Juni (18.–)

1 Dagbok under de dagar, då Zonas unga lif swartnade för en djup sorg och grönskade för en hög glädje, de dagar, hwilka han aldrig förgäter mer, och hwilkas minne och följder skola rädda honom ur dimmorna, som i ostadiga skepnader omtöcknat hans glada Ungdomsår allt hitintills.

Den Svartgröna Sommaren 1842.

2 1842, Junii 18. Junii månad wilja wi ila helt kort förbi. – Den 18 Junii, en olycksfull Lördag, insjuknade wår oförgätlige Hejke i NyCarleby i en swår Nerffeber – ådragen genom flera oförsiktiga ansträngningar, känbara för hans klena och ömtåliga constitution – En lindrig Nässelfeber war mordengelns föregångare – Knapt tillfrisknad från den, gick Hejke genast ut, war i f ansträngd werksamhet för ordnandet af sina affairer, läste om nätterna, företog häftiga ridter i aftonkylan med tunn rock och dansade slutligen twå dagar å rad på Bergerska brölloppet med en passion, som man aldrig förr hos honom märkt. Det war då han tog afsked af werldens glädje. Med sin Gud och frälsare hade han afslutat sin räkning nyss förut – Han, som ej aktat sig wärdig att besöka Herrans Nattward på många år, blef delaktig af det heliga Sacramentet vid sista messan, som war före hans död. Och att han der infann sig med djupt alfwarligt, ångerfullt och Christligt sinne, derom vitnar den dystra, mäktiga, aningsfulla röst, som de sista f tiderna oupphörligt hwiskade till honom: beställ om ditt hus, ty du måste hädan! Ack, han förstod wäl ej klart hwad den rösten sade, han tydde den på ett annat sätt, han skulle ju resa långt bort till främmande land och återkomsten låg i Herrens hand; derföre ställde han i ordning sitt and eviga och timliga goda, allt så noga, som en wis man, när han|246| känner af tecknen att hans slut är när. Sällan tänker den unge i sin ålders blomma, i sina förhoppnings sköna dagar, på vanskligheten af all jordisk herrlighet – äfven lifvets – huru snart all menskoglädje bytes i ett minne och en graf. Men Jean Paul säger någonstädes oändeligen vackert, att när den osynliga handen leder menniskans steg till det nära målet, böjer han menns hennes hufvud först, på det att törnekronan må falla ned derifrån i glädje.*rättare: på det att pilen, som han måttar mot henne, endast må träffa bortskjuta törnekronan från hennes hufwud. Så sänder Gud sina ädle på jorden, när det lider till slut med dem, en aning förut, och aningen kläder sig i hwarjehanda|1118| skepnader, och såsom ock Hejkes tankar lågo på en lång resa till främmande land. När då afskedet ligger före och den resande beställer om sitt hus, finner ingen något underligt deri; men Gud i sin outgrundliga wishet wet wäl hwad han menar. Och han förändrar menniskans sinne och vänder hennes håg och hon wet icke sjelf huru det kommer sig till att hon tänker på lifvets och dödens alfvar och på sin eviga wälfärd mer än förr. Så hade ock Gud förändrat den ädle ynglingens håg, som här gick i förtid bort, och hans närmaste wisste icke hwad de skulle tänka derom, att han icke mer war sig lik. Hejke, den lefnadsglade, skämtande, fordom lättsinnige ynglingen, han, som med så manligt mod burit de hårda pröfningar, för hwilka han tidigt war ett mål, hwad gjorde honom så i hast, så midt under hans gryende lyckas, hans hopps och hans kärleks sköna dagar, så tankfull, så alfwarlig och stundom så förstämd, hwad fördystrade ej sällan hans blick och hwaraf kom det, att man midt under hans passionerade glädje anade, att glädjen log på läpparna blott men hjertat hade sin tysta tanke för sig? O det war ej resan, ty han ju rest så mycket förr, det war ej hans sednare sjukdomar, ty han hade hunnit vänja sig wid plågornas bädd, – det war ej hans|247| timliga omsorger för de sinas väl, ty för rikedomen klädde framtidens perspektiv i gull och gröna skogar, – det var ej heller en försmådd kärlek, – ty han wisste huru outsägligt älskad han war tillbaka. Utan Gud i sin nåd hade låtit den tysta rösten i hans inre säga honom att hans tid war när, på det han icke måtte dö i sina ungdomssynder, innan han twagit sin själs kläder hwita i Jesu blod wid korset. Och fast jag icke förnam hans sista suckar, wet jag dock wisst, att han tänkte på det enda nödwändiga, innan han dog. I all min bedröfwelse och min bittra sorg och saknad är det dock min ljufwa, heliga tröst, att Gud lät honom falla så skönt i hans himmelska och jordiska förhoppnings dagar, så älskad, så saknad och begråten af skyld och oskyld. Just så kallar Gud de ädla och herrliga bort från jorden i deras skönhets ögonblick. Och de, som efter blifwa, de må väl sörja och gråta för sin egen skull, att de mistat sin ljufwa vän, sin stolthet och sin glädje. Men de som bortgå i friden, innan lifvets maskar gnagit sönder deras hjertas späda förhoppningsblommor, och de, som dö, bort i tiden, innan deras själ dött bort för den eviga glädjen, de må wäl fröjda sig och tacka sin Gud och frälsare innerligen, att de så tidigt mognat för herrlighetens rike. Wi quarlemnade, wi sorgsna barn af jorden och vanskligheten, wi strö med tårfulla ögon wåra wissnade rosor på de godas grafwar; men wår tid skall ock komma och wår förlossare lefwer, det är wårt himmelska hopp, wår saliga ro alltid.

3 Hejke insjuknade wåldsamt med alla symptomer af en häftig nerffeber. Snart inställde sig yrsel med korta mellanskof, jemte swåra smärtor i hufwudet. Fontell anlitades genast i början och föreskref starka portioner musce samt vin. Men efter muscen blef den sjuke förwärrad, andedrägten förswårad, yrseln mera ihållande, högra armen förlamades af slag, och|248| Junii 27 crisen, hwilken med ymnig svett infann sig jemt 9 dygn efter sjukdomens början och syntes gifwa läkaren hopp, störtade en herrlig yngling i grafwen Måndagen den 27 Junii 1842 klockan inemot 9 på aftonen.

4 Under Hejkes sjukdom war tilloppet hela tiden stort – man trängdes i sjukrummet – så många vänner deltogo i hans öde. Men en nerffeberpatient!! – Lovisa Kerrman (en passlig wårdarinna af möjligen yppade hemligheter!) wakade jemte Hejkes mor och Herrman – Under yrseln nämnde han Maries namn, och kysste hennes ring oupphörligt, den kära ringen med den röda stenen, ett minne af den 24 April – Den moderliga omtanken borttog ringen för de främmandes skull, men, ehuru i yrsel, saknade H. den och sökte derefter. Den hwilar nu vid hans ädla, kalla hjerta i grafwen. Gerna kysste han de kringstående; ljufwa fantasier föresväfvade honom mellan plågorna, hvilka infunno sig tillräckliga för att förbittra ett menniskolif. Marie, den förgråtna, sörjande, war hans osynliga engel – »att du, som är så ung, will ha mig, som är så gammal!» – De wisste hwarandras warma tycken, i Februarii dracks duskålen och den första kyssen, den 24 April byttes ringar på lek, den 17 Maj – Mias 18:de födelsedag – fick H. behålla Mias lilla första guldring och låfwade henne en annan i stället. Denna andra skref H. i förtroende om till »sin bästa vän Zachr:s Topelius i Helsingfors,» *H:s Dagbok. – och vännen lät i hemlighet göra en ring. »Den skall ej wara fjäderlätt, utan snarare blytung, jag will hoppas att du ej mera räknar mig till det fjäderlätta slaget. Allt öfverlemnas åt Dig, jag förklarar mig på förhand fullkomligt nöjd med utförandet.» Och ringen blef gjord, så som han gillat min plan – enkel med en liten klack, twenne rosor på klacken och en ranka omkring. Just när jag lemnade guldsmedenoriginal: guldsme rann mig i hågen, jag wet ej huru: låt emaillera ringen i svart. I svart! Gud, huru den tanken sedan på resan låg för mig. Men jag tänkerte: om Hindrik finner den dyster, skall han säkert försonas af den wackra betydelsen: svart i guld, det är trohet i döden. Detta uppdrag förblef en hemlighet,|249| tills all hemlighet|1120| war öfverflödig. Den betydelsefulla färgen war den enda aning jag hade om min bästa, min oförgätliga wäns bortgång. Ja Gud wet wäl hwem han håller wärdig och jag war det ej – Dock war min wänskap utan fläck, jag hade gifvit mitt lif för Hejkes, såsom jag engång gaf min kärlek och min lycka – det wisste han, och när han gaf mig min lycka igen, war det med warmaste broderskärlek. »Låt mig se dig än en gång, låt mig tacka dig för din fasta broderliga wänskap och låt mig resa med den försäkran, att den aldrig skall kallna för Din Hejke.» – Det war hans sista ord till mig! Och hwarföre skulle jag nu, just nu, dröja längre än jag någonsin dröjt på sommaren under mina 10 år i Helsingfors? – Hwarföre skulle jag ej nu, som förr, ila till hemmets hulda midsommarsol? Jag hade då blott haft den sorgliga trösten att genomlefwa de ord jag skref utan att ana deras nära sanning:

Ochoriginal: »Och här står jag, stum af smärta,

Wid den dyres brustna hjerta,original: hjerta,» etc.

6 Men jag hade kunnat hwiska i hans öra, med heta tårar hwiska den försäkran han bad mig om, i stället för att ensam i tysta natten uttala dem på hans tidiga, stumma, kalla graf!

7 Jag hade mycket tänkt på Hejke, det war sannt, men glada, förhoppningsfulla tankar blott. Denna sommar skulle blifwa den gladaste i mitt lif, hade jag tänkt, men Gud wille ej så, jag war ej så mycken glädje wärd. – Dagen, då H. insjuknade, – den olyckliga dagen – tjustes jag af Madame Fink Lohrs sång, och Julius Staudingers portvin efter studentexamen smakade mig bra. – Den 27 Junii öfverlade jag med Cygnæus om vicariatet för tidningen och war lycklig öfver att derigenom hafwa betryggat wissheten om min snara hemresa. S. d.Samma dag på quällen drack jag the på Cajsaniemi och wandrade ensam i de täcka lunderna. Halft melancholisk, men ej dyster, ej sorgsen, utkastade jag här uppränningen till ett litet stycke, benämndt Eden. S. d.Samma dag hade jag skrifwit Maries bref i fjerde Conturteckningen, i tanke att dermed glädja Hejke och ställa wäl för mig hemma. Så litet wet menniskan den stund, då hennes kärlek och glädje sjunka bort från henne i grafwen!|250| Obeskriflig war den sorg och saknad Hejke efterlemnade. – Den arma modren, den dödssjuka systren, hwilken fördes unnan sorgen ut till Kudnäs ett par dagar förut, den unga lättsinniga, men vekhjertade brodren, hwilken Söndagen den 19:de begick sin första Nattwardsgång, den huru skulle de ej sörja! Och|1121| den unga, Kärleksfulla flickan, som ej war wan wid den ringaste sorg, Marie – hans enda älskade Mia – hwilka ängsliga midsommardagar hon tillbragt på Alön, och hwilken tafla, när hon, nyss hemkommen får weta den älskades död och i halfwa timmen låg utan tårar och utan ord öfver hans bleka bädd, utan att på hela den natten kunna slitas från sorgehuset! Hon hade knutit åt H. och det vexte svart – och åter svart – och hennes unga hoppfulla lif skymdes från den stunden af sorgsna dimmor för lång tid. Och Milla, den fordom så högt älskade, ännu så dyra wännen, af hwilken H. tog afsked den 24 April (det är en oändligt vacker sida i hans korta dagbok, denna!), hon gret så warma bittra tårar – och hans många vänner greto – och vid Ceremonien i NyCarleby kyrka Söndagen den 3 Julii 1842, när vännen Anton sade de alfvarliga, dystra orden öfver den döde och psalmerna ljödo så eviga och djupa höga som en himmel öfver en graf – o huru förnummos ej mellan hwarje paus af orgeln den djupa smärtans suckar och gråt öfverallt, öfverallt i den folkfyllda kyrkan och der war intet öga torrt och intet hjerta kallt och derifrån tog mången ett minne hem för hela sitt lif, den stunden! – Men vännen, som just då ilade med ängslig hast mot hemmet, han wisste deraf intet då!

8 I sitt sista bref till mig säger Hejke: »jagoriginal: jag har warit tre dagar ensam på mitt trefliga Alwiken och jag roade mig der med att genomgå i minnet omlefwa de 10 år, jag som NyCarleby warit mitt hem, jag har så många, så många gamle minder; de ha warit glada, lyckliga år, väl litet storm och åska ibland, höstliga, nattliga dagar understundom; men af wårdagar med en värmande, lifgifwande sol ha dock warit flera» – etc. oändligen wackert. De 10 åren ligga bakom honom såsom något slutet, begränsadt, han ser på demoriginal: denn, såsom man vid målet ser tillbaka på en lång resa. Och den 10:de årsdagen af hans hitkomst war hans sista på jorden!