Juli

1842. Julia.

1 Fr. 1. Det war mina sista dagar i Helsingfors denna gången. Min wår hade warit den dystraste jag öfverlefwat, dyster af inre strider, af en kamp utan resultater för min själs efterlängtade frid. Nu hade molnen något skingrats. Små resor – till Borgå – till Löparö – till Rpffs på Vickars – hade gjort både min cassa och mitt lynne lättare och hoppet om en glad hemresa gjorde hwad det kunde för att stämma mig öppen för lifvets glädje.

2 Jag besökte Brunnssalongen – rökte minoriginal: mi trefliga cigarr – smuttade på Herr Bodenhagens superba Caffe – bekikade notabiliteterna, hvaribland den celebra fröken Ischimoff, och tjusades af den wackra Leipziger musiken. Brunnsgästerna woro nu 107 – Wid middagstid wandrades jemte vännen Blank till Cajsaniemi och en delicat diner intogs med behörig madera, och caffe och cigarrer.

3 Aftonen anfangad af en rysk bandit till poliskusk för min cigarr – promenad till Gardesträdgården – en blick åt familjerna Wikstedt, Lundmark m. fl. – sedan thé på Cajsaniemi och discussioner med embetsbröderna Fabian C. och Julius Lundahl – som hos mig läste Dagligt Allehanda om »Hans Förskräcklighet.»

4 L. 2. Afwaktningar och afskedsvisiter. Med tårar i ögonen bad mig den älskwärda, olyckliga fru Lundmark helsa till NyCarleby och den söta Axeliana såg ovanligt kyrkminisk ut, men gubben bad helsa bånen, gubben Svahn etc. – Bestyr och bråk, bland annat med min kärra, hwilken Julle Staudinger förklarade inpraktikabel, men som nöjaktigt upphyggades.

5 Sönd. 3. Afresa från Helsingfors kl. 11 f. m. men måste återvända från Gumtäckt, emedan jag hade glömt medtaga mitt Österbottniska tal. Åtskilliga kamrater tullade derunder wår bränvinsflaska. – Min sidokamrat war Studeranden Storbror, alias: Julle Staudinger. – Togo wid Hikie af från stora stråkwägen åt nordost och tillbragte natten på en enslig, men hygglig gästgifwargård Oitti.

6 Julii 4. T. 5. O. 6 Jag hade ämnat göra en betydlig krok uppåt Jämsä och Jywäskylä, och derföre lofwat sidokamraten att slippa med ⅓ af skjutsen, men det kort före min afresa mottagna brefwet om Hejkes sjukdom påskyndade färden och minskade kroken. Den oro, jag kände, tillät mig icke att njuta af resans behag.

7 Värdinnan på Oitti – hvarest man storligen beundrade Ekelunds karta öfver Finland, som wi rådfrågade, och hvarföre man höll oss för landtmätare – förundrade sig, när hon hörde wår afsigt att färdas norrut. Ingen skjuts reser någonsin härifrån ditåt – och inga g.g.gårdar finnas – men wi wågade på kuppen – Begåfwo alltså ut på lös fot – passerade på gemena, steniga och backiga byvägar förbi det ståtliga Mommila Hietois, tillhörigt en von Essen (titulus ignotusspråk: latin) och anlände slutligen till Arrankorpi by, begapade ungefär som Columbus et. Comp. vid deras första landstigning på Guanahani. Enkelt, wälwilligt och gästfritt folk, och äkta Finsk gästfrihet. Skön dinér med de yppersta ägg. Harrasjärvi Isäntäspråk: finska skjutsade oss fram|1123| till Tantila G.g.g.Gästgivargård i Lampis; Under vägen passerades den celebre Adam Jaakolas boning, hwarest besök aflades, men då värden befanns utgången, skickade jag honom ett visitkort med följande tillägg: »Z: Ts etc; joka tänä wuonna on Helsingin sanomien Kirjoittaja, on ollut Aadam Jaakolan terwehdänspråk: finska» –

8 Wåra visiter wille ej lyckas. Vid Syrjentaka i Tuulois besökte wi Aquilina, men sluppo ej in – Mamsellen war borta och ett gement markattsansigte visade sig som en illmarig Argus i fönstret. – Härifrån styrdes kosan till Puudickala och derifrån till Luopiois kyrka, wackert belägen på en slätt wid en insjö, omgifwen af tät skog. Dåliga ägg och dyrt. – Härifrån till Pohja i Eräjärvi. Wid Suolijärvi sköna högstrandade sjö ligga twenne byar med fiendtliga namn: Sairiala och Toiwala helt nära hwarandra. Strax derpå Toiwoniemi, tillh. Capiten Münsterhjelm. I närheten af Pohja war bröllopp och wi reste med wälbehag under en mängd sirliga triumfbågar öfver grindarna, belåtna med den upp|9||253|märksamhet man dymedelst haft artigheten wisa oss. Härifrån till Kaupila, ett ruskigt, men gästfritt ställe, och några timmars hwila här. Under wägen passerades Wirdonjärvi sjö, Ylöskartano gård samt den oändeligen täcka, om Kaiwando påminnande Kukkijoki. – Följande morgon på färja öfver Ansio och Ansiolahti, hvilket gjorde en timmes uppehåll, framåt wår stora stråkväg. Derförinnan passeras Kandola och Lyötö samt Westerkulla gamla gård, bebodd af en lika gammal ägare, Rector Utter. Vid Ohriwesi kyrka woro wi åter hemmastadda och låto bära af med god fart framåt. Toisjärvi heter den långa, hundravikade sjö, som från Kanganpää sträcker sig 7 fjerndelar ända till Tulijoki. Middag på Ruhala. Några timmars hvila på Kahra i Alavo, – weckan på Heickilä, men wi togo in på Mäkelä. Med Emendäspråk: finska hade en märkelig förändring underförsiggått åt det pietistiska hållet, hwartill jag gratulerar. Lilla Haaksirikko låg fram, men behagade ej, Soppa fick till present Jesuxen Christuxen Lapsuuden Kirja, som med stort wälbehag emottogs. Från Hangola intet nytt, annat än välsignelse –

9 Härefter kuskades på, så att wi Onsdagsafton kl. 9 hade NyCarleby i sigte. Wi beräknade sedan att denna wäg warit 2 mil kortare än den wanliga.

NyCarleby –

10 Stor och alfvarlig helsade mig den gamla, nu hvitmenade kyrkan i sin nya kapprock – Hopp och fruktan vexlade – Jag hade dröjt en stund på|1124| Stenbacka och talt – man hade der sagt mig intet, ej heller hade jag haft mod att fråga, men jag hämtade någon tröst deraf. Wi tåga in i staden. Lithenerna nicka gladt – intet ohyggligt för Hejkes fönster – nytt hopp. Jag skyndar in – och på min häftiga fråga: hur är det med Hejke, svarar den mötande Lundström blott de tre orden: »han är död – död sedan 9 dagar» –

11 Den quällen glad var tårarnas quäll och ingen glad hemkomst,|10||254| fast i det kära hemmet allt war godt och gladt. Emili Turdin fann jag hos oss – hela den sorgsna familjen – Tante B–n så godt som bodde der och gossarna på alfvare –

12 P. S. Guds godhet har så länge skonat mig från smärtan att jag är alldeles owan wid den. Min största förlust i werlden war wäl min kära oförgätlige pappas död 1831 i Jan.,– men jag war ju ett barn då än, min sorg blåste bort och det war först sednare jag förstod hwad jag mist. 1831 i Dec. dog min bästa barndomsvän, Alexander Lithén, och likasom nu berättade mig en främmande, en oskyld hans död – jag var i Uleåborg då än. Och jag gret, men jag gret ännu som barn göra, gret för att glömma .... men flera år derefter stängde jag den 8 Dec. in mig i min lilla kammare i Helsingfors och skref med tårar om min förlorade wän. – 1836 i Aug. dog min dyre broderlige ledare och wän Franz Toppelius på Orisberg; det war i mitt 19 år och jag war ännu ett barn; jag sörjde, men såsom man sörjer den rättfärdige, som gått hem till sitt. Hans minne är mig evigt heligt och kärt. – Felix heter den dag, då jag blef född, – och om detta skall blifwa för min framtid en sarkasm eller en sanning, det står i Herrens hand. Mycken lycka är ej god för menniskan, hon blir förmäten deraf och glömmer gifwaren. Hitintills har ordet icke ljugit; kärleken är menniskans himmel på jorden och jag har varit mycket älskatd, jag vet det nog, mer än jag förtjenat. De bortgångne och de lefwande hafwa tänkt med huldhet på mig. Min barndoms trogne broder mindes mig i sitt sista och längtade att se mig innan han gick bort, men Gud wille ej det. Och min bästa, käraste, oförgätligaste vän under 10 sköna ungdomsår, hans sista skriftliga ord till mig voro: Låt mig träffa dig ännu engång innan jag reser – men Gud wille ej heller det – och han tänkte på mig i sina sista smärtfulla dagar – Han reste från kärlek, vänskap och glädje – i det ögonblick då wi nu först, nu först skulle rätt hafwa öppnat wåra själar för hwarandra. Jag har warit sluten inom mig sjelf allt hitintills, och min korta lefnadserfarenhet innehåller|11||255| åtskilligt, som ingen dödlig på jorden wet. Hejke hade fått skåda igenom mig|1125| såsom en christall, för honom wille jag nu säga och bekänna allt, såsom jag ock förut sagt honom hwad jag sagt åt ingen annan, jag wille gifwa honom mitt oinskränktaste förtroende utan allt förbehåll såsom utbyte mot hans redliga, öppna och förtrogna vänskap, och då kallade Gud honom bort just i det ögonblicket, just i det! Och jag må väl deröfver sörja djupt för min egen skull; det hade warit en så ny och owan sällhet att gifwa sig helt och hållen bort åt en älskad wän; – det hoppet är nu troligen för alltid förbi – Mitt lifs dunkla gåta, dualismen, som splittrat min ungdom, allt ligger nu för evigt i det tysta djupa och endast Gud ser ned deri med stränga ögon. Ofriwilligt skall jag draga mig tillbaka inom mig sjelf kanske mer än förr, och mina andra vänner i werlden måste nöjas med mitt högra hjerta, ty mitt wenstra hwilar under en grön kulle med en wissnad ros uppå.

13 Th. 7. På Kuddnäs är att anmärkas ett nytt tåg för gårdens oskäliga innevånare, hwarigenom det förra och gamla blifvit fridlyst för de skäligas räkning, hwarförutom gamla brännhuset uppträdt uti en ny och föryngrad gestalt, samt fépalatset blifwit behörigen meubleradt och decoreradt.

14 Besök af brodren Piponius – Första visiten hos Lithénerna.

15 Fr. 8. Wåra egna söta och trefliga quistar befunno sig i de andra angenäma quistarnes Gesellschaftspråk: tyska ute på Alörn hwarföre Sophie och jag på e. m. dit utreste, medtagande den sorgsna Mia, – Mia, som vunnit så mycket i mina ögon genom sin sorg och sin kärlek. Den svarta ringen glänste nu på hennes finger – Natten mot i dag kl. 12–1 stod jag på min dyre Hejkes graf med en stor tyngd öfver hjertat. Och jag kastade Mias ring på grafwen och den blänkte underligt i sanden, och min Hejke såg att jag broderligen fullgjort hans sista uppdrag; men icke från djupet utan från höjden såg han det. Och jag bad för honom och för mig och för alla dem han älskat, och för alla dem som älskat honom bad jag ock den natten. – Mia war söt och uppriktig, hon beskref|12||256| sitt tyckes upprinnelse och hans och sin stora sorg. Och jag sade: »med wår wackra sommarglädje är det nu förbi; wi skola minnas wår Hejke evigt och ofta skola wi tala om honom, det skall wara wår ro och wår glädje. Men icke skola wi derigenom tro oss hedra hans minne, att wi hängifwa oss åt sorgen utan hejd; det will wår wän i himmelen icke. Wi skola icke kasta ifrån oss de korta solglimtar som lifwet ännu har, wi skola wara glada så godt wi kunna, icke sannt, Marie?»

16 Wi kommo till Alörn – En båt metade i närheten af Myggan – det|1126| war min egen Emma – det war Thilda – wi möttes – och Millas hand darrade omärkligt och midt i min sorg hade himlen unnat mig en mycket större glädje än jag war wärd. Jag wisste nu att jag kunde säga min egen Emma – min egen Milla – tusende gånger säger jag de kära orden tyst för mig sjelf – Gud allena wet om och när jag får säga dem högt för werlden, men äfven det hoppet ljusnar på långt håll. Jag må wäl fritt bekänna att jag ej håller af Milla nu som förr – o huru jag lefde i ögonblickets korta, försvinnande glädje förr! Jag hade då kunnat gifwa en hel lång framtid för en secund af Emmas kärlek – hwad brydde jag mig då om framtid och lycka om lifvets alfvar och egennyttans om dess beräkningar! Stundens outsägliga lust, som oupphörligt halkade ur händerna, war mitt allt och min framtid. Den tillfredsställer mig icke mer. Ehwad jag tänker eller handlar, ligger der ett blånande fjerran bakom. Jag håller af min Emma nu swalare än förr, jag wille ej mera gifwa 10 år för ett enda ord eller en kyss – men jag wille gifwa mitt lif för henne hwad stund som heldst. Jag wille lefwa för henne – och att lefva för någon, will säga wida mera än att dö för den. Mina innersta längtan famnar en framtid nu; nära och fjerran står min Emmas mörklockiga bild, – icke mera i fantasiens skimrande helgongloria, men i den klara lugna dagern af en älskwärd verklighet.

17 Wi företogo wandringar – till gamla stugan, Alviken, runeberget – wi sade lugna och hjertliga ord. Wi förstodo detn inre sidan af wåra ord. – Gumman Dovner, A. H. Backman woro ute – Ludwig Lindquist hemkommen – treflig pojke – Solo ensam sof jag på slant i öfra étagen och förnam conversation dernere. Synlig solförmörkelse i dag f. m.

18 L. 9. Jag vaknade glad i dag – Den första figur, som inträdde med Caffet, hette Maja, och tecknet war godt nog. Ensam gick jag tidigt ut med min cigarr och satte mig besökte Lithénerna, anlända i går till Charlottenlund. Jag kom åter – ingen sågs till ännu – jag satt vid stranden och såg åt hafvet och hafvet sof – jag wäntade – ingen kom – då for jag ut på flottan i lugnet – Emilia kom ut då och helsade litet långt – i detsamma föll silfverholken af mitt cigarrmundstycke i hafwet och jag war långt ut. – Milla wände åter – de andra utkommo – »hwart har du warit?» – »Jag har warit och sökt de lycksaligas öar» – »Och slanten?» – »Den visade jag åt en, som ej såg; då kastade jag den i sjön». – Men kort derefter tappade jag min lilla bruna Alörswant – Milla tog upp den och märkte något rundt och hårdt i ena fingret – jag wille ej ha min want igen och hon behöll den i tysthet. »Hwart har du gjort af din want?» frågade Rosa – Den glömdes quar på en quist och jag hittar den ej mer» – Först på quällaen gaf Milla wanten åter och|1127| den war tom – Något ord undföll henne förut om »Amalias gåfwa» – wi förstodo hwarandra. »Nu har jag hittat reda på min rätta quist.»

19 Caffe dracks på lilla bordet i lunden – dagen war treflig – wore min Hejke blott här, han fattas i min glädje alltid! – Jag badade med piltarne i sjön – middag sofwo wi ej – wi tillbragte aftonen med Lithénerna och följde dem hem – Rosa war derunder inne i sitt favoritämne – hon räknade upp allas wåra första tycken – Sophie trodde sig weta Rosas eget – Hemvägen promenerade wi arm i arm, Milla och jag genom lundernas tysta älskwärda skymning – det war just sedan jag återfått wanten tom – och wi sade ej mycket, men jag tänkte på min lycka.

20 Hemresa war beramad i quäll, men det påstods att det blåste, ehuru jag ej såg det. Lika enslig natt – mina söta grannar i nedra étagen hade flyttat – jag hörde nu ingenting – blott dånet af en förfärlig myggjagt. Lithénerna kommo helt sent och förärade grädde – Rosa hojtade godnatt utanför min dörr.

21 S. 10. Fortfarande skönhet i naturen. Besök hos Lithénerna. – Domino. – Mättes på dörren – Gamla herrskapet Lt ut – Middagslur i det gröna med det allra angenämaste vis à vis|14||258| – 5 unga älskwärda flickor lätt och behagfullt hvilande på tufworna med förkläden och halsdukar öfver ansigtet – Caffe dracks åter ute – Fru Falk gjorde visite – Ludvig et. comp. gymnasticerade – flickorna sjöngo: »roligt, roligt, kors hvad dä’ roligt på Alörn i dag». – Kastades äfven med volanter. Lithenerna reste hem på quällen – litet sednare efter soupern äfven Marie, Sophie och jag – oaktadt ganska artiga persuasioner – det blåste grufligt, sade man, men intet såg jag det.

22 P. S. på stolakarmarna skrefwos frågor – »hvem skall bryta quisten och sätta den i sitt venstra knapphål för evigt?» – »Skrif sådana frågor, som jag kan svara på.»original: på. Sedan: »prestkragen säger ja nej ja nej ja nej ja nej jaanejaanej – ja, sade Milla i förbigående och sprang bort – Begrep hon? –

23 M. 121. +28 gr. Cels. i skuggan – Åska drog sig tillsamman och utbröt med störtregn kl. 4 e. m. just under det Alfred B. Hällfors och jag badade vid Notwarpet – Wåta som trasor och i en eländig belägenhet kommo wi skrattande hem, stoppade wåra pipor samt drucko caffe och thé hos mig.

24 T. 12. Ovisite hos Hammarins. Sedan Brunnsholmen och sedan Lithéns – Alfred Ekholm och jag sjöngo duetter.

25 O. 13. Metfärd med Turdin till Alörn och Lodörn – regn kom under wägen, hjortronoriginal: hjorton plockades: allt goda anledningar. Traskade således af|1128| till Myggan först på Caffé och sedan på Thé samt soupér – jollrade med mina angenäma quistar, berättade huru jag metat en aborre på Emmas Lycka och en på Thildas, entretenerade fru Rundström och begaf mig sedan till mitt land igen.

26 Th. 14. Metfärd och 8 ℔ brax i Ragnörn.

27 F. 15. Omete. Wilh. och Magnus v. Essen anträffas på Brunnsholmen – Magnus har ondt i nacken och thoddy ordineras invärtes. Trior och quartetter anställas, wi sjunga på bron, på gatorna och i Kuddnäs trädgård.

28 L. 16. Hejkes Galeas Wänskapen, destinerad till Köpenhamn med tjära, stoppades af|15||259| Tullförw Falk före utresan, under förewändn. att deri låg risk för den omyndige arfwingen Herrman m. m. Rätta skälet war att man befarade att fartyget skulle säljas i Köpenhamn och staden gå förlustig om sin enda Lübecksfarare. Flera speculanter woro medwetande – – Brodren Alb. Dyhr bjöd först 6000 Rub. sedan 6,500, handeln skulle i dag uppgöras, men krångel uppstod i thy att Berger teck ej wille teckna en för begge och begge för en med Lithén utan blott för halfwa summan. Handeln gick om intet – Jag skref till Hfors och bjöd ut skutan, och Dyhr bjöd i harmen på thodium till Bholmen. – Detta owänskapliga förfarande med Hejkes »Wänskap» bevisar blott den gamla erfarenheten, att alla considerationer måste vika för Köpmannaspeculationen, och att en rättskaffens köpman med bästa samvete i werlden drar opp sina wänner och deras närmaste, endast att sådant sker enligt konstens regler.

29 S. 17. Böndag. Häggblom. Storm. Wåra quistar hade hemkommit och gjorde sitt första besök på Kudnäs i quäll. Aftonen war wacker, wi promenerade i trädgården och sade hwarandra förtroliga ord.

30 M. 18. Storm. Emilia har fått en kikare af Capten Lind. »Menaroriginal: Menar han något?» frågade jag Sophie. »Han är för klok karl att inbilla sig något,» swarade min kloka syster. – I dag war Fredrik; jag inropades till Holstius och drack några glas punsch – Deraf dristig worden klef jag in till Hammarins på min första visite, fann der äfven mina quistar och jollrade en stund. Mia spelte och jag innehade nu min Hejkes plats vid pianot. Jag innehar ock en angenäm plats i Mias vänskap, det wet jag nog, och det har ej felats upp insinuationer från andra håll, att jag borde eröfra en närmare plats; men om jag ock det kunde, om hela werldens herrlighet strödde sin glans kring den älskvärda Mias hufwud, – jag wille ej utsträcka ett finger efter den, – jag wet hwar min enda sällhet knoppas och det är ej hos henne, så god hon är. – Gud! jag har ock ett samvete, fastän ett nyckfullt. Hej Jag will blifwa wårdaren af Hejkes minne hos hans sista »hjertros»; än i|1129| döden will jag wårda hans intressen. Han har testamenterat min Emma, ej sin Mia åt mig.

31 Sednare s. d.samma dag hos Lithénerna med Alfred. En skymt af det gamla. Jag war upprymd och treflig, jag sade ord i den fordna tonarten, fast det war wänskap. Nu – jag såg så djupt in i Thildas ögon och hennes blick war ett ögonblick oändligt wacker att se uppå, huru den glimmade i sin wåta glans men då sprang Thilda bort – Ack, Thilda, min dyra wän, som eger hela min oförgätliga aktning och vänskap, min vackra forntid är du och Emma är min framtid och min jordiska evighet. Du är min ljusgröna barndomsdröm, hwars minne är mig evigt ljuft och kärt, men Emma är min ljusröda ungdomsengel och mittoriginal: mitt och lifs älskade förhoppningsblomma. Det har blifvit för mig en visshet nu, hwad jag länge anat, att jag, ovärdige, varit ditt innersta hjertas enda älskling, att ditt första tycke endast sjunkit långt, ack så evigt långt ned i djupet, men ändock finnes der i denna stund, du dyra Thilda! Huru skulle du ej varit trogen som guld, om jag ej svikit dig, – ja jag war den som bröt min egen barndomstro och grumlade din ungdoms spegelwåg och gjorde dig så sluten och så tyst, kan du förlåta det? Ack Thilda, wet du, jag är swag – jag war en lekboll i mitt ödes hand – på Emma föll min blick, – i henne kände jag den ljufwa swalkan för mitt lif – och min barndom försvann som en blink och jag lärde att älska och lida, så som jag aldrig kunnat förr. Ja jag lärde att lida – hon, för hwilken jag offrade dintt trogna hjerta – hon älskade ej mig – hon bar en annan i sina tankars hem, jag wisste det så wäl. Men denne andre war min bästa älskade wän och bror – jag skänkte min nya, min sista kärlek åt honom en bitterljuf Januarinatt – och mintt hjertas tomhet war obeskriflig – nej icke tomhet, ty, fastän utan hopp, war Emma min själs enda glädje allt ännu. Sedan kommo skickelser – nya – bländande – Emma trodde sig glömmas och glömma – och min Hejke, som nu är i himmelen, trodde sig älska en annan och återgaf mig mitt lifs svalka – och Emma blef glömd af en, som ej war henne wärd, – och gaf mig sin – och jag erfor åter en ljuf doft af sällhet, som jag want mig af wid längesedan – och denna sommar hade warit den lyckligaste i mitt lif om ej Hejke gått från oss. Detta är min saga, dyra Thilda, kan du förlåta mig? Ack ja, du goda, det gör du wisst!

32 T. 19. Besöker på morgonquisten NyCarleby helsokälla. Brunnssällskapet utgöres i sommar af Fru Falk, Fru Hammarin, fröken Stromberg, M:lle Lönnroth, Herr Hällfors, Garfwaren Forsell med fru och Madame|1130| Friberg, summa 8. Wåra Quistar och Marie äro i rörelse. Tante Maria bjuder kaffe. Milla betäcker mig med sin parasoll.

33 S. d.Samma dag Examinerar, på modrens begäran, Alexander Downer. Det är godt hufwud och god wilja hos pojken; blott att han gerna fjäskar här och der.

34 O. 20. Andra Årsdagen af Philosophiæ Magister promotionen 1840.

35 Examinerar Alex. D:r och, på fadrens begäran, Ludwig Lindquist. Den pojken tycker jag om. Skäligen godt hufwud, ännu bättre wilja, alfvar och redbarhet, ett raskt och friskt wäsende och jemt så mycken pojkaktighet, som behöfs, har fallit på hans lott. Jag sökte pröfwa opartiskt och han bestod profvet.

36 Dagen förflöt stilla. Thé på Bholmen, sedan promenad med mina quistar.

37 Th. 21. Wi hade upplefwat Johannas dag. Syster gratuleras, undfägnad blott med ett Caffebord. Hwarpå wandrades till Lindquistens, med ett myrtenträd kl. ½ 7 m. Gumman L. önskades allt godt. Åt Thilda skulle wi sjunga för tillfället förf. verser, men namnsdagsblåsarn råkade vara mer än vanligt korkhufwad – blef alltså endast: »Thilda, Thilda, Thilda Johanna Lindquist i dag!» – Alfreds bas kom dessutom post festumspråk: latin. Ett wackert bord, decoreradt med blommor och myrten, fägnade ögat, och deromkring thronade en liten caffeblusande societé, Holstius och Lind inberäknade. – Sedan Gratul. hos fruarna Frosterus och Wahlström.

38 S. d.Samma dag på afton hos Lts – Misen Hammarin war med – Alfred et Hällfors et Marie Whm d:o. Hfors Tidnings postscriptum till Tit. Henrik. Redogjorde för pappa och mamma angående Ludwigs framsteg. – Milla och Sophie sågo hemlighetsfulla ut, hwad det led. Det hwiskades om tableauer – Tableauer! och trots den klara Juliquällen lyckades sådant öfver all förmodan. 1:o Le chevalier et sa damespråk: franska: Ludwig knäböjande för Julius som flicka – med ljus. 2:o: Ett frieri på Helgoland Gossen (Julius) flickan (Lotta) och Modren (Ludwig). Modren bannar sin blyga flicka, men|18||262| den skälmska gossen står leende bakom i busken – (med ljus). Och 3:tio: Äran Hoppet, stödjande sig med venstra handen på ett ankare och pekande med den högra mot skyn. – De förra twå tableauerna woro af ett näpet och täckt behag, leende och jordiskt glada, Hoppets engel war himmelsk att skåda. Det war den wackra Thilda, wackrare än någonsin, så smärt, så luftig och sväfvande och med en blick, så öfverjordisk och strålande att jag aldrig kan förgäta den. Den bengaliska elden öfvergjöt hela gestalten med en himmelsk dager, – med ett underbart drömlikt behag – som en|1131| uppenbarelse glänste hon för ett ögonblick och försvann åter – O du ljufwaste engel i detta sorgsna menniskolif, du heliga, dyra, lycksaliga Hopp, du iklädde dig den gången en skepnad, som var dig värdig, och du såg den gången med samma strålande öga, hwarmed du tröstande blickar in i lifwets djupaste natt!

39 Thilda war wacker äfven när hon nedsteg från sin höjd, och det war den älskwärda Emmas glädje att se oss alla glada af beundran.

40 Fr. 22. Slutar examen med ynglingarne Lindquist och Dovner.

41 L. 23. Promenader med wåra quistar – hemkommande från deras angenäma Gesellschaftspråk: tyska möta Sophie och jag Demoisellernee Kynsell wid norra tulln.

42 S. 24. Den dagen war stor rörelse i NyCarleby. Malmberg predikade första gången. Stora skaror inströmmade från landet. Kyrkan war öfverfull – alla bänkar, alla gångar trångat hoppackade – slutligen fick ingen mera rum – mången måste wända om. Malmbergs föredrag war angenämt, wärdigt och mild, hans ord alfvarliga utan för Östrings skärpa, hans hållning ledig och okonstlad; hans predikan blef allmänt omtyckt. Liksom Östring och öfriga, framhöll han contrasterna mellan Guds barn och werldens barn klara och skarpa, och prisade de förras enfald framför de sednare konstlade klokhet.

43 Invikande till Lithénerna för att gratulera Christina fann jag Rosalie förtjust i Malmberg. »Jag wet ej huru man kan gå på brunnsdans i quäll,|19||263| sedan man hört M. på f. m.!» – Det är så med Rosalies små Gudaktighetsrörelser, hvilka hon gerna will tillägga en varaktigare betydelse. Nog skulle hon dansa friskt i morgon för det. Det är så med Rosa fattig och med mången annan, att man tror sig göra någonting Gudi täckeligt, när man sitter och är rörd en liten stund, änskönt man sedan snart återgår till sitt förra. Så menar Rosa ock, att hon sörjer wår Hejke förmer än wi andra, för det hon sitter några veckor och bär vid lämpliga tillfällen sorgen som en skylt framför sig, försmående att dela dagens små nöjen med oss andra. Detta kallar jag sjelfbedrägeri. Då älskar jag wida mera den sorg, som gömmer sig sjelf till de många ensamma stunder, menniskan alltid har att disponera, och efter den första smärtans utbrott, drager sig undan menniskoögon i djupet. En sådan sorg räcker icke veckotal, utan i långa år och under ett helt lif, och lif dagens flyktiga löjen, som fladdra på ytan, äro för den likgiltiga och utan betydelse. Jag har sagt detta åt min Emma i dag; skulle wår oförgätlige Hejkes minne wara så vanskeligt hos oss, att det kunde rubbas af en lumpen dans eller dylikt!|1132| Ej will jag tadla Marie, om hon i sin första smärta, ej kan njuta af lifvets små förlustelser, långt derifrån. Men den tadlar jag, som kan och icke will, af falska considerationer. Tror icke Emma, att när Hejkes minne längesedan bleknat bort i Rosas tankar, då minnas wi honom ännu lika warmt och sorgligt som i dag?

44 Det war Brunnsdans i dag på Juthbacka, arrangerad af Capt. Lind och Hällfors. Onödigt wisserligen, ty den allmänna sinnestämningen war ännu ej egnad för dans. Detta, i förening med regn och en lång väg, gjorde balen ganska fåtalig och ej särdeles rolig. Detta war att förutse. Mellertid gick jag dit, för min Emmas skull; quistarna måste af considerationer gå. Jag gjorde bekantskap med Demoisellerna Milla och Olivia Kynsell; stela flickor till en början, GCarlebyenses; liten uppfostran i Nby skulle göra dem trefliga. – M:lle Lovis Lönnroth, Borgåensis. – Med min egen Milla andra françaisen och d:o potpouriet. Jag sade henne för hwems skull jag kom. Hon war warm och älskwärd, hennes ögon tröstade mig outsägligt. Jag hade ock den djerfheten fråga efter Thilda Lts små hemligheter, af hwilka jag wet ¼ förut. »Jag kan inte säga.» – Misen och Lithenerna m. fl. woro ej der.

45 M. 25. Gumman Lithén och Wilda Hinge från GCarleby åka in på Kudnäs gård. Kort derefter åker jag Hilda och Sophie till Lts – flickorna först på prostgården –

46 Aftonen hos wåra quistar. Alfred och Hällfors äfvenledes. A. och jag sjöngo. Milla spelte för oss – Milla har vunnit en ny talent, som gläder mig – sätter musik rätt snällt på papperet – hade i wintras arrangerat Marchand des modes för pianoforte och nyligen satt Czernys potpourie från 2 pianof. till 1, från 8 händer till 4; wackra plockbitar af Beethoven, Rossini, Mehul, Herold m. fl.

47 P. S. Wilda Hinge är sig lik – flickan har haft stora sorger öfver brodrens död och än mer öfver Zimmermans; detta har gifwit henne mera alfvar och stadga än förr. Hilda är treflig på sitt sätt. Der hon mötes af wärma och godhet, är hon warm odch god, och uppriktigheten är hennes vackraste fel.

48 – Lithénerna woro med i quäll – tystare än vanligt woro de.

49 T. 26. Mete med Alfred. Ett par wackra idar. – Afton: wåra quistar och Kynsellerna hos oss. Promenader under popplarna. Lilla Emilia i marokinsboken presenteras, likaledes mina silhouetter. Wi promenerade sedan. –

50 O. 27. Sjusofwaredagen skedde gratulationer vid brunn, och bland|1133| gratulanterna befunno sig wåra älskvärda Lindquistar samt Kynsellerna. – Visite uppe i Thilda L:ns wäfkammare derförinnan. – Sedan promenader – Misen på Kudnäs – E. m. träffades samma societé hos Lithenerna i fåfängan, der systrarna Emelie, Hilda och Sophie företogo ändlösa promenader genom gångarna – Millas panna war mörkare än vanligt, och man anade några spår till tårar – Rosas ord hade ej fallit alldeles grannlaga – »Hindrik vore redan glömd» etc. samt hwarjehanda bespejelser dessutom – ty alla, som ej hänga sina tankar på en skylt och som wåga ha en hemlighet för wår ädla vän och cousin, få wid tillfälle höra af det. – Det goda förståndet återkom ej ens hemma hos Lithenerna, ehuru R. bjöd till. »Ja, kära flickor, wi skall wäl då wara främmande för hwarandra nu som förr, det är kanske det bästa.» Hwilket förtroende har då Rosalie gett i utbyte mot Emelies?

51 Hilda satt och knäppte mund – Aftonen war ledsam –

52 Th. 28. Metande wid hällan, bortröfwas jag af Falk, Lithen, Lybeck och Collander, som föra mig till Berger i gamla stugan på Alörn – Här war icke illa att wara, sköna anrättningar wankades och det kroppsliga hos menniskan mådde väl. Men det själiska led hunger och törst – midt i muntraste glam, från sången och de fyllda glasen måste jag ut under den molniga himlen och se! derute war lundernas tystnad full af sorg. Och winden, som dansade fram öfver hafwet och jollrade med strändernas alar, han hade ej swalka nog och för mitt hjertas tysta längtan. Hejke, min Hejke, huru all glädje är half utan dig och huru hwarje prasslande löf i den ljusa Juliquällen sörjande hwiskar ditt dyra namn!

53 Fr. 29. Hemkommen följ. dag kl. ½ 1 finner jag Gumman L. och Hilda nyss resta, och träffar Emilie, Thilda Ln och Sophie, som följt dem ett stycke – Millas blick war wacker – huru de i går wäntat mig – huru Hilda och Sophie velat möta mig i Ragnörn och blifwit skrämda af wågornas dystra sus – huru mina quistar alla börjat tänka hwarjehanda, gumman ej ens undantagen – Nej, det war bra att jag ej kom – blott förhäf dig icke, mitt fåfänga hjerta! Thilda gick tyst bredvid oss till tulln – »jag tyckte jag war öfverlopps», bekände hon sedan.

54 På quällen en stund vid Borgm:nanoriginal: Borgm:nan Stenmans auction – det rararste der war Svenska Jubelbibeln af 1541, dock illafaren och defekt. – Lång conversation med Lithenerna från gatan till fönstret under hemgåendet – båda funno gårdagens bekymmer onödiga – Thilda retades mot vanligheten – Rosa förklarade, »att Thilda unnar mig allt godt, ja bättre än Rosa sjelf», – hwilket jag ock tror. –

55 Vid förbigåendet inropad till Lindquistens för att dricka thé, en famillespråk: franska med Kynsellerna – och intager sophan i bredd med Emilie –

56 L. 30. Affairer – Utbetalar till Handl. Backmans Sterbhus 576 Rubel Silfver –

57 Middag hos Tante B-n – försöker derunder pianot – utwerkar, att L:tarna få låna det – »att jag finge höra Hejkes presenter, styckena à 8 mains.»

58 S. d.Samma dag Höbergning vid Jemmerdalen uppe vid Lippijärvivägen. Jemmerdalen war den dagen en fröjdesal – Täcka lunder af björk och gran|22||266| mottogo hela quistfamiljen, Kynsellerna, Sophie och mig. Man bergade friskt – wi hade dock endast öfverinseendet – wi suto angenämt i det gröna och sökte fyrwäplingar – jag har aldrig funnit någon, ej heller nu. Milla fann genast en på sin tysta frågte och sökte länge, länge åt mig en annan till svar på min – fann slutligen, efter flitigt sökande: die Frage war: »bist du mir gut, Milchen?» – »ein vierfacher ja war die Antwort »språk: tyska –

59 Ett bord slogs upp af en ladudörr – dervid drucko wi endrägteligen thé – Augusta, »lilla gumman», war den dagen »weckoskrift.» Pojkarna gymnasticerade och tumlade om i gräset – Lotten skulle göra efter och slog sig i backen – Julius var Pajazzo – Calle Engström agerade en stock, öfver hkenhvilken pojkarna stöpo kullerbytta – Thilda, som mycket tittade efter Anton Nordgrén, blef på afstånd tagen för en häst – Hemfärden war ock treflig, jag och weckoskriften arm i arm – Dagen war en bland de angenämaste –

60 S. 31. Söndagen: Den Finska Bibelns Jubelfest. Res dig endrägteligen upp, du trogna Finska folk, höj din röst till sköna lofsånger och prisa Gud! Han hafwer aktat dig wärdigt att undfå sitt heliga ljus, och der Du fordom satt i ditt hedniska mörker, sände hHan sina tjenare ut till dig att predika den korsfäste Christum, dig till evig hugnad och lycksalighet. Och genom den Catholska lärans andaktsfulla dunkel sände hHan en ny stråle af sitt förklarade ljus till dig, Han gaf dig läran i sin renhet och Sitt ord lät han tolka för dig på ditt eget sköna modersmål. Wälsignelse öfver de män, som dervid woro Herrens redskap! Lofwad ware Gud att Hans heliga Ord hafwer burit nåderika frukter på wår Finska fosterjord i twåhundrade år! Hwad hade wäl det fattiga Finska folket annat än sin bibel, att trygga sig till? Den war dess första och dess enda wisdoms källa, och den är det ännu i dag, och den skall, om Gud will, wara det ännu om hundrade År härefter – när wi alla, som nu höja wår röst till Guds ära, slumra under wåra tysta tufvor längesen!

61 Jag hörde Häggblom prisa Guds godhet inför den Svenska|1135| församlingen och Nordgrén inför den Finska. – Nordgrén war i går hemkommen – och besökte mig i quäll, jemte familjerna Frosterus, Hammarin, Lithén, samt Herrarna Ekholm och A. Backman – Äfwen angenäma quistar och Kynseller inropades från en promenad och drucko the med oss, under sång.