Två Quällars Äfventyr.

1 Måhända påminner sig läsaren en för omkring 15 år sedan kringresande tusenkonstlare, Hr Schössler benämnd. Denne herre ägde, bland andra rara och märkvärdiga saker, äfven en marionett-theater , hvilken visades mot entrée af 1 R:drriksdaler för vuxna personer och hälften för barn. Här hade man tillfälle att bese underbara vuer och bland dem Venedig i månsken. Taflan var ganska täck på något afstånd; man såg den stolta stadens hvita palatser glimma, man tyckte sig höra guitarrer från balkongerna och på de silfverblanka kanalerna rörde sig lätta gondoler med små quartershöga gondolierer uti. Hvad gör ej Tysken för pengar?

2 Jag tänkte sedan stundom på denna utsigt, när jag någon quäll från hamnen såg det i månskenet skimrande Helsingfors med dess hvita facader och (visserligen ofta svagt) glimmande lyktor, med hundradetals smäckra mäster invid quaierna och här och der ett på afstånd behagligt positiv i gathörnen. Jemförelsen var sådan man kunde vänta den af en som ej sett något Venedig i verkligheten; det var likväl ett tycke i hvitt och blått, som framkallade den.

3 En afton ... det var i slutet af December 1840 ... hade den första frosten belagt hamnarna med blank is och hundradetals piltar försökte redan sina skridskor och sin skicklighet i oräkneliga krumbugter. Det såg för lifligt och gladt ut för att ej locka äfven styfnade kammarherrar ut på pojkårens äfventyr, och så begaf sig, att jag sednare på quällen begaf mig ut, försedd med ett par nya förträffliga skridskor af Fiskars fabrik. Det var ett eget nöje, att första gången på flera år åter »spänna stålsko på fot» och försöka om det numera bar sig med de gamla tagen. Det var en frisk fröjd att åter hal och lättfotad ila fram öfver glanskisen och lyckas i hvarjehanda öfverstigningar, namnskrifningar och åkningar både framåt och baklänges. Att så der ila med vindens snabbhet förbi den flinkaste trafvare, det äger i sanning sitt egna behag, angenämare än både rida och segla. Ty der sitter man i sjelfva verket stilla och skuffas fram af en häst eller en båt, men under skridskofärden är man på engång kusk och voiture, hvarje led är i en sprittande rörelse, all vandring på det torra förekommer som snäckors promenader och man känner sig fri och glad som fågeln i luften. Man kunde säga, att man i skridskoåkning på sitt lilla vis arbetar i tidehvarfvets materiela anda, som går ut på ett krig emot tid och rum, och man imiterar för sitt höga nöjes skull på det våta elementet de jernvägar och de lokomotiver, som göra så mycket väsen af sig på det torra.

4 Skymningen hade redan inbrutit och allt tätare föllo skuggorna invid strändernas klippor. Månen kastade ett blekt skimmer öfver tornen och façaderna, öfver hamnarna, stränderna, de förtöjda fartygen och fästningens dunkla murar på afstånd. Det ena ljuset efter det andra tändes i staden, i fönsterna af sjöequipagets kasern, i de höga stenhusen på Sveaborg, ja väl äfven i de små hyddorna på Vrakholmen och Blekholmen. De täta rörliga skarorna af skridskoåkare glesnade småningom och snart syntes endast här och der en öfverstigande student med snäf rock och långa spindelben, ristande med graciösa skärningar sin flickas namn i den blåa isen. – Vid den tiden var äfven påtänkt att studenterna skulle anställa en fackeldans på skridskor, såsom Upsalastudenterna stundom om höstarna. Ett sådant upptåg hade varit gladt och säkert mycket vackert, men gick om intet af brist på enighet inom corpsen.

5 Den vida isbanan, på hvilken ännu ingen snödoft fallit, den ovissa måndagern öfver alla föremål, de fantastiska skepnader, i hvilka stränderna framstucko, de i vida ringar sväfvande skuggorna på isen, allt detta var af ett eget behag och lockade till äfventyr. Allt längre|3| utåt sträcktes min färd, jag kretsade kring fartygen, kring holmarna, slutligen bortåt fästningen och sporde en synnerlig håg att besöka de dystra hemlighetsfulla murarna af Långörn, utmed hvilka jag mången Juniquäll seglat, under sång bortskämtande det skygga tankfulla intryck, som af denna anblick väcktes. Men det der betydliga strömdraget och den ännu unga isen gjorde faran för stor för att lättsinnigt vågas, och jag beslöt derföre att vända tillbaka till staden, då ett besynnerligt föremål tilldrog sig hela min uppmärksamhet.

6 På något afstånd, ett stycke från den höga klippmur, på hvilken Assessor Rabbe sedermera uppfördt ståtliga Kalliolinna, syntes på isen ett rörligt föremål, än rundt som en boll, än långsträckt som häst och släde tillsamman, än upprätt som en reslig fotgångare, än stort, än litet, än hastigt framilande, än stillastående, gycklande i alla skepnader, som framtrollas af ett matt månsken och en liflig inbillning. Nyfiken spände jag mina skridskor fastare och beslöt att anställa en jagt efter detta fantom.

7 Men likasom det anat min afsigt, hoprullade det sig hastigt likt ett nystan och ilade skyndsamt bort åt än aflägsnare trakter af isen åt Långörn till. Snabbt förföljde jag det i samma riktning. Det stadnade när jag stadnade och påskyndade sin fart när jag påskyndade min. Så varade jagten en stund och snart minskades afståndet så betydligt, att jag kunde urskilja en karl, som, framlutad öfver en med ett stort bylte belastad kälke, sköt denna framför sig på isen. Således upplöste sig detta fantom, likt månget annat, i en ganska prosaisk verklighet, och redan stod jag i begrepp att åter vända om, då det föll mig in, att mannen möjligen var stadd i orätta värf, då han så smygande och flyende hastade fram på aflägsna vägar. Jag beslöt att denna gång falla rättvisans tjenare i handtverket, ett företag, som borde lyckas så mycket bättre, som min gråa kappa med ståndkrage och min höga mössa för mindre skarpsynta ögon gåfvo mig utseende af en officer.

8 Mitt myndiga »halt!» kom mannen att stadna, och framför mig stod en liten lutande figur, som omsorgsfullt dolde sitt ansigte i kragen af en försliten kapprock. – »Hvad för ni der i byltet?» sade jag kort och befallande.

9 Mannen mumlade några otydliga ord på brutet språk.

10 »Ni äger ingenting att frukta om ni är stadd på ärliga vägar»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor jag och upplöste utan vidare omvägar byltet, som befanns innehålla mans- och fruntimmers kappor samt gångkläder af diverse färger och fasoner. »Hvad är detta!» sade jag.

11 Knappt hade jag upplöst byltet, innan jag kände en jernhand gripa min skullra och varseblef med häpnad, att den lille lutande mannen hastigt rest sig till en jätte, väl hufvudet högre än jag. Kapprockskragen hade fallit tillbaka och visade ett mörkt, bistert, men vackert ansigte, en lång knif blänkte i hans hand. Obeväpnad som jag var, insåg jag nu först det farliga i mitt opåkallade värf här på denna aflägsna is, der ingen hjelp var att vänta i striden mot en förgrymmad bandit. Men här var intet rådrum för ånger ... med hastig beslutsamhet lät jag min kappa falla och kastade mig öfver min fiende, för att, om möjligt, genom ett oväntadt angrepp slå omkull honom på den hala isen och rycka knifven ur hans hand. Tyvärr! jag hade ej beräknat min egen osäkra ställning på skridskorna, ... efter ett kort och häftigt brottande stupade jag och slog pannan mot isen med den våldsamhet, att jag genast förlorade sansningen.

12 Vid pass en timma efter sist berättade katastrof kom en liten flicka gående i granskapet af den valplats, på hvilken jag hade stupat i striden för det allmänna bästa, och stadnade af häpnad vid anblicken af en död karl på isen. De flesta barn hade väl vid en sådan syn sprungit skrikande sin kos, men den lilla engeln hade antingen bättre förstånd elleroriginal: efter en större portion nyfikenhet och företog sig att draga den döde i benet. Denna rörelse återväckte mig ur en dvala, som lätt kunnat blifva min sista. Förvirrad sökte jag att resa mig upp, men mina kläder voro fastfrusna vid isen. När det ändtligen lyckades att slita mig lös, fann jag till min förundran kappa, plånbok och ur försvunna. Till all lycka innehöll plånboken endast några rubel assignationer, men uret var ett förgylldt franskt cylinderur med nummern 1070. Mödosamt linkade jag till min boning, der min lilla skyddsengel erhöll en hederlig vedergällning. En veckas katarrh var för öfrigt enda följden af detta äfventyr.

13 Tvenne veckor sednare, en mörk och stormig trettondagsqväll befann jag mig på en aflägsen gata, längst upp i Sandviken, i afsigt att besöka en af mina vänner, som var sjuk. Följande trottoiren och i begrepp att vika af vid ett hörn, der den halfslocknande lyktan kastade ett sparsamt sken öfver kringliggande föremål, stötte jag tillsamman med en person, som i motsatt riktning ville vika omkring samma hörn. Lampskenet föll på den mötandes ansigte och jag stadnade förundrad; det var samma mörka, vackra drag, som den äfventyrliga quällen på isen outplånligt inpreglat sig i mitt minne. Redan hade mannen hastat förbi, då jag beslöt att följa honom och ställa till honom några möjligen genanta frågor. Men vis blefven af skadan, höll jag mig på några famnars distans, tills vi vid Skillnaden nalkades en mera besökt stadsdel. Antingen nu äfven han igenkänt sin förre vederdeloman eller en grundad fruktan lärt honom ana förföljelser, alltnog, hans steg ökades på samma gång som mina och hastigt vek han af åt trekantiga torget, derifrån till Nylandsgatan, sedan åter till Bulevarden, derifrån åt Högbergsgatan, derifrån åt lilla Robertsgatan, sedan vidare framåt kaserntorget, ned åt Fabiansgatan, Fredsgatan, Senatstorget, Tavastgatan, Elisabethsgatan, Mariegatan ... Det var ett godt stycke väg att på dessa besynnerliga promenader följa den flyende gestalten, som här och der framskymtade i skenet af en lykta, och redan förlorade jag hoppet att hinna honom, då han plötsligen sågs vika in genom en port. Andlös och förbittrad följde jag efter och gjorde alarm i gården. Alla domestiker kommo i rörelse, der boende gamla herrar stördes i sin middagslur, fruarna fingo spasmer, de unga damerna dånade, ungherrarna sprungo ut med blottade sablar i schlafrockarna och alla trodde att staden var öfverrumplad af fiender eller hotad af en jordbäfning. Slutligen förstod man att jag förföljde en tjuf, man himlade sig, man sökte i vråar och vinklar, man petade med brandstaken under sängar och bord, man oroade hästarna i stallet och fänaden i ladugården, tills man ändtligen upptäckte, att gården hade en annan utgång åt sjösidan. Skälmen hade varit klokare än alla hans förföljare tillsammantagna och efterspaningen inställdes under tusende ursäkter för det besvär jag förorsakat.

14 Sednare på aftonen och för att förströ mitt vresiga lynne, besökte jag ett bekant hus i Nyländska förstaden, der man arrangerat en liten bal. Det var redan sent och françaisen i liflig verksamhet. Jag satte mig vid ett spelbord och förlorade, som man alltid gör vid dåligt lynne. Slutligen lemnade jag korten åt en bredvidstående och gick i salongen för att betrakta dansen. Hvad såg jag!

15 Den täcka dottren i huset var i françaisen engagerad af en okänd, en som ... hvad skulle jag tro? ... en som alltför märkvärdigt liknade den person, hvilken bestulit mig på isen och efter hvilken jag för få timmar sedan sprang som en narr kring gatorna. Den urblekta|3| kapprocken hade förvandlat sig i en elegant frack och toiletten var en fullkomlig gentlemans. Men något som ej undföll mitt misstänksamma öga, var en och annan fri gest, som gaf anledning att förmoda, det gentlemannen ej alltid varit van att låta binda sig af bildade kretsars convenans.

16 »Hvem är denne herre?» frågade jag min granne.

17 »En resande.»konsekvensändrat/normaliserat

18 »Han tycks vara intim i huset?»

19 »Sedan tvenne veckor är han Mad:lle Lucies förklarade tillbedjare och ses troligen ej ogerna, emedan han skall vara mycket rik.»

20 »Så så. Månne han handlar med gamla kläder?»

21 »En kuriös fråga. Han ser ej ut som en schackerjude.»

22 »Det vore likväl en möjlighet.»

23 »Malice! Svartsjuka!» skrattade min granne och françaisen var i detsamma slut. Varma och språksama skyndade ungherrarne till de inre rummen för att svalka sig med ett glas punsch, men den okände tog plats i en krets af unga damer, hvilka han roade med en qvick och bitande kritik öfver Hornickes theater, som den tiden sökte göra det omöjliga – en försvarlig opera – möjligt i Helsingfors. Jag begagnade tillfället att framräcka åt en af damerna en fallen handske och stod sålunda plötsligt tätt framför den okände, i det jag sökte att läsa i hans min hvad intryck detta opåräknade möte på honom gjorde. Men icke en muskel i hans ansigte förrådde den minsta rörelse under hans lätta bugning vid min ankomst och ledigt fortsatte han sina sarkasmer mot Hornicke, som åter i de täckaste flickorna fann modiga försvararinnor. Kände han mig ej? eller var det ej mer än sannolikt, att jag misstog mig om ett ansigte, som jag endast tvenne gånger sett i förvillande månsken och vid en halfslocknad lyktas osäkra ljus? Jag beslöt att varsamt pröfva.

24 »Hornicke»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor den okände, »konsekvensändrat/normaliseratär bland sångare ansedd för en presentabel skådespelare och bland skådespelare för en försvarlig sångare. Hans roulader göra sina faux passpråk: franska i de högre regionerna, men när han slinter, faller han, likt katten, alltid på fötterna. Han har vetat förvärfva herrarnas ynnest genom en outtömlig talent att dricka champagne och damerna förgäta ej det romerska behag, med hvilket han draperar sin mantel i Norma. Se der hvad som för godt köp skapar en fulländad aktör; en blå eller en röd kappa skapar en Don Juan eller en Leporello, huru man behagar, och ett ’konsekvensändrat/normaliserataber in Spanien!språk: tyska’konsekvensändrat/normaliserat är tillräckligt att framkalla uppsjöar af bravorop från de krigiska länstolarna.»

25 »Med er tillåtelse»konsekvensändrat/normaliserat, anmärkte jag, »konsekvensändrat/normaliseratHornicke spelar med en kraft, som man måste beundra. Till ex. som röfvare?»

26 »Ahja, han har röfvat många unga damers hjertan. Hans Leporello kunde ännu tillägga: ’konsekvensändrat/normaliserataber in Helsingfors!språk: tyska’konsekvensändrat/normaliserat»

27 »Ni bör likväl medgifva, att denne Zampa, denne Fra Diavolo ej är någon vanlig röfvare, ej en sniken bandit, som på aflägsna ställen afkläder en vapenlös fiende, ingen simpel tjuf, som snattar plånbok, ur och kappa af en fallen ovän och sedan undansticker sig i första bästa smyghål han finner. Hornicke inlägger i dessa roller en noblesse, hvilken de måhända ej äga i sig sjelfva, men hvilken säkert bättre än draperingen af manteln förklarar hans framgång hos damerna.»

28 Ett märkbart muskelspel röjdes i främlingens ansigte och hans blick syntes gnistrande, men blott ett ögonblick, i det han ledigt fortfor i samma ton som förut:

29 »Damerna skola utan tvifvel vara tacksama för er skarpsynthet, som förmodligen grundar sig på erfarenhet. Då likväl misstag ligga inom möjlighetens gräns, böra vi hänskjuta frågan till våra sköna konstdomarinnors afgörande, ehuru jag inser, att mitt nederlag dervid är på förhand gifvet.»

30 »Ni har bestämdt orätt, mycket orätt!» skrattade flickorna. »Hornicke är med och utan kappa den sötaste röfvare man vill se!»

31 »Det finns likväl farligare än han»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte jag.

32 »Men Julie Reithmeyer är säkert ej så söt i damernas ögon?» anmärkte främlingen litet hvasst och tydligen i afsigt att leda samtalet åt ett annat håll.

33 »Se der ha vi er svaga sida!» menade flickorna.

34 Jag återvände i besynnerliga tankar till spelbordet. Hager, en af mina bekanta mötte mig. »Vet du något komikt?» sade han. »Vår bostonräkning, som du i lördags skref på baksidan af en ny tvårubel, gör sin rund i verlden. Men det dumma är, att våra namn stå utskrifna och oöfverkorsade, och nederst har din snillrika penna behagat teckna: ’konsekvensändrat/normaliseratCarl Julius Hager + en dumhet i hjerter’konsekvensändrat/normaliserat.» Se här sjelf.

35 »Af hvem har du fått denna sedel?»

36 »Af Perling, som nyss förut fick den i vexling af den främmande herrn der.»

37 Jag erinrade mig, att samma sedel var en af dem, hvilka blefvo mig frånstulne jemte plånboken.

38 Jag kunde ej längre tvifla derpå; den bandit, som bestulit mig på isen och hvilken jag nyss förföljde kring Helsingfors’ gator, denne bandit återfinner jag som gentleman i en bildad societé, jollrande med unga flickor och sannolikt smidande vådliga planer, vare sig mot personer eller egendom. Min belägenhet var besynnerlig. Borde jag icke godtgöra hvad jag hittills försummat och angifva förhållandet för en vaksam polis? Men huru bevisa ett rån, som föröfvats osedt af menniskoögon en dunkel quäll på en aflägsen is? Men sedeln? Bevisade ingenting inför lag. Kappan? Var utan spår försvunnen. Uret? Det syntes väl föga troligt, men likväl möjligt att han bar detta hos sig, ehuru keden var en annan. Jag hviskade min gode Hager några ord i örat.

39 Hager var en spetsfundig karl, när han ville. Han inlät sig i tal med främlingen och demonstrerade derunder med sin pipa så ovarsamt, att mundstycket vidrörde urkeden på den främmandes vest och drog uret ur fickan, så att det föll till golfvet på den mjuka mattan. »Jag ber tusen gånger om ursäkt! sad Hager. Det vackra uret blef väl ej skadadt ...?»konsekvensändrat/normaliserat Dervid upptog han hastigt det fallna och ville anställa en välment undersökning. »Det behöfs ej!» sade främlingen tvärt och tog uret tillbaka. Men Hager rapporterade emellertid resultatet af mönstringen. »Det var så likt ditt eget, som ett bär det andra. Till och med märket efter tanden, som din lilla gudson bet in i öfra kanten, trodde jag mig igenkänna.»

40 Kort derpå syntes främlingen hugad att försvinna, men värden återhämtade honom med vänligt våld ur tamburen. Soupérn var serverad och angreps med en ifver, som ville man ej lemna sten på sten. Blott främlingen syntes äga föga appetit. Jag fyllde tvenne glas Xeres och drack honom till. »Om jag ej misstager mig»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag, »konsekvensändrat/normaliserathar jag haft nöjet profitera af er bekantskap engång förr.»

41 »Det kan jag ej påminna mig.»

42 »Ni mins måhända en månklar afton i December. Vi beundrade tillsamman naturens skönheter ute vid Långörn ...»konsekvensändrat/normaliserat

43 »Ni misstar er.»

44 »Väl möjligt. – Fra Diavolos skål, och en halsduk af hampa åt hvarje ärlig tjuf!»

45 »Herre, ni har gjort nära bekantskap med punschen i quäll.»

46 »Verkligen? Låtom oss pröfva minnet. Det der uret, t. ex. hvilket ni nyligen försett med en ny ked, är af guld med orden Echappement à Cylindre, Roue Trempée, quatre trous en rubisspråk: franska samt nummern 1070 på inre boetten. Dessa ord stå i en liten blå sköld, som omgifves af rosor och stjernor i matt guld samt nederst af vaksamhetens sinnebild, en vädrande hund. Öfverst i randen af|3| yttre boetten synes märke efter en barntand och minutvisaren är lindrigt inåtböjd i spetsen. Det är ett skönt ur, ej sannt? En skål för dess rätte ägare!»

47 »Sottiser!» ...konsekvensändrat/normaliserat och mannen tog sin hatt.

48 »Ett ögonblick ännu och ett ord i förtroende (härvid sänkte jag rösten)! Haf godheten helsa från urets ägare till dess nuvarande innehafvare, att såvida denne genast återställer samma ur och förbinder sig att genast och för alltid lemna denna ort, vill nämnde ägare, af skonsamhet för en aktningsvärd familj, i hvilken en högst tvetydig person trängt sig in, tillåta bemälde person att denna gång undgå lagens näpst. Ni spiller Xeres på duken, min herre!»

49 »Det är oförskämdt. För hvem håller ni mig?»

50 »Er? För en mästare i bredd med Hornicke, en försvarlig aktör, som ’konsekvensändrat/normaliseratgör sina faux passpråk: franska i de högre regionerna, men när han slinter, ej alltid faller, likt katten, på fötterna’konsekvensändrat/normaliserat. Se här kommer värden. Den resande herrn här tror ej att Finnarne kunna trolla, och för att bevisa honom det, har jag företagit mig, att så noga beskrifva hans ur, som vore det mitt eget. Jag påstår t. ex. att det är förgylldt.»

51 »Deri misstar ni er. Det är af guld.»

52 »Vår aimable värd har kanske godheten afgöra ...»konsekvensändrat/normaliserat

53 »Det är verkligen förgylldt»,konsekvensändrat/normaliserat sade värden skrattande.

54 »Vidare påstår jag, att på inre boetten afbildas en räf ...»konsekvensändrat/normaliserat

55 »Blott en vanlig hund»,konsekvensändrat/normaliserat genmälte främlingen med tvunget leende.

56 »Men när jag rätt tänker efter, är det en tupp ...»konsekvensändrat/normaliserat

57 »Det är verkligen en tupp»,konsekvensändrat/normaliserat skrattade värden.

58 »Vidare påstår jag att nummern ...»konsekvensändrat/normaliserat

59 »Det är nog!»konsekvensändrat/normaliserat sade främlingen. »konsekvensändrat/normaliseratJag erkänner er spådomskonst. Ödmjukaste tjenare! Jag har äran rekommendera mig.»

60 »Äfven jag har den äran.»

61 »Herrarna brådska. Glöm ej bort oss emellertid.»

62 I tamburen följde jag min man tätt på hälarne. »Ni äger»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag, »konsekvensändrat/normaliseratatt välja mellan de vilkor jag föreslagit, eller ett besök af polismakten i morgon bittida. Värden i huset och Hager hafva båda sett uret, och Hager kan med tu finger å bok bekräfta att det var mitt.»

63 Den unge mannen besinnade sig ett ögonblick. »Tag uret»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratoch tig! Ej för att skydda mig för lagens arm; den har jag trotsat förr. Men ... jag lemnar Helsingfors ännu denna natt, och här finns en flicka, en ljus engel, som ... som ej bör få veta något ondt om mig. Herre, ni är min dödlige fiende, ni förstör planer, som kunnat bereda mig en förhoppningsfullare framtid. Ni stänger för mig återvägen till ett bättre lif, ni jagar mig åter in på en vådlig väg och binder mig vid ett mörkt öde. Hvarföre angrep ni mig på isen, ni fuskare i värf, som ej angingo er? Ni tvang mig till sjelfförsvar, ni fick er lön för besväret och jag tog det byte, som tillkom segraren. Men om jag ej lydt en dåraktig känsla af mensklighet, om jag den aftonen stött ett hål på den svaga isen och låtit er försvinna, hvem hade kunnat tillvita mig detta, då intet menniskoöga fanns på en verst i nejden? Då sutte jag måhända innan kort som en otadelig man i eget bo vid en älskvärd makas sida, i stället att, som nu, åter utstötas i natten, brottet, villan och vådan ...»konsekvensändrat/normaliserat

64 »Hvad hindrar er då att återvända till en bättre väg?»

65 »Dumma fråga! Ni är ett barn i menniskokännedom. Man tigger ej sällheten, som ett nådebröd, när man är van att taga den. Godnatt! Ni skall kanske återse mig när mitt öde är fylldt.»

66 Den unge mannen försvann. Följande morgon var han rest.

67 Ett år och mer hade förgått, då jag en dag bröt ett bref af Hager, som blifvit anställd vid ett embetsverk i landsorten »...konsekvensändrat/normaliserat För öfrigt intet nytt»konsekvensändrat/normaliserat, skref han, »konsekvensändrat/normaliseratutom att din hederlige vän från isen vid Långörn, efter att hafva spelt en lysande roll på assembléerna i vinter och blifvit misstänkt, men ej förvunnen för några misstag om mitt och ditt, nyligen blifvit häktad för bevislig stöld af ett par diamant-örhängen hos en guldsmed. Det förekommer mig likväl, som vore det skada på karlen. Han har fått en god uppfostran och honom brister hvarken hufvud eller hjerta. Men det är besatt med den der tjuforgan, man vore frestad att tro på en förutbestämmelse hos menniskan redan vid födelsen. Pojken hade förmögna föräldrar och penningar fullt opp både som barn och vuxen. Likväl snattade han, ännu helt liten, namnam af sina syskon, ehuru han sjelf hade mer än han förmådde förtära. I skolan stal han skridskor af sina kamrater, ehuru han aldrig skrinnade, och pennknifvar, ehuru han sjelf ägde ett halft dussin, som han aldrig begagnade. Som barn gaf han stundom sjelfmant igen hvad han snattat, för att dagen derpå hafva nöjet att snatta samma sak för andra gången. Som vuxen skänkte han ofta åt den första mötande tiggarpojke de penningar han åtkommit genom hvarjehanda knep, och ofta gaf han behöfvande vänner det enda han för tillfället ägde. Du påminner dig, att, kort innan han stal ditt ur, hade han bortgifvit sitt eget (om det var hans) åt en fattig enka. Med den godsinthet, man vore frestad att säga ärlighet, med hvilken han lydde ingifvelserna af sin tjufpassion, hade han sannolikt kunnat ledas på en bättre väg, om han ej som barn blifvit bortklemad af en svag mor, som alltid tog hans fel i försvar. All bakslughet var för honom främmande och han afskydde ingenting högre, än falskt spel. Du mins den obegripliga frimodighet, med hvilken han i Helsingfors lät undersöka ditt stulna ur. Hans sednare år voro utmärkta af flera villovägar och det gick så långt, att han stod i förbindelse med ett tjufband, som stal kappor och galoscher ur tamburerna. Jag anser det likväl ganska möjligt, att kärleken till en ädel flicka kunnat göra af honom en bättre menniska, om icke hans onda stjerna fört dig i hans väg och för alltid afklippt en förbindelse, som hos honom väckte goda föresatser.original: förrsatser. Men äfven deri framlyste hans hufvudpassion på ett nästan komiskt sätt. Du mins hans ord: ’konsekvensändrat/normaliserathan ville ej tigga sällheten som ett nådebröd, han ville taga den’konsekvensändrat/normaliserat (stjäla äfven den!) och jag är viss derpå, att han, äfven med de bästa utsigter om framgång, hellre enleverat flickan, än formligt begärt henne af föräldrarna. Så underbart nyckfullt är menniskohjertat. Jag fruktar, att den arma pojken numera är förlorad, ty, ehuru ännu förmögen, kan han ej undgå kyrkoplikt, spö och möjligen fästning som lösdrifvare ...»konsekvensändrat/normaliserat

68 Så långt Hager. Ännu ett år sednare förde mig en händelse till anatomisalen, dit flera lik af fångar nyligen inkommit, och med en hemsk känsla läste jag på en|4| af taflorna vid borden den unge olycklige mannens namn ... Äfven detta, sade jag till mig sjelf, är en tafla ur lifvet!