Nya Contur-teckningar
Kommentar
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i två avsnitt 5–8/4 1843.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 azuriska himmelska, eteriska.
1 sällhet lycka.
3 öfver en bank i övermåttan.
3 natthugg springlek där lätta slag utdelas från en deltagare till en annan.
4 mergelsprängda märgelsten: en finkornig bergart som består av kalksten och lera.
4 jättekumlen gravhögarna från forntiden där jättar trotts vara begravna.
4 täcka vackra.
4 yllekaschett kaskett: mössa med stor skärm.
4 hvardagsshawl vardagssjal.
4 tibetskappor tibet: fint tyg av ull från tibetanska får.
4 losliten luggsliten.
4 tennchaisar leksaksschäser.
5 genius (skydds)ande.
5 obstakel hinder.
5 reputation anseende, rykte.
5 lupo löpte.
5 kattoka, jo nyt maaherra tule! (fi.) Titta, nu kommer landshövdingen!
8 skrafvelmessing (dial.) bladmässing, användes i brudkronor av enklare slag.
11 läst låst.
11 saltomortale akrobatiskt språng.
11 körtiläinen (fi.) pietist.
11 sielä jo Kirko! (fi.) Där är ju kyrkan!
11 gratification penningbelöning, penninggåva.
11 fattiggubben (i Finland) insamlingsbössa för fattiga, formad som en gubbe.
12 reseda gul- eller vitblommig ört, odlas som prydnads- och medicinalväxt.
12 criticus kritiker.
13 oekonom ekonom.
13 fälla här: torrlägga.
14 bonjour formell herrjacka i mörkt tyg, vars skört i motsats till jacketten har raka kanter och går ihop framtill.
14 cichoria kaffesurrogat av cikoriaväxtens rot.
14 charta här: karta.
14 snusbouteille butelj, flaska.
15 Viggformig kilformig.
15 sleker slickar.
16 hinsidan andra sidan.
16 Isäntä (fi.) husbonden.
16 gravitetiska högtidliga, värdiga, också överdrivet allvarliga.
16 kardus piptobak.
16 fjesk person som alltid har bråttom.
17 dianthus arenaria (lat.) sandnejlikan.
18 tiofjerndelshållenovanligt långt avstånd mellan två håll, 2,5 mil. Enligt 1734 års lag fick avståndet högst uppgå till två mil.
18 vattudrag vattendrag.
18 alnsbred en aln motsvarar knappt 60 cm.
18 lagligt mastträds tjocklek ett träd för fartygsmast skulle enligt lag vara 24 tum tjockt (ca 59 cm).
Nya Contur-teckningar.
»Ej om glädje allenatryckvarians: glädje och ej om sorg, men om något af båda.»
1 Red. har haft godheten mildt bedöma de små artiklar, jag förlidet år meddelade under benämningen Conturteckningar. Förlåt, att jag lika litet kan fästa någon vigt vid detta bedömande, som vid sjelfva artiklarna. Nyckfulla barn af ögonblicket, skrefvos de blott för att förgätas. Väl må jag med Almqvist bekänna, att äfven jag velat utsträcka min hand att fånga något af de azuriska ämnen, som sväfva öfver menniskornas hufvuden, och jag hade önskat att i lifvet förkroppsliga en åsigt, som varit mig kär, en åsigt om den rätta qvinnobildnin|2|gen inom medelklassen och inom det egentliga folket. Denna tanke blef måhända uttalad, men ej genomförd, emedan, innan jag hann till punkt dermed, hela min verldsåskådning omkastades och min blick öfver lifvet irrade bort öfver detaillerna till det stora hela allena. När menniskan så i sin innersta grund gripes af det eviga och hela, då försvinner i begynnelsen det enskilda för hennes blickar och hon förlorar både sig sjelf och verlden i åskådningen af Gud. Men den tid kommer nog, då hon åter framträder som person och verlden dykar upp ur sin försänkning i Gud; dock är menniskan då ej mer densamma som förr, ej heller verlden omkring henne. Ty det är försoningen, att enskildheterna bestå, dock genomträngda af det hela och medvetna af att de äro ett dermed. Så har jag nu kommit till den punkt, att jag åter erinrar mig mina förra utkast, dock såsom ett förgånget lif. Jag vill derföre ej fullända dem, om jag ock kunde. Red. anhåller om några nya teckningar, och jag vill sända några reminiscenser af det som varit – mina systrar torde kanske meddela något af dagens intryck. Om jag än vaknat i klarhet och sällhet, har jag dock mina fordna dunkla drömmar kära – aldrig skall jag förakta dem.
2 Henrik.
1. Huruledes Herr Henrik kuskade himlavagnen till Helsingfors.
3 Det är icke längesedan, det var 1840, en den vackraste, ljusaste sommardag. Julisolen brände de nya Holländska teglen på prostgårdens tak och svalorna flögo ut och in genom vindsfönstren. Det var allt på flygt i dag. Ute på gården stodo vagnarna förespända, både »himlavagnen» och den gula. Inne i rummen var stök och bråk och påpelsningar och förmaningar och påminnelser och kopeksedlar och resväskor och florshufvor och kyssar och kotletter och välönskningar öfver en bank. Några goda vänner åsågo resbestyret, adjunkten hjelpte kappan på Emma och slog Thilda natthugg, när hon sprang ut. Marie satt än i en vrå och gret med förklädet öfver hufvudet, ty hon var liten och fick ej följa med, än flög hon sina föräldrar och syskon om halsen och ville ej låta trösta sig med löftet om en liten sommarhatt med ljusröda blommor på. Prosten gaf sina sista ordres åt gårdsfogden, prostinnan förmanade husmamsellen ännu engång att se efter elden, Henrik undersökte, för yttermera säkerhets skull, seltyg, tömmar och vagnsrede. Nu voro alla på sina platser. Klatsch, och det dånade förskräckligt öfver gatstenarna.
4 Nu rullade vagnen öfver den rödgula, mergelsprängda vägen, förbi jättekumlen, genom den täcka löfskogen, med en vik af hafvet till höger. Främst i den gula statsvagnen åkte prosten i sin hvita yllekaschett och hans maka i sin mörkbottniga hvardagsshawl, samt på kusksätet Wargelin, stolt lik en Kung, som från höjden af sin thron nedblickar på verlden under sig, och förmäten deröfver att Prosten visade större förtroende till hans kuskmanövrer, än till sin herr sons. Men i den hundraåriga gröna, högresta, vidunderliga himlavagnen sutto Emma och Thilda i bruna tibetskappor och ljusröda hattar samt på kuskbocken Henrik i en losliten studentrock, Hr Palmqvists fordna mästerverk, mycket harmoniskt sammanparad med en slokig mössa, prydd af en ganska ålderstigen lyra. Det var en vacker eftermiddag. Fläktarna kommo svala från skogens skuggor och dofterna stego ljufliga upp från ängarna. Alla voro glada, lyckliga, skämtsamma – alla, utom hästarna; ty vagnarna voro minsann inga tennchaisar.
5 Nu följ med mig, o läsare, res med mig! Hvem är då jag? Icke prosten och icke prostinnan, icke heller någon af deras unga ättlingar, jag är icke ens Wargelin, icke ens skjutspojken, ej engång en fluga på kuskbocken, utan jag är himlavagnens genius, dömd att från slägte till slägte bevaka dess öden, så länge tills man begagnat dess sista sticka till kaffeved. O huru man skrattat åt min himlavagn på de stora vägarna och i det stolta Helsingfors! »Der kommer Noachs ark!» har man sagt; »allt krypande och krälande har förfogat sig bort derur och endast dufvorna blifvit qvar.»konsekvensändrat/normaliserat Det goda folket hade rätt: detta obstakel är icke bygdt på denna sidan om syndafloden. När den nuvarande ägarens farfar var ung, hörde han sin mormor berätta, att hennes farfar i sina ungkarlsdagar köpt en vagn, som då ansågs för mycket gammalmodig, men hade sitt stora värde, emedan Catharina Månsdotter berättades hafva åkt i den från Åbo till Liuxiala. Derföre hölls himlavagnen i ära och dess reputation var icke ringa, när bondpiltarne i de mindre besökta trakterna vid dess anblick lupo till gärdesgårdarna och ropade »kattoka, jo nyt maaherra tule!språk: finska»
6 På andra gästgifvargården drickes kaffe. Åter rulla vagnarna, skyarna fara öfver solen, en liten regnskur tuktar dammet på vägarna och de unga få förmaningar att taga sig tillvara för aftonkylan. Nu stadnar man på en rymlig gård i en stor by. En mängd folk samlar sig kring vagnarna: det är bröllopp i gården.
7 Det är en Lördagsqväll. Man har dansat ända sedan Onsdagen, och ännu surrar polskan, sedan de hvita lakanen, dukarne, speglarne och all högtidens herrlighet för en timme sedan nedtagits från väggarne i den stora stugan. 180 gäster hafva varit bjudna, en god fjerdedel af dem håller ut ännu. Outtröttligt svänga de slanka ungkarlarne med de välmående flickorna, rätt okonstlade i sina hvita linneärmar. Glädjen är ganska högljudd, ty man har nyss försonat en svår strid. Den manliga ungdomen från den ena byn hade ett afgjordt företräde hos flickorna från den andra byn och det kunde åter den sednare byaungdomen ej fördraga. Snart kom det från ord till handgemäng, valplatsen blef lindan invid gården, gärdsgårdsstörarne upprycktes, der föllo många skarpa slag och mången hjeltes näsa och mun stodo i blod. Sist kastade sig flickorna emellan de stridande, det blef försoning och vänskap igen och spelmannen, halfrusig och halfsofvande, satte hufvudet på sned, stampade i golfvet och började sin polska på nytt.
8 Hvem är den starke och högvexte ynglingen der, som med en skrapning på foten välkomnar de resande? Det är brudgumen; hans mor säger om honom: »nog har han årena redan ...»konsekvensändrat/normaliserat han är ju 20 år. Hans unga maka är 18. Henriks ögon hvila med ett varmt uttryck på bruden. Han känner henne rätt väl förut, han har skämtat med henne under sina resor. Hon var den vackraste och blygaste flicka vida omkring i dessa trakter, der fula ansigten höra till undantagen. Nu är hon så blek och så underlig är den matta glansen i hennes ögon; hon har burit den hårdt tillspända bruddrägten, med dess besynnerliga torn af skrafvelmessing, fulla 39 timmar å rad, dansat lika länge och prisgifvit sig åt en 20-årigkonsekvensändrat/normaliserat brudgums kyssar ... sådant bleker den rödaste kind, och det sista mest. Arma, bleka, älskliga brud, du har dansat bort ditt unga lif, du som mången annan! Nu äro dina ögon så ljufva; icke om glädje allena tala de, ej heller om sorg, men|3| om något af båda. Anar du kanske, att när Henrik sex månader derefter återvänder samma väg, då sofver du under den kalla tufvan? ...konsekvensändrat/normaliserat det rörde Henrik djupt. Han tänkte på dalens blomma och på vårens fjäril och huru kärleken är bådas död.
Avsnittet publicerades 8/4 1843:|1|9 Läsare, vågar jag återgifva några af de scener, till hvilka himlavagnen var ett vitne, under denna dess märkvärdiga resa? Skall du med tålamod upptaga äfven det oändligt ringa, det i sig sjelf högst hvardagliga?
10 Der står en enstaka koja vid vägen. Tvenne barnbytingar leka vid dess trappa; de hafva gjort sig hästar och kor af tallkottar, och husgeråd af en sönderslagen kruka, de hafva talrika hjordar och välförsedt hus, de äro så rika och så lyckliga, fast de på denna jorden ej äga mer än hemmets sotiga ås och sitt lilla linne på kroppen. Då rulla vagnarna fram i moln af dam. Strax öfvergifva de små sin rikedom ... huru de springa! Grinden är långt borta, men de hinna den; den är tung, men de rå nog med den, när de äro två. Ah, der flyger en slant från vagnen och der en annan, hvem hittar dem i sanden? De små råka utom sig; nu äro de rika på alfvare, ...konsekvensändrat/normaliserat de luta sig ned, för att upptaga sin skatt ... och grinden faller åter igen midt framför de resandes näsa. I verlden händer nog ofta något ditåt.
11 Der står en gammal kyrka, omgifven af gulnande åkerfält. Guds strålande sol skådar ned öfver den, välsignelsen mognar till skörd allt rundtomkring. Men sjelf står den dyster och grå, som en vålnad af de framfarna dagar; kajorna trifvas under dess takås, mossan på dess murar af evig granit; – så hänga sig tidens villor fast på det heligas sanning. Hit vill Emma nödvändigt gå. Alltså göres halt; en gosse tillfrågas om ingången. Lakoniskt visar han på stenmuren; ty grinden i omhägnaden är läst. Utan långt betänkande besluts ett saltomortale; det lyckas, ehuru Hr Caramatti skulle hafva gjort det bättre. »Nå vidare?» frågar man. Den skälmaktige pojken – det är en »körtiläinenspråk: finska» – pekar på kyrkan: »sielä jo Kirko!språk: finska» och dermed går han sina färde. Kyrkan är ganska stadigt läst. Der stå nu mademoisellerna innanför|2| stenmuren. Hvad annat återstår, än att förära en gratification åt den i blå frack och hvita benkläder klädda fattiggubben, samt derefter återvända samma halsbrytande väg, man kommit!
12 Här är en liten rödmålad prestgård med hvita knutar. Lägenheten är liten, Gud vet om den renderar mer än sina 40 tunnor. Utanför köksfönsterna är ett potatesland, men utanför salsfönsterna en den täckaste lilla trädgård med syrener, bärbuskar, en rosenhäck och många sköna höga slokbjörkar dertill. Hvardagskammarens fönster stå uppslagna, ty det är varmt; der doftar reseda i ljusgula krukor. Kapellanen är visst ung och hygglig; skada att han är borta på embetsresor. Hans maka är hemma; hon har minsann ej tid att resa, hon skall sluta sin sköna hvita linneväf, innan bergnings- och skördetiden, ty då komma många andra omsorger. Det är ett vackert, gladt och godsint ansigte; ej ser man just spår till någon svältkur. Hon tar så vänligt emot de resande och ursäktar sig blott tusendefallt – ej utan en blick på ung Henrik – att hon är så hvardagsklädd. Henrik är ibland en criticus, det kan ej nekas, men han finner allt så hyggligt här. Det vatnas honom i munnen, när han tänker på sina egna presterliga planer. Kapellanskan är Emmas leksyster, fastän ett par år äldre, och har varit gift sedan i julas. Hon kokar superbt kaffe och det är mycket angenämt att njuta af hennes välmening på de sköna gungbräden under björkarna helt nära rosenhäcken.
13 Der rulla vagnarna in genom den vackra åldriga popelallén, som leder till den stora herrgården. Flacka, vidsträckta åkerfält trötta ögat genom sin enformighet, en liten grund, till hälften med vass bevuxen sjö är det enda vatten i närheten. Fordom var sjön mycket större och vackrare, dess stränder voro bevuxna med himmelshöga furor, det var poesi i den. Den nuvarande ägaren är stark oekonom, han har låtit nedhugga furorna och fälla sjön, hvarigenom han vunnit vackert timmer och mager äng, men i grund förstört behaget af sin omgifning. Hvad betyder ochså ett sådant offer för nyttan? Men nyttan är det just tutal om. Sedan skogsdungen fälldes, stå åkrarna kala för alla vindar; sedan sjön uttappades, återstår en sump, som gör hela nejden frostöm. Det tänkte den vise oekonomen icke på.
14 Ett par baddare till bandhundar helsa de främmande välkomna. »Hållen er raka, flickor»konsekvensändrat/normaliserat, blinkar prosten med halftannat alfvare; »konsekvensändrat/normaliseratmin gamle vän är en ungkarl, som väl kan bjuda på något». – »Jag slår vad att det är konsekvensändrat/normaliseratHannaskonsekvensändrat/normaliserat Befallningsman, –konsekvensändrat/normaliserat skrattar Thilda, – pass på du, Emma, jag skall nog knipa honom, spetsa dig inte alls på att engång i verlden regera öfver denna ståtliga ladugård med alla dess kalfvar och grisar, husbonden inberäknad, det blir allt mitt.»konsekvensändrat/normaliserat – Der kommer herremannen från ängen i skjortärmarna, inpasserar köksvägen och visar sig åter i en fin bonjour, något generad, men artig och gästfri. Det är middag och förfärligt varmt. En hvassnäsig hushållerska serverar en stadig måltid. Ett halft dussin barnungar glänta på kökskammardörrn. Herrarna svettas och promenera efter middagen ut, för att bese inrättningarna. Fruntimmerna serveras undertiden med kaffe; det smakar något cichoria och skorporna äro årsgamla. Prostinnan samtalar med hushållerskan, som är något snäf. Flickorna se sig omkring, för att fördrifva tiden. På väggarna hänga sex bössor, två par pistoler och en ofantelig sabel. Gardinerna vitna om ålderdom. Mattorna äro superba, hemväfda. En engelsk charta hänger öfver sophan i salen. Dito taflor, föreställande Jupiters och Junos kärleksäfventyr. En rikt försedd piphylla beundras i skrifkammaren. En snusbouteille och ett flaskfoder framskymta under skrifbordet. Bibliotheket innehåller arbeten i landthushållningen och en mängd årgångar af Åbo Tidningar. Alltsamman ser något dammigt ut, undantagande de exemplar af den sköna literaturen, som ligga uppslagna på bordet, der Hr Lars Hjertas Lördagsmagazin täflar om rangen med Runebergs Elgskyttar. – Ungkarlslifvet har ändock sina sidor! Ingen af de unga damerna känner likväl mycken kallelse att »förljufva den åldriges dagar», och precis kl. 5 e. m. rulla vagnarne åter genom den höga allén.
15 Der i den höga backsluttningen mot vindsidan hafva nomadiserande vägfarare qvarlemnat eld. Glöden sprider sig i den kruttorra mossan, vinden andas derpå, det börjar frasa i enrisbuskarne och i de små tallarna. Viggformig klänger lågan uppåt sluttningen och sleker lik en ormtunga den soltorkade ljungen. Vagnarna stadna och man stiger ur. Ingen af folket synes i närheten. Henrik och Wargelin kasta jord öfver lågan, men de hinna ej öfverallt. Flickorna vilja ock hjelpa; de breda mossa och stickor öfver glöden, i tanke att qväfva den; snart är ock betäckningen i låga och den sista villan är värre än den första. Huru mången annan lika förvänd släckningsmethod leder icke till samma resultat!
16 Det synes Henrik vara skada på den vackra timmerskogen. Har elden arbetat sig upp till höjden af skogsbacken, så skall den derifrån kasta sig hinsidan ned öfver dalarna och hvar skall den hejdas? Derföre spänner han en af hästarna ur redet, kastar sig på dess rygg och ilar till byn ¼ mil på sidan om stora vägen. Det är middag, när han, svettig och dammig, inträder i den ansenligaste stugan. Här ryker potatesfatet och filbunkarne prisgifva sitt läckra innehåll. Henrik låter veta att elden är i skogen och att man ej borde låta den öfverstiga höjden. Sex män sitta kring bordet och låta sig väl smaka. Ingen gör sig någon brådska. Ändtligen uppstiger Isäntäspråk: finska, går med gravitetiska steg till det blå-gulmålade skåpet i ena hörnet af stugan, framtager derifrån sin högtidspipa med silfverbeslag samt en kardus Presten, bjuder denna välfägnad åt främlingen och gör sig noga underrättad om allt, förutom elden. Isäntäspråk: finska är ingen fjesk; innan måltiden är slutad, pipan utrökt, mössan behörigen skrufvad på ena örat m. fl. vigtiga förberedelser vidtagna, hafva ett par goda timmar förflutit, Henrik har återvändt, vagnarna rullat af och elden ganska riktigt öfverstigit kullen. Få veckor sednare bestiger en resande samma kulle; utsigten är vidsträckt, omätliga svedjemarker, så långt ögat kan se, svartbruna ljunghedar, glesa halfförbrända och sotiga stammar, här och der en gulnad björk, här och der en rödvissnad tall, i stället för den fordna täta skogen och de nyss så doftande lunderna. En vidbränd lukt osar öfver nejden ännu; stundom glöder det under stenar och halfförkolade stammar, och när det blir mörkt och vinden far öfver svederna, fladdra lågorna än här, än der.
17 Det är en himmelskt vacker Juliqväll och solen sjunker bakom de skyhöga tallarna i det mörka lugna vatnet af en fjerran sjö. I slingrande bugter går den ensliga vägen genom ödemarkerna; fåfängt söker det sorgsna ögat i de oöfverskådliga, med högstammiga furor glest bevuxna moarna en skymt af naturens leende behag. Endast den|3| blyga dianthus arenariaspråk: latin blommar i sanden. Till höger är ett kärr, der ingen mensklig fot har trampat sommartid. Till venster är en liten sjö, den ser svart och dyster ut som ett mörkt cyclopiskt öga i en vissnad panna; dess yta rör sig i lifliga ringar, der bor en eremitisk fiskfamilj, som munkar i ett ensligt kloster, och det är längesedan de lefde med i verldshafvet. Stundom höjer sig mon till en långsträckt rygg, stundom upplöser den sig i mjuk sand, som gör färden tung, stundom öfvergår den i hällar af granit och vägarna äro som golf. Och när ögat länge nog sett sig trött på de dystra ljungfälten och vandrarens håg af naturens svårmod blifvit tungt förstämd, då ljusnar taflan i hast till behaglig grönska, en lund af björkar, en silfverklar källas rännil gör nejden glad och Darfur och Kordofan le ej mer angenämt mot vandraren i Afrikas öknar, än dessa vackra oaser på ... Tavastmon.
18 Genom natten går de resandes färd, fot för fot, ty sanden är tung på de tiofjerndelshållen och hästarne tröttna. Mycket ondt och hemskt hade de unga i sin barndom förnummit om Tavastmon. Nu äro de dock vid gladt mod i den ljusa Julinatten. Men de skulle hafva rest genom dessa ensliga trakter en kolsvart Septembernatt, när lysmaskarna glimma i ljungen, när stormen gastlikt far öfver furorna och hvarje stubbe står som en röfvare vid vägen och utsträcker sina qvistiga armar för att gripa vandraren! Nu kommer man vid midnattstid till det vackra Skanzi. Hårda jordvallar, bevuxna med kort sametslent gräs, omsluta ett stridt vattudrag, öfver hvilket en vacker bro leder till de groftimrade gårdarne, der hvarje golfplanka är alnsbred och hvarje timmerstock af ett lagligt mastträds tjocklek. Stället äger sina friheter, liksom flera andra på denna väg, till hvars kostsamma underhållande medel insamlas i flera landsorter. – Skönt är ock kungskällans vatten i den friska morgonsvalkan. I den derinvid belägna stugan upptäckes den nordligaste koloni af ett visst slags sexbenta invandrare från öster; de hafva ock visat sig högre upp, men tyvärr vantrifvits der.
19 Långt innan ögat njuter den storartade anblicken af Kyro fall, förnimmer örat ett dån, såsom af ett fjerran haf i storm. Mellan tät skog går den smala slingrande vägen; höga, löfrika, herrliga kullar begränsa nejden; mellan kullarna branta klippor, mellan klipporna svindlande jättevågor. Och när vandraren står vid branterna – der högt upp eller djupt ned – och hör det döfvande bruset af vågornas tusen röster och ser den lugna, alfvarliga sjön med förfärande hastighet kasta sig bröstgänges ned utför den slingriga afgrunden ... ser massorna, ännu skummande af raseri, klämmas, qvida i klippornas famn och med brådstörtad ängslan rädda sig bort i den undre sjön, att lugnas, begrafvas, förgätas der ... då tänker han på ödet, våldet, striden, segren och den eviga hvilan, och han känner sig på engång stolt och betryckt. Åter när han lyfter sin blick och ser regnbågen glänsa i vattendimmorna, eller när han en varm Augustiqväll ser månen gjuta sitt skimmer öfver kullar och darrande löf och öfver de ringlande vatnen i djupet, då tänker han uppå huru skönheten förljufvar lifvets strider. Men traktens oförvägna piltar, för hvilka vanan betagit det herrliga både dess fasa och dess skönhet, klättra ut på klipporna, huka sig ned och dricka ur fallet. Och vattenandarna skratta åt dem med plaskade röster och länge ljuder deras dånande löje genom skogarnes dunkel, lik en aflägsen åska, i vandrarens öron.
20 Än vore månget utkast att göra och mången tafla förtjenade färgläggas af skickligare hand än denna; men för denna gång nedlägges ritstiftet och åt Herr Henrik öfverlemnas omsorgen att lyckligt lotsa sina fyrhjulade farkoster till det stolta Helsingfors.