Det Nattliga Besöket.

1 Den som uppmärksamt följer den menskliga inbillningskraften i dess många skiften, skall utan tvifvel finna, att dess liflighet är mycket beroende af de yttre lefnadsförhållanden, hvilka meniskan står uti. Städernas invånare, slättlandets bebyggare, – i allmänhet de, som bebo ljusa, flacka, prosaiska trakter eller orter, der stora massor af menniskor sammanträffat, röja föga anlag för inbillningens djerfvare lekar. De äro vanlig kalla, förståndiga, beräknande, verldskloka, sällan vidskepliga i stort, ehuru ofta skrupulösa i smått. De kunde rysa för, att sitta tretton vid ett bord eller stiga öfver tvenne korslagda halmstrån, men de tänka icke, vid åskans sublima dån i natten, på Thors vagn, som rullar öfver molnen, eller vid stormens tjut öfver klippor och öde skogar, på sagan om den vilde jägarns lustridt genom luften. Åkerbrukaren på det jemna fältet har föga liflig inbillningskraft; svedjebrukaren, skogarnes fosterson, vida mera. Likaså herden och vallhjonet, som tillbringa mången stund allena i lunderna; den enstaka boende landtmannen likaledes. Sjömän äro ofta vidskepliga, tro på aningar och förebud; en naturlig följd af den ensliga färden på en bräcklig planka i ett stormande haf, der menniskan hvarje ögonblick känner sitt beroende af högre makter. Arbetare i grufvor och schakter, djupt under jorden gömda undan dagens öga, hafva en mäktig, ehuru dyster fantasi. Det samma är förhållandet med smeder och arbetare vid masugnar och hamrar. Öfverallt inverkar det ständiga umgänget med elementerna och beroendet af mäktiga naturkrafter lifligt på menniskans inbillningskraft.

2 Stod du, min läsare, någonsin i mörka natten invid den klart blossande härden af ett större jernverk, hörde du de ofantliga bälgarnes tjut, likt stormens öfver öde klippor i hafvet, lyssnade du till hamrarnes tunga, dåfva slag och de snabba vattenmassornas plaskande öfver hjulen, betraktade du de gnistrande jernmassornas skinande glöd, de blåhvita lågornas lek i härden och deras återsken på de mörka, sotiga väggarna, på murarna, på de grofva korsande tvärstockarne och på arbetarnes lugna, bleka ansigten, – då först kan du göra dig en rätt liflig, en rätt sann föreställning om den spöklika, i sig sjelf obetydliga scen, hvilken för några år sedan nattetid passerade vid ett af de större jernbruken i landet.

3 Bruket hade tvenne hamrar, belägna en god fjerndel från hvarandra. En vacker Lördag, om jag mins rätt, i Augusti månad, hade något af trädverket vid den min|2|dre hammaren gått sönder, så att arbetet för några timmar måste afstadna. Smederna reparerade det i olag gångna och hade just hunnit få allt i skick, då sena natten inbröt. »Icke är det värdt, att vi sätta hammaren i gång numera i natt»konsekvensändrat/normaliserat, sade de, »konsekvensändrat/normaliseratutan låt oss gå bort och skrämma pojkarna i andra hammarn en smula.»

4 Sagdt och gjordt. Natten var stjernklar och mild och vägen en småsak för raska gångare.

5 Byggnaden vid det större hammarverket bestod till ett par famnars höjd af en tjock gråstensmur, ofvanför hvilken trädvirket, som bildade öfra delen af huset och takresningen, vidtog. Emedan nu stenmuren var betydligt tjockare än trädväggen ofvanföre, bildade dess öfre yta en rymlig gång vid inre sidan af trädväggen. Ett par alnar ofvanför denna gång på muren var en öppning eller glugg i trädväggen, hvarigenom de klara stjernorna skådade in på den gnistrande härden. De främmande smederna kröpo obemärkt in genom en öppning vid vattenverket och började vandra långs muren på den omtalta gången. Dervid passerade de kappraka förbi gluggen, så att öfra delen af deras figurer stack bjert af mot den klara natthimmeln; men vände sedan åter hukande och obemärkta, för att ånyo anträda samma vandring.

6 Hammarn var i full verksamhet. Vattnet brusade, bälgarna flåsade, härden gnistrade och den tunga hammarkolossen utplattade det hvitglödande jernstycket med ovig jättestyrka. De flesta af de här för tillfället arbetande smederna voro unga karlar, på hvilkas lifliga sinnen den sena timman och afgrundsbullret rundt omkring dem icke förfelade sitt intryck, ehuru vana de redan voro vid handtverket.

7 Anders, den yngste af smederna, torkade svetten af sin panna och gick, att taga sig en dryck vatten ur en vid sidan af härden stående kanna af träd. Vid det han derunder kastade en skygg blick åt de aflägsnare, i skugga liggande delarne af byggnaden, såg han plötsligt gluggen i trädväggen förmörkas af en lång skepnad, som långsamt och högtidligt rörde sig der förbi. Anders torkade sina ögon: det var visst en villa af mörkret, eller var det den stora hammarns skugga, som rörde sig på väggen. Men åter rörde sig en skepnad förbi gluggen och så åter en och åter en och åter en. Full af bestörtning, sprang Anders till kamraterna och berättade, att der var något djefvulskap vid gluggen, han hade sett fem eller sex långa gastar röra sig förbi. Matte, den af smederna, som dernäst blef ledig, skyndade att kasta ögat på den misstänkta gluggen och såg samma syn. Matte företog sig att räkna: fyra, sex, tolf, ända till trettio troll voro i rörelse. Håren reste sig på andeskådarens hufvud och han meddelade sina kamrater hvad han sett. Dessa skakade betänkligt på hufvudet, dock fortsatte de sitt arbete, ehuru underliga till mods.

8 Det dröjde likväl ej länge innan en ny syn på en motsatt del af muren injagade de redan skrämda smederne en ej mindre förskräckelse. Skenet från härden föll ovisst och flämtande på insidan af muren, medan dess öfre del, som bildade gången, låg i mörker. I hast varseblefvos på den belysta muren en mängd rörliga kroppar, lika menniskoben, ovisst huru många, ty skuggorna föllo så besynnerliga. Arbetet vid härden lemnade ej smederna tid att närmare undersöka förhållandet, men de började misstänka, att ingen mindre man, än sjelfva mörksens furste, hade sin hand med i dessa spöklika upptåg.

9 Allt dånade hammarn och elden sken, vattnet rusade genom rännorna och luftandarne röto i bälgarne. Plötsligen stod allt stilla; hammarn stod, vattnet stod, bälgarna blefvo hesa och tego, de blåa lågorna öfver glöden i härden kröpo ihop och slocknade. Smederna sågo på hvarandra, de tunga, heta tängerna föllo ur deras händer. »Damluckan har fallit igen»,konsekvensändrat/normaliserat sade de ändtligen. De grepo i bomen, som vanligen lyftade luckan utan möda; fåfängt! det förekom dem, som låg det en ofantlig tyngd deröfver och gäckade deras bemödanden. De annars raska männen stodo nu bleka, handfallna och försagda; ingen vågade finna en naturlig förklaringsgrund till allt detta. Allt var stilla, som i en graf.

10 Plötsligen hördes ett dån, likt en väldig framstörtande vattenmassa. Förtrollningen var bruten. Allt var åter i gång, en osynlig makt löste machinerna och hammarblocket slog med våldsam häftighet mot det toma städet. Arbetet vidtog åter; men åter följde ett lika afbrott, och derpå åter förnyad verksamhet, utan smedernas tillgörande. Detta var för mycket äfven för de raskaste. Vulcan hade kunnat sända de starkaste af sina cycloper, att utmana våra hjeltar på slägga, och de skulle hafva klappat de sotiga sprättarna från Etna bådetryckvarians: (både) bruna och blå; men vid detta afgrundens gyckelverk svek deras mod. Förfäran grep dem sluteligen, de skyndade ut, lemnande hammarn i full gång, att skötas af de gastar, som skenbarligen regerade den.

11 Sotiga figurer sprungo upp från öppningen invid dammen och förföljde de flyende. Det begyntes en hetsjagt med larm och skratt och skämtet upplystes.

12 Hvarje gång hammarn sedan af en obekant orsak stadnade och hvarje gång Anders och Matte gingo till drickskannan vid sidan af härden och sågo den spökfarliga gluggen förmörkas af en förbiflygande kråka, knöto de näfven och sade halfrädda och halfonda; »antingen är nu fan eller lill-hammar pojkarna framme igen».konsekvensändrat/normaliserat