Dubbelmannen.

(Esquisse från Helsingfors.)

1 Det var sommaren 1840. – Jag var ung och förmögen, jag fann verlden vacker ännu och jag ville skåda den i alla dess skiften. Som köpman, hade jag rest något, jag hade under tvenne års vistelse i London inhämtat några skålp. Contoirsvisdom och utgifvit många tunga lisp. Sterling, hade derunder ett par veckor applauderat Rachel och dejeunerat hos Tortonis i Paris och kunde således anse mig såsom fullkomligheten nära. Jag hade återvändt med lättare börs och rikare erfarenhet, mitt hufvud hvimlade af idéer och spekulationer, men mitt hjerta var tomt. Uppfostrad i ett gammalt och aktadt köpmanshus, hade jag från barndomen lärt mig att anse Handeln för det första yrke och betrakta menniskovärdet såsom en nolla, hvilkens|3| betydelse uteslutande bestämmes af den större eller mindre ziffra, som rikedomen ställer framför den. Denna åsigt var mera gångbar i min barndom än nu. Handeln i våra dagar har börjat mera afse verldsborgerliga och fosterländska intressen; sjelfva Engelsmannen lossar på sina tullförordningar. Sådana voro likväl icke de idéer, jag insupit. Jag önskade uppsvinga mig till rikedomens allmakt och såg mig, vid fyra och tjugu års ålder, om efter ett lysande parti. Hvad brydde jag mig om att mitt hjerta var kallt!

2 Jag beslöt att resa till Helsingfors. Det var första gången jag såg Nicolaikyrkans hvita torn på 2 mils afstånd i norr. Jag såg dessa kala klippor och dessa slingrande bugter af hafvet, stränderna med deras leende grönska, holmarna med deras små sommarslott och fjärdarna med deras hvita segel. Slutligen såg jag äfven staden; den förekom mig praktfullare än jag väntat. En angenäm känsla intog mig. Jag hade sett långt större städer och långt praktfullare vuer, men denna glans var fosterländsk och denna prakt vitnade om en rikedom, som ingaf mig en ofrivillig beundran, emedan den var oväntad.

3 Jag tog in i Societetshuset hos Hr Vohs. Det var en solklar eftermiddag. Jag reqvirerade en kopp kaffe och en likör, ordnade i hast min toilett och promenerade ut. Talrika folkmassor omgåfvo mig; det var en vecka före de akademiska högtidligheterna. Liknöjd följde jag skarorna åt, tände min cigarr och vandrade gatan fram. Plötsligt ställde sig en af den allmänna ordningens brandgula väktare i min väg. »Herrn får inte röka cigarr på gatan.»konsekvensändrat/normaliserat

4 »Jaså, det är mig obekant, ty jag är resande. Se här, var god och tag den i förvar.»konsekvensändrat/normaliserat – Den brandgule släckte cigarren och stoppade stumpen i sin ficka. »Hvad är herrns namn, om jag får lof att fråga?»

5 »Mitt namn är: en Resande. Hvad skulle det röra min herre, om jag får lof att fråga?»konsekvensändrat/normaliserat

6 Den brandgule tog en barsk min och mumlade något om 5 Rubel Silfvers plikt. Samtalet började att genera mig, då en gammal man, i det han nickade åt mig en förtrolig godafton, förehöll den brandgule hans ohöflighet. Snart aflägsnade sig denne med en ödmjuk bugning och äfven den gamle var försvunnen. Här tycks råda ett eget familiert sätt, sade jag till mig sjelf, – jag har aldrig sett den gamle gynnaren förr.

7 Framför mig vandrade ett litet sällskap i fladdrande voiler och eleganta mantiller. Fullkomligt obekant med terrainen, beslöt jag att rikta min kosa åt samma håll. Med en blick på Universitetet, en annan på Nicolaikyrkan, och åter andra beundrande ögonkast på Bibliotheket, på Hospitalet, på Kliniska Institutet, passerade jag Unionsgatan fram och befann mig snart i de slingrande gångarna af en allmän promenad. Anläggningen behagade mig, ehuru ung den var. Jag befinner mig här i ett slags naturuniversitet, tänkte jag; det skall med tiden blifva något vackert af alla dessa trädynglingar. Tallen är theolog; han svettas kåda och ser ganska fundersam och bekymrad ut. Rönnen med sina krokiga grenar är jurist; en skara af nya förordningar uppspira i skepnad af rotskott kring hans stam. Lönnen är visst medicus; jag vet ingenting helsosammare än hans lummiga skugga en solvarm dag. Björken åter är en philosoph, han sträfvar af alla krafter mot höjden, men några af bladen blifva trötta och sloka. Att man tager näfver af honom, är en symbol af idéernas eldfängdhet; man tager qvastar af honom, dels för att bada den sjuka tiden, dels för att sopa verldens golf, och man gör ris af hans torra qvistar, för att gissla ... tallen. Det vackraste synes mig dock, att poesin och vältaligheten sitta i skepnad af en grönsiska och en skata i hans topp.

8 Under dessa och dylika betraktelser hade jag hunnit till en villa vid sjön med täck belägenhet. Tält voro uppslagna i det gröna under ljusblå himmel och vid mörkblå våg. Bord och bänkar inbjödo till hvila och njutning. Och många begagnade sig deraf, – herrar i paleteauer och matt-svarta Petersburgska hattar, damer i blommor och siden, som på en bal. Det frapperade mig nu först, hvad jag redan kunnat märka på gatorna, att de flesta physionomier ej buro stämpeln af att vara ammade af Finsk sol. Med någon liten erfarenhet, kan man i ett sådant blandadt sällskap studera sin geografi så godt som på någon charta. I dessa ögon finner jag både Neva och Volga, dessa ögonbryn tala om Bessarabien, detta hår och dessa kinder om Esthland och Lifland. Finnen gör ingen gest med sina händer, Svensken affekterar stundom en sådan, Ryssen gör en periodisk gest, Tysken en oupphörlig, ehuru åter vida mera modererad än Fransmannens.

9 Jag intog mitt thé och tände min cigarr; ingen af de brandgule sågs till. Jag gjorde några slag kring de vackra kullarna och anställde mina betraktelser. Aftonsolen sken klart öfver Thölövikens krusiga vattenspegel. Mina blickar dröjde en stund med välbehag vid dess glans, sänkte sig sedan halft förbländade och föllo på ... en flicka. Hon tillhörde det sällskap, jag följt af en slump. Jag vet ej hvad som fängslade mina ögon vid dessa drag. De voro täcka, det är sant, men visst ej så sköna, att jag icke sett långt skönare förr. Kanske såg jag med undran den unga flickans utomordentliga blekhet och ögonens matta drömmande glans, – något som erinrade om den nedgående solens skimmer i viken. För mycket verldsman och för litet svärmare likväl, för att länge fördjupa mig i åskådningar af detta slag, kastade jag mig i en trädgårdssopha och njöt stillatigande af naturens behag.

10 Jag var fullkomligt obekant här; ingen enda af mina gynnare, vänner eller bekanta fanns, mig veterligen, i Helsingfors nu, då äfven mina få gode bröder bland Studerande Corpsen voro bortresta under sommaren. Så mycket sällsammare förekommo mig de förtroliga miner, man här och der visade mig, de lätta: godafton! man tillhviskade mig i förbigåendet. Det måtte vara ett eget familiert sätt med främlingar här, upprepade jag åter för mig sjelf; det är verkligen mer än jag skulle väntat här i hufvudorten af vårt väl gästfria, men temligen förbehållsama fosterland. Deruti, tänkte jag, är det Finska lynnet sig troget, att man ej genast öppnar sin språklåda för främlingen. En Fransman, någongång äfven en Tysk, skulle icke på afstånd helsa den obekante; han skulle antingen icke alls märka honom, eller ock med sitt: »il fait très chaud, monsieurspråk: franska!»konsekvensändrat/normaliserat eller: »sie sind ein Fremder, mein Herrspråk: tyska?»konsekvensändrat/normaliserat inleda en conversation, så lång man behagar, och inom en qvart timme säga allt hvad han vet.

11 Så hade jag stillatigande emottagit och besvarat ett par herrars och damers vänliga helsningar, då oförmodadt en liten flicka om 5 till 6 år skilde sig från det förstnämnda sällskapet, hoppade lätt som en fågel fram till mig och klef utan krus upp på mitt knä, hotade mig med|4| fingret och bannade: »fy skäms, Theodor, att du varit så länge borta, syster har varit så ond, så ond på dig och vagnen, som du gaf mig, har gått sönder i portgången mot en sten.»konsekvensändrat/normaliserat – »Så, det var illa, du skall väl få en ny.»konsekvensändrat/normaliserat – »Och Calle och Franz ha lagt långa Sara Maja på en stock och halshuggit henne, det var styggt, var det inte?»konsekvensändrat/normaliserat – »Ja visst, Calle och Franz skall’ få ris för det. Men vet du så besynnerligt, jag har glömt bort hvad jag heter. Kan du säga mig det?»konsekvensändrat/normaliserat – Den lilla såg stort på mig. – »Heter jag ingenting mera än Theodor?»konsekvensändrat/normaliserat – »Åh nej, pappa kallar dig ibland: den slarfven Theodor, och mamma kallar dig: mon Dieuspråk: franska!»konsekvensändrat/normaliserat – »Och syster då?» – »Syster kallar dig bara: han, utom när hon sofver.» – »Och när hon sofver?»konsekvensändrat/normaliserat – »Då säger hon: min Theodor. Jag hade tandverk i natt och hörde det precis.»konsekvensändrat/normaliserat

12 »Mia! Mia, hvartryckvarians: hvad är du?»konsekvensändrat/normaliserat ropade i detsamma en röst och den lilla hoppade bort med en småslug min. Jag började blifva nyfiken. Huru känner man mig och mitt namn på denna främmande ort? Och i hvilket besynnerligt förhållande står jag till denna familj? Kan det vara ett misstag? Nej i sanning, det är ett eget sätt, man har här i Helsingfors, ett ganska familiert sätt.

13 Solen var i nedgången och detillagt av utgivaren flesta promenerande återvände till staden. Jag satt på min sopha ännu; mina blickar voro fängslade vid den täcka okända. Den lilla flickans prat förde systerns blåa ögonkast på mig. En bjert rodnad flög öfver hennes kinder; snart blefvo de åter blekare än förr. Omärkligt böjde sig hennes hufvud, en bönfallande fråga målade sig i hennes blick; hon vände sig bort. En narciss hade hvilat vid hennes barm; måhända ej utan afsigt glömdes den qvar, när sällskapet bröt upp.

14 Min gamla håg för äfventyr vaknade. Angenäm början, tänkte jag. Och narcissen blef min egendom. På femtio stegs distans följde jag sällskapet åt; jag ville se hvar den okända skulle hamna. Men mitt spejande aflopp fruktlöst; en vagn väntade vid porten till promenaden och snabbt försvann den sköna okända ur min åsyn.

15 Återkommen till mitt logis, hvad var min första tanke då? Att se mig i spegeln, beskåda mig rätt grundligt från topp till tå. Aldrig hade jag inbillat mig, att denna figur var skapad att göra eröfringar. Och ändå ...? Betraktelsen slöts med munterhet. Jag intog min souper i den allmänna matsalen, gjorde några bekantskaper och såg återstoden af aftonen hastigt försvinna

16 Följande morgon kl. 8 gick jag ut. Rörelsen var liflig på salutorget och vid quaierna. Jag hade icke gått långt, innan jag artigt helsades af en ung man i makintosh. »konsekvensändrat/normaliseratJag ber om förlåtelse»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratjag har fyra eller fem gånger haft äran söka min herre.»konsekvensändrat/normaliserat

17 »Mycket förbunden. Hvarmed kan jag vara till tjenst?»konsekvensändrat/normaliserat

18 konsekvensändrat/normaliseratStillatigande framtog den unge mannen ett papper af misstänkt utseende. Detta, menade han förmodligen, är vältaligare änoriginal: är jag. Och han hade rätt. Papperet innehöll en räkning på 4 kannor carolina, 4 d:o punsch, 6 bouteiller portvin och 6 d:o champagne samt 2 lådor Havanna-cigarrer.

19 »Min herre torde misstaga sig på person», genmälde jag efter läsningen af detta intressanta dokument.

20 Mannen gjorde en grimas, som skulle betyda, att han fann skämtet roligt. »Min principal har nyligen uppgjort sina räkningar för halfåret och beklagar mycket, att han ser sig nödsakad på ett eller annat sätt inkassera sina äldre liquider. Jag skall således i morgon bittida hafva äran göra min slutliga uppvaktning.»konsekvensändrat/normaliserat – Och dermed bugade sig mannen och gick.

21 Skönt, tänkteoriginal: tänte jag. Detta kallar jag att i god tid vara hemmastadd i Helsingfors. Vi skola väl i morgon affärda den artige mannen på ett eller annat sätt. Emedlertid skall det roa mig att göra ett besök vid de celebra brunns- och badinrättningarna. – Jag tog en droschka och for.

22 Lätt rullade jag fram på en smal väg mellan strandmagasiner till venster och till höger lodräta klippväggar, sargade af borren och krutet. Snart vidgade sig vägen, en liten slätt, genomskuren af en bred väg och betäckt af nyanlagda planteringar, utbredde sig för mina blickar. På tre sidor omgifven af kala och flacka klippor, begränsades slätten i fonden af Finska vikens vattenspegel. Jag stod på yttersta udden af den halfö, på hvilken Helsingfors behagat intaga sin plats. Jag ville önska att staden toge lärdom af den natur, som omgifver den. Graniten betecknar det grundfasta, nordiska, svårbetvingeliga, men ock det senfärdiga, stela, ofruktbara i det Finska lynnet; den gömmer sina ädla metaller och de måste sprängas derur. Hafvet är det sydländska,original: sydlänska, rörliga, mångskiftande, som svallar vid randen af klippan och betäcker den med skum; det för på sina böljor lif, bildning och lyx. När hafvet vågar sig i grunda vikar för långt in i landet, sinar det bort i sumpar och dy; en icke obetydlig del af Helsingfors är grundadt på sådan dy. Så måste främlingalynnet, blandadt med det Finska, fördunsta och antaga något af nordens hårdhet. Men af graniten skulle vi lära att förblifva oss sjelfva trogna, att, såsom denna udde, betäcka oss med konstgjord grönska och omgifva oss med nyttiga, om ock till sitt ursprung utländska inrättningar, utan att bortgifva något af vårt egendomliga, vårt fasta, fosterländska lynne.

23 Jag nalkades brunnslokalen. Det var en solklar morgon. Grupper voro spridda i gångarna af den unga parken, vagnar dammade på vägen. På de vackra klipporna invid hafvet stodo gestalter, bekikande ett aflägset ångfartyg. Andra gungade beqvämt på svigtande plankor invid trappan af brunnshuset. Från salongen klingade en angenäm musik. Jag inträdde. Den frihet och ledighet, som råda vid större brunnar utrikes, rådde äfven här. Med hattarna på hufvudet, vandrade herrarna af och an. Damer i okonstlad morgondrägt genomtågade salen i rader och vid flyglarna af dessa rader hade irrande riddare hakat sig fast, som kardborrar. Här satt ett sällskap vid sitt lilla kaffebord, der smuttade ett annat på bischoff och apelsiner. En efter annan framgick till disken och tömde med mycken resignation sitt kylande Selters eller sitt varma Marien Theresienbrunn. Kan väl hända, att en och annan tog sig en likör på saken. I billarden och på kegelbanan rullade bollar och klot; i rökrummen suto fundersame män och studerade i Börsenhalle och Hambur|3|ger Correspondenten Syriska frågan och Thierska ministérens attentater mot Europas lugn. Jag hade varit frestad att fråga, hvar de sjuka, de hjelpbehöfvande voro, om ej erfarenheten lärt mig, att ofta finna lidandet under helsans och glädjens makt.

24 Jag hade icke länge njutit af det brokiga hvimlet, då en ung elegant dam med de lifligaste svarta ögon närmade sig mig, helsade med en viss hemlighetsfull förtrolighet och läspade: »Ah, Theodor, sie sind ein unartiger Mensch, warum haben sie uns nicht besuchtspråk: tyska?»konsekvensändrat/normaliserat

25 Denna nya eröfring, lika oväntad som den föregående, föreföll mig komisk. Jag beslöt att »gripa tillfället i de flygande lockarna» och hålla till godo de stekta dufvor, som vid hvarje steg syntes vilja flyga i min mun. Med hastig fattning svarade jag derföre. »Sie sind grausam, mein Fräulein! Sie wissen wohl, es giebt Gegenstände, die der Schmetterling, wiewohl mit Schmertz, vermeiden muß, um seine Flügel nicht auf ewig zu verbrennenspråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat

26 »O flattern sie, flattern sie nur, ihre Flügel wachsen stets wieder neu, ich kenne sie schon gut, mein Herr! Sie besuchen heut’ Abend den Ballspråk: tyska?»konsekvensändrat/normaliserat

27 »Allerdingsspråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat – Jag hade ej vetat af någon bal.

28 »Nun gut. Auf wiedersehenspråk: tyska!»konsekvensändrat/normaliserat

29 Och min nya eröfring aflägsnade sig. »Kan min herre underrätta mig, hvilka dessa damer i svarta mantillerna äro?»konsekvensändrat/normaliserat frågade jag på måfå en närastående gentleman.

30 »Det är den Liffländska friherrinnan von L** med döttrar. Min herre känner dem då icke?»konsekvensändrat/normaliserat

31 »Nej, men det skulle särdeles intressera mig att erfara något om dessa damer.»konsekvensändrat/normaliserat

32 »Jag förstår. Min herre är en af fröknarna L:s beundrare. En noble smak. Hvilken vext! hvilken hy! hvilken hänförande liflighet! Helsingfors är lyckligt att emottaga så sköna besök och dertill så rika! Man försäkrar, att Friherrinnan L** äger att disponera en omätlig förmögenhet, och i sanning, hon för en lysande stat. Hon hyr en af de dyraste och praktfullaste våningar i staden och omgifves af minst ett dussin silfversmidda domestiker. Ej under, att de unga damerna belägras af tillbedjare. Se blott, ... en General, en Öfverste, ett Stats-Råd ... se huru förbindligt de buga och courtisera. Man hviskar redan om en alfvarsamare liaison mellan Öfversten och fröken Adelaide. Han är afundsvärd, icke sant?»konsekvensändrat/normaliserat

33 Mina blickar följde de friherrliga. Sagesmannen hade rätt; de voro förtjusande, och skönast af alla var fröken Adelaide, min nya eröfring. Som en blixt for den tanken genom mitt hufvud: hvad, om slumpens lek blefve verklighet engång! Om du verkligen en dag finge kalla denna lysande (jag vågade knapt för mig sjelf tillstå: denna rika) varelse din! Med intresse och med gryende svartsjuka betraktade jag gruppen af täflande tillbedjare, alla vida mera glänsande än jag. Jag började finna saken alfvarsam. Jag kände att den sköna frökens lätta, men icke alldeles kalla: »auf wiedersehenspråk: tyska!»konsekvensändrat/normaliserat bevingade mitt förmätna hopp. Jag invigde mig till slumpens Don Quixote och beslöt att våga allt, obekymrad om följderna.

34 Det led in på förmiddagen. Grupperna hade glesnat, en del hade återvändt till staden, andra hade debarkerat i badhuset. Jag promenerade upp på bergen. Hafvet låg glimmande i solglansen, lätta vågor plaskade mot de gråa klipporna och holmarnas grönska. Svanlika svärmade spridda segel omkring på den omätliga blåa slätten och fjerran skymtade röken af ett nalkande ångfartyg. Längst borta vid horizonten framstego ur de ljusa skyarna töckniga conturer af tempel och torn. Var det Reval med sin ståtliga Olaikyrka, hvilket hägrade der, såsom det stundom skall göra? – Jag kastade mig på min droschka och for.

35 Hvad skulle jag företaga mig, en fremling utan bekantskaper? Jag lät visa mig Universitetet; bygnaden var storartad, ljus och intagande genom sin lätta och smakfulla architektur; samlingarna små; de voro unga ännu. Auditorierna voro toma. Här spöka vid midnattstid, – då den himmelska månen hemlighetsfullt blickar in genom de höga fönstren – de bleka hamnarna af förgångna akademiska slägten. Jag ser de hemska vålnaderna af fordna bokmalar starrbliga på ziffror och böcker; de begrunda hvarföre det hebraiska aleph, begynnelsen af all visdom, ursprungligen afbildades som ett oxhufvud. Åter ser jag andra skepnader, mindre oförtrutna arbetare i vingården; från cathedern ljuda visa och djuptänkta ord, som afslöja lifvets och naturens hemligheter, framfarna slägters minnen och kommandes hopp; de unga förnimma ej orden, somliga hafva somnat och andra rita på väggarna räfvar och åsnor, med underskrifter efter smak. Åter ser jag andra sitta främst vid bordet, der professorn ser dem bäst; de skrifva och annotera och se oerhördt djupsinniga ut; säkert vilja de vid examen läsa sina anteckningar utantill ord för ord. Åter andra … men jag glömmer, att det är ljus dag och inga spöken gerna visa sig i solskenet.

36 Genomträngd ända till tåspetsarna af lärdom, beslöt jag att ändtligen egna Ceres och Bachus min dyrkan vid Hr Vohs’ table d’hôtespråk: franska. Men det nyckfulla öde, som syntes roa sig att öfverallt bortkrångla min vistelse i Helsingfors, förde i min väg en ganska respektabel figur af minst 6 fots omkrets. Jag vet ej huru, men mannen,original: mannen fastän ingalunda omensklig att påse, hade en påtaglig vålnad af björn. Han styrde rakt på mig. Det roade mig att lovera, ty luften var qvalmig och mannen syntes generad. Drypande af svett, lunkade min okände björn gata upp och gata ned. Han tog en droschka, jag tog en annan, han åkte i galopp, jag äfvenså. Ändtligen knep han mig; jag hade råkat in på en ny gata i Kärret, en gata, vid hvars slut en bergvägg hindrade all vidare flykt. Då var mannen grym att skåda. »Herre!»konsekvensändrat/normaliserat skrek han, »konsekvensändrat/normaliseratni är en sakram–, Gud förlåte mig, jag hade så när svurit – prompt på stället min hyra, eller låter jag sätta er, der hvarken sol eller måne skall lysa på er!»

37 »Jaså, jag är skyldig er hyra?»

38 »Liksom herrn inte skulle veta det! 80 Rubel Silfver för 2 rum och tambur, ej en kopek mindre. Månntro herrn hunnit glömma det på de 7 månader, jag fått vänta och man aldrig kunnat få tag på herrn?»konsekvensändrat/normaliserat

39 »Men jag har ju allsinte bott hos herrn.»konsekvensändrat/normaliserat

40 »Nå det fattades, min själ, ännu! Herrn har inte bott hos mig? Nej Gudskelof, jag har kontraktet i behåll. I morgon skall herrn få höra af mig, jag ser, det hjelper ej annat. Herrn må gömma sig under jorden, vi skola nog taga reda på herrn.»konsekvensändrat/normaliserat Och mannen med 6 fot i omkrets for pustande och svärjande sin kos. Sköna aspekter för morgondagen, tänkte jag, men ännu skönare för aftonen. Om det redan vore tid att gå på balen!

41 Få timmar derefter var bal i brunnssalongen. Jag var en af de första der. Min drägt var fashionable, min halsduk var knuten med en viss älskvärd vårdslöshet. Lik Cæsar, ville jag komma, se och segra; jag begrep sjelf, att jag hade ett afläget tycke af en narr.

42 Jag såg alla de glänsande grupperna, jag såg de guldsmidda och de silfverbeslagna, de blondbevingade och de sidenfrasande. Jag såg de elegantaste frackar promenera med herrar uti, varelser bygda af det lättaste virke ... o de behöfva aldrig frukta för sjönöd! För mina blickar fladdrade blondiner och svartmuskiner i de sötaste sametshattar med jasminer på: alabastervaser med provincierosor uti, blekröda, svagt doftande, förgängliga. Mina ögon sökte fröken Adelaide, de träffade i stället gårdagens bleka blondine. Musiken spelade upp; det var suckvalsen af Strauss. Tonernas behagfulla vemod och anblicken af den bleka flickan väckte hos mig en känsla utan namn och utan mål. Jag gick fram till henne, jag visste ej rätt|3| hvad jag ville säga, men hon förekom mig, hon lade sin arm på min, min hand smög sig om hennes lif, vi valsade. Hennes ögon mötte mina, det var ett obeskrifligt uttryck af ett helt lifs kärlek i dem. Jag var 24 år, mina känslor togo eld som fnöske. Det förekom mig, som älskade jag denna flicka redan länge. »Du har varit bra grym, Theodor!»konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon; »konsekvensändrat/normaliseratvill du verkligen öfvergifva mig?»konsekvensändrat/normaliserat – »Aldrig, hulda! –konsekvensändrat/normaliserat hviskade jag tillbaka, – blott du förlåter mig!»konsekvensändrat/normaliserat – »O hur gerna jag glömmer allt, blott jag äger dig!»konsekvensändrat/normaliserat

43 Valsen var slut. Jag, eröfraren, kände mig sjelf eröfrad. Vid det jag vände mig om, varseblef jag ett par blixtrande ögon, som betraktade mig. De tillhörde Adelaide. Hon undvek mina blickar och syntes fördjupad i samtal med sin Öfverste. I detta ögonblick var jag icke svartsjuk. Jag tömde ett glas punsch för att svalka mig. Några näraståendes samtal nådde mitt örakonsekvensändrat/normaliserat. »Hvad hon är vacker!»konsekvensändrat/normaliserat sade en. »Och så rik!»konsekvensändrat/normaliserat tillade en annan. »konsekvensändrat/normaliseratUtom deras omätliga besittningar i Lifland, äger familjen i Ryssland en egendom med 1 200konsekvensändrat/normaliserat själar.»konsekvensändrat/normaliserat – »Det vore roligt nog»konsekvensändrat/normaliserat, sade en tredje, »konsekvensändrat/normaliseratatt blifva deras själasörjare!»konsekvensändrat/normaliserat

44 Ärelystnadens demoner fingo åter makt öfver mig. Och Adelaide var så skön! Nu, som alltid, ledd af ögonblickets ingifvelser, skyndade jag till min Lifländska. Öfversten hade lemnat henne, för att requirera glace. Jag bad om en Française; hon syntes tveka. »Ich bin zu gewissenhaft, um ihnen eine kostbare Zeit zu berauben, die sie angenehmer zubringen können beispråk: tyska ...»konsekvensändrat/normaliserat hon tystnade ... »cette charmante dame làspråk: franska», tillade hon spotskt och såg på min blondine. – Jag grep en osanning ur luften: »Vous ne la connoissez pas? c’est la fiancée de mon frérespråk: franska.»konsekvensändrat/normaliserat Hon såg forskande på mig. Jag förnyade min bön och den bifölls. I detsamma kom Öfversten, åtföljd af en betjent med glace. Jag rekommenderade mig.

45 Oförklarliga dubbelhet! Vid blondinens sida var jag ett lam, blyg, öm, hängifven, som hon. Vid sidan af Adelaide var jag stolt, djerf, glödande, som min blixtrande brunette. Jag var icke falsk, jag ljög icke kärlek, jag log ej inom mig sjelf. Jag älskade Adelaide på fullt alfvare; jag hade upptagit hennes själ i min; inom en qvart hade jag blifvit en annan. Och likväl var jag densamme; jag ville lefva för den blonda, men för den mörka kunde jag dö. Jag var en dubbel man, dubbel på dubbelt vis, ty jag fann att jag spelte en annans kort. Hvad skulle jag välja? hvad göra? Följa ingifvelsen, vara slumpens kastboll och ögonblickets narr.

46 I sanning, jag var för mycket själfull, för att tänka på de 1 200konsekvensändrat/normaliserat själarna nu. Jag lefde i den mörka flickans ögonkast. Och jag sade henne det; icke i ord, men i allt. Hon talade mycket och utan förbehåll om Petersburg, om Reval, om theater och concerter, om baler och officerare. Jag nämnde betydelsefullt Öfverstens namn. Hon skrattade ... »cet homme egoiste, qui, un autre Midas, ne mange que d’argent et ne boit que d’or? Prenez garde, Theodor,original: Thedor, monsieur le colonel n’oublie rien ... que ses dettesspråk: franska.»konsekvensändrat/normaliserat

47 Jag såg mig om. Öfversten stod helt nära. Jag tviflade ej, att han hört våra sednaste ord. Françaisen var slut. I rökrummet nalkades mig en man, det var Öfversten. »Herre!»konsekvensändrat/normaliserat sade han på Fransyska med en af vrede darrande stämma, »konsekvensändrat/normaliseratfår man fråga, huru ni gjort er moitiés bekantskap?»

48 »Alltför gerna. Jag har haft lyckan blifva presenterad.»konsekvensändrat/normaliserat

49 »Ni är en efterhängsen slyngel, Herre!»konsekvensändrat/normaliserat

50 »Mon colonelspråk: franska, jag afstår den titeln åt er.»konsekvensändrat/normaliserat

51 »Vet ni hvem jag är?»konsekvensändrat/normaliserat

52 »Ja visst. Man har sagt mig, att ni är Konung Midas.»konsekvensändrat/normaliserat

53 »Diable!språk: franska Det kräfver satisfaction. Hvem är då ni?»konsekvensändrat/normaliserat

54 »En man, mon colonelspråk: franska! En köpman.»konsekvensändrat/normaliserat

55 »Bah ... mobb!»konsekvensändrat/normaliserat Och dervid värdigades min ädle rival med egen hög hand knäppa mig på näsan.

56 Mitt blod kokade och jag hade ingen värja. En liten fin omärklig snärt af en näraliggande rotting var mitt svar. Öfversten blef gulblåoriginal: gulbå i ansigtet. »Canaille, –konsekvensändrat/normaliserat hviskade han i mitt öra, – jag vill bevärdiga er med en kula.»konsekvensändrat/normaliserat

57 »När ni behagar bestämma.»konsekvensändrat/normaliserat

58 »I morgon bittida kl. 7 i sällskapsträdgården.»konsekvensändrat/normaliserat

59 »Jag skall ej försaka den äran.»konsekvensändrat/normaliserat

60 Till all lycka var rökrummet för tillfället nästan tomt, ty vädret var vackert och de flesta, som ej dansade, sutto ute på trappan. Jag gjorde en promenad kring bergen för att svalka mitt unga blod. När jag återkom, var balen nära sitt slut. I tamburen mötte mig Adelaide. »Gott, was haben sie gethan?språk: tyska»konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon. »konsekvensändrat/normaliseratDer Oberst ist wüthend; die Mutter ist außer sich. Ach Theodor, hier kann ich ihnen nicht alles sagen. Wenn ich ihnen einigermaßen theuer bin, kommen sie morgen früh um 7 Uhr in unsren Gartenspråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat – Och Adelaide rullade bort i sin vagn.

61 Jag ville skynda till staden, då jag åter hörde mitt namn nämnas. Den blonda stod bredvid mig, jag skyndade att hjelpa kappan på henne. »Theodor, – sade hon sakta, medan hon knöt en den täckaste lilla sidenshawlett kring sitt vackra hufvud, – både pappaoriginal: papppa och mamma äro mycket onda på dig. ’konsekvensändrat/normaliseratMon Dieu, ce vaurienspråk: franska!’konsekvensändrat/normaliserat sade mamma, när jag valsade med dig. De förbjuda mig att se dig mera; ack det skulle bli min död! Om du ännu håller af mig, så kom i morgon tidigt kl. 7 till oss i trädgården; mamma sofver då ännu, men jag vatnar hvarje morgon mina georginer.»konsekvensändrat/normaliserat – »Kom, kom, Helene!»konsekvensändrat/normaliserat ropade en röst och den blonda försvann.

62 Helene! Adelaide! Du hvita narciss och du mörkröda sametsros, hvilken af er älskar jag då? Besynnerligt, jag vet det ej. Månne ingen? Månne båda? Fatala klockslag! Tre möten på samma tid! Hvilket skall jag välja? Hvarföre kan jag ej mångfaldiga mig, jag dubbelmannen, jag två björnars rof, två flickors uppriktige älskare och en epaulettprydd hjeltes rival, allt utan min förskyllan eller värdighet!

63 Det var den 11 Juli 1840. Då jag uppsteg kl. 5 om morgonen, syntes himlen för ett ögonblick klar, men duskiga skyar infunno sig och ett envist smågnatigt regn började dugga öfver nejderna. Utsigten öfver salutorget, hamnen, fästningen och hafvet, annars så liflig, var ruskig i dag. Jag kände mig förstämd, otreflig, ... var det af fruktan? nej, jag hade boxats i London och i Paris hade jag blifvit utmanad af en hetlefrad Fransos, för det jag råkade trampa på hans liktorn. Det är sannt, den ena affären aflopp med några blånader och den andra slöts med en frukost på ett vid vägen till Boulognerskogen liggande värdshus, hvars angenäma beefsteksånga underbarligen återkallade Fransmannens lefnadslust och upplöste hans vrede i fräsande champagne; men jag hade dock haft ett slags praktik i saken och var fullkomligt lugn. Jag uppgjorde i hast mina affärer, i händelse jag skulle falla, skref ett bref till min hemort och tvenne andra till mina nya inklinationer.

64 »Adelaide! ich bin nicht der, welchen Sie glauben. Und doch bin ich es, denn ich liebe Sie. Ich kann jetzt nicht kommen; frage nicht warum, und wer ich bin. Nur wenn ich ewig ausbleibe, ... gedenke meinspråk: tyska!»konsekvensändrat/normaliserat

65 »Helene! jag är icke den Theodor, ’konsekvensändrat/normaliseratce vaurienspråk: franska’konsekvensändrat/normaliserat, som ni tagit mig för. En likhet, ett misstag ... lika godt, jag älskar er, som jag älskar ljuset! Äfven det mörka är skönt, äfven det måste jag älska, om jag ock skulle dö för det. Men för er ville jag lefva, Helene! – Jag kan ej komma den timme, ni önskat. Forska icke vidare. Om|2| jag för evigt uteblifver ... tänk då med vänskap på den, som vid sitt hjerta gömmer er narciss!»konsekvensändrat/normaliserat

66 Jag hade förseglat bref och billetter, med ordres att afsända dem, i händelse jag ej vore återkommen innan kl. 10. Min sekundant, en Lübecker Handelsexpedit med ofantliga polissonger och metvurstphysionomi, hade infunnit sig. Vi sågo just botten af en Xeresbouteille, då klockan slog tre qvart till 7.

67 »Det är tid!»konsekvensändrat/normaliserat sade jag.

68 »Gesundheitspråk: tyska!»konsekvensändrat/normaliserat svarade Lübeckarn med en mycket van rörelse.

69 Vi gingo, men ej långt. Regnet smattrade på våra parapluier. I ett hörn helsades vi af en artig man, ledsagad af två brandgula. »Ursäkta»konsekvensändrat/normaliserat, sade mannen, »konsekvensändrat/normaliseratmen, om jag ej misstager mig, så regnar det.»konsekvensändrat/normaliserat

70 »En ljus anmärkning. Hvad behagas?»konsekvensändrat/normaliserat

71 »Skulle min herre ej vara mig förbunden, om jag erbjöde tak öfver hufvudet? Var så god och gör mig den äran.»konsekvensändrat/normaliserat

72 »Tackar, jag har inte tid, ’konsekvensändrat/normaliseratty jag skall resa bort nästa vår’.»konsekvensändrat/normaliserat – Mannen log. »Jag får väl då lof att presentera invitationskortet, ...»konsekvensändrat/normaliserat och dervid framräckte han ett papper af hemskt och misstänkt utseende. Min aning bedrog mig ej; det var ett bysättningsutslag för f. d. Studeranden Theodor Vogel, påyrkadt af Assessoren Uf för en utbetald borgen å 200 Rubel, Borgaren Köksell för ett hyreskontrakt å 80 Rub. samt Handlanden Ruin för en räkning å 30 Rub. »allt verkligt silfver», andra fordringsägareoriginal: fodringsägare oberäknade.

73 »Mycken tack, min herre, för er gästfrihet. Jag beklagar blott, att jag icke är den ni söker, utan Handlanden Theodor Vogler från ***, hvilket jag hoppas kunna bevisa.»konsekvensändrat/normaliserat

74 »Det är väl möjligt, att min herre nu slagit sig på handeln, fast det icke är många veckor sedan herrn tog ut sina akademiska betyg för att ingå vid militären. Emellertid hoppas jag ...»konsekvensändrat/normaliserat

75 »Ah för f–, klockan felar nu blott 3 minuter i 7. Affärer af vigt ...»konsekvensändrat/normaliserat

76 »Alldeles, affärer af vigt, det är just det vi nu skola i all vänlighet uppgöra. Som herrn ser, har jag med mig ett par andra bredaxlade bjudare och så mycken artighet skall säkert beveka er. Se så?»konsekvensändrat/normaliserat

77 »Herre, er artighet är något långt drifven. Se här ett, två, fyra bref med mitt rätta namn uppå. Jag tänker det är bevis nog.»konsekvensändrat/normaliserat

78 »Bagatell, Vogel eller Vogler, den ena fågeln kan vara lika god som den andra. Se så, utan krus!»konsekvensändrat/normaliserat

79 »Åtminstone kan denna herre intyga ...»konsekvensändrat/normaliserat Men hast du mir’s gesehnspråk: tyska, Lübeckarn var sin kos. Var det af antipathi? – Alla mina försäkringar tjenade till intet. Jag hade ju ej ett pass engång att uppvisa. Alltså marsch!

80 Flat och förbittrad kastade jag mig på en stol i mitt nya gästfria boningsrum, eftersinnande, hvad nu var att göra. Jag på gäldstugan, jag en man om mina parhundratusen! Och mina möten! Öfversten, en utländning, skall kalla en Finsk man en kruka! Adelaide skall begråta min död och Helene min otrohet; ingen af dem skall ana att deras Vogel sitter i bur ... Men hvem är då denna förflugna fågel, hvars stockblinda Nemesis förföljer mig i skepnad af flickor och björnar? En f. d. student och blifvande militär, en gentleman utan en skilling på fickan, en lika stark fruntimmerskarl, som dålig affärsman. Skulle jag väl betala allt, för att komma ur fällan? Nej, det vore grymt, att beröfva den förhoppningsfulle unge man, hvars Stellvertreterspråk: tyska jag har den äran vara, så många deltagande vänner. Jag vill låta mitt öde utveckla sig. »Vaktmästare! Frukost och lecture! Spring till lånebibliotheket.»konsekvensändrat/normaliserat

81 »Något sådant finns ej här i staden.»konsekvensändrat/normaliserat

82 »Hvad? En hufvudstad, ett Helsingfors och intet lånebibliothek? Det är besynnerligt. Skaffa mig ändå en bok.»konsekvensändrat/normaliserat

83 Ändtligen, återkom Vaktmästaren med en illa tilltygad bok utan permar, fordna gäldstuguhjeltars tröst. Det var: Gengångaren eller Konglig Sektern in duplo. Jag läste och mitt intresse växte. Det var ju nära nog mitt eget öde, som deri afskildrades. O du älskvärde och genomskinlige Konglig Sekter, måtte min roman få samma leende slut som din!

84 Klockan slog 8, slog 9, slog 10. En engels tålamod kunde ta slut. Klockan slog 11, slog 12; jag kastade Kongl. Sektern i vrån. Då knackar det på dörren. »Stig in!»konsekvensändrat/normaliserat Och in stiger en gammal respektabel herre ... det var densamme, som första aftonen af min härvaro befriade mig från den brandgule.

85 »Theodor!»konsekvensändrat/normaliserat säger den gamle, »så långt hafva då dina dårskaper fört dig! Dina studier har du försummat, lättsinnige yngling, förstört ditt arf, försänkt dig i skuld, ruinerat dig genom spel ... och nu sitter du här, du en pojke med lysande hufvud, med vackra anlag och ett i grunden ädelt hjerta, du sitter här på gäldstugan, ett åtlöje för hvarje gatpojke, och din hederlige fars gamle vän måste finna dig här och förebrå dig de tårar, hans dotter, hans Helene, för din skull redan fällt. Men det är numera slut mellan er; min dotter är för god för ett gäldstuguhjon!»konsekvensändrat/normaliserat

86 Stum och nästan rörd afhörde jag denna predikan, som utan tvifvel gått till hjertat, om den träffat sin rätta man. Det var någonting inom mig, som sade, att jag dock burit mig dumt åt vid mina eröfringar på en annans conto. Den gamle mannen ansåg min tystnad som ett bevis på ånger och ämnade fortfara, då plötsligen en besynnerlig tvekan målade sig i hans anletsdrag. »Hvad kommer åt dig i dag, min gunstig herre? Du är ej rätt lik dig» – och gubben torkade sina glasögon.

87 »Ja min herre»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag, »konsekvensändrat/normaliseratdet är tid, att ett misstag upplyses, som synes sluta mindre agreabelt, än det börjat. Jag vet icke hvilken besynnerlig slump, som här drifvit sitt spel. Mitt namn är icke Vogel, utan Vogler, jag är en resande, en köpman, har aldrig studerat, aldrig blifvit lagsökt för skuld och aldrig haft äran känna er och er aktningsvärda familj förr än dessa dagar. Jag hoppas derföre, att min herre har godheten utverka min befrielse från detta tråkiga logis, hvartill jag beqvämt mig endast för att undvika uppseende.»konsekvensändrat/normaliserat

88 Den treflige mannen brast ut i munterhet. »Det var ju ett förb... tag, min kära Theo...konsekvensändrat/normaliserat min herre, ville jag säga. Låt se, ja riktigt, håret stöter litet mera i brunt och jag saknar det der ärret, som Theodor hade efter ett vargbett i halsen. En högst besynnerlig likhet emedlertid.»konsekvensändrat/normaliserat

89 »Säkert mycket påfallande, efter den förvillat äfven er sköna dotter.»konsekvensändrat/normaliserat

90 »Högst kurjöst. Det var således ni i går afton ...?»konsekvensändrat/normaliserat

91 »Det var jag.»konsekvensändrat/normaliserat

92 »Och Vogel kan ej vara slägt med er? Nej det är sant, han är från Ingermanland.»konsekvensändrat/normaliserat

93 »Jag påminner mig, att min far haft en tvillingsbror, som skall hafva bosatt sig derstädes.»konsekvensändrat/normaliserat

94 »Hans namn?»konsekvensändrat/normaliserat

95 »Alexander Vogler. Denne min farbror hade råkat i vissa förhållanden hvarföre han rymde landet. Skulle han hafva ändrat namnet?»konsekvensändrat/normaliserat

96 »Det är mer än troligt. Nu erinrar jag mig ock, att någon sett min käre Theodor i största tysthet passera Esbo tull för ett par dagar sedan i aftonskymningen. Jag förstår; han har rymt landet, likt sin värde far. Det skall kosta på Helene ... på mig ochså. Men han må fara. Utan medel och resourcer, skall måhända nöden kurera honom.»konsekvensändrat/normaliserat

97 »Tillåt mig fråga, med hvem jag har den äran att tala?»konsekvensändrat/normaliserat

98 »Jag är **Rådet Engeltoft och bor i Kronohagen. Apropos, efter ni nu är ett duplett exemplar af en gammal bekant till mig, så anse er som en sådan. Ni spisar ju middag hos mig i dag? Jag hade nyligen en disput med min hustru och Helene angående fruntimmernas skarpsynthet. Det skall roa mig, att se deras förlägenhet.»konsekvensändrat/normaliserat

99 »Jag antar med nöje er godhet, Hr **Råd! – Skulle Hr **Rådet händelsevis känna Öfversten de W***?»

100 »Endast obetydligt. Jag såg honom afresa med ångfartyget kl. 7 i dag på morgonen. Väl underrättade personer hviskade, att han fått hemlig tillsägelse att lemna staden, i anledning af en duell, som skulle äga rum vid samma tid.»konsekvensändrat/normaliserat

101 »Rätt bra, jo jo! Kände man ej, hvem hans motpart kunde vara?»konsekvensändrat/normaliserat

102 »Det visste man ej med säkerhet. Man trodde sig likväl veta, att polisen på ett eller annat sätt försäkrat sig äfven om hans person. Ni skrattar?»konsekvensändrat/normaliserat

103 »Af beundran, Hr **Råd. Jag börjar inse, att den välgörande makt, som vakar öfver allmän ordning och skick, betjenar sig af ganska sinnrika medel. Med er tillåtelse promenera vi nu ut i det fria; som köpman känner jag en instinktlik afsky för denna den ruinerade kreditens sista fristad.»konsekvensändrat/normaliserat

104 Återkommen till Hr Vohs för att omkläda mig till middagen, fann jag en billet från Adelaide. »Heuchler! Sie sind entschleiert! In demselben Augenblick, als ich ihnen die Ehre that, sie empfangen zu wollen, haben sie ein Zusammenkunft mit einerspråk: tyska, je ne sais de quelle qualitéspråk: franska, verabredet. Leben sie wohl, mein Herr, ich gönne ihnen meine Verachtung und wir sehen uns nimmer wieder!språk: tyska»konsekvensändrat/normaliserat

105 Tankfull kysste jag billetten och skyndade till **Rådet och till Helene ... Hon gömde sitt ansigte och hviskade: »jag hade trott bättre om dig, Theodor! jag väntade dig i dag, jag ville säga dig, att jag utverkat för dig mina föräldrars förlåtelse och deras bifall till vår förening, då jag får höra att du vid samma tid stämt möte med en annan, jag vet ej hvad för en. Det är förbi mellan oss, trolöse, förbi för evigt!»konsekvensändrat/normaliserat

106 **Rådet blinkade med ögonen. »Se noga på den der Theodor, min kära Helene, han ser mig just ut som en välgjord duplett. Icke sant, fruntimmerna äro vida skarpsyntare än vi karlar?»konsekvensändrat/normaliserat

107 Helene såg upp .....

108 Och solen sken mellan molnen och dess glada strålar smögo sig genom de hvita gardinerna in till den vackra flickans ögon, och jasminerna doftade så ljufligt i ljusgula krukor på fönsterposten, när den lilla Mia sprang hoppande fram och sade: »se så kyss henne nu, Theodor, kyss henne nu!»konsekvensändrat/normaliserat