Den Farliga Natten i Loftet.

1 Få länder i Europa, äfven med det bäst ordnade samhällsskick, kunna berömma sig af det trygga hägn af lagarna, den allmänna säkerhet till person och egendom, som Finland redan länge haft lyckan åtnjuta. I detta land med dess stora skogar och ödemarker,original: ödemarker dess ensliga vägar och försåtliga pass, afhöres högst sällan ett vägafredsbrott, ett rån, ett poströfveri. Obeväpnad färdas den resande öfver moarna, genom björnskogarna, långs åsarna mellan insjöarna; sorglös lemnar han ej sällan kappsäcken med halfva sin förmögenhet fastbunden vid den obevakade kärran på gården öfver natten; ofta skickas den dyrbara postväskan man och man emellan från gård till gård, framförd af en bräcklig gubbe eller en halfvuxen yngling, men ganska sällan behöfver man ångra sitt förtroende, medan i Sverige poströfverier äro så allmänna, att under förleden höst tre sådana inträffat allenast i Jönköpings län. Det är klart, att undantag gifvas, såsom på de mest besökta vägarna i nejden af Helsingfors och Viborg, och marknadstiderne kring andra städer. Någongång husera äfven förrymde fästningsfångar och bilda små röfvareband, såsom 1826 mellan Åbo och Björneborg, 1833 i Kangasala, der den lilla men blodiga bataljen lefvererades vid Kaivando pass, Nummelinska bandet 1836, rymmaresällskapet 1843 i Ohrivesi och några andra orter af Tavastland, samt de förleden höst i nejderna af Kuopio och Uleåborg sammanrotade skälmarne. Men just det larm, som uppstår vid sådana tilltag, bevisar deras ovanlighet; ej heller har ofoget någonstädes hunnit gå långt, innan rättvisan och häktena åter knipit sina rymda galgfåglar.

2 Det gifves likväl åldrar i lifvet, då inbillningen med en viss hemsk glädje skapar sig de faror, på hvilka verkligheten är så fattig i denna välordnade tid. Med hufvudet uppfylldt af Mazarino och Rinaldo Rinaldini, Gonzalov och Fernando Lomelli, dertill fullproppad med goda vänners hopljugna röfvarehistorier, reser skolgossen eller gymnasisten första gången den långa Romresan till universitetet. Halft rysande, men likväl brinnande af längtan efter ett äfventyr, passerar han en mörk Septemberqväll genom den första stora skogen på sin väg. På gästgifvargården har han laddat sin fars gamla ryttarepistoler med varghagel; hanen är spänd, fingret på tryckpinnen, sabeln mellan knäna; komme den som vågar! Girigt fångar hans blick hvarje mörk skugga vid vägen; hvarje halfbränd stubbe synes honom vara en mordisk bandit, hvarje lysmask ett spionerande öga mellan ljungtufvorna. Men vägen lider, skogen glesnar, hundarna skälla i byn, pertblosset sprakar på trappan, hanen nedspännes, sabeln bortlägges och det väntade äfventyret upplöser sig på sin höjd i en orolig dröm.

3 En sådan mörk Septemberqväll år 1832 rullade min reskärra på en enslig väg i sydöstra Österbotten, led|3|sagad af tvenne lika rara åkdon med manhaftige vänner uti. Bredvid min sida satt en liten pilt, inkrupen öfver öronen i sin fars gråa vadmalsjacka, och kuskade, med sträng tillsägelse att hålla tätt efter den förutåkande, medan glöden i min pipa stundom kastade ett rödlätt skimmer på fotmanteln och rökarna obemärkta försvunno i det omätliga mörkret. Nattvak och afskedspunsch tyngde mina ögonlock, skogens tystnad, den jemna vägen och skjutspojkens enformiga »noh! tiellä! sinä! noh!språk: finska» vaggade mina tankar till hvila i de nattliga skuggorna. Ur denna halfslummer väcktes jag af min lilla reskamrats höga röst, som, för att hålla sig vaken, ljudeligen uppstämde:

»Se Isakin pojka oli kelpo mies!språk: finska»

5 så att det ekade mellan granarna. Sången är hvarken fin eller vacker just, men det let bra i skogen, och det roade mig att sekundera. Först när visan var slut, märkte vi båda, huru de andra kärrorna vunnit så stort försprång, att af dem hördes ej knäpp eller kny. Emellertid stodo vi nu vid en korsväg och min lilla körsven, som var hemma från andra sidan af soknen, baxnade för valet. Ganska riktigt stod der en vägvisare; men döfstum i mörkret, tycktes han, lik mången annan god vän i nöden, säga till oss. »Ni kunde fara dit, – men ni kunde ochså fara dit.» Här stodo vi. Jag väntade på något järtecken, ett fåglaläte, ett vargtjut; men förgäfves. Slutligen visade sig på den våta dikesrenen till höger en utomordentligt glänsande lysmask. Ditåt vände jag, viss om att i alla fall träffa på den oriktiga vägen, som man alltid gör, när man länge väljer.

6 Himlen hade undertiden mulnat och mörkret föll som en fäll öfver hedarna. Hästen trafvade friskt fram efter egen god instinkt, och endast den ökade farten eller bullret under hjulen lät oss stundom ana, att vi foro nedför en brant backe eller öfver en bro med en forsande afgrund under. Ändtligen ljusnade de täta skuggorna och vi kunde förstå, att vi kommit ur skogen. Här och der skiftade marken knappt märkbart i gult, som förde tanken på nyss bergade åkerfält. Snart syntes äfven eldsken rätt framför, vi nalkades ett par eller tre gårdar invid hvarandra, dörren till en badstuga stod öppen och derinifrån utströmmade en stark imma, medan flera skepnader i oskuldens drägt sågos sväfva af och an i det oklara skenet af pertblossen. På måfå lät jag hålla vid den största af gårdarna.

7 Klockan närmade sig 9 på aftonen och en del af det värda byalaget var redan försänkt i hvilans armar. En mer än lofligt surögd värdinna öppnade vid bultningen, stack pertan i en springa af farstuguväggen och skyndade in för att göra sin toilett. Jag öppnade stugudörren; en varm och föga angenäm ånga slog emot mig från det stora mörka rummet; hönskackel hördes från takåsen och min fråga om tiden på dygnet besvarades på tydlig fransyska med neuf! neuf!språk: franska från vråarna*)Sådana bolagskamrater träffas numera ganska sällan i Österbotten, endast stundom i landets ostliga delar.. Inträdet var således föga inbjudande, när man kom från den friska nattluften. Min fråga om gästgifvargården föranledde betydliga skrapningar i isäntäs ansenliga lugg och resultatet blef, efter mycket begrundande, att den åtminstone ej var här, osäkert för öfrigt hvar den kunde vara. Äfven min anhållan om nattherberge föranledde många bekymmersama skrapningar, och efter den sedvanliga frågan: »mistä kaukasta herra on?språk: finska» syntes man beredd att inrymma åt den sena gästen en säng, hvilken ett par pojkar, lika långlufvade som deras herr far, fingo temligen omilda ordres att afstå och ofvanför hvilken hela den befjädrade hönsfamiljen uppslagit sitt högqvarter.

8 »Finns här ingen lada med friskt hö?» frågade jag med en blick åt grannarna på åsen.

9 Nya begrundningar. »Här vore ett loft på gården»,konsekvensändrat/normaliserat sade ändtligen värdinnan.

10 Dessa loft äro en svensk uppfinning, men saknas numera sällan i någon ansenligare gård på dessa orter. Sommarboningar för gårdens flickor, tjena de om vintertid till hvarjehanda förvaringsrum. De byggas, som bekant, ofvanpå lider och bodar; en stege leder upp till en korridor, försedd med en långsträckt öppning i väggen åt yttra sidan och två, högst tre små dörrar åt den inre. De små låga kamrarnes inredning är sig temligen lik öfverallt: ett litet fönster, en säng, en kista, en 75 kopeks spegel, stundom en stol, men alltid en prydlig garderob af yllekjolar med alla möjliga randningar, hängande kring väggarna. Rikedomen af denna väggprydnad ger föröfrigt en sällan missledande måttstock på gårdens förmögenhet.

11 Belåten befattade jag resväskan och pipan för att följa värdinnan, som begaf sig tvärs öfver gården, i det hon med handen skyddade den gnistrande pertan mot luftdraget. Loftet var likväl ej obebodt, som jag förmodat. Efter förnyade maningar öppnades den lilla dörren inifrån och en yrvaken flicka presenterade sitt ganska vackra rödlätta ansigte i eldskenet. Min ankomst syntes ej vara den unga damen särdeles kärkommen; föga fattades, att hon igenslagit dörren midtför min näsa, och endast modrens stränga tillsägelse förmådde henne att afstå rummet. Inga förbindliga ord, ej ens den försonande lilla slängkyss, jag skickade henne vid bortgåendet, förmådde blidka den förtörnade flickan, vi skildes som ovänner och jag hade på mitt samvete att ha stört hela husets nattro. Men det finnes en Nemesis; min egen hvila skulle ej blifva den lugnaste.

12 En flyktig blick kring min lilla sängkammare, i hvilken jag jemt och nätt kunde stå rak, visade mig all den lyx och beqvämlighet, jag kunnat påräkna. Ett enda obetäckt fönster, föga större än en ruta i herregårdar, en liten enkel bädd, på den en röd och gulrutig rya med långa fransar, vidare en röd och ljusblå kista, en rödmålad stol, en lysande rad af kjolar kring väggarna, för öfrigt en spegel, en kam och en psalmbok, voro de vanliga föremål, som återfinnas i de flesta sådana sommarboningar. Det enda ovanliga deremot, voro ett halft dussin snygga filbunkar, som befunnos uppstaplade på hyllor i ena hörnet af rummet. Nöjd med mönstringen, flyttade jag, till yttermera säkerhet, den lilla sängen tvärs framför dörren, tände pipan, släckte den gråa drypande danken och inslumrade under angenäma drömmar, då plötsligen ....

13 Vida irrade mina drömmar kring hed och mo. Än var jag hemma i den vackra salongen med de skimrande kristallkronorna; musiken spelade på engång vemodigt och gladt, de dansande sväfvade likt ljusa hamnar öfver det glatta golfvet och längst borta i salongen mötte mig hon med de varma himmelska ögonkasten, som gingo till min själs botten. Och åter reste jag ensam i den vilda mörka skogen; regnet föll i strömmar, stormen susade hemskt i granarna, vargarna tjöto tätt invid och på båda sidor om vägen stodo mordiske röfvare med höjda knifvar. Blodet stockade sig kring hjertat, en obestämd fasa fick makt öfver mig ... då hördes ett buller inne i loftet och jag spratt upp ur den oroliga slummern.

14 Hemsk uppslog jag ögonen. Allt omkring mig var mörker och natt; endast genom det lilla fönstret skeno den klarnade himlens stjernor. vid deras svaga ljus tyckte jag mig likväl urskilja, att stolen, som stod invid den motstående väggen, var kullslagen.

15 En kall kåre gick öfver min rygg. Jag var ju så ung, så oerfaren. Försätt hvilken annan som helst vid mina år, med hufvudet fullt af romaner och röfvarehistorier, midt i natten ensam i en okänd trakt, i ett afsides rum, utan möjlighet att erhålla mensklig hjelp, om folket i denna vildmark ville honom ondt, låt honom, som jag, ha stängt sin dörr och undersökt sitt rum och likväl ana ett misstänkt främmande väsendes närvaro tätt invid hans bädd under sömnen; jag tviflar att hans mod i ett sådant ögonblick bestått profvet bättre än mitt.

16 »Är någon härinne?» frågade jag med så stadig röst som möjligt.

17 Intet svar.

18 Till all olycka hade jag väl stål, flinta och fnöske, men inga tändstickor. Obeväpnad, som jag var, vågade jag ej företaga en nogare undersökning i det mörka loftet. Kanske drömde jag blott, sade jag lugnande till mig sjelf. Kanske kullstjelpte jag sjelf stolen, innan jag lade mig. Det vore ändå hemskt, om någon vore härinne i den mörka vrån der bakom kläderna. Och ingen blund kom i mina ögon.

19 Ju längre jag stirrade på den svartaste skuggan borta i hörnet till venster, desto underligare skepnader fram|2|ställde sig för min inbillning. Än var det ett oformligt bredt vidunder, som rörde sig der, än en klotrund lefvande klump, än en jättelik karl, än ett par glimmande eldkolsögon, som glodde på mig ur mörkret. Slutligen hörde jag tydligt en flämtning och ett skrapande läte.

20 Jag samlade hela mitt mod och satte mig upp i sängen.

21 »Hvad är du för en rackare, som står der i vrån? tror du jag ej ser dig? Stig fram på ögonblicket, eller skjuter jag af min pistol på dig!»

22 Allt tyst som en graf. Jag hörde tydligt mitt fickur knäppa.

23 Vid lugnare besinning borde jag ha insett, att uppmaningen ganska naturligt ej kunde åtlydas, emedan den sades på svenska. Men huru önskade jag ej att verkligen äga den pistol, hvarmed jag fann för godt att skryta!

24 Åter förgingo några långa minuter i djup stillhet.

25 Då nalkades en ny fara utifrån. Steg hördes nedanför fönstret och ett sakta hviskande ådrog sig hela min uppmärksamhet. Med pinsamt spända öron lyssnade jag och förnam, huru man dernere sade: »han måste vara i loftet vid det här laget.»

26 »Då ha vi honom»,konsekvensändrat/normaliserat sade en annan röst.

27 »Låt oss vänta till dager»,konsekvensändrat/normaliserat menade den första.

28 »Duger ej»,konsekvensändrat/normaliserat sade den andra. »Låt oss båda gå in genom fönstret, medan Jaako vaktar vid trappan, så att han ej slipper ut den vägen.»

29 Kort derpå reste man någonting upp mot väggen.

30 Nu tviflade jag ej längre, att man hade ett mordiskt anfall i sinnet. Darrande i alla leder, hoppade jag upp från bädden och tänkte hit och dit på medel till räddning. Så mycket var klart, att ingen flykt var möjlig. Det gällde derföre, att försvara sig så länge som möjligt inne i loftet, tills det blef dager och folket i granngårdarna vaknade. Till all lycka var dörren försedd med en stadig hake på insidan. Mot fönstret syntes bofvarne rikta sitt anfall; det måste derföre värjas först.

31 Det dröjde ej heller länge, innan fönsterramen varsamt utbröts och den af stjernorna upplysta öppningen skymdes af ett menniskohufvud. I denna nöd erinrade jag mig ur någon röfvareroman, att anfallne resande kastat snus i banditens ögon och sålunda undkommit. Oförtöfvadt framtog jag ur väskan en af kamraternes der förvarade betydliga strut med snus, smög mig sakta på sidan om fönstret och tömde hastigt hela strutens innehåll midt i planeten på den inklifvande bofven. Verkan var ögonskenlig. Med en förfärlig svordom tumlade karlen tillbaka och stormningen var för denna gång med seger afslagen.

32 Men denna seger var blott ögonblicklig och jag måste vara beredd på nya anfall i samma breche. Jag bemäktigade mig derföre en af filbunkarna på hyllan och ställde mig åter på post, redo likväl att använda den lösbrutna stolfoten, som ett kraftigare vapen, om det blef nöd å färde. Ganska riktigt hördes den ena af skälmarne dernere begabba den andra, för hans fega reträtt, och derpå sjelf bestiga stegen, i mening att lyckas bättre. Men knappt hade han instuckit hufvudet, innan filbunkens hela innehåll som en störtsjöoriginal: störstsjö öfversvämmade hans hufvud och i långa sega lockar dröp från hans yfviga lugg. Synbarligen snopen, vände äfven han tillbaka samma väg han kommit, och så var den andra stormningen lika lyckligt afslagen.

33 Ett nytt flämtande i den mörka vrån till venster erinrade mig likväl om faran af att möjligen äga fiender inom fästningen. Modig blefven af framgången, beslöt jag att våga ett nytt krigsknep. Jag iklädde mig derföre en af kjolarna på väggen, i hopp att sålunda förklädd, dock beväpnad med stolfoten, undgå den vid trappan postande bofvens uppmärksamhet. Till kostumen behöfdes ännu en kattunströja, sådana jag om aftonen sett ett par stycken här upphängda. Det var vid famlandet efter den, som jag till min häpnad kom att med foten vidröra ett mjukt föremål bakom den ljusblåa kistan i vrån. Häpen drog jag min fot tillbaka och lyssnade:

34 Jag hörde en tung och jemn andedrägt, lik en sofvandes.

35 Hvad skulle jag tro?

36 Jag slog gnistor med mitt eldstål, för att se; der låg verkligen en ung man i djupaste sömn.

37 Det var mig då en fullkomlig gåta.

38 Varsamt öppnade jag dörren och nedsteg utför trappan, i mening att fly till närmaste gård. Ingen fiende syntes till; men vid trappan mötte mig den unga täcka ägarinnan af loftet. Det hade redan dagats, så att vi igenkände hvarandra. »Gå ej dit upp»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag temligen enfaldigt; »konsekvensändrat/normaliseratdet sofver en bof derinne i loftet.»

39 I stället för svar slog hon upp en så omåttelig skratt, att den lätta halsduken på hennes skullror hoppade som ett flarn på vågen. »Låt mig sörja för den skälmen»,konsekvensändrat/normaliserat sade hon ändtligen och ilade upp. Jag följde henne.

40 »Fort upp, Ermias!» sade flickan och ruskade om den sofvande ynglingen. »Det hade varit ett vackert spektakel om mor fått se dig i går afton. Men skynda dig nu genast bort och gå genom bakgården öfver lindan, ty jag har märkt att Vierasmäki gossarna lurat på dig i natt för du vet väl hvad.»

41 Småningom började jag begripa, att jag sofvit i en vacker flickas loft. Lyckliga enfald, som hela tiden tänkt på idel röfvare!

42 »Jaså, min gunstige bolagskamrat»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag. »konsekvensändrat/normaliseratDe goda vännerna från Vierasmäki bådo rätt hjertligt helsa. De ville bereda dig en angenäm öfverraskning och undfägnades med hvad huset förmådde, men jag fruktar, att de gingo misslynta sin väg, ty här bestods endast filbunke och snus.»

43 Den unge mannen skrapade förlägen på foten och fann rådligast att försvinna. Men flickan skyndade att tända upp eld och pekade muntert på spegeln. Det var en skön figur jag gjorde: kjolen knuten under axlarna, tröjan upp och ned, ymniga dekorationer af surmjölk öfverallt ...

44 »Tala ej om det här för mor»,konsekvensändrat/normaliserat sade flickan halft bedjande, halft hotande. »Ermias är en fattig, men bra gosse; honom tar jag och ingen annan, fast mor gynnar den äldste Vierasmäki, för det han har hemman.»

45 »Bra, rätt bra!» sade jag skrattande. »Men innan vi skiljas, så tillåt mig att gifva dig ett godt råd.»

46 »Och det vore?»

47 »Att du nästa gång stänger dörr och fönster bättre.»

48 Flickan bet sönder sin halsdukssnibb.

49 Samma dag upphann jag mina kamrater.

50 Sens moral: det är farligt att tillbringa natten i en flickas sofkammare. Man vet icke hvilken stund det spökar i vråarna.