Contur-teckningar.

IV.

»Kom i skogen, sköna gosse, kom, o kom!
Här är dödens ljufliga trädgård. –»

Almqvist, Björninnan.

1 »Dessa skogar äro vackra, Henrik! jag älskar denna vilda skönhet, som ingen trädgårdsmästare ansat, mer än den enda, stora. De behaga mig, dessa resliga granar med hvita drifvor på svigtande grenar, ty de påminna om ett visst folk i Nordländerna, – ismenniskor med eviga vårars grönska under slängkappor af Nordisk vinterdagg, nedsnögade cousiner till hvitlockige Bore, rimfrostige grannar till polernas isbjörnar, men några tuppsteg framom dessa i civilisation. Huru länge menar du att de skola skonas af stålet? Jag menar granarne.»

2 »Låt menniskohänder hugga träden, vår Herre sörjer nog för skogen. När Han finner att ogräset vuxit för högt deri, sänder han sina tjenare, vindarne och lågorna, att sopa nejderna rena. Hvad menar du med civilisationens tuppsteg, vän Ernst?»

3 »Sade jag så? Hör bror söta, håll den skengalna hästen i backbranten, der nere tossar en liten paltrock i drifvorna. Sade jag tuppsteg? Nå, må vara. Det är likväl billigt att jag förändrar uttrycket beträffande den sköna hälften af menniskoslägtet, som naturligtvis stiger framåt med – sina steg. För min del älskar jag det fria vilda.»

4 »Komma vi åter till detta vårt eviga tvisteämne? Erkänner du icke att den moderna bildningen, om den ock under sin stora utgrening förlorat något af sin intensitet, likväl behållit mycket af sin ädla kärna, äfven midt under den Francomanie, hvarmed himmelen i sin vrede straffat den sällskapliga verlden här och der? Hvad som mest gläder mig, är denna egenhet hos den nya bildningen, att icke vara vissa stånds uteslutande företrädesrätt, utan tränga nedåt till samhällets lägre spherer, jemna allt så småningom till samma niveau. Häruti, man måste erkänna det, är denna bildning så temmeligen demokratisk och saknar ej heller sina rabulistiska härskrin: ’konsekvensändrat/normaliseratles aristocrats à laterne!språk: franska’konsekvensändrat/normaliserat hvarmed den syftar på de gamla klassiska språken, som så länge behållit allt godt för sig sjelfva.»

5 »Och hurudan är denna bildning, hvilken du prisar för dess gång nedåt? Saftlös och tynande lik en drifhusplanta, har den ingen frisk jord att rota sig i, ingen blå himmel att sträfva emot. För mig är ingenting vidrigare än denna halfbildning i några samhällsklasser, som skenfager flyter lik ett tunt skum på ytan och kan afskummas skedblad för skedblad, blott man sätter ytan i vallning. Gå på en bal, en soirée i landsorten, se denna gentleman, som midt under françaisen rycker stolen från en sittande dam och öfverhopar henne med pöbelqvickheter för det hon måhända vågat vara trött af nattvak och dans; menar du icke att äfven han gör anspråk på bildning och sällskapsvett? ’konsekvensändrat/normaliseratHerre’konsekvensändrat/normaliserat, säger jag till honom, ’konsekvensändrat/normaliseratni är en lymmel, en tölp!’konsekvensändrat/normaliserat – Menar du att han tror mig? – Men lemnom den förklädda råheten; jag erkänner gerna de vackra framsteg, en ädlare bildning gjort inom medelklasserna i vårt land. Men ett slägte är mig framför andra kärt, – skogens och fältets barn, den stora pluraliteten af det Finska folket, – fattigt på ytans glans, men rikt på djupets lugna skönhet. Tro mig, jag har stått i beröring med dessa folkklasser och jag har mångenstädes hos dem funnit en finkänslighet, en själens noblesse, som den högsta bildning skulle afundas. Jag har ock funnit passioner, fast de sällan komma till utbrott – lika godt, detta slägte älskar jag.»

6 »Bra, du är min man. Låt oss nu ej tvista. Huru broderligt var det icke af dig att på din återfärd mot Norden göra denna krok för min skull, då jag annars varit tvungen att ensam resa dessa femton milen fram och åter på min fars ärender till den gamle Kyrkoherden i ***. Du måste vid din genomresa dröja någon tid hemma hos oss. Om mina systrar, som äro barn af den nya bildningen, icke förmå omvända dig till dess fanor och sjelfva ej hafva några constanta åsigter att uppställa, skola de åtminstone förleda dig att utveckla dina.»

7 »Kanske dröjer jag, kanske också ej. Skyarne fly för fläkten som för stormen, hvarföre skulle jag stå stilla på en punkt i lifvet? Jag är dömd att irra allt tills – men beskrif mig dina systrar.»

8 »Hvarföre det? Ditt eget skarpa öga må dömma. Men döm dem icke för hårdt, Ernst, om de i något, i mycket äro barn af sin tid, liksom vi alla, du sjelf ens ej undantagen. Du skall finna intet ovanligt hos dem, intet öfverspändt, intet förbildadt. Emma vid penseln och stafletten, Thilda vid pianot, Marie vid perlarbetet, äro alldeles desamma som Emma vid väfstolen, Marie vid slätsömmen, Thilda i hushållet. Att de hafva läst något, mest i historiska ämnen, att den ena älskar sin Rückert och Tyskan, den andra sin Lamartine och Fransyskan och att den tredje har någon liten svaghet för Bulwers romaner, det må du förlåta. Jag skulle mindre försvara sådant, om jag ej visste att religionen, – denna enda fasta och stadiga grundval för all bildning, framför allt för qvinnans, – under allt detta är själen och grundtonen i deras unga bröst. För öfrigt lätta levnadsglada varelser med skiftande lynnen, förljufva de våra föräldrars ålderdom och göra vår lilla prostgård treflig nog. Ej må jag förtiga att den moderliga naturen äfven vid deras daning skakat hvarjehanda|4| fel ur sin Pandora-ask, – men derom må du dömma sjelf, som sagdt.»

9 »Och om jag nu reste din gästfria port förbi? Jag känner ändå en viss skrämsel för en conflict med dessa belästa flickor. Kalla det fördom, om du vill, jag älskar ej mångsidig qvinnobildning; den fladdrar dock mest på kunskapens yta lik trollsländan öfver en glänsande vattenspegel. Låt den manliga anden, utgående från religionens ståndpunkt, irra jorden omkring, tills han försonad hinner tillbaka till sin utgångspunkt; för qvinnan må religionen vara ej blott det första och yttersta, utan äfven det medlersta momentet. Mina åsigter lida af något nattligt och mörkt, jag medger det. Hvarföre skulle jag, dyster som Nadeschdas Dmitri, skymma klarheten i ditt trefliga hem?»

10 »Ernst, du med alla dina fördomar likväl så käre vän, säg hvar skall jag finna nyckeln till din själs mörka gåtor? Det ligger något tungt och mörkt på ditt bröst och tynger med blyvigt din andes fria vingar. Förr var du en annan man – en vildbasare, en oregerlig sälle, själen i alla pojkstreck, ledaren af alla Studentäfventyr. Varmt slog ditt hjerta då för det unga och nya i tidens sträfvanden; du förfäktade de moderna språkens rätt och den allmänna folkbildningen; äfven qvinnan anvisade du en högre ståndpunkt i vetandets regioner, än hon hittills haft. Sedan dess har något främmande inverkat på dig, omkastat dina åsigter, förblekt ditt lynnes friska färger. Ernst, har du blifvit gammal i din själ, efter ultra conservativa gråhår framsticka på dess peruk, eller snarare, har du studerat den förryckte philosophen från Genf, då du drifver hans sats: kom i skogen och blif menniska?»

11 »Du har rätt, jag är i dag icke mer den jag var i går, och himlen gifve att jag i morgon icke mera vore den jag är i dag. Något har inverkat på mig, likväl icke Rousseau, hvilken mäktiga hake i tidsandens gångjern du gör orätt i att smäda. Något, – ack ja! en ljus sommardag och en mörk natt. Jag behöfver frid. Min själ törstar efter frid och förlåtelse för något, något! Men det må nu vara. ’konsekvensändrat/normaliseratDenn O, denn O, vergessen ist das Steckenpferd!språk: tyska’konsekvensändrat/normaliserat*)’konsekvensändrat/normaliseratFor, O for, O the hobby horse is forgot.språk: engelska’konsekvensändrat/normaliserat Hamlet.

12 »Men vet du hvad: menniskan bör ej förirra sig för långt från det jordiska: vi hafva kört vilse. Din häst, hvilken du envisades att begagna, då vi rätt väl kunnat taga skjuts, tycks med förundransvärd lätthet löpa in åt denna smala byväg. Skola vi vända?»

13 »Nej låt gå framåt. Djurens instinkter äro underbara; äfven den irrande riddaren af Mancha förtrodde sig åt dem. Låt oss fullfölja denna högstammiga skogsväg, lika godt om den leder till ett björnide eller till en menniskoboning. Nya vägar och vilda stigar behaga mig; då och då ett äfventyr gör själen frisk. Låt oss köra rakt på Turkiska riksvapnet, som sitter der på quistarna af granen. Mången ränner hufvudstupa efter ett sämre mål och likaså ostadigt. Halfmånen har för mig ett eget intresse; den är något mer än muhamedansk, den är rent mensklig, den är half och vill fullkomnas. – Besynnerligt! Jag tycker mig hafva varit i dessa trakter förr; men det är månskenet, som gycklar öfver ödemarkerna, innan dagsljuset ännu hunnit återkalla sina efterposter från skyarne i Nordvest.»original: Norvest.»

14 »Du är sällsamt stämd i afton, Ernst!»

15 »Tycker du? Dessa ensliga trakter behaga mig underbart, jag vet ej huru, ej hvarföre. Dessa lummiga skuggor göra mig godt, och jag ville säga ljungen och björnmossan huru djupt jag högaktar dem. Jag har tillbragt en sommar i sådana trakter, en sommar af idel vår. Har du någonsin älskat, Henrik?»

16 »Och om jag har det?»

17 »Då har du måhända erfarit ödemarkernas ljufhet, liksom jag. Men du har ej älskat en qvinna af folket, du. Ljungblommornas sextonåriga syster har du ej sett, huru hon gick under granarna och plockade tranbär i vilda skogen. Du har ej hört henne sjunga vid klara insjöböljan: ’konsekvensändrat/normaliseratO du min fågel, min gyllene vän, o du kommer ej än!’konsekvensändrat/normaliserat*)’konsekvensändrat/normaliseratVoi minun lintuni, voi minun kultani, kun et tule jo!språk: finska’konsekvensändrat/normaliserat Folkvisa. Sade jag dig redan att min far skickade mig en sommar till det inre af landet för att botanisera, mest likväl för att närmare studera landets språk?»

18 »Du har någongång sagt mig det.»

19 »Så var det. Engång gick jag ut ur staden på fältet och såg att björkarna hade slagit ut sina ljusgröna knoppar. Då sade jag till min far, Borgmästaren: ’konsekvensändrat/normaliseratnu må jag resa.’konsekvensändrat/normaliserat Och min far, den hedersgubben, blåste en väldig rök ur sin stora pipa och sade: ’konsekvensändrat/normaliseratres och svalka dig, min gosse, din blod är för het.’konsekvensändrat/normaliserat Alltså reste jag, länge utan mål och utan plan. Sist förvillade jag mig i skog och mark, såsom äfven nu; men det var inemot midsommar och häggarne doftade så längtansfullt uti skogen. Kom så vid midnattstid till en enslig gård vid stranden af en liten sjö. Dignande af trötthet stadnade min vackra apelgråa springare – just denna här. Jag steg ur och bultade på stugans dörr. Intet ljud till svar, blott talltrasten sjöng i den lilla grandungen invid stranden af sjön. Förtretade flögo mina blickars fåglar kring vida gården och satte sig sist att hvila i en vacker slokbjörk, som prasslade med sina gröna lockar mot det lilla fönstret af ett loft, en sommarboning, du vet. Klef jag i denna björk, nådde jag rutan med min utsträckta hand; jag knackade på. Och upp flög en hamn i skymningen derinne, skygg och förskrämd. Många goda ord kostade det mig på min gungande gren att lugna den uppskrämda lilla, innan hon vågade sig ut att öppna för mig den stora stugans dörr. Fader och bröder vaktade borta i skogen sin brinnande tjärdal; den sextonårigas moder sof i jorden. Men jag var ingen bof, Henrik! Det värnlösa och oskuldsfulla i verlden var mig heligt; – jag ansade min häst och kastade mig på en renlig bädd; slummer föll öfver mina tunga ögonlock. Om morgonen vaknade jag deraf att någon såg på mig, – har du nånsin erfarit det? Skönare ögon har jag måhända sett och undrat på mera himmelska blickars förtrollande makt. Men aldrig såg jag en mera behagfullt leende skalk i ett spelande mörkblått öga, aldrig en trotsigare grace i en blick, full af lekande jordisk glans. Från denna stund bodde jag i gården, sommaren öfver, ensliga dagar, sällan störda af besök från den stora byn en mil från min boning. – Med botaniken gick det nu mindre flitigt, men med språket desto bättre, ty jag hade en lärarinna af stora talenter. Denna sommar gjorde mig frisk och stark i min själ. Jag lärde mig sköta dalen, handtera yxan, lian och skäran. Öfverallt var jag med i folkets arbeten; jag, den bortskämde stadsbon, delade med vildmarkens söner deras tarfliga kost och var lycklig och lugn dervid. Ty hon, ödemarkens vildvuxna ros, stod öf|5|verallt vid min sida, hon lärde mig landtmannens enkla yrken, hon belog min tafatthet, hon bannade och berömde mig ömsom. Och när jag den sköna sommarqvällen, trött i mina armar men lätt om hjertat, hemkom från arbetet, då strök hon perlorna af min panna, ledde mig med låtsadt våld till mossbänken, beskuggad af björkens ljusgröna lockar, der hela gårdens befolkning med barn och blomma sutto i väntan på mig, och sjelf satte hon sig lyssnande i det veka gräset vid mina fötter. Vid sådana stunder var jag ej mer den trägne arbetaren vid sidan af likar; jag var i deras ögon en lärd, en vis, en prost, en halfgud. Jag tecknade för dem grundlinierna af historien och geografin, jag ritade verldsdelarne med en käpp i sanden, och gaf dem några begrepp om verldsbyggnaden. Jag förtäljde för dem det Finska folkets öden, öfver hvilka så mycket vemod hvilar; jag berättade om våra fäders hjeltar och gudar, hvilka man här förgätit på några dunkla sagor när; jag läste högt ur den då nyss utkomna Kalevala, mitt enda och älskade studium den tiden. I början uppreste sig mina åhörares Christliga tro mot dessa hedniska vidunderligheter, trollrunorna skrämde dem; de tänkte dervid på sina egna tietäjätspråk: finska och betraktade både mig och boken med en viss skygghet och hemlig fasa. Småningom blefvo de förtroligare med de forntida jettegestalterna, runometern anslog dem; en gammal inhysinge erinrade sig hvarjehanda förlegadt kram i hans minnes skräpgömmor och började smida runor med förundransvärd färdighet. Korteligen, Kalevala gjorde furore, och den mest värderade gåfva, jag vid min afresa qvarlemnade, var detta alla Finska sympathier anslående nationalepos. Henrik! Jag kunde blifva ganska gammal och dock aldrig glömmaoriginal: g!ömma det uttryck, hvarmed flickan vid mina fötter slutligen hade lärt sig sjunga den oändligen täcka runan om Joukahainens syster och detta

konsekvensändrat/normaliseratOchså jag var icke fordom

Svartare än andra flickor,

Blekare än vatnets fiskarkonsekvensändrat/normaliserat – – –

21 Det var då mitt öra först uppfattade det Finska språkets djupa musik, med hvilken Italienskan måhända täflar i välljud och rundning, men icke i böjlighet och smidig kraft. Det var äfven här jag lärde mig känna vårt Finska folk från nya sidor, dem jag förut förbisett. Jag förvånades öfver dessa fattiga halfvildars naturligt skarpa förstånd, öfver den logiska klarhet, hvarmed de, trots alla episoder, uppfattade de inre trådarne af mången svårfattlig runa och ledde sig till resultater, hvilka jag icke anat engång. Man har kallat Finnarnes verldsåskådning contemplativ, man har frånkänt dem anlag för speculation; och dock vågar jag tro att detta omdöme är förhastadt. Åtminstone återfinner man det dialektiska momentet ganska bestämdt och ganska allmänt i deras tankegång, i hvilket afseende jag blott behöfver nämna deras bekanta satir och deras gåtor. Och låt engång deras språk christallisera sig till adæquata uttryck för de speculativa vetenskapernas hårdsmälta former, så få vi se om icke Finnarna deruti skola tränga så djupt som något annat folk. – Men det var icke derom jag ville tala nu. Jag ville måla dig ljusgröna sommartaflor midt i vildmarkens ensliga lugn, blåa himlar öfver ljungklädda hedar och mörka skogar, lätta aftonskyar, förlorande sig i nattliga åskmoln, på hvilkas ränder röda blixtar skämta. Bakgrunden är svart, icke sant? – Hu, Henrik, dessa skogar äro dystra, naturen är så tyst, som före en jordbäfning. Flämtar icke derborta i skyarna skenet af en aflägsen vådeld? Det luktar brändt i nejden. Hvadan blef jag i hast så beklämd till sinnes?»

22 »Förmodligen derföre att ditt Turkiska riksvapen gick i moln och villar dittoriginal: dit öga med bleka strimmor i skyn. Du gjorde klokare att tämja din inbillnings ystra fålar till jemn skritt med vår trafvare, eller än bättre, spänna dem för släden och låta dem draga oss i galopp till målet. Ändtligen ljusnar skogen och derborta tycker jag mig märka skimret af en liten sjö. Slå bort dina grillfängerier, o tappre riddare af den sorgliga skepnaden, och förtälj mig på vanligt menniskospråk slutet af din skogsnovell, ditt Pastorale, hvari du sjelf benäget öfvertagit den förälskade herdens rolle.»

23 »O du skranglige ryttare på begabbelsens åkarkamp, jag säger dig, slutet är för svart för dina silkesnerver. Vet, att jag har sett tvenne städer brinna och darrade icke, men engång i mitt lif, och vid en vida ringare flamma, skälfde jag som ett barn, uppdraget ur sjön en Januariqväll. – Men en scen vill jag ännu omtala. Det var aftonen före min afresa från vildmarken. Vi nalkades slutet af September och förnyade påminnelser af min far kallade mig ofördröjligen hem. Vi sutto vid stranden af insjön, jag och hon, hvars namn jag ej nämnt för dig. Omkring oss gulnade träden och löfven föllo rasslande i det tynande gräset. Hon samlade några ännu friska blad af rönn, asp och björk, band dem till en krans och lindade kransen kring min panna. Sedan tog hon gula och original: och röda förvissnade blad, band äfven dem tillsammans och prydde med dem sina mörka lockar. ’konsekvensändrat/normaliseratOch hvarföre detta?’konsekvensändrat/normaliserat frågade jag. – ’konsekvensändrat/normaliseratTy du går till glädjen och till sorgen jag. Se, jag skall gråta alla dagar, som höstregnet öfver öde tufvor, och jag skall blifva blekare än convaljerna, hvilkas doft är förgången evigt. O kunde jag binda dina vingar och knyta dina lockar vid mina fast, då skulle du aldrig mera fly och jag skulle aldrig gråta mer.’konsekvensändrat/normaliserat – ’konsekvensändrat/normaliseratSäg icke så, du blåögda! min glädje är hos dig, hvarheldst jag irrar, alltid. Men du skall glömma mig, en dag skall jag träda som främling i din hydda.’konsekvensändrat/normaliserat – ’konsekvensändrat/normaliseratGlömma, o!

Heldre ginge jag i hafvet,

Djupt inunder vida fjärdar – –

25 Du tror mig icke? Heldre vill jag dö i vilda lågor vid din sida!’original: sida!». – ’konsekvensändrat/normaliseratEj dessa dystra eder, jag begär dem ej, jag tror dig.original: dig Sjung än engång för mig om Joukahainens syster, som gick i hafvet.’konsekvensändrat/normaliserat – Och flickan sjöng på stranden och sjöng solen till sömns. – Följande morgon reste jag. Mina studier kallade mig hals öfver hufvud till Universitetet, der jag dröjde oafbrutet tvenne år. Efter fulländad curs reste jag hem, dock var det något, som drog mig på en omväg till ***. Jag återfann min vildvuxna ros; sedan två månader var hon en annans.»

26 Efter en stunds tystnad fortfor Ernst: »Det går en sägen bland några folk och äfven bland vårt, att menniskovarelser och äfven liflösa ting, medelst vissa ord, som läsas öfver dem, blifva heliga, ovidrörbara för otillåtna händer, – att sjelfva den okroppsliga tanken ej utan största fara vågar sluta dessa föremål i sin andefamn. Likt den förskräckligt konstrika Mariæbilden i Sorö kloster, hvilken med starka armar omslöt och med hundrade dolkuddar genomborrade den förmätne, som trädde densamma för nära, likt den elektriska ålen, som dödar den vidrörande, omgifvas dessa varelser af en osynlig makt, som förlamar den mot dem utsträckta handen och slungar de brottsliga tankar, likt förgiftade pilar, afskjutna rätt upp i höjden, tillbaka mot förbrytarens panna. Äfven religionenoriginal: religigionen uttalar sådana besvärjelseord, förlänar en sådan hemlighetsfull skyddsmakt åt det värnlösaste på jorden, åt qvinnan, förrådd af sin egen känsla. Ve den främmande hand, som vidrör den Hesperidiska frukt, öfver hvilken ordet är utsagdt: ’konsekvensändrat/normaliseraten skall du tillhöra och ingen annan.’konsekvensändrat/normaliserat Denna hand är hemfallen åt ödet och skall förvissna i sorg.»

27 »Ernst, du förskräcker mig. Gud! du skulle –»

28 »Du det heligas och renas vårdare på jorden, min Henrik, frukta ej detta. Jag tager denna dystra, stjernlösa himmel till vittne, att min hand ej fläckas af hvad min tanke brutit. Men äfven tanken har sin Nemesis och allsvåldiga makter lyfta öfver den sin blanka bila. Just detta är det förskräckliga i detta lifvet och i det andra. Och den arma tanken är dock så ofri, så insnärjd i stundens villor, i lidelsernas despotiska nycker. Vill du fördöma mig, om jag i öfvermåttet af svartsjuka och kärlek glömde ordets oöfverstigliga skiljemur emellan mig och den jag fordom älskade utan synd? Men du, med ditt lugna Nordiska blod, du vet ej hvad svartsjuka är; jag menar den, som dödar. I Södern dödar mannen sin brottsliga maka och den förskjutna qvinnan dödar sin medtäflarinna. Så blöder öfverallt den svaga och den starka går med trotsig panna upprätt under himmelens blixtar. Men äfven i Norden gifvas exempel – du tror mig ej?»

29 »Kanske; jag har likväl aldrig erfarit det. Må vi prisa försynen, som kastade vinternattens svalka öfver våra stormiga ynglingabröst och tämjde mensklighetens mordenglar till lam här i Norden. Men lemna dessa mörka fantasier; vi komma nu fram till en gård, så mycket jag kan skönja i nattens skuggor.»

30 »Skuggor, fantasier, aningar – jag känner er. Oss möter något förskräckligt i natt, jag känner det. Samma tryckande känsla som nu, samma natt i hjertat har jag erfarit engång förr. Det var den mörka, skyhöljda Augustiqvällen, då jag återkom till min fordna sommarboning. Gården var försänkt i hvila, blott i ett litet fönster flämtade ljus och jag skyndade dit.»

31 »Hör Ernst, jag anar din sagas upplösning: du har drömt.»

32 »Drömt? Drömt! Hvad är i lifvet dröm och hvad är verklighet? I hvarandra försvinna de fina gränslinierna af båda, såsom horizontens blåa ränder i hafvets böljor. O om jag drömt! Om jag, då jag minst det förmodat, skulle återfinna den lugna vackra gården, skimrande i himmelska strålar af en mild måne? Om det i natt och lågor förgångna skulle lefva igen, om hon skulle vinka mig till den lilla mossbänken som förr, och med ett outsägligt leende säga: ’konsekvensändrat/normaliseratelake drömmare, o hur din panna bränner; kom, sätt dig under svala björken, förtälj för mig din dröm’konsekvensändrat/normaliserat –? Och då skulle jag säga, när månan, mera silfverhvit än nånsin, framträdde ur molnet – – Ha, himmels och afgrunds bländverk, hvad är detta! Henrik, menniska eller spöke, säg, hvar äro vi?»

33 Månen, som, lydande Ernsts önskan, framträdande ur skyn bestrålade hans drag, i hvilka en namnlös bestörtning målade sig, belyste i detsamma de sorgliga ruinerna af en förbrunnen gård, hvars nakna eldstäder, sparsamt höljda af drifvor, höjde sina spöklika kala gestalter likt grafvårdar öfver en förgången menniskolycka. Mätande sin höjd med deras, stod nära derintill, likt en sörjande hamn, den sotiga stammen af ett halfbrändt träd, och ej långt derifrån förnam man tydligt flödvatnets skimmer i en liten sjö.

34 »Detta ställe»konsekvensändrat/normaliserat, sade Henrik, efter något betänkande, »konsekvensändrat/normaliseratär mig icke obekant. Vi hafva gjort illa att så långt förvilla oss. Gården heter Autio och nedbrann för ett par år sedan genom åskeld, hvarvid en ung qvinna skall ha blifvit innebränd. Vid min sednaste resa förbi detta ställe, berättade mig skjutspojken att hemmanet nu var öde och dess befolkning skingrad, hvarförutom man vill hafva sett bland ruinerna vålnaden af –»konsekvensändrat/normaliserat

35 »Håll, af förbarmande! Säg icke ut det namnet, hon kunde höra dig, der hon sofver i askan. Låt mig fullända din vackra, din glada historia. Denna gård känner jag bättre. Det var jag, som tände den, det var jag som dödade qvinnan. Ty, ser du, det var bäst att hon dog så – ’konsekvensändrat/normaliserati sin skönhets ögonblick’.konsekvensändrat/normaliserat Blixtens Herre ville taga henne ren till sig och skickade sin tjenare att hemta henne i rätta stunden. Och när gården var brunnen, gick jag till den gamla husbonden och sade: ’konsekvensändrat/normaliseratdet är jag, som bränt din gård, dock icke jag, utan blixten för min skull och för din dotters skull. Tag min egendom och förlåt mig, gubbe!’konsekvensändrat/normaliserat Och den gamle sade: ’konsekvensändrat/normaliseratGuds mäktiga ljungeld har straffat mina synder, jag vill intet hafva och har intet att förlåta. Farväl!’konsekvensändrat/normaliserat – Sedan gick jag till den döda qvinnans man och sade: ’konsekvensändrat/normaliseratdet är jag, som dödat din maka, dock icke jag, utan himlens åskvigg för min skull och för hennes. Tag mitt lif och förlåt mig hvad jag bröt.’konsekvensändrat/normaliserat Och mannen, som var blefven vansinnig sedan den natten, sade med ett fånigt leende: ’konsekvensändrat/normaliserathade du sett lodjuret falla för skottet, skulle du icke, som alla de andra, säga att ljungelden hejdade det i språnget utför branten. Så, jag förlåter dig icke att du tillegnar dig en annan mans beröm.’konsekvensändrat/normaliserat – Så ville ingen tro mina ord och ingen ville förlåta. Men för mitt öga uppgick ett nytt ljus i denna åsknatt. Den osynliga handen ledde, mig ovetande, hästens håg på kända stigar hit. Här vill jag vara, Henrik, jag vill omfamna de kala murarna och den förbrända björken och bedja dem om förlåtelse och frid, kanske de höra mig.»

36 »Du arme, arme vän, öfver oss sväfvar nu en högre makt än slumpens. Men bed till dennaoriginal: dennna makt, till Honom, som är full af förbarmande. I dessa stenar klappar intet hjerta, dessa ruiner förstå ej suckarna ur ett menniskobröst. Är du då viss att blixten träffat den olyckliga vid din sida? Hvad betydde dessa hemlighetsfulla ord om lodjuret och skottet? Men, för himlens skull, min Ernst, stirra ej så rysligt på denna fasans boning. Låt oss skynda härifrån.»

37 »Icke ett steg härifrån, prest! Jag har sett döden i rödt, hvarföre icke äfven i askgrått? Är det då mitt fel att jag lefver? Gå, jag vill ju endast roa mig, vill plocka några kol och sota mig mustacher, att ödemarkens flickor må bära märken efter mina läppar, när jag kysser dem härnäst. Gå, jag vill söka några ben, för att göra mig vackra knifskaft, att jag må skära min penna till ljufva dikter om kärlekens lågor. Jag vill skura min själs kropp med aska, hör du?»

38 »Store Gud, hvilka vansinniga ord! Ernst, du vilde drömmare, kom, förtälj mig din dröm.»

39 »Hvem är du, som kallar mig Ernst? Jag heter icke så i ödemarken. Mina bröder tallarne och mina systrar tufvorna kallade mig Julianus förr. O hur de skratta åt dig, huru slokbjörken begabbande skakar sitt lockiga hufvud!»

40 »Julianus, förtälj mig din dröm.»

41 »Gerna, min svartalf, med mycket nöje. Den är något ruskig, det är sant, nu när solen skiner så klar i natten. Men det glada innehållet må hålla dig skadeslös.»

Natt tjocknade svart som döden allt rundt kring byn*)En inconsequens, som förklaras af berättarens upprörda sinnesstämning.original: sinstämning Red:s Anm.

Och stjernorna svunno med hast i aftonskyn.

I kammaren stod vid enda lampans sken

Den skönaste qvinna, som nånsin syndat har,

Sen Eva, modren, – Anni, som engång förr

Inför Guds öga lofvade bort sin tro

Åt Antero, unga mannen vid nitton år.

Der stod hon skön, som den unga björken står,

När blixten skinande far kring hans ljusa hår

Och daggens perlor darra på hvarje blad.

Som inför Raphael Fornarina stod,

Så Anni nu, så värnlös, förlorad snart.

Vid hennes fötter på knä i våldsam glöd

Julianus låg, den främmande ynglingen,

Som fordom älskad var och förgäten sen.

Så ligger glödande dalen vid bergets fot,

Som doppar sin svala panna i himlens blå.

Till Anni svärmande flög hans blickars brand,

Men skälfvande slog hon sitt ögas ömhet ner.

»O Anni, mins du ej häggarnes vällukt mer,

Ej midnattssolen och gröna tufvan, der

Du öfver min axel såg mot morgonskyn?

O du, min sjunkande stjerna, mins du ej

Det ord du sade i höstlig lund engång:

Min gyllene fågel, min Julianus du,

O kunde jag binda vingen, fängsla dig,

Och knyta så dina lockar vid mina fast,

Då skulle jag aldrig, aldrig gråta mer,

När du försvinnande bakom löfven flyr!»

Och stum Julianus blef; men ordens udd

Och blickarnas sorgsna glöd grep Anni så djupt.

Som hvita drifvan, träffad af solens blick,

I tårar halkar från granens grenar ner

Och störtar i bäckens våg, att der förgås;

Så stod den unga olyckliga qvinnan stum,

Med händer bedjande, värjande sträckta fram;

Men för den fordom älskades ljufva ord

Och för hans blickars brännande sommarsol,

Så sakta sjönko armarnas drifvor ner

Och lade sig dignande sist omkring hans hals,

Tills vid hans barm förlorade Anni låg

Och hennes styrka löste sig upp i gråt.

Derute mörknade himlen allt mer och mer,

Slagregnet föll uti strida strömmar ner,

Allt närmare rullade dundren öfver byn,

Allt tätare korsade blixtarne aftonskyn.

Då ville mörka ödet att nu, just nu

Oväntad Antero kom från milslång färd.

Af regnet badad, skyndar han hastigt fram

Till makans stängda dörr och klappar på;

Förgäfves! Anni hör under åskan ej,

Hon sofver? Dock, hvad skimrar så sällsamt der?

Månn’ blixten blänker på loftets fönsterglas?

Du vackra björk, bär Antero på din gren!

Han vill sin slumrande maka väcka gladt. –

Ve, svarta himmel! Aldrig en ljungelds glans

Så hemskt förfärligt lyste i brusten sky,

Som Anteros första blick på rutans glas.

Stum, stel af bestörtning, stilla han stod en stund

Och stormen steg med förskräcklig makt i hans själ.

Ett språng, och han stod på gårdens grund igen

Och grep sin bössa, laddad för skogens ulf.

Som varglon klättrar i höga tallen opp,

Att dädan störta på unga renen ner,

Så klättrade Antero åter på lummig gren,

Och rörets mynning blänkte mot rutans glas

Och tvekade länge emellan tvenne mål.

Men nu, just nu i loftets försåtliga natt

Kring främlingens hals smög Annis hvita arm

Och sjelf hon dignade till hans barm i gråt.

Och nu förnam Julianus blixtens sken

Och åskans nära dunder och rutans klang

Och lampan slocknad i plötslig natt dervid.

»O Anni, gråt ej! Tårarnas heta flod

Min hand besköljer. – Skälfver af fruktan du?

Jag känner ej mer ditt varma hjerta slå

Och dina läppar hviska ej kärlek mer.

O säg, att du in i döden vill bli min!»

Slog så en fräsande blixt i taket ner

Och plötsligt blef den blodiga taflan ljus.

»Hvad – rysande himlar – hvad! Min Anni blek

Och ögat brustet – hjertat i blod – ve mig!

Guds dom i blixten – ve, att jag handlat så!»

Och ut med fasa sprang Julianus då

Och kastade sig på sin snabba häst och for.

Men rysande såg han än fjerran bakom sig

Hur’ lågorna slogo upp öfver hyddans tak,

Och nattens skyar glänste som blodigt haf

Öfver Annis glödande, dystra, heta graf.

48 Och Ernst Julianus gömde sitt hufvud vid Henriks barm och gret. Men morgonsolen log allaredan öfver skogens toppar.

49 Då reste sig invid förbrända björkens stam en bleknad hamn och slöt sina armar med sådan kraft kring förtärda stammen, att denna brast af, och båda föllo med brak till jorden. Härvid foro männen vid slädan skrämda upp och skyndade till och funno en döende yngling, så blek som drifvan, på hvilken han låg. Vid denna syn greps Ernst af en ny bäfvan, och sade till ynglingen: »Antero, olycksfödde, skulle vi träffas här! Du går till din Anni; O huru gladt skall du vakna ifrån din dystra dröm! Jag skall icke störa din lycka der, förlåt mig blott här!» – Då slog den döende upp sitt milda, ljusnande öga och sade: »Lammet kom till den förgiftade källan och upplät sin mun, då herden kallade det. Den Högstes mäktiga ljungeld har träffat oss brottslingar båda, hvarföre skulle vi tvista? Våra andar äro renade i ånger och eld. Vi förlåta hvarandra, ty försonaren är nära.»

50 »Död!» sade Ernst allvarligt. »Försonaren lefver dock»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Henrik mildt, »konsekvensändrat/normaliseratsök honom äfven du!» –

51 I detsamma kom genom skogen en åldrig man åkande. »Hafven I sett min vansinnige svärson? Den olycklige smög sig åter hit i natt och sorg och köld skola döda honom.» – »De hafva allaredan gjort sitt»konsekvensändrat/normaliserat, sade Ernst, pekande på den bleka ynglingen, »konsekvensändrat/normaliseratdock dog han i glädje. En mild himmel har fört dig hit, gamle man! att höra min sista jordiska önskan: vill äfven du förlåta mig, att jag nedkallade blixten öfver ditt hus och din dotter?» – »konsekvensändrat/normaliseratÄr det så som du säger, unge man, så må Gud förlåta dig så visst som jag gör det nu. Kom, låt oss aflägsna oss från denna sorgens boning.» »Tack, gubbe, du har svalkat min själ. Henrik, min vän och mitt vitne, nu vilja vi se bort mot ett annat mål. Jag har funnit min jordiska frid; vi vilja tillsammans söka den himmelska allt hädanefter. Icke sant, min Henrik, det vilja vi?»