Korgen.

1 Hvaraf kommer det, att man »får korgen», och hvarföre »ger man korgen»?konsekvensändrat/normaliserat Se der tvenne särdeles qvistiga frågor, i synnerhet den första, som derjemte har en viss oangenäm vidbränd bismak. För hundra år sedan hade man härledt detta talesätt från Evas tider, eller åtminstone från Penelopes. Jag vet ock en saga derom, en sedolärande berättelse, som jag hoppas skall intressera, om – det var bra jag kom att nämna det – om icke läsaren känner den förut. Ty det är en gammal historia, en urgammal composition, och berättar jag nu något, som alla veta förut, så är det min tröst, att det ej är första gången.

2 En vacker sommardag begaf sig den rike, mäktige och storståtlige Krono-Länsmannen och possessionaten Herr Ahasverus ut på sin vanliga morgonpromenad. Aldrig hade solen skinat så fager öfver hans gullgula, svällande skördefält, aldrig hade Hr Ahasverus varit vid bättre lynne, ej ens då han för tio år sedan fick ja af den något bedagade, men dock förtjusande arftagerskan till det präktiga Kultaniemi, som nu var hans, sedan den gamle företrädaren krupit till kojs under den stora slokbjörken på kyrkogården. Hr Ahasverus satte pekfingret på näsan och räknade blifvande skylar och rublar; hela verlden myste mot honom så blank som gull, och sjelfva stenarne på landsvägen klingade mot hans stålskodda käpp med silfverrublars lycksaliga klang.

3 Nu var Herr Ahasverus kommen till det lilla torpet invid skogsdungen, då han förnam ljudet af en grufvelig träta inne i stugan. Strax derpå utrusade torparen, med qvasten i högsta hugg och framför honom den förföljda hustrun, som med full hals skrek: »Gudskelof, korgen är färdig!» – Herr Ahasverus, såsom den allmänna säkerhetens vårdare, fann sig högeligen förnärmad. »Huru understår du dig, att misshandla din hustru, karl!» röt han till torparen.

4 »Ja, huru understår du dig!» beskifvade sig hustrun. »Gudskelof att korgen är inte färdig, inte färdig, hör du!»konsekvensändrat/normaliserat

5 »Tig, käring!» afbröt den artige mannen, – »visst är han färdig. Ursäkta, Herr Befallningsman, saken är den att vi äre fattigt folk, som binda korgar, för att förtjena en hundstyfver. Nu nyss fick jag en stor korg färdig, men hustrun min satt och murrade i kapp med spinnrocken. Nog kunde du ändå säga: Gudskelof att korgen är färdig, sade|3| jag henne helt sagtmodigt. Nej, hon ville inte ut med’et, Herr Befallningsman! Då tog jag till käppen ...»konsekvensändrat/normaliserat

6 »Vänta, du blodsugare»,konsekvensändrat/normaliserat skrek hustrun, »Gudskelof, att korgen är inte färdig!»

7 »Han är färdig, säger jag, men det skall ändå vara klipt»,konsekvensändrat/normaliserat sade torparen.

8 Herr Ahasverus begrundade äkta mäns rättigheter och fann i sin partiskhet, att torparen hade rätt, hvarpå han försonade de stridande och begaf sig hem. Vid middagsbordet omtalade han händelsen. »Det var en stackare till hustru, som gaf med sig», sade Fru Ahasverus.

9 »Det var en bra karl, som stod på sig», sade Ahasverus.

10 »Det var en tyrann, ett riktigt vilddjur»,konsekvensändrat/normaliserat sade Fru Ahasverus.

11 »Verkeligen? Du skämtar, min vän!» sade herrn betydelsefullt. »Du hade ju varit en lydigare hustru?»

12 »Aldrig i denna verlden, ej ens om du sjelf ...»konsekvensändrat/normaliserat

13 »Hvem talar precis om oss, min engel! Men efter du så vill, må det komma an på ett försök. Haf derföre godheten och säg mig: ’konsekvensändrat/normaliseratGudskelof, korgen är färdig!’konsekvensändrat/normaliserat»

14 Frun kastade den lilla trubbiga näsan i höjden och teg.

15 »Min vän, här ser du käppen, här ser du mig, som i nödfall ämnar begagna den, och orden vet du.»konsekvensändrat/normaliserat

16 »Barbar! du skulle våga ....»konsekvensändrat/normaliserat

17 Vi förbigå den äktenskapliga strid, som nu följde. Om Herr Ahasverus varit en öm och bildad man, hade han haft försyn att genom handgripliga medel upprätthålla sitt herravälde. Hans beteende var i sanning oförsvarligt, men det hade slutligen den påräknade verkan, att den stackars frun med sorgelig tröst måste ut med sitt: »Gudskelof, korgen är färdig!»

18 Detta åsåg skrifvaren Sikter Agapetus genom nyckelhålet och fann händelsen så kostelig samt Länsmannens beteende så berömvärdt, att han i största tysthet gaf sin fästmö, jungfru Lisette, del deraf. Jungfru Lisette stod i köket och malade kaffe; vid berättelsen blefvo hennes små ögon allt mindre och hvassare. »Och det der kallar du anständigt gjordt, du?» utbrast hon.

19 »Ja visst, mitt socker! I hans ställe hade jag gjort precis detsamma.»konsekvensändrat/normaliserat

20 »Du skulle ha understått dig! Men se, jag hade i fruns ställe ej gifvit efter det bittersta.»konsekvensändrat/normaliserat

21 »Du skämtar, min vän!» sade Siktern betydelsefullt.

22 »Allsicke. Våga dig engång, när vi bli gifta ...»konsekvensändrat/normaliserat

23 »Hvarföre inte så gerna nu strax? Här, min sköna pösande sockerstrufva, ser du vispeln, här ser du mig, som i nödfall ämnar begagna den, och orden känner du! Se så, sjung ut!»

24 »Försök bara, du grobian, försök!»

25 Och Sikter Agapetus försökte. Det var bra opolitiskt gjordt af Sikter Agapetus, att vilja spela herre i förtid. Efter mången hårdnackad skärmytsling utbrast den sköna Lisette: »Nå Gudskelof, korgen är färdig! ja han är färdig, min herre, ni skall minsann få korgen och jag ger er den, men så ger jag er ock goddag för alltid, det må ni veta, ni oförskämde bläcksuddare!»

26 Sikter Agapetus stod med lång näsa. Mången annan har efter honom stått likaledes, vid samma ord, fast kanske mera förblommerade. Ty alltsedan är det ett talesätt, att när en flicka ger sin tillbedjare korgen, vill det säga så mycket som att hon ger honom sitt afsked.tryckvarians: goddag.