom sorgelig, stundom glader. Dock skall man intet lägga för mycket märke dertill; ty ändock Gud kan väl skicka oss drömmar, som något betyda, hvilket vi se af Skriften och egen erfarenhet, så är dock mesta delen att likna vid dimba eller väder, som öfver jorden går, det ingen varaktig stad hafver.
151 – Nå, uttyd nu drömmen, som jag hade om er i natt, när jag ännu tyckte mig känna skeppet rulla för vågorna! Jag drömde, att ni satt i ett högt torn med jorden under edra fötter och himmelens stjernor som ett guldstickadt blått, glänsande täcke öfver ert hufvud. Ni var ung, ni var rik, ni hade omkring eder de skönaste instrument för eder vetenskap, och jag satt vid edra fötter och lärde visdom. Då sade ni till mig: se hit, jag har upptäckt en ny planet bakom Saturnus, och der är den sälla boning, som en dag skall blifva oss anvisad! Jag såg i eder kikare, jag såg en lycksalig ö på himmelen, och derifrån utgingo strålar af ett odödligt lif. Se, sade ni, af denna planetens kraft är jag vorden ung på nytt och kan göra dig evigt ung som jag sjelf. Nej, svarade jag, konung Johan hade fört med sig från England en skön marmorstod, som för många år sedan blifvit funnen i Rom och var från de gamle hedningar. Ändock nu denna bild är evigt ung, så vill jag icke vara den lik, utan hellre blomstra min korta tid som gräset på marken och sedan förgås. Då vardt ni vred på mig, eder panna mörknade, och ni växte så hög som ett åskmoln på himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drömmen, käre mästare!
152 Mäster Sigfrid liknade vid dessa ord sjelf en drömmare. Han tänkte på sin ungdoms ärelystna förhoppningar: också han hade tänkt sig en framtid af ljus och ära; hans första framgångar hade gifvit honom mod att bryta sig väg genom alla hinder till höjden af sin tids vetenskap. Det hade funnits ögonblick, när han kände sig stolt och rik såsom en konung öfver oändliga rymder och skådat ned på de okunniges mängd såsom på ett bugande folk. Nu var han fattig, gammal och beröfvad de hjelpmedel, som han behöfde för sina forskningar. Han kände sig såsom en tiggare på en konungs thron, och hans enda, hans trogna undersåte var en qvinna, fattig och förgäten såsom han sjelf. Men då kom i går afton en okänd, som förespeglade honom uppnåendet af hans hemliga längtans mål, och nu kom ett skämtande barn att säga honom det samma i sina nyckfulla drömmar. Hvad skulle han tänka? Var det en frestelse? Eller var det ett förebud till nya och lysande framgångar? Han besinnade sig några ögonblick och svarade:
153 – De drömmar, som något betyda, hafva gemenligen det i sitt följe, som motsatsen är, det ni ock se kan för edra ögon, min nådiga fröken. Dock vill jag inte förtiga, att ju Gud understundom sänder oss liknelser till det, som i framtiden ske skall, såsom konung Pharaos dröm, den Josef uttydde. Om så skulle ske, att Gud sänder mig, gamle och fattige man, någon oförutsedd lycka i denna verlden, det fast otroligt är, men dock intet omöjligt, efter ju Gud kan förvandla alla menskliga ting, så lär det snarligast vara att tillskrifva vår unge och nådige konungs besynnerliga gunst för lärdom och vishet, hvilka nu börja förkofra sig under hans regemente. Tänk dock icke mera på mig, allra käraste fröken, utan säg mig fast hellre något om edra egna studier i lärda och nyttiga kunskapsstycken.
154 – Om jag fördristar mig tala i frökens ställe, der hon för blyger är att förtälja sina egna meriter, – inföll ryttmästaren, – så må käre far veta, att i Sveriges rike finnes nu ingen, den der kan leka på harpa så ljufligt som fröken Kjerstin. En afton i våras satt vår nådige konung väl timmen lång och hörde på strängaspelet, förglömmande alla de muskoviters väldiga krigsbasuner. Och vore icke fröken Ebba Brahe allaredan den samma, så menar jag enkedrottningen finge snart nya bekymmer om rikets framtid.
155 Om icke mäster Sigfrid varit vanare att beskåda aflägsna himmelska stjernor än jordiska irrbloss, så skulle han kanske vid dessa ord hafva förmärkt ett hastigt förgående drömlikt skimmer i Kjerstin Flemings glänsande ögon. Innan ännu rodnadens röda vågor hunnit uppstiga från hjertat till halfva höjden af hennes jungfruliga kinder, svarade hon förtrytsamt:
156 – Det höfves ingen, och minst en krigsman, att föra lasteligt tal om sin konung. Vore Göran Tegel ännu vid makten, skulle ni bättre ha’ lärt att hålla tand för tunga. Käre mäster Sigfrid, tro mina ord, jag är så enfaldig som en skata i alla de stycken, der icke ni gifvit mig litet bättre förstånd. Ja, jag har redan förgätit det mesta af hvad ni undervisat mig om metaller och stenar.
157 – Fins icke någon sten, som fördrifver onda drömmar? – frågade åter Silfversparre med gycklande allvar.
158 – Diamanten lärer det fuller göra, – svarade mäster Sigfrid oskyldigt. – Och när man binder honom vid venstra sidan, är han god mot fiender, kif och trätor, raseri och mara. Annars, – fortfor han utan att märka, huru fröken Kjerstin hotande sträckte sin diamantring mot ryttmästaren, – annars är den kosteliga safiren af alla nyttigast, ithy att han styrker hela kroppen, låter menniskan vara väl tillfreds och ingifver henne gudeliga tankar. Det är ock sagdt om guld, när man det fint rifver och dricker, att det är godt mot hjertats affekter och hjertevärk samt uppfriskar den lifaktiga känslans ande i menniskan. Ty guld har något af solens natur. Det må en hvar pröfva efter sitt tycke; jag säger hvad de gamle före mig sagt. Såsom det om safiren säges, att den honom håller i munnen, han kan förutsäga tillkommande ting.
159 – Mästare, får jag bedja eder om något; och det mellan fyra ögon?
160 – Der som allra käraste fröken täcktes stiga in i min fattiga kammare, får jag väl höra’t – genmälde den gamle, ungefär med samma känslor, som en mossbelupen tall ser en qvittrande sångfogel sätta sig på hans knotiga grenar.
161 – Ni sade något om safiren – började fröken Kjerstin smekande, sedan hon väl tillslutit kammardörren. – Ni, som är en så vis man, behöfver icke safirer för att förutsäga tillkommande ting. Ni läser dem i stjernorna och ... i händerna.
162 – Stjernorna äro från verldens begynnelse och lyda obevekliga lagar, men streck och linier i frökenhänder äro såsom de krusiga strimmor på stilla vatten, dem nästa vindfläkt utplånar af vattnet.
163 – Åh, mästare, ni vet bättre än jag, att linierna i menniskans hand lyda samma lagar som stjernorna. Ni har sjelf sagt mig, att för Gud finnes ingenting litet och ingenting stort. Här är min hand; hvad läser ni der?
164 – Käraste fröken, fråga icke så barnsligt! Det är icke nyttigt för menniskan att veta det tillkommande.
165 – Men ni har dock spått åt hoffröknarna i Örebro, det kan ni icke neka.
166 – Har det skett, så var det för deras faseliga nyfikenhets skull. När jag satt i Örebro slottstorn, fick jag mången god bit mat af qvinfolk, och det var för att de gerna ville fråga mig om den de mest hade kär. Ni behöfver icke fråga derefter; nog kommer han, när Gud vill.
Avsnittet publicerades 10/4 1879:|2|167 Fröken Kjerstins blick uppflammade.
168 – Jag frågar icke derefter – sade hon stolt. – Men hvad läser ni i min hand?
169 Det var omöjligt att icke fatta denna fina, mjuka ungdomliga hand, och den vise mästaren betraktade den länge och tankfull.
170 – Fråga mig icke mer! – sade han åter afvärjande.
171 – Nej, mästare, ni kan ej göra en qvinna så nyfiken och sedan säga till henne: fråga icke mer! Nu måste ni säga mig allt.
172 – Lifslinien går fram in i medelåldern till 50 år, men icke deröfver. Efter 20 år gör den en tvär bugt, som betyder ett hastigt omskifte. Vid denna punkt möter linien ett sällsamt veck, som betyder upphöjelse eller fall, men blott för ett ögonblick. Derefter går linien rakt mot sitt mål och försprider sig sist i de små grenar, som betyda endels afkomma, endels utslocknande.
173 – Jag har icke hoppats se mer än 30 år, och ni gifver mig 50. Tack, mästare! Ser ni ej något mer ... om det stora vecket?
174 – Det är ett sällsamt märke, som jag icke sett i mer än en eller två händer förut, – yttrade mäster Sigfrid, glömmande sin försäkran, att han icke brukade befatta sig med dylika spådomar. – Akta er! Det är det enda jag derom kan säga. Jag ser en krigsmans linie framträda bortom den farliga punkten.
175 – Och ingenting annat?
176 – Ja, hvad vill ni mer, allra käraste fröken? Denna hand med sina rena, bestämda linier liknar en drottnings hand, och det betyder; att ni är stolt, men dess mjuka böjningar säga mig, att ni än mera är god. Jag läser i handens tecken, att ni i eder bär något af örnen och mycket af dufvan. Gud välsigne eder; detta är dock en god menniskas hand. – Och dervid förde mästaren sin unga lärjunges hand till sina vissnade läppar.
177 Fröken Kjerstin rodnade, drog sin diamantring af fingret och tryckte den på yttersta spetsen af mästarens skrynkliga ringfinger.
178 – Mottag denna såsom ett obetydligt minne af eder tacksamma lärjunge – sade hon varmt. – Jag skall ihågkomma er varning, och när jag en gång blifvit förståndigare, skall jag tänka, att jag är förlofvad med visheten sjelf. Gud beskydde eder, farväl!
179 Besöket var slutadt, de främmande aflägsnade sig. Nu ändtligen fick hustru Anna tillfälle att göra en fråga, som låg henne på hjertat.
180 – Vet du väl, – sade hon – för hvilket pris du i går afton blef bjuden ära och rikedom?
181 – Nej, – svarade mäster Sigfrid. – Om det icke var för att tjena vår egen nådige konung, så måste detta bud hafva sändts mig antingen från konungen i Danmark eller från någon af Tysklands evangeliske furstar.
182 – Du misstager dig – svarade hans hustru lugnt. – Du blef bjuden ära och rikedom mot vilkor att tjena konung Sigismund och den papistiska läran.
183 – O, mina stjernor! O, mina ungdomsdrömmar! – suckade den gamle mästaren, och en klar tår rullade utför hans tärda, gulnade kind.
6. Den farliga punkten på lifslinien.
184 Inemot tre månader efter besöket i Ekenäs, en kall vinterdag i januari år 1616, återfinna vi fröken Kjerstin Fleming jemte hennes moder, ståthållaren Lars Hermansson Flemings enka, den högvälborna fru Anna Horn, numera i andra giftet förmäld med Tönne Göransson Gyllenbögel. De höga damerna hade gjort en för denna årstid lång och besvärlig resa till Pernå gård i östra Nyland för att med sin närvaro hedra ståthållarens på Kexholm Hans Stålhandskes bröllop med välborna fröken Elin, dotter till den berömde amiralen Henrik Tönneson Wildeman och Kjerstins barndomsvän. Wildemanska slägten var genom Hornarne befryndade med Flemingarne, och de resande hade tillbragt med de nygifta en så glad julhelg, som det var möjligt under dessa oroliga tider. Kymmene kungsgård var icke långt från Pernå, och då fröken Kjerstins kusin, den tappre öfversten, sedermera landtmarskalken Henrik Fleming till Lechtis, önskat under en kort permission från de ryska fredsunderhandlingarna rådpläga med fru Anna om vigtiga familjeangelägenheter, stämdes ett möte med honom på Kymmene gård.
185 Den stolta och mäktiga forna gränsfloden Kymmene, som i en bred fåra bär mer än hundrade sjöars vatten till Finska viken, delar sig före utloppet i tvenne hufvudarmar, af hvilka den östra åter delar sig uti tvenne. Vid den östra af dessa och i närheten af vidsträckta, numera obehöfliga fästningsverk ligger än i dag Kymmene kungsgård, hvilken en tid tillhörde Stureslägten, men vid tiden för vår berättelse begagnades af kronan såsom en afvelsgård för goda hästar och en mönstringsplats för kavalleri. Man har ett egenhändigt bref af Gustaf II Adolf, hvari han anbefaller dåvarande fogden Anders Nilsson att sörja för en god betesmark åt hästarne på Kymmenegård. För närvarande lågo der 200 nyss utrustade adelsryttare under Matts Olofssons befäl, färdige att snart afgå till hären i Ryssland. Gården vimlade således af desse unge krigare, hvilka från de rymliga stallen utledde sina hästar att vattnas vid den öppna forsen, som januarikölden icke förmått belägga med bojor. Ett lågt, men långt envånings trähus, som ofta herbergerat höga personer, erbjöd dock äfven nu utrymme nog för Henrik Flemings möte med sina resande slägtingar.
186 Klockan var 10 på förmiddagen, och den väntade gästen dröjde. Kjerstin Fleming gick ut till forsen och betraktade tankfull dess brusande våg, som mot de snöklädda stränderna förekom nästan svart. Hon var född och uppvuxen på Willnäs vid en leende hafsfjärd i Finlands sydvestra hörn, alltså från barndomen vän och förtrogen med böljorna. Men detta svarta vatten syntes henne dystert; det lefde och hvirflade ännu när hela naturen låg i dess vinterdvala; det var ett fritt, ett starkt och ett trotsigt vatten, men det visste icke sin tid, det var ett spöke från en sommar, som icke mer hade rätt att lefva. Fröken Kjerstin kände sig snarare beklämd än lifvad af dess öfvermäktiga trots och lyfte sina blickar till den gladare taflan af ryttaregrupperna på den motsatta stranden, när hennes lilla tjenarinna Maju brådskande nalkades henne från boningshuset och medförde ett bud, att hon genast skulle skynda tillbaka till gården.
187 – Är han kommen?
188 – Ja, fröken! Han och herr Henrik.
189 – Hvilken han?
190 – Kungen.
191 Fröken Kjerstin skyndade icke, hon flög. Hon liknade snöripan, hvars lätta fjät knapt märkas på vinterdrifvorna.
192 Hon smög in genom en sidodörr och fann hela huset i rörelse. Man visste, att konungen väntades till de finska ständernas landtdag i Helsingfors; man visste, att han för flere dagar sedan anländt till Viborg; men man visste icke om och när han vid genomresan skulle gifva sig tid att dröja på Kymmene gård. Likasom sin fader Carl IX i hans unga år kom äfven Gustaf II Adolf oväntad för att öfverraska sina fogdar oberedde, dem icke alltid till hugnad och konungslig ynnest. Man hörde honom skämtande säga, att när någon varit fogde i sex år, kunde en sådan gerna hängas utan ransakning; han vore då väl meriterad. Och särskildt i Finland, der redan mången kunglig stadga förgäfves sökt stäfja underslef och utpressningar, fick detta skämt ett alltför verkligt berättigande.
193 Fogden Anders Nilsson på Kymmene gård tycktes höra till de sällsynta undantagen. Konungen hade kommit oväntad i en lätt, med två hästar förspänd släde, endast åtföljd af Henrik Fleming och en kammartjenare, medan sviten följde en timme derefter, och försummade intet ögonblick att göra sig personligen underrättad om krigsfolkets mansstyrka, förplägning ochoriginal: osh utrustning, kungsgårdens skick och fogdens räkenskaper. Han hade ett skarpt öga för alla brister och fann icke få sådana. Ryttarne uppstäldes på isen nedanför forsen och undergingo en sträng mönstring. Än kasserades obrukbara pikar, gevär, pistoler och huggvärjor, än söndriga kyller eller förslitna stöflar, än åter eländiga, sadelbrutna hästar, som skickats i rusttjenst från herregodsen, och så vidare i fortsättning ända till räkningarna för hö och halm. Men när han mönstrat allt och fått höra mången undskyllan »för tidens lägenhet», som man då gerna uttryckte sig, täcktes Hans Nåde säga till manskapet, att deras landsmän förhållit sig manligen emot de muscoviter och att han hoppades de nye rekryterne skulle göra det samma, hvarpå följde ett skallande elääköönoriginal: clääköön kuningasspråk: finska (lefve konungen), – ett rop, som fördubblades, när han på finska tillade orden: Jumala warjelekson teidän, pojatspråk: finska (Gud beskydde er, gossar!). Han kände sitt finska folk, han hade ju redan som barn åtföljt sin fader till Finland och under långa vintrar blifvit förtrogen med detta land. De unge axelbrede, bristfälligt utrustade, i finska »bondepaltor»*)Jakob Delagardies uttryck 1625. klädde ryttarne på sina magra, oansenliga hästar voro dock af det stål, hvarmed Gustaf II Adolf vann sina segrar, och 15 år derefter skulle måhända en glesnad skara af samme ynglingar, då pröfvade veteraner, stå som en mur vid Breitenfeld, klättra uppför Würtzbergs murar eller stupa vid Lützen med sin älskade konung. Just det, att alla dessa segrar och öden ännu lågo i framtidens sköte, såsom den uppstigande furan gömmer sig i en späd telning, hvilken en hand kan afbryta och en fot förtrampa, just det, att så mycken ära, så mycken storhet ännu voro endast en framtidsdröm, ett hopp, en hägring i det aflägsna fjerran, just detta gaf en så egen stämning åt desse unge krigare, som nu för första gången skyldrade gevär för ynglingafursten. Det fanns ingen bland dem, som icke i detta ögonblick, under hans anförande, kände sig stark nog att eröfra verlden. De voro finske ryttare, alltså lugne, tålmodige, beredde att vänta sin tid; de brusade icke upp, de rörde sig icke i ledet, de sutto som bildstoder i sina sadlar, men de kände inom sig, att för en sådan konung kunde de dö. Och han förstod dem, såsom han alltid förstod sina krigare.
Avsnittet publicerades 12/4 1879:|2|194 Han vände sig till befälhafvaren och sade:
195 – Matts Olofsson, se om det der folket väl; det är något att göra af. Öfva dem alla dagar i ledet. Se till att ingenting felas i deras förplägning, men ofreda de bönder, gör kort process. Hästarne äro svältfödda och endels illa inridna, munderingen tarfvar eftersyn. Det rätter med görligaste. I öfrigt är jag nöjd med truppen ... Stålhandske!
196 En ung officer af konungens ålder red fram ur sviten.
197 – Se på honom, Matts Olofsson. Han har tjenat sig upp från simpel soldat. Han känner våra nya karbiner. Stålhandske, rid i morgon till Viborg med mina order och utvälj i slottsarsenalen de bästa gevär du kan öfverkomma. Det blir för din trupp, Matts Olofsson.original: Olofsson, Skaffa dig skicklige byssesmeder, dem man ju får här i landet, och låt göra efter den lätta modellen. Jag vill, att karlarne skjuta på fri hand.
198 I detta ögonblick nedgick den sömniga vintersolen i sydvest och färgade aftonhimmelen. Ett rödt sken, hälften lusteld och hälften blod, utbredde sig öfver det snöiga landskapet, den svarta forsen, folkvimlet på gården och ryttarnes orörliga led. Konungens för alla synliga gestalt på den kulle vid stranden, från hvilken han mönstrat truppen, öfvergöts med purpur, och hans blick glänste. Han hade kommit från fiendeland och kände sig åter omgifven af en natur, som han förstod, och ett folk, som älskade honom. Ett skimmer af välbehag flög öfver hans ungdomliga, manliga drag. Krigaren och konungen var 21 år gammal; han hade ännu icke hårdnat för mildare intryck, ja, han lefde icke nog länge för att någonsin hårdna. Men han var dock i hvarje tum en konung; han slösade icke med ord. Stum slöt han sina tankar inom sitt unga bröst, gaf ett tecken, att mönstringen var slut, och återvände till gården.
199 Bland de många åskådarne vid stranden befann sig äfven fröken Kjerstin Fleming med sin tärna Maju, okänd och obemärkt. När återskenet från aftonhimmelen kastade sin glans öfver den kunglige hjelten, syntes samma sken än högre färga den unga frökens kinder. Hon hörde folkets beundrande utrop, hon såg sin lilla Maju klappa händerna af förtjusning, men hon förblef stum som den hjelte, mot hvilken allas blickar riktades. Tankfull återvände hon med de öfriga till gården och inneslöt sig med sin moder i fogdens enskilda rum, dit de resande dragit sig undan för att lemna plats för konungens svit.
200 Deras närvaro blef dock icke länge obemärkt, och snart medförde Henrik Fleming det budskap, att konungen önskade se dem vid aftonmåltiden, som serverades klockan 7. Endast några få af det högre befälet hade blifvit anbefalde att deltaga deri, och konungen sade sig hoppas, att fru Anna ville ursäkta anrättningarnas enkelhet med en krigares vanor och resans brådska, hvilket dock icke hindrade, att ju en gödkalf och några höns i förtid slutat sitt unga lif på Kymmenesoriginal: Kymemenes stränder för att tillfredsställa de resande krigarnes ganska goda aptit. Men i fält lär man sig att begagna en dyrbar tid, och efter en knapp halftimme reste sig konungen, sägande, att han icke ville missunna sina öfriga gäster en behöflig hvila, men att det vore honom kärt, om damerna ännu ville skänka honom sitt angenäma sällskap. Han vore – sade han – sedan någon tid så ovan att tala om något annat än krig, att det vore för honom en vederqvickelse, om de nådiga damerna ville berätta honom något gladare från Stockholm och Åbo.
201 Den unge konungen var under sådana förtroliga stunder så älskvärdt enkel, han förenade ett så naturligt behag med ett så skämtsamt lynne och ett så lifligt intresse äfven för dagens små tilldragelser, att ett par timmar hastigt förflöto under samtal om hofvet i Stockholm och de adliga familjer i Finland, med hvilka båda fruntimren voro närmast befryndade. När klockan slog nio, anhöll fru Anna att få aflägsna sig för att i anseende till tidens korthet få rådpläga med Henrik Fleming i rummet bredvid om de familjeangelägenheter, hvilka föranledt hennes resa till Kymmenegårdoriginal: Kymemenegård. Konungen svarade förbindligt, att han icke ville se henne förgäfves hafva besvärat sig hit för ett möte, som vore för henne af vigt, men då hon ju skulle befinna sig i närmaste rum, hoppades han, att hon ej ville förvägra honom sin dotters sällskap, intill dess rådplägningen vore slutad. Det är icke antecknadt, om fru Anna, som väl kände enkedrottningens onåd mot fröken Ebba Brahe, med alldeles lätt hjerta biföll detta förslag, men en konungs önskan är en befallning, som man icke utan vigtiga skäl motsätter sig. Fru Anna gick och lemnade dörren öppen till det rum, der Henrik Fleming väntade henne.
202 – Hans Stålhandske var således en lycklig brudgum? – frågade konungen, för hvilken man omtalat brölloppet i Pernå.
203 – Mycket lycklig, Ers Nåde – svarade fröken Kjerstin. Tilltalet »Majestät» brukades väl vid högtidliga tillfällen, men glömdes vid förtroligare samtal för det äldre och enklare tilltalet »Eders Nåde».
204 – Han är lycklig, som fått följa sitt hjerta. Jag känner dem, som icke få göra det. Känner ni någon sådan?
205 – Jag vet icke ... Måhända.
206 – Hvad skulle ni göra i en sådan belägenhet?
207 – Min pligt, om jag vore man.
208 – Och en qvinna, hvad bör hon göra?
209 – Det samma, Ers Nåde. Alltid sin pligt.
210 Konungen betraktade henne skämtsamt.
211 – Vet ni väl, att icke mången vid edra år skulle tänka som ni? Ni talar som en man, och som en man om tretio år, men jag känner igen det Flemingska slägtdraget. Ni är icke rädd, ni. Jag såg eder vid slottsbranden i Åbo 1614 stå qvar i tornet, för att ni icke ville qvarlemna en liten flicka i lågorna. Eder faders frände Klas Fleming kände heller ingenting annat än sin pligt, och derför blef han salig konungens dödsfiende, ändock de båda voro män af samma jernhårda sinnelag och tillsammans skulle hafva grundat ett stort rike. Lyckligtvis äro vi vänner, och derför kan jag öppet fråga eder: »Äro ej hjertats rättmätiga anspråk de högsta af alla pligter?»
212 – Jag vet icke, hvad Eders Nåde menar med hjertats rättmätiga anspråk. Men vore jag konung ...
213 – Fortsätt! ... Om ni vore konung ...
214 – Skulle jag aldrig svika min tro. Mitt ord skulle vara ett kungsord, och min ed skulle vara mig dyrare än min krona – svarade fröken Kjerstin med låg röst, men så djerft och fast, som det anstod en Fleming.
215 Konungens förvånade blick mulnade.
216 – Förklara er tydligare! – genmälde han.
217 – Jag skulle icke kunna svika den qvinna, åt hvilken jag gifvit mitt hjerta och som gifvit mig sitt. Om man sade mig, att ett rikes välfärd berodde deraf, att jag bröte mitt ord, så skulle jag svara, att rikens välfärd beror af trohet och icke af otrohet.
218 – Ah! Var det så ni menade? – utropade konungen, och hans blick klarnade på ett sätt, hvaraf fröken Kjerstin fann sig nästan förskräckt. – Sannerligen befarade jag icke redan, att ni råkat in på ett annat område, och jag ville icke ens för en rysk fästning hafva er till min fiende. Ni skulle ha blifvit fruktansvärdare än en hel armé.
219 – Jag beder om nåd, derest jag varit allt för uppriktig. Jag är stolt att hedras med hennes vänskap, hvars namn min undersåtliga vördnad förbjuder mig att nämna. Hvilket hjerta, Eders Nåde ... så högsint, så ädelt, så kärleksfullt och så tåligt! Det är nu mer än ett år, sedan hon förtäres af den grymmaste ovisshet. Hon gråter sällan, hon klagar aldrig, men hon beder mycket. Jag vet hvad hon lider. Finnes ingen möjlighet att göra slut på en sådan ovisshet?
220 Konungen vandrade fram och åter öfver golfvet, stannade slutligen och yttrade:
221 – Säger ni detta af eder sjelf, eller har någon bedt eder derom?
222 – Ingen, och minst hon! Är jag straffbar, så bär jag ensam skulden.
223 Åter klarnade konungens mulna panna, och han återtog sin förra skämtsamma ton.
224 – Nej, min allt för uppriktiga fiende, man är icke straffbar, när man på ett så älskvärdt sätt säger konungar sanningen. Det är angenämare att höra moraler af er än af min lärare, gamle Skytte. Jag trodde eder ett ögonblick vara en förräderska, och kanske är ni det i hjertats angelägenheter, men ni befinner er der på ert naturliga qvinliga område. Och då ni är för god lutheran, kanske också litet för ung, för att vara min biktfar, så låt oss nu hellre tala om eder sjelf. Jag ser icke till eder harpa. Är hon qvarglömd i Stockholm?
225 – Hon är på Villnäs, Ers Nåde.
226 – Skada. Jag mins en afton i våras, när jag kom dyster och nedslagen från rådkammaren. Allt hade gått oss emot, vi hade fått Jobsposter från Liffland, klagovisor från Dalarne och en bråte med penningeärenden, hafvande intet der vi kunde betala med. Jag inträdde med Sauls sinnelag i hertiginnans gemak, men der fann jag min David. Edert strängaspel kom mitt hjerta att smälta. Jag hade nyss känt mig fattig och svag; nu syntes jag mig vara rik och stark. Jag tänkte på de gamle barder, som sjöngo för våra fäder och gjorde dem hugstora i striden. Eder mjuka hand syntes mig leka öfver strängarna med samma förunderliga styrkande kraft, och det förekom mig, som vore ni Sveriges och Finlands valkyria, hvilken borde gå framför dess konung i striden. Jag har ofta tänkt derpå. Jag har senast tänkt derpå, när vi förgäfves stormade Pleskows fasta murar. En krigare får ej tänka på det, som röfvar stålet från hans arm och modet från hans hjerta. Men det finnes stunder, när armen tröttnat, när modet svigtar, det ock menskligt är, och då är det godt att höra en sång om seger. Det är något hos eder, som är beslägtadt med segertankar; det ligger i blodet.
227 Fröken Kjerstin svarade icke. Hvad skulle hon svara? Hon satt stum med nedslagna ögon; blott en nästan omärkbar darrning kring öfverläppen vittnade om ett uppror i hennes känslor. Den, som känner de djupa floder, vet, huru en liten krusning på ytan ofta betecknar ett starkt strömdrag.
228 Efter en paus sade konungen:
229 – Begär en nåd af mig!
230 Kjerstin Fleming höll en handske i sin hand; hon märkte icke, att hon sedan tio minuter slitit den i stycken. Konungen upptog dess make, som fallit till golfvet, räckte henne den med ett smålöje och sade:
231 – Nåväl?
232 – Ett bref!
233 – Ingenting för er sjelf?
234 – Jag tackar Ers Nåde. Jag har fått min belöning.
235 – Ni begär icke ens en visa för eder harpa?
236 – Ett bref! Endast ett bref!
237 Konungen fattade hennes hand och kände den darra, men de stolta, glänsande bruna ögonen blickade fast in i hans. Han ville säga något, men nu stod fru Anna i dörren.
238 – Det är tid – sade hon.
239 – Hög tid! – hviskade en röst inom Kjerstin Flemings klappande hjerta.
Avsnittet publicerades 15/4 1879:|2|7. En natt och en morgon på Kymmene gård.
240 Konung Gustaf II Adolf var från sin tidiga ungdom van vid ett strängt arbete, och det, som icke medhannsoriginal: medhans om dagen, måste mången gång upptaga natten. Det är likväl icke antecknadt, att han tillbragte denna natt på Kymmene gård med regeringsomsorger. Hans verksamma själ hade i långa månader oaflåtligen delat vilja och tankekraft mellan ett allvarsamt krig i främmande land och den inre riksstyrelsen i en tid af mycket betryck och många söndringar. Kropp och själ hade varit lika ansträngda; sällan hade en dag varit lugn eller en natt ostörd af sorger. När man är 21 år gammal, bär man en sådan börda gladt nog, ty då utbreder sig framför oss hoppets oändliga verld; lifvet synes så gränslöst långt och en förlorad dag så oändligt liten. Hemligheten af ungdomens mod består deri, att vi beständigt kunna kasta stundens sorger på den omätliga framtid, som ligger framför oss och som kan godtgöra allt, emedan ingenting der är omöjligt.
241 Men det som är omöjligt äfven för den strängaste arbetare, den allvarligaste statsman och den upphöjdaste tänkare, det är att vid 21 års ålder afsäga sig alla anspråk på lifvets lycka. Lyckan antager endast olika gestalter i ungdomsdrömmarne. Vanligen framträder hon för ynglingens blickar först i gestalten af en qvinna, derefter under skepnaden af en lagerkrönt ära. Storheten gör intet undantag, emedan den sanna storheten är en mensklig storhet och icke en drömbild. Äfven i konung Gustaf Adolfs ungdom hade det första idealet varit en qvinna, men en qvinna, oskiljaktigt sammanvuxen med drömmen om seger och hjelterykte. Det är bekant, och han skrifver sjelf, att han utförde sina första bragder till Ebba Brahes ära, med den ridderliga romantik, som var honom egen. Och likväl var det äran, som efterhand öfverväldigade denna den skönaste och den renaste af hans ungdomsdrömmar. Den qvinna, som kunde hafva blifvit en stor konungs värdiga maka, måste slutligen vika tillbaka, mindre för hinder, motstånd och hofintriger än för skilsmessan, afståndet, kriget och segertankarne. Ju högre konungen växte inom hjelteynglingen, desto mera trädde Ebba Brahe tillbaka, brudslöjan kring hennes lockar upplöste sig som en morgondimma för dagens sol, hennes gestalt bleknade bort och qvarstod slutligen blott som ett kärt minne i ett aflägset fjerran. Det är kändt, att konungens brefvexling med barndomsvännen och ungdomsbruden upphörde omkring hösten år 1614. Efter denna tid sökte den kunglige ynglingens känslor ett mål och funno intet – eller intet värdigt. Och det var vid denna tid han framträder i vår berättelse.
242 Om han vid samma tid funnit ett sig värdigt sådant mål, så måste det otvifvelaktigt hafva stått i närmaste samband med ära och segrar. Det måste hafva varit en qvinna, begåfvad med en nog stark och nog upphöjd själ för att elda hans håg till stora bragder. Hon måste hafva varit hans jemlike i snille och kraft, om icke i börd; men hon måste derjemte hafva samstämt med honom i denna samma ridderliga romantik, hvilken vi nyss antydde såsom ett utmärkande drag, och hon måste såsom qvinna hafva uppfattat denna kärlek till ära och bragder än hängifnare och långt mera svärmande än han sjelf för att förmå imponera på honom. Historien känner icke, att han funnit en sådan qvinna. Alltså, om han funnit henne, så måste de hafva sammanträffat endast ett ögonblick för att sedan åter för alltid skiljas. Att så skett, derpå saknas i verkligheten icke alla antydningar.
243 Kjerstin Fleming tillbragte en sömnlös natt i Kymmene gård. Sällan uppstiger en ung och ridderlig furste på en tron utan att tusende ungmör vänta af honom allt och egna honom en svärmande beundran. Men Kjerstins tillgifvenhet var en djupare; den hade redan i tidiga barndomen börjat med helt motsatta intryck af Flemingska slägtens hat mot Carl IX, som lät hennes far och farbroder erfara tyngden af sin onåd. I starka själar kan hat förbytas i kärlek med samma naturnödvändighet, som förvandlar natt till morgon. I Åbo, i Stockholm, i Örebro hade den unga fröken från Villnäs lärt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper, men beständigt hade hon stått i skuggan för Ebba Brahes höga gestalt och stått der så utan afund, så omedveten om egna känslor, som man stannar i skuggan för en kär och beundrad vän. Nu, nu i ett ögonblick, med ett trollslag, hade der öppnat sig en förfärlig afgrund under blommorna af denna en brinnande själs oskyldiga, rena och uppoffrande tillgifvenhet för dessa två ädla och högsinta personligheter, hvilka Kjerstin Fleming hade vant sig att betrakta som oskiljaktiga och för hvilkas förening hon länge uppsändt så varma böner – konungen och hans trolofvade brud. Dessa två voro nu skilda, icke genom en drottnings hårdhet och ett rikes statskonst, utan ännu mycket mer genom en alldeles oväntad förändring i konungens känslor – skilda för alltid. Och hvem hade åtskilt dem? Hvem? Hon sjelf, hon, som velat gifva sitt lif för att se dem lyckliga båda på Sveriges tron! Ack, hon visste icke, den oerfarna, hvad tid, afstånd, bragder och ynglingablod förmå äfven öfver ett hjeltehjerta. Hon upprepade denna fråga hundrade gånger för sig sjelf under nattens tystnad: hvem har åtskilt dem? – och hvarje gång stodo i eldsdrag för hennes minne konungens ord och blick denna olyckliga qväll. Hon ville öfvertyga sig sjelf, att hon missförstått honom, att det, som förfärat henne, var endast ett skämt, en nyck, som i morgon skulle vara förgäten; men hon kunde icke öfvertyga sig, hon var qvinna, och hon var en för begåfvad qvinna för att kunna med slutna ögon och öron bedraga sig sjelf.
244 Hvad hade hon då förbrutit sig, den beklagansvärda, för att så kunna förråda sin vän? När och hvar hade hon mot sin vilja ådragit sig denna kungliga ynnest, hvilken hon måste betrakta som ett förräderi mot vänskapen? Hon kunde icke påminna sig annat än den olyckliga stund, när hon lärde sig locka så sköna toner ur harpans strängar. O, denna harpa, hon ville slå den i stycken, hon ville aldrig mera vidröra dess strängar! Hon ville kasta sig för Ebba Brahes fötter och säga till henne: nej, nej, det är icke jag, som frånröfvat dig hans hjerta! Och sedan ville hon resa långt, långt bort till Polen, till Spanien, till Amerika, hvart som helst, blott hon icke mer behöfde återse denne beundrade hjelte, som kunde vara så trolös och – hon kunde icke förneka det – så farlig för hennes lugn!
245 Ja, farlig ändå, o huru farlig! Huru hon än stred med hela sin starka viljas kraft, kunde hon icke förgäta valkyrian, som skulle gå framför Sveriges och Finlands konung i striden. Hvilken demonisk tjusning låg ej i detta enda ord! Ja, hon kände det, huru hon än kämpade deremot, – hon kände sig född drottning, men icke en Margaretha Lejonhufvud, icke en Katarina Stenbock, icke en Gunilla Bjelke; – huru många adeliga jungfrur hade icke redan bestigit Sveriges tron? Hon kände sig född till någonting annat; honoriginal: kon kände inom sig något af unionens Margaretha i kraft och något af Katarina Jagellonicas beslutsamhet att försaka allt. Hvilka förmätna drömmar! Hon dref dem ifrån sig som Macbethsoriginal: Macbehes hexor, de kommo tillbaka, och hon dref dem åter ifrån sig. Slutligen återstod af drömmarnas drottning blott en förgråten flicka, som fuktade hufvudkudden med sina tårar.
246 Vid sex-tiden på morgonen, medan det ännu var mörkt, hördes röster på gården, hästar frustade, bjellror klingade. Det var konungen, som bröt upp för att fortsätta resan till Helsingfors. Kjerstin hörde det med en suck af lättnad: hon skulle icke nödgas återse honom nu, hon skulle taga sig till vara att någonsin återse honom.
247 Ljus tändes, och i nästa ögonblick satt modern vid hennes bädd. Äfven fru Anna hade fått i fädernearf af Hornarne på Kankas en högsint själ, men dertill mycket mer af hjertats mildare känslor, än man var van att finna hos den hårdhändta och oböjliga Flemingska slägten. Det är derför sannolikt, att Kjerstin Fleming hos sig förenat det bästa af dessa båda ätter, som gifvit åt Finland och Sverige så månge hjeltar och store statsmän.
248 Moderns forskande blick upptäckte genast spåren af tårar och en natt utan hvila.
249 – Du har icke sofvit i natt? – frågade hon.
250 – Icke rätt väl – lydde svaret.
251 – Hvad sade dig konungen i går afton?
252 – Icke det, som likat mig bäst att höra. Han talade om min harpa.
253 – Jag fruktade det. Hvad sade han dig?
254 – Jag djerfdes påminna honom om Ebba, och han sade mig vara för ung att blifva hans biktfader. Det är slut mellan dem; jag förstod det blott alltför väl, och det har mycket bedröfvat mig.
255 – Lägg det icke för mycket på hjertat, mitt kära barn; det är kanske lyckligast för dem båda. Sådana förbindelser mellan en konung och en undersåte medföra i bästa fall söndringar inom riket. Bjelkeslägten har fått vidkännas både ära och afund af drottning Gunillas upphöjelse. Ingen mor, såframt hon icke är en furstinna, bör önska att se sin dotter på Sveriges oroliga tron. Sade konungen något mer om dig sjelf?
256 – Ja, moder. Jag beder dig, fråga mig icke!
Avsnittet publicerades 16/4 1879:|2|257 – Det jag mest älskar hos dig, mitt barn, det är, att du alltid har varit sann som dagens ljus. Vid fyra års ålder var du fäst vid din far med den ömmaste tillgifvenhet; men när han flydde för hertigen och förföljarne frågade dig, om du visste hans gömställe, sade du ja, ty du kunde ej ljuga. Åter, när de ville förmå dig att upptäcka gömstället och än skrämde dig med ett stort ris, än lockade dig med sötsaker, kunde ingen förmå dig att svara ett ord. Du skulle hellre hafva sönderslitit din tunga. Nu frågar jag dig, icke om andra, men om dig sjelf: hvad sade dig konungen i går afton?
258 Dottern upprepade under tårar dessa ord, som hon icke kunde förgäta.
259 – Mitt barn – sade fru Anna lugnt, i det hon fattade Kjerstins hand – jag finner ingen verklig orsak till oro i dessa flyktiga artigheter, dem en furste stundom slösar utan mening på unga personer i sin omgifning och dem han sannolikt i morgon har glömt. I konungens ord finnes intet, som kan förnärma en rättmätig sjelfkänsla, och om någon eger rätt att beklaga sig öfver den uppmärksamhet han behagat visa dig, är det snarare fröken Brahe. Det är tydligt, att hon numera måste känna sig fri från sin förbindelse; jag tviflar icke på att hennes hjerta lider, men jag lyckönskar hennes förstånd. Vid konungens ålder är det för mycket att vänta en evig trohet, helst under fältlif i aflägsna länder. Jag antager, att hans böjelse för fröken Brahe varit allvarsam och uppriktig; så mycket mer har den efterlemnat ett tomrum. Gud gifve, att en värdig gemål af furstlig börd må rätt snart kunna fylla det, men intills detta sker, är det små flammor på en ledig aftonstund, litet joller med små betagna, inbilska hoffröknar och en krigares öppenhjertiga skämt, som anlitas för att ersätta bristen på verkliga känslor. Hvad dig angår, mitt barn, så vet jag, att du är en klok och klarsynt flicka, som icke lätt tager spelpenningar för äkta guld; men det finnes hos dig ett anlag att se allt i stort och dertill ett anlag för svärmeri, som gör, att en ung och ridderlig konung kan blifva farligare för dig än du för honom. Det tör derför vara bäst, att du icke så snart återser en furste, som naturen begåfvat med så många lysande egenskaper.
260 – Moder, jag vill aldrig återse honom ... aldrig!
261 – Du fruktar då för dig sjelf?
262 – Ja, ja, aldrig!
263 – Nå väl, så låta vi detta aldrig betyda ett år eller par. Du har nu permission från din tjenstgöring hos hertiginnan, och denna permission kan förlängas. Henrik har medfört ett bref från din broder Klas. Han hoppas om någon vecka kunna inträffa i Helsingfors. Vi återvända nu till Pernå. Derifrån skall Klas göra oss samma tjenst som Silfversparre på framresan och ledsaga oss åter till Villnäs. Huru behagar dig Silfversparre?
264 – Som en väderhane på en flaggstång. Jag är trött vid hans eviga svängande omkring samma punkt.
265 – Han är dock en man af god familj, med mycket aktningsvärda egenskaper och en lofvande framtid. Du vet, att han är dig uppriktigt tillgifven.
266 – Tyvärr, ja. Han är olidlig.
267 – Nå, då skola vi icke mera tala derom ... Långström, befall, att hästarne spännas för!
268 Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig dotter, hvars hjerta låg så öppet som en spegelklar källa, hade modern likväl förtegat något, som hon icke ansåg rådligt att omtala. Innan Kjerstin ännu lemnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes nattduksbord ett försegladt konvolutoriginal: konvulut, adresseradt med välkänd handstil till välborna fröken Christina Fleming. Huru detta konvolut kommit dit, i detta rum, som beboddes af mor och dotter gemensamt, förblef en hemlighet, hvilken fru Anna aktade sig att alltför strängt efterforska. Nu, efter samtalet, bröt hon detta konvolut utan betänkande och fann deri – icke, såsom hon först förmodade, ett bref, hvilket genom Kjerstins väntjenst skulle i hemlighet befordras till fröken Brahe – utan tio verser, skrifna med rask och icke alldeles lättläst stil af konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skärm, som dolde henne för dotterns blickar, genomläste denna halft ömma, halft skämtande konungadikt med en berättigad nyfikenhet, gåfvo i synnerhet följande verser, dem vi afskrifva med tidens och konungens oregelbundna stafningssätt, ämnen nog till en moders eftertanke. Sedan diktaren först beskrifvit sin hjertesorg, säger han i
269 Andra versen:
konsekvensändrat/normaliseratHoppet hafver jag stadigdt hafft,
Tin hårdhet till att öfvervinna
Med trofasthet, som Gudh har skapt
Utij mitt hiärta och mitt sinne.
Hvi vill tu då
Min trogna tiänst såledess försmå
Och mig sluta utur ditt minne?konsekvensändrat/normaliserat
271 Tredje versen:
konsekvensändrat/normaliseratRickeligh med mongha dygder tigh
Naturen högdt hafver begåffvat,
Som dageligh låta see sigh
Och mången på tig haffver låffvat,
Alen then last,
Ther medh tu mig plågar så fast,
Hafver aldrigh ingen behagatt.konsekvensändrat/normaliserat
273 Fjerde versen:
konsekvensändrat/normaliseratIngen sten ähr funnen så hårdh,
Som sigh icke låter beveka
Eller alldeles nöta bortt
Aff stål eller aff vatnet veka.
Allt så och jagh
I ingen sijnn skal hafva fördragh,
Min hugh skall stadigdt på tig leka.konsekvensändrat/normaliserat
275 Han vill icke afstå från att med sin tjenst beveka den grymma, men om hon försmädar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta någon fröjd. Ty, säger sjunde versen:
konsekvensändrat/normaliseratJagh vill bliffva i ensamheett,
Min sorgh vill jagh alen beklaga
Och fly all jungfruss kiärlighet,
Efter jagh them eij kan behaga.
Men hvad båtar
Thet tigh att tu migh såledess har
Förtagit all min lust och glädie?konsekvensändrat/normaliserat
277 Han hoppas hon vill befinna, huru alla skola prisa hennes mildhet, men hårdeligen straffa hennes obeveklighet, hvarefter han slutar med 10:de versen:
konsekvensändrat/normaliseratFugelen uppå grönan qviste,
Diuren uti marcken villa
Skulle, hvar de min sorgh viste,
Mig hiälpa tårar att förspilla.
Echo mitt rop
Förmehrar med sitt ljudh en stor hop
Emellan tässa bärgh och dalarkonsekvensändrat/normaliserat.
279 Finisspråk: latin.
280 Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon just kunde taga all denna ömma klagan för allvar. Men om hon ännu kunnat betvifla hvem den grymma var, öfver hvilkens hårdhet diktaren så varmt beklagade sig, skingrades alla tvifvel, när hon stafvade tillsamman de tio versernas särskildt utmärkta begynnelsebokstäfver och till sin häpnad fann dem bilda:
281 CHRISTINA F.
282 – Kjerstin har rätt – sade fru Anna till sig sjelf. – Hon bör icke återse honom.
283 Derpå gömde hon omsorgsfullt den kungliga kärleksdikten bland sina familjepapper, hvarifrån den sedan kommit i afskrift till efterverlden.
8. Helsingfors landtdag.
284 Under den tid, som förflutit sedan besöket i Ekenäs, hade den manhaftige qvartermästaren Ivar Bertilson och hans hemlighetsfulle följeslagare med lika mycket nit som djerfhet fortsatt sina stämplingar till förmån för det polska partiet i södra och sydvestra Finland. De hade funnit skydd och medhåll på några adelsgårdar, der konung Sigismunds slagne anhängare väl icke vågade något öppet motstånd, men i tysthet afbidade en för dem gynsam förändring i det nuvarande regementet. I sådana gårdar mottogos de polske emissarierne under qvällens mörker, höllo hemliga rådplägningar och befordrades sedan vidare med bref och budskap till andre partivänner. De rastade äfven i aflägsnare byar, åhörde folkets klagomål öfver tidens betryck och utpressningar, likasom skulle de dertill hafva varit särskildt bemyndigade, och läto förstå, att bättre dagar snart skulle randas, allenast alle raske bönder föresatte sig att icke åtlyda olagliga påbud, hvems de ock månde vara, utan fasthellre hölle på sin gamla frihet och, der så behöfdes, stälde våld mot våld. Nöden var ock mångenstädes så stor, att man gerna lyssnade till dessa förespeglingar. Fogdarne begynte mötas med uppenbar motspänstighet, restlängderna ökades, bönderne i några byar öfvergåfvo sina hemman och sammanrotade sig för att utvandra till Ryssland eller öfversegla till Riga och Polen. Sällan samlades denna tid folket vid kyrkor och ting utan att än här, än der en tryckt proklamation på dålig svenska eller ännu sämre finska fanns om morgonen uppspikad på kyrkodörren, på tingshusets vägg, ja, på sjelfva länsmansgårdarnas knutar, alla af samma innehåll: den nuvarande gudlösa och olagliga styrelsen, jemförd med den rättmätige konungens milda och rättvisa regemente. Det hjelpte icke att nedrifva dessa förrädiska papper, att spana efter upphofsmännen eller att uppläsa stränga kungörelser deremot; för ett, som refs ned, syntes nästa morgon tre andra; de tycktes uppväxa från jorden, ingen visste huru och hvarifrån.
Avsnittet publicerades 17/4 1879:|1|285 Likasom klubbekriget är det enda inbördes krig, hvilket någonsin blifvit fördt i Finland, så tillhöra äfven de polska stämplingarna vid denna tid de sällsyntaste undantag af sin art i detta land. Sammansvärjningar finna ingen tacksam jordmån bland ett folk, som icke älskar smygvägar och alltid hyst en medfödd afsky mot förrädare. Det, som ännu gaf Sigismunds anhängare ett slags medhåll i dessa delar af landet, var just den legitima rätt till kronan, hvilken den äldre grenen af Wasahuset åberopade, då ju folket längesedan vant sig från att afsätta konungar och hade svårt att förstå, huru en hertig eller en riksdag kunde tillmäta sig en sådan rättighet. Men å andra sidan hade konung Carl IX:s folkeliga styrelse och den nu regerande unge konungens mildhet redan gifvit den yngre Wasagrenens tron, hvad man än tänkte om dess berättigande, ett starkt fäste i folkets hjertan. Den legitima rätten hade förbleknat för en starkare makt, den personliga tillgifvenheten. Hade icke tidens nöd blifvit konung Sigismunds bundsförvandt, skulle hans utskickade hafva förgäfves klappat på folkets dörrar.
286 Det fåtaliga och underlägsna polska partiet i södra Finland väntade med otålighet någon större motgång för konungens vapen i kriget för att öppet höja sin upprorsfana. När detta hopp blef besviket, vände Sigismunds anhängare sina förtviflade blickar till den tröge konungen sjelf och hoppades lika förgäfves, att han med en stark här i Liffland skulle gifva sina finska vänner luft. Då nådde dem det obehagliga budskapet, att konungen genom en skrifvelse från Narva sammankallat Finlands ständer till en landtdag i Helsingfors och sjelf ville vara närvarande. De missnöjdes enda hopp blef nu, att ständerna skulle vägra gärder för kriget och derigenom framkalla en öppen brytning med konungen.
287 Ständerna voro sammankallade till den 15 januari 1616, men konungen anlände först den 19:de till Helsingfors. Af Finlands nuvarande hufvudstad fanns då endast namnet och en obetydlig köpstad, belägen en half mil i nordost från den nuvarande platsen, vid mynningen af en liten å, Wanda, som der gör ett brant fall, kalladt Helsinge-fors. Nejdens svenska befolkning anses härstamma från en koloni af de krigiske helsingar, hvilka Erik den helige medförde på sitt korståg till Finland. Tre och tjugu år efter tiden för vår berättelse, under Kristinas regering år 1639, flyttades sedermera Helsingfors till nya öden vid den djupa och rymliga hafsvik, för hvilken Augustin Ehrensvärds snille uppreste Sveaborgs murar såsom en fruktansvärd, ogenomtränglig, men icke alltid väl tillreglad port.
288 Landtdagar – landskapsmöten – voro denna tid icke ovanliga i särskilda rikets provinser. Den finska landtdagen år 1616 hade dock både för riket och Finland en säregen betydelse. Här samlades ett folk, så att säga med draget svärd och lyft sköld, vid det svenska väldets utanverk för att afvärja yttre våld och inre söndringar. Här, i närvaro af konungen sjelf och rikskansleren Axel Oxenstjerna, sammanträdde Finlands fyra riksstånd och ombud från krigshären för att – väl blott för sitt landskap, men denna gång i spetsen för folk och rike – på samma gång bevilja medel till kriget, värna rikets sjelfständighet, protestera mot de polske Wasarnes anspråk på tronen och högtidligen bekräfta sin trohet mot den yngre grenen af Wasahuset. Tidens faror och Finlands läge som operationsbas i de båda krigen mot Ryssland och Polen gåfvo en ofantlig vigt åt denna manifestation af folkviljan. Utan denna landtdag hade sannolikt icke det svenska väldet sträckt sig ut öfver Nevan, fullbordat Ivar Widfamnes, Erik Emundsons och Torkel Knutsons framtidstankar och lagt en grund för denna svenska stormakt, som, äfven efter dess fall, kastat ett skimmer af ära öfver kommande dagar. Utan denna landtdag skulle sannolikt icke den ryska makten för ett helt sekel hafva varit stängd ifrån Östersjön, och Gustaf II Adolf skulle hafva känt sina händer bundna, Tyskland och samvetsfriheten skulle förgäfves hafva väntat befriaren ifrån Norden. Och slutligen, utan denna landtdag skulle Finland nu sakna ett af sina ärofullaste minnen, skådespelet af ett blödande, men oförfäradt folk, som i nödens stund svär som en man att offra allt för konung och fädernesland. Det var denna landtdag i en obetydlig köping, som invigde Helsingfors till en framtidens hufvudstad.
289 Allt hvad landet då hade lysande eller mest redbart af alla stånd strömmade nu hit i midvintern på långa afstånd, obanade vägar och med de mest bristfälliga kommunikationsmedel. En ofullständig förteckning uppräknar 338 närvarande landtdagsmän, största delen adel med frejdade namn – Boije, De la Gardie, Kurck, Fleming, Horn, Stålarm, Fincke, Ruuth, Munck, Carpelan, Stjernkors, Slang m. fl. – den åldrige biskopen Erik Sorolainen med 20 prester, ombud från 10 städer och 20 härad samt, såsom det femte ståndet, 10 officerare. Med dem följde mången familj och många andra resande eller för tillfället invandrad allmoge samt en liten truppstyrka för konungens vakt, oberäknad hans svit. Den lilla staden med sina låga trähus på slätten å ömse sidor om forsen samt närmaste byar voro öfverfylda med folk. Borgmästaren Kasper Reijer synes hafva haft den äran att både herbergera konungen och försträcka öl, vin och specerier till den kungliga taffeln. Att döma af ännu förvarade räkningar, måste denna hafva försörjt ganska talrika gäster, dervid köksskrifvaren Hans Persson fick mottaga ansenliga förråd af olja, kapris, oliver och limoner från Åbo-borgaren Hans Wolle, kunglig hofleverantör för Finland. Utom den kungliga taffeln lefde största delen landtdagsmän vid ytterst tarfliga bord i tidens betryck; men för konungen gälde det här, i en aflägsen landsort och så nära riksgränsen, att uppträda med den ståt, som imponerar på massorna. Man skulle icke inberätta till Sigismund i Warschau, att hans medtäflare om kronan uppträdde såsom en torpare på sitt rikes utmarker.
290 Så fullständigt är det gamla Helsingfors bortsopadt från jorden, att man icke ens känner platsen, der Sveriges och Finlands konung den 22 januari 1616 öppnade ständernas sammankomst. Men denna vinterdag fick Finland höra ett stycke statskonst, sådant det aldrig hört förr. Gustaf II Adolf egde redan i unga år den snillets, hjertats och talarekonstens makt, som öfvertygade meningarna och rörde hjertat. Han talade med ungdomens öppenhet och en konungs värdighet, utförligt, klart och manligt om rikets dåvarande ställning, om nödvändigheten att mota Polens öfvermakt i det söndrade Ryssland, om Sigismunds edsbrott mot Sveriges rike, om nödvändigheten af hans afsättning från rikets tron, om det svek och de stämplingar, hvarmed samme afsatte konung fortfor att oroa riket, om det underliga, att man nu råkat i krig med ryssarne, dem man velat hjelpa mot Polen. Han varnade finnarne att icke låta förföra sig till att komma under Polens och påfvens träldom, påminte dem om den trohet de svurit hans salige herr fader och honom sjelf samt lofvade, att dersom de ville i denna trohet framhärda och nu manligen bistå sin konung, så ville han ock vinnlägga sig, att de måtte komma till fred, rolighet och bättre vilkor, hvartill Gud den allsvåldigaste sin nåd förläna ville. Slutligen tillade konungen, att han begärde ständernas svar på de ärender han ville förelägga dem, »önskande dem samt och synnerlig en god dag och blifvande dem med ynnest och gunst väl bevågen».
291 Landtdagsfrågorna gällde trygghet mot Sigismunds stämplingar, försvar mot ryssarne och gärder för kriget. Ett folk under vapen handlar mer än det talar. Ständernas öfverläggningar varade endast tio dagar, än gemensamt, än hvar för sig i den enkla form, som ännu icke blifvit reglementerad genom en riksdagsordning, och redan den 2 februari utfärdades ständernas beslut. De ville aldrig låta förleda sig från sin trohet mot konung och fädernesland, utan manligen stå mot konung Sigismund, som velat återinföra det påfviska afguderiet; de ville icke tillstädja upproriska patenters kringspridande, och hvar icke Sigismund låter beveka sig till en billig fred, ville de mot honom våga lif, lefverne, välfärd och förmåga. Ständerna önska af Gud framgång till det fredsmöte, som nu med ryssen begynt, men vore han så förhärdad i sitt fiendtliga uppsåt, att han inga skäliga fridsmedel ingå ville, så lofva de efter yttersta förmåga stå äfven honom emot och dertill hafva blod och förmögenhet osparade. De tacka konungen för den nya skjutsfärdsordningen, som de finna nyttig, om han efterföljes, och bedja kunglig majestät pålägga ståthållare och befallningsmän att hålla undersåtarne vid lag och rätt. Slutligen åtogo sig ständerna en dryg krigsgärd, och om alla dessa sina beslut skrefvo »de i Helsingfors församlade Sveriges rikes råd och landtständer i storfurstendömet Finland» ett långt bref till samtlige Sveriges rikes ständer. De hade här vid gränsen i mannaminne varit hårdt betungade af krig, gärder och borgläger; hade icke ens under freden kunnat sitta trygge i sina hus, men ville dock, ehuru årsväxten sist varit ganska svag, nu efter råd och lägenhet bistå sin konung, tackande honom, som dermed låter sig nöja. Och ehuru de ingalunda betvifla de gode herrars och svenske mäns beredvillighet att utgöra en lika hjelp och komma dem till undsättning, ville de dock påminna dem om det trogna bistånd, som Finlands folk dem alltid gjort hafver och ännu härefter gerna göra vill af all sin förmåga, med den förtröstan, att så länge alle förblifva enige, behöfva de icke frukta för någon fiende.
Avsnittet publicerades 18/4 1879:|1|292 På denna skrifvelse anlände sedan svar från Sveriges församlade landtständer i skilda provinser, uttalande samma manliga beredvillighet och lofvande att aldrig förgäta det trogna bistånd, som dem alltid i rikets nöd af Finlands ständer vederfaret är.
293 Dessa ord, som handlingen så kraftigt och dyrt beseglat, genljuda ännu efter sekler från alla Östersjöns nordliga stränder. Bakom dessa ord stodo män med offervilliga hjertan och dragna svärd; bakom dessa ord stodo fria, endrägtiga, tappra folk, som gåfvo sina vuxne söner i döden för fäderneslandet och, för att upprätthålla dem, framräckte ej sällan den sista brödkaka, som de besparat åt sina hungrande barn. Bakom dessa ord stod ett tidehvarf af brinnande tro och försakande mod. Andra tidehvarf med ett annat sinnelag kunna dock icke läsa dessa enkla ord utan rörelse. En dödsföraktande kraft andas i dem, och på samma gång hvilken kärlek! När folket hörde sin unge konung tala, gick en fläkt af hans ungdomliga mod äfven genom länge af åren kylda hjertan; äfven den grånade krigaren kände sitt blod värmas, han kände segrar i luften – han drömde än en gång om sin ungdomsdröm.
294 Efter mer än 260 år igenkänner man icke mera den plats, der en gång fäderneslandets hjerta klappat af så mycket mod och så hugstora känslor. Slätterna kring Vandas mynning äro nu betäckta med landtgårdar och åkerfält; icke ens en större by reser nu sina tarfliga boningar vid den strand, der Finlands hufvudstads vagga låg. Forsen matar qvarnar och tvättanstalter; odlarens plog vänder i dagen tegelgruset af forna husliga härdar. Oaktadt nejden är bördig och långt ifrån enslig, hvilar deröfver, kanske för bristen på skog, ett tycke af enformighet, nästan af saknad. Och när vandraren nu en vinterdag trampar de drifvor, som stormen från hafvet upptornar i nyckfulla vågor på slätten, synes detta en gång så liffulla fält hafva återgått till den finska ödemarkens ensliga ro.
295 Vid den tid, hvarom vi talat, erbjöd slätten ett annat skådespel. Det stora folkvimlet i staden bredde sig ut öfver dess närmaste omgifningar. Hvarje torp, hvarje lada, hvarje ria och badstuga var öfverfyld af tillströmmande menighet, här och der äfven af bivuakerande krigsfolk. Och om man icke såg våra dagars lifliga torghandel, saknades likväl icke spekulanter, som begagnade ett så ovanligt tillfälle att förtjena något i dessa dåliga tider. Man såg små improviserade brädskjul, i hvilka utbjödos matvaror, läder, lärfter och öl. Till och med konstmakare från Tyskland saknades icke, ehuru deras framställningar hörde till dem, som i våra dagar knapt mera roa ens den lägsta folkhopen. Man hörde musik af säckpipor, man såg en Herkules med ett slag af sin knytnäfve döda en oxe, hvilken han förut dragit vid hornen efter sig. Man såg en annan äta spikar, genomborra sitt bröst med ett svärd och åter utdraga det, färgadt med lingonsaft. En snedvuxen pojke med plirande ögon tillvann sig mycken beundran genom sin färdighet att slå kullerbyttor i luften och den oförskämda vighet, med hvilken han än hoppade grensle öfver nacken på en förskräckt bondqvinna, än åter utmanade en drumlig dräng till envig och i ett nu slog benen undan honom.
296 Det var vid landtdagens början, när man en morgon hade till allmän förargelse funnit icke allenast flere af konung Sigismunds plakat uppslagna på stadens gårdsportar, utan äfven samma förrädiska papper spikadt på gafveln af borgmästaren Reijers hus, der konungen bodde. En sådan djerfhet hade föranledt stränga efterspaningar, men utan resultat. Ridande patruller hade utskickats åt flere håll samt äfven till stadens utkanter, der brädskjulen höllo sin marknad. Nu hade förenämde vanskaplige pojke i sitt öfvermod utmanat en liten trumslagare, som i sin oskuld roade sig åt hans lustiga upptåg. Men denna gång hade Sam (ty läsaren har förmodligen genast igenkänt vår bekante från Tofön) betydligt missräknat sig. I stället att låta slå benen undan sig, var det trumslagaren, som i sin tur slog bytingen i drifvan, insockrade honom i snön och till allmänhetens stora förlustelse lät sina trumpinnar dansa i ett grundligt tapto på motståndarens tröja. Vid denna manöver refs tröjan upp, ett papper föll ut och bortfördes af vinden. Det upptogs, lästes och befanns vara ett af Sigismunds plakat.
297 Nu blef ett sorl bland folkhopen: tag fast förrädaren! Häng honom! Slå ihjel honom! Men ett ärligt finskt hjerta har sällan en snabb hand i sin tjenst. Innan man ännu hunnit komma från ord till handling, hade Sam gjort sig lös från sin motståndare och, vig som en ekorre, banat sig väg genom folkhopen, än borrande sig framåt med armarna, än slående bakåt med fötterna. Nu blef en jagt. Efter ett fåfängt försök att uppnå stora landsvägen vesterut svängde flyktingen om och sökte sin räddning på bron öfver forsen. Men här mötte honom patrullen från motsatta sidan, medan folkhopen skrikande jagade efter honom från andra sidan. Sam betänkte sig icke länge, och dertill var icke heller tid. I ett nu klängde han öfver brons ledstänger och var försvunnen. Men det dröjde ej länge, innan man såg honom flyta utför den öppna forsen och försvinna under isen, som betäckte åmynningen nedanför det starkaste strömdraget.
298 Förföljarne stannade bestörte på bron; allas blickar följde den djerfve förrädaren, som, gungande på forsens skum, så hastigt fann sitt rättmätiga straff, och alla tyckte, att den lille trumslagaren hade gjort sig väl förtjent om fäderneslandet.
9. Vinterafton i ödemarken.
299 En afton i medlet af februari 1616 banade sig en karavan af resande mödosamt fram genom drifvorna på den stundom ödsliga väg, som vid denna tid förde från Helsingfors genom det norra Nyland till Åbo. I våra dagar ila bantågen fram öfver den låga sandåsen i dessa nejder, men vid tiden för vår berättelse var man icke van vid en sådan beqvämlighet, då ju alla landets vägar befunno sig i det bristfälliga skick, som var en naturlig följd af oordning och oförmåga. De fattige bönderne egde hvarken armar eller hästar för vägarnes iståndsättande, äfven om de dertill haft lust, och nu hade dertill ett starkt yrväder på långa sträckor öfvertäckt alla stigar med manshöga drifvor.
300 Karavanen bestod af tre slädar med två hästar för hvarje; den mellersta släden var öfverbygd med ett slags hytt af buldan. Fyra ryttare, fullt beväpnade i dessa osäkra tider, utgjorde eskorten. Två redo förut för att upptrampa en väg, två följde efter för att betrygga karavanen mot ett anfall i ryggen, alla hvita af snö och, likasom hästarne, uttröttade af den mödosamma färden. När karavanen sålunda, fot för fot, arbetat sig fram någon tid, blef det platt omöjligt att komma vidare. Yrvädret fortfor att rasa, och hvarje steg framåt motades af växande snöberg. Ryttarne sutto af, kuskarne stöflade i snön, alla sökte med armkraft underlätta hästarnes ansträngningar. Det hjelpte föga, tåget stod orörligt; man höll en rådplägning om hvad man nu borde företaga sig. Ett fruntimmer lutade sig framåt i den betäckta släden och frågade, om ingen gård funnes i närheten. En riddare i öfversnöad pelskappa sprang från den sista släden fram till den första, hvars kusk var vägvisare, och upprepade samma fråga. Svaret blef, att man hade en mil till närmaste gård, men om man ville vika åt sidan och köra isvägen öfver den nära liggande sjön, skulle man på motsatta stranden af denna sjö finna ett enstaka nybygge. Riddaren beslöt sig för denna utväg såsom den enda möjliga, och nu gälde att bana sig väg ned till isen.
301 En med tät granskog bevuxen höjd reste sig mellan vägen och sjön. Trädens grenar voro tungt belastade med snö, hvars laviner störtade ned öfver de resande och uppfylde slädarne. Hästarne måste frånspännas, alla utom två qvinliga resande måste klifva i snön, hvarefter slädarne framskötos af männen. När man så med outsäglig möda trängt uppför höjden och genom skogen, kom man till ett mot sjöstranden sluttande berg. Här blef åter en rutschbana nedåt, som under andra förhållanden skulle hafva varit vådlig, men nu fann motstånd i drifvorna och förde karavanen med ett par oskadliga kullerbyttor lyckligt till isen.
302 Snön låg här mera jemn, man ispände åter hästarne och fortsatte färden. Det gick långsamt, men det gick dock framåt, tilldess att man icke långt från den motsatta stranden begynte köra i flödvatten. Hvarje nordbo vet hvad en sådan färd innebär; man frågar sig tvekande, om detta vatten har eller icke har under sig ett golf af fast is; om der måhända är en öppen ränna, förorsakad af ett strömdrag i sjön. Men härdade i alla mödor och faror, körde desse resande utan betänkande framåt, beredde att vända om, derest de främste ryttarnes hästar skulle finna för djupt vatten och nödgas simmande rädda sig. Flödvattnet blef djupare, det strömmade in i slädarne, begöt de åkande med ett kallt bad och nådde öfver ryttarnes sporrar. Slädarne nästan flöto. Riddaren Klas Fleming, ty det var han, red till den mellersta släden och frågade, om hans syster Kjerstin var rädd och önskade vända om. Hennes svar blef, att hon bytte plats med den andre ryttaren som red förut, besteg hans häst och red främst. Nästan simmande och flytande uppnådde karavanen, genomvåt, men bergad, den efterlängtade stranden.
Avsnittet publicerades 19/4 1879:|2|303 Sjön var en vik af den stora Lohjanselkä, som i otaliga bugtande fjärdar uppfyller de djupa dalarna norr om den sydfinska landtryggen, hvilken åter afstänger det inre höglandet från kusten och derför blifvit kallad »Stängselåsen» (Salpaus-selkä).original: (Solpaus-selkä). Hela nejden erbjuder den mest förtjusande omvexling af skogbekransade höjder, sluttningar, vattenspeglar, klippor, öar och har af beundrande turister fått namnet »Nylands Schweiz». Bergen äro rika på malmer och sällsynta stenarter; botanisten finner här allt hvad den finska floran eger rarast och praktfullast. Nu betäckas de bördiga sluttningarna af välmående byar, gårdar, boskapshjordar och åkerfält. Här är Finlands enda koppargrufva; här utgick i en senare tid Adlercreutzska slägtens stamfader ur bondekojan för att gifva åt landet en ättling med arm af jern. Men vid början af sextonhundratalet genombröts den glesa odlingen ännu af vida ödemarker, och der den fått fäste, ödelades ånyo hemman och gårdar af krigen, utskrifningarna, gärderna och fogdarnes utpressningar. Naturen låg qvar i sin vilda skönhet, nästan otamd af menniskohanden; berg och furor beherskade alla leende vikar, alla glada strömdrag i den mångarmade sjön. Och nu, när polarmakterna i hela sin otyglade bisterhet rasade öfver de mörka skogarna och de af drifvornas vågor betäckta isarna, syntes denna sköna nejd mera egnad att bjuda björnen ett vinteride än en gästfri bostad åt förirrade resande.
304 Men der glänste dock ett skimmer af ljus mellan bergen och granarne, ett af dessa vänliga eldsken från en flammande härd, hvilka äro en så kär syn för den frusne och utmattade vandraren i en mörk vinterqväll. Detta ensliga och inbjudande herberge måste dock hafva en glasruta, genom hvilken skenet fann väg från dess husliga härd, och en glasruta var ett tecken till välstånd, en glasruta lofvade vederqvickelse; här skulle man icke hamna i ett utblottadt hem. De resande styrde alltså sina utmattade steg med förtröstan mot eldskenet. Vi skola gå dem i förväg och kasta en blick på nybygget.
305 Det hette Ahtiala – ett minne af hedendomens sjögud – och låg vid en utkant af Lojo socken i norra Nyland. Den nytimrade, vackra gården bestod af ett större boningshus, ladugård, stall, visthus, badstuga, brunn; i denna del af landet brukades ännu rökpörten med en ofantlig spis, nedtill gråsten och tegel upptill; röken uppsteg då genom en öppning i taket. Men boningshuset på Ahtiala hade med pörtets gamla härd förenat det modernare bruket af skorsten och i stället för de vanliga pörtegluggarna med deras dragluckor anbragt på den långa väggen gent emot spiseln ett litet fönster med fyra små glasrutor mot sjösidan. Ett plumpt väggur, ett stort, grönmåladt skåp, några trädsniderier på bordsfötterna, ja, tre eller fyra stolar med utsirade karmar, vittnade om en i dessa trakter ovanlig lyx, vid sidan af långbänkarne och de i två våningar öfver hvarandra väggfasta sängarne. Allt såg så trifsamt ut, allt vittnade om välstånd och flit; men välmaktens dagar voro tillända.
306 Vid mörkningen samma afton hade den snart åttioårige Stefan Ahti suttit vid brasan, bindande not; hans son Josef hade slöjdat en slädmed, hustrun häcklade lin, och två barnabarn, flickor om 14 och 16 år, hade kardat ull. Det hade varit en hård dag för Ahtiala nybygge. Fogdens tjenare hade på förmiddagen infunnit sig för att utkräfva en af de många gärderna och utan förskoning tagit i mät en af de två hästar och en af de två kor, hvilka han qvarlemnat vid en föregående utmätning. Fåren hade en genomtågande ryttaretrupp slagtat och uppätit redan på hösten. Der skulle snart komma flere hungriga gäster.
307 Ahtialas inbyggare hade vid sin fredliga brasa samtalat om det ämne, som låg dem närmast: tidens betryck. Hustrun hade suckande undrat, hvar hennes två raska gossar nu månde vara i djupa Ryssland, de, som togos ifrån henne till kriget, den ene i våras, den andre året förut. Om de nu månde lefva mera, tillade hon med en suck vid tanken på de fruktade muskowiternes grymhet. Den gamle hade tröstat henne med den försäkran, att hvardera af gossarne skulle reda sig godt mot sex sådane bestar, det hade man sett, när herr Jakob och herr Evert för fem år sedan togo Stora Novgorod med en hand full svenske och finske pojkar af rätta sorten. Ryssen hade han sjelf sett i hvitögat redan i salig kung Göstas tid, och juten med i kung Eriks tid. Gud förbarme sig öfver den herrens fattiga själ, det gick tokugt i landet, men bra på sjön. Så skröpelig, som han, Stefan, nu satt vid notslarfvan, hade han icke varit, när han tjenade under Nils Schenk som bågskytt på »Troilus». Han mindes väl den heta dagen vid Buckow för mer än femtio år sedan, när jutens amiralskepp »Jägmästaren» styrde akterifrån in på »Troilus», och det var som när Goliath lyfte sitt spjut mot den lille David. Men si, Herrens kraft var ock den gången starkare än jern, koppar och krut. Han, som nu trädde garnet med styfnade fingrar, hade då varit en af de sjutio finnar, som stodo med sina goda stålbågar på »Troilus’» däck, och deras pilar plockade jutarne bort från vanter och märs, som haglet fäller ett rågfält i rötmånaden. Den leken lyktades så, att danske amiralen herr Herlöf Trolle, der han stod på »Jägmästarens» akterdäck i sitt stålblå harnesk, stöp som en hafsörn för Schenkens kula och »Jägmästaren» var glad att kunna kapa sin äntertross och maka sig undan. Si, juten var dock en annan karl än kalmucken. Juten visste nog, att han betalade gammal ost, när han i sista kriget brände Stefans stuga vid Hangö, men det skall ingen säga om honom annat, än att han är en morsk karl till sjös, och när man får bugt med sådana karlar, nog klappa pojkarne ullen ur muskoviternes fårskinnspelsar.
308 Så hade man språkat vid aftonbrasan. Sonen hade genmält, huru det visst var tungt för honom att hugga sveden allena, när gossarne voro borta och flickornas armar voro för klena för skogsarbete. Men detta kunde ännu gå, om här rådde rättvisa i landet; då skulle icke fogden två gånger utkräfva samma gärd. Finge man fred i landet, så finge konungen rådrum att hänga fogdarne, och då kunde man ännu hoppas bättre tider. Hvartill den gamle svarade: tre gånger har Herren bygt min stuga af intet, och i femtio år har han gifvit mig skördar af ljungfält. Hvarför skulle icke Han, som är starkare än alla konungar, än vidare sända oss hjelp i den rätta stunden?
309 Vid dessa ord upprycktes dörren, och sju beväpnade män, betäckte med snö, stöflade in i stugan. De förklarade sig vara konungens folk och fordrade fri förtäring, herberge för natten och hästar på morgonen för sin vidare fortkomst. Suckande framsökte hustrun gårdens knappa matförråd och anrättade utan gensägelse ett qvällsmål för de objudne gästerne. När desse ätit sig mätte, ville de hafva öl, och öl fanns icke, hvarefter de utforo i skymford och med egenhandsrätt undersökte skåp och källare. Allt detta hade gårdsfolket tåligt fördragit, men när två af gästerne ytterligare tilläto sig ett groft skämt med gårdens döttrar, svek Josefs tålamod, och hans seniga knytnäfve sträckte två af våldsverkarne till golfvet. Nu blef den fredliga stugan skådeplatsen för ett af de våldsamma och stundom blodiga uppträden, som då voro alltför vanliga, när ett tålmodigt folk uppreste sig mot ett laglöst godtycke. Josef hade, efter en hård strid, blifvit öfvermannad, slagen och bunden, hans gamle fader hade förgäfves sökt att med darrande hand spänna den länge förrostade bågen; hustrun hade beväpnat sig med en såstång och försvarade med en björninnas raseri sina döttrar, som sökt sin tillflykt i ett hörn af stugan. Ingen hjelpare fanns att anlita; hvar skulle han sökas på en mils afstånd i yrväder och vintermörker? När då qvinnan såg sin man bunden, svärfadern maktlös och döttrarna värnlösa mot öfvervåldet, brast hennes förtröstan i detta förtviflade ögonblick, och hon utropade:
310 – Hvar är nu den hjelpare, fader, som du åkallar? Hvar är nu den starke Gud, på hvilken du tror?
311 Det är skrifvet, – sade den gamle, bortkastande bågen: – då de rättfärdige ropa, så hörer dem Herren och skall hjelpa dem ur all deras nöd. Herre, huru länge vill du se orätt på jorden? Uppvakna i din kraft, och låt oss icke förtrampade varda!
312 – Hvad är det gråskägget skräflar derborta i vrån? – röt en af våldsverkarne, ännu vild af striden, i det att han hotande närmade sig. – Hvad tycker du mera om: att stekas i ugnen eller att doppas i vaken?
313 – Kom icke vid mig! – utropade den gamle, såsom af en profetisk ingifvelse. – Se, hämnaren står för dörren, och det svärd är hvässad, som skall tukta ditt öfvermod!
314 Icke förr var det sagdt, innan dörren öppnades, och in trädde en snöhöljd man, stannande ett ögonblick förvånad vid anblicken af den förstöring, som rådde i stugan. Eldskenet från härden belyste den gamle värnlöse mannen och röfvaren, som nalkades honom med draget svärd. Ingen varseblef den inträdande, men så snart hans skarpa blick uppfattat ställningen, flög äfven hans svärd ur slidan, och i nästa ögonblick låg röfvaren i sitt blod med afhuggen arm vid den gamles fötter.
Avsnittet publicerades 21/4 1879:|2|315 – Hvad nu, skurkar! – utbrast riddaren, som af munderingen igenkände Simon Larssons i Raseborgs län förlagde lansknektar. – Är det så I åtlyden kunglig majestäts stränga order att fara varligt fram på genomtågen? Ni och edra gelikar bären skulden för att landet utarmas och folket besvärar konungen med ständiga klagomål. Ned med vapnen! Jag skall låta hålla en krigsrätt, så att det sjunger eder om öronen. Petter, – yttrade han till en inträdande ryttare, – släpa fort ut den der karlen till stallet och se åt, om han qvicknar till lif!
316 Vid dessa ord uppgaf hustrun ett anskri och slog sina armar kring den unge ryttarens hals. Den Gud, på hvilken hon tviflat, hade återgäldat hennes tvifvel med den rikaste kärlek. Hon hade återfunnit den äldre af sina till kriget utgångne söner. Ynglingen stod betagen af häpnad; han hade icke vetat af föräldrarnes flyttning till denna ort. Dröjande fullgjorde han sin förmans befallning.
317 – Jag hade väl lust att veta hvem som tager sig en sådan myndighet mot kunglig majestäts och kronans folk, – genmälte nu lansknektarnes anförare i en ton, som skulle vara hotande, men som förrådde en oangenäm öfverraskning.
318 – Jo, jag känner dig jag, din långbente, liffländske ulf; jag vet, hvar du lärt dig sådana seder mot folket. Du slåss icke illa i hederlig strid, men hemma har du vuxit upp vid slafpiskan. Rätta dig, sergeant Rolf Müller! Du talar med din förman.
319 Och konungens kammarherre, öfversten Klas Hermansson Fleming till Willnäs, afkastade sin snöiga kappa, framträdande i skenet från härden med krigarens stolta hållning. Hans gestalt var af medellängd, men kraftfull och bredaxlad. Ehuru icke mer än 25 år gammal, hade han tidigt mognat i faror af alla slag; man kunde taga honom för tio år äldre. Hans energiska drag och hans genomträngande blick förrådde den blifvande fältherren, som en dag skulle tillintetgöra fiendtliga härar och flottor.
320 Sergeanten och hans kamrater mumlade något om att de först blifvit ofredade, men funno för godt att lyda. De afväpnades och bortskickades att söka sitt nattläger på hövinden, medan en af dem tog vård om den svårt sårade kamraten. Nu först tilläts fröken Kjerstin Fleming, jemte hennes kammarpiga och hennes lilla tärna Maju, att söka hvila och värme vid den flammande brasan.
321 – Du hade gjort bättre att stanna med vår mor på Svidja i natt, – sade Klas Fleming.
322 – Jag har en mission att uppfylla, – svarade systern. – Hvad betyda dessa blodfläckar och denna oordning?
323 – Det är hemseder i krigstid, – genmälde brodern med ett sträft smålöje. – Petter, lös den bundne karlen! Hvad? Är han din egen far? Nå, den glädjen unnar jag dig, ärlige pojke. Tacka din son, bonde; han är en bra soldat. Och du, gubbe, berätta hvad som händt, men ljug dig ej oskyldig. Ni hafva varit sturske mot soldaterne och må skylla eder sjelfve, när de äro korta om hufvudet.
324 Den gamle rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade:
325 – Jag var stallknekt under kung Gösta, bågskytt under kung Erik och lansknekt under kung Johan. När jag blef för gammal att tjena i fält, tjenade jag i sju år herr Klas på Svidja och lärde unge herr Johan rida. Jag har slagits till lands och sjös i tretio år och känner knektar, likasom jag känner bönder. Ljugit har jag aldrig och lär väl minst göra det för en af Flemingeslägten, som dertill sparat åt mig de få dagar jag ännu kan hafva qvar. Trätan i afton begynte så.
326 Och han berättade tilldragelsen.
327 – Nå, vid mitt goda svärd, – utbrast riddaren, – du talar som en ärlig krigsman, och det skall bekomma de der lymlarne i stallet efter förtjenst. Har då ingen ihågkommit dina tretio år i konungens tjenst?
328 – Unge herr Johan, som jag lärt rida, gaf mig ett torp på Hangö. Det brände hertig Carls folk första gången och juten andra gången. Då flyttade jag hit med min son och bygde min tredje stuga i ödemarken. Herren gifver nog sol och regn, frostår och goda år; misslyckas ett, så svälta vi en tid och börja på nytt.
329 Klas Fleming vände sig till sin syster. – Jag har hört talas om en dold kraft, – sade han, – som gör, att ett folk kan bära stora bördor utan att digna. Länge har jag trott, att denna kraft legat i armar af jern och under krigarens brynja. Nu förstår jag det: här är den kraften.
330 Och den qväll, som började så tungt i Ahtiala nybygge, vardt en fröjdeqväll för alla dess invånare.
10. En sammansvärjning.
331 Qvarlefvan af konung Sigismunds slagna parti i Finland hade fält modet vid underrättelsen om Helsingfors landtdag. Alla adelsmän, som hade något att förlora, drogo sig mer och mer tillbaka från de få halsstarrige, som ännu djerfdes stämpla till den afsatte konungens förmån, och desse få voro till största delen endast förtviflade spelare vid lyckans raffelbord, äfventyrare, beredde att våga allt, emedan de redan bortspelat allt, folk af den art, som revolutioner och inbördes krig alltid kasta som strandvrak på framtidens kuster. Men det fanns här och der ett sällsynt undantag.
332 På Kurjala gård i Lampis socken af Tavastland bodde den tappre Ivar Tavasts enka, Karin Stensdotter Fincke, en af dessa qvinnor, som kunna älska utan gräns och hata utan försoning. Under den första och skönare hälften af sitt lif hade hon offrat allt för sin kärlek till en riddare utan fruktan och tadel; den senare dystra och ensliga hälften af detta lif egnade hon åt den dyra pligten att upprätta hans ära. En dag i februari detta samma år 1616 kallade hon till sig yngre sonen, den ljuslockige Bengt, på hvars blida och fagra anlete hon läste hela det lyckliga minnet af kärlekens dagar, men icke en skugga af hatets, och sade till honom:
333 – Min son, du är aderton år, din arm är stark, ditt hjerta är trofast, och jag har låtit uppfostra dig i alla ridderliga öfningar. Det är nu tid, att du hämnas din fader. – Ynglingen teg. Modern fortfor: – Jag vet dina tankar. Din äldre broder Sten Ivarsson är slägtens hufvud och den, som efter lag och sedvänja bör taga arf efter sin fader. Men Sten har från unga år gjort mig sorg och bekymmer med sitt häftiga, oroliga sinne, icke minst när han sista vintras dödade kornett Bosin här på Kurjala gård. Sten tjenar det nya konungahuset; han är sin faders affällige son. Du allena är kallad att åter upprätta din faders ära.
334 – Moder, – svarade ynglingen saktmodigt, – gif också mig ett svärd att tjena konung Gustaf Adolf! Han är mild och tapper. Hvarför skall du hata honom? Och har du icke sjelf bönfallit hos hertig Carl att få behålla Kurjala? Han och hans son hafva återgifvit oss hem och egendom. Hvarför skall du hata det nya konungahuset?
335 – Gud, som nekat mig döttrar, har i stället gifvit mig en son med varghjerta och en son med dufvohjerta – klagade modern. – Förstår du icke, att om jag velat hämnas på den unge Gustaf Adolf med blod och död, skulle jag tussat på honom din äldre broder, som skulle hafva sönderslitit honom? Men det är icke så jag menar; jag vill honom intet ondt, jag vill endast rycka kronan af hans hufvud och lägga den för vår rättmätige konungs, Sigismunds, fötter. Hela din slägt ända till Sten har tjenat den lagliga konungamakten, och den allena kan upprätta din faders minne. Så länge hertig Carls afkomma sitter på tronen, är jag en rebells enka och du en landsförrädares son. Det är nu mer än 16 år, sedan din fader och farfader togos till fånga i Viborgs fäste, och huru lönades då deras trogna tjenst mot konung och fädernesland? Hertig Carl satt till doms i egen sak; han belade dessa tappra armar med nesliga bojor, han lät leda desse trofaste män ut genom Viborgs tull, deras hufvuden föllo för bödelns bila och spetsades på jernstänger utanför slottet. O, det var en syn! Och jag ... jag qvarlemnades med två späda söner; för deras skull måste jag kasta mig till blodhundens fötter och tigga tillbaka vår rättmätiga egendom som en nåd! Det gjorde jag, och se, jag lefver ännu! Men jag lefver för att en dag kunna aftvå blodfläckarna från dina fäders minne; jag lefver för att kunna kalla dig en ärlig mans son, och jag väntar den dag, när din faders och farfaders oskuld förkunnas för land och rike. Förstår du mig nu?
336 – Ja – svarade ynglingen – jag förstår din rättvisa åstundan, och jag ville gifva mitt lif för att du skulle få upplefva den dag du så högt efterlängtar. Men jag förstår icke, huru detta skall blifva möjligt genom en tronhvälfning. Hela riket hyllar den nya konungaslägten, Finlands ständer förnya i Helsingfors sin trohetsed, och ingen i detta land lyfter mera sin hand för Sigismunds sak. Hvad kunna vi göra, vi två, mot hela landet? Sänd mig till Gustaf Adolf; jag vill kasta mig för hans fötter och lofva att tjena hans hus till dödedag allenast han genom ett kungaord tager tillbaka den orättfärdiga domen öfver min fader och farfader!
337 – Du är ett barn, Bengt, och som ett barn talar du. Likasom en konung ville förklara sin faders domar orättfärdiga!
338 – Men domen är ju upphäfd, när vi återfått våra gods.
Avsnittet publicerades 22/4 1879:|1|339 – Af nåd! En qvinna kan söka nåd, en man söker rättvisa. Vi ha återfått mödernegodset, men icke fädernearfvet, det sköna Vesunda i Tavastland med 30 fiskrika sjöar och omätliga betesmarker. Det skall en dag blifva ditt fädernearf, Bengt. Vi äro icke så ensamme, som du tror. Ännu finnas behjertade män, som vilja våga något för den rättvisa saken. Var en man, min son, och mottag som en man din moders förtroende! Denna natt mötas konung Sigismunds anhängare här på Kurjala för att öfverlägga om ett kraftigt uppträdande nästa vår med bistånd af konungen, och du är utsedd att ställa dig i spetsen för den allmänna resningen.
340 – Jag! – utbrast ynglingen med oförstäld häpnad.
341 – Du – svarade modern lugnt. – Det som brister dig i år och erfarenhet skall ersättas af ditt namn. Norra Nyland och södra Tavastland hafva mer än en gång följt din faders och farfaders fanor. De skola än en gång resa sig med namnet Tavast i sin spets, och man skall sörja för att vid din sida ställas krigskunnige anförare.
342 – Förskona mig, moder! Vill du ännu en gång inkasta vårt land i alla fasorna af ett inbördes krig?
343 – Och hvad kallar du den ställning, i hvilken vi nu lefvat i tjugu år? – återtog fru Karin med den omedvetna förblandning af eget och allmänt intresse, hvilken är så vanlig i partisöndringar och af hvilkenoriginal: hvlken äfven den skarpsynte Carl IX så ofta blef vilseledd. – Orätt på tronen är alltid inbördes krig. Vi skola ändtligenoriginal: ändtigen göra ände derpå. Du skall icke behöfva strida i förbund med bönder allena. Utom Hornarne, och tyvärr numera äfven Flemingarne, finnes knapt en adlig slägt i landet, som icke inom sig räknar hemlige anhängare af konung Sigismund. Vid första framgång för våra vapen skola de afkasta masken. Stjernkorsar, Spårar, Slangar, Munckar, Lindelöfvar, Boijar, Kurckar och många andra skola ställa sig på vår sida. Var vid godt mod, dufvohjerta! Jag begär i dag blott en åhörare, i morgon kan hända en stridsman. Först klokhet och sedan svärdshugg.
344 Suckande tänkte unge Bengt Ivarson vid sig sjelf, att klokheten i dag icke kunde göra något bättre än förekomma svärdshuggen i morgon, men han kände sin moder. Det hopp, på hvilket ett qvinnohjerta rufvar i många år, antager slutligen gestalten af en oemotsäglig visshet. Han beslöt derför att skenbart foga sig efter sin moders önskningar, men derunder uppbjuda allt, som var förenligt med hans sonliga pligt, för att rädda både henne och landet från nya olyckor.
345 Aftonen inbröt. Kurjala gård låg enstaka vid en liten sjö, omgifven af skog, och egnade sig väl för möten af den art, som icke borde störas af objudne spejare. Man visste dock, att fogdar och länsmän denna tid satte alla spårhundar i rörelse till följd af de polska plakaten. Man bortsände från gården de tjenare och landbönder, som icke ansågos fullt pålitliga; vakter utstäldes vid vägarne, och lösen utdelades såsom i fält.
346 Vid niotiden på aftonen begynte slädar anlända och utbyta lösen med vaktposterna. De ankommande inbjödos att vid ett stadigt qvällsmål vederqvicka sig efter resans besvärligheter och underläto icke att göra så grundligt besked, som om detta och intet annat varit ändamålet med deras besök.
347 När fru Karin, åtföljd af sin son, vid tiotiden inträdde i mötessalen, fann hon till sin förvåning ett högljudt språkande sällskap af några och tjugu män, på hvilkas muntra stämning husets goda hembrygda öl påtagligen utöfvat ett märkbart inflytande. Sex eller åtta talade alla på samma gång om de mest olika ämnen, likasom utmanande alla spejare på en half mils afstånd, den förste om harar, den andre om vargar, den tredje om hästar, den fjerde om tärningar, den femte om skottarnes sed att steka äpplen i öl, den sjette om huru han piskat sin skjutskarl, den sjunde om sina galanta äfventyr, den åttonde om sina frusna öron. Nästan allas drägt befann sig i det vanvårdade skick, som antydde mera bekantskap med ett vildt fältlif än med herreseder, och få brydde sig om att ens gifva plats för gårdens husfru, när hon inträdde i salen. Förgäfves spanade hennes mulna blickar efter de grannar af hennes stånd, som hon väntat till mötet. Der fanns endast en sådan, en kortvuxen gammal herre med stora vårtor på kinderna, beväpnad med en huggvärja, nästan lika lång som han sjelf, och i detta ögonblick hopkrupen vid brasan, som brann i den stora spiseln.
348 – Bertil Ivarson – sade fru Karin till denne herre, i det att hon icke låtsade bemärka sina öfriga gästers brist på uppmärksamhet – vill ni törhända äska ljud och förklara för desse hedervärde krigsmän och rättskaffens medborgare ändamålet med sammankomsten samt föra ordet såsom den äldste bland oss.
349 Bertil Ivarson Teet till Järpila var en af desse skeppsbrutne rojalister, som gerna ville tjena sin rätte konung med förbehåll att icke stå illa anskrifven hos den orätte och som så länge hade vändt kappan efter vinden, att han slutligen lyckats stöta sig med dem båda. För närvarande fann han sig svårt förnärmad af konung Gustaf Adolf, som förra somras bortförlänat hans Järpila gård och öfriga gods åt Henrik Horn, dock att Teet skulle behålla dem intill sin död, och för denna förargelse befann sig nu den gamle herrn vid sammankomsten, men önskade sig redan vara väl hemma igen på sitt Järpila. Han låtsade icke höra fru Karins tilltal; hon fattade hans hand och upprepade sina ord:
350 – Ja, ja – svarade den frusne herrn vid brasan – det är mycket kallt i afton, dåliga vägar, hundväder. Förlåt, jag har blifvit så döf på senare tider. Befaller ni något, min nådiga fru?
351 Fru Karin upprepade sina ord för tredje gången.
352 – Äska ljus? Nej, jag tackar, vi se här bra nog. Krigsmän och rättstjenare ... Var det så ni sade? Ja, ja, hvad hör man om annat nu för tiden? Förlåt, att jag i eder nådiga närvaro värmer mina fötter vid elden! Gikten, min nådiga, gikten! Ja, när man, som jag, har slitit mycket ondt i krig, kännes det efter på gamla dagar.
353 Fru Karin önskade i sitt hjerta, att hvarje vårta hos den gamle räfven måtte blifva ett giktsprutande berg, men inseende omöjligheten att ställa honom i têten för sammansvärjningen, nödgades hon sjelf taga till ordet och uppmana de hedervärde gästerne att sig imellan utse en talman för sammankomsten.
354 Stojet i salen minskades något, gästerne betraktade hvarandra och syntes oförberedde att välja en talman. Troligen hade de fleste väntat sig finna en sådan färdig.
355 I den förlägna tystnad, som följde fru Karins uppmaning, hördes ändtligen en röst från yttersta ändan af salens långa ekbord, der en äldre man i ryttarekappa hittills flitigt varit sysselsatt med en skinka och en mugg öl.
356 – Om jag får taga mig den dristigheten att tala ur skägget – yttrade denne man, i det han med välbehag aftorkade mustacher och pipskägg med bordduken – så finnes här ibland oss en karl, som kan prata omkull hvilken biskop som helst och högvördiga konsistorium med; men eftersom han är mera slängd i alla verldens andra tungomål än i vårt, så kunde jag kanske duga till talman i hans ställe, alldenstund jag är hans ovärdige tolk. För resten heter jag Ivar Bertilson, qvartermästare, till ers nådes tjenst. Eftersom Bertil Ivarson icke behagar öppna sin mun till annat än dumheter, så skall Ivar Bertilson i hans ställe tala så klokt han förstår – tillade qvartermästaren, skrattande åt sin egen qvickhet.
357 – Tala! – sade fru Karin, föga nöjd med början af denna sammankomst.
358 – Nå, eftersom jag fått ordet, vill jag säga det rent ut, att en så god skinka som denna Kurjalaskinka och ett så godt öl som detta Kurjalaöl skola sökas förgäfves i Tavastland och Nyland, om icke på Svidja. När jag var der i höstas, sade de mig, att salig konung Johan alltid drack Svidjaölet hellre än något annat och alla år bestälde en skeppslast deraf för sin egen kungliga mun.
359 – Till saken! – afbröt honom fru Karin.
360 – Jag tänkte just komma till saken, ers nåd! Efter nu salig kung Johan var en sådan vis och berömlig konung, att han förstod sätta värde på finskt öl och finskt blod dessutom, så tycker jag, Ivar Bertilson, och alle desse ärlige finske män, antingen de kunna hållas i sadeln eller icke med ett godt julerus i hufvudet, att vi böra förhjelpa kung Sigismund till regementet igen. Se, så är den saken utan krumbugter. Hvem vill nu dansa för bruden?
361 På detta tal följde en bullersam öfverläggning, hvarunder några anmärkte, att tiden nu vore föga gynsam, när landtdagen i Helsingfors hade visat sig så förrädisk mot den goda saken. Desse nedtystades af andre med den försäkran, att man ännu icke kunde så noga veta, hvad landtdagen hade i sinnet, innan beslutet var kändt. Det vore nog troligt, att landtdagen till slut skulle afslå alla gärder för kriget, och då stode konungen der som en skolpojke för hela landet. Denna försäkran lugnade åter de tveksamme, och man begynte nu rådgöra om tiden och sättet att åstadkomma en allmän resning i landet.
362 – Tyst der! – skrek qvartermästaren och slog näfven i bordet, så att de ännu qvarstående tennfaten skallrade. – Tyst der, han talar sjelf!
Avsnittet publicerades 23/4 1879:|2|363 Nu framträdde från en undangömd vrå samme brunklädde man, hvars bekantskap vi första gången gjorde på Tofön, och höll till de församlade ett lifligt tal på tyska språket. Han uppräknade alla den nuvarande regeringens orättvisor, han skildrade folkets stora betryck och målade i lifliga färger den lyckliga tid, som skulle blifva en följd af den lagliga konungamaktens återställande. Derefter framstälde han en väl utarbetad plan till ett allmänt uppror, som borde begynna i början af april, när konungens folk ännu icke kunde vänta någon undsättning från Sverige. I slutet af april skulle en polsk flotta ofelbart anlända till det då isfria Hangö och landsätta en stark polsk krigshär, som skulle fullborda och med seger kröna den allmänna resningen. Då skulle den rättmätige konungens trogna vänner rikeligen belönas, men hans fiender med skräck utrotas i hela landet.
364 Qvartermästaren öfversatte detta långa tal ungefär med följande korta ord:
365 – Han säger, att nu håller man oss för hundar, men kommer Sigismundus till regementet, skola vi må som prinsar i en bagarebod. Derför skola vi damma till om fem eller sex veckor, när vi blifvit i ordning, och så skall polacken sopa rent hus. Men – tillade han blinkande – om den saken bli vi två med polacken. Han skall så lagom husera med oss, så sant jag heter Ivar Bertilson. Och dermed basta.
366 – Förrän vi våga vår hals, måste vi först hafva penningar och mycket penningar; annars går det intet ur fläcken – genmäldeoriginal: gemälde en f. d. fogde, som den nu varande styrelsen afsatt för underslef, men icke hängt, som han väl förtjenat.
367 Efter att hafva vexlat några ord med den brune förklarade qvartermästaren, att penningar skulle fås som gräs, så snart leken vore i gång. Fogden vidhöll dock envist sin fordran och fick andra med sig. En häftig ordvexling uppstod, alla skreko om hvarandra; ingen kunde förmås att höra skäl för en motsatt mening. Qvartermästarens grofva näfve hade gång efter gång förgäfves dunkat mot ekbordet, då han kände någon rycka sig i kappan, och bakom honom stod en välbekant plirande och grinande figur, den i Helsingefors drunknade Sam, hvars bedröfliga ändalykt qvartermästaren, för att säga sanningenoriginal: saninngen, förnummit med mera nöje än saknad.
368 – Hvad nu, din slyngel? Ligger du icke på sjöbottnen? Det var skada; du skulle hafva blifvit en god mat för girsarna.
369 Sam berättade med ett sjelfbelåtet grin, huru lustigt han narrat sina förföljare på Vanda bro och klättrat i säkerhet under brohvalfvet, sedan han afkastat sin tröja och låtit henne föreställa hans person i forsen. Nu – tillade han med ett elakt löje – hade han likväl något annat att berätta. En sqvadron af Hans Muncks ryttare hade i dag rastat i Tavastehus. Sam hade legat gömd på en hövind och hört ryttarne säga sig imellan, att de nästa natt skulle göra en god fångst i Lampistrakten. De hade legat stilla och ryktat sina hästar på morgonen, när Sam tog till fötter, men de kunde snart vara här.
370 – Ett rep, om du ljuger, och en dukat, om du talat sanning! – hviskade qvartermästaren, vexlade några polska ord med den brune och befann sig snart med sina följeslagare ute på gården. Men när han förspänt sin häst och var färdig att lemna Kurjala, tyckte han det vara föga hederligt gjordt att lemna sina vänner derinne i sticket, hvarför han närmade sig salsfönstren, inslog en ruta och ropade med tordönsstämma:
371 – Ugglor i mossen!
372 Dessa ord hade en förunderlig verkan. Konungarne Sigismund och Gustaf Adolf, Finlands öde och den omtvistade krigskassan voro i ett nu förgätna. Alla rusade i vild flykt på dörren, uppsökte sina hästar och ilade bort. Den gamle herrn med vårtorna hörde nu förträffligt, och hans gikt hindrade honom icke att vara en af de flinkaste i reträtten.
373 Fru Karin fick ringa tack för sin gästfrihet och ännu mindre för den tjenst hon velat göra konung Sigismund. Med stumt förakt blickade hon efter de bortilande. Endast unge hr Bengt kände sig lätt om hjertat, och dertill hade han sina goda skäl.
374 När qvartermästaren befann sig med sina följeslagare en god half mil från Kurjala gård och icke förmärkte minsta ljud af ryttares hästar, kände han sig nog lugn att taga Sam i förhör om den nattliga fångst, som ryttarne sagt sig ämna göra i Lampis.
375 – Sade jag Lampis? – frågade pojken enfaldigt.
376 – Hvad för något, din utpiskade skälm! – utbrast hans herre förbittrad. – Visst sade du Lampis.
377 – Ja, men hörde jag så illa i halmen på hövinden. Jag börjar nu tro, att de menade Hattula.
378 – Och på sådana galgfoglar skall ett rikes öde bero! – skrek qvartermästaren utom sig af vrede och måttade ett dräpande slag med skaftet af sin piska mot den på medarne stående Sam. Men denne visste hvad komma skulle och hade i tid trillat ned som en boll i drifvorna. Slaget träffade tomma luften, och Sam skulle hafva undanryckt Finland konung Sigismunds välde, om icke skickelsen och händelsernas logik hade gjort detta redan förut utan att dertill behöfva anlita ett okynnigt pojkstreck.
11. Den gamla och den nya tron i kamp om menniskohjertan.
379 Vistelsen i Finland blef alltmera oangenäm för konung Sigismunds utskickade. De jagades från gård till gård, mindre af fogdar och länsmän än af landtbefolkningen, som hade nog af inbördes fejd och längtade att komma till ro efter dessa beständiga uppviglingar. Snart vågade ingen mera mottaga emissarierne eller gifva dem ett herberge öfver dagen för att låta dem fortsätta färden om natten. Deras enda hopp var numera att obemärkte undkomma till Åland för att derifrån vid första öppna vatten på våren kunna befrakta ett fartyg öfver till Riga. Qvartermästaren förklarade rent ut, att han som ärlig karl tröttnat vid detta kringsmygande och icke vidare ämnade sticka sin hals i snaran, om också repet vore snodt af blankaste guldtråd.
380 – Misströsta icke, min son, om helgonens bistånd! – förmanade pater Padilla, som utan knot underkastat sig alla försakelser under deras nattliga irrfärder. – Alla helige martyrer hafva gått till herligheten genom kamp mot de otrogne, och det är skrifvet: leones et viperas calcabisspråk: latin (på lejon och huggormar skall du gå).
381 – För min del, vördige fader – svarade krigaren otåligt – afsäger jag mig allt martyrskap, såsom dertill fullkomligt ovärdig, och afstår gerna denna ära åt er, på det att de rättrogne efter några hundra år må kunna sälja edra heliga ben för femtio mark knotan och dermed bota gikt eller tandvärk. Jag är nöjd, om jag här på jorden får äta mig skäligen mätt, åtminstone en gång om dagen, och sedan genom edra och helgonens förböner får blifva stallmästare åt Sankt Petrus i paradiset, ty det ser icke ut, som om jag finge mycken fröjd af en sådan tjenst i denna verlden. Jag tänker vi nu taga vår Matts ur skolan. Men vill ni försöka på egen hand, så önskar jag eder all den förnöjelse ni kan förvänta af en snara om halsen. Ni har ju redan lärt eder finska. Hvad behöfver ni tolk?
382 – Ännu återstår ett sista försök i Åbo, min son!
383 – Är ni galen? I Åbo? Vet ni icke, att konungen ... jag menar hertig Gustaf Adolf sjelf är der?
384 – Just derför, min son!
385 – Hör nu på, pater, jag har sagt eder en gång förut, att ni måste taga reson. Jag har gått in på att smyga mig som en hund kring landet för eder och Sigismundus, men tänker ni på något rackeri mot den beskedlige unge karlen Gustavus Adolphus Rex, som de fåkunnige kalla honom, så säger jag upp kontraktet. Fy tusan, är det nu så långt kommet med vår allena saliggörande kyrka?
386 – Talar du nu åter, min son, lik en fåvitsk man, som är rädd för sin egen skugga? Der man minst skall söka oss, det är just vid ingången till lejonens kula. Jag öfverlemnar den unge mannen Gustavus åt himmelens dom och aktar allenast nödigt att tala några ord i enrum med den gamle biskop Ericus för att pröfva andens svärd mot hans förtorkade samvete.
387 – Nå, om så är, vördige fader, vill jag än en gång följa eder till veonesspråk: latin och liperasspråk: latin, som ni behagar uttrycka eder. Det kan vara förnuft i hvad ni säger om Åbo, och jag har der ett par gamla vänner, hos hvilka vi kunna gästa i säkerhet någon dag eller så.
388 Icke långt efter detta samtal i skogen, en blid marsdag, vid vägen till Åbo, förflytta vi oss till denna välbekanta ort, Finlands dåvarande hufvudstad, och till den nästan likaså gamla biskopsgården nära domkyrkan vid stranden af ån.
389 Biskop Ericus Erici, med tillnamnet Sorolainen, vid denna tid en vördig gubbe om några och sjutio år, hade nu i mer än tretio solhvarf styrt den finska kyrkans skepp, väl icke utan skråmor och läckor, men dock så temligen helbregda, genom tidernas bränningar, konunganycker, gunst och onåd, liturgiskt oväsen, papistiska villoläror och styf ortodoxi. Nu hade han återvändt med sina capitularesspråk: latin från Helsingfors landtdag och satt en eftermiddag fördjupad i sitt arbete med den nya finska postilla han var sinnad att utgifva, när en resande främling lät anhålla hos honom om företräde. Detta hade den för alla tillgänglige gamle biskopen aldrig för sed att vägra, och snart stod framför honom den hemlighetsfulle man, som vi lärt att känna under namn af pater Padilla.
Avsnittet publicerades 24/4 1879:|2|390 Den ärevördige patern uppträdde naturligtvis på latin, i sin antagna roll af en resande protestantisk läkare, som icke kunde lemna Åbo utan att betyga en så berömd man som biskopen sin synnerliga aktning, så mycket mer som han, läkaren, något litet studerat teologi och vore tacksam, om biskopen ville skingra hans tvifvel angående några lärosatser i den augsburgiska bekännelsen. Detta var att taga den fromme öfverherden på en öm sida, och han underlät icke att tillbörligen vederlägga dessa samvetsoroande tvifvel. Men då läkaren befans vara, mot förmodan, väl bevandrad i både Skriften och kyrkofäderne, föll sig vederläggningen icke alldeles lätt, och till sin förvåning fann biskopen sig sjelf hardt nära att draga det kortare strået. Detta gick något för långt äfven för den tålmodigaste lutherske biskop, och slutligen fann han sig befogad att med en genomträngande blick yttra:
391 – Ex ungue leonemspråk: latin (du är icke den, som du synes vara). Hvem är du?
392 – Hvem jag är? – svarade nu främlingen, afkastande masken och stolt resande sig ur den ödmjuka ställning han hittills funnit för godt att iakttaga. – Jag vill säga dig hvem jag är. Jag är den heliga allmänneliga katolska kyrkan, som ännu före dina dagars ände värdigas af stor barmhertighet uppsöka dig, hennes affällige son, och för sista gången erbjuda dig absolution mot vilkor af en fullkomlig underkastelse. Jag känner ditt lif, ditt herdakall och ditt vankelmod. Jag vet, att du under en lika vankelmodig konung en gång varit ett himmelens redskap för återställandet af den rätta tron i dessa förmörkade nordanländer, men att du med samme konung ånyo afvikit och gjort dig saker till den synd, som icke förlåtes, nämligen synd mot den Helige Ande. Jag vet, att du tjenat två herrar och blifvit besviken af denna verldens furste, så att du af honom rönt skiftesvis ära och otack. Jag vet, att du varit anklagad och suspenderad ifrån ditt öfverherdaembete, och jag vet, hvad icke du vet, nämligen att du är lika nära ditt timliga som ditt eviga fall, emedan han, som du kallar din konung och öfverherre, ändock kyrkan är kallad att beherska och icke att lyda furstarne, nu är sinnad att fråntaga dig östra delen af ditt biskopsstift och endast afbidar en passande anledning att gifva dig sjelf en vikarie. Detta allt vet jag, och derför är jag sänd af den helige fadern i Rom att än en gång, och för sista gången, upplåta nådens dörr för dig, affällige biskop, och fråga dig, om du vill bigta dina synder för mig och mottaga absolution på de vilkor jag föreskrifver. Se här mitt mandat som påflig legat! Du kan öfvertyga dig om dess äkthet.
393 Och han framräckte ett pergament med vidhängande sigill.
394 Biskop Eric var känd som en saktmodig, mild och i verldsliga angelägenheter stundom svag man. Men likasom hos mången hans like i svåra tider doldes under detta fromma saktmod en fast botten af tro och öfvertygelse, hvilken trädde fram, när det gälde hans andliga kall och själarnes välfärd. Han åhörde främlingens ljungande tal med ett tåligt lugn, men hans blick glänste, hans böjda hjessa höjde sig, och hans stämma var fast och klar, när han svarade:
395 – Vilseförde broder, jag behöfver icke läsa ditt bref; dina ord säga mig allt hvad jag har af nöden att veta. Du har kommit hit som en ulf i fårakläder för att röfva herdarne från hjorden, när du icke kunnat röfva hjorden från herden, hvilket varit dig kärare. Ty hvad bekymrar sig den helige fadern i Rom om en snart försvinnande gubbes själ? Mera ligger det honom om hjertat att nu, såsom i de förgångna tider, se Åbo biskopar knäböja för hans påfliga stol och öfverräcka åt honom Peterspenningen såsom en lösepenning för själar, dem icke han, utan allas vår Mästare återlöst. Du säger dig komma i den katolska kyrkans namn, och du smädar din kyrka, ty de kyrkofäder och helgon, dem hon vördar så högt, kommo aldrig till Guds församling i falska förklädnader eller under diktade namn. Guds sanning framträder för menniskorna klar och uppenbar, såsom ett solsken öfver berg och dalar, och så framträdde vår lärofader Martin Luther för edra påfvar och kejsare, som ville förgöra honom. Jag säger dig, att du kommit förgäfves till detta land, som står fast vid det rena Guds ord och är redoboget att besegla sin tro med sitt blod. Jag säger dig, att du kommit lika förgäfves till mig, som icke erkänner någon annan domare öfver mitt samvete än Gud och Hans evangelium. Gå att bjuda din menniskolära och dina samvetsbojor åt dem, för hvilka I undanhållen det heliga ord, som är allas vår tuktomästare! Jag förlåter dig och vill bedja Guds Ande förläna dig ett klarare ljus i hvad Hans rike tillhörer.
396 – Nåväl – genmälde främlingen, i det han förändrade ton. – Jag har talat till dig såsom sändebud från den helige fadern i Rom, och du har försmått mina varningar. Jag har ännu något att säga dig, och tilläfventyrs skall du hellre lyssna dertill. Du hade en son ...
397 Biskop Eric betraktade honom med en frågande blick.
398 – Du hade en son, hvilken du sände ut till Wittenberg att studera. Det är nu mer än tjugu år sedan. Denne son var nog lycklig, att i sjelfva hufvudstaden för tidens kätterska otro finna en vän, som förbarmade sig öfver hans själ och återförde honom i den rättrogna katolska kyrkans sköte.
399 – Gud sände mig denna pröfning – suckade biskopen.
400 – Denne son reste efter någon tid till Rom och fullbordade der sina studier vid ett af de förnämsta kollegierna. Han saknade icke naturgåfvor och besatt mycken ihärdighet. Han lyckades vinna den helige faderns förtroende och bekläddes snart med andliga värdigheter. Slutligen ...
401 – Slutligen bortkallades han i sin halfva ålder – inföll biskop Eric med sväfvande röst – bortkallades dit, hvarest ingen annan andlig värdighet gäller än Hans förtjenst, som dött för syndare.
402 – Du misstager dig – fortfor främlingen, äfven han med vekare stämma. – Han dog icke, han endast ändrade namn.
403 – Hvad! Han lefver? Men det är icke möjligt; jag har säkra underrättelser om hans död.
404 – Voro de så säkra?
405 – Det sades mig så. Är detta en ny list, så skall du förgäfves sönderslita en gammal mans hjerta.
406 – Dina sagesmän hafva bedragit dig eller voro sjelfve bedragne. Din son försvann ur verlden, han begrof sig i ett kloster, han späkte sin kropp med botöfningar, för hvilka den helige Franciscus af Azzisi icke behöft blygas, men han kunde icke döfva sin oroliga själ. Var det en kallelse från höjden eller var det blott en brinnande ärelystnad? Han visste det icke sjelf. Efter tre års stränga botöfningar trädde han åter ut i verlden, sändes ut att verka för kyrkan i Tyskland, i Polen och slutligen i Norden ... som påflig legat ...
407 Biskop Eric reste sig upp, men sjönk tillbaka i stolen.
408 – Det är du! – utropade han på sitt modersmål, finska. Med sonen återvände intrycken från hans ungdom.
409 – Ja, det är jag – svarade främlingen på samma språk och under samma minnens inflytande.
410 – O, Absalon, min son Absalon, gifve Gud, att jag kunde dö för dig! – klagade den gamle, ihågkommande Davids sorg öfver den upproriske älsklingssonen. – Gifve Gud, att jag kunde återköpa din själ.
411 Främlingen teg. Han måste hafva kämpat en hård strid inom sig, och för ett ögonblick fick hans hjerta öfverhand, detta menskliga hjerta, som han längesedan trodde sig hafva dödat i fastor och botöfningar, ja, så helt tillintetgjort, att han derefter var ett liflöst väsen i kyrkans tjenst: perinde ac cadaverspråk: latin, som den grymma underkastelsen lydde. Nu kastade han sig med lidelsefull häftighet för den gamles fötter och utropade, åter på finska:
412 – Fader, välsigna mig! Glöm det förflutna! Tänk på det tillkommande! Jag får ingen frid utan din välsignelse. Se, vårt lif är en skugga, vårt ord dör bort. Skynda dig, fader, innan jag återfår makten öfver mig sjelf och åter reser mig upp mot dig. Fader, välsigna mig nu, nu, nu! ...
413 Om han sagt endast de första orden af denna rörande bön, är det troligt, att fadern öfverväldigats af samma upproriska känslor, som han och uppfylt hans önskan. Men han sade för mycket, han vidrörde sjelf förhänget öfver den omätliga klyfta, som skilde dem åt, och fadern fick tid att erinra sig biskopen.
414 – Kom – sade biskop Erik dröjande – kom till mitt hjerta såsom den förlorade sonen! Kom utan vilkor och förbehåll, helt, obetingadt, med hela din själ, såsom du en dag vill träda inför din fader i himmelen, och jag vill välsigna dig!
415 Ack, äfven han sade för mycket, äfven han lät ordet döda den brinnande anden. Sonen återkom till sig sjelf.
416 Han for med handen öfver sin panna, likasom jagande bort en skön, men förvillande dröm, uppreste sig långsamt och yttrade med sväfvande röst:
417 – Du vill då icke mottaga mig sådan jag är?
418 – Jo, sådan du är, med hela den förlorade sonens lif bakom dig, men inom dig ångern, framför dig ett nytt lif och ofvan dig dina fäders Gud.
Avsnittet publicerades 25/4 1879:|2|419 – Reverende domine episcopespråk: latin – svarade främlingen, återtagande verldsspråket – du har sagt det, och jag tackar dig, att du åter erinrar mig hvem du är och hvem jag är. Det är skrifvet: propter me demittas patrem et matrem.språk: latin Så är jag åter den rättrogna katolska kyrkan, som förklarar dig för sin förlorade son och frågar dig ännu vid grafvens portar, om du vill öfvergifva det draf du ätit af och återvända till fadershuset.
420 – Och jag – svarade biskop Erik med högrest panna – jag är Guds evangeliska kyrka, som icke erkänner menniskoläror, utan allena Guds uppenbarade ord, och nu frågar jag dig, Gabriel Erici, hvilken affallit från den eviga sanningen, om du vill återvända från din påfviska villolära och bekänna dig till den tro, som Kristus och hans apostlar hafva predikat för verlden.
421 – Hvad? Och du glömmer, gamle man, att sexton sekler tala till dig med min kyrkas tro!
422 – Du bedrager dig. Tolf seklers mörker har ej förmått utsläcka det sanna ordets och den apostoliska tidens ljus, som Gud åter uppväckte ur natten genom sin tjenare Martinus Lutherus för hundrade år sedan.
423 – Vet du icke, affällige biskop, att oräkneliga helgon och martyrer hafva med sitt blod bevittnat den sanning du vågar så djerft försmäda!
424 – Ja, säger profeten Jeremias, ända ut på dina klädefållar finner man de rättfärdiges blod, och du säger ännu: jag är oskyldig.
425 – Oss äro gifne himmelrikets nycklar att binda och lösa, och jag binder dig i den helige Petri efterträdares namn.
426 – Herren säger genom Hesekiel: De själar, som I fången, skall jag lösa göra. Och jag skall sönderrifva edra örnagott och fria mitt folk utur eder hand, att Ioriginal: J intet mer skolen gripa dem. Och I skolen förnimma, att jag är Herren.
427 – Det är nog. Vi återse hvarandra på den yttersta dagen. Då skall det heta: Unus evehitur, alter manet. Respice finemspråk: latin; jag tvår mina händer.
428 – Och jag tvår min själ i den lefvande vattukällan. Gå, olycklige tillbedjare af den babyloniska skökan, två dina händer i hennes orena blod! Jag går förut att bedja för dig.
429 – Fader ... nej! ... Jag behöfver icke din förbön. Farväl!
430 – Och ändock vill jag bedja. Herren upplyse dig. Farväl!
431 En dörr öppnades och slöts åter till. Det var tidens dörr, som åtskilde för alltid fader och son. Bakom denna dörr stod evigheten.
432 Biskop Erik sjönk vanmäktig ned i hvilstolen framför manuskriptet till denna postilla, med hvilken han skulle trösta så många själar. Sjelf kände han sig som en bruten man. Biskopen hade segrat, fadern var tillintetgjord.
12. Bref från fröken Kjerstin Fleming till hennes moder fru Anna Gyllenbögel, född Horn.
433 Strömsholm den 28 Martis 1616.
434 Hjertans allra käraste fru Moder!
435 Min ödmjuka och kärliga helsning, med önskan att Gud Allsmäktig månde bevara kära fru Moder vid god helsa och sundhet, det jag ock dagligen beder om, oss alla till hugnad i denna tidens vedermöda.
436 Ändock jag med kungl. Majestäts kurir, som återvände från Stockholm till Åbo, redan skickat den goda tidning, att jag lyckligen öfverstått denna farligheten på Ålands haf, vill jag dock nu, när lägenhet gifves, med en annan beskickning till Åbo, låta kära fru Moder något mer veta om det, som tilldragit sig på denna besvärliga resan samt efter min framkomst hit till Strömsholm. Jag må säga, att jag intet utan hjertans bekymmer tänkte på k.kära fru Moders oro för mig, då ju k. fru Moder i förstone var så alldeles emot denna resan och med många kärliga råd ville bringa mig att derifrån afstå, såsom från det hvarken skickeligt eller nödigt vore. Men sedan k. fru Moder låtit beveka sig af min enträgna åstundan och förordnat sin trotjenare Långström till mitt beskydd, var jag för egen del vid ett godt mod och anträdde färden från Åbo den 10 i denna månad kl. 6 på morgonen. Som det då var en fredag, rådde mig några jag skulle intet fara, men vänta till lördag, efter det var en mera lyckosam dag, men det aktade jag intet på, hållandes före, att alla dagar äro lika lyckosamma, allenast man redeligen betror sig i Guds beskärm.
437 Vi körde med fyra slädar utåt isen, kuriren först och jag efter med Maju och Långström, men före oss gingo två skidlöpare, som profvade isen, om den oss bära kunde. Den dagen kommo vi lyckligen öfver till Föglö, men nästa dag lopp intet så lyckosam af, ty när vi kommit halfvägs mot Eckerö, mötte vi en bred råka i hafsisen, der vattnet porlade fram rätt som en fors, och som vi intet hade en båt, måste vi vända om igen. När vi då kommo tillbaka till Föglö, voro der tre nya resande, som ock ville öfver till Åland, nämligen en tysk doktor och hans tolk, som hade med sig en tattarepojke. Som det nu var en söndag, hade vi gerna farit till kyrkan, om intet kuriren haft så skräckeligen brådt, så han intet vänta kunde. Vi fortsatte resan och hade legt fyra karlar, som skjöto båten framför sig; dermed kommo vi öfver råkan och kunde jemväl hjelpa andra deröfver, ty en stor skara folk kom från öarne och ville till kyrkan, hvilket var rätt nöjsamt att se i det klara solskenet på den blanka isen.
438 Vi hade ännu långt till fasta Åland, när himmelen begynte mulna och vi fingo öfver oss storm med yrväder. K. fru Moder torde minnas, att Klas brukade säga till mig: du är visst snökonungens guddotter, eftersom yrväder sällan uteblifver, när jag är på färd. Detta blef nu så tjockt och mörkt, att vi intet hittade vägen och måste tillbringa natten på en kal klippa. Jag vet nu intet, om vi der skulle frusit ihjäl, men doktorns tolk, som var en gammal lustig krigsman, visste råd för allting. Han hittade drifved, tände en god brasa, värmde åt oss öl, som han hade med sig, och stjelpte slädarne så, att vi fingo tak öfver hufvudet. Så gick den natten skäligen, utom att tattarpojken illfänades och beständigt makade kolen så nära Maju, att kjortelen sveddes och hål brändes i strumporna, det han påstod vara nyttigt till att hålla sig varm med i kölden.
439 Andra dagen kommo vi lyckeligen till Eckerö, änskönt vi hade mycket besvär i drifvorna, som yrvädret hopat samman till hvita vågor. Men i Eckerö fingo vi rasta i sex dagar, eftersom sista stormen upprifvit en part af isen på Ålands haf. Och är det intet visst, att vi ej kunnat sitta fångne der intill denna dag, när man sig gifver åstad på ett stort bedrägeligt haf, som hvarken bär eller brister. Till vår förnöjelse blef dock en stark köld på tredje dagen efter vår ankomst till Eckerö, så att vi kunde tåligen vänta. Dock hade tiden blifvit nog lång, der icke den tyske doktorn, som var en besynnerligen lärd och berester man, förkortat dagar och qvällar med underliga sägner om Välskland, Tyskland och endels Hispanien. Men intet förstod jag mig på hans kristendom; han prisade påfven och Sigismundus, viljande intala mig, att vår slägt alltid varit af sådant sinnelag. K. fru Moder skall intet tro, att jag lät locka mig deraf till villfarelse, förhoppandes att våre förfäder, der som de bekänt den påfviska läran, kunna försvara sig inför Gud med att de intet bättre visste.
440 Den 19:de var isen blefven så stark igen, att vi dristade oss på väg och sade »valetspråk: latin» åt doktorn och krigsmannen, som ville öfver till Tyskland, men Maju tog det hurtiga afsked af tattarepojken, som henne amuserat på resan, att hon undfägnade honom med en braf kindpust, sägandes detta också vara godt att värma sig med i kölden.
441 När vi begåfvo oss ut i mörkret klockan 4 på morgonen, reste vi först mellan öar och klippor, men vid klockan 11 voro vi ute på stora hafvet, alltid låtandes profva isen framför oss. Vi hade nu bättre lycka med vädret, dagen var klar och kall, isen rätt så skinande som en spegel. Den, som intet försökt, kan det ock svårligen fatta, att ett så stort haf ligger framför en såsom ett marmorgolf, så långt ögonen kunna se. Der vi rastade för att fodra hästarne, syntes intet land framför oss eller bakom oss, allenast himmelens moln och någon enslig klippa, med snö betäckt; men de förunderliga färgor af solskenet på isen och molnen kan jag intet tillfyllest prisa, ty sådant är af Allsmäktig Gud, som råder öfver haf och land och allt beprydt med förgyllande fägring. Annars är intet mer att förtälja, än att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan 7 och 8 på aftonen. K. fru Moder vet, att jag intet är rädder, men jag må bekänna, att jag med hjertans nöje kände fast mark under slädmedarne. När vi kommo fram, hade min trogne Långström förfrusit sitt venstra öra, och Maju föll att sitta med domnade ben, men som der intet blef någon vidare skada af, kunde vi rosa marknaden och med gladt mod säga det villa hafvet farväl.
442 I Stockholm dröjde vi två dagar hos k. fru Moders k. fränka, fru Ulfsparre, som mig väl emottog och var vid god helsa. Derifrån reste vi till Strömsholm, efter jag intet nu gaf mig lägenhet att uppvakta min nådiga hertiginna i Linköping. Jag kom fram på eftermiddagen och blef strax införd till gamla drottning Karin, som nu är af ålder hvit som en dufva och icke går ut af sitt rum annars än till kyrkan, dit hon i vackert väder låter bära sig i en porte-chaise. Jag kan intet nog förtälja, huru nådig hon var mot mig, sägandes att jag kom som en ljusens engel till Ebba i denna ensligheten och skulle nu göra all min flit att få henne glader igen. Undföllo henne ock de orden, att det är som snö på blommor, när man i unga år mister sin hjertanskär. K. fru Moder skall tro, att vid dessa orden kommo mig tårarne i ögonen, efter jag nogsamt visste huru kär drottning Karin förr hade unga Roosen, när hon måste taga gamle kung Gösta.
Avsnittet publicerades 26/4 1879:|2|443 Jag undrade vid mig sjelf, huru jag skulle finna Ebba i denna pröfningstiden, och var mer rädder, än min sed annars är, att frambära ärendet mitt, för hvilket jag var kommen den långa vägen. Hon var fast mager och blek, det jag nog hade väntat, men stilla och tålig, såsom hon alltid varit. Jag tänkte, när jag såg henne, på de djupa sjöar, som hvila så lugna mellan de gröna kullar, att ingen vet de vågor, som der kunna häfva sig upp i stormen, änskönt djupet har frid. När hon såg mig, vardt der i förstone ett så klart solsken i hennes fagra anlete, att jag tänkte: nå Gudskelof, ännu kan hon töa, när der kommer vår efter vinterfrost. Men i det samma tänkte jag, att det jag med mig förde var icke allenast snön på blommorna, som drottning Karin sade, utan fastmer hårda haglet, och det stack mig som en lansspets i hjertat.
444 Ändock Ebba Brahe tog mig så kärligt i famn, förmärkte jag snart, att hon var rädd för det jag hade att säga henne. Hon kände det som en varsel, att jag talat med den hon tänkte på dag och natt, derför unddrog hon sig att i enrum med mig tala, som hon gjorde så gerna förr, och intet var jag så dristig heller att begära det i brådkaste, menandes att onda tidender komma alltid för bittida. Vi talade första dagarna om de glada dagar, när vi lekte som barn tillsamman, och om gamla drottningen och om k. fru Moders helsa och min salige frände herr Evert och om herr Jakob Pontusson och andre krigshjeltar, men intet kny om konungen eller det oss båda närmast på hjertat låg.
445 När vi så i try dagar lekt främmande, tog jag mod till mig och sade om qvällen, när hon följde mig till min sofkammare, att hon skulle nu vara min allra käraste vän, som hon alltid varit, och höra det, som jag hade att henne förtro af mitt hjertas fullhet. Hvarpå hon svarade, att hon nog visste hvarom det var, men det kunde så gerna vara osagdt till evig tid, efter det intet godt kunde vara. Gud skulle nog hjelpa henne att bära det värsta, om så blefve nödigt.
446 Jag sade till henne: allt derför är jag nu hitkommen, att du skall få veta det värsta af mig och ingen annan, ty om hela verlden sade dig det, skulle du intet tro det, men mig skall du tro. Och när jag sagt dig det värsta, skall jag ock säga dig det som bättre är, nämligen att du härefter blifver besparad mycken sorg och ovisshet, så att du kan vända dig helt till Gud och vara förnöjd med hvad hans goda, behageliga vilja är. Ty allenast med ett sådant sinnelag skall lyckan på sistone falla dig stadigt till.
447 Vid de orden drog jag henne ned att sitta vid min sida, och hon lät det utan motstånd ske. Då förtäljde jag henne allt hvad k. fru Moder redan vet om konungens tal med mig på Kymmenegård och dolde der intet. Vid jag talade, färgades hennes bleka kinder röda, och jag förnam, att hvad hon än väntat, hade hon icke väntat sig att detta få höra. Hon svarade icke ett ord, när jag så talade, men när jag ändat, uppreste hon sig och frågade, om jag drömt det, ty annan sanning kunde der icke vara.
448 Jag såg nu väl det jag länge fruktat och hvarför jag gjort denna besvärliga resan, nämligen att Ebba gensade i sitt hjerta allt hvad andra sagt henne om konungens ändrade sinnelag och höll fast vid det hoppet, att han nog skrifvit till henne som förr, men att man henne de brefven förhållit. Jag måste då gifva henne bevis att jag talat sant, och jag kan icke nog tacka dig, k. fru Moder, att du på Svidja gaf i min hand de två kärleksvisorna, som konungen diktat och mig tillsändt, den ena svenska på Kymmenegård och den andra tyska till Pernå. Utan dessa papperen hade hvarken jag eller någon annan kunnat öfvertyga Ebba om huru det rätteligen var. Men nu lade jag dem framför henne och bad henne dem noga genomläsa, sammanläggandes bokstäfverna i den första, som voro Christina F., och i den andra, som voro Fleming.
449 Jag vet intet huru länge hon stafvade dessa papperen. Hon syntes intet förstå dem, eller intet kunna läsa för gråt, eller ändteligen misstänkte hon något svek derunder. Men handskriften var henne för välbekant, för att hon kunde längre tvifla. Då kastade hon papperen från sig och såg mig an med sådana ögon, som jag aldrig kunnat tro, rätt som vore jag hennes dödsfiende. Men jag sade till henne med gråtande tårar, att det hade jag intet förskylt, aldrig hade jag sökt konungens ynnest, som skulle vara min största hjertesorg, der som jag icke visste, att den skulle hafva en snar öfvergång. Jag lofvade henne att aldrig återse honom, med mindre han vore förmäld, och bad henne gifva mig till, att jag en så oskyldig orsak var till dessa visorna, bedjandes henne ihågkomma min trogna förbön för henne samt mitt redeliga uppsåt med denna resan. K. fru Moder vet, att Ebba hafver ett hjerta som guld, och när hon sig något återhemtat ifrån den första hastigheten, sade hon sig väl förstå, att det kunde vara så, som jag sade. Men nu kunde hon intet säga mer; hon ville betänka sig till i morgon.
450 Jag kastade mig på min säng och grät. Men jag hade icke legat länge, innan Ebba kom tillbaka, föll mig om halsen och sade, att hon nu väl visste, jag vore hennes uppriktigaste vän; jag skulle förlåta henne, att hon så hastig varit mot mig och icke strax velat tro det. Vi hade då ett långt och kärligt tal med hvarandra allt tills dager vardt. Hon sade mig allt det som henne på hjertat låg, och k. fru Moder kan väl förstå hvad det var, men jag skrifver nu intet om det, efter det hennes sak är och icke min. Allenast det kan jag intet förtiga, att efter den natten har Ebba haft mera ro i sitt sinne än förr på länge, när hon nu vet det visst, som förr var så ovisst och gnagade som en orm hennes hjerta. Sveriges drottning blifver hon icke, men i stället blifver hon en frimodigt undergifven qvinna, som fått frid med sin Gud.
451 För den skull, k. fru Moder, skall du intet banna din envisa dotter, att hon så dumdristeligen gifvit sig ut på hafsens isar i detta ärendet, det ändock på sistone torde varit till någon fromma. Drottning Karin sänder sin nådiga välönskan till allt godt, och likaledes betygar dig Ebba sin vördnad. Gud uppehålle k. fru Moder till ett långt lif och sällhet, önskar
452 min hjertans kära fru Moders
alltid hörsamma dotter och
underdåniga tjenarinna
Christina Fleming.
453 P. S. Långström beder ödmjukeligen påminna, att Blacken blifver väl skodd nu i halkan. Jag hafver ock just förnummit det ryktet, att Birkholt friat för konungen till en prinsessa af Brandenburg. Gud gifve så väl vore. Lef väl, vergiss mein nichtspråk: tyska.
454 C. F.
13.original: 12. När herr Evert Karlsson fick sin hvilostad i Åbo domkyrka.
455 En solklar eftermiddag i slutet af april månad samma år 1616 trängde sig en talrik menniskoskara kring stora ingången till Åbo domkyrka. En blond yngling, hvars kappa och hatt af en numera urmodig snitt förrådde en landtjunkare af herremannaklassen, närmade sig en bland mängden stående högrest gammal man och frågade honom, hvad denna folksamling betydde. Den gamle svarade:
456 – De säga, att herr Evert Karlssons lekamen skall föras i dag från Kankas till domkyrkan, och man väntar nu sorgetåget. Gud välsigne herr Evert, han var en ärlig herre som far hans i tiden, och en ärlig död dog han för konung och fädernesland.
457 – Ja – sade ynglingen – hela landet sörjer herr Evert Horn. Kände ni honom?
458 – Fadern kände jag godt; jag har tjenat under honom i Liffland. Det sägs, att herr Evert hade flinkare hufvud, och yngste brodern herr Gustaf skall icke heller vara en oäfven karl. Det är hjelteblod i Hornar och Flemingar; jag hör mera till Flemingarne, men heder åt den, som hedras bör. Godt likar en gammal krigsman att höra ungt folk brås på hugstore fäder.
459 – Har ni varit af Flemingarnes folk, så har ni väl ock tjenat gamle herr Klas? – frågade ynglingen med synbart intresse, mätande med sina blickar den af åren böjda, men ännu väldiga kämpagestalten.
460 – Något, unge junker; dock mera hans hästar. Jag var redan för gammal att tjena i bondekriget. I stället lärde jag unge herr Johan rida, honom, ni vet, hvars oskyldiga blod rann i sanden här utanför Åbo. Det var en stygg gerning, herre; men Gud allena dömer menniskors uppsåt.
461 – Kände ni herr Arvid Tönneson och hans son Ivar af Tavasteslägten? – frågade ynglingen vidare, upprörd af dessa minnen.
462 – Jag såg dem på Svidja och här i Åbo. Stoltare riddare hafva icke suttit till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Wiborg, men de voro män, unge junker, de måste bära sin lott i ett grymt inbördes krig. De voro icke oskyldige piltar de, som ingenting ondt gjort.
463 – Säg mig: Om en man, som den förre konungen låtit dräpa, efterlemnat en son, är det rätt eller orätt, att sonen tjenar den nye konungen, som är son till hans faders baneman?
464 – Derpå kunde jag genmäla, att man svarar icke hvem som helst på sådana spörsmål i dessa tider. Är ni Sten Ivarsson af Tavasteslägten, så spörj icke en af Flemingarnes folk i sådana ärenden.
465 – Jag är hans yngre broder Bengt Ivarsson och är hitkommen till Åbo för att söka inträde i konungens tjenst, om detta annars står väl tillsamman med ära och samvete – svarade ynglingen trohjertadt.
Avsnittet publicerades 28/4 1879:|2|466 – Nå, det var ärligt tal. Huru kunde jag också vara nog dum att taga eder för den oregerlige herr Sten? Efter ni frågar mig på ära och samvete, så skall jag svara eder, att menniskors måttstock är en annan än Guds. Det är skrifvet, att Gud kan hemsöka fädernes missgerning på barnen intill tredje och fjerde led. Men detta hör till hans verldsregemente, som icke vi kunna utransaka. Oss har han gifvit den lag, att vi ock skola älska våra ovänner; långt mindre skola vi tillräkna söner hvad deras fäder brutit. Gack, unge junker, och tjena med godt samvete den nye konungen! Han är en rättskaffens ung herre och menar väl med landet; det säger en, som tjenat hans faders fiender och som sett sin gård brännas af den förre konungens folk.
467 – Jag tackar eder – svarade ynglingen och tryckte hans hand. – Ni vet mitt namn; så säg mig ock ert!original: er!
468 – Edert namn går som guldmynt i landet, men mitt är en fattig kopparslant, som endast tiggaren bugar sig för. För Vår Herre är det nog allt lika. Stefan är mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. Har ni sett den nye konungen?
469 – Aldrig.
470 – Då kan ni i dag få se hans blida anlete. Det sägs, att han sjelf varit med på Kankas vid herr Everts likbegängelse, och nu tänker jag han kommer till kyrkan, när de nedlägga den döde i choret. Men vill ni, så gå vi förut in i kyrkan, efter vi der kunna se bättre. Jag känner kyrkoväktaren; han skall släppa oss in.
471 Unge herr Bengt följde villigt gamle Stefan, och de insläptes genom en sidodörr. Ehuru det var full dager, brunno vaxljus på högaltaret, hvars omhägnad, likasom pelarne, var klädd med sorgflor. Alltid skumt under hvalfven, äfven i det klaraste solsken, mottog det ärevördiga templet endast en sparsam dager igenom de små fönstren, der man ännu såg en och annan glasmålning från den katolska tiden trotsa sekler och lågor. Katolicismen förstod bättre än lutherdomen att inlägga i sin arkitektur ett intryck af det heliga, höga och hemlighetsfulla, som för dödliga blickar beslöjar Gudomens majestät. Under dessa mäktiga hvalf och i denna högtidliga tystnad måste själarne, med eller mot sin vilja, böja sig inför den Eviges tron. Och detta intryck, som ännu i dag framträder så märkbart i sådana åldriga katedraler som Åbo domkyrka, var vid tiden för vår berättelse öfverväldigande. Bilderstormande prester hade, i sitt hetsiga trosnit efter Upsala möte, förstört de många ännu qvarstående helgonbilderna eller föraktligt kastat dem undan på skräpvindarne, der man i våra dagar återfunnit icke så få. Men i öfrigt hade föga förändrats i kyrkans yttre skick. Och hela tidehvarfvet stod ännu med ena foten i den katolska traditionen, medan andra foten var lyft till marsch. Man firade ju ännu helgondagarne, man vigde klockorna, man behöll själaringningen, och om man messade på svenska eller finska, sjöng man ännu på latin några kärvordna psalmer, som man ej kunnat förmå sig att utbyta mot nya på modersmålet.
472 Kyrkan var nästan tom. Endast i några familjebänkar sutto adliga fruar och jungfrur, som velat i tid bereda sig plats att åse högtidligheten. I Tottska grafchoret brann en lampa, och der knäböjde en sorgklädd, beslöjad qvinnogestalt på det kalla stengolfvet.
473 – Hvem beder så ensam der borta i choret? – fråga unge herr Bengt sin följeslagare.
474 – Det är fru Sigrid Tott, som knäböjer på sin moders, drottning Karins, graf.
475 – Kände ni drottning Karin Månsdotter?
476 – En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den enda drottning, som bott här i landet. Jag kom aldrig den gång till Liuxiala, utan att den välsignade frun lät först undfägna mig på det bästa i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att berätta för henne om forna dagar. Det fanns icke en fattig på många mils afstånd, som icke hvar dag välsignade henne i sin morgon- och aftonbön, och lika blid mot alla, hög eller låg, vän eller ovän, ja, mot sjelfve herr Olof Stenbock, som varit så grym mot kung Erik i tiden. Jag mins nog den dag, när Stenbocken stack sig undan för hertig Carl och blef skjuten som en eländig flykting i skogarna, huru fru Karin då lät uppsöka hans döda kropp och begrafva honom i vigd jord, vedergällande ondt med godt ... Nå, det vore för långt att omtala; Gud känner de sina; nog kände han fru Karins gerningar i det tysta. Mig var hon synnerligen huld för att jag varit en bland kung Eriks bågskyttar i mina unga dagar; det fick jag ofta för henne förtälja. Och för fyra år sedan råkade jag just komma till Liuxiala, när hon låg på sitt yttersta. Jag fick komma till hennes säng och säga farväl åt henne, jag, med alla andra gårdens folk, och hon orkade intet mer tala, men hon gaf fru Sigrid ett tecken att läsa för henne Johannes’ första epistel, som är om ljuset och kärleken, och vid fru Sigrid läste midt i andra kapitlet och kommit till de orden i 17:de versen, att verlden förgås och hennes lusta, men den som gör Guds vilja han blifver evinnerligen, förmärkte vi alla, huru den kära gamla fruns ögonlock sakta föllo ihop, och i den samma stunden vardt hon saligen döder. Så var det med fru Karin, och dotter hennes, som nu beder i choret, brås uppå mor sin; sonen kände jag intet; han reste verlden omkring undan kung Johan. Men dottersonen, unge herr Åke, lär brås uppå morfadern, varandes en ostadig och hårdsint herre, dugtig i slagsmål, såsom ock Totteslägten hör till de styfvare här i landet.
477 – Hvem är den förnäma frun, som sitter ensam i högbänken närmast altaret med en uppvaktande kammarjunkare vid bänkdörren?
478 – Det är ståthållaren herr Johan De la Gardies husfru, Karin Oxenstjerna, den förnämsta i Åbo. Hoftjenaren, som nu träder fram till bänken, lär förmäla, att sorgetåget snart kan förväntas.
479 Gamle Stefan hade gissat rätt, ty strax derpå intogo två härolder sin plats vid stora ingången, dörrarne uppslogos, och processionen visade sig. Den egentliga likbegängelsen hade, i konungens närvaro, firats på Hornarnes stamgods Kankas i Masku socken ej långt ifrån Åbo, men det var sörjdt för att en så berömd fältherre som Evert Horn, konungens lärmästare i krigskonsten, ej skulle föras obemärkt från fädernegodset till sin graf i domkyrkan. Processionen var lång och ståtelig. Först intågade krigsfolket, så många som kunnat sammanbringas hemma i landet, medan hären låg i fält; derefter ett antal af den aflidnes underlydande bönder, efter dem Åbo stads borgerskap, sedan ett stort antal finske adelsmän. Efter dem följde härolder och fanbärare, efter dem den dödes kista, buren af officerare, och näst derefter Evert Horns enka, Margaretha Fincke, med deras ende späde son Gustaf, buren af sin amma, samt alla hemmavarande medlemmar af slägten Horns båda grenar, till Kankas och till Åminne. Närmast efter dem följde biskopen med sina prester, efter dem ståthållaren och slutligen konungen sjelf, omgifven af en talrik och lysande svit, alla sorgklädde. En afdelning af vakten och två härolder afslutade tåget.
480 Menigheten strömmade in och uppfylde kyrkan.
481 Ceremonin i templet var likväl, af antydd orsak, kort. En sorgmarsch uppstämdes, en messa sjöngs, biskopen höll ett kort tal framför högaltaret, der kistan hade nedsatts på en matta af svart sammet, och derefter började konungen, såsom i fält, den kära strids- och segerpsalmen »Vår Gud är oss en väldig borg», hvari alla närvarande instämde. Många ögon fyldes af tårar, och en fuktig glans i den unge konungens blickar vittnade om huru kär den hädangångne varit för honom, såsom för hela fäderneslandet.
482 Allt varade knapt en timme. Kistan nedsänktes i grafhvalfvet, dock icke i Hornska familjegrafven, utan i Helga-Lekamens-choret, omgifven af de fanor, hvilka den tappre fältherren sjelf i lifstiden tagit från rikets fiender. Der hvilar den tappre Evert Horn intill denna dag, och der skall han hvila till domedag, ännu sedan Åbo domkyrka sjelf legat länge begrafven under polens eviga snö! Hans och hans makas bilder, huggne i marmor på grafstenen, hafva nästan oskadade trotsat härjande lågor och plundrande fiender. Finland, som icke mer knäböjer vid helgons reliker, betraktar ännu med vördnad den obefläckade hjeltens graf.
483 Konungen vexlade några deltagande ord med enkan, fru Margaretha, och med fru Sigrid Tott, tryckte deras händer och gick att åter egna sig åt rikets angelägenheter med den vaksamma och energiska drift, hvarom en otrolig mängd bref och förordningar, utfärdade under hans tre månader långa vistelse i Åbo, bära vittne för efterverlden.
14.original: 13. När konungen var sin faders son.
484 Dagen derpå hade ståthållaren Johan De la Gardie föredragning i slottet. Konungen var uppbragt öfver de mångfaldiga klagomål, som fortfarande inlupo, än från fogdarne öfver böndernes motsträfvighet att erlägga resterande Elfsborgslösen och andra gärder, än från bönderne öfver fogdarnes olagliga utpressningar. Det var en länge intrasslad härfva af betryck och oordningar, som kunde pröfva en engels tålamod och syntes nästan omöjlig att utreda. Ståthållaren fick befallning att i dessa klagomål noga ransaka hvem som hade rätt eller orätt; men just deri låg svårigheten. De la Gardie beslöt att afleda konungens vrede åt ett annat håll, der den med mera skäl kunde slå ned.
Avsnittet publicerades 29/4 1879:|2|485 – Eders nåde vet, – sade han, – att bönderne i Wirmo och flere härader blifvit på vintern uppviglade af konung Sigismunds utskickade och satt sig till öppet motvärn mot fogdarne.
486 – Det vet jag, Gudi klagadt, – genmälde konungenoriginal: konugen bistert, – och att så skett, länder icke eder till synnerlig berömmelse.
487 – Jag har nu lyckats gripa en af desse utskickade på Åland, och han hitfördes i går afton fängslad till slottet. Hvad skall göras med karlen?
488 – Ransaka honom först, och häng honom sedan!
489 – Jag har ransakat honom med den påföljd, att han icke kan undgå repet, men beklagligen tyckes han endast ha varit verktyg för den rätte bofven, som undsluppit. Han pratar i vädret om tusen saker, men förtiger hårdnackadt det, som mest är nödigt att veta. Skall jag använda sträckbänken?
490 – Låt föra in honom hit!
491 Ståthållaren gaf en befallning, och snart infördes under bevakning en med tunga bojor belagd äldre man i ryttaredrägt. Konungen såg icke framför sig hvad han förmodat, en smygande usling med skelande blick, utan fastmer en Herkules-gestalt med ett frimodigt och jovialiskt utseende. Och när det gäller ett spel om kronor, händer ibland, att en konung ransakar sjelf.
492 – Ditt namn?
493 – Ivar Bertilson, qvartermästare i kunglig majestäts tjenst den tiden herr Klas Fleming förde regementet i landet, men sedan benådad, jemte många andra ärliga gossar, vid eders majestäts lyckosamma uppstigande på tronen.
494 – Så? Och du har brukat min nåd till att stämpla mot min regering? Du har låtit skicka dig af de polske till att uppvigla folket och att utsprida förrädiska plakater i landet?
495 – Med förlof, ers majestät, det är huru man tar det. En fattig karl har intet råd att bestå sig mer än en Gud, en kung och en tröja. Jag är en kronans hund; när man säger till mig: apportespråk: latin!, så resonnerar jag intet.
496 – Godt. Du skall också bli hängd som en hund. Hvem var din hufvudman här vid stämplingarna?
497 – Ja, si det är knuten, ers majestät. Ännu i går skulle jag förr låtit rycka tungan ur halsen på mig, innan jag sagt hans namn, men i natt låg jag och frös i slottstornet och fick tid att betänka mig. Ivar Bertilson, sade jag till mig sjelf, hvad pocker har du för tack för att du varit en stöfvare åt Sigismundus? Rätt som en fähund har du smugit dig genom landet och slitit ondt, men hvad godt har du af’et? Jo, tom mage och tom pung. Hundra gyllen skulle du få i månaden och har icke fått femtio på ett halft år. Stallmästare skulle du blifva i Warschau, men har icke en hästkrake, när du får lunka till fots genom kärr och mossar. Galgen blir din lön, Ivar Bertilson; nej, då kan du hellre tjena Gustavus, om han behöfver en gammal pojke, som luktat krut i fem och tjugu år. För si, hvad nu anbelangar den stora äran att blifva ett helgon, så betackar jag mig och missunnar den intet åt dem, som äro dertill mera klippte och skurne än jag.
498 – Håll dig till saken, karl! Hvem var din hufvudman?
499 – Jaså, med förlof, efter ers majestät är så nådig och frågar, så skall jag ock ärligen svara. Var jag icke honom så trogen som fäste och klinga? Hade jag icke hundra gånger kunnat friköpa min hals för hans, när vi flackade omkring och kröpo i ljungen förbi länsmansgårdarna? Men som en turk och en räf har han lönat min trohet. Vet ers majestät, hur det gick till, när jag blef knipen på Åland? Jo, det gick så till, att allt var redan väl bestäldt, vi hade fraktat en skuta, som skulle föra oss öfver till Riga, och skutan låg färdig på redden; vi skulle ro ut i en båt. När vi redan voro i båten, kom jag ihåg, att jag glömt i gården en kutting öl, som allt var behöflig i vårkylan på sjön, och gick upp att hemta tingesten. Då kom en långbent länsman, som hade fått korn på oss; jag undan och han efter. När vi så kommo till stranden, ropade jag: båt åhoj! och hade godt hunnit berga oss alla tre, men hvad är det jag ser? Båten hade lagt ut från stranden, när oråd märktes på landbacken, och så besveko mig de hedningarne och lemnade mig i sticket. Nå, jag säger ingenting om att den slyngeln Sam ännu dertill gjorde lång näsa åt mig, efter han nyss förut hade fått stryk, men presten, ers majestät, han skall för den mandaten få vrida sig som en mask i skärselden! Jaså, jag skulle säga hans namn? Får gå för mig; pater Padilla kallades han i Warschau och sades vara bigtfader åt Sigismundus. Intet vet jag så noga, men från Rom kom han, det är säkert, det hade han bref på.
500 Konungen vexlade några ord med De la Gardie på latin: – Oss har vederfarits den äran, att påfven har tussat på oss sin bästa spårhund. Denne Padilla har drifvit böhmarne till förtviflan och injagat skräck hos alla protestanter i Tyskland. Det var en fet fångst eder länsman lät undslippa, och att påfven skickat just honom till att omvända oss, bevisar, att trådarne spinnas från Rom öfver hela Europa. Karlen, hans handtlangare, är en bulvan, som icke fått titta långt i korten, men torde hända han något vet, som kan vara till nytta. Häng honom icke tillsvidare, förvara honom väl, och låt honom prata. Och du der, – fortfor konungen på svenska till fången, – marsch tillbaka till tornet, och säg till, att de icke låta dig frysa. Ditt lif hänger på att du talar sanning.
501 – Hade jag velat ljuga mig från repet,original: rerepet, så hade jag väl kunnat hitta på bättre sannsagor och icke stått här med dessa fyra armbanden, – genmälde fången, i det han utleddes, med en frimodighet, som icke misshagade hans stränge domare. – Jag har allt gått i skola hos lurifaxar, men si, Ivar Bertilson har varit för dum att lära sig konsten. Vill ers majestät bevisa sin nåd mot en gammal krigsman, som slagits mot far hans, så ställ sex man i ledet med goda musköter, och befall dem att sigta rätt mot Ivar Bertilsons breda bringa. Repet har aldrig varit rätt i hans smak.
502 De sista orden nådde icke majestätets öron, som redan fått nog af fångens prat.
503 – Har ni något vidare att förmäla? – frågade konungen De la Gardie.
504 – En ung man, som kallar sig Bengt Ivarsson Tavast till Kurjala, anhåller att få träda i eders nådes tjenst vid adelsfanan.
505 – Ivarsson till Kurjala? Jag har nog af hans broder Sten. Det är ett obändigt blod i Tavasteslägten.
506 – Den unge karlen likar sig till att vara mera tam, – genmälde ståthållaren småleende. – Hans slägt är en af de äldsta i landet, och många hänga vid namnet Tavast.
507 – Och har jag icke redan sökt utplåna äfven den blodskulden? – genmälde konungen motvilligt. – För honom in!
508 Bengt Ivarsson inträdde. Hans kinder voro hvita som snö, och konungen misstog sig om anledningen dertill.
509 – Hvad? – sade han strängt. – Vill du blifva soldat och bleknar för den konung, som skall föra dig i striden?
510 Den unge mannen förmådde icke svara ett ord.
511 – Gå! – fortfor konungen i samma ton. – Mina soldater skola kunna se djefvulen sjelf i hvitögat. Jag behöfver män och icke jungfrupiltar.
512 – Värdigas höra mig! – stammade den unge landtjunkaren, som dock kände tillräckligt Tavasteblod sjuda i sina ådror vid en beskyllning för feghet.
513 – Hvad har du att säga mig?
514 – Om jag är blek, – fortfor Bengt, hvars harm begynte öfverväldiga hans naturliga blyghet, – om jag är blek, så värdes icke förakta mig för att jag tänker på mina fäder!
515 – Jag förstår. Din fader och din farfader hafva dött förrädares död. Om du tänker på dem, hvarför kommer du hit? Hvarför inväntar du icke på Kurjala den första polska här, som kommer att befria landet från mitt tyranni och att utropa dina förfäder som helgon?
516 – Värdigas än en gång höra mig! – utbrast ynglingen, nu med vredens rodnad på sina kinder. – Derför att mina förfäder dött förrädares död, ändock de förtjenat en annan lön för den trohet de bevisat den de ansågo för sin rättmätige öfverherre, derför står jag nu här. De finnas, som sagt mig, att mina fäders son kunde möta eders majestät endast som fiende och endast med draget svärd i striden. Visste jag, hvad de blodiga skuggor tänkte derom, skulle jag kommit hit med ett lättare hjerta. Men jag kommer som en tropligtig undersåte till eders majestät, som ingen del hafver i det förgångna, och jag bönfaller ödmjukligen att få erbjuda eders majestät min ringa tjenst, på det att icke allenast mina fäders minne må upprättas i mig, det de intet behöfva, men att ock eders majestät för min trohets skull må återgifva dem äran, när eders majestät icke kan återgifva dem lifvet.
517 Konung Gustaf Adolf hade både af medfödd mildhet och politisk klokhet sökt utplåna de blodiga spår hans fader efterlemnat; men han var ömtålig för allt, som vidrörde denna ömma sträng och kastade skugga på faderns minne. Ynglingens ord misshagade honom; han var retad förut och brusade upp.
518 – Sitter du till doms öfver din konung, dåraktige pojke, och vill lära honom hvad rätt eller orätt är? Gå, tacka din ungdom och oerfarenhet, att jag icke gifver dig bättre besked om en undersåtes pligter! Jag har nog af eder, obändige Tavaster. Min fader, som I lasten, har af oförtjent nåd återgifvit eder Kurjala gård, den I förverkat. Sen till, att jag icke tager hans gåfva tillbaka.
519 Det fanns ögonblick, när den milde Gustaf Adolf påminte om sin jernhårde fader, sällsynta ögonblick, men detta var ett. Ynglingen, som redan varit beredd att böja sitt knä för den stränge herskaren, drog sig tillbaka, till hälften förkrossad, till hälften i vrede. Först på slottets borggård återvann han besinningen och utbrast i tårar af sårad stolthet.
520 – O, min moder, – klagade han, – du hade dock rätt! Hvad bekymrar han sig om mina fäders ära, när det gäller hans faders blodskulder? Och dock fanns en tid, när Tavasterne voro fullt jemngode med Vasarne. Välan, mitt beslut är fattadt. Jag erbjuder min tjenst åt Sigismund. Rätt måste jag finna, här eller der.
521 – Sök rätt hos den domaren, som allena rättfärdig dömer menniskors uppsåt! – yttrade bakom honom en välbekant röst. Den gamle Stefan stod på borggården och hade förnummit hans afbrutna ord.
522 – Skall då all rätt förtrampas på jorden? – utbrast ynglingen häftigt.
Avsnittet publicerades 30/4 1879:|2|523 – Och hvar fann jag rätt, när jag två gånger fördrefs från hus och hem? Jag förtröstade på Herren och bygde min gård för tredje gången. Der led jag åter öfvervåld, men hvarför skulle jag misströsta? Hjelparen kom i nödens stund, och så kommer han alltid. I dag har jag klagat hos konungen öfver fogdens utpressningar. Konungen har lofvat låta undersöka min sak, och jag hoppas få rätt, men jag förtröstar icke på furstar, jag förtröstar på konungarnes konung. Ser ni, unge junker, de der främmande fångarne, som arbeta vid slottsmuren, för att iståndsätta skadorna efter branden för två år sedan? Hvad må det vara för folk?
524 – Jag har hört sägas, att här skola finnas polske krigsfångar, tagne i Liffland.
525 – Ja, det torde väl vara sådane. På hvad månde desse fattige fångar förtrösta här i främmande land?
526 – På att utvexlas, när det blir fred.
527 – Men innan det blir fred, skall hälften af dem blifva död i det främmande landet. Si, så litet hjelper att förtrösta på jordiska ting. Men förtrösta på det som bättre är, så står rättvisan hardt invid dörren, när ni tänker det minst.
528 Vid dessa ord närmade sig en adjutant till Bengt Ivarsson med befallning att återvända till ståthållaren, som hade något att säga honom. Ynglingen gick, och gamle Stefan stannade qvar för att betrakta de främmande fångarne. Om en stund kom Bengt tillbaka med gladare uppsyn.
529 – Nå, hvad sade jag, – yttrade gamle Stefan småleende. – Står rättvisan redan för dörren? Det var bittida.
530 – Ståthållaren räknar slägtskap med oss genom min moder och säger sig hafva stillat konungens vrede. Jag får ännu icke visa mig på en tid, men till midsommar tror han förvisst, att jag får tjena vid adelsfanan.
531 – Ja, det trodde jag om vår unge herre och konung. Han är hastig till mods som hela sin slägt, men han ångrar sig snart, och då är han blid som solsken. Gud vare lofvad för sådane furstar. Nu skall rätt råda och orätt vika. Men i allting skole vi hafva vår tröst till Herren allena.
15.original: 14. En midsommardag vid Trollböle.
532 År och tider förgå, öden skifta, länder förändras, folk digna, folk upprättas, blomning vissnar, det vissnade blommar åter upp, hemlighetsfulla, beständigt verkande och dock beständigt förvånande krafter omsätta naturens och lifvets dolda kapital i beständigt nya former af tillvaron. Hvarje dag se vi gubbar åldras och barn uppväxa, höstar mörkna, vårar ljusna, och vi kunna icke nog förundra oss öfver att icke ett är det andra likt. Men i naturen och i menniskolifvet framträda stundom så häpnadsväckande omskiften, att allt synes med ett slag förändradt och att äfven den blick, som vanan gjort liknöjd, måste igenkänna greppet af den hand, hvilken osynlig ingriper i hela verldsordningen. Det är om sådana skiften det blifvit sagdt, att »tidens orm byter om skinn och det är månskifte i häfderna».
533 År 1617 var det i Finland så. Midgårdsormen, som uppkrälat ur hafvet, hade länge slagit kring landet sin förkrossande ring. Nu löstes en af dess knutar, landet fick andas, och ormens affallna skinn blef qvarliggande som en vall öfver de ändlösa kärren i Ingermanland. Man kunde ännu ej fatta det klart, men man kände en lättnad, såsom när den i stenklyftan nedhukade flyktingen åter kan uppresa sig i sin fulla längd och andas himmelens luft.
534 Våren hade varit sen och kall, drifvorna hade qvarlegat ovanligt länge på höjdernas norra sluttningar; de tidigast återvändande flyttfoglarne hade frusit ihjel, och allt som töat eller försökt att grönska i middagssolen hade åter stelnat eller förvissnat i nätternas frost. Först i medlet af juni kom en varmare luft. Hvarifrån? Ja, det visste blott Han, som känner vindarnes vagga. Icke kom vårens luft från söder eller vester, öfver det iskalla hafvet, som stal all värme från sina kuster; icke heller från de dimmiga kärren i öster och än mindre från Lappland, som ännu låg hvitt af snö. Han kom, såsom all god gåfva, ofvanefter, ifrån den makt, som med sin andedrägt förvandlar ödemarken till lustgård. Inom en vecka var allt förbytt och underverket fulländadt. Några få dagar, och vintern var borta, sommaren var der. Vårens späda, förtvinande barn växte med ens till en blomstrande yngling, afslet, som Kullervo, sin linda i vaggan och kastade henne jublande i sommargrönskan.
535 Det är endast ett nordiskt land, som förnimmer och uppenbarar kraften af ett sådant skapareord. Hvilken matta på fälten! Hvilken doft i skogarne! Hvilket fogelqvitter på alla grenar! Hvilken vällust att andas, och hvilket sprittande lif i alla glittrande vågor, alla sprickande tufvor, der myriader åter vaknade lefvande väsen fröjdade sig åt en ny tillvaro!
536 Trollböle heter en liten gård på östra kusten af den långt framskjutande halfön Hangö, som bildar sydspetsen af det finska fastlandet. Nejdens hela lynne förklarar de folksägner, som gifvit upphof åt gårdens namn. Halföns ryggrad af ödsliga berg, der trollen trifvas i klyftorna, reser sig tätt bakom gården. Tre små täcka och hemlighetsfulla insjöar mellan bergen, enkom skapade till skogsfruns speglar, uttömma sitt öfverflödiga vatten genom en liten, förtjusande å, som slingrar sig mellan branta stränder till hafvet, matar en flitig qvarn och i sin mynning är en älsklingslekplats för stimmande fisk. Men när man, följande åns slingringar, nedstiger från de skrofliga bergen till gården på sluttningen, öppnar sig med ens en bländande utsigt öfver Pojo vik och den lilla staden Ekenäs med dess hvita kyrka och rödmålade hus på motsatta stranden.
537 Det är sant, att vid tiden för denna berättelse drog ännu ingen jernväg, såsom i våra dagar, sin raka vall med de frustande lokomotiven närmast hafsstranden nedanför gården, men så stod i dess ställe urskogen hög öfver alla berg och sandslätter på halfön. Trollböle, som nu är fattigt och glömdt, var då en förmögen gård, som svedjade skogen och hade sin binäring af sjöfart på Reval. I dag var allt ordnadt till högtid: äldste gårdssonen firade sitt bröllop med gamle Stefans sondotter från Ahtiala,original: Athiala, han, som förr bott på Hangö, der de unga då plockat lingon i skogarna.
538 Det var midsommardag klockan 2 på eftermiddagen. Gården var folktom, emedan alla voro i den med löf och blommor utsirade stadskyrkan, der brudparet vigdes. En femtonårig vallflicka satt ensam på bergssluttningen, vaktande gårdens kor. Aldrig, tyckte hon, hade viken legat så blänkande klar, aldrig hade skogen doftat så ljufligt, aldrig hade humlorna surrat så flitigt mellan äppelblommorna i dalen och hasseln på höjdsluttningen. Uppståndelsen och lifvet hänryckte hela naturen, luften sken, himlen var så blå, och de lätta, hvita molnen liknade, der de summo i höjden, dufvor med utbredda vingar. Den unga flickan företog sig att sjunga i ensamheten. Hvar skulle hon sjunga om icke här? När skulle hon sjunga, om icke nu? Men den djupa sången födes endast af längtan, och till hvad skulle hon längta nu, just nu, vid midsommartid, vid skogens bröllop, der hon var brudtärna? Derför sjöng hon i början ystert och lekfullt:
Och jungfrun hon gick sig i berger och mo,
Hillevo, hallevo!
Nu hafver jag mistat min silkele sko,
Hallevo, melido!
Hvem kunde det tro?
Nu går jag så barfot som kalfvar och ko,
Sio!
Och skogsrå hon traskar i hasselemo,
Hillevo, hallevo!
Och hafver du hittat min silkele sko,
Hallevo, melido?
Jo, det skall man tro;
Sexhundra små trollbarn fått den till ho,
Sio!
541 Medan hon sjöng, steg hon upp på höjden för att se, om icke brudtåget redan var synligt på vägen från staden. Ingen syntes, hon kände sig ensam, berget och skogen voro hennes ende förtrogne. Hon nedsteg först till insjöarne, sedan till ån, gick med sina bara fötter i vattnet och hade sitt nöje att se den klara strömmen sorla mot kiselstenarne. Derpå band hon en krans af neckrosblad, virade den kring sitt mörka hår och speglade sig i vattnet. Ensamheten, kransen och det väntade brudtåget ledde hennes tankar till den dag, när hon sjelf skulle stå brud. Hon uppsteg åter till höjden, stannade vid en gammal, mossbevuxen tall, klappade honom kärligt och sjöng nu i en annan ton, i den stämning, ur hvilken så många sköna nordiska visor i alla tider upprunnit:
Och när jag står brud,
Så är jag så fin
I perlor och skrud,
Som gyllande skrin,
Och då säger presten amen.
Men tallen i skog
Min fästeman är,
Han tager mig nog,
Han har mig så kär,
Och nu säger berget amen.
544 – Det är en gammal fästeman du fått – sade en förnäm adelsjungfru, som plötsligt uppenbarade sig med sin tjenarinna på berget och hört flickans sång.
545 – Han är nog så bra som en annan; han springer icke ifrån mig, han – svarade flickan och klappade åter lekfullt den trogne vännen.
546 – Har du hört, när man väntar krigsfolket hit ifrån Hangö?
547 – Nej, hvad hon säger! Krigsfolket? Hvad skulle de göra här, när de få slåss derborta?
548 – Vet du icke, att det nu är fred i landet, och nu kommer krigsfolket hem från kriget. Har du icke hört freden kungöras i kyrkan?
Avsnittet publicerades 1/5 1879:|2|549 – Nej, hvad hon säger! Är det fred? Nu skall stallpelle bli arger, för han tycker intet om krigsfolk, och oxa blir odrägliger, när han vädrar en knekt. Men der komma de; hi och hej! – Och med flygande hår sprang flickan utför berget, för att betrakta brudtåget. I det samma kom hon ihåg sin fattiga drägt, som så litet passade för det högtidliga tillfället, hejdade språnget och slank in i badstugan, från hvars glugg hon hade fri utsigt öfver vägen och gården.
550 Tåget närmade sig nu gården, företrädt af två spelmän till fots, af hvilka den ene – på en tid när fiolen ännu icke var känd i landet – frampinade besynnerliga toner ur ett stort konstigt waldthorn, medan den andre af alla krafter slog trumma. Efter dem följde två talmän åkande, sex brudsvenner ridande och sex brudtärnor åkande. Sedan följde brudparet, derefter kyrkoherden, mäster Sigfrid, åkande vid sidan af brudens farfar, sedan brudparets föräldrar och derefter öfrige gäster. Den alltifrån hedendomen såsom helig ansedda eken hade sin tillbörliga andel i festtåget. All ungdomen bar ekqvistar i händerna, bruden bar kring sin panna en krans af eklöf och blåklint, medan brudparets och många andras seldon voro smyckade med fältens blommor, hvilket allt gaf tåget ett gladt och lifligt utseende.
551 När man hunnit till gården, ledsagades brudparet i procession till den med ryor, löf och blommor festligt prydda stugan, der man först sjöng en psalm och sedan fick höra ett godt och förmanande välkomsttal af den vördige mäster Sigfrid. Först derefter intogo vederbörande sina hedersplatser, och nu kringbjöds välkomstbägaren, en silfverpokal från kung Göstas tider, fyld med ett starkt kryddadt öl. Brudparet skulle dricka alla till, och en tenntallrik på det stora bordet påminte gästerna om att dervid lägga en skärf åt stupade fattige soldaters enkor och barn. Inkomsten var icke stor; kopparslantarne vittnade om att tiden sjelf var ett fattighjon, men det var en hederssak att låta någonting klinga, och det klang oupphörligt på tallriken. Derefter spredo sig gästerne. En del stannade vid ölet i stugan; andra gingo ut till det enstaka höga Trollberget i söder, vid hvars fot upprann en helig källa, der man hade för sed att offra slantar, nålar och knappar, alldeles som i den hedniska tiden. Brudgummen hade redan qvällen förut varit nog förtänksam att der nedlägga en silfverpenning åt skyddsandarne, och när nu bruden efter gammal sed offrade i samma källa en bröstnål af silfver, trodde man sig hafva blidkat naturmakterna.
552 Några funnos likväl, som ännu icke ansågo detta tillräckligt. En äldre qvinna fann det vara alldeles nödvändigt att också blidka jungfru Maria. Hon trädde fram med en kruserlig nigning, doppade i källan en liten qvast af nio sorters olika blommor, bestänkte bruden med vigvattnet och gick sedan med dessa blommor nio gånger kring samma unga brud, under det att hon långsamt framsade följande besvärjelse:
Jungfru Maria gick sig i grönan lund,
Trampade ormen på häla;
Hvad månde jag nu i denna stund
Åt vänaste lilla bruda begära?
Sex ting fylla lador och kamrar väl:
Rund säck, mång’ barn och lång lifstid säll,
God sundhet, kärlek, som icke sviker,
Och sist att få komma i himmelrike.
554 Derpå skulle bruden fästa blomsterna vid sin barm och lägga dem till natten under sin hufvudgärd. Det är icke alldeles visst, hvad den vördige mäster Sigfrid månde hafva sagt om denna qvarlefva från katolska tiden, derest han varit närvarande vid den heliga källan. Nu framträdde bland sällskapet en äldre axelbred man, som med mycken fyndighet sökt att dölja bristerna i sin slitna ryttaredrägt under högtidens blommor och eklöf.
555 – Hvad nu? – sade han med en förtrolig nick, såsom till en gammal bekantskap – huru står det nu till med katekesen? Hvad säga biskop och konsistorium om att en så renlärig person som mor Agneta från Tofön intalar folket sådana vidskepelser?
556 Mor Agneta vardt mäkta vred och blef icke skyldig svar på tal.
557 – Nå det må jag säga – genmälde hon – förunderliga ting får man se här i verlden! Det är sannerligen första gången en sådan gammal öltratt som Ivar Bertilson lemnar stånkan, innan sista droppen är tömd. Biskop och konsistorium lära väl icke mindre förundra sig, när en sådan erkepapist som besagde Ivar Bertilson, den der nyss gick i påfvedömet upp öfver öronen, med en fart blifvit bättre kristen än annat hederligt folk. Men allramest faller profossen i förundran öfver att han mist en så välförtjent fångst, på hvilken han i så många år väntat med både hampa och bast. Och nu tager han sig för att predika, den der!
558 – Åh fy skäms, att tycka illa vara för så litet – återtog mannen i den slitna jackan med samma godmodiga framfusighet, som alltid utmärkt den manhaftige qvartermästaren Ivar Bertilson. – Kommer ni ihåg, när jag tog er med båda händerna om nacken och kysste er midt på Pojo kyrkbacke? Nå, det är allt tider sedan. Är ni led vid er man, så knyck bara i mig; jag står väl hos kunglig majestät och kronan, alltsedan jag såg Gustavus i ögonen utan att blinka. Ni må tro han tyckte, att jag var en karl, och jag förstod, att det kan blifva en krigsman af honom med tiden, bara han får bättre förstånd att sköta hästar. Det har jag sagt honom, och sedan jag nu gifvit Sigismundus på båten, så är jag kunglig majestäts tropligtige hofslagare och förste karl vid mönstringarna. Men si, det går öfver ert förstånd, strömmingssaltare! En sak ångrar jag, och det är, att jag ej bestälde ett lagom rep åt den oduglingen Sam. Nå patern, ja, han skulle hafva varit en rar konfekt åt Belsebub. Men hvad det angår, att jag skulle hafva lemnat stånkan half, så är det lasteligt tal om en krigsman. Visst blef hon half, för det att jag väntar få se adelsfanan rida fram här på landsvägen. Men säg, må de nu hinna dricka allt tomt, innan jag hinner tillbaka till stugan?
559 Mor Agneta hade tåligt afbidat det långa talets slut i hopp att få svara med ord och inga visor, men hennes hopp blef besviket. Tre eller fyra fänikor söderifrån kommande kavalleri närmade sig i sakta skridt och läto från sina trumpeter höra en munter helsning. De hade blifvit utskeppade vid Hangö hamn, emedan der fans en landningsbrygga för hästar, hvilken saknades i Ekenäs. Det var mest ungt folk, men som redan bestått mången het dust och nu glade återvände till fäderneslandet. De hade prydt sina stormhattar med gröna qvistar och instuckit blommor i musköternas mynningar, likasom hade äfven de varit bröllopsgäster. Denna glada syn förfelade icke att verka en vänlig stämning bland åskådarne, af hvilka annars mången hyste en icke alldeles ogrundad misstro mot krigsfolkets framfart. Nu mottogs truppen med högljudda glada rop och välkomsthelsningar.
560 Imellertid voro ryttarne icke inbjudne till brölloppet, der intet visthus kunnat stå ut med deras friska aptit; och så van en krigare var i dessa oroliga tider att komma som objuden gäst hvarhelst han behagade, skulle fänikorna sannolikt ridit Trollböle förbi, derest icke anföraren oförväntadt kommenderat halt. Anföraren var Klas Fleming, och anledningen till hans ordre var ett oförmodadt möte med hans syster Kjerstin Fleming, som kommit från Svidja för att här få trycka hans hand, innan han en qvart mil härifrån svängde af åt vester på vägen till Åbo. Fröken Kjerstin hade varit nog förtänksam att äfven ihågkomma sin broders folk, och hennes tjenare hade i staden uppköpt allt som behöfdes till den enkla måltid de nu hade i ordning på bergsluttningen invid landsvägen.
561 Medan alltså de båda syskonen Fleming under förtroliga samtal tagit plats på en af bergets naturliga hvilobänkar, sutto ryttarne muntert af och läto den opåräknade undfägnaden smaka sig väl. Brölloppsgästerne fingo likaledes ett oförväntadt nöje af denna anblick. Ivar Bertilson ansåg sig som en sjelfskrifven gäst äfven vid detta andra gästabud, blandade sig med vigtig min i ryttarnes upplösta led, sparade icke nyttiga lärdomar för den oerfarna ungdomen och delade broderligt – eller rättare farbroderligt – deras bröd, fläsk och öl. Hästarne voro, i hans tanke, under all kritik. Huru kunde en bra karl rida kull ryssar och polackar med sådana marsvin, som hängde hufvudet, släpade benen efter sig och betänkte sig för hvarje steg, om de först borde upplyfta högra framfoten och venstra bakfoten, eller tvärtom. Han skulle icke vara det minsta förvånad, om han hörde dem grymta. Och huru voro de skodda sedan? Käringar hade skott dem; gingo de icke som kattor på hal is? Och hvad sadlar och remtyg angick ...
562 – Nå, nu kan det vara nog – afbröt honom en skäggig veteran, som ledsnat vid detta prat, som en annan gång kanhända kostat talaren ett godt rapp, men denna gång ökade munterheten. – Hvad har han ridit för kameler i sina dagar, efter han icke bättre förstår sig på våra finska stridskampar? Håll ut en stund i ett godt napptag, så skall han få se de lättfärdiga polska och ryska grannlåtshästarne flåsa efter andan, så att de storkna, medan våra kampar bli muntra först, när de fått betänka sig någon timme i värsta leken. För resten skall jag säga honom, kamrat, att sådan herren är, sådan är tjenaren. Är ryttaren bra, nog får han folk af hästen.
Avsnittet publicerades 2/5 1879:|2|563 – Det är just det jag har sagt Gustavus – återtog konung Sigismunds tillämnade stallmästare med sin vanliga tvärsäkerhet, i det han hemtade andan efter en ny klunk. – Men hvem frågar nu för tiden efter en gammal krigsmans råd? Pojkar, som redo käpphäst, när jag suttit tjugu år i sadeln, mena sig nu förstå den saken bättre. De skulle ha sett Svidje-Klas, som folk kallade sotnäsan! Det var en karl att rida tvärt igenom muren, så att det rök om honom.
564 – Red han icke tvärt igenom stenmuren, så kunde han väl sätta öfver den – inföll gamle Stefan, som ock vandrat ut från brölloppsgården för att se, huru nutidens ungdom redde sig i stigbyglarne. – Nog hade jag suttit i sadeln i tjugu år, när Ivar Bertilson ännu red käpphäst; men icke tilltror jag mig derför att undervisa Gustavus.
565 Vid dessa ord framträdde ur skaran en ung ryttare och räckte veteranen från kung Göstas tider trohjertadt handen. Gudsfred, fader Stefan! Tack för ett godt råd på Åbo slotts borggård!
566 – Min själ är det icke unge herr Bengt Ivarson från Kurjala! – utropade den gamle öfverraskad. – Jag väntade icke så snart återse eder.
567 – Och ni väntade icke att återse mig som simpel ryttare vid adelsfanan? Men det kan vara så godt att tjena sig upp i graderna med eller utan förfäder. Hvarje slägte må bära sin egen skuld eller sin egen ära. Jag har nu tjenat kungen som knekt jemnt ett år och lärt mig att rida en ovän på lifvet; vill nu kungen göra mig till kornett, så gör han det för min egen skull och icke för det att jag heter Tavast.
568 – Rätt så, unge man – genmälde gamle Stefan och besvarade kraftigt handtryckningen. – Nog blir det karl af eder, herr Bengt, och en så bra karl, som någonsin burit det frejdade Tavastenamnet. Med sådant folk skall vår konung gå med seger till verldens ände.
16.original: 15. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.
569 Den unge riddaren Klas Hermansson Fleming var en af desse den energiska handlingens män, som tala föga, emedan de beständigt äro upptagne af att omsätta tanken i praktiska verk. Han kunde känna både djupt och varmt, men dessa känslor lågo begrafna under ett finskt lugn, som de, hvilka icke kände honom, ganska fåkunnigt ansågo för flegma. Systern Kjerstin förenade hans energi med en vekare själ och ett lifligare lynne. Hon kunde tala och svärma; känslan fick ofta makt öfver henne, men såsom brodern öfversatte sina tankar, så öfversatte hon sina känslor i handling. Det fanns virke till storhet hos båda, och dock gick systern spårlös genom verlden, medan brodern vann i historien ett frejdadt namn.
570 De sutto vid hvarandras sida på klippan, medan solen begynte sänka sig emot vester. Sedan de vexlat förtroliga ord om sina närmaste och sig sjelfva, förde Kjerstin samtalet på freden i Stolbowa och frågade, hvad hennes broder tänkte derom. Han sammanfattade sin mening på sitt vanliga korta sätt:
571 – Ryssland är bundet, Polen vanmäktigt, Finland får lugn att växa i kraft, och Sverige är på väg att blifva en stormakt. Jag ser framför oss en lång rad af krig, törhända på nya slagfält.
572 – Sverige har segrat med Jakob Delagardie och Finland med Evert Horn. Jag tycker om att de dela så. Vore jag en man, skulle jag nu vilja ersätta Evert Horn; men jag har en broder, som kan göra det bättre än jag.
573 – Delagardie och Horn hafva gjort mycket; men nu börjar konungen växa sina fältherrar öfver hufvudet. Han går längre än sina lärmästare.
574 – Men han kan stupa i fält som Evert Horn.
575 – När har en konung stupat, innan han uppfylt sitt värf?
576 – Jag har hört sägas, att Harald Hårfager glömde sitt rike för en trollqvinna.
577 – Glömde han? Nå, då tog han igen det. Ebba Brahe tröstar sig, och konungen har längesedan gjort det.
578 – Jag talar icke om henne, som skulle hafva blifvit den värdigaste drottning. Det finnes prinsessor, som vore mindre värdiga.
579 – Är du svartsjuk?
580 Kjerstins kinder öfvergötos med en glödande rodnad, och det harmade henne. Hon svarade:
581 – Man är svartsjuk endast på sina likar.
582 – Då vet jag icke hvad som skulle hindra dig att vara Ebba Brahes vederlike. Men var lugn. Kärleken är en barnsjukdom, och konungen är icke mera ett barn.
583 – Är du viss derpå?
584 – Så viss, att det blir med rikets råd han kommer att öfverlägga om sin nästa kärleksförbindelse.
585 – Och likväl kan han ännu drömma!
586 Riddaren, som icke var någon drömmare, uppstod. – Mitt folk är marschfärdigt, jag måste nu lemna dig. Farväl, Kjerstin! Det är skada, att du icke är en född prinsessa af Brandenburg, då du dock är en född drottning. Men – tillade han med ett af dessa vackra smålöjen, som så sällan upplyste hans allvarliga ansigte – du är en Fleming; jag vet ej, hvad du har att afundas en Brandenburg.
587 Och han aflägsnade sig med hastiga steg. Kort derefter satt han åter i spetsen för sin trupp och red bort.
588 Kjerstin Fleming blef tankfull qvarsittande på klippan och återkallade i sitt minne sagan om den farliga punkten på hennes lifslinie. Det var nu allt förbi, som en spöksyn; hon hade förblifvit trogen sig sjelf och sin vänskap. Hädanefter skulle lifslinien löpa obemärkt, långt ifrån troner och faror, bort mot en okänd framtid. Hennes lott skulle vara qvinnans: att försaka sig sjelf.
589 Då närmade sig henne mäster Sigfrid, som kom från bröllopsgården. Den gamle mannen såg henne icke, han gick i djupa tankar förbi. Hon kallade honomoriginal: bonom vid namn och bad honom taga plats vid hennes sida.
590 – Återvänder ni redan till staden, vördige fader? – frågade hon.
591 – Jag har lemnat derinne dem, som fröjdas åt detta lifvet. Vid min ålder tänker man på det tillkommande, och jag fröjdar mig åt naturens uppståndelse, som är en förebild af vår egen.
592 – Jag har något att tacka eder för, mäster Sigfrid. Mins ni, att ni en gång har spått ett oförståndigt barn i handen?
593 – Det är väl möjligt. Vi äro alla oförståndiga barn.
594 – Ni förutsade något, och det har inträffat. Bruka edra förutsägelser alltid slå in?
595 – Jag kan misstaga mig. Vi se här, såsom i en spegel ett mörkt tal. Stjernorna gå sin gång öfver våra hufvuden. Menniskan spår och Gud rår. Allrakäraste fröken, tro hellre spåmannen i edert samvete; han ljuger aldrig.
596 – Mäster Sigfrid, ni talade om eder ålder. Vet ni väl, att ni är yngre än jag?
597 – Nej, det vet jag icke. Kan ni vända tidens flod att flyta tillbaka emot sin källa?
598 – Tro mig, ni är yngre än jag. Ni kan hvad jag icke mera kan: ni kan drömma.
599 – Alla menniskor kunna drömma.
600 – Icke jag. När någon kastat sitt hjerta i elden och det brunnit till aska, drömmer man icke mer.
601 Mäster Sigfrid betraktade henne förvånad och nästan med stränghet.
602 – Det är icke möjligt, det strider mot Guds vilja och mot naturens lagar. De helige martyrer, som blifvit brände i eld, hafva i densamma stunden drömt om himmelens salighet. De olycklige, som sålt sin själ åt synden, drömma om tillkommande straff. Själen har alltid någonting, som ligger till rygga, och någonting, som ligger framföre åt. Hjertat är ett illfundigt ting; det ställer sig som vore det aska, och då glöder det som en kolmila i de osynliga djup. På det rum, der vi stå, drömmer naturen om en ny himmel och en ny jord. I den stund vi här stå drömmer seklet om kommande sekler, våren om sommar och minuten om evighet. Skulle ni ensam vara utan framtid och utan själ?
603 – Vördige fader, jag vet, att sädesmannen sår korn i askan, och Gud kan väl utså i mig ett nytt lif. Förklara för mig hvad ni sade om denna vår tid. Är han ung eller gammal?
604 – Han är gammal af seklernas arf, och han är ung af det tillkommandes lifskraft. För hundrade år sedan väntade Martinus Luther verldens ände, för det att han ej kunde utgrunda, huru menniskorna kunde gå högre än då i förstånd eller sjunka djupare i ondska. Men se, vi, som nu lefva, hafva sett dem gå vida deröfver, och de, som efter oss komma, skola få se dem gå ännu mycket längre. Det är ett mått förelagdt, som ingen vet, utom Gud allena. Jag väntar att ännu med dessa mina gamla, slocknande ögon få skåda förunderliga ting. Jag väntar Antikrist, som skall föregå de yttersta tiderna.
605 – Huru, vördige fader? Ni väntar Antikrist, och ni säger dock, att vårt tidehvarf är ungt af det tillkommandes kraft?
606 – Ja, jag vill icke dölja för eder, min kära unga fröken, att besynnerliga tecken nu i två år visat sig uppå himmelen och stadigt fortfara, så att ju en blinder kan märka någonting stort och fruktansvärdt vara i kommande. Icke allenast att man mångenstädes sett krigshärar strida i luften, kommande nordanefter och mötande andra ifrån ostsunnan; eller att tecken nu ske i solen och månen och hafvens vågor mycket bullra, som Skriften förutsäger. Fast märkeligare är: att Mars, Jupiter och Saturnus nu stå i en sådan conjunction, som näppeligen varit någon tid förr, och faselige kometers dimbor utbreda sig öfver verlden, de der oroa samteliga planeter och likasom rycka med sig himmelens krafter. Detta betyder, att vi nu snarligen måste förvänta ett sådant stort, långvarigt och grufveligt krig, som icke hafver varit sedan hedningarnes tid, och|3| lära väl Gog och Magog nu icke underlåta uppresa sig mot kristenheten, hafvandes sitt hufvud i Antikrist, syndens menniska. Men si, just när sådana svåra tider tillstunda, utrustar Gud sitt folk med en ny kraft, så att det varder såsom ett ungt lejon, till att stadigt emotstå den kommande vedermödan. Och det är min sententiaspråk: latin, efter mitt ovisa förstånd, att besynnerligen Sveriges rike med Finland, som är dess utanverk, denna tiden skall uppstiga till större välmakt och styrka än någon tid förr och alltså varda den Mickael, hvars harnesk är Gud och hvars ljungande svärd skall nedlägga Antikrist. Dertill hafver Gud kallat sin utkorade hjelte, Gustavus Adolphus, hvars tecken mäster Tycho redan i mina unga dagar såg på himmelen i den stjernbilden Cassiopea. Han skall göra’t. Han är ung, hans rike varder med honom ungt och mäktigt af segrar. Det varder kommandes en tid af jern och blod; men derefter säger Herren: »Jag vill låta komma guld för koppar och silfver för jern och koppar för träd och jern för sten, och vill så görat, att dina föreståndare skola frid hafva och dina skaffare predika rättfärdighet. Man skall ingen orätt mer höra i ditt land, ej heller skada eller förderf i dina gränser; utan dina murar skola heta salighet och dina portar lof.»
607 – Sade jag icke rätt, fader? Edert tal är som när man drömmer vid aderton år. Men ni säger intet om eder sjelf. Och jag har dock en gång hört eder drömma om ett högt, herligt torn, der stjernhimmelen låg utbredd i sin klarhet så nära framför eder, att ni nästan kunde omfamna skapelsen. Jag har hört eder drömma om de skönaste instrument, hvilka menniskans snille uppfunnit för att utforska rymderna, och de voro edra; ni satt med dem i den tysta natten, mätande det oändliga och skrifvande lagar för härtills aldrig anade planeter och solar. Ni var ung, ni var rik, och ni riktade stjernkunskapen med de mest förvånande upptäckter. Det fanns icke i hela den lärda verlden ett namn så glänsande stort som edert namn; ni var århundradets man och menniskoandens vägvisare i de hittills outforskade höjder. Under edra fötter låg verlden, och öfver eder stod endast Herren Gud.
608 – Ja, så var det, så syntes det mig, – sade den gamle mästaren tankfull. – Allt detta vill jag gifva dig, om du faller ned och tillbeder mig. Men lofvad vare Gud, att jag från dessa frestande drömmar uppvaknade gammal och glömd i min fattiga koja, vid mina bräckliga, hemgjorda rör och cirkelmått. Ho är jag, Herre, att jag vill mästra din skapelse? Hvar var jag, när morgonstjernorna lofvade dig?
609 – Derför att ni är ödmjuk, fader, har dock Herren gifvit eder profetians ande och vishet att läsa stjernornas skrift. Ni kan icke förneka Guds gåfvor. Hvad säger ni om eder sjelf?
610 – Jag är den myran, till hvilken Herren sade: Gack, drag ditt strå, och blif förgäten! Jag är den tallen, hvilken Gud stälde högst på berget, för att han skulle skåda vida omkring och se natten komma och solen uppgå förrän de andra skogens träd. Jag är den vise, efter hvilken skola följa andre och visare, på det att min vishet skall varda till dårskap för menniskor, såsom hon är en dårskap för Gud. Jag är i dag en profet, och ingen tror mig; jag är i morgon borta, och ingen mins mig. Kanske skall efter långa tider, när himmelens stjernor lysa öfver min okända graf, någon enslig vandrare stanna om qvällen på bergen vid Pojovik, tänka på någon gammal saga ifrån sin barndom och säga till sig sjelf: här vandrade i de forna dagar en man, som trodde sig kunna läsa Guds skrift på himmelen. Jag har glömt hans namn; han lefde i ett okunnigt tidehvarf, när man ännu trodde på stjernornas inflytande.
611 – Ja, fader, det är möjligt, att ni har rätt. Men då, när vårt land är omstråladt af ett högre och klarare ljus, då skall man åter framleta edert namn ur de gamla böcker och säga till hvarandra: han var den förste lärde forskaren, som Finland födde åt vetenskapen och verlden. Han var, näst efter Guds ord, den första vishetskällan, som utsände sina vattubäckar till att befrukta landet. Såsom han var början, så var ock hans storhet begynnelsens storhet, eftersom all begynnelse måste smälta is och bryta berg. Han var fattig och förgäten, han led stundom förföljelse, ofta otack; men se, hvilka ting han uträttat med sina små hjelpmedel, och se, hvilken rad af efterföljare han funnit på forskningens bana! Så är det nu ringa konst eller ära att bygga det färdigt, som företrädare grundlagt; men det är ära att bygga en grund, som består genom tidehvarfven.
612 – Kära unga fröken, ni sade mig nyss, att jag var yngre än ni. Men när har väl jag i mina skönaste ungdomsdrömmar kunnat måla så fagra rosor på aftonhimmelen, som ni nu målar för mig vid horisonten af efterverlden? Tack för att ni gjort en gammal, fattig man rikare och lyckligare än mången, som vandrar i lifvets fagraste blomning! Solen går ned; låt oss prisa Gud!
613 Och såsom hade hela naturen villigt följt denna uppmaning, spred sig vid den gamle mästarens ord ett glödande skimmer öfver hafsviken, stränderna, bergen och skogarne. Näktergalen slog sin drill i en hög ek vid hafsstranden; talltrasten besvarade hans helsning från en fura på berget; brudvisor ljödo från Trollböle gård, och vallflickan, som icke var bjuden till brölloppet, sjöng med klar röst sin ensliga visa vid stranden af ån. Midsommarnatten sänkte sig tyst och doftande öfver nejden, utan mörker och utan sorg. Landet hade framför sig fred och välmakt, naturen hade framför sig sommar och frukt. Den snöiga, bistra norden drömde än en gång om sin lyckliga ungdomsdröm.