Den Gamle Beckbrännaren
Kommentar
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i två avsnitt 3–6/9 1845 och omarbetades för Vinterqvällar, andra cykeln, andra delen 1882, där det ingick med titeln »Beckbrännaren, som alltid kom öfverst».
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 lindan gräsplanen.
1 knostrar krossar; dialektalt.
3 snugga (kort) tobakspipa.
5 kafvade arbetade mödosamt.
5 benhuset hus för förvaring av uppgrävda människoben.
9 processar bråkar.
9 stoftade stofta hop: blanda stoften av döda så de kommer ihop.
11 försporde uppfattade.
11 varnagel varnande exempel.
13 varit om sig tillgodosett sina ekonomiska intressen.
14 räfst rannsakning, med tonvikt på bestraffningen.
14 berga sig reda sig ekonomiskt.
16 repar hämtar, fattar.
18 fattig stackars.
18 lärft linnetyg.
22 uppstökas iordningställs genom stökande.
22 obilligt orimligt, grundlöst.
22 afskräde avfall.
Den Gamle Beckbrännaren.
1 Numera afsomnade Väktaren Vik, som tillika var dödgräfvare och fiskare och i sina unga dagar slagits för kung och fosterland, var ännu vid några och 70 år en kry och rask gubbe, som hade sin hjertliga lust åt ungdomens lekar och ganska ofta stod och hvilade på spaden när stadens pojkar slogo boll på lindan närmast kyrkogården. Detsamma bollslåendet aflopp just icke alltid så fredligt, utan stundom på lek, stundom i vredesmod delade sig pojkarna i skilda arméer och förbund, hvilka brottades så att tufvor och mull yrde omkring och den ljusgröna lindan på sina ställen såg jemmerligoriginal: jemmerljg ut. Det måtte ha roat gubben Viks gamla soldathjerta, ty när under brottandet någon ljusluggig solbränd pilt utmärkte sig genom särdeles manhaftighet och slog sina motståndare som rofstjelkar till marken under sig, hörde man gubben ropa från kyrkogården: »bra gossar, det var ett karlatag, den der han knostrar er, han kommer alltid öfverst som gamla beckbrännaren.»
2 »Hörpå fader Vik»,konsekvensändrat/normaliserat – sade jag en dag när jag träffade gubben i skärgården och nordvästen gick mer än vanligt skarp så att näten ej kunde utläggas den dagen – »huru hänger det ihop men den der gamla beckbrännaren, som alltid kom öfverst, säger ni?»konsekvensändrat/normaliserat
3 »Det hänger så ihop»,konsekvensändrat/normaliserat – svarade gubben i det han makligt knackade ut sin korta snugga med det svarta skinnskaftet mot gråstenshällen – »det hänger så ihop, att f–n tog honom, efter allt hvad jag kan förstå.»
4 »Det måste ni berätta, fader Vik.»
5 »Nå det är ingen lång historia. Det gick som jag sagt, och derför kafvade han sig alltid överst i benhuset.»
6 »Men ni slipper ej förrn ni berättar alltsammans.»
7 Gubben stoppadeoriginal: stopppade och tände sin snugga, såg en stund på väder och vind och frågade sedan tvärt: »mins han när kyrkogården var i kyrkan och kring kyrkan, som det brukades i fordna tider, och när det gamla benhuset stod i sydvestra hörnet af klockbacken, som nu är slät och jemn så att icke mången som går deröfver tänker uppå att hans förfäders ben gömmas derunder, fast han väl ännu ibland kan trampa på knotorna?»
8 »Det kan jag ej minnas»,konsekvensändrat/normaliserat svarade jag.
9 »Ja så, det är sannt, han processar ännu med gåsungarna och det är väl snart fyrti år sedan nutidens visdom hittade på att begrafva sina döda afsides likasom kreatur. Emedlertid stod benhuset quar ännu när jag kom hem från 88 års krig, men om man dåmera der såg den gamla beckbrännaren genom gallren och springorna, det skall jag ej så noga säga; i min barndom såg jag honom, det är visst, och alltid var han öfverst, huru ofta man än stoftade nya ben och likkistbitar ofvanpå honom. Jag kan ej neka till att det icke syntes mig gudlöst och omenskligt, såsom man förr brukade, att när alla grafvar under kyrkan voro fulla med döda, så öppnade man de äldsta och stoftade ut derifrån hvad der fanns quar af kistor och öfverlefvor, för att bereda rum åt dem som ville sofva derunder något halft hundrade år för att då i sin tur vräkas i benhuset. Men hvad skulle man göra, menniskor dogo nu som förr och alla ville multna under kyrkogolfvet, på det att orgeln måtte sjunga öfver dem och presten läsa välsignelsen öfver dem hvar söndag från altaret.»
10 »Men hvad ha de döda för godt af det, fader Vik?»
11 »Ja hvem kan så noga veta, det få vi väl sjelfva se engång, både jag och han min unga vän. I min ungdom, när folket icke var så öfvermåttan klokt som nu, trodde man själen efter döden ännu plågades af jordiska bekymmer och begär sålänge en qvarlefva af den fordna förgängliga kroppen ännu fanns oförmultnad, hvarföre ock gammalt folk sade sig hafva åsett de dödas gudstjenst i kyrkan vid midnattstid, när de afsomnades bleka läppar rörde sig till sång och längesedan hädangångne prester böjde knä vid altaret, utan att man försporde det minsta ljud. Se derföre min unga herre, ansågs det redan i forntiden för en stor olycka när en menniskas döda lekamen lemnades obegrafven ofvan jord, och just derföre kan jag ej få ur mitt hufvud att icke den gamla beckbrännaren hade något tungt på sitt samvete, efter försynen sålunda gaf honom den bedröfliga skänken af en sorts kroppslig odödlighet, till varnagel för andra ...»konsekvensändrat/normaliserat
12 »En kroppslig odödlighet?»
13 »Ja hans kropp förvandlades icke efter döden som andra menniskors, utan på sin höjd förvittrade och sprack sönder af hetta och köld. Saken var den, att mannen lefde för mer än hundrafemti år sedan och bodde i en vacker stuga ute vid elfmynningen tätt invid beckbruket. Att mannen, som hade hustru och barn, var mer än vanligt förmögen, visste på den tiden alla, men icke alla voro ense om huru han kommit sig till denna förmögenhet, efter både han och hans hustru från början varit fattiga, utan några trodde att han för pengar försvurit sin själ åt den onde. Jag för min del kan likväl ej förstå hvarföre han i sådant fall ej hellre blifvit herre än beckbrännare, som är ett besvärligt yrke, utan mera troligt synes der att mannen varit om sig och arbetet lönande. Men en högmodig karl var han i lifstiden, det visste min farfar berätta, som var 96 år när han dog och har hört historien af sin far som var öfver hundrade. Alltid ville beckbrännaren sitta öfverst i högsätet på gästabuden och folk sade om honom: den der flyter alltid öfverst som skummet i grytan. Nu bodde midtemot på andra sidan elfven en fiskare, som hade en enda dotter, hvilken, när hon vexte upp, blef så vacker att alla menniskor förundrade sig.
14 Vid samma tid hände sig att beckbrännarens hustru en vacker natt dog hastigt och oförmodadt, ingen visste rätt huru, och efterlemnade fyra små barn, men som den tiden en förskräckelig missvext och hungersnöd grasserade i landet, så att folk dog som flugor och vägarna voro fulla af ihjälsvultna tiggare, så var man i denna nöd icke så noga, utan mycket fick passera opåtaldt, som annars kunnat åsamka sig sträng räfst. Så tänkte nu icke mången på beckbrännarens hustru sedan hon engång var död, men fiskarflickan fick anledning att tänka destomera, ty hustrun var icke väl gömd i jorden, när beckbrännaren kom till flickan och friade formligen. Väl måtte flickan ha häpnat öfver ett sådant anbud, ty hon kunde nog förstå att icke allt var så riktigt, och dessutom var der en ung sjöman, med hvilken hon var väl sams alltifrån barndomen. Fadren åter föreställde henne den stora nöd, i hvilken hela landet nu råkat, huruledes ingen hade pengar att köpa hans fisk och icke en bit bröd fanns i huset, men beckbrännaren deremot var en förmögen man, som väl kunde|3| berga sig och dem tills tiderna blefvo bätre. När flickan nu dagligen hörde sådant tal blef hon ganska bekymrad och rådvill hvad hon borde göra, och går fördenskull midsommarnatten ut till en klar källa tätt invid beckbruket, der man brukade offra slantar och nålar samt öfva annan vidskepelse, i tanka att der få veta hvem hon borde välja till sin man. Ditkommen kastar hon i källan sin enda sparade silfverslant, då i detsamma beckbrännarens döda hustru kommer emot henne ur skogen ...»konsekvensändrat/normaliserat
Avsnittet publicerades 6/9 1845:|1|15 »Var hon då icke riktigt död?»
16 »Det kan man ej så noga veta, men det skall jag säga honom, min unga herre, att bättre karlar än både han och jag ha trott på aflidna menniskors gengång efter döden. Alltnog, beckbrännarens döda hustru kommer till flickan och säger: var en mor för mina barn. – När flickan ser hennes milda uppsyn repar hon mod och säger: vill ni att jag skall gifta mig med er man? Derpå skakar den döda sorgset på hufvudet och svarar: nej, det lider till slut med honom, men jag ber dig, var en mor för mina barn. – Huru skall jag det vara, säger flickan, när er man ännu lefver frisk och sund? – Nej, nej, säger hustrun, med honom är det just i denna stund slut, men jag ber dig för allt kärt och dyrt, var en mor för mina barn. Vid dessa ord, som utsades allt saktare, blåste gestalten bort såsom en rök för lindrig vind, flickan stod allena vid källan och kände sig hemsk om hjertat. Länge hade hon icke stått, då beckbrännarens äldsta gosse, som var sju år gammal, kommer springande med gråt och rop ochtillagt av utgivaren säger: ’konsekvensändrat/normaliserathjelp, hjelp, far föll i beckpannan!original: beckpannan?’konsekvensändrat/normaliserat ...»konsekvensändrat/normaliserat
17 »I sjudande beck, det var hiskligt!»
18 »Icke frös han just der, fattig karl. Så var det emedlertid. Efteråt har gossen berättat att fadren som vanligt gått och rört i den stora inmurade kitteln, som sakta kokade och sjöd invid ränderna, då han genom en öppen fönsterglugg, som vette åt källan till, får se flickan och stadnar för att betrakta henne i den ljusa natten. Strax derefter har han blifvit hvit i synen som ett lärft, hans hår har rest sig och han har stigit på en kullrig sten för att bättre se, ty gluggen var något högt. Då har gossen ganska tydligt hört någon säga: det lider till slut med honom, och i detsamma har stenen halkat undan fadrens fot och han har utan ett ljud fallit baklänges i den stora, djupa, svarta, kokande kitteln ....»konsekvensändrat/normaliserat
19 »Han dog väl strax?»
20 »Om han dog? Förstås att han det gjorde, likaså hastigt som om en qvarnsten fallit på hans hufvud och endast en våt fläck blifvit quar efter honom. När han sedan upptogs ur kitteln var hela hans kropp och de kläder han bar vid olyckan svartbruna, stela och glänsande och ingen tråd kunde klädas af honom, utan begrofs han sådan han var under kyrkgolfvet. Af de penningar han förmodades äga fanns efter hans död intet, antingen han nedgräfvit dem under jorden, som nog är möjligt, eller att frestaren som gifvit dem tog dem tillbaka. Hvad fiskarflickan angår, vet man om henne att hon kort derefter gift sig med den unga sjömannen och tagit vård om de fyra värnlösa barnen mot ersättning af den egendom beckbrännaren efterlemnade.»
21 »Men hvad betyder det att han alltid kom öfverst, som ni säger?»
|2|22 »Dermed gick så till. Bortåt femtio år hade beckbrännaren hvilat i ro i sin graf, då turen kom till hans hvilorum att i sin ordning uppstökas och gifva plats åt nya ankomlingar. Ingen tänkte numera på den arme karlen och hans öde, men när man, till icke ringa häpnad för mången, fann honom nästan fullkomligt oförändrad sådan han femti år förut upptogs ur beckpannan, då erinrade sig gammalt folk åter hela historien. Likväl, och det synes mig dock obilligt, måste gamle beckbrännaren, likasom annat menskligt afskräde, bort till benkammaren. Här märkte man nu det sällsama att han alltid kom att ligga öfverst. Gång efter gång stoftades det ur grafvarna och öfverlefvorna kastades högtals öfver den besynnerlige döde, men vare sig nu att allt annat falnade och multnade ned, och han ensam förblef oförändrad, eller af andra orsaker, alltnog, ständigt kom beckbrännaren ofvanpå, såsom han ock gerna ville vara högsta hönset i korgen medan han lefde. Så sågs han der i många herrans år till ständig skräck för de förbigående, tills slutligen någon barmhertig själ gömde honom ned i jorden, dit han rätteligen hörde. Åtminstone har man veterligen icke sett honom sedan öfver trettio år, och kanske icke då heller, men ännu i min ungdom gjorde unga och gamla gerna en krok åt sidan när de nalkades det lilla benhuset i mörkningen, ännu ofta trodde sig barnen se honom så styf, hemsk och svartbrun som han fordom upptogs ur beckkitteln, och i folkets mun hör man ännu i dag det ordspråket: »han kommer alltid öfverst som gamla beckbrännaren.»