Chronometer-Makaren.

1 I Helsingfors Tidningar stod ej längesedan (N:o 83) att läsa en liten sannfärdig historia om »den gamle kardmakaren».konsekvensändrat/normaliserat Det var ett fall, sådana man väl stundom ser, en berättelse om en olärd och obemärkt man, hvilken likasom händelsevis upphittade sin bestämmelse och oförtrutet fasthöll den, sedan han engång blef viss derom. Göre det hvar och en, som har mod och god vilja. Jag äger nu den glädjen att omtala en annan man, som hörsamat den moderliga naturens välvilliga kallelse och arbetat sig fram till ett annat kall, än det, hvilket hans lefnadsförhållanden närmast syntes hafva anvisat honom. Och jag gör det nu med större nöje, emedan denne man ännu är i sin ålders blomma och följaktligen räknar på en framtid, då deremot den hederlige kardmakaren för sina trägna mödor föga kunde påräkna mer än ögonblickets tillfredsställelse.

2 Låtom oss åter nedstiga till folket, till den i sitt anletes svett arbetande klassen, inom hvilken hvarje utmärkt anlag alltid äger vida flera tryckande hinder att bekämpa, än inom de högre och bildade klasserna. Åter ställe vi oss på Österbottens jord, den trakt af landet, der folklynnet mer än annorstädes är riktadt åt det praktiska lifvet, följakteligen äfven åt all industriell och mekanisk verksamhet. I Himango predikogäll af Lochteå socken lefver en man benämnd Anders Särkilä. Son af en behållen bonde, ärfde han ett litet, men godt hemman med ypperliga ängsmarker, på hvars brukande han förnötte sina första ungdomsår, utan annan uppfostran, än den, som vanligen bestås ynglingar af den finska allmogen, och utan andra planer, än dem, som läto förena sig med hans dåvarande lefnadsyrke. Emellertid började Särkilä, som tidigt visade anlag för klensmide och mekanisk slöjd, vid 20 års ålder att för ro skull reparera fickur. Ingen hade häruti varit hans lärmästare och ingen blef det heller sedan. Men arbetet roade honom mer än hans jordbruk, och mindre af behof än för nöjes skull, började han äfven snart att förfärdiga gjutgods samt åtskilliga arbeten af stål och messing. Sedan han härmed någon tid fortfarit och under resor åt Uleåborg och Gamla-Carleby*)Den längsta resa, Särkilä någonsin företagit, har varit till Tavastehus. haft tillfälle att se något, hade han mod att äfven försöka sig i gyllenmakare arbeten samt ädlare metallers bearbetande. Detta likväl blott likasom i förbigående, ty hans ställning medgaf ej några kostsamare tillverkningar. Särkiläs förnämsta verksamhet gick en längre tid ut på att förfärdiga fick- och väggur, å hvilka sednare han använde en af honom uppfunnen förbättring i mekaniken. I kringliggande trakter och i Wasa har han afsatt en stor mängd ur af båda slagen, hvarförutom han för några år sedan hade förmånen afyttra 11 st. väggur till Helsingfors och Åbo, arbeten, för hvilka han nu säger sig blygas, i anseende till deras ofulländade skick.

3 Det var, om jag mins rätt, för tre år sedan, då Särkilä under en resa till Gamla-Carleby händelsevis fick se en skeppschronometer. Denna tillvann sig hans synnerliga uppmärksamhet och han anhöll enträget att få söndertaga och betrakta den, med förbindelse att åter hopsätta den i fullkomligt skick. Men ägaren var ej böjd, att i en oerfaren bondes händer anförtro ett verk, som kostat sina 900 Rubel. Tio minuter fick Särkilä, sedan locket till chronometern aflyftats, betrakta dess mekanik, så godt det lät göra sig efter barnaregeln: se men inte röra.

4 Och dessa tio minuter voro nog för den snabbt fattande mannen. Från detta ögonblick fick hans verksamhet en ny och högre riktning. Att göra ur, var nu icke mera hans lefnadsmål, han började finna detta arbete simpelt och otillfredsställande för den rastlösa ande, som hos honom sträfvade att fullkomna sig i handling. Man har berättat, att Särkilä ett helt år oafbrutet och med sin vanliga outtröttliga flit arbetat på att förfärdiga en chronometer, så på hårsmån noggrann och tillförlitlig, att den kunde bära namnet med heder, men utan att lyckas. Att han derunder gjort sina framsteg, kan ej betviflas. Emedlertid ser man ännu i hans verkstad bitarne af hans första misslyckade och derföre åter söndertagna försök i den vägen, hvilket nu betraktas af honom med den blandning af medömkan och faderskärlek, med hvilken konstnären alltid ser på sitt första lärospån.

5 Det var först sedan Särkilä af en välvillig skeppare erhållit tillåtelse att ombord å ett fartyg på Gamla-Carleby redd noggrannare undersöka en förträfflig engelsk chronometer (likväl äfven nu utan att söndertaga den), som mannens planer började gå i lås. Han kom nu under fund med orsaken till en af hufvudbristerna i hans hittills gjorda försök, den nemligen, att tapparne ej ville hålla rätt på hårsmån, en brist som gjort honom mycket bryderi. Han fann, att i den engelska chronometern begagnades diamanter och insåg, att det så måste vara. Sedan han lyckats förskaffa sig sådana, lyckades äfven arbetet öfver förväntan. Innan kort hade han en correkt chronometer i ordning. Af orsaker, som må förbigås, reste han till Wasa för att justera den. Arbetet väckte förtjent uppseende och i betraktande deraf, att Särkiläs chronometer veterligen var den första i Finland förfärdigade, inköptes densamma till Navigations-Skolan i nämnde stad, sedan Särkilä likväl först ännu en gång åter hemfört och förbättrat den.

6 Denna välvilja i Wasa samt den uppmärksamhet en hög och fosterländsk gynnare för flera år sedan fästat vid Särkiläs väggur, är den enda uppmuntran, hvilken den händige mannen tillgodonjutit. Måttlig i sina anspråk, har han hitills endast sträfvat att fullkomna sig i sin konst. Huru långt han deri hunnit, må sakkunnige bedöma. Man har skäl att tro, det bedömandet skall utfalla ganska vackert för Särkilä. Det vissa är emellertid, att »runumietaritspråk: finska» numera äro det enda arbete, på hvilket han anser det mödan värdt att uppoffra tid och flit. Sitt hem|3|man har han sålt och användt en stor del af köpeskillingen på sina nya arbeten. En ny chronometer afbidar nu hos honom en köpare med hjerta för fosterländsk industri. Vid 38 års ålder, är det Särkiläs lifligaste önskan, att kunna göra en resa till Helsingfors, för att der bilda sig genom undervisning och betraktande af mera fulländade mekaniska verk. I närvarande omständigheter felas honom dertill medel och mod. Bland så månge lärde och kunnige män, menar han, skulle visst han, en olärd bonde, göra en slät figur. Månne han ej häruti misstager sig? Män med hjerta för det utmärkta i allt, män med kärlek för det som gagnar och hedrar fosterlandet – komme det än från de lägsta hyddor med tak af torf – finnas många i Helsingfors, och säkert funne Särkilä här den välvilja, han förtjenar. Något derutöfver kan väl ingen tillönska honom, ej heller jag.

7 Så mycket har refer.referenten om Särkilä erfarit och har ansett äfven detta lilla väl värdt att i en af landets tidningar allmängöras. Mannen är känd vida omkring i trakterna af sin hemort och många äro de, som kunna controllera uppgifternas riktighet. Skulle något derutinnan tarfva rättelse vore det refer.referenten kärt, om en sådan insändes antingen närmast till Wasa Tidning, eller ock till detta blad.