Contur-teckningar.

VI.

Och rösten sade: »kom in till oss i vår glädje. Ty du lefver nu.» Då först förstod jag, att jag hade dött.

Almqvist.

1 Vid ett öppet fönster i sommarboningen ute på det täcka Lidala satt Comminister Henrik ensam en vacker Augustiqväll. Med hufvudet vårdslöst lutadt mot handen, lät han sina tankfulla blickar irra vida omkring öfver fjärdens blanka silfverspegel, från hvilken i detta ögonblick den sjunkande solens sista strålar veko, för att lemna rum för den stigande månens. Dagens stormar hade lagt sig till ro, dyningarna gingo ännu alfvarliga och djupa, ehuru med glatt och rundad yta, alars och granars mörka skuggor darrade lifligt i det blå och skyarna, som bjert rodnade i nordvest, kastade öfver hela taflan återskenet af sitt skimrande himmelrike.

2 »Just så!»konsekvensändrat/normaliserat sade Henrik. »konsekvensändrat/normaliseratDet är lugn och det är djup, det är lifvet i dess alfvar och i dess skönhet. Det är en skön själs hvila efter stormen, icke dvala, icke det contemplativa lugnet blott. Väl skådar höjden förklarad ned i djupet och djupet känner sig saligt att genomträngas af höjden, att emottaga och återgifva dess bild. Men i overksam hvila slumrar ej derföre djupet, dess alfvarliga vågor gå ej mindre mäktigt för det att dess yta äger tillräckligt lugn för att spegla. Vid Gud, det är menskligt, just detta.» Och ynglingen försjönk i tankar.

3 Men bakom honom smög sig hans yngsta, älskliga syster Marie med tysta fjät, slog armarna kring hans hals och kysste lätt hans panna. Och en sakta fläkt, som lekande förvillade sig in genom det öppna fönstret, blandade hennes mörka lockar med hans ljusa i en täck förening.

4 »Sitt ej så ensam, min Henrik, sitt ej så tyst och så dyster, lyd mig snällt. Månskenet gör dig så blek och dina ögon se besynnerliga ut, när du ser så der mot sjön. Fastän jag nästan ville säga, att denna blick klär dig mycket, skrämmer den mig ändå, ty jag mins enoriginal: ens dröm.»

5 »Så ung, och redan en dröm att minnas, Marie?»

6 »Ack ja, jag vill berätta dig den, fast jag gråtit, vet du, öfver den i hemlighet. Du satt på en liten kulle i våren och rundt kring dig var gräset så grönt och lärkorna sjöngo så vackert högt öfver dig och blommor och blad de doftade alla så ljufligt, så ljufligt. Men kullen, der du satt, var icke grön, den. Och jag kom till dig och såg att du var mycket blek, men oändligt vackrare än du annars var. Då tyckte jag det var synd om dig, och jag bröt mina ljufvaste rosor och georginer, och mina oleandrar och camelier klippte jag af och gaf åt dig, ty jag visste, att du tyckte om dem mycket. Men du gaf mig dem tillbaka med ett leende, som icke var dig likt, och sade: ’konsekvensändrat/normaliseratplantera dem på kullen, ty jag behöfver dem ej mer för mitt hjertas ro.’konsekvensändrat/normaliserat Vid det jag nu tog blommorna och fann dem vissnade i min hand, såg jag åter på dig och förskräcktes, ty du var så vacker. Då vaknade jag.»

7 »Det har Marie drömt? och om jag nu verkligen vore –» död? ämnade han säga, men flickan lade sin hand på hans mund och tårarna stodo i hennes mörka ögon. »Glöm bort det der»konsekvensändrat/normaliserat, sade han alfvarligt, »konsekvensändrat/normaliseratvi vilja nu återvända till det friska lifvet igen. Du är nästan för ung, för att drömma ännu, och mycket för ung, för att ej förgäta. Men såge du mig nånsin så, som du säger, så olik mig sjelf, mins då, att du sett det aflägsna skimret af ett för|2|klaradt högre lif, och gråt icke öfver det oändligt sköna, min flicka!»

8 Henrik reste sig hastigt upp, nickande ett lätt godnatt, och gick upp till sin kammare. Men ännu länge efteråt dröjde den unga flickan vid fönstret, betraktade stjernornas bild i den djupa vattenspegeln och frågade tyst sig sjelf: »hvad är i lifvet dröm och hvad är verklighet?»

9 Morgonsolen, hvilken med helsans färg på sina evigt unga kinder muntert klängde sig upp öfver grantopparna i nordost, fann den unge Henrik i sin lilla farkost ute på fjärden, kastande sina försåt för böljans lätta slägten. Borta voro nu de tankfulla drömmar, som i qvälldunklet skugglikt svärmat inom hans fria panna. Han förde sin åra med muntert mod, landade vid en aflägsen udde och badade i den morgonsvala sjön. Derpå tog han sin vackra Engelska jagtbössa, lyckades fälla ett par unga hjerpar i småskogen, och återvände sedan i hast till familjen på Lidala, välkomnad både för egen skull och för de läckerbitar, han medförde.

10 Vid Henriks inträde i löfsalen, hvarest caffebordet var serveradt på Söndagsmorgonen, möttes han genast af sin yngsta systers forskande öga, hvilket märkbart klarnade vid den lugna, fria blick, hvarmed han besvarade hennes. Äfven Emmas öga hvilade på honom ömmare nu än förr; hon såg djupare än den oerfarna Marie i sin broders hjerta, och hon fann, att der var icke full frid ännu. Alla insågo, att hos Henrik, efter hans förnyade förtroliga bekantskap med Ernst*)Se föregående Conturteckningar., en förändring föregått. Tidens tecken lätooriginal: läta för väl ana hvartåt denna nya riktning ledde, och de heliga böckerna, hvilka, jemte Luthers, Nordborgs, Schartaus, Boos’s m. fl. skrifter, oftare nu än förr lågo uppslagna på hans bord, bekräftade detta. Ett ombytt förhållande hade inträdt mellan de båda ynglingarne. Medan de dystra skuggorna ljusnade allt mera i Ernsts mörka öga, hvilket Marie i sin oerfarenhet tillskref den älskvärda Emmas tjusningskraft, hade den glade Henrik vid midsommartiden, då hela naturen log af lycka, plötsligen råkat i en labyrinth af mörka tankar, hvilka oförväntadt störde hans muntra hjertas ro. Sluten och tankfull, drog han sig tillbaka från verld och vänner och äfven hans närmaste kände ej honom mer. Blott Ernst var vid hans sida dageligen. Hans ömma mor och hans systrar, hvilka sågo rosorna på hans kinder vissna, anade med bekymmer en tärande sjukdom; men den erfarne fadren genomskådade sin Henrik snart. Likt mången redlig man och ordets tjenare af den bepröfvade gamla skolan, betraktade Kyrkoherden med misstroende den unga tidens sträfvanden och såg med bedröfvelse sonen gripen utaf dem. Och då dennes helsa i sjelfva verket syntes vackla, utverkade fadren för honom tre månaders tjenstledighet och skickade honom ut till Lidala, för att der, under inflytelsen af en leende natur, i förening med hans favoritnöjen, fiske och jagt, låta honom, som den gamle uttryckte sig, »blåsa af sig en smula».konsekvensändrat/normaliserat

11 Detta lyckades väl ej alldeles, menoriginal: m n ehuru Henrik flitigt fortsatte studierna i den nya riktningen, inträffade ej sällan ögonblick, då han i skogen med sin bössa och på fjärden i sin båt, till det yttre åtminstone, syntes vara alldeles densamme som förr. Sådan inträdde nu Henrik, fri och glad, till sina systrar och endast den skarpsynta Emma märkte, att den fordna lekande skalken flytt sin kos ur brodrens öga.

12 Men den glada Thilda skyndade att möta den inträdande med en skönt rykande kopp på sin lilla bricka, neg med mycken värdighet och sade: »Du skogarnes Nimrod, du vattnens Nelson, värdigas, sedan du så modigt bestått kampen med hjerpar och gäddor, för en stund bortlägga ditt stora hjertas blodtörst och nedlåta dig till mildare känslor, under inflytandet af Mokkas nektar!»

13 »Tjusande Dryad under lind och björk»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Henrik med ett eget leende, »konsekvensändrat/normaliseratjag är ej värd att njuta hvilan efter kampen än, ej heller kan jag bortlägga mitt hjertas törst, men för Mokkas nektar, liksom för dig sjelf, hyser jag visst de mildaste känslor och skall strax bevisa det.»

14 »Hör, klockorna ringa första gången; de höras så väl öfver sjön i dag, ty vinden ligger från staden. Skola vi ej åka till kyrkan?» sade Emma.

15 »Min lilla Emma förekom mig; jag ämnade just föreslå det»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Henrik. Med glädje biföllo de öfriga, Polle och Matte spändes för den lilla gröna vagnen och syskonen reste.

16 Från Lidala till staden var endast en qvart timmas väg, om hästarne trafvade friskt. På ömse sidor om vägen stodo skördarna gula och skylarna tornade sig allaredan i fredliga grupper här och der. Från kullen, der skogen upphörde, njöto de åkande af en vidsträckt, angenäm utsigt, med den lilla staden i bakgrunden, och vägen slingrande lik en gul matta, genom fälten. Snart varseblef man en och annan vandrare, bärande i handen sina helgdagspiexor, eller upphann man en paradchaise, gulmålad med röda eller blåa sirater efter allmogens smak, eller ock en simpel kärra, lastad med hedervärde dannemän, klädde i tjocka vadmalskapprockar midt under rötmånshettan, såsom sed är på vissa orter, när det skall föras stat i Guds hus. Ju närmare man nalkades staden, desto lifligare blef rörelsen, hvilken denna gång påtagligen gällde kyrkan.

17 »Jag fruktar vi komma nog sent», anmärkte Thilda otåligt. »Man har sagt mig, att den nya adjunkten skall predika i dag, han med den nya läran, och det är besynnerligt, att folket har noga reda derpå hela veckan förut, flera mil från staden. Det skall vara en riktig fantast, den mannen, men underligt är att se, huru han blir efterlupen. Hvaraf kan det komma, då till och med min herr bror väl lyckades vinna ett mycket andäktigt, men alldeles icke trångt auditorium?»

18 »Deraf, min Thilda, att din bror gerna talade sina egna ord, men denne talar den högste Herrens. Din bror beflitade sig om att tala på engång fattligt, vackert och correct efter dogmerna, understundom ock varmt; men han hade icke den förmågan, att glömma sig sjelf för ordets skull. Hans vilja var god och hans förstånd var vaket alltid. Men den rätta anden, som kommer ofvanefter och talar från hjerta till hjerta, den hade han icke, och det visste folket nog. För öfrigt må vi ej för hastigt bedömma den nye läraren; hans ord må dömma honom, låtom oss höra först.»

19 »Se der»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Thilda till Emma i det man åkte in i staden, »der går min fordna vän, Augusta **, i sin mörkblåa bomullströja, med de långa skörtena, och den mörkbottniga halsduken på hufvudet. Hur ett så mildt hjerta kan förändras så! märkte du den ovänliga blick, hon i förbifarten kastade på min mantille och min nya ljusa sommarhatt med sidenbanden uppå?»

20 Emma ville just föreställa systern det orättvisa i denna förmodan, då vagnen i detsamma stadnade invid kyrkan.

21 Den anblick, som här mötte de anländande, var i den lilla staden ovanlig. Den gamla kyrkan, som hittills ansågs kunna inrymma sin församling utan olägenhet,|2| var nu, genom det tillströmmande landtfolket, fylld ända till öfverdrift. Ehuru gudstjensten ännu icke tagit början, voro bänkar och gångar allaredan öfverfulla och massorna stodo vid sjelfva dörrarna så tätt hoppackade, att dessa omöjligt kunde tillstängas, såsom sed var vid uppstämmandet af predikstolspsalmen. En het luft slog qvalmig emot de kommande; här och der sågs ett ansigte blekna af och en svimmande bortledas, eller hördes en späd barnröst skrika i modersfamnen. Henrik valde den minst folkfyllda dörren invid sakristian, men äfven den var stängd af massorna. Inträdet hade varit vanskeligt, om icke klockaren händelsevis bemärkt de kommande och af de kringstående utverkat plats för deras Kyrkoherdes familj, som derefter inrymdes på en bänk i choret.

22 Nu begyndte gudstjensten. Dåf och klanglös brusade orgeln i den qvalmiga kyrkan, men ungdomligt friska, djupa, heliga ljödo de åldriga psalmerna från församlingens läppar. Det undföll icke den uppmärksamme åhöraren, att kyrkosången här var af en vida mera storartad effekt, vida renare, jemnare, allmännare nu, än kort förut, då endast några få diskanter skreko i kapp med orgeln. Henrik erinrade sig härvid en anmärkning, som han gjort långt förut: att nemligen de Finska församlingarnas kyrkosång gemenligen vida öfverträffar de Svenskas i jemnhet, lugn, alfvar och djup harmoni; och han ansåg äfven detta såsom ett bevis på det Finska folkets poetiska och musikaliska företräden. Detta fann han ock sammanhänga dermed, att känslans innerlighet, huru djupt begrafven den ock är, synes hos de genuina Finnarne vara den öfvervägande, då deremot hos den Svenska befolkningen i landet förståndsklarheten som en drake bevakar känslans skatter och vänder lynnet mera åt utsidan af lifvet.

23 Den unge läraren, den vidt beryktade, uppträdde i predikstolen. På honom riktades hvarje blick och hvarje öra spändes och der blef i hela det stora med tusendetal uppfyllda templet plötsligen så tyst, att man hörde bladen i de uppslagna psalmböckerna vändas af luftdraget. Detta ögonblick var vackert. Solen sken genom de höga fönstren och bestrålade med vänliga blickar altarets förgyllning, orgelns pipor, englabilderna, pelarne, den gyllne dufvan öfver predikstolen, den tallösa, orörliga menniskoskaran, landtfolket med sina alfvarliga ansigten och ljusa vadmalskläder, qvinnorna med sina mörka dukar och af värmen purprade kinder, ståndspersonerna och stadsboerna i deras brokiga drägter och, höjd öfver alla, den unge läraren med det ljusa anletet och den lugna blicken, stående der så ödmjuk och dock så frimodig i sin höga talarestol, som visste han, att det ord, han tolkade, och den sak, han förde, icke voro hans, ej heller äran. När han talade, var hans stämma hög, klar och välljudande, hans föredrag säkert och jemnt, alldeles lika i början som i slutet, hans hållning ledig med värdighet, hans blick riktad rätt framåt utan stelhet. Det milda, nästan qvinliga ansigtet röjde på engång värme, alfvar och en hög sans; hans drag förändrades ej, förlorade ej en enda gång sitt lugn, lika litet som blicken sin klarhet. Ehuru ung han var, hänfördes han ej ett ögonblick till häftighet; hans enkla ord hade både eld och udd, men de voro tillika den bildade mannens, den sansade lärarens, och funno vägen till alla hjertan, alla samhällsclasser utan åtskilnad. Hvad i synnerhet åhörarne från landsbygden satte värde på, var, att han talade alldeles utan concept, klart, ledigt och utan afbrott; en gåfva, allt mera sällsynt här, som annorstädes. Ville man ej småaktigt fästa sig dervid, att en och annan mening stundom upprepades, måste man beundra den systematiska redighet, hvarmed han, som det syntes, efter en förut öfvertänkt plan, utvecklade sitt ämne. Det var evangelium om den barmhertige Samaritanen, och han framställde med stor klarhet dess dubbla, djupt allegoriska betydelse. Hans ord voro för lugna, för att framkalla hos åhörarne dessa känslans häftiga utbrott, hvilka vanligen snart utan spår förgå; men man kunde se, att deras verkan sträckte sig långt ned i djupet af månget bröst. Sedan det egentliga ämnet var slut, och efter en trofast bön för öfverheten, bad den unge läraren den sedvanliga bönen för frukten på jorden och församlingen instämde varmt deri, ty skördarne förtvinade under en långvarig torka. Vid det läraren och folket ännu bådo, förmörkades hastigt den solklara himlen af ett dunkelt moln och det började sakta dugga mot rutorna. Och folket, efter sin vana böjdt för underbara förklaringar, ansåg denna lyckliga tillfällighet såsom omedelbart föranledd af den aktade lärarens bön.

24 Gudstjensten var slutad och folkmassan skingrade sig åt alla håll. De unga från Lidala togo in i föräldrahuset i staden och erforo der, att Kyrkoherden inviterat dagens predikant till middagen. Denna underrättelse emottogs med någon förlägenhet. Så många berättelser hade circulerat om den stränge adjunktens stora motvilja för all slags flärd, att Thilda i hast satte undan sin ljusa sommarhatt med sidenbanden, Emma undanstack sina Strausser och Labitsky-valser, som händelsevis lågo uppslagna på pianot, och Marie tillochmed fattade några små bekymmer för sina kära blommor, om ochså de möjligen kunde misshaga den väntade. Härunder öfverraskades systrarna af Henrik, som hjerteligen log åt allt detta ombestyr och lofvade att taga alltsammans på sitt samvete, i det han lugnade Marie med den försäkran, att adjunkten var stor botanist och säkerligen skulle med nöje se hennes oskyldiga tycke för sina små älsklingar.

25 Om de unga väntat sig en middag, kryddad af theologiska disputer och stränga moraler, misstogo de sig mycket. Den unge adjunkten var så fri, så gladlynt och artig, att man i honom skulle tyckt sig se den fullbildade verldsmannen, om icke den påfallande enkelheten, lugnet och hjertligheten i hela hans väsende nogsamt röjt, att hans bildning icke var utifrån förvärfvad i den eleganta verldens skola, utan resultatet af en inre klarhet, i förening med erfarenhet och menniskokännedom. Den gamle Kyrkoherden syntes i början hafva föresatt sig, att, med iakttagande af all humanitet i verlden, känna sin man på pulsen; men denne visade så vackra insigter, ett så sundt omdöme och derjemte en sådan anspråkslös öppenhet, hofsamhet och vördnad för sin gamle förman, att kyrkoherden snart, utan alla biafsigter, med odeladt intresse hänfördes af samtalets liflighet. Gubben hade en liten svaghet för statistiska och statsekonomiska kalkuler samt ziffror i allmänhet. Han annoterade inom sin församling allt, hvad annoteras kunde, och förde allehanda noggranna tabeller. Med hjertelig fägnad beskref han nu, huruledes ziffrorna, som för få år sedan syntes bekymrande, nu gåfvo allt gladare resultater, huru sedligheten förbättrades, förmögenheten tillvexte, importen af lyxartiklar märkeligt aftog och inhemska tillverkningar allt mera kommo i bruk hos de flesta samhällsclasser m. m. Denna fägnad delade äfven den nykomne; dock älskade han, att hålla i dagen den|3| inre sidan af nämnde förhållanden, ur hvilken dessa, liksom ur en dold källa, framqvällde.

26 Det intryck, den unge främlingen vid afskedet qvarlemnade, var gynnsamt här, som annorstädes, der man sett honom på nära håll. Män af mycket olika tänkesätt förenade sig uti att göra honom rättvisa, och många förut trodda rykten blefvo i dag för första gången motsagda.

27 »Om han ändå ej vore så fet!»konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Thilda om aftonen under återresan till Lidala. »konsekvensändrat/normaliseratMen det får jag säga, hans halsduk var så elegant knuten, som jag aldrig väntat af en adjunkt från landet. Artigheter sade han ej, – hvem skulle ochså begärt det? – Men hans ord voro fina, uddiga, fulla af takt –»

28 »Och af godhet»,konsekvensändrat/normaliserat sade Marie.

29 »Och af skönhet och alfvar» sade Emma.

30 Henrik log. Han var den aftonen gladare än på länge.