Maskeraden
Kommentar
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 21/2 1844.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 marmorhjertade med hårt och känslolöst hjärta.
2 fnöskhjertade fnöske: lättantändligt material.
5 eclaterar offentliggör förlovningen.
7 björnantastade jagad av fordringsägare.
7 glopen slyngeln.
7 cousine (fra.) kusin.
8 besoldade lejde, köpte.
8 tibet fint tyg av ull från tibetanska får.
8 sätta vaxnäsa på förlöjliga.
8 legio oräkneliga.
9 en verst längdenhet motsvarande en dryg kilometer.
9 surpris (fra.) överraskning.
10 venstervridna aviga, tokiga, underliga.
10 haj antingen enkel rad eller två jämnlöpande rader av personer på en plats där en högt uppsatt person skall passera.
10 fägnerim glädje- eller hyllningsrim.
10 täckaste vackraste.
11 in duplo (lat.) i två exemplar, dubbelt upp.
16 harlekar harlekiner: narrar, gyckelmakare.
16 shackerjudar schackra: driva handel med småvaror.
16 physionomier ansikten.
16 lutter ren.
Maskeraden.
1 »Slå vi vad, att jag känner dig på maskeraden i morgon, du marmorhjertade Adéle?»konsekvensändrat/normaliserat
2 »Försök, min fnöskhjertade riddare, Constantin! Och hvarom slå vi vad?»konsekvensändrat/normaliserat
3 »Om ditt hjerta naturligtvis. Vinner jag, blir den sörjande Penelope min, min efter fyra års oupphörliga korgar.»konsekvensändrat/normaliserat
4 »Och vinner jag, så förbinder sig min näsvise Celadon, att aldrig nämna ett ord till mig om kärlek mera.»konsekvensändrat/normaliserat
5 »Topp! Men märk väl, sköna Penelope, genast då jag igenkänt dig, äger jag rättighet att leda dig fram midt i salongen och säga: tillåt, mitt herskap, att jag för er presenterar min fästmö! Och då är du skyldig att demaskera dig. Ty du vet att min far, som är din onkel och förmyndare, redan länge önskat vår förening, och huru min mor flintat på dig, mitt vackra eldstål, för samma sak, det vet du bäst sjelf. Alltså märk, jag eclaterar genast utan nåd och förbarmande.»konsekvensändrat/normaliserat
6 »Nej ... Constantin, det är hazardspel. Men ... må vara, så blir jag dig engång quitt.»konsekvensändrat/normaliserat
7 Nu var det då beramadt. Den unge och björnantastade glopen, Hr Constantin, skulle eröfra sin likaså rika som vackra cousine, hvilken han under fyra års trägna frierier endast förmått ingifva en rätt uppriktig afsky. Och den stackars Adéle, hvars hjertas älskling för fyra år sedan reste i handelsärender till Marseille och på den vägen försvann med skepp och folk, hon litade på quinnolist och ansåg intet vågspel nog stort, för att undslippa den efterhängsne narrens förföljelser.
8 Hr Constantin var minsann ej så dum, han tog sina mått och steg, besoldade både manliga och quinliga spioner samt mutade särskildt cousine Adéles »inve’jungfru» med ett helt kapptyg af brunbottnigt tibet. Ej sannt, Adéle hade förtjenat tappa vadet, om hon varit nog godtrogen, att tro sig obevakad i ett hus, der allt conspirerade för Hr Constantin mot hennes frihet? Men äfven hon tog sina mått och steg, och dessa steg förde henne en vacker skymningsstund till en gammal ogift moster, en den gladaste själ om sina åtta och fyratio. Der må man tro, att complotter uppgjordes för quinnolistens triumf. Det var ej första gången två klippska fruntimmer föresatte sig att sätta vaxnäsa på legio af den manliga flocken.
9 Det var en vacker augustiquäll. Gamle assessor Källsprång satt, mot vanligheten, ännu på embetsrummet i staden och afslutade en brådskande revision, då Auskultanten Hr Constantin inträdde och förkunnade, att han nu vore kommen för att afhämta sin herr pappa till sommarvillan en verst från staden. Om assessorn vetat hvad som nu förestod, och som länge varit förberedt till en surpris på hans födelsedag! Om han vetat, huru assessorskan tömt visthus och källare för att bulla upp rätt ståteligt, huru den käre sonen försett huset med sina viner på kredit, huru endast omkring etthundrade af husets närmaste vänner lofvat deltaga i den stora hemligheten! Man skall vara en inbiten assessor eller ock stendöf och stockblind, för att ej vid hvarje steg trampa ihjäl en sådan hemlighet. Men den gamle herrn var from som ett lam och visste af ingenting.
10 När assessor Källsprång nalkades sitt sommarresidensoriginal: sommaresidens och just hade passerat grinden vid ingången till allén, skyggade både han och hans häst tillbaka för en underlig syn. Trädstammarna hade fått fötter, liksom i Holbergs Ulysses från Ithaka, och quistarna företogo sig att spatsera sin husbonde till mötes. Assessorn gnuggade sig i ögonen; »ännu har jag ej tagit en enda thoddy i quäll», tänkte han, »och likväl ser jag smågubbar.»konsekvensändrat/normaliserat Allt närmare och närmare kommo löfruskorna, och stammarna sågo allt brokigare och kuriösare ut i skenet af aftonrodnaden. Nu framstörtade ett skogsrå och fattade hästen i tygeln, medan hela raden besynnerliga och venstervridna skepnader, med grönskande quistar i händerna, ställde sig i en haj och afsjöngo några välmenta fägnerim, hvarefter en sådan störtskur af törnrosor och tulpaner regnade öfver den gamla herrn, att han i häpenheten spände upp sin paraply. Derpå framträdde en den täckaste Flora, hvitklädd, i tät ljusröd florsslöja samt helt och hållet betäckt af rosor, och helsade dagens hjelte välkommen. Hela skaran uppgaf nu ett outsläckligt hurrarop, hästen fick lösa tyglar och förde sin herre till trappan af huset, der festen nu började i all sin herrlighet.
11 Hr Constantin hade ej spionerat förgäfves, han visste förut af både rosplockningen och florslöjan, han kände genast i allén sin Flora. Nu hade han i hast kostumerat sig till Zephyr, för att göra sin triumf än mer lysande. Tyvärr något hjulbent och lunsig, inträdde Zephyr i salongen och sökte sin Flora. Han fann henne, men – förargliga spratt! – i två exemplar. Flora in duplospråk: latin sväfvade i dansen; det var omöjligt att se två likare tvillingssystrar; samma vext, samma drägt, samma drapering af klädning och slöja ... Herr Zephyr stod perplex. Snart fattade han mod; lik en vestanfläkt, fladdrade han kring blomstergudinnorna, han snärjde dem med fraser, han gillrade snaror, han kastade nät, han sökte meta upp deras personlighet och satte sin egen älskvärdhet till bete på kroken. Förgäfves, den ena var och förblef Flora, liksom den andra, ingen ville låta Adéles fagra ögon skina igenom den täta slöjan. Månne Zephyr var född till fiskare?
|3|12 Ju längre det led mot den allmänna demaskeringen, desto efterhängsnare och djerfvare blef Zephyr. Han slog en krok för den ena Flora; nej! månne hon ej var för lång, för smärt, för gänglig? Han gjorde en skärning för den andra; nej! hon var åter för kort, för knubbig, för tungrodd. Skada att masken förställde rösten. Hvarföre ochså bära på engång mask och slöja? Men en ledtråd yppades dock. Ju längre det led, desto friare och ystrare blef den ena, desto skyggare och förlägnare deremot den andra. Det märkte snart den fiffige Hr Zephyr. När då Flora N:o 1 skälmskt hotade honom med fingret och besvarade hans handtryckning i valsen, fann han, ganska förståndigt, att hon ej var rädd för honom. Följakteligen var N:o 2 den rätta. Henne angrep Zephyr, der hon dragit sig undan i sin vrå, han bad, hon teg, han besvor, hon ville fly, han triumferade, hon ängslades. Viss om sin seger, berusad af sin lycka, drog henne Zephyr med halft våld midt i salongen, der just nu demaskeringen var i full gång.
13 »Tillåt, mitt herskap, att jag för er får presentera min fästmö!»konsekvensändrat/normaliserat
14 Nu afkastade han slöjan, löste den motsträfvigas mask, kisade med ett klippskt och förtjust småleende i hennes fagra anlete och såg ... sin egen gamla faster!
15 »Hexeri!»konsekvensändrat/normaliserat skrek Zephyr tillintetgjord.
16 Det hade redan förut hviskats här och der i salongshörnen, att i afton skulle Constantins och Adéles förlofning éclateras. Söta far, assessorn, och söta mor, assessorskan, voro invigde i vadets hemlighet och söta mor sjelf hade förrådt Flora. Nu hade de hulda föräldrarna och hela den hundrafaldiga kretsen af turkar och grekinnor, harlekar, riddare, shackerjudar, skogsrån, munkar, nunnor, olympiska notabiliteter, med ett ord, hela masksocietén, i spänd förväntan skockat sig kring det unga paret, och se! då befanns fästmön vara fästmannens egen gamla faster, den magra och förtorkade, men raska, rörliga och hjertligt skrattande gumman. Der blef minsann ingen brist på vidunderliga physionomier den gången, och söta mor, assessorskan, var till påseende lik en bränd kryddlimpa af lutter gallfeber. Men fastern hade på engång gjort Adéle en stor väntjenst och för eviga tider afgjort quinnolistens triumf öfver männernas inbilskhet.
17 Emellertid satt Flora N:o 1 ensam och tankfull ute i löfsalen långt borta i trädgården. Der spelade augustimånskenet i himmelskt vackra dagrar och skuggor öfver löfven och forsens sakta brus sjöng den sista aftonfläkten till sömns i strandens blomstersängar. Den unga flickan hade bortkastat masken och vikit slöjan undan, hennes klara ögon tindrade emot aftonstjernan. Sorgsna tankar foro som skyar öfver hennes själs blåa aftonhimmel, det ensliga hjertat slog så längtansfullt under rosorna på barmen, och hon sjöng så sakta som vind i darrande asp:
konsekvensändrat/normaliseratI femton runda år vill jag vänta dig igen;
Och kommer du ej då,
Så väntar jag ändå,
Uti rosorkonsekvensändrat/normaliserat.
19 Då prasslade löfven, en man bröt fram genom häcken ... Den klara månen sken i hans solbrända ansigte; det var den skeppsbrutne, det var den hopplöst väntade – ... Då skälfde löfsalens darrande skuggor, en lätt sky ilade öfver stjernorna, men flickan utbredde sina armar och rosorna doftade allt rundtomkring.