Den Gamla Rocken.

(Saga från Helsingfors lifvet.)

1 »Herre du himmelens fader»,konsekvensändrat/normaliserat – sade det tjocka rödbrusiga Titulär-Rådet Silfverbult, i det han med stora steg mätte den prydliga Petersburgska mattans längd på sitt bonade kammargolf – »hvad är det för tider, vi lefva i! Hvad är det för en ungdom, som nu vexer upp! Jag ... ett Titulär-Råd ... en millionär ... en Silfverbult ... skall höra en näsvis pojkbytinge, en herr ingenting, en studentglop, som i dag depenserar sin sista rödsedel på en bouteille champagne och i morgon äter smörgås och dricker vatten på kredit, begära min dotters hand! Min Augustas hand, som är värd sina parhundratusen, förutom äran, som också bör värderas till några tusen! Oerhördt! Åh fanken ... men hvart tog han då vägen, min gunstiga herr systerson?»

2 »Han skyndade bort med förtviflan i hjertat, den stackars Robert!» svarade den ömsinta Titulär-Rådinnan. »Månne vi ej ändå hade bordt betänka oss litet, min gubbe? Han är väl fattig både på år och gull, af hvilka båda vi äga nog, men ett klingande hufvud har han dock och kunde väl komma fort nog på den juridiska banan. Dessutom är vår Augusta ännu bara sexton år och håller af Robert så du aldrig kan tro.»

3 »Du pratar, gumma lilla! Flickan har ju, efter din egen önskan, redan varit tvenne vintrar med i verlden och är följagtligen så gammal, som om hon vore tjugu. Ty i min ungdom ... men sak samma, hon måste högst om ett par år hafva en man med rang och förmögenhet, ingen bytinge, och dermed basta. Hör hit, Grönros, hämta mig min gamla blåa öfverrock derifrån skåpet, jag måste ut att svalka mig; den här dumma affairen har drifvit blodet åt hufvudet på mig.»

4 Efter något dröjsmål infann sig Grönros med förklarande, att öfverrocken ingenstädes stod att finna. Titulär-Rådinnan, som såg att hennes kära man vid denna underrättelse antog en högst besynnerlig uppsyn, närmade sig fruktande och smekande, i det hon sade: »blif ej ledsen, min söta gubbe, hvad skall du göra med den gamla loslitna resrocken? Du har ju en annan, så ny och ståtelig, som trots någon, hvilken gjort heder åt Herr Palmqvists verkstad. Jag tänkte derföre, när du kom från din Petersburgska resa i går, att den gamla favoriten väl redan kunde ha tjent ut, och då vår förre betjent, Sundberg, som numera är soldat och på lediga stunder roar sig med skrädderi, kom till mig och beklagade sin nöd, så ...»konsekvensändrat/normaliserat

5 »Så hvad? Olycksmenniska, så hvad?»

6 »...konsekvensändrat/normaliserat Så gaf jag honom rocken, att göra mössor af, mot löfte att han skulle göra en tröja åt Calle och en vest åt Janne.»

7 »Oh – pustade Titulär-Rådet – skönt, gumma, skönt! Du har hushållat som en engel, du har ruinerat oss, ja i grund. En tröja åt Calle och en vest åt Janne, skön oekonomi, förträfflig sparsamhet på några rubel i arbetslön! du är en engel, besitta, gumma, du är ett ... du är ett hushållsgeni, jaha!» Och den gamle mannen for med handen i peruken och var gulblek i ansigtet.

8 »Men om jag kan begripa hvarföre du gör väsen af en sådan bagatell ...»konsekvensändrat/normaliserat

9 »Bagatell! joho, en bagatell om en tiotusen rubel silfver, ett litet lappri! I morgon förfaller mitt Bankolån, som jag upptog för att använda till det nya dyra ameublementet, som du var så angelägen om. Du vet kanske inte, min söta, att våra affairer äro litet maskstungna; jo jo, sanningen måste väl fram genom glittergullet ... Den nya gårdsbyggnaden ser du ... inredningen ... staten, som skall föras ... Vi lefva upp våra 12 à 15 tusen om året. Jag reser till Petersburg, för att lyfta mitt sista kapital från Lombarden, jag låter sy in statsobligationerna i min gamla rock, emedan man onödigtvis skrämt mig, att vägarna voro osäkra, jag distraheras vid hemkomsten af en mängd andra göromål och hänger min rock i det lästa klädskåpet öfver natten, men min hustru, som har nyckeln, roar sig att taga den gamla loslitna rocken med de nya oslitna obligationerna och förära den åt en soldat för att göras till mössor ... o det är att skratta sig till döds åt!» Och Titulär-Rådet torkade kallsvetten från sin panna.

10 »O du himmel»konsekvensändrat/normaliserat, suckade Titulär-Rådinnan i den högsta bestörtning, »konsekvensändrat/normaliseratSundberg bor nu i en af de gamla trädkasernerna vid Thölö, om du skulle resa dit ...»konsekvensändrat/normaliserat

11 »På ögonblicket. Grönros, spänn i min droschka!» Och den bekymrade gamla herrn begaf sig skyndsamt på väg.

12 Det var den 18 oktober 1839. Himlen var klar och luften mild, det hvilade ett lugn öfver naturen, och solen hade nyss afträdt sitt höga äresäte åt den glänsande månen, då Titulär-Rådet Silfverbult skramlande for öfver esplanaderna åt Thölö till. »Huru är månen så besynnerligt klar i qväll?» tänkte Silfverbult, i det han, midt under sina bekymmer, ej kunde undgå, att observera ett sällsamt darrande sken, som skimrade på de hvita murarna af nya kyrkan, Universitetet och de ståtliga stenhusen rundtomkring. Snart väckte likväl en ovanlig, orolig rörelse på gatorna, ett tutande och trummande hans uppmärksamhet, och med en aning, som han ej kunde förklara, skyndade han på Grönros och denne på sin trafvare. Men vår aktningsvärde Silfverbults fasa låter sig lättare tänka än beskrifva, då han, vikande af åt Esbo tull, såg en ljus flamma höja sig öfver de bergkullar, som ännu skymde för hans spanande öga kasernerna vid Thölö. Alltför snart fann han sin aning besannad: en af kasernerna stod i ljus låga.

13 Det var en vacker tafla, denna vådeld vid Thölö. Den gällde tre ruckliga rödmålade trevåningshus af träd, under Svenska tiden begagnade till kaserner eller lazaretter, numera förvaringsrum för hvarjehanda kronans persedlar och bebodda af ett litet antal militär. Tvenne nedbrunno, det tredje räddades. Lågorna slogo högt och glimmade ljust i den mörka Oktoberqvällen. I staden hade man kunnat hitta en knappnål på torgen. Men ute vid brandstället bildade den himmelshöga lågan, rökstoderna, de tornlika, rödglödande, nakna eldstäderna, den hesperidiska trädgården med dess mångskiftande, höstliga, bleka löf, den till flera tusental kringstående folkmassan, den svartblå himlen, den blodröda månen genom röken, eldskenet i sjön, reflexionen på stränderna, på husen och på Nicolaikyrkans höga hvita torn, hvars gyllene klot glänste klarare än må|3|nen, och dertill natten, lugnet, tystnaden, afbruten endast af eldens sprakande och förnyade rop efter vatten! vatten! – allt detta bildade en tafla, sådan väl sydlänningen stundom beundrar den vid utbrottet af en vulkan. Men vid ett sådant hindrar det ofrivilliga intrycket af fara och hotande nöd hvarje lugn uppfattning af föremålen; här åter framstod det stora och herrliga i elementernas härjande lek ensamt och oblandadt, anslående sinnet med en underbart bländande prakt.

14 Titulär-Rådet Silfverbult betraktade uppträdet med obeskriflig häpnad. »Adieu, min rock! Adieu, mina älskade tiotusen silfverfåglar!» tänkte han med stor hjertesorg. Rundt omkring honom bergade och bråkade man. Med förvåning igenkände han bland studenterna, hvilka här visade sig främst bland de verksamma och raska, sin systerson Robert. Men denne hade ej tid, att bemärka sin Onkel och tillämnade svärfar, utan kom ut från den ena brinnande kasernen med en hel menniskobörda paltor och kläder, hvilka han i brådskan kastade sin Onkel på hufvudet, för att derefter skynda till det intressantare släckningsarbetet, hvarvid han, timtal trotsande lågorna, främst på kammen af det närmast hotade huset, oupphörligt tömde de vattenämbaren, man räckte honom, dels öfver väggen nedanföre, dels öfver sin egen rykande och stekta person.

15 Titulär-Rådet uppreste sig med möda under de paltor, hvaraf han överhöljdes och var just i begrepp att försynda sig med en kraftig ed öfver sin näsvisa systerson, då han plötsligt med ett utrop af gränslös förvåning störtade sig öfver klädbyltet. Der upptäckte han ju sin rock, sin egen kära gamla blåa rock och sina tiotusen med, det kände nog snart hans vana hand på fodret. Han trodde knapt sina ögon, han kände ej, huru strålen af den stora brandsprutan plaskande slog honom i nacken, han omfamnade blott sin dyra skatt och ville just skynda sin väg dermed, då han kände sig fattad af ett par knotiga händer och hörde en gäll qvinnoröst skrika: »nej, ser man enoriginal: mannen sådan bof till herre, som vill bestjäla fattigt folk vid en eldsvåda! vet han hvad det kostar honom? Jo lifsstraff, skall jag säga honom, kanalje!» Och dermed spände käringen sina naglar i den arme Silfverbults nacke och skrek öfverljudt på »polis! polis!»

16 Nu var Titulär-Rådet i en vacker klämma. Han hotade och bad, han fasthöll sin rock med händer och tänder och försvarade den med hjeltemod. Men käringen var envis och behöll sitt tag i rockskörtet, tills båda de stridande tumlade i hvarandras armar öfverända och den qvinliga motparten behöll det dyrbara skörtet med de tiotusen, som en trofé, i händerna. Polisen åtskilde nu de kämpande och visade mycken lust, att bemäktiga sig det olyckliga Titulär-Rådet, såsom en för den allmänna säkerheten vådlig person, då han till all lycka af någon igenkändes och åter lösgafs.

17 »Men hör på, madam»konsekvensändrat/normaliserat, sade Silfverbult till den högljudda furien vid sin sida, »konsekvensändrat/normaliseratär inte ni Sundbergskan, min förra betjents hustru? Känner ni inte igen mig och skäms ni inte att bära er så der åt? Det är ju min egen gamla rock.»

18 »Nå herre hjertandes, ja tvi mig, är det inte hans nåd Titulär-Rådet sjelf och hans egen gamla rock, jaha precis! Det är nu visst, att jag är en olycklig person, Sundberg, fattig själ, han slog ihjäl sig i jons, Gud bättre, visst söp karlen och var oregerlig ibland, men ett beskedligt kräk deremellan, jo hvad var det jag skulle säga, tröjan åt lilla herr Calle var så godt som färdig, när den här olyckan hände, här är skörtet, hans nåd!» Och dervid aftorkade hon tårarna med det sönderrifna förklädet.

19 »Så så, det var ju beklagligt. Häroriginal: Här, har ni en blåsedel, låt höra af er i morgon. Behåll ni rocken, endast ni ger mig skörtet, jag skall ha det ... hm ... jag skall ha det till mössa åt Calle.»

20 Och Titulär-Rådet begaf sig vid gladt mod åter till staden. Men vid hemkomsten hviskade han åt sin gumma: »Vet du, mor, hvem, som skaffade mig det här kanalje skörtet till rätta? Jo Robert, ingen annan, det var en flink lindansare, der han satt som en hafsgud på kammen af taket och tog sina duscher. Hvad menar du, jag har numera besinnat mig om vår Augusta?» – – –

21 Emedlertid satt den vackra Augusta ensam i sin lilla kammare och tår efter tår perlade ned från hennes lifliga, stolta, mörka ögon. Hon lyssnade ej till eldsropet derute, ty det var vådeld i hennes unga sextonåriga hjerta nu; hennes förhoppningars täcka luftslott brunno. Hon tänkte på sin egen älskling, som hon skulle för evigt mista, och gömde sitt hufvud i den fina hvita kudden och gret.

22 Men följande morgon öppnades ovanligt tidigt dörren till den lilla kammaren. Det var flickans mor, som sade: »gå och kyss din fars händer, mitt barn! ditt hjertas dröm är nu en verklighet. Den gamla blåa rocken rår för det.» Och den vackra Augusta föll sin mor om halsen och i detsamma slogs dörren upp med fart och två par unga läppar möttes.

23 Det var nu sagan om den gamla rocken.