Min Tant och Celadon.

1 (Insändt.)

2 Jag har en gammal Tant, som är den mest romanrasande Tant, jag någonsin sett. Uppfostrad på en aflägsen prestgård, visste hon till 14 års ålder ej annat, än att hela den gamla literaturen innefattades i en bok, som kallades Bibel, och hela den moderna i en annan bok, som kallades cateches. Men vid nämnde hennes ålder hände sig engång, att hon, stökande i tunnan, der salig pastorns predikningar förvarades, efter papper att grädda jultortor på, dervid öfverkom en sammanknuten bundt skräp, med den af salig gubben i lifstiden påtecknade hedersrubriken »ungdoms pestilentia». I denna bundt fann min Tant en försvarlig mängd riddarromaner, hvaribland »Caloander och Leonilda», »Carsus och Moderus» m. m., och från denna stund var hennes menskliga svaghet för månskensprinsar, irrande riddare, fångna skönheter, ruckliga ugglenästen, spindelväfvar och spöken afgjord. Denna svaghet följde henne genom hennes blomstrande ungdomsår, – då hon gaf sju friare korgen, emedan de alla friade på vanligt menniskosätt och ej aktade nödigt att bryta lansar i ett tornerspel för hennes besittning – ända in i hennes mogna Novemberdagar. Hon hade derjemte fattat stor afsmak för den nu rådande trädaktiga tidsandan, och yttrade engång, när jag vågade motsäga henne, att det fanns platt ingen sublim kärlek i våra dagar, och att hon ville hålla vad med mig om hela sin förmögenhet, att jag ej för henne skulle kunna uppvisa någon äkta ridderligt förälskad Celadon. Nu höll jag mycket af gumman och äfven något litet af hennes förmögenhet, hvarföre jag länge använde all flit, att uppleta åt henne en person af nöjaktig qvalité, tills det ändtligen, till min outsägliga fägnad, lyckades.

3 Det var på en Assemblée i ***. Den oförklarliga sympathi, som förenar beslägtade hjertan, hade förmått en af stadens unga eleganter att besöka denna Assemblé, i förhoppning att der få träffa föremålet för sin dyrkan. Döm om hans förtjusning, när han ser henne, sina ögons ljus, leende nicka ett svar på hans glada helsning! Att han ständigt omfladdrade hennes person, följde henne med blickar, talande om kärlek, äfven under ett par moderna glasögon, och vid utgången hjelpte med kappans påklädande, samt slutligen följde henne till droschkan och biträdde henne vid uppstigandet ... allt detta var ju ganska naturligt och vanligt. Men ej nog dermed. Min Celadon (han hörde verkligen till det chevalereska slaget) gick än längre. Lyckan, tänkte han, att ännu under hemvägen få tillhviska henne några kärliga ord, kan väl vara värd litet omak, och derföre uppsteg han bakpå voituret, trängde sitt hufvud mellan henne och hennes »förkläde», en äldre person, för att uttala en af de försäkringar, hvartill damerna så gerna lyssna, ... då, o ve! Eolus, afundsjuk öfver hans lycka, sände en il, som lyftade hatten från hans böljande lockar och förde den ut att dansa galoppad öfver de höstmörka gatorna. I ögonblicket afbröts den började tiraden af ett förtvifladt tprroh! och flux stod mitt lejon på marken, beredd att efterjaga flyktingen. Men en olycka kommer sällan ensam, i brådskan vid nedstigandet halkade hans fot och en af galoscherna gjorde den trolösa hatten sällskap. Att utmed de mörka och fuktiga gatorna på ett ben – ty galoschen kunde ej återfinnas och den smakfulla nya stöfveln skulle bevaras för väta – hoppa efter den med vinden bortilande hatten, var, det insåg han, ändamålslöst. Han beslöt derföre att återtaga sin plats på droschkan, då – olycka öfver alla olyckor! – äfven denna var försvunnen. Der stod han nu, gäckad af hatt, galosch och älskarinna, en bild af motgången, nyss så lycklig, nu så bedröfvad öfver förlusten af tre så dyrbara föremål. Men olyckan förmådde ej nedslå hans spänstiga själ. En annan Don Juan, bemannade han sig snart ... den närbelägna lyktan belyste hans drag, inspirerade af en storartad resignation, och snart försvann han i nattens skuggor, »med lockar sväfvande för himlens vind».

4 När jag för min Tant beskref denna lilla scen, blef hon utom sig af förtjusning. »Så mycken ridderlighet och så mycken själsstyrka i våra dagar!» utropade hon. »Du har vunnit vadet och jag vill komma ihåg det i mitt testamente. Skaffa mig blott reda på din Celadon och för honom till mig!» – »Gerna, om det låter sig göra», svarade jag. Men det aktar jag mig nog före. Gumman kunde förälska sig i Celadon och förgäta både mig och testamentet. Nej pass!