Avsnittet publicerades 23/11 1844:|2|

Nordanvinden på Medelhafvet.

1 Det finska fartyget lemnade i slutet af Augusti den furubeskuggade fädernestranden och gungade i November på medelhafvets böljor med stäfven riktad mot Arkipelagens besjungna öar, Hellesponten och sitt mål, det ännu aflägsna Odessa. Det var en månlös, stjernklar natt, då skeppet kommit ur sigte af la Valettas fyr och nalkades Cerigo och Greklands uddar. Hafvet slumrade efter stormen, likt en blåögd mö efter balen, och en knappt märkbar fläkt susade från adriatiska hafvets långsträckta vattenspegel ned emot Syrterna och Afrikas öknar, viss om sin undergång i striden mot den första mötande Sirocko.

2 En man stod ensam vid rodret i den stjernklara natten och kastade tankfulla blickar mot norr. Der syntes längst bort ofvan randen af det mörkblåa hafvet de stjernbilder, som glimmat rätt öfver hans vagga, nordstjernan och karlavagnens sju okända verldar. Länge betraktade han deras blåhvita sken, medan nattvinden gycklade med hans lockiga hår.

3 Vinden susade i tacklaget och snart förnummos dess hviskande ord: »God afton, landsman!»

4 Sjömannen vände sig om: »hvem ropar mig?»

5 Vinden sade: »din frände från nordlanden. Molnet, min moder, födde mig för några dagar sedan på sluttningen af Ounastunturi ett litet stycke väg härifrån. Derifrån gick jag ut att söka mig väg i verlden. Jag banade mig väg öfver Maanselkä och furumoarna i Suomilandet, jag ilade med ungdomshäftighet öfver Östersjön, jag brottades i hårda strider med Karpathernas fjäll, jag spillde mina krafter på Alpernas gletscher och ströfvar nu maktlös och tynande hän öfver okända sunnanböljor.»

6 »Mycket såg du visst under din långa färd?»

7 »Mycket, ja väl. Du är en man af hafvet och derföre vill jag ej tala till dig om ländernas skepnader. Men folken här sunnanfjälls äro andra folk än deruppe, lifliga, känsliga, fulla af nyck och passion. O jag har sett dem strida och lida! Okunnigheten och fanatismen trycka dem hårdt, i välsignade länder hungra de och i drufvornas hembygd törsta de. Inbördes split förstör deras ro, politiska passioner splittra dem i partier. Lyckan af en fredlig utveckling är så sällan dem förunnad och med långa år af lidande måste de betala stundens dyrköpta segrar. Några af dem hafva spelt ut sin roll och ligga upplagda på lit de parade; andra hafva knappt börjat sin, rusa yrvakna och ännu halfblinda in på den politiska banan och måste betala dryga lärpenningar.

8 »Om hvilka talar du?»

9 »Jag talar ej om de gamla, förlefvade, utslitna folken, hvilka gå i grafven belastade med den ära och den skuld de åsamkat sig under en lefnad full af strider. Jag talar ej heller om de stora civiliserade nationerna i deras mannaålder, de hvilka mejsla historiens anletsdrag i denna|3| stund. Om de unga nationerna i Europa talar jag, de hvilka småningom inse att framtiden tillhör dem. Jag har sett dem alla och jag jemför.»

10 »Du jemför?»

11 »Jag har sett de unga folken i Europa, och deras lott är ej den bästa. Medeltidens adels- och munkvälde ligger tungt öfver dem, de röra sig framåt under en tyngd, som förlamar deras kraft. Det folk, som fritt och fredligt får utveckla sin nationalitet, framskrida i bildning och tillgodogöra sina materiela hjelpkällor, gör orätt i att klaga.»

12 »Sanning må det vara, men likväl ...»konsekvensändrat/normaliserat

13 »Tro mig, jag har jemfört. Jag har ej funnit ett vanlottadt folk på sluttningarna af Maanselkä i de tusen sjöarnas land. Jag har gått in i deras hyddor och betraktat deras åkerfält; de kämpa mot en karg natur och stundom lida de nöd i ödemarkerna,original: ödemarkerna,; men denna nöd är naturens, icke institutionernas. Detta folk äger en okränkt religion, en frisinnad lagstiftning, en domaremakt utan tadel, en inhemsk och välvillig styrelse, en framskridande upplysning, en vaknande nationalitet, ... tillräckliga att försona det med sin lott, äfven om det afundas Europas större och rikare nationer deras industri, deras välstånd, deras intellektuela produktivitet. Än mer, detta folk äger en framtid ...»konsekvensändrat/normaliserat

14 »Du loftalar.»

15 »Landsman! Min väg gick öfver Östersjöprovinserna, Polen, Böhmen, Österrike, Ungern, Walachiet, Serwien, Bosnien, Illyrien, Grekeland, bort öfver hafvet åt Tripolis. Ja jag loftalar.»