December

|181|

December 1840.

Wo der Schlummer sich endet, wo ein Strom das Meer wird,
Gleit ich über den Strom, der sanfter aufschwillt;
Denn der mich begleitet, der Gott geboth’s ihm!
Weine nicht, Cidli!
språk: tyskaKlopstock.

 

1 Det är winter. Böljorna äro döda. Frosterus har slagit sina wingar kring werlden, och det är godt. Det hela är bättre än det halfva på jorden. Hellre hel winter än half sommar, hellre hel död än halft lif – hwem wore så barnslig och wille ej så?

2 1. Tisdag Dagarna gå. Min armseliga näsa har blida alltjemt. Jag börjar min månad med Sp. XV. Pjes 9. Op. 7. Der Postiljon von Longjumeau.språk: tyska

3 in vier aufz. Musik von Adam.språk: tyska Gör ingen effekt. – War det derföre att jag med min snufwa satt i starkt drag på parterrn? – Nej – men pjesen war bagateller hela wägen och Musiken dito. – En postiljon som rymmer ifrån sin unga fru på sjelfva brölloppsafton – och den öfvergifna väntar förgäfves – väntar i flera år – blir rik – kommer till Paris – finner sin förlupne man som premiersångare – eröfrar honom för andra gången och viger sig för andra gången – allt det der är roligt nog i Frankrike – men knapt nog här. – Ej heller passade Hornicke bra till postiljon. – Men nätt war att höra hans visa om en postiljon för hvars skull alla unga damer gerna ville resa – för att åkas af honom – och åka omkull – och hjelpas upp af honom m. m.

4 Lätta och behagfulla melodier funnos här och der – t. ex. den sista choeuren: »Oh oh oh oh qu’il chantait beau – le postillon de Longjumeauspråk: franska» – hvilken en spefågel på en provinstheater ändrade till qu’il chantait fautspråk: franska – Men det gjorde ej Hornicke – Sophie uppe med Bstrålarna. Huset fullt. –

|182|

5 2. Onsdag. Holsti och Appelberg komma till Blank och Topelius för att spela schack. »Gusta kan ge er drotningen förut» men Gusta fann att han behöfde sin drotning – ty 4 gånger å rad blef han matt – och lilla Pysiken 2 gr mot mig. Högmod går förfall.

6 S. a. Illumination: »Som glädjen är – Så lyser här» neml. ynkeligt.

|1097|

7 3 Thorsdag. A. Föreläsning i Södern. Wi woro i Constanz – Forster war född der – Xavier = Zephanias, hwem kunde sådant tro?

8 Sedan spelte lillan. Jeana gaf mig en vink: en olycklig tillbedjare vandrar här utanföre af och an i halfmånans melancholiska skimmer. Men gardinerna äro ej nedfällda alls. Då går jag till lillan der hon spelar, lutar mig familiert mot hennes stol och ser högst intresserad ut – Vuen måtte ha varit pikant utifrån sedd. – Men du olycklige månskensman, som gick derunder 2 gr. förbi! War du en landsman så kom du visst på dåligt humeur – war du åter en Sydlänninge så svär jag på att du blef riksrasande jaloux på din oskyldige – men malitieuse pseudo-riwal.

9 4. Thorsdag Fredag. Sp. XVI. Op. 3. Norma för 2 – egentl. 3 gången.

10 Huset war bra glest. Jag satt på 2 raden; bredvid mig den förtjusta Nummelin. Och nu gjorde Norma effekt. – Nu fann jag den så obeskrifligt vacker från början till slut, som jag aldrig anade förut. Nu war den ej obegriplig mer. Hwarenda ton war spänstig och mjuk – och fleutpartierna i Norma kunna ej jemföras med något annat; – så smälte de bort af ett vekt behag. Visst kan man medgifwa att Bellinis musik är vek ända till veklighet – det säges att han på mjuka diwaner, inspirerad af milda quinnoblickar, skrifvit sina melodier – men lifvet har ju nog af skarpa dissonancer, – hwem will ej någongång från dem böja sin själ inför sångens innersta, ljufvaste välljud?

11 Underbart är det att tänka sig in i den storherrliga Romarwerlden, och hedendomens dunkel i Galliens afguda lunder – Då först skall Norma slå rigtigt an – och huru vackert är ej: »Ich bin ein Römer, gibt den Tod mir.språk: tyska»

|183|

12 5. Lördag: Lördagsmagazinet hos Wasastjerna et Comp. – Jag hade öfvergifvit wåra Mediciner och befann mig i ett trefligare Cotteri som hvarje Lördag sammanträder och lefwer gut för ett sammanskott af 1 Rub. per man i termin. – Här anträffas Essarna, Holsti, F. Hedberg, A. Wegelius, Appelbergarna, Jeppe Roos, Molander m. fl. – Concertinospråk: italienska blir af – ty piano finns i huset – Apb.:na ta sina fleuter och Essen sin fiol; sången på köpet. – Aug. E. spelar Movitz »mit seinem gewöhnlichen feuer.språk: tyska» – Sälskapet wida wägnar trefligare än alla mediciner.

13 Beskrifves: Sjöberg war nyligen blust och slog klöfver tills han föll och sitta på gatan. »Nå huru gick det nu?» frågade någon – »Åh fan – det kommer sig bara deraf att här är så dålig friktion.»

14 6 Söndag. Okyrka – Shack med Blank och Baron. – Thé med Rpffs – Lillan satt och spelte Diavolo – dörren stod upp till Madame – som|1098| åter är sämre och i synnerhet hypochondrisk. – Ochså Lillan hade snäf deraf – fåfängt declamerade wi ur Schiller och talte om Diavolo som gafs för 4:de gången i quäll – det ville ej ta sig.

15 Fru Lauren ett intricat stycke. Förbjuder lillan att spela ibland. Wille låna lillans pappersmarateller – men se lillan gjorde en min – och frun begrep strax hvad den betydde.

16 7 Måndag. Robespierres portrait, = uttrycket liknar en katts. – Nationsmöte. Utsedd till talare för nästa årsfest – säger troligen ifrån. –

17 Förljudes: Eduard Grönblad Redigerar Hfors Tidningar år 1841, och Fab. Collan Morgonbladet och H. Sohlberg Åbo Underrättelser.

18 8 Tisdag. OLongjumeau. A. – Essen, Hedberg, Helander – thé chez moi.språk: franska H:r upställer paradoxer: musiken är blott en sinlig företeelse, och kan blott verka på sinligheten, ej bilda, ej förädla ej uttrycka något högre. – Men der kom wår wän på rullan – ty hwarför omtalar skriften att englarna lofva Gud med Harpor och Cymbaler? – Hwarföre nytjas musik vid Gudstjensten? Hwarföre ansågo de gamle, synnerligen Pythagoreerna, musiken som ett af de bästa bildningsmedel, och kallade alla Wettenskaper för musik – τα μουσιϰα> <τα γυμναστιϰα?språk: grekiska – Och du må hårklyfwa harmonien så philosophiskt du vill, så är och blir hon dock, fastän sinligen uppenbarad, likväl gudomlig till sitt ursprung.

|184|

19 9 Onsdag. – Stenviks Concert försmås – Hemma kan jag säga: jag har wurmat för theatern, men picknicker, Concerter, Konstberidare, Taskspelare, – alla dessa har jag i stället föraktat.

20 Staudinger och Engströmarne. – Bref af Sophie Dat. Nov. 11 deri hon beskrifver första Convers. Soireen. – Emilia som portrait – hur kan du ha sett ut? Icke så illa.

21 10. Thorsdag. A. – Samling chez moispråk: franska: – Staudingar 3, A. Essen, Holsti, Hedberg, Wegelius, Wasastjerna m. fl. – Spelas muschka, dricks thé och thodium – – Löjlig war wår Pysik när han led brist på thesked och Hedberg just då serverade thé ur kannan – men Pysik tog fatt i den heta wattenstrålen i tanke att den war en thesked.

22 Sälskapet war ej af de ängsligaste. – 17 graders köld. –

23 11. Fredag. Bref af Lundmark: »Skaffa för all del Chörerna ur Preciosa.»

24 Hela e. m. – hos Rpffs – Lång squallerstund. Lillan om sig sjelf. Det är olyckligt att ej vara född på sin plats – Men Sophies stora och största olycka är att ej kunna fästa sig vid någonting riktigt redbart. – Det har jag sagt upriktigt. – När man lefver utan intresse för någonting i sin omgifning, huru skall då lifvet kunna vara gladt? Man måste dock lefwa|1099| för någonting här i werlden, och för en idée säga philosopherna – och bäst väljer utan twifvel den, som lefver för sitt eviga slif – sin andeliga fullkomning. I bredd med en sådan idee fallera alla lifvets bagateller – nöjen, njutning, vinning, ära – till stoft och intet – men en sådan idee är lifvets sanning, dess enda, vackra, herrliga, odödliga mål och vinning.

25 Jeanas och äfven Sophies lilla barnsliga philosophie går nu ungefär ut på den Snellmanska ideen: »bara det går». Men jag tänker om de rätt besinnade huru i grunden olycklig och förtviflad denna åsigt är, så tror jag de skulle skygga tillbaka för att uttala den. Fy! är då menniskan ett oskäligt djur, att hennes lifs endaste mål vore att lefva blott? Man kan finna det mindre underligt om menniskor som lidit mycket och djupt förkrossats, falla i en sådan dvala att lifvet blir dem af intet värde, – men hos unga, opröfvade varelser är det en stor och förskräcklig otacksamhet mot försynen att tala så.

|185|

26 123. Söndag Almanackans löfte om regn och blida dessa dagar realiserar sig till 22 graders köld vid middagstid.

27 Reskamratskaporiginal: Reskamratskat upgjordt med Byggmästar Kellström. A. ovisiter hos Tengströms, – Borgströms (hemma men ta ej emot – Carolinas stämma). – och slutligen visite hos Thunebergs – hvarest anträffas Lyra et Rotkirch med fruar, gumman Nyberg – M:lle Forstén och åtskilliga ungherrar – Och hwem mer? – Jo wår gamle vän Lars von Platen – ! – Yolanda spelte och sälskapet tog sig en skröplig Française med 4 par – Blanken med Ida – och se gamla Lasse gjorde sina gamla skärningar med – jag courtiserade Yolanda och höll mig passiv – Sedermera speltes tjufunge – ett par cadetter af sälskapet syntes särdeles uplifvade. – Fru Forstén – en ung angenäm – söt – och olycklig fru. Och olyckan gör än mera intressant. – Men korteligen att säga, fast Ida bjöd till och gamla herrskapet gjorde sitt bästa, var här icke mycket att förtjena – vi sade atjé – Obs. bör dock att Ida sjöng Alphyddan, Kleiner Hans och Sevilla.

28 12. Lördag. Ursäkta, bästa Lördag att du kommer efter Söndagen – misstag händer – Anmärkes endast bref till Emil Lundmark och Gustaf T. d. y. – samt en visite af gubben Thuneberg som bjöd oss till i går – i morgon rätteligen.

29 14. Måndag. Redan Måndagsmorgon hade wi hos oss vår Platen med sin Calle. Kan tro så intressant när man har tusen bestyr – i 2 goda timmar satt han quar och beskref sina Grusiska planer, fattig karl!

30 Stipendierna utdelas nu – på dem hade jag egentl. väntat – hwem skulle ej taga pengar. – Jag hade ju Philos. Fac.:s Recommendation. Men se!|1100| huru jag genomgick och åter genomgick listan, der stod ingen Topelius att finna. – »Finns här någon slik person, frågade jag ändå för säkerhets skull Kamrern?» – »Nej han har ingenting» – Så, tackar ödmjukast, det war humant af Ampl.Amplissimus Consistorium – Jag trodde likväl de skulle ge mig en hundstyfver – men man måste väl lefva dessförutan – Förmodadt skäl: – Pippings missfides, och orätt begrepp om vår förmögenhet.

31 S. d.Samma dag bjuda Vithander, Molander och Sabelli Roos på middag till Cajsaniemi – de hade tagit Logis Examen – och wi blusa tappert – Essarna|186| Holsti, Sabelli m. fl. voro de öfrige – och nog kryddades maten med både vin och grin. –

32 Ett sälskap högljudda herrar bullrade ute – Ändtligen förenade wi oss med dem – det var mag. Molander, Ingman, Arppe m. fl. på resan stadde – de reste – men Withander framdrog Champagne och det lefdes bon. – Molander d. y. hade examen på e. m.

33 Mycket språng war för resan. – Afsked hos Rosenkampffs ... Och Lillan presenteras i all sin glans – rosenrödt tyll – smånätt och nobel – Hon skulle på bal till Etters. –

34 15 Tisdag. – Till Reinholm for jag nu efter Lundmarks Preciosa choeurer, men förgäfves. – Platen entretenerade oss under inpackningen. – Lulle kom med ett papper i handen: här skall du få ett portrait – på min ära wår Philos. Doktor sjelf! Helander infinner sig med anspråk på 4 Rd. B:co förlorade på wad ang. wåra röster i Cand. examen. – Men – du får vänta tills det blir bättre råd.

35 Ändtligen kommer min Byggmästare – och med honom ett bihang af 2 unga drengar och en flicka – hvilka anhålla att få resa under wåra wingars skugga. – Så reste wi.

Min 26:te Resa från mellan Hfors och NyCarleby.

36 Kl. war ½ 2 e. m. – Solens behag sken i glädje öfver snöheten. – Byggmästarn och magistern suto inkrupna i sin kur – Släpet kom efter med röda näsor. – En half mil från staden mötte wi Elfsberg som afhämtar Amalia. – Den dagen hunno wi 4½ mil till Nuckars.

37 16 Onsdag. Byggmästaren, moderat pietist – anspråkslös och hygglig – fast något inskränkt i hvad som ej rörde yrket – talte om sig sjelf. – Jag wann genast hans förtroende – och skall ej missbruka det. – The drucko wi i Taw.hus och hunno den dagen 12 mil till Onckala.

|187|

38 17 Thorsdag. Thorsdagen föll snö och vägarna voro ej att skryta af. Man prutade om hästar för släpet – Wi måste utge oss för sjömän – Byggm.|1101| Capten och jag reddare, men de andra matroser – »Ompi sielä kolme hengiä hewoselle»original: hewosellespråk: finska – puttrade skjutskarlarna – Sälskapet dricker thé och rastar på Ruhala efter 9½ mils resa den dagen.

39 18 Fredagen – Fredagen war Nicolai och Armfeldt i Hfors gaf stor bal – och i NyCarleby beundrade man undersköna tableauer, sedan man skrattat åt den hvita pigueschen – Der war ettn ljusröd quäll – en Ida, en natt och en ära!

40 Och hwad war här – en snöhwit wäg – ett dunkelt sinne – en mörk-mörk-mörkröd quäll war här – jag mins det så wäl huru rosorna slogo upp i eld – och blåa himlar mörknade ända in i svart – och irrbloss skimrade derigenom i villande glans. – »Ein Kindisches Lachen – ein schöner Nebelspråk: tyska» sade jag förr – Nu war det ej så, men jag log ändå. – Jag såg ett djup i hvilket bleka stjernor brunno. Men jag log ändå –

41 Min Byggmästare lär ha sett mitt ögas oro – Han gaf mig Arndts Paradis Lustgård att läsa – Jag glömmer ej så snart huru bild efter bild ville ställa sig emellan ögat och boken. Men ögat såg – och fick ro för en stund.

42 Mitt lifs dæmoner – min ungdoms gåta, som ingen känner, war återkommen. Paradisets Lustgård föll ur min hand – oroliga voro mina drömmar.

43 19 Lördagen – Men jag vaknade och log åt mina drömmar. Och likväl fann jag deras verklighet helt nära – men mitt hjerta slog starkt och fritt och jag derföre log jag. Ungdom! Ungdom!

44 Är jag en lekboll för ödet – så må jag wara – Min starkhet skall vara att icke sörja. – Ångra vore en värre sak, men jag wet för litet deraf ännu. Men sörja – nej!

45 Finskan är ett märkvärdigt språk – att t. ex. muistoksannettuspråk: finska betyder fingerborg – hwem skulle sådant tro – och kuwaspråk: finska silhouett, och om jag säger – Ilma on kylmä tottumattomallespråk: finska, så betyder det att man är på vägen att frysa näsan af sig.

|188|

46 Nu fortsattes resan – jag glömde säga att vi gjorde en liten krok genom Etzeri kapell – och Hangola gård –

47 Lördagen möttes Tullförv. Kniper med famille – tywärr på landsvägen. I Kuortane anträffas Gumerus och Hallsten d. ä. – Wi hunno 11 mil den dagen till Ekola.

48 Min Byggmästare och jag talte om alfvarsamma ämnen – Han viste mig ett andeligt bref – Margreta Sophie kokade Caffe –

49 20 Söndag. Sista Capitlet af Reseäfventyren. På Kaup anträffas Aug. Cajanus och i hans och systers sälskap: Emelie Hillebrandt – wi som ej|1102| sett hvarandra på 15 år – och woro så såta wänner i wåra barndomsdagar. –

50 Kl. 10½ f. m. åkte wi in genom Kudnis grind.

NyCarleby.

51 Mamma mötte med ängsliga frågor: hur mår Augusta? Bättre. »Nå Gudskelof! hwad wi wäntat på dig.»

52 Så kom Sophie: »Nå du som har försummat soiréen – och spektaklet och tableauerna! Hwar i all werlden har du hållit hus?» – Och nu följde beskrifningar och frågor ömsom. »Att du inte kom i Fredags.» – Ja kära Sophie – olyckan är ingen fröjd piteheja! säger wår wän Clas. Men hur mår ni nu alla? Bra – ser jag – och små knytena med. Men se på sal – salongen – se så ljusande grann och förtjusande treflig, utan skryt rätt smakfull – värdes hålla mitt beröm till godo!

53 Min Byggmästare intager en dejeuner dinatoirespråk: franska och afreser – Bra ha wi förlikts och skiljas som goda vänner.

54 Urpackningen – och de många frågorna förbigås. – På quällen anmärkes: Visite hos Lindquistarna för att aflemna Fru B:ms bref – Men Emilia och Thilda sitta och ha roligt hos Tante prostinnan, – flickorna Högman och Lindquist få sköta sig sjelfva –

55 Augusta (Am. Reitmeyers portrait) och pappa I – taga emot. – Men visiten är kort – Sedan Turdins – En annan Emili sjuk – »Och du som inte kom|189| hem till Fredagen!» – »Du skulle ha sett huru jag lät passa upp mig, sade H. – Men hwita pigueschen är i behåll – se här!»

56 S. d.Samma dag Eisfeldt låter en luftballon gå upp –

57 Berättas: Gubben Maths talte nyligen med Sophie om lärda ämnen. »Philosopher – ja – jag är ochså en philosoph, en stor philosoph. Menniskan har ju förnuft, men djuren intet. Om hon inte hade förnuft så skulle wilddjuren äta opp henne. Men se derför har hon fått förnuft» – – – – »för att hon skall springa unnan» – inföll Thilda, och gubben måste skratta sjelf – hwarmed hela den philosophiska afhandlingen slutades.

58 21 Måndag. Dagen derpå f. ms visite hos Lithenerna – Thilda »kommer ej nu till Kudnäs då du är hem» – så vackert! – Allt som sist.

59 Hos Collander – Frosterus anträffas – och Doktorshatten? – for för katten, kära Bror – glömdes. – »Och du som inte kom till i Fredags!»

60 A. Hemma. Familjen satt ensam för sig.

61 22 Tisdag. – Tisdagen mådde Mamma illa – jag läste högt och wi suto hemma.

|1103|

62 23 Onsdag. Calle och Julle Staudinger vika in på hemresan – berätta om twå blusta GCarleby herrar som passerade Juthas i går aftse och söpo skjutskarlen full – De reste så af vackert, men efter en stund kommo de igen. »Laga hästar fort.» – »Nå, mente Gästargifvarn, herrarna var’ snart tillbaka» – »Hwadoriginal: Hwad säger ni för slag?» – »Jag säger att herrarna kom fort igen.» – »Hwadoriginal: Hwad – tunnor tusan – är det inte Storsved? – Tag hit dagboken. – Nej se så för sjutton fan – wi är ju på Juthas tillbaka».

63 Caffetiden afreste ungherrarna åter. De hade med sig den olyckliga Doktorshatten – hvilken jag sedan skickade åt Frosterus till julklapp.

64 A. Hos Lithenerna – »Och du som inte kom till i Fredags!» »Nåoriginal: Nå den eviga Fredagen! Men berätta, min älskwärda natt huru högtidlig du såg ut – det är wisst att jag velat se dina ögon täfla med stjernorna.»

65 Sednare uppe hos Dyhr – Eisfeldt war der och roade sälskapet – Wahlström och Forsström – med konster – Med Lieutenanten drack jag brorskål – Wi skulle ju bli tjockaste slägten.

|190|

66 24. Thorsdag. Julaftonsdag. Är du nu åter här du min vackra jul? Ja jag ser det på Lanterns stängerna och på den förskräckliga arbetsamheten som gör att jag ej sett till Emilia ännu, ej i fönstret en gång. – Jag har inga lanternor och ingen brådska i år – detsamma säger Sophie – På Smedsbacka är värre ty fästmannen är kommen. Ve hwad det är bråksamt att gifta sig – »hade jag vetat att det skulle vara så mycket besvär med den lapprissaken, sade Thuneberg, så hade jag aldrig gift mig.» – Men det har dock sina agrementer om man får en älskvärd hustru – Man har sin ersättning. Har man inte?

67 Bland annat bråkades nu om verser till brölloppet som blir d. 29. Logrén, Gronow och Molander gjorde mig visite i afsigt att utverka en Composition på melodien af: »Se ren åter de sväfva till norden» – men förslaget gick sedan lyckligtvis om intet.

68 Aftonen kom. Ringa war bestyret på det obemärkta Kudnäs. – Familjen intog the i sin trefliga salongen.original: salongen Derpå reste mamselln och barnen ut att åka kring staden – Magistern kuskade. I staden såg lifligt ut – många julträn gjorde barnens fröjd. Sådant tycker jag om, ty det är en vacker glädje. – Så hade äfven Lindquistarna illuminerat – Men löjligt war att se wår häst – när wi kommo utanför L:tens port, stadnade han tvärs och wille in med all gewalt – Men tywärr fick han ej nu hörsamma sin »inre kallelse» – och likasålitet i Lithenernas port.

69 Wi kommo hem och det hette »till bords!» Så åt familjen sin enkla julgröt allena för sig, och julgubbarna dröjde ej att infinna sig. Men den|1104| äldre Fanny, stora flickan, blef dervid så häpen att hon kröp i Sophies famn – Sedan åter när barnen hvardera fingo ett ris (med vackra strumpstickor i) uptogs detta åter som malice och tårarna runno – men snart blef allt godt igen – sedan många andra rara saker kommo.|191| Så hände nu att Sophie bekom grannlåter i parti, mamma bland annat ett kapptyg i en soppterin, magistern ett par tofflor, en vest, en perlsydd blyertspenna, ett Cigarrmundstycke af lilla cadette och 50 Rub. af hennes pappa – Sophie bekom ochså en pseudo Renströmska ridande på en gardinsviska och försedd med lämplig vers – o. s. v. – Greta fick en psalmbok, Magdalena och Stina hvar sitt nya Testament m. m.

70 När den glädjen war slut åkte Sophie och Mag. till Lithenerna, som just då befunnos vid bordet i full verksamhet att bryta upp, beundra, tacka och jubilera – Herrligheter öfver herrligheter! Här war silfver, gull och siden – allt så rart och präktigt – Gubben satt som en Croesus så nöjd med sig sjelf, och fruntimmerna sågo trefliga ut – Hildegard fjäskade med sitt dockskåp och gapade af beundran. Dyhr och Ekholm blefvo ej utan – D. fick en börs af Thilda.

71 Klockan 12 midnatt war wår Julquäll slut.

72 25 – Juldag. Upp! Upp! det ringer första gången redan. Strax, min söta. – Se staden så grann från mina fönster syns, med sina lanternor och glada ljus. Det är jul! jul! jul! – brasorna spraka i alla rum – färskaste hvetbröd doppas i Caffe – barnen äro glada – barnen, ja vi äro barn allihop. Det är märkvärdigt – gubbar och gummor, magistrar och mamseller alla äro wi barn. Det är friskt och gör hjertat godt.

73 Nu till kyrkan – gatorna äro illuminerade och hvimla af folk. – Erik, du Eselspråk: tyska, kör vackert! – Se kyrkan så grann! psalmernas välljud blandas med ljusenas skimmer – Guds frid! – barnen tänka dervid på himmelen och Guds goda englar. Det är dock annat än en balsalong, tänka de stora, i verlden pröfvade. – Ack, gode himmelske Fader, gif oss ett barnsligt hjerta, att wi må komma till dig som dessa små och blifva delagtiga af din fridfulla glädje, mot hvilken all verldens lust som en lampa i solen förbleknar!

74 Derom predikar ochså Östring; andans dufva sväfvar med snöhvita vingar ned öfver hans hufvud. – Små och stora lyssna ödmjukt och gladt till hans röst. Hwad de tänkte wet deras Fader ofvan i den blåa höjden. Men wisst bad mången att få wara ett barn för Guds öga i alla sina dagar.

|192|

75 Här mötte jag nu Emilia första gången åter – Mig rann i hågen i dag ett år sedan, huru wi möttes i Helsingfors vid utgången ur kyrkan då som|1105| nu. – – I Högmessan predikar Östring åter; jag var ej der – Hejko – Dyhr och Collander språkade förmiddagen bort hos mig. – H. tackade för sina 4 – dockor som jag skickade honom –: »jemt hustru och 3 svägerskor, det slår alldeles in».

76 Så war ochså fråga om Subscription för anskaffandet af en sälskapstheater – Somliga lofva röda, somliga blåa sedlar. –

77 Aftonen tillbringade familjen ensam hemma.

78 26 2 dag Jul. – Andra dagen Jul predikade Östring åter. Han skyr ej mödan.

79 Vädret war mildt liksom i går – grasatum åkandet är ej aflagdt ännu. – På quällen samlades en liten societé: Lithener, Hammariner, Topelier, Backmän, Forsströmar, Collandrar, Lybeckar hos Frosterus och Frosteran. – Doktorinnan proberade sin nya boa, Doktorn sin Doktorshatt – Båda befunnos fördelagtiga. Lithenerna voro trägna med bandkonster – Lybeck med ärtkonster, Dyhr med kortkonster – ja sjelfva Adolph steg upp med en fart från bostonbordet och ropade: »vänta, jag skall göra en konst.»

80 Nyhet – Capt. Aspegrén har förlorat med egen brigg.

81 27 3 dag Jul – Söndag. En hvinande storm yrde i drifvorna. Kl. 6–8 a. war den riksrasande. – (Okyrka). – Men ut till Kudnäs vågade sig först Lundmarkska fruntimmerna med Axeliana och Sophie Rönnlund – hvarpå Lithéner och Lindquistar efterskickades. – Bandkonsterna komma nu rigtigt i flor – det trä’s och det knytes – och Emili mister tålamodet: »skall jag då trä’ igenom hela mej?» – Men Sophie är durchdrifven i konsten – Reitmeyerska aficherna granskas – Längdmätningar företagas – Emili är nu 5 fot 5 tum lång – ganska vackert så här i NyCarleby – Thilda en tum kortare – Men en intressantare sak var å bane: en resa till Sjöbergs på Lallis – ochså wi äro bjudna – H. will åka för sina quistar – men quistarna tycks vilja slippa sin H. på godt maner.

|193|

82 28 Måndag. f. m. på vandring åt staden möter Nordgrén – sedan Logrén – anmodas att öfvertaga 2:dra Marskalkstafven på brölloppet i morgon – ty Wille G. har kört omkull och är massakrerad i ansigtet – »I thy fall – är mitt svar – att Wille ej i morgon är karl igen, så står jag till tjenst, i annat fall blir Wille sjelf» – och Wille blef, fast något blå om näsan. Hela NyCarleby verlden har nu brudbrådska – förstås, det vackra könet – från Thilda L:n hemtar jag bud åt Sophie: »blått skall det vara.»

83 Det begrips att ochså quistarna ha brådtom – Ändock wåga wi, husets vänner, en visite kl. ½ 7–9 a. – och med framgång – ja framgång ända in|1106| i arbetsrummet deruppe – der just bröllopps klädningarna tummades och vändes mycket träget. – Toilletten i morgon blir hvita med hvita sidenband nedhängande från nacken, liksom på Marie B:s bröllopp. – »Då såg Emilia ut som en brud, och det var underligt att tänka så.» – Men när quistarnas bröllopp engång i verlden blir – si – si – si då ja! Jag kommer bestämdt – liksom Alphonso den tappre lofvade Imogina den sköna. – »Du skall bli marskalk på mitt –» – »Bjud ej för många, mente Sophie, – den hedern blir vanligen sådana der afskedade courtiseurers lott – och räkna först» – – Åh – men apropos Granfelt med sin Kåla, sin Evelina, hur må de? – Bra, det förstås – ja, kan det vara sant att hälften af de sista magistrarna är’ förlofvade – ? – Rena sanningen – Du borde ochså – »Ja hör du.» –

84 Hör apropos – F. T:ms friareresa? – Tyst min penna och mitt papper, jag tror han vände om med en stor korg. – Och den i vagnen omtalta finns i Wasa – aber wer? wie? was?språk: tyska – Vidare: Nordgrens ord till Elise. Elise är just en liten bytta – det har Nordgren inte sagt –

85 Emilia visar sin Theol. Doktor, present af Mina Julin – en rödblommig figur – kan Mina Julin ha någon mening? – »Låt se din nya kappa – se fodret så likt – och kragen just dylik» – – lik hwem? eller hwems?

86 Obs. Frågas: – en fråga som ej hör till saken: hvartill skall alfvaret vara här i verlden? – Svar: emedan det är verldens grund och dess första, dess djup och dess sanning öfverallt och alltid. – Men frågas: hvartill då löjet, leken, barnsligheten? Svar: måste vara, emedan verlden alltid är barn och behöfver leka, – emedan den annars blefve torr, abstrakt, melancholisk, mjältsjuk – eller ock stock- och stenaktig, och odräglig. – Men hvad hör det hit? Jo för att fylla sidan. –

|194|

87 29 Tisdag.

Bröllopp på Smedsbacka.

88 Nu är att förtälja huru och på hwad sätt det tillgick att Adolph Flander, Borgmästare i Cajana, gifte sig med Helena Gustafva Stenroth – en jungfru i NyCarleby. Jag kan ej minnas om i lysningen stod: mamsell.

89 1840 den 29 Dec. kl. 6 på quällen såg man på hinsidan NyCarleby frusna elf en ståteligen illuminerad herrgård som hette Smedsbacka. Öfver besagde elf leder en ansenlig bro och öfver besagde bro såg man en stor trafik till och ifrån – vidare såg man på Smedsbacka gård åtskilliga främmande kurslädor – bland hvilka bemärkas Hofrättsrådet Forssells från Autio och Mamsellerna Garwolis från Kalajoki –

|1107|

90 Vidare såg man – en grann societée – emottagen af marskalkarne Nordgren och Gronow – samt värdinnan.original: värdinnan

91 Vidare såg man en brudgum i svart och en brud i hwitt, siden, det förstås, med rosor, myrten och agrementer.

92 Vidare såg man en gammal prost som vigde ett knäböjande par, hvarvid förmärktes tärnorna Garwoli, Wennerholm m. fl.

93 Vidare hörde man en djup suck under vigseln – just vid: jag Helena Gustava Stenroth etc. – suckaren dock obekant.

94 Vidare såg man – mycket. T. ex. Befallningsman Nordquist i full uniform. Men gerna vände man ögat från denna hederliga quist, der han styf som en grindstolpe, stod och vaktade dörrn, – till några smidiga, mjuka och böjliga quistar i hvit bröllopps uniform, hvilka jag nu ej törs smickra emedan de kunde ge mig handplaggor; eller till ett par ljusblåa Lithener af mildaste, behagligaste färg; eller till autioflickan, kauhava Finskan med de blommiga kinderna och den litet trubbiga minen; eller till Garwolernas trefliga språklåda; eller till en liten lofvande Axeliana L–; – eller till hvem du vill, ty valet är fritt och blickarnas vingar snabbare än falkens. – Men mitt sköna öga, om du är en flickas, så välj bland de svarta, långbenta figurer som kallas ungkarlar, hwem heldst du vill. Jag förmodar du väljer en svart, ty utom wår omtalta stakiga Nordquist – finns blott en magister och en cadette med gull på kragen, och jag kan aldrig tro – – men kanske ändå cadetten – ty liksom Berndtson så vackert säger i sin Mathilda: »nu vexa vingar på min själ –» så kan lilla montgomery engång säga: »nuoriginal: nu vexa epauletter på mina axlar» – de äro ochså ett slags vingar – hvarmed man flyger,|195| om icke alltid till ärans tempel, så åtminstone till de högsta regionerna af en balhimmel. Men hwar voro wi nu? – Jo på Stava Stenroths bröllopp.

95 Håll! hvilket oväsen! förlåt, det är musik – wi måste dansa. En polonoise är inledning – derpå följa vanliga dansöfningar, och nog mycket af det Svenska. – Twå potpourier gifva lif åt allt –

96 Kl. ½ 2 serveras en aktningsvärd souper – hvarefter följer ytterligare motion och slutligen adieu kl. ½ 4 på morgonquisten.

97 Sådan angenäm ändalykt hade Ungkarlen Adolph Flander och jungfru dygderika Stava Stenroth. Smedsbackas Chrönika och min dagbok skall bevitna att de föllo med ära – med flygande fanor och klingande spel – och mången ungkarl och mången jungfru tänkte – – – men hwem angår det hwad de tänkte? – Kanhända Zampas förmaning rann dem i hågen:

|1108|

Seyoriginal: »Sey nicht spröde, Sey nicht blöde,

denn wer weiss wie bald dein Stündlein schlägtoriginal: schlägt» – etc.

---

99 Här war bland den mindre bemärkta hopen en person som jag wi willja kalla: Jag. – Namnet är visserligen betydligt – af ganska gammal adel – och dertill ett bland de allmännast brukliga – Men nu är fråga om ett ringa jag –

100 Jag – alltså – öpnade balen med Rosalie L – båda voro vi i wår promotionsuniform – båda hade wi dansat första quadrillen tillsammans på Magisterbalen – alltså en liflig reminiscens!

101 Följande dans blef med vår första Thilda – 2 Françoisen med wår enda Emilie – 2 Potpouriet med wår andra Thilda (det första med Augusta L.). Om kappans likhet i går – namnet war här i quäll men gick redan? – »Ja jag tror.» – En sak kan Thilda säga – ser du, jag intresserar mig annars så litet för sådant – men det är några wissa för hvilka – säg upriktigt – – »kan inte – – men tror – så der halft – om han kommer hit så» – – – – – Hwad skulle du då säga? – om hon komme så långt – långt bort – ? – »Ja – – Hvad, Thilda? Verkligen en tår i lilla ögat – – det såg jag blott en enda gång förut – Ja jag hade velat ge henne åt H –» Jag ochså. Men H. skall ha M – – Har du tyckt det? – M. stannar väl i Stockholm. – – – Lilla Thilda, det var det trefligaste Potpouri jag dansat på länge – »så tycker jag ochså» – tack.

102 Emili fick sedan en sticka i sin fot – och måste resa hem –

103 Bekantskapen med Thilda Garwoli förnyas. Naturligtvis kom förlofningen|196| i fråga – hon nekade halft – »gör blott inte som fru Calamnius som nekade ända tills lysningen blef» – »Ja det kommer an på om man med godt samvete kan låta gratulera sig.»

104 Calle Stenroth ej mer densamme – satt tyst och såg på – var likväl artig värd vid soupern – som herrarna intogo deruppe – Man satte sig hur det passade – Bastman, bland andra midt emot Forsell – och war gement ovettig – Med Benzelstjerna drack jag brorskål – Mycket spektaklades – Maths Lithén, Nordgren och jag suto bland de sista för blancmangerns skull – Dyhrn påstod att wi inte sluppo kunde stiga upp – Herrarna twistade om det värsta budet i lagen – ett nämndes som svårast – »ja och i synnerhet: hvad är det?» inföll H. – Så mycket nu om den quällen.

|1109|

105 30 Onsdag. Följande quäll – (wi förbigå den öfriga dagen och en morgonvisite af H. dervid han omtalte sina utrikesplaner) – fortsattes alltså. Bjudna på Caffe, blef societéen ej fulltalig förrän kl. 6.

106 Nu war att märka Borgmästaren Flander med fru Borgmästarinna och i brunt siden och negligée, det förstås. – Nu war ochså att märka en mindre grann men mera liflig samling – Och denna gången börjades med vals – och fast det gick på sin hals – var det ej farligt alls – kanske befalls – ännu ett stycke vals?

107 Så gick det fort. Pounschen hade den godheten bli slut – men snart kom en wälkommen souper – hwarefter fortsattes med stor ifver – Så hände slutligen att det blef stor polska, stora dubbla ringar, – brud och brudgum dansades ut af ungdomen och in af ålderdomen efter gammal ärlig sed så att musikanterna svettades ej mindre än dansfolket. Just höll det på att bli slut, då Östman, alldeles tillsmetad med lingonsylt i ansigtet, hoppar in i ringen under de rysligaste grimacer. – Och ringen brast sönder med en fart, flickorna trodde det var gamla Erik den äldre som ville fara af med bruden – Ty det gick förut en visa i svang:

Näroriginal: »När som Stava for till Flanders,

måtte l ej falla bort! etc. –

109 Jag hade bordt komma förr» sade gubbstrunten sedan – han hade kunnat hållas der oppe med sina thoddyglas – Men gubben S. hade satt i honom –|197| Snart märktes att det var Erik den yngre – munterheten återkom – brud och brudgum hurrades opp under allmänt Clamamus, och aftonen slöts så bra man ville önska –

110 Quistarna buro mussliner i dag, liksom de flesta andra – Mig gaf E. första potpouriet (försörj! sade H. – Sörj! sade jag – Behöfs inte jag får det andra) – »Hwad sade du T. i går att du visste från Hfors?» – Lagm:skn S:s ord – vi talte om dig. Emilia är blott i ett fall en gåta. Jag ville du vore hel och hållen christall – Men jag begär påtagligen för mycket. – »– Nej, nej – du skall bli en af de första som veta – men nu vet jag sjelf ingenting» – – »Emilis vackra uppriktighet, hvad var det du sade? – »Nej, nej du tar miste, det är inte så som du tror.» – – Ja du var dig lik i Hfors, men det S:ska förhållandet var mig en gåta – det låg någonting oklart, hemlighetsfullt och främmande hos dig, något som jag ej förstod, ej var van vid och ej tyckte om – derföre drog jag mig tillbaka. – »Men hvarför skref du så om Etholenska balen?» – Det har|1110| jag nu glömt – men jag var dyster till sinnes då, det har jag intet glömt – Och om du nu komme så långt bort – men rummet är likväl slutligen intet, menniskorna allt – blif lycklig blott – Om lynnen – om T. – »är kall – afkyles af andras känsla – Men engång såg jag henne» – – Båda är ni jemna, det är bra – »Men hvaraf kommer det att man blir ibland så sorgsen utan orsak? – det är inte mitt fel, men det är så.» – Ingenting är vackrare än ett öga som talar sanning – Men – hvad glimmar der i lilla ögonvrån? Nu ska wi ej se så vigtiga ut. –

111 2 Potpourie med den andra Thilda. Ett hastigt ord och ett hastigt svar –: »tänk om ödet fäste ihop såhär!» – H. dansade med E. – Collander med R – Flander med sin fru o. s. v. – Ja, sad’ T. – men troligen glömde hon sin egen moitié. – Vi dansade mot H. – och E. – »H. säger att han utnämt dig till sin storsigillbewarare.» –

112 Så lyder i korthet historien om Stava Stenroths bröllopp på Smedsbacka.

113 För att complettera historien bör nämnas att bruden förärade undertecknad såsom ex-vice marskalk en quist ur sin krona, som för närv. förvaras i sälskap med 2 andra souvenirer af samma betydelse. – 4 veckor sednare afreste det unga paret till Cajana.

|198|

114 31. Thorsdag Lundmark inbjöd till öfverläggning om nästa Soirée – H. förmodade porter, men misstog sig – Conseillen, bestående af Lundmark som ordförande, Backman, Nordgrén, Forsström, och Topelius som bisittare, begaf sig till Lithéns, egentl. till Rosalie, – hvarest Lk proponerade Pantomim med rosor, Zephyrer och Cupidoner – men stora svårigheter mötte, och pantomimen torkade in. Musiken war definitivt besluten. – Bisittarne begåfvo sig sedan till Holstius, der den efterlängtade portern utföll in natura –

115 På quällen spelte Lybeck, Collander och Topelius boston hos Backman – och förljöds: Gubben Lt, ombud för herrarna som deltagit i lottningen om Riddargodset Treffen i Illyrien (eller i månan troligare), emottog i dag per posto ett tjockt bref från Frankfurt am Mayn – tillkallade genast ett par delägare för att öfvervara uppbrytandet – och fann – vinst? – Nej blott ett ringa afstånd af några tusen numror mellan den vinnande och de sinas. Collander råkade just då komma förbi och inknackades ifrigt. »Hvad vill du ha för din lott? – Säg hvad vill du ha för din lott?»original: lott? ropades från alla håll – men C. var ingen narr och sålde – hvem vet? tänkte han, men snart nog fick han veta allt hvad han ville. Delägarne skulle likväl i valuta för 100 Rub. bekomma en Dukat, hette det.

|1111|

116 Så förflöt den sista dagen af ett vigtigt år – Kl. 12 midnatt satt jag hemma vid pianot och spelade en psalm. – Dämda och dunkla ljödo tonerna i midnattens tystnad – det var tiden som låg och rufvade öfver verlden med mörka vingar. Derefter kommo tunga och svåra öfvergångar genom flera tonarter: det var årets möda och wedermöda – derefter gingo stämmorna öfver i en behaglig dur: det var de fria andedragen, dete lifliga fröjderopen efter öfvervunna svårigheter – derefter kommo årets politiska strider i skarpa men blandade tonarter, man hörde Fransmännens krigsrop, man urskiljde kanonerna vid Beirut och segerropen på Syriens slätter; Men striderna dogo ut och gingo i djupaste moll – det var jordens sorg, dess böner om den eviga fridens gåfva – då slog den tolfte timman – och strid och sorg upplöste sig i en lofsång till herrlighetens Herre hwars frid är den enda säkra, och hvars ära aldrig förbleknar i tidernas dimmor bort.

|199|

År 1840.

A: Uptecknaren.

117 Här slutar 13:de, egentligen 11:te, årgången af mina Dagböcker, hvilka sammanräknade lära utgöra en nätt volum af åtminstone 1600 sidor i quart och octav. Det var ej alla gånger mitt fel att alla dessa 1600 sidor innehålla så litet af intresse för andra än uptecknaren. Väl har jag älskat det stora, älskat att glömma mig sjelf och mitt dunkel i de höga, allmänna intressenas närhet. Men mitt lif har saknat både allmän betydelse och enskild omvexling. Det har framgått som en sakta vind öfver ängarnas blomdoft och insjöns fredliga fastän djupa wågor. Här och der böjer sig för dess ande en enslig blommas svigtande stängel, insjöns spegel krusar sig lätt och björken som ensam står på fältet susar helt sakta i aftonens tystnad. Men om en stund är vinddraget slut, blomman är åter rak, spegeln är klar och björken tyst. Så är nu fläkten utan spår försvunnen, och gången tillbaka i lugn igen.

118 Derföre, mina dagars bok, är du fattig och utan glans, och jag sörjer ej deröfver. Väl har jag beundrat snillets ära och odödlighetens evigt grönskande lager. Men jag sträcker ej min hand så högt der jag står i den låga dalen – Skyarna – och menniskors loford äro skyar – vill jag se komma och fara utan sorg. Glömd will jag lefva – men dock så att någon handling blefve quar efter mig – namnet kan vara likgiltigt. – Det står|1112| förvaradt i en högre höjd än ryktets; men i sina verk skall menniskan lefva igen på jorden.

119 En enda gång i mitt lif – och det var under det nu förflutna årets middagshöjd – stod jag i den klara glansen af det allmännas storhet, af bildningens ära i den högsta nordens hyddor, – var en bland dem på hvilka fosterlandet såg med kärlek och hopp. Sådana dagars minnen kunna aldrig blekna i lifvet bort. Det är med individerna så som med folken. Aldrig skall Finland glömma sitt 1840, aldrig jag heller mitt. I långt aflägsna dagar, – om de unnas – skall jag minnas mitt vackra år, min äras och mina förhoppningars glada år – farväl!

|200|

B. Fäderneslandet.

120 Hwarje tidehwarf har sina egenheter, sina skuggor och sina dagrar; wårt har äfwenledes sina. Wi lefwa i egoismens, liksom och de materiella sträfvandenas dagar; båda dessa sidor äro hardt nära med hvarandra förbundna. – De små intressena hafva vuxit till stora, de fordom stora förkrympt till små. De största intressena äro individens enskildta; han erkänner inga större, arbetar, uppoffrar sig för inga högre. Det allmänna och Hela, mensklighet, fädernesland, religion, äro föråldrade namn om hvilka stundom uppbyggliga tal hållas och theorier upgöras, men hvilka snart glömmas i tidens stora buller och brådska bort. Statsförfattningarna hafva nu ochså Gudskelof för det mesta kommit i så ordentligt skick och andakten blifvit så indelad, att hvar och en kan obehindradt sköta sig sjelf och blott stundom på tidningarna med förundran läsa att han har ett fädernesland och i kyrkan höra att har en Gud. Så bequämt må wi t. ex. hos oss. – Men om wi på andra orter tycka oss finna raka motsatsen, t. ex. i Sverige, der det förskräckeligen rabulisteras och skrikes på riksens bästa, så låtom ej narra oss. Skrikhalsarna ha sina små funderingar hvar och en; de flesta vilja fiska i grumligt watten. Ord och phraser i all ära, men handlingar äro bättre, äro de enda tillförlitliga – och huru se de ut?

121 Likwäl är det visst att hvar och en äger ett folk och ett fädernesland, och wi äge wårt. Finland är – som man fordom roade sig att derivera namnet – ett fint, ett godt land, och folket ett folk som duger. Det är ett fattigt land och ett fattigt folk, men »att vara fattig, det är att vara hänvisad på sig sjelf.» Fattigdomen var Finnens skola från begynnelsen, derföre är han vorden man för sig. – Vore han blott så politiskt stark som han är moraliskt! Vi lössletos från Sverige, och det var kanhända|1113| godt; den yngre brodren var vuxen att komma ur skolan. Vi förenades med Ryssland – en strimma ljus i en verld af skymning – och försynen hade måhända sin stora mening dermed. Om hvilket annat land och folk som heldst, förenadt med ett öfver 40 gånger|201| större, vore hoppet förloradt. Det lilla skulle uppslukas, öfversvämmas, dess nationalitet gå under och dess bildning förlora sig i det omätliga mörkret utan att förmå skingra det. – Men Finland stod mer än 6 och ett halft århundrade under Sveriges förmynderskap, emottog hela sin religiomn och sin bildning helt och hållet derifrån, styrdes af Svenskar och stod ouphörligt i närmaste samband med deras språk och seder. – Och förblef ändock Finland, ett folk för sig med eget språk och nationalitet. Så utgöra de förflutna dagarna de kommandes hopp och tröst. – Men skola Rysslands beherskare så grannlaga som fordom Sveriges konungar behandla det folk försynen lagt i deras vårdande hand? – Skola de kunna och vilja hindra att wi icke öfversvämmas af Ryska colonister, och derigenom blifva hwad Wiborgs län redan blifvit: ett mellanting, ett grummel af båda nationerna? Skola de med bästa vilja kunna afstyra alla sina Zakrewskers tilltag? – Och skola de ej bland oss sjelfva finna män, beredwilliga att offra allt för sin snikenhet eller sin ärelystnad, och mot den gode monarchens vilja förråda, sälja, förstöra sitt eget land?

122 I sanning! framtidens väl eller ve beror mycket på yttre omständigheter, men ännu mer på oss sjelfva, – på dem af oss som äro kallade att vårda sitt folk. Mödosamt och ömtåligt (för yttre förhållandens skull) är utan twifvel deras kall, och hwem kan fordra dem utan fel? – Men om de sätta i främsta rummet sig och fosterlandet i det andra, om de förhindra dess fördel, förslösa des wälstånd, rikta sig med dess skatter, bortskänka dess frihet och förlama dess ädlaste krafter i stället för att lösa och lifva – hwem vägermäter bördan af deras ansvar inför Guds thron, och inför efterverldens dom som aldrig dör?

123 Dock – wi äga ännu en bundsförwandt i den stora och förtviflade striden om andeligt lif eller död, – och det är den unga tidens framskridande makt. Denna makt är till sitt wäsende andelig – är den eviga ande som genombäfvar folken och drifver dem framåt på odlingens bana. Denna makt skall i sinom tid nå äfven Ryssland och kämpa med starkare vapen än wi för sanningens seger öfver jordens töcken. Hålla wi oss uppe till dess, så äro wi räddade, och Finland har vunnit den skönaste seger någonsin wanns!

|202||1114|

C. Werlden och dess oro.

124 Det förflutna året har många märkeliga företeelser, att värdiga att med upmärksamhet betraktas. Och lycklig må den skatta sig som kan på afstånd och med lugnt öga följa händelsernas gång.

125 Allt mera uppenbarar sig falskheten och osäkerheten af det Europeiska Statssystemets nuvarande konstlade skick. Med yttersta möda kan Diplomatiken upprätthålla en fred som icke hvilar på naturliga grunder. Nya intressen och förhållanden hafva upkommit; nationerna våga hysa andra meningar än 1815 års traktater. Hufvudmakternas intressen korsa hvarandra – En oro har bemäktigat sig folken; revolutionens fängslade wågor slå högt mot sina dammar – Wettenskaperna å ena och ångkraften å den andra drifva menskligheten framåt. Och ingen finns som hejdar, som leder, sedan Religion och kyrka blifvit en legend, och staten är blefven död i individen. I Asien wacklar Englands makt, och Ryssland vexer medelbarligen alltmera åt söder – fruktansvärdt blir engång deras sammanträffande. Persien är ett rof för inre splittring, och oförmöget att upfylla sin bestämmelse som skiljemur mellan de båda förstnämnda. På Syriens slätter är det Christna vapen som slita de otrognas twister, Christne som blöda för att eröfra det heliga landet åt Kalifernas efterträdare. Så långt går politiken i finhet. – I ett hörn af Africa sitter en snillrik despot som trotsar den fordom så fruktansvärda Portens och halfva Europas förenade makt. – Det är möjligt att han faller; – men fåfängt skall man derigenom hoppas den Turkiska statens återställande. Dess tid är förbi. Nog länge har Europa tålt ett Asien i smått vid sin sida. Halfmånans folk har ej kunnat trifvas vid sidan af korsets, har åldrats och förlamats i den evigt unga Christliga bildningens granskap. Ännu engång skall stormen från Orienten bryta löst öfver Europa, halfmånan skall falla, afunden skall strida om dess brustna stycken, blod skall flyta, men denna gång Christnes mot Christnes, – och den tid är icke aflägsen då detta skall ske.

126 Äfven inom det civiliserade, Christna Europa finnas många frön till framtida strider: Rysslands vexande makt, och dess ständiga|203| vapenöfning, dess farliga kamp mot Kaukasiens frihetsälskande vildar; Pålens fängslade oro och stumma förtwiflan; Frankrikes med ansträngning fattade fotfäste på Afrikas kust; Englands splittrade krafter i Indiska hafvet och på Lewantens kuster; Pyreneiska halföns ohjelpligaoriginal: ohjelplika anarchie (Portugal står ingalunda fast); det lilla Greklands spänning mot Turkiet; Hollands och Belgiens inbördes; Danmarks dåliga financer och ruin i händelse|1115| Sundstullen uphäfves; Sveriges tillkonstlade orolighetsanda; att icke tala om tidens allmänna oro sedan den förlorat sin stödje- och tyn jemnwigtspunkt i Religion och kyrka; moralitetens förfall; penningearistokratiens öfverhandtagande genom tidens förkärlek för industriella verksamhet; Religionsstridigheterna i Tyskland, Revolutionairerna i Frankrike, Chartisterna i England, m. m. – mot så många hopade elementer till strid skall ingen Diplomatik i längden förmå något. – Nationerna hafwa förkänsla af en annalkande storm, men stunden när den utbryter kan ingen säga. Det ligger ett qualm i Europas luft som behöfver åska och storm för att skingras. Så länge folken icke inrymma första platsen åt de andliga makterna, Religionen och Wettenskaperna, och tillbakavisa Industrien och dess moder den sinnliga njutningen till andra rummet, – så länge skola de behöfva strida för att icke åldras och förslappas, så länge skola de behöfva allmän nöd för att glömma sina öfverhöfvan dyrkade enskildta intressen, sin sjelfkärlek, sin egennytta och sina afgudar: njutningen och guld.et.

127 Om America är föga intressant att säga. Sydamerica, det herrligaste land under solen, bebos af det uslaste folk, från moralisk synpunkt betraktadt. Så wisst är det att menniskan behöfver en fortsatt strid mot elementerna för att utbilda sina både själs- och kroppskrafter till starka. – I Nordamerica råder samma materiens dyrkan, penningens religion, som förut.

128 De vigtigaste politiska tilldragelser under året äro: I Asien: Engelsmännens segrar på Chinas och Syriens kuster – eröfringen af ön Tschusan å ena sidan, Beirut och St. Jean d’Acre på den andra; Ryssarnes nederlag vid Kaukasus; thronstridigheterna i Persien och riket Lahore. I Africa Mehemed Alis trångmål i Alexandria; Fransmännens segrar öfver Abdel Kader och brytning med Marocco genom General Consuln i Tanger. Napoleons afförande från St. Helena; Uptäckten af ett större land söder om Goda Hopps udden.|204| I Polynesien: en Geographisk Expedition åt det inre af Ulimaroa. I America: Fred mellan Peru och Chili; mellan Buenos Ayres och Frankrike; Don Pedro II kejsare i Brasilien. Doktor Francias, despotens och Diktatorns i Paraguay, död. – Presidentvalet i de Förenade Staterna utfallet till förmån för General Harrison och det aristokratiska partiet. – I Europa: Revolution i Spanien och Drottningens nedläggande af regeringen, samt anarchie; Frankrikes krigsrustningar; Thiersska ministerns 6 månaders långa regering; Århundradets hjelte hvilar i Fransk jord; – Brunouska Traktaten i London af den 15 Julii|1116| och kriget i Lewanten; England erhåller en thronarfvinge; Konungen af Holland Wilhelm II nedlägger regeringen; – Konungen i Preussen Fredrik II Wilhelm död; Österrike upträder första gången som Sjömakt; Stridigheter mellan Grekland och Turkiet i anledn. af Herr Zographos handelstraktat m. m.

129 Beträffande tidens intellectuella sträfvanden, tillvexa i synnerhet naturwettenskaperna. Daguerrotypen fullkomnas – Philosophien har genom Strauss i Tyskland ånyo wändt sig mot Religionen. – Men deremot griper pietismen, det nywaknade, friska andeliga lifvet, omkring sig i flera länder. Engelska bibelsälskapet bidrar i sin mån dertill; äfvensom omvändelsewerket fortgår på jordens östra hæmispher.

130 Af industriella företag fullkomnas hvitbetssockerfabricationen allt mer. I England har man börjat tillverka kläder genom filtning, utan att spinna ullen. – Ångkrafterna tillvexa och hafva nu visat sig med fördel användbara i krig. Englands manufacturer börja sakna afsättning; ett bevis att industrien i andra länder uppdrifvits. Förnämligast är Rysslands industrie i starkt stigande.

131 Sådant är nu tidehwarfvets skepnad under det förflutna året. Mången skall betrakta detsamma med oro, mången med hopp. – Det enda säkra man derom kan säga, är att wi lefva i en öfvergångs, en utvecklings period, under hvilken stora andeliga och stora materiella makter, sjelfva i ouphörlig strid sinsemellan, drifva menskligheten framåt mot ett okändt mål. Försynen allena känner detta mål; wi böra tro att det är wist och med lugn afvakta utgången, endast wi egna wåra krafter åt hvad wi anse heligt och stort: åt sanning, frihet och rätt, derunder bedjande: Helgadt warde ditt namn Tillkomme Ditt rike, Ske din wilje så som i himmelen så ock på jorden! Amen.