Uppbördsskrifvaren.

1 Ett vackert land är vårt fosterland. I tusende blåa sjöars lugn speglar solen här sitt strålande öga, och de gröna kullarne vid stranden och de furubevuxna klipporna, det anspråkslösa torpet och den enkla men vördnadsbjudande landtkyrkan: alla älska de att i blåa djup afbilda sin stilla frid. I klara åar och strömmar skyndar sjöarnes öfverflöd att försvinna i hafvets svall; än stilla och fridfullt genom leende ängar och åkerfält; än vildt och brusande mellan klippor, från hvilka granen höjer sin dunkla grönska mot ljusa skyar, eller hängbjörken böjer sin smidiga krona öfver den ilande strömmen.

2 Men icke öfverallt har naturen med lika gifmild hand strött sina behag öfver det bortgömda Suomi. Ödsliga sträckor af ljungbeväxt hed, der den brännande sanden knappt förmår gifva näring åt några sparsamt spridda tvinande tallar, under hvilkas glesa grenar den af hetta försmäktande vandraren fåfängt söker en svalkande skugga, afbrytas på många ställen endast för att gifva rum åt vidsträckta kärr, der den nödvuxna dvergbjörken sorgset betraktar sin bild i de grumliga pölarne, grodornas och ödlornas hemvist.

3 I högre grad än mången annan trakt af Finland har detta torftiga utseende tillfallit södra delen af Wiborgs län. Men äfven här sköljas stundom de nakna sandkullarnes sluttningar af blåa insjöars klara vatten; stundom öfvergå de ock i glada löfbevuxna stränder, hvilkas rika grönska för ögat döljer den fattiga natur, som omgifver dem.

4 Det är till stranden af en af dessa sjöar vår berättelse bjuder dig, älskliga läsarinna.

5 Ser du den nya brädfodrade och gulmålade herrgårdsbyggnaden derborta på kullen? Höga ljusgröna lärkträd stå vakt vid dess gaflar; framför södra façaden, som vetter åt sjön, prunkar en inom grönmåladt stakett inhägnad blomsterparterr, och en alléoriginal: alle af lönnar, för unga ännu att skänka någon skugga, leder derifrån utför kullen ned till sjön. Det är Turkila, uppbördsskrifvaren Skrivelins egendom. Länge har den dock icke tillhört denne sin ägare. Ännu fyra eller fem år före tidpunkten för vår berättelse – och denna behöfver icke sökas i en aflägsen forntid – stodo i lärkträdens skugga några förfallna bondkojor, bebodda af landbönder, lydande under ett af de donationsgods, hvarpå denna nejd öfverflödar. Men godset utbjöds till salu, och då af det stora hela äfven enskilda hemman stodo att köpas, skyndade allt hvad penningar hade, till största delen ortens ståndspersoner, att afsluta köpebref, och Turkila kom härvid i uppbördsskrifvaren Skrivelins ägo. Innan kort voro kojorna och deras innevånare försvunna; dag från dag nådde de hvita stocklagren på den nya herrgårdsbyggnaden allt större höjd, och redan hösten som föregick den sommar, om hvilken vår berättelse handlar, helsade det nya Turkila sådant, vår svaga teckning sökt framställa det.

6 Också sjelfve ägaren, uppbördsskrifvaren, eller såsom han af allmogen gemenligen kallades, »Komsarius» Skrivelin, har icke länge varit den välmående man, vi i honom lärt känna. Ännu minnes man, huru för sjutton eller aderton år sedan den unge, fader- och moderlöse Skrivelin, då ännu en gosse om fjorton år, fattig och utan anhöriga, af ortens Kronofogde blef upptagen till skrifvare. En sällsynt flit och ordentlighet, förenad med en ovanlig förmåga att i snygga och vällinierade kolumner uppföra kronofogdens räkenskaper, gjorde innan kort den unge Skrivelin oumbärlig för denne, och förskaffade honom efterhand några uppdrag, hvarvid sportlarne af principalen ädelmodigt afstodos åt den unge skyddslingen, tills slutligen uppbördsskrifvaretiteln belönade en sjuårig nitisk tjenst. Härmed inträdde för vår hjelte en gyllene tid. Uppdragen förökades år ifrån år, sportlarne inflöto allt rundligare, och innankort ville man veta, att betydliga summor af den nyss så fattige Skrivelin blifvit insatta på lombarden i Petersburg. Väl hviskades derjemte, att det icke alltid gått så rätt till med förvärfvandet af desse penningar. Så trodde man sig hafva sett flere särskilda arfvodesräkningar af vår uppbördsskrifvare, i hvilka alla dagtraktamente och full skjuts från hans hem till förrättningsstället voro upptagna, oaktadt förrättningarne skett på samma dag och i samma by. Om ett tillfälle, då Lagmannen uppdragit Skrivelin att i häradet verkställa uppbörden af lagmanskapparne, sades, att bönderne, då de icke hade spanmål att leverera – och det året var ganska ondt om den varan – tvungos att ersätta denna med penningar, och detta efter det gångbara priset, hvilket med flera rubel på tunnan öfversköt årets markegång; liqviden med lagmannen uppgjordes dock efter den sistnämnda.

7 Dessa och flera dylika berättelser voro i häradet gängse om den person, vi utsett till hjelte för vår berättelse.|4| Att de icke afstadnade eller nedtystades, då det befanns, att Skrivelin var ägare af en förmögenhet, stor nog att utan skuld kunna inlösa Turkila, inses lätt; ty öfverallt finnas ju tungor, som icke glömma att omtala, hvad ondt de om sin nästa tro sig veta eller få höra. Vi hafva likväl, vi ock, velat säga hvad vi hört; ty vår berättelse måste blifva kort, och merendels ligger dock någon svaghet eller last till grund för det tadel, som gifves en person af dess omgifning.

8 Men vi vilja, för att sjelfva kunna fälla vårt omdöme, göra ett besök på Turkila. Vi inträda i en vacker välmöblerad sal. Vid ett arbetsbord invid ett af salens trenne fönster sitter en ung man om par och trettio år, inbegripen i läsningen af ett bref. Hans ansigte är blekt och dess konturer hafva en viss grad af hårdhet och spetsighet. Nu och då far vid läsningen ett uttryck af belåtenhet öfver de bleka dragen, och förjagar för ett ögonblick det hårda och slutna alfvar, som synes vara deras vanliga stämpel. Vi misstaga oss ej, det är uppbördsskrifvaren Skrivelin.

9 Han har icke bemärkt vårt inträde. Smygom oss derföre bakom honom; måhända skall brefvets innehåll vara af intresse för oss. Han har redan vändt om bladet; första sidans innehåll går för oss förloradt; men på den följande läsa vi:

10 – – – – konsekvensändrat/normaliseratJag öfversänder utslaget derföre min högtärade Herr Broder tillhanda. Gubben ville göra några invändningar; han trodde sig säkert veta, att gamla löjtnanten ännu icke kunnat skaffa ihop summan, och sade sig hafva gifvit honom ett heligt löfte, att icke använda det emot honom förr, än det lilla kapitalet, som gubbens pupiller ännu hafva qvar, tagit ända. Jag öfvertygade honom slutligen dock, att saken hade sin riktighet, och att Bror verkeligen af löjtnant Stålsvärd erhållit penningarne, för att öfversända dem till honom.konsekvensändrat/normaliserat

11 konsekvensändrat/normaliseratDe små historier om Magister Skogberg, hvarmed min ärade Bror i sitt bref regalerade mig, har jag omtalat för åtskilliga personer, och de hafva yttrat sin ovilja för honom. Några få hafva likväl icke velat sätta tro till dem; de påstå sig länge hafva kännt mannen, och alltid funnit honom hederlig och samvetsgrann. Emellertid tror jag, att han kan stryka sig om munnen, när kapellansvalet inträffar.konsekvensändrat/normaliserat

12 konsekvensändrat/normaliseratTill sist, min ärade Bror, får jag lyckönska till det stundande giftermålet. Flickan skall ju vara alltför söt och vacker. För någon tid sedan hörde jag händelsevis, att en Fröken Stålsvärd skulle vara förlofvad med den, som då ansågs blifva vår nye kapellan, nemligen med Skogberg, men säkert har min högtärade Brors lilla brud en syster, eller ock var det alltsammans blott löst prat. Obehagligt måste det dock vara att få en sådan som Skogberg till svåger; men Bror finner säkert utväg att – – – – – – –konsekvensändrat/normaliserat

13 Vi kommo för sent att hinna genomläsa brefvet; Skrivelin har redan slutat det, och nu hvilar det i hans ficka. De få blixtar af belåtenhet, vi nyss varsnade på hans ansigte hafva nu utbredt sig till en strålande glädje. Han stiger upp från sin stol, gnuggar händerne och går med stora steg fram och åter öfver golfvet. Slutligen stadnar han vid ett fönster, tar en der liggande kikare i sin hand, för den till ögat och rigtar den utåt sjön.

14 Vi begagna detta ögonblick, att, jemväl vi, taga utsigten från fönstret i ögnasigte. På andra sidan om den vidsträckta sjön, något åt venster, varsna vi på en höjd en vacker kyrka af träd. På något afstånd derifrån, omgifven af böljande åkerfält, ligger den rödmålade prestgården, och en vacker löfskog bildar åt hvardera en behaglig bakgrund. Längre mot höger tränger en djup vik in mellan skogbevuxna stränder, och vid dess slut se vi, till hälften dold af lummiga träd, en liten herrgård framskymta. Vid vikens öppning, till höger om densamma, gömmer en rad af grönklädda holmar den aflägsna stranden för vår syn.

15 Mot denna vik synes Skrivelins kikare vara rigtad. Anstränga vi vår syn, så upptäcka vi tvenne mörka punkter, som allt mer och mer närma sig holmarne. Säkert har Skrivelin genom kikaren upptäcktoriginal: uptäckt mera än vi; ty i en hast se vi honom kasta en blick i den stora spegeln på väggen, fatta sin hatt och ila ut. Efter en stund återfinna vi honom i allénoriginal: allen som förer till sjön. En karl bär ett segel efter honom. De gå båda ned till sjön, och om en stund se vi en vacker slup gunga öfver den blåa böljan och stäfven är vänd mot holmarne.

2.

16 De tvenne mörka punkter, hvilka vi ur salsfönstret på Turkila varseblefvo, voro, såsom läsarinnan säkert gissat, intet annat än tvenne ökstockar, hvilka lagtoriginal: laggt ut ifrån herrgården vid den djupa viken. Vi återfinna dem nu vid stranden af den holme, som närmast denna höjer sig ur insjöns famn. De äro vårdslöst uppdragna på några stenar vid stranden, och de halfhöga vågorna, som, långsamt och med afmätt takt, ifrån fjärden rulla in mot viken, leka med de lätta farkosterna, i det de än upplyfta dem på sina ryggar, än åter, sjelfva sjunkande, söka neddraga dem i sitt mörka djup.

17 Ingen menniska är på stranden; men ljudet af röster når vårt öra emellan de blyga alarne i lunden och de vackra rönnträden, hvilkas drufvor, rodnande emot aftonsolens guld, redan tyda sommarns snara slut. Svagt höres ringning ifrån fjerran öfver sjön; det är en lördagsqväll.

18 Vi genomtränga lunden. På andra sidan denna, i den rika grönskan på en blomsterklädd kulle, finna vi en liten grupp, bestående af tre personer, eller kanske rättare två; ty den unge mannen med det blonda håret, som några steg skiljt sig ifrån de båda andra, synes mera tillhöra hallonbuskarne derborta än sina följeslagare på båtfärden. Dessa åter, en adertonårig tärna, med helsans friska rosor på kinderna och en ung man om tjugusju eller tjuguåtta år, tyckas tillhöra endast hvarandra. De hafva satt sig ned i gräset; hon har samlat några blommor omkring sig, och synes vilja hopbinda dessa till en krans; men alltsomoftast dröjer kransen ännu ofulländad i den vackra högra handen, medan den venstra försvinner i tvenne vida större och mindre vackra, och ett par läppar betäcker dess liljehvita beklädnad med kyssar. Hon ser dervid så himmelskt skön ut, och de strålande ögonen spegla sig i tvenne andra, icke mindre strålande, som hafva sin plats ett litet stycke ofvanom de läppar, vi nyss omtalte.

19 Dessa personer äro Magister Adolf Skogberg, Pastorsadjunkt i socknen, och Fröken Bertha Stålsvärd, dotter till förvaltaren på Grefve Glupoffs stora donationsgods, Löjtnant Stålsvärd. Den unge mannen vid hallonbuskarne är hennes bror, Hof-Rätts-Auskultantenoriginal: Hof-Rätts. Auskultanten Theodor Stålsvärd.

20 Den sistnämnde har nyss fört en handfull dunkelröda, af mognad svällande hallon till sin mund. Han tyckes redan hafva fått nog, och låter nu sina blickar göra en tur kring holmen. De stadna slutligen vid det i gräset sittande paret och ett godhjertadt leende far dervid öfver det ungdomsfriska ansigtet.

21 »Minsann, tror jag icke att du matar Skogberg med dina händer. Tag dig tillvara, Bertha, medan det ännu är tid; det kunde eljest lätt hända, att den blifvande Herr Kapellanen af sin lilla fru Kapellanska ständigt skulle fordra en sådan kost, och huru länge skulle väl dina fina händer stå ut med en sådan vielfraßspråk: tyska som Skogberg? – Men jag ser solen redan sjunka bakom skogen vid fjärdens vestra strand; kyrkklockorna hafva redan längesedan slutat sin högtidliga sång och mörka skuggor börja sväfva öfver sjö och land. Jag anhåller derföre i denna christeliga församlings namn – den församlings, som med andakt och vördnad bereder sig att i morgon i Herrans tempel ur sin unge och älskade herdes mun uppfånga tröst och christlig uppbyggelse – i dennas namn beder jag dig, att du min älskvärda syster godhetsfullt ville lösa den förtrollning, som vid din sida fjättrar denne eljest aktningsvärde och ärevördige Herrans tjenare. Han har ännu ett godt stycke väg att vid årorna pröfva sina lekamliga krafter, och en grundlig midnattslur lärer minsann behöfvas, om själens krafter skola återkomma till jemnvigt efter alla dess utflykter i qväll. Jag föreslår derföre, med det ärade sällskapets tillåtelse, att för i afton alla kyssar och smekningar, alla ljufva ack och o äfvensom, allt himmelskt svärmeri måtte upphöra. Båtarna stå väntande vid stranden; det behöfves endast ett raskt beslut för att de hvar åt sitt håll skola gunga öfver det klara vattnet och till dunbäddarnes sköte öfverföra sina dyrbara laster.»

22 »Något mer torde det dock behöfvas»,konsekvensändrat/normaliserat svarade härvid till talarens och åhörarnes stora öfverraskning en röst, och Skrivelin framträdde ur lunden. »Jag ber tusen gånger om förlåtelse, att jag störer ett så förtroligt tête-à-tête, så mycket mer, som det sker under en broders ungdomliga beskydd; men då jag af en händelse kom att kryssa här förbi, varseblef jag en tom ökstock, som af vind och våg drefs in mot viken, och då jemväl en annan, som jag såg vid stranden af denna holme, tycktes hotas af samma öde, skyndade jag mig att förekomma detta, och var nog lycklig att landa här i samma ögonblick en våg lösryckte båten ifrån stenen, hvarpå den var uppdragen. Den är nu i säkerhet.»

23 Vid Skrivelins ankomst hade ett moln af missnöje öfverskuggat de båda karlarnes ansigten och Bertha hade bleknat. Medan han talade återfingo de dock alla sitt vanliga utseende, och Theodor tackade honom vänligt å egna och de andras vägnar för den tjenst han bevisat dem.

24 Emellertid uppstod ett stort bryderi. Skogberg måste nödvändigt till natten återvända till prestgården, för att morgonen derpå i tid kunna hinna fram till den aflägsna kapellkyrkan, der det ålåg honom att hålla gudstjenst. De unga syskonen hade icke heller någon särdeles lust att tillbringa natten under bar himmel på holmen, och den ena båten var borta. Skrivelinoriginal: Srivelin erbjöd genast sin åt Theodor och Bertha; och, fastän en rysning lopp genom Berthas blod, då hon tänkte sig möjligheten, att för den sena qvällens skull nödgas tillbringa en natt under samma tak med Skrivelin, emottog hon dock anbudet. Väl bad Skog|3|berg äfven enträget, att först få landsätta dem vid deras hem, innan han fortsatte sin rodd till prestgården; men de lade sig båda med bestämdhet deremot och anmärkte, att det ändå möjligen hunne blifva fullkomligt mörkt, innan han tillryggalagtoriginal: tillryggalaggt den långa vägen, och Bertha påminte honom isynnerhet hans predikan dagen derpå.

25 Det var således afgjordt att Bertha och Theodor skulle begagna Skrivelins slup, och med en försmädlig, triumferande blick på Skogberg räckte Skrivelin sin hand åt Bertha, för att hjelpa henne stiga in i slupen. Hans ansigte förvred sig dock till ett uttryck af harm, då Bertha, utan afseende på den utsträckta handen, med ett vigt hopp försatte sig i slupen. Han var likväl skicklig nog att ögonblickligt återtaga en glädtig uppsyn och framsade en komplimang öfver Berthas vighet. Emellertid var äfven Theodor stigen ombord samt slupen bragt i ordning, och under vänliga afskedsrop till Skogberg satte den af ifrån land.

26 Den qvarblifne satt länge ännu på stranden och såg efter de bortfarande. Hvad han tänkte har han ej anförtrott oss, och vi skulle alltför länge få vänta på svar, ifall vi skrefve till honom, der han nu sitter på sin vackra prestgård vid Saimens strand. Men säkert sväfvade då om qvällen för hans inbillnings vakna drömmar skimrande rosenskyar och blomsterdoft, men äfven mörka hotande åskmoln; ty det kunde icke hafva undgått honom, att en mörk dämon sväfvade öfver hans ljusa stig och hotade att för evigt med sina svarta vingar undanskymma hans lefnads sol. Hvem denna dämon var, det anade han säkert.

27 Slupen hade redan längesedan försvunnit i vikens skuggor, när Skogberg slutligen steg upp och begaf sig till sin båt. På stranden invid denna fann han ett skrifvet papper. Tankfull tog han upp det och läste likgiltigt några ord. Snart fjättrade de dock hela hans uppmärksamhet och det dröjde länge innan han slutade. Ändtligen tycktes han dock hafva kommit till slutet; ty han hopvek pappret omsorgsfullt, lade det in i sin plånbok, hoppade raskt i båten och fattade årorna. Innan kort förmådde ögat ifrån holmen icke upptäcka annat än nattliga skuggor.

3.

28 Söndagsmorgonen sken solen klar och vacker in genom Berthas vindskammarfönster. De glänsande strålarne hade uppsökt den hulda slumrerskan på hennes bädd, och oaflåtet smekt de skära silkeslena ögonlocken, till dess dessa, öppnande sig för strålkyssarnes värma, afslöjat de milda dunkelsköna ögonen. Hastigt hade hon påklädt sig en lätt och smakfull morgondrägt, och skyndat att öppna det tillslutna fönstret. Svala strömmade morgonvindarne in genom detta, och hon satte sig ned vid fönstret, och fläktarne andades svalka öfver de friska purprade kinderna. Drömmande blickade ögat ut mot den vackra viken, der solstrålarne glimmade i de lätta krusorna på vattenspegeln. Det var så ljust, så morgonfriskt, så svalt; hon kunde ej motstå tjusningen; hon måste dit neroriginal: ditner att gunga på de tindrande vågorna.

29 Hennes väg gick genom trädgården. Hon hade ännu icke hunnit till grinden, då hon på bryggan vid den nära stranden varseblef en karl. Det var ännu så tidigt på morgonen; ingen fremmande kunde gerna hafva anländt, och derhemma i byggningen var det ännu så fridfullt och tyst. Sjelf kände hon i dag sitt sinne så underbart gladt; ingen fruktan kunde få insteg i hennes själ, och hon gick framåt och öppnade grinden. I detsamma vände sig mannen på bryggan om; och hennes hand började darra, der den låg på den halföppnade grinden, och de röda kinderna blefvo hvita som snö. Det var Skrivelin.

30 Hastigt tillslöt hon åter grinden i afsigt att obemärkt smyga sig derifrån; men der var för sent. Skrivelin hade genast igenkännt henne, och han stod henne redan helt nära.

31 »Ni vill undfly mig, Fröken Bertha»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, och hans ansigte antog ett uttryck af sorgsenhet. »Det är i dag icke första gången ni undflyr mig, då jag närmar mig er, och likväl var det en känsla af uppriktigaste deltagande, som förmådde mig att störa er i er morgonpromenad.»

32 Han tystnade liksom väntade på svar. Men Bertha stod framför honom stum och med nedslagna ögon, och endast de bleka kinderna och barmen, som våldsamt häfdes under den lätta morgonklädnaden, gåfvo tillkänna den oro, som brände hennes själ.

33 Skrivelin fortfor: »Jag hade önskat, att mina läppar alldrig skulle komma att yttra ett ord, som kunde jaga friden ifrån ert oskuldsfulla hjerta; endast glädje och sällhet hade jag velat bjuda det; men den hårda nödvändigheten tvingar mig i dag att gifva er en sorglig underrättelse. Er far är i fara.»

34 Bertha såg hastigt upp, och de bleka kinderna blefvo ännu hvitare. »Min far?»konsekvensändrat/normaliserat stammade hon »konsekvensändrat/normaliserat– – i fara?»

35 »Förlåt mig, Fröken Bertha, att jag oroat er; endast den djupa smärta, jag känner, kan inför mig sjelf urskulda de hårda ord, jag nödgas säga er. Ja, min Fröken, er far är i fara. Om några dagar är måhända allt hvad han äger qvar af sin timliga förmögenhet blott – en tiggarstaf.»

36 »Min far – vid en tiggarstaf, o Gud! – Säg mig, Herr Skrivelin, att ni endast velat skrämma mig, o, säg mig det.»

37 »Huru gerna, min Fröken, ville jag icke återtaga mina ord, om icke min pligt tvunge mig att framhålla den sorgliga sanningen. Ni vet, att er far är fattig. Hans redliga charakter har icke tillåtit honom, att, liksom många hans likar, rikta sig på sin principals och böndernes bekostnad. Hans knappa aflöning och underhållet af en talrik familj hafva fördjupat honom i skuld. För några år sedan utdömdes, till förmån för något sterbhus, en fordran af tvåtusen rubel silfver, och endast den omstän|3|dighet, att en ungdomsvän till er far straxt derefter blef utsedd till förmyndare för de omyndiga barnen, har hittills befriat honom från den svåra skyldigheten att nödgas betala summan. Nu har utslaget blifvit hitskickadt till utsökning.»

38 »Men, det är kanske icke omöjligt för min far att nu kunna betala sin skuld.»original: sluld.»

39 »Dåra er icke, min Fröken, med ett fåfängt hopp. Er far har förlitat sig på sin väns heliga löfte, att ännu några år få dröja med betalningen. Ännu, jag vet det säkert, har han icke kunnat spara in mer än fjerdedelen af summan, och redan i morgon kan här vara utmätning.»

40 »O Gud, finns det då ingen räddning?»

41 »Endast en, och den beror på er.»

42 »På mig? – O, säg mig den, Herr Skrivelin, för Guds skull, säg mig den; det finnes intet, som jag icke ville göra, för att rädda min far från armod och förtviflan.»

43 »Förhasta er icke, min Fröken; det kunde ändå hända att medlet vore sådant, att ni icke ville underkasta er det.»

44 »O, nej, nej! – Min arma far! Min arma far!»

45 Skrivelin trädde närmare och fattade Berthas hand. I sin stora ångest öfver fadren förglömde Bertha den djupa, med afsky blandade fruktan, som förut vid blotta åsynen af Skrivelin ovilkorligen betagit henne, och hon lät nu sin hand förtroendefullt hvila uti hans. En blick på honom kom henne dock att fasande vilja draga handen tillbaka; men en krampaktig tryckning qvarhöll den, och med darrande, lidelsefull röst framhviskade Skrivelin: »Bertha, älskade Bertha, blif min!»

46 »Aldrig!» utropade Bertha med fasa och gjorde ett våldsamt försök att slita sig lös. Men den krampaktiga tryckningen blef blott starkare och den darrande rösten allt lidelsefullare.

47 »Du älskar mig icke, du afskyr mig, du hatar mig; du älskar Skogberg. Och dock, hvad är hans kärlek emot min! Vet du hvad det är, att i den mörka natten ligga sömnlös på sitt läger och höra själens furier med skränande röster håna: hon som ditt hjerta älskar, hon har icke engång en dröm för dig, der hon nu kanhända hvilar vid en annans bröst? Vet du hvad det är, att vaken se dig afskydd, hatad af den, som du med ditt hjertblod ville skydda för den minsta sorg, den ringaste smärta? då vet du hvad det är att älska. O flicka, huru har min själ icke kämpat, icke lidit för dig! Förskjut mig icke, lemna mig icke åt min förtviflan; Bertha, ljufva Bertha, blif min!»

48 »Släpp mig, släpp mig!» våndades Bertha.

49 »Du vill icke, flicka, du vill icke! Så vet då att du måste blifva min. Med minnet af den älskade, den tillbedde i din själ, skall du hvila vid dens hjerta, som du afskyr, hvars blotta anblick skall komma din blod att stelna af rysning. Men min måste du blifva, flicka, eller ock se din far och hela din slägt, höljda i lumpor, tigga bröd vid den uslaste torpares dörr.»

50 En ny, förtviflad ansträngning befriade Bertha från den vansinniges hand, och med vindens snabbhet försvann hon ibland träden.

51 Stirrande såg Skrivelin en stund efter den flyende flickan. Det passionerade uttrycket i hans ansigte försvann derpå efterhand, och slutligen utbrast han med ett gapskratt: »Jag undrar just, om icke den spiken skall dra’; men förbannadt het höll jag på att bli.» – Ännu en stund derefter stod han tankfull och lät sin hand leka med trädgårdsgrinden. Plötsligen såg han upp, liksom vaknande ur en dröm, och sade: »Nu skall en pipa smaka alldeles gudomligt.»

4.

52 Sednare på förmiddagen, samma dag det meddelade samtalet mellan Bertha och Skrivelin förefallit, saknades Bertha vid frukosten. Löjtnanten, orolig öfver sin dotters frånvaro, befallte redan den uppassande domestiken, att göra sig underrättad om orsaken till en så ovanlig händelse; men Theodor gaf tillkänna, att han nyss gjort sin syster ett besök, och funnit henne illamående. Hon hade, sade han, under natten icke kunnat sofva, och önskade derföre nu få vara i ro.

53 Medan Theodor talade fixerade Skrivelin honom skarpt; men icke ett drag i brodrens ansigte gaf tillkänna, att han skulle varit underrättad om rätta orsaken till Berthas frånvaro.

54 Frukosten förflöt stilla och enformigt. En tung athmosfer tycktes hvila öfver personerne vid bordet, och samtalet ville icke rätt få fart. Väl bjöd Skrivelin till, att genom skämt upplifva de andra; men ett tvunget leende och några fåordiga svar var allt hvad han förmådde framkalla. Ändteligen steg man upp och Skrivelin anhöll om ett enskildt samtal med Löjtnanten. Denne samtyckte, och de gingo båda in i Löjtnantens arbetsrum.

55 Vi uppsöka dem der. På en gammalmodig, hvitmålad soffa sitter Skrivelin; Löjtnanten går med stora steg fram och åter öfver golfvet.

56 »Som jag säger er, Herr Skrivelin, det är rent af omöjligt. Flickan har redan lofvat bort sin hand åt Skogberg, och hjertat, det hade han knipit långt förut. Vill Gud, får han sig sacellani innan året är om, och då fira vi bröllop till första Maj.»

57 »Men, Herr Löjtnant, om – – –»

58 »Inga men och inga om, Herre. Jag har ju sagt, att flickan redan är bortlofvad, och ni vill väl inte att jag skall tvinga henne att ge Skogberg korgen och ta er i stället.»

59 »Alldeles icke; det är visst icke min mening. Jag ville endast vädja till fröken Berthas eget afgörande.»

60 »I det fallet kan jag på förhand säga er huru det utfaller. Det är icke längre tillbaka än i går, jag såg henne och Skogberg sitta och kuttra tillsammans såsom två dufvor, och ni vill väl icke inbilla er, att er artighet i går afton, och en natt, tillbragt under samma tak med henne, så skulle hafva omstämt flickan, att hon skulle glömma sin förra kärlek och flyga er i armarne?»

61 »Jag upprepar endast mina förra ord: jag anhåller att Fröken Bertha sjelf måtte höras.»

62 »Ni talar med en underlig säkerhet, Herre. Förr tror jag ändå, att mina tappre Björneborgare, om de ännu funnes till, midt i striden skulle vända fienden ryggen, än att Bertha ger er något annat än en korg. Jag skall ändå, för att göra er till viljes, gå och tala med flickan; men, såsom sagdt är, vänta ni icke något annat svar än nej.»

63 Och Löjtnanten gick.

64 Öfver Skrivelins ansigte började, medan han var ensam, oron måla sina bleka skuggor. Han spelade ett högt spel, det insåg han och fruktan att möjligen förlora började tynga hans sinne. Men ett halfhögt: »tärningen är kastad» tillbakaviste snart de mörka drömmarne, och en blick på ett dokument, som han framtog ur sin bröstficka och åter ditsatte, lugnade honom fullkomligt.

65 Snart återkom Löjtnanten.

66 »Hm»,konsekvensändrat/normaliserat började han, »f–n, men inte jag, förstår sig på de flickorna. Blek var hon som ett lik, och tårarne hängde henne i ögonen stora som regndroppar; men då jag framkom med mitt ärende blef hon inte det ringaste öfverraskad. Hon begärde endast några dagars betänketid, och bad mig hälsa er, Herr Skrivelin och säga, att hon hoppades, att ni till dess skulle uppskjuta verkställandet af det uppdrag ni fått. F–n som förstod hvad hon dermed mente! Flickan är också alldeles förändrad, så att jag inte heller förstod mig på henne sjelf. Vet ni, Herr Skrivelin, jag börjar rättnu tro, att ni är antingen en trollkarl eller ock en – – Men låt oss inte tala om den saken; utan kom ni hit om några dagar, såsom flickan vill, så får ni väl veta hvad hon beslutar göra. Kanske också jag då kan få reda på den gåta, som nu gör mig alldeles yr i mitt gamla hufvud.»

67 Med illa dold glädje tog Skrivelin afsked. I detsamma dörren gick till efter honom, rullade en chaise förbi kammarfönstret utåt landsvägen. I chaisen satt en karl. Gubben skyndade till fönstret och ropade: »Theodor, Theodor!» men chaisen var redan långt borta, och dammet stod högt öfver landsvägen.

68 »Jag tror de alla äro rasande i dag»,konsekvensändrat/normaliserat sade gubben och drog igen fönstret.

5.

69 Under de tvenne dagar, som följde efter den för vår berättelse så händelserika söndagen, rådde en ovanlig stillhet på den lilla herrgården, der Löjtnant Stålsvärd i skötet af sin familj hittills njutit sommarens glädje. Dagarne gingo väl under arbete sin vanliga gång; men sjelfva arbetet tycktes icke gå med samma raskhet och fart som förut. Måltiderna förflöto tyst, utan att något glädtigt skämtoriginal: skämt, framkallade leendet på de mulna ansigtena; och aftnarne, under hvilka förut familjen vanligen plägat samlas till the under tälttaket på trappan utåt trädgården, tillbragtes nu af hvar och en på sitt håll. – Theodor var borta, och med honom familjens trefnad och glädje.

70 Gamle Löjtnanten hade, efter sitt fåfänga försök att få Theodor att stadna, då han om söndagsförmiddagen afreste, tagit för afgjordt, att färden gällde endast ett besök|2| i kyrkan. Vid middagen styrktes han i sin förmodan, då Bertha, den enda för hvilken Theodor omnämnt sin afsigt att den dagen lemna hemmet, försäkrade, att han lofvat återkomma till aftonen. Men aftonen led och natten inbröt, och allt var Theodor borta ännu. Orolig började Löjtnanten efter qvällsvarden mäta golfvet i salen med stora steg, brummande tidt och ofta öfver ungdomens stora benägenhet för sjelfsvåld och sjelfständighet. Men ingen Theodor kom, och familjen skiljdes åt för natten. Vid afskedstagandet bad Bertha fadren icke oroa sig öfver Theodors långa dröjsmål. Det kunde hända, sade hon, att han vid kyrkan erhållit något bref ifrån Wiborg, som tvungit honom att hals öfver hufvud resa in till staden; åtminstone hade han redan om lördagsqvällen för henne klagat, att han troligen redan om par dagar skulle nödgas lemna hemmet för att infinna sig till tjenstgörning i Hofrätten. – Gubben skakade på hufvudet åt Berthas förmodan; men kysste henne på pannan och gick in i sitt rum.

71 Äfven följande dag väntades Theodor förgäfves hem. Ett bud skickades till kyrkan och prestgården, för att der möjligen erhålla någon underrättelse om honom; men det återkom snart med den hälsningen från Prostens, att hvarken då eller om söndagen någon varseblifvit Theodor i grannskapet af kyrkan.

72 Först om tisdagen, just då familjen uppsteg från middagsbordet, ankom ett bref från Theodor, dateradt ifrån en egendom, belägen vid vägen till Wiborg, fyra mil ifrån hemmet. Brefvet var ställdt till Löjtnanten och innehöll en ursäkt för den långa frånvaron från hemmet. Tvungen, skref han, att i en högst vigtig sak rådgöra med Skogberg, hade han begifvit sig på väg till kapellkyrkan, men, ännu icke dit anländ, erhållit en oförmodad underrättelse, som nödgat honom att rigta sin kosa till Wiborg. Ödet hade dock icke velat, att han skulle framkomma dit. I grannskapet af den egendom, der han nu befann sig, hade chaisen stjelpt omkull, och han qvarblifvit liggande sanslös på landsvägen i följd af en svår kontusion i hufvudet, som han vid tillfället erhållit. Egendomens gästfria innehafvare hade upptagit honom från landsvägen och låtit vårda honom under den starka feber, som efterföljt uppvaknandet. I dag först kände han sig stark nog att kunna fortsätta resan till Wiborg. Han slutade med en bön, att fadrenoriginal: fadren, icke måtte oroa sig, fastän omständigheterna ännu tvungo honom att förtiga orsaken till den plötsliga afresan; deremot lofvade han att sednast om par dagar vara tillbaka och då stå till svars för sitt företag.

73 »Idel gåtor! Idel gåtor!» brummade gubben sedan han slutat läsningen. »F–n som mera blir klok på någonting som sker här i huset. Här reser min gunstig herr son helt vackert af ifrån sin fars hus, och bryter nacken af sig och slår pannan i kras, och söta far får beskedligt vänta, tills det faller Hans Lagfarenhet in att komma hem och säga för hvilken Dulcinea han utfört sina stora bragder. Och här hinner den trolofvade fästmannen knappast ut från min fröken dotters kammardörr, förr än den första bästa friare, som behagar komma hit, i stället för en enkel och simpel korg, far af med en anhållan om betänketid, som är detsamma som ett halft ja. – Nå, nå, Bertha lilla, det var inte så illa ment. Förlåt din gamla far, att han för de eviga gåtorna ständigt vill glömma sitt löfte, att ännu icke forska efter tydningen. – Men hvad går åt dig, mitt barn? Du sitter ju der igen blek som ett lärft, och tårarne droppa dig utför kinderna.»

74 Och så var det verkeligen. Vid underrättelsen om Theodors missöde hade det hopp, som nu ett par dagar uppehållit henne, åter börjat vackla. Hon hade, då hon återkom från det stormande uppträdet i trädgården, mött Theodor. Hennes förskräckta och förvirrade utseende hade icke undgått honom och han hade följt henne upp till vindskammaren. Här hade systern gråtit ut vid brodrens bröst och meddelat honom sin sorg. Efter de första utbrotten af Theodors upplågande ovilja och vrede mot Skrivelin, hade det kommit till en lugnare öfverläggning, och man hade beslutat, att icke ännu oroa fadren med underrättelse om den hotande faran. I fall att Skrivelin skulle vara oförsynt nog att förnya sitt frieri, skulle Bertha, för att draga ut med afgörandet, endast begära några dagars betänketid. Under tiden ville Theodor uppsöka Skogberg och gemensamt med honom utgrunda medel att helt och hållet förekomma faran. Och dermed hade han afrest. – Nu syntes räddningen åter fördröjd. Theodor hade skenbarligen, utan att först råka Skogberg, begifvit sig på väg till Wiborg, och så hade missödet med stjelpningen kommit emellan.

75 Vid Löjtnantens tilltal satt Bertha just och öfverlade, om icke hennes pligt fordrade, att hon skulle gifva fadren förtroende af allt, som passerat. Hon började ångra, att hon lydt Theodors råd, och steg redan upp för att, med en barnslig kyss, på förhand skaffa sig förlåtelseoriginal: förlåtese för sin tystnad. I detsamma öppnades dörren, och Skrivelin inträdde. Ett anskri af fasa gick öfver Berthas läppar och blek störtade hon ut ur rummet.

76 »Jaså»,konsekvensändrat/normaliserat började Löjtnanten, »det är ni, Herr Skrivelin. Ni kommer för att emottaga ja’et från er bruds läppar. Hörde ni inte huru ömt, huru kärleksfullt det klingade emot er i detsamma ni kom? Herre, kommer ni endast i den afsigten, så såg ni sjelf, likaså bra som jag, hvad ni har att vänta, och, jag ber er derföre, gör ert besök kort. Har ni deremot något annat att anföra, så sitt ner och låt oss så fort som möjligt komma till punkt.»

77 »Med smärta»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Skrivelin, »konsekvensändrat/normaliserathar jag förmärkt, att Fröken Berthas sinnesstämning i dag icke synes vara den gladaste, och detta kunde injaga oro hos mig, ifall jag hitkommit för att påminna henne om hennes löfte att gifva mig svar; men andra angelägenheter hafva denna gång hitfört mig. Behagar Herr Löjtnanten genomögna detta utslag. Jag har erhållit det svåra uppdraget, att utfordra det utdömda.»

78 »Hm, hm! – Det var besynnerligt. Det der väntade jag mig icke förrän om ett par år. Räntorna har jag alltid ordentligen betalat, och min gamla ungdomsvän hade lofvat – – men, det kan säkert icke vara han, som hitsändt det?»

79 »Just han.»

80 »Det var besynnerligt. – Nå, nå, vi finna väl utväg att skrapa ihop summan. Det är väl inte så rasande brådt heller?»

81 »Olyckligtvis lyda mina ordres, att jag så fort som möjligt skall skrida till utmätning, ifall kontanter icke kunna fås.»

82 »Det var förargligt. Och Theodor, som just nu skulle vara borta! – Hör på, Herr Skrivelin, ni är ju en penningstark man. Ni kunde just vara god och gå i förskott med halfva summan; andra hälften har jag sjelf, och om några dagar skall er tjenst rikligen godtgöras.»

83 »Herr Löjtnant, jag vill tala upprigtigt. Att förskjuta penningarne för er, vore att riskera alltförmycket, då ni i alla fall endast genom ett nytt lån kan betala dem. Jag är sjelf ännu alltför litet betryggad i min ställning, för att såsom klok hushållare böra våga det. Endast för min blifvande svärfar kunde jag göra denna uppoffring. Herr Löjtnant! gif mig er hand på att ni ger mig Fröken Bertha, och ni skall icke behöfva oroa er för utsökningen.»

84 »Bomber och kanoner, Herre! Vill ni köpa min dotter? Usling, vill du, att jag skall sälja mitt eget barn? Ut med dig, niding, och träd aldrig mera öfver min tröskel.»

85 Han såg rätt bister ut, den gamle krigsmannen, då han framdundrade dessa ord, och ovillkorligen ryggade Skrivelin steg för steg mot dörren. Han skulle troligen också smugit sig ut, om icke, i detsamma han stod vid dörren, denna hade gått upp, och en kraftig hand fattat honom i armen. Han såg sig om och skiftade färg; ty framför honom stodo Skogberg och Theodor.

86 »Vänta ännu en stund, min Herre»,konsekvensändrat/normaliserat började den förstnämnde. »Också jag har ett par ord otalade med er. Först och främst behagade ni genomräkna den här sedelpackan och sedan qvittera det der utslaget, som jag ser er ha i hand. Se så, fort! Der stå bläckhorn och penna. För det andra får jag aflägga min ödmjuka tacksägelse för den ära ni gjort mig, då ni åtagit er att blifva min rival. Jag beklagar endast, att ni dervid kommit att spela rolen af en olycklig älskare. För det tredje vill jag underrätta er, att era rekommendationer haft den framgång vid kapellansvalet i söndags, att enhällig kallelse tillfallit er ödmjuke tjenare. Och slutligen ger jag er det rådet att framdeles bättre förvara era korrespondenters makalösa skrifvelser, på det icke en händelse måtte på någon obebodd holme spela dem i händer, der de kunna blifva farliga vittnen emot er sjelf. – Se så, ni är ju färdig med qvittenset? Vi rekommendera oss alla i er gunstiga åtanka och hoppas, att icke så snart få återse er. – Mjuka tjenare, mjuka tjenare!»

87 Med stum förvåning hade Löjtnant Stålsvärd åhört Skogbergs tal. När Skrivelin aflägsnat sig begärde han förklaring öfver åtskilligt, som han ännu icke begrep, och Skogberg berättade, hvad läsarinnan tvifvelsutan redan gissat: att han om lördagsqvällen funnit Skrivelins bref på holmen; att han morgonen derpå börjat gudstjensten i kapellet tidigare än vanligt, samt straxt efter dess slut afrest till Wiborg, der det dagen derpå lyckats honom att få upptaga ett större penningelån, hvarpå han redan förut varit betänkt, i anseende till den väntade kapellansbeställningen. På återresan från Wiborg i dag om morgonen hade han träffat Theodor, hvarpå de båda åtföljts till hemmet.

88 Och härmed är berättelsen om Uppbördsskrifvaren Skrivelin slutad. – För läsarinnan tillägga vi likväl ännu, att kapellansgården vid Saimen, der Skogberg ännu i dag smeker sin lilla kapellanska, är en vacker prestgård. I sängkammaren, invid den stora tvåmanssängen, står en vagga, ur hvilken en liten blåögd flicka under barnsligt joller sträcker sina späda armar mot den vackra modren, som huldt lutar sig ned öfver sin späda afbild.

89 Vår Uppbördsskrifvare och Turkila äro ännu à prendespråk: franska.