Nyatillagt av utgivaren (källa för ändring: HT:s årsregister 1843) Contur-teckningar.

III.original: 4.

»Så tyckte vi då ...»konsekvensändrat/normaliserat

1 Ännu engång må du tala, du Henriks snart förgätna stämma, ännu engång må du teckna en flyktig contur af|2| det vackra och lilla, som var, som for och som aldrig kommer mer.

2 Emma slog igen pianot, hon hade lust, men icke tid att spela i dag. Thilda och Marie sutto i brinnande julbrådska.

3 »Kära Henrik, tala om något vackert för oss.»

4 »Kära Henrik, berätta oss något roligt.»

5 »Kära Henrik, för all del, håll oss vakna med något rätt rysligt.»

6 »Vackert, roligt och rysligt? olika smak. Här är för Emma kalendern Eugenie, som skall vara vacker*)Åtminstone finns der ett vackert stycke: Vårlif och Vårdöd, af B–r, jemte en, som vanligt, fadd novell af Wilhelmina, dessutom några vackra verser af vår Berndtson, men de vackraste har man »gjort sig ett nöje af» att snatta från tredje delen af Runebergs dikter., här är för Thilda Wilhelm von Brauns lilla Calle (här tog syster lilla en rätt mankerad min), som skall vara rolig, och för Marie vet jag ej något bättre, än Natt och Morgon i H:fors Tidningar, en sannsaga så otäck och ohygglig, man vill önska sig.»

7 »Inte det der, kära Henrik, var ej stygg i quäll!»

8 »Något annat? må göra. Men jag förbehåller mig att slippa alla egenskaper och vilkor, till och med alla rätt händelselika händelser. Dessutom utber jag mig, att af Emma belönas med Beethovens 54:de och kanske bästa sonat, den der som är dedicerad till Mr le Comte de Brunsvik. Ett högt pris. Nåväl. Låt oss tala om något ur hjertats historia. Hvilken anse mina systrar vara den svåraste och dock den ljufvaste af alla s. k. dygder?»

9 »Ädelmodet.»

10 »Jag röstar för tålamodet, för det jag aldrig kunnat lära mig det.»

11 »Och jag tror: försakelsen.»

12 »Rätt så, min Emma, försakelsen! Det var en julmorgon jag lärde mig den, och jag vill tala om det för er, efter mycket nu är annorlunda. Det vissa är emellertid, att jag den gången tyckte litet om mig sjelf. Ty sådant är hjertat, mina flickor, att det gerna tillgriper den snäfvaste dygdetrasa för att skyla sin fattigdom med, och tror sig så gerna rikt, för det att en ädel känsla händelsevis råkat flyga ut och in genom dess öppnade vindskammarfönster.»

13 Mins någon af er den vackra frostiga julafton, då jag som halmgubbe inpraktiserades i vår förtroliga, muntra familjekrets? Det var visst en glad quäll, allt hade ett så varmt och kärleksfullt tycke då. På den quällen följde en natt. Så tungt sof jag efter resan, att om Nicolaitornet i Helsingfors nedstörtat vid min sida, hade jag icke varit vid lynne att säga: hvad var det? Men då kom du, goda Thilda, redan klockan 5 på julmorgonen och knep mig i örat med dina skalkaktiga pianofortefingrar och flöjtade litet, som du ibland gör när du vill rätt väl, och sade: »tänk att du kan sofva än, fast klockan är 7.» Och dermed försvann du, men upp var jag som en raket och färdig inom 6 minuter.

14 Den julmorgonen var mycket blåsig och kall, dertill mulen, så att derute var mörkt som i en råttfälla och rätt kusligt att höra vindens rasslande i de sköra pilquistarna. Men desto vackrare glänste de kära lanternorna**)Läs: laternorna; Henrik följer språkbruket. på höga stänger öfverallt vid grindar och portar, vackra symboler af stjernan öfver Bethlehem, och desto gladare sprakade brasan i hvarje kakelugn hemma hos oss. Golfvet i salongen var så alldeles betäckt af grönsvartbruna mattor, att ej en tilja fick lof att visa sig, och i det öppna skänkskåpet stod det nyss skurade silfret så ståteligt i sällskap med den äfven så fejade äkta servicen, den der med gullkanterna och namnchiffret på. Och midt på golfvet framför den nytända brasan stod kaffebordet med den röda Rörstrandsservicen och den breda hundraåriga silfversnäckan, och i korgen rodnade blygsamt den raraste hvetbrödsbulla, men för Maries räkning lågo der ett par olyckligt degiga julkusor, dem hon nödvändigt velat baka åt sig sjelf som lärospån. Ljus stodo i alla fönster, ty det var sed att fira den högste konungens födelsedag med illumination. Och först spelade Emma en psalm och min far läste morgonbönen, sedan smorde vi oss med morsgummans läckerheter och voro mycket glada.

15 Nu blef fråga om att åka till kyrkan, men ingen kunde rätt säga huru många gånger det ringt, för den omenskliga blåstens skull. Vår far hade nemligen högmessan, men ottesången hade kapellanen, och vår adjunkt, den bleke mannen med den djupa basstämman, skulle messa och var redan gången. I hast inpackades nu de gamla samt två af flickorna i sufletten, men Thilda placerade sig i den lilla gröna slädan och jag kuskade henne. Vägen var ej alltför lång, men den var så liflig, så festligt glad. I hvarje fönster var ljus, på alla vägar och stigar förnam man bjellerklang, klockorna ringde högtidligt i den mörka morgonen och derborta sken den stora kyrkan med dess höga fönster så strålande ljus, som ett förklaradt himmelrike midt i jordens dunkla, stormiga, sorgsna natt.

16 I detta ögonblick ... det var så vackert, vi nalkades kyrkan just då ... vände Thilda till mig sitt klara öga och sade: »du tänker väl innesluta en viss i dina böner i dag, men du bör dervid ej förglömma hennes blifvande bihang genom lifvet, hon förlofvades i går på förmiddagen med din vän Adrian B.» – »Hvem? Augusta W**?» – »Ja, hvem annan än din gamla flamma?»

17 Goda syster, du som ensam bland de våra var invigd i hemligheten, du hade i går ej velat kasta en skugga öfver min glädje, du hade valt det ögonblick, då all jordisk fröjd och sorg skulle ödmjukt nedläggas vid templets portar, adlas till andakt och ljusna till högstämd frid. Men ej såg du det mörka sorgeflor, som vid denna underrättelse föll öfver lifvets skönhet och all mina ögons glädje i denna jordedal. Ej visste du huru denna flicka allt från späda barndomsdagar varit mitt venstra hjertas vän, den första rosiga morgonskyn i min unga vår, mitt hopp i de dunkla dagar och min sällhet i de ljusa. För henne hade jag arbetat och mitt arbete bar redan frukt. I dag ville jag säga henne det, i dag ville jag säga henne: gif mig din framtid! Nu var den drömmen flydd med ens. Och nu hur dyster var klockornas klang, hur hastigt förbytt julmorgonens heliga frid! En stormil kom öfver oss, min lilla mössa blåste af och försvann i mörkret, mitt hår flög för vinden.

18 Vi inträdde i den festligt upplysta kyrkan, ljus vid ljus glimmade i de blanka kronorna och på de hvita bänkraderna, hufvud vid hufvud trängdes folket om platserna och från hvarje mun gick andedrägten som en rök i den frostiga vintermorgonen. Snart blef det varmare i kyr|3|kan, ljuslågorna flämtade för luftdraget, här och der visade sig en sexman för att putsa ljusen, här och der skrek en späd barnröst af glädje eller otålighet, ty många små voro med i dag, efter Herren hade sagt: »låter barnen komma till mig och förmener dem icke.»

19 Och nu slöt klockringningen och nu lät orgeln höra sin starka röst och nu böjde sig hvarje hufvud vid syndabekännelsen. Och från altaret hördes den djupa basstämman: »I begynnelsen var Ordet och Ordet var när Gudi och Gud var Ordet.» ... »Det folket, som i mörkret vandrar, ser ett stort ljus, och öfver dem, som bo i mörko lande, skin det klarliga.» Och på predikstolen uppträdde den gamle kapellanen, hans ansigte var förklaradt och han började med psalmen: ljus af ljus, o morgonstjerna! ...konsekvensändrat/normaliserat Då skingrades alla töcken af jordisk sorg, då var det så ljust i helgedomen, så ljust i hvarje klappande bröst, och då syntes i öster den första strimman af dagen randas. När vi sedan gingo ut, syntes allt så förklaradt, det syntes så lätt och så ljust att försaka allt för Guds skull. Så tyckte vi då ... men snart försvann det heliga ur våra bröst och vi voro som förr.

20 Vid trappan såg jag Augusta W** stiga i sin ensitsiga gigg; jag skickade i tysthet hennes kusk att åka min syster och sjelf satte jag mig obemärkt bakom henne på hundsfotten. Utan mössa i morgonkylan, slog jag den vida kappkragen som en capuchon öfver hufvudet och blef derigenom oigenkännelig.

21 Så åkte vi tysta och tankfulla en stund, utan att ett ord af vänskap, ett ord af igenkännande undföll oss, då i detsamma vi skulle vika af på den lilla vintervägen öfver viken, den ystra hästen skyggade för några mötande stjerngossar och satte till att skena utåt sjön. Tömskaften voro något korta och för att stadigt linda dem kring handen, nödgades jag luta mig så långt framåt, att min kind nästan vidrörde flickans och vår andedrägt, lik en lätt sky, förenad ångade bort i vinterluften. Jag använde all min styrka för att hejda den skengalna fålen eller styra honom från en väg, som ledde till öppen glada. Förgäfves blånade mina i tyglarna snärjda fingrar, fålen var ung, i tredje året, tog ingen reson. Lätt hade jag kastat mig af, men flickan? Nej, det var ej möjligt. Något måste göras och det snart, ty redan sprang hästen i flödvatten, som blef allt djupare, och inom få ögonblick hade det tunna isgolfvet i strömdraget vid udden sjunkit undan våra medar.

22 I denna yttersta nöd slog jag capuchonen tillbaka, lutade mig ned till den förskräckta flickan och sade med lugnaste röst: »konsekvensändrat/normaliseratVar inte rädd, Augusta, du har en vän med dig, för hvilken faran alltid var en lek.» – »Du, Henrik?» sade hon ... Nu rann mig i hågen, att en af mina resepistoler ännu quarglömts i fickan af min kappa. I vildaste språnget, i yttersta faran, 20 famnar från gladan ställde jag mig på knä på hundsfotten och fyrade af öfver flickans hufvud. Pistolen var laddad med dubbla kulor, båda träffade fålen tätt bakom högra örat och genomborrade hans hjerna. Ett häftigt språng åt sidan, och blodet frustade ur hans näsborrar; vildbasaren var död. Hastigt ryckte jag flickan ur slädan, tog henne på mina armar, ty flödvatnet var öfver en fot djupt, och förde henne oskadd på det torra. Nu brast skalet kring hennes hjertas godhet, och hon gret häftigt och sade mig allt, sade mig huru troget hon bevarat mitt minne, huru fattigdom och bekymmer gästat i hennes föräldrars boning, huru Adrian bjudit de gamla en sorgfri ålderdom, huru granlaga han skonat hennes tycke för mig, huru han lofvat att utverka mitt bifall och huru han ville afsäga sig hvarje anspråk, om jag framträdde med äldre. Och hon beskref, huru hon gifvit sig till ett gladt offer för sina föräldrars ålderdomsglädje, huru tungt hennes hjerta varit alltsen, huru hon i ottesången haft den svagheten att bedja om en tidig död .... Då sade jag henne allt, äfven jag, sade henne huru jag arbetat, huru jag trofast hoppats, sade henne ock huru litet af jordens lycka jag hade att bjuda henne och de gamla, och att jag afstod mina anspråk, så vida Adrian vore henne värd ... Så gingo vi hemåt, men kylan kändes skarp på mitt bara hufvud och det hulda barnet vid min sida lindade sin ljusblåa sidenshawlett kring min panna ...

23 Så kommo vi till flickans föräldrar, hvilka ännu samma dag bekommo en ung fåle ur min fars stall, i stället för den skjutne. Äfventyret glömdes af de andra, men aldrig af två varelser, hvilka då först bytte hjertan, för att genast nödtvungna taga dem tillbaka ... Annan dag jul var bal. »Jag har något att fråga dig»,konsekvensändrat/normaliserat sade Adrian. »Vänta till sedan»,konsekvensändrat/normaliserat sade jag. Och jag dansade alldeles ursinnigt den quällen.

24 När balen var slut, kom han till mig. Vi läto tända en brasa i den öde salongen, satte framför den ett bord, två stolar, en champagnebutelj och två glas. »konsekvensändrat/normaliseratÄlskar du flickan?» frågade han ... »Det är förbi»,konsekvensändrat/normaliserat sade jag; »hon älskar mig ej mer.» ... »Henrik! är du säker på det? Du afstår hennes då åt mig? Se, jag värderar din vänskap mer än min framtids lycka ...»konsekvensändrat/normaliserat »Tack; jag afstår henne åt dig!» ...konsekvensändrat/normaliserat Och vi klingade, men min hand darrade. Försakelsen var tung, bitter och dock ljuf.original: ljuf Det arma hjertat! det var stoltare än en tiggarmunk i trasor ..... Spela nu, Emma!

25 Och medan Emma lät böljorna i Beethovens milsdjupa verldshaf stiga och sjunka, framtog Henrik innanför vesten en gammal ljusblå sidenshawlett och lutade sin panna ned mot stolkarmen.